Debatten om Sveriges framtida regionala uppbyggnad
har intensifierats under senare år. Krav på en översyn av
den offentliga verksamhetens regionala organisation reses
från alltflera håll. Det framstår som allt tydligare att det inte
är ändamålsenligt att anpassa dagens verksamhet till en
flerhundraårig administrativ struktur. I detta sammanhang
ifrågasätts bl.a. de nuvarande länsgränserna. Många sätter
i den allmänna debatten om offentlig verksamhet
likhetstecken mellan region och län. Detta synsätt har
tyvärr försvårat en konstruktiv debatt i frågan. En
förutsättning för meningsfulla diskussioner om den
regionala nivåns utformning är ju just att man är beredd att
tänka bort de nuvarande länsgränserna och inte låsa sig fast
i formfrågor.
Kärnpunkten i debatten är då givetvis inte de
administrativa gränserna i sig, utan uppdelningen av
verksamheten mellan de olika nivåerna -- den lokala -- den
regionala -- och den nationella. Vi skall alltså konkret ta
ställning till vad kommun -- länsstyrelse -- landsting -- resp.
stat i framtiden skall göra.
Utgångspunkten för meningsfulla överväganden om en
framtida arbetsfördelning mellan de olika nivåerna måste
alltså vara de formella regionernas geografiska gränser, en
omfördelning av arbetsuppgifter mellan nivåerna och inte
minst hur ett demokratiskt inflytande skall kunna
tillgodoses.
Skåne kan tjäna som ett intressant exempel på
nödvändigheten av reformer på det här området.
Flera utredningar visar att Skåne inte kunnat hävda sig
på ett framgångsrikt sätt i det nationella perspektivet vad
gäller utvecklingen av såväl näringslivet som
infrastrukturen. Det skånska näringslivet har således inte
förmått tillgodogöra sig högkonjunkturen under 1980-talet
för att kunna ersätta en äldre struktur med en nyare och mer
konkurrenskraftig sådan. Detta även om det kan finnas
grund för att hävda att branschsammansättningen av Skånes
näringsliv är förhållandevis tillfredsställande. Det måste
emellertid i det sammanhanget framhållas att
tillväxtbranscherna minskat sin sysselsättning i dubbelt så
snabb takt som är fallet för riket i övrigt.
En annan tendens inom det skånska näringslivet är också
att antalet utlandsägda koncerner tilltagit i omfattning
under 1980-talet, även om näringslivet i regionen
fortfarande domineras av inhemska koncerner. Dessa har
dock fått uppleva en minskning av sysselsättningen i Skåne,
samtidigt som de ökat i andra delar av vårt land. De skånska
koncernerna uppvisar därtill en mindre andel av de FOU-
och kunskapsintensiva branscherna än vad som är fallet för
de utlandsägda koncernerna.
Utvecklingen av anslagen till Lunds universitet har varit
klart mindre positiv än vad som är fallet för Stockholm,
Uppsala och Göteborg.
Det är utan tvekan så att Skåne är en naturlig
näringsgeografisk enhet och att slagkraften både i Sverige
och gentemot det nya Europa skulle öka om en bättre
samordning av våra gemensamma resurser skulle kunna
komma till stånd i Skåne. Inte minst EG-perspektivet måste
här tillmätas stor betydelse för besluten om en framtida
regional organisation.
Det finns flera orsaker till att Skåne inte kunnat hävda
sig gentemot omvärlden, trots de potentiella resurser som
finns. Några av orsakerna kan sökas i det följande:
1. En av landets mest konstlade och otidsenliga
gränslinjer är den som skiljer Malmöhus och Kristianstads
län åt.
2. Uppslittringen på två länsstyrelser, tre landsting, ett
flertal kommunalförbund och andra aktörer vilket starkt
försvårat en regional kraftsamling.
3. Brister i den övergripande trafik-, miljö- och
bebyggelseplaneringen vilket i allt väsentligt har sin grund i
ovannämnda uppsplittring.
Den under senare år alltmer framträdande debatten om
vilken arbetsfördelning som skall råda mellan den regionala
och lokala nivån tyder på en förändrad syn. Det är dock
knappast någon framkomlig väg att reducera sådana
uppfattningar till att omfatta vilken rollfördelning som skall
gälla mellan aktörerna inom nuvarande länsförvaltningar
eller vad som kan göras för att intensifiera samarbetet inom
de olika kommunalförbunden.
Det är i stället nu hög tid att se över hur den regionala
parlamentariska och förvaltningsmässiga organisationen
skall se ut för framtiden. Utgångspunkterna för denna
översyn bör vara:
1. Ett Skånelän 2.
Fortsatt decentralisering av uppgifter från landstingen
till kommunerna 3.
Inrättande av ett länsparlament vars uppgifter bland
annat borde omfatta regionövergripande trafik-, miljö- och
bebyggelseplanering.
En komplikation i sammanhanget kan förvisso vara
frågan om var det regionala centret/residensorten för
ett Skånelän skall vara beläget. För att avdramatisera
denna fråga kan mycket väl övervägas att förlägga ett
skånskt länsparlament utanför de nuvarande
residensorterna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av den
offentliga verksamhetens regionala uppbyggnad och
inrättandet av ett Skånelän.
Stockholm den 22 januari 1992
Bengt Silfverstrand (s)
Jan Andersson (s)