Bostaden är en grundläggande social rättighet i likhet
med arbete, utbildning och sjukvård. Allas rätt till en god
bostad är det grundläggande målet för den sociala
bostadspolitiken.
När målet formulerades för 50 år sedan var dess
innebörd att undanröja den bostadsslum, trångboddhet och
bostadsbrist som präglade den tidens Sverige. Dessa
förhållanden var i hög grad en följd av den
marknadsinriktade bostadspolitik som dittills förts.
I dag är denna nöd och brist avskaffad. Sverige har ett
stort och modernt bestånd av bostäder av hög kvalité.
Bostäderna är modernt utrustade och trångboddheten är i
det närmaste avskaffad. Antalet bostäder med hög
utrymmesstandard är mycket stort. Boendet har utvecklats
över hela landet. Den solidariska bostadspolitiken i
kombination med en aktiv regionalpolitik har gjort detta
möjligt.
Den sociala bostadspolitiken har således varit
framgångsrik. Det innebär inte att alla problem är lösta.
Fortfarande finns en rad viktiga bostadspolitiska åtgärder
som behöver vidtas.
Vi måste kunna upprättahålla en bostadsproduktion
över hela landet som gör det möjligt att realisera målet om
allas rätt till en bra bostad. Bostadsfinansieringen måste ges
en sådan inriktning att behovet av bostaden blir det
utslagsgivande för konsumenternas efterfrågan. Inflytandet
för de boende över bostaden måste utvecklas ytterligare.
Inomhusmiljön måste förbättras. Omfattande insatser
krävs för att ge de äldre bra boendevillkor.
Det är några exempel på viktiga bostadspolitiska frågor
som måste få sin lösning. De kan ges en acceptabel lösning
bara om den sociala bostadspolitikens mål blir vägledande
för politikens inriktning.
Socialdemokratin slår därför vakt om den sociala
bostadspolitikens mål.
En viktig del i vår bostadspolitik är att skapa valfrihet.
Medborgarna skall kunna välja vilken boende- och
upplåtelseform de vill bo i. Vi har ca 4 miljoner bostäder.
Av dessa är ungefär 45 % upplåtna med äganderätt, 40 %
med hyresrätt och 15 % med bostadsrätt. I hyresrätten har
de allmännyttiga bostadsföretagen drygt 20 % och de
privata fastighetsägarna resten. Socialdemokratin vill
bedriva en bostadspolitik som värnar denna mångfald och
som ger reella möjligheter för medborgarna att välja
bostad.
Under 1980-talet förändrades bostadssituationen snabbt
från överskott till stor bostadsbrist. När vi övertog
regeringsansvaret fanns det ett stort antal tomma
lägenheter, bostadsbyggandet var lågt och arbetslösheten i
byggsektorn stor.
Vi genomförde en rad åtgärder för att öka byggandet.
Genom den ekonomiska politiken kom
industriinvesteringarna igång. Arbetslösheten minskade
och efterfrågan på bostäder ökade. Överskottet på bostäder
förbyttes i bostadsbrist. Det gällde att öka nyproduktionen
av bostäder.
Genom de åtgärder vi satte in, bl.a. begränsning av
kontors- och näringslivsbyggandet i storstäderna, kunde
resurser i form av arbetskraft och material föras över till
nyproduktionen av bostäder. Denna ökade från ca 25 000
lägenheter 1985 till ca 70 000 1990. Det omfattande
bostadsbyggandet har gjort, att bostadsbristen kunnat
hävas i många kommuner. Fortfarande är dock
bostadsbristen en realitet i en rad kommuner, inte minst i de
stora kommunerna. Till detta kommer bl.a. det stora
behovet av äldrebostäder, behovet av bostäder för unga, för
att klara flyktingarnas boende och för den fortsatta
hushållningssplittringen. Vår bedömning är därför att
nyproduktionen under 1990-talet bör uppgå till ca 40 000
lägenheter per år.
Den väg den borgerliga regeringen nu slagit in på leder
bort från de bostadssociala målen. Regeringens strävan att
låta marknadskrafterna helt styra utvecklingen på det
bostadspolitiska området inger oro. Denna väg prövades i
Sverige under de första decennierna av 1900-talet. Den har
också prövats i Storbritannien och i en rad andra europeiska
länder. Överallt har resultatet blivit detsamma. Ett oerhört
kraftigt segregerat boende, bostadsslum och bostadsnöd.
Därtill växande svårigheter för inte minst ungdomar att få
bostäder.
Vi beklagar att den borgerliga regeringen nu vill
genomföra sådana experiment också i vårt land. Vi tar
avstånd från detta. Samtidigt konstaterar vi att regeringen
genom splittringen av bostadsfrågan på flera departement
tagit bort förutsättningarna för att föra en samlad
bostadspolitik.
Bostaden måste vara en grundläggande social rättighet.
Därför måste bostadspolitiken utgå från en social
målsättning. Samhället och de boende måste ha ett
avgörande inflytande över bostadsförsörjningen. Detta
kommer att vara vägledande för socialdemokratisk
bostadspolitik också framöver. Riksdagen bör ge
regeringen till känna att den sociala bostadspolitiken även
fortsättningsvis skall vara vägledande för samhällets
insatser.
Bostadsfinansiering
Riksdagen beslöt i december 1990 att införa ett nytt
system för bostadsfinansiering vid ny- och ombyggnad
(prop. 1990/91:34, BoU4, Rskr. 92). I maj 1991 beslutade
riksdagen om kompletteringar till detta beslut (prop.
1990/91:144, BoU20, Rskr. 380). Med stöd av besluten
utarbetades förordningar och föreskrifter. Det nya
finansieringssystemet skulle gälla för hus som påbörjas efter
1 januari 1992 och från den 1 januari 1993 för hus med
räntebidrag enligt gällande regler.
Riksdagen beslöt i december 1991 att upphäva det
tidigare beslutet och i stället låta det gamla
räntebidragssystemet fortsätta att gälla. De förenklingar på
byggområdet, som var en del av räntelånesystemet
genomförs. Det är bra. Däremot är de principiella
förändringar som genomförts negativa och fördyrar
bostadsbyggandet.
Det sätt som regeringen hanterat den viktiga frågan om
hur vårt bostadsbyggande skall finansieras, har skapat stor
oro och ovisshet inom byggbranschen och medverkat till det
byggstopp och kaos som nu råder.
Bostadsbyggandet är långsiktigt. Därför är det
nödvändigt att aktörerna vet vilka villkor som skall gälla när
bygget är färdigt och det är dags att lyfta lånen. I dag vet
man inte vilka förutsättningar för byggandet i Sverige som
gäller från den 1 januari 1993.
I stället görs nu en snabbutredning av en särskild
utredare. De vaga direktiven ger ingen annan riktlinje för
finansieringen från 1993 än att det kommer att bli dyrare för
den enskilde. Helt naturligt reagerar byggherrar och
entreprenörer på dessa signaler genom att skjuta upp allt
byggande som över huvud taget går att skjuta upp. Därmed
har regeringen i själva verket medverkat till nära nog ett
totalstopp på bostadsbyggandets område, något som
regeringen självt medger genom sina skrivningar i
finansplanen.
Utöver upprivandet av räntelånesystemet i höstas har
riksdagen efter regeringens förslag beslutat att sänka
investeringsbidraget från 9,3 till 3,1 %. Också denna åtgärd
ökar kostnaderna i nybyggandet dramatiskt. I praktiken
motsvarar en sådan sänkning av investeringsbidraget en
höjning av momsen på 5--6 procentenheter. En rad andra
åtgärder -- återinförandet av räntetrappan, borttagandet av
räntebidragen för 10- och 20-årigt lägenhetsunderhåll, att
parkeringsanläggningar inte längre får inräknas i
bidragsunderlaget för bostadsprojekt -- som regeringen
föreslagit och riksdagen beslutat om, ökar också
kostnaderna i byggandet kraftigt.
Sammantaget betyder dessa beslut om man jämför med
det av riksdagen tidigare beslutade räntelånesystemet att
t.ex. en vanlig trerumslägenhet i nyproduktionen blir 1 500
kr. dyrare i månaden. Jämfört med 1991 års system är
kostnadsökningen ca 350 kr. för motsvarande lägenhet.
Vi avvisar regeringens förslag. Vi föreslår i stället att det
av riksdagen tidigare beslutade räntelånesystemet skall
återinföras.
Detta innebär också att de beslut upphävs som riksdagen
tog i december om återinförande av räntebidragstrappan
och att fullt räntebidrag bara lämnas till 95 % av
bidragsunderlaget, om att parkeringsanläggningar inte får
ingå i bidragsunderlaget och om att räntebidrag för 10- och
20-årigt underhåll inte skall utgå.
Vi föreslår vidare att markvillkoret och den kommunala
bostadsanvisningsrätten återinförs, samt att det förslag till
produktionskostnadsprövning som vi närmare utvecklade i
vår motion 1991/92:Bo2 prövas.
Byggande för framtiden
Byggandet är en viktig motor i samhällsekonomin. En
förutsättning för ekonomisk tillväxt är därför en omfattande
byggproduktion. I dag sjunker omfattningen i
byggverksamheten katastrofalt. Arbetslösheten bland
byggnadsarbetarna var i januari nästan 15 %. Prognoserna
pekar mot att arbetslösheten i april 1992 kommer att vara
högre än 20 %. Strängt taget hela den svenska
arbetsmarknaden påverkas av nedgången i
byggproduktionen.
Regeringen redovisar i årets finansplan en mycket dyster
bild av byggverksamheten under de närmaste åren. För
1992 räknar man med en minskning av nybyggandet av
bostäder på 30 % och för 1993 26,5 %. En rad faktorer
samverkar till det kraftiga raset. Regeringen anger t.ex. det
sänkta investeringsbidraget och osäkerhet om hur stödet till
bostadsproduktionen skall utformas efter 1992 som två
faktorer.
Boverkets prognoser för 1992 förutser 32 000 påbörjade
nya lägenheter och för 1993 ca 25 000 nya lägenheter.
När det gäller ombyggnadsverksamheten tror regering
på en viss uppgång under 1992. För 1993 bedöms en
oförändrad investeringsnivå. Den prognosen är emellertid
inte trovärdig eftersom effekterna av de försämrade
ombyggnadsvillkoren i samband med räntelånens
avskaffande inte beaktats.
Sammantaget förutses bostadsinvesteringarna falla med
över 15 % både 1992 och 1993.
De totala byggnadsinvesteringarna i landet bedöms falla
med över 5 % i år och 3 % 1993.
I detta mycket allvarliga läge när stimulansåtgärder
skulle erfordras för att öka byggandet väljer regeringen den
motsatta vägen.
I budgetpropositionen föreslår regeringen kraftigt
försämrade villkor för byggandet.
Räntebidragen skall minskas 1993 med 3,4 miljarder
kronor. Det innebär ytterligare kraftigt höjda hyror.
Ungdomsbostadsstödet avvecklas. Det betyder höjda
hyror för många ungdomar.
Tilläggslånen för ombyggnad avvecklas. Det innebär att
viktiga ombyggnadsprojekt inte kan genomföras.
Fukt- och mögelfonden avvecklas. Det innebär stora
problem för berörda småhusägare.
Upprustningen av skolor stoppas när regeringen drar in
statsbidraget som riksdagen tidigare beslutat om.
Det är en fullständigt obegriplig linje som inte kan tolkas
på annat sätt än att regeringen är beredd att med öppna
ögon öka arbetslösheten bland alla de yrkesgrupper som är
beroende av byggverksamhet.
Det innebär också att man med öppna ögon är beredd
att medverka till att stora delar av den svenska
byggnadsindustrin slås ut.
Förslagen leder till kraftigt höjda hyror och medverkar
till att en bostadssocial nedrustning nu genomförs.
Vi socialdemokrater säger nej till denna politik som
leder till ett helt onödigt slöseri med mänskliga och
ekonomiska resurser.
Vi anser att det är nödvändigt att fortsätta bygga för
framtiden, att det finns ett stort antal samhällsekonomiskt
välmotiverade byggprojekt som bör komma igång, särskilt i
den nu rådande situationen. Därför vill vi föreslå ett antal
åtgärder för att stimulera byggandet.
Vi socialdemokrater anser att det krävs ett
bostadsbyggande i vårt land på ungefär 40 000 nya bostäder
om året, om bostadförsörjningen skall kunna upprätthållas.
Inte minst den stora ökningen av antalet äldre gör det
nödvändigt med kraftfulla insatser inom äldreboendets
område.
För att öka bostadsproduktionen är det nödvändigt att
villkoren för finansieringen av byggandet är klara. Vi har
ovan föreslagit ett omedelbart återinförande av
räntelånesystemet. Det skulle skapa denna klarhet.
För att byggherrar och byggentreprenörer skall få
besked nu om de finansieringsregler som skall gälla, bör
riksdagen besluta, att nu gällande villkor får gälla för alla
hus som påbörjas innan nya regler beslutas. Då vet
byggherrar och entreprenörer vilka villkor som gäller.
Därmed bör byggandet kunna stimuleras.
Vi föreslår vidare att det av riksdagen i december sänkta
investeringsbidraget höjs från 3,1 % till 9,3 % retroaktivt
från 1 januari 1992.
Boende för äldre
Nästan en femtedel av landets invånare är 65 år och
äldre. 95 % av dessa bor i egna lägenheter.
Fram till sekelskiftet kommer antalet ålderspensionärer
i stort sett att vara oförändrat. Dock ökar antalet personer
som är 80 år och äldre.
1990-talets stora bostadsutmaning blir därför att klara de
äldres behov av ett mer anpassat boende. Också ur den
aspekten är ett högt bostadsbyggande nödvändigt liksom att
de bostäder som byggs blir tillgängliga för rörelsehindrade.
Äldre och handikappade skall i största utsträckning kunna
bo kvar i sin invanda bostad eller sitt bostadsområde.
Men det behövs också en kraftig utbyggnad av särskilt
anpassat boende för de äldre.
Bedömningen pekar mot att det fram till år 2000 behövs
ett tillskott på uppemot 100 000 bostäder med god
tillgänglighet och med möjligheter till omfattande service
och vård av äldre människor. Boverket har vidare pekat på
ett dokumenterat behov av 25 000 gruppbostäder under
samma period.
Från årsskiftet har ansvaret för de äldres särskilda
boende än starkare förts över till landets kommuner.
Kommunerna måste därför upprätta program eller planer
för att förbättra tillgängligheten i sina bostadsområden samt
analysera hur man skall kunna möta de äldres behov av
olika typer av bostäder som t.ex. servicebostäder,
ålderdomshem och gruppbostäder.
Riksdagen har tidigare, på initiativ av den dåvarande
socialdemokratiska regeringen, fattat beslut om särskilda
stimulansbidrag till kommunerna för ombyggnader av
lokala sjukhem och för byggande av gruppbostäder.
Totalt anvisade riksdagen 5,5 miljarder kronor i bidrag
för att genomföra Ädelreformen.
Det är viktigt att landets kommuner nu med förtur löser
de äldres bostadssituation.
Det är viktigt att de regler som gäller för bidrag till t.ex.
nybyggnad och ombyggnad av gruppbostäder för äldre är
flexibla. Det bör i huvudsak ankomma på respektive
kommun att utifrån lokala förutsättningar och vissa angivna
funktionskrav fatta beslut.
En annan utgångspunkt måste vara att det inte får bli en
återgång till tidigare institutionsboende. Av den
anledningen anser vi att det bör införas krav om minst
kokskåp i varje gruppbostad.
Ungdomars boende
Ett högt bostadsbyggande är också den långsiktiga
garanten för ungdomars möjlighet att flytta hemifrån till en
egen bostad.
Men det behövs ändå speciella insatser för att underlätta
ungdomars inträde på bostadsmarknaden.
Trots att det inträtt en kraftig omsvängning i efterfrågan
av bostäder, har det inte nämnvärt förbättrat ungdomars
möjligheter att få en bostad. Fortfarande är den
övervägande delen av de bostadssökande nästan 60 %
ungdomar, som bor kvar hos sina föräldrar.
Ungdomar saknar förankring på bostadsmarknaden och
de har ofta svag betalningsförmåga. Därför kommer
ungdomar alltid att ha ett utsatt läge jämfört med andra
bostadssökande.
Det finns därför skäl att även fortsättningsvis genomföra
särskilda åtgärder för att underlätta för ungdomar att
tillgodose sitt behov av bostäder.
Vi avvisar därför regeringens förslag att ta bort det
särskilda ungdomsbostadsstödet till kommuner för bostäder
som hyrs ut till ungdomar under 25 år.
Vi anser också att det även fortsättningsvis behövs någon
form av samlad instans som agerar gentemot kommunerna
för att få fram bostäder, lämpade för ungdomar. Därför bör
regeringen återupprätta den ungdomsbostadsdelegation,
som den socialdemokratiska regeringen hade inrättat.
Ombyggnadsverksamheten
Trots att vi har ett i huvudsak modernt bostadsbestånd
är många bostadsområden i behov av reparation och
upprustning. Det handlar inte minst om många av de
bostadsområden som byggdes i slutet av 60-talet.
Områden som av olika orsaker blivit hårt nedslitna och
där det förutom fysiska ombyggnader även behövs andra
insatser av olika karaktär från kommuner,
fastighetsförvaltare och övriga intressenter.
Under 1991 ökade ombyggnadsverksamheten påtagligt,
sedan de restriktioner för ombyggnaden som tidigare gällt
tagits bort.
Den borgerliga regeringens politik innebär att också
ombyggnadsverksamheten dras ner och kraftigt fördyras.
Regeringen föreslår att möjligheterna för ränte- och
amorteringsfria lån för vissa reparations- och
ombyggnadsarbeten successivt skall avskaffas. Budgetåret
1991/92 var anslaget 315 milj.kr. Endast påbörjade
etappindelade ombyggnader får fortsatta lånemöjligheter.
Dessa tilläggslån lämnas i fråga om hyres- och
bostadsrättshus som är yngre än 30 år. Företrädesvis
handlar det om fastigheter i s.k. miljonprogramområden,
men lånen har även använts för att avhjälpa olika
byggnadstekniska brister och förbättra inomhusmiljön.
Behovet av och anspråken på dessa tilläggslån är
mångdubbelt större än tillgången på medel. Boverket har
därför tvingats till en hård prioritering bland
ansökningarna.
I ett läge där det är viktigt att hålla sysselsättningen uppe
och samtidigt kunna undvika kapitalförstöring av 60- och
70-talshus är dessa bidrag oerhört värdefulla. Reparations-
och ombyggnadsarbeten ger också arbetstillfällen för den
något äldre arbetskraften.
Vi avvisar regeringens förslag att successivt slopa
tilläggslånen. Vi vill i stället föreslå att särskilda åtgärder
sätts in som stilumerar ombyggnadsverksamheten. För
detta ändamål bör därför riksdagen, utöver regeringens 175
milj.kr., öka ramen ytterligare med 250 milj.kr. för
tilläggslånegivningen till totalt 425 milj.kr.
Samlingslokaler
Behovet av samlingslokaler är stort. Under den
högkonjunktur som rått under senare delen av 1980-talet,
har en mängd projekt på samlingslokalområdet arbetats
fram som inte kunnat förverkligas. Det är därför möjligt att
mycket snabbt komma igång med samlingslokalbyggande
över hela landet. Det skulle ge ett värdefullt tillskott för
byggsysselsättningen samtidigt som träffpunkter för
människor kommer till. Vi avvisar regeringens förslag att
minska anslaget och föreslår i stället att ramen för anslaget
till allmänna samlingslokaler höjs med 50 milj.kr. jämfört
med innevarande år.
Övrigt byggande
I många kommuner finns ett stort behov av upprustning
av skolor och andra kommunala lokaler. I en motion
föreslår socialdemokraterna att 300 milj.kr. satsas på
upprustning av landets skolor.
Socialdemokraterna föreslår dessutom i motionen om
kamp mot arbetslöshet att 780 milj.kr. satsas för att
tidigarelägga kommunala investeringar i ombyggnad och
upprustning av lokaler.
Tidigareläggande av olika statliga byggen är ett annat
instrument som bör tillämpas.
Våren 1991 beslutade riksdagen om inrättandet av ett
speciellt infrastrukturanslag. Tillsammans med bl.a. nya
finansieringsformer bör det vara möjligt att upprätta ett
investeringsprogram för drygt 100 miljarder under 1990-
talet. Det är angeläget att de infrastrukturprojekt som
beslutats kommer till genomförande så snart som möjligt.
Regeringen bör ges i uppdrag att redovisa sådan
tidigareläggning för riksdagen.
De ovan redovisade förslagen är exempel på åtgärder
som kan sättas in för att stimulera sysselsättningen inom
byggområdet, samtidigt som viktiga behov av såväl
bostäder som andra angelägna bygginvesteringar kan
tillgodoses. Om regeringen inte vidtar omedelbara
åtgärder, så slås byggbranschen och dess yrkeskår sönder.
Det får följdverkningar inom andra näringar. Det innebär
att Sverige går mot en nationalekonomisk förlust av stora
mått. Detta måste till varje pris förhindras. Därför vill vi
understryka vikten av att byggverksamheten stimuleras.
Byggutmaningen
Byggkostnaderna i nyproduktionen är höga. För att
stimulera branschen att ta fram billigare bostäder med
bibehållen kvalitet, inbjöd den socialdemokratiska
regeringen branschen till en tävling -- Byggutmaningen.
Förutsättningarna var, att avsteg fick göras från
nybyggnads- och låneregler under förutsättning att vissa
funktionskrav på bostaden uppfylldes. Dessa funktionskrav
var tillgänglighet, säkerhet, god inomhusmiljö och
trivsamhet.
Mark anvisades i fyra kommuner -- Umeå, Östersund,
Borlänge och Karlskrona. Bostadsområdenas storlek var
50--200 lägenheter. Olika lägenhetsstorlekar skulle
redovisas i samtliga områden. I Östersund var en del av
området avsett för småhus. I Borlänge var inriktningen
ungdomsbostäder.
Företagen skulle förbinda sig att bygga till de priser som
redovisades i tävlingsförslagen. En jury, som bestod av
såväl arkitekter som konsumenter, granskade projekten. Ca
50 tävlingsförslag lämnades in.
De projekt som juryn ställde sig bakom höll hög kvalitet
till låga byggkostnader.
Det finns därför anledning att utveckla detta initiativ
ytterligare. Boverket bör ges i uppdrag att arbeta vidare
med byggutmaningen i samråd med kommunerna.
Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
Tomma lägenheter
Ytterligare en orsak till att kommunerna tvekar att sätta
igång nyproduktion är den på många håll vikande
bostadsefterfrågan och risken för att åter hamna i en
situation med tomma lägenheter vilket medför stora
kostnader.
Antalet lediga lägenheter hos de allmännyttiga
bostadsföretagen ökade t.ex. från ca 4 000 i september 1990
till ca 11 000 samma månad 1991.
Boverket uppskattar det totala antalet lediga lägenheter
till ca 20 000.
Sedan flera år har de bostadskooperativa
bostadsföretagen möjlighet att avsätta medel till en särskild
fond för att motverka effekterna av tomma lägenheter.
Enligt vår mening finns det anledning att ge även ägare
till hyresfastigheter samma möjlighet. Vi vill därför förorda
att de allmännyttiga företagen och de privata
fastighetsägarna ges samma möjligheter som
bostadskooperationen.
Eftersom behovet av insatser är akut är det tidsmässigt
inte möjligt att nu bygga upp en fond av erforderlig storlek.
Bostadsföretagen bör därför ges möjlighet att med lån
bygga upp en fond. Staten bör ställa upp med en särskild
garanti. I takt med att antalet tomma lägenheter sjunker
kan lånen betalas tillbaka och fonden successivt byggas upp.
Regeringen bör efter kontakter med de berörda
fastighetsägarna återkomma till riksdagen med ett förslag
med denna inriktning.
Avreglering
Vi är öppna för att genomföra förenklingar och
förändringar i låne- och byggbestämmelser. Ett sådant
arbete inleddes också av den socialdemokratiska regeringen
i anslutning till den nya bostadsfinansieringen.
De beslut som riksdagen fattade i höstas innebär att
komunerna berövas sina möjligheter att planera
bostadsförsörjningen och därmed få fram de bostäder som
behövs. Detta är oacceptabelt.
Motiven för denna s.k. avreglering är att den skulle leda
till sänkta byggkostnader. Detta är ett allmänt påstående.
Några belägg för att så skulle ske finns inte.
Ändå är det ett genomgående tema i regeringens
beskrivning av den hittills förda bostadspolitiken att just
olika s.k. regleringar drivit upp kostnaderna för
bostadsbyggandet. Därför skall man nu genomföra
långtgående åtgärder för en avreglering som man menar
skall resultera i dramatiskt minskade kostnader.
Den dryga hälft av det totala byggandet i Sverige som är
inriktat på näringslivets behov av kontors- och
företagslokaler styrs helt av marknaden. Under perioden
1985--1990 då överhettningen var som mest utpräglad på
byggområdet i vårt land, var det näringslivsbyggandet som
drog i väg kraftigast. Näringslivets krav på byggkapacitet --
arbetskraft och material -- var så stora att det uppstod brist
på arbetskraft och material, vilket medförde att
kostnaderna steg i höjden.
Inom näringslivet var man, för att få fram den
byggkapacitet man ansåg sig behöva, beredd att betala de
priser som krävdes. Så blev näringslivsbyggandet
tändvätskan i den inflationsbrasa som drabbade
byggsektorn. Det fick självfallet återverkningar också på
bostadssidan, eftersom man konkurrerade om samma
tillgängliga kapacitet. Det var situationen.
Marknadskrafternas fria spel på den oreglerade delen av
byggsektorn var ledande och drev upp kostnaderna även för
det reglerade bostadsbyggandet.
Därför är det fel att påstå att den kostnadsuppgång vi
hade i bostadsbyggandet under senare delen av 1980-talet
berodde på regleringar på bostadssektorn. Den hade
samband med den överhettning som de kraftiga kraven på
byggresurser från näringslivets sida ledde till.
Vi socialdemokrater anser att det finns anledning att
genomföra förenklingar i olika regelverk. Utgångspunkten
bör vara att det är funktionerna i olika krav på boendet, som
är det viktiga inte hur dessa funktioner genomförs. Vi
påbörjade sådana förändringar. Vi kommer att vara
beredda att positivt pröva de förslag regeringen kan komma
med i detta avseende.
Åtgärder mot sjuka hus och ökat konsumentskydd
Sverige har i jämförelse troligtvis världens högsta
bostadsstandard. En målmedveten politik för att bygga bort
bostadsnöd och slum har resulterat i ett modernt och bra
bostadsbestånd.
Trots detta har under senare år konstaterats en rad
brister i inomhusmiljön. Det gäller inte enbart bostäder
utan även offentliga lokaler som daghem, skolor m.m.
Främsta orsaken till sjuka-husproblemen är bruket av
olämpliga byggnadsmaterial, brister i byggmetoder och
projektering samt dålig kontroll.
En allt större del av befolkningen lider av allergier eller
överkänslighet, dokumenterat inte minst i den statliga
allergiutredningen. Brister i inomhusmiljön anges där som
en vanlig orsak till hälsoproblemen.
För närvarande saknas ansvarsregler när det gäller
byggandet av flerbostadshus. För småhus gäller sedan länge
kravet på garanti för att få statlig belåning.
Den socialdemokratiska regeringen lade förra året fram
ett förslag om en tioårig ansvarslag för producenter av
flerfamiljshus. Lagen, som skulle gälla från 1 januari 1992,
innebar att producenterna skulle stå i ekonomiskt ansvar för
de fel och brister som uppstår inom 10 år. Riksdagen antog
förslaget.
Den borgerliga regeringen drev i december 1991 igenom
att ikraftträdandet av lagen framskjuts till 1 juli 1992.
Vi anser att lagen har en mycket viktig roll att spela när
det gäller att komma tillrätta med dåliga inomhusmiljöer.
Den kan på ett betydande sätt stärka konsumentskyddet. Vi
anser det därför ytterst angeläget att den nya lagen om
byggnadsgaranti träder i kraft 1 juli 1992.
I regeringens budgetproposition föreslås att fukt- och
mögelfonden avvecklas från den 1 januari 1993 och att inga
nya ansökningar inkomna efter den 10 januari 1992
behandlas.
Fukt- och mögelfonden tillkom för att göra det möjligt
för småhusägare att sanera fukt och mögelskador som de
oförskyllt drabbats av.
Härigenom har många sociala och ekonomiska problem
för enskilda kunnat begränsas.
Vi anser att det forfarande finns ett starkt behov av att
stödja de småhusägare som drabbats av fukt- och
mögelskadade hus och är därför inte beredda att avveckla
verksamheten.
I stället bör ramen för beslut om bidrag för avhjälpande
av skador på grund av fukt- och mögelskador i småhus ökas
med 50 milj.kr. utöver regeringens förslag.
Vi vill i fråga om inomhusmiljön i våra bostäder också
redovisa att regeringens förslag att avveckla
tilläggslånegivningen får allvarliga konsekvenser för bl.a.
satsningar på inomhusmiljön. Saneringen av de
bostadsområden som drabbats av problem på grund av
användningen av flytspackel hade inte kunnat genomföras
utan tilläggslånen.
Bostadsbidrag
I budgetpropositionen läggs inga förslag om
bostadsbidragen för 1993. En särproposition om
bostadsbidragen avviseras till i vår.
Vi socialdemokrater anser att bostadsbidragen är en
viktig del av den sociala bostadspolitiken. Om regeringens
övriga förslag inom bostadspolitiken blir verklighet
kommer det att ställa stora krav på en justering av
bostadsbidragen för 1993, för att motverka socialt negativa
effekter.
Vi avser att i samband med regeringens särsproposition
i vår om bostadsbidragen återkomma i denna fråga.
Sysselsättningseffekter
De ovan redovisade åtgärderna bör kunna leda till att
nyproduktionen av bostäder ökar jämfört med redovisade
prognoser med ca 10 000 till ca 40 000 lägenheter under
1992.
Ombyggnadsverksamheten bör också öka kraftigt. Inom
byggindustrin totalt, dvs. material- och
komponentindustrin inräknad, bör den av oss beräknade
ökningen av nyproduktion och ombyggnad leda till en ökad
sysselsättning på 30 000 till 40 000 årsarbeten.
Till detta kommer ombyggnaden av skolor och andra
kommunala lokaler, satsningar på infrastruktur samt
tidigareläggningen av statliga byggen.
Höjda hyror
Regeringen föreslår i bugetpropositionen att
räntebidragen skall minskas med 3,4 miljarder för år 1993.
Detta slår direkt på hyrorna samtidigt som inflationen
ökar.
Hur hyresökningarna skall läggas ut ges inga besked om.
Regeringen tänker återkomma till riksdagen i denna fråga.
Man kan därför bara göra vissa antaganden om hur
neddragningarna kommer att slå på hyrorna. Vi har valt att
göra två olika antaganden som kan belysa effekterna.
1. Regeringen fullföljer den linje som moderaterna länge
drivit, nämligen att subventionerna tas bort helt i det äldre
beståndet.
För att få ihop 3,4 miljarder kronor måste då samtliga
subventioner tas bort i alla flerfamiljshus byggda före 1983.
Därtill hälften av subventionerna i de hus som byggdes
1984.
Det ger följande hyreshöjningar för en trerumslägenhet:
I hus byggda 1968 stiger hyran med 60 kr. i månaden, 1975
med ca 300 kr. i månaden, 1978 drygt 500 kr. i månaden,
1981 ca 1 500 kr. i månaden och 1983 med drygt 2 000 kr. i
månaden.
2. Regeringen väljer att höja den garanterade räntan
jämt över. Då behöver räntan höjas med 1,13 % för att det
besparande beloppet skall bli 3,4 miljarder.
Det ger föjande hyreshöjningar: I hus byggda 1975 höjs
hyran för en trerumslägenhet med ca 150 kr. i månaden,
1981 med ca 320 kr. i månaden, 1984 med nästan 500 kr. i
månaden och 1990 med över 700 kr. i månaden.
Detta är konsekvenserna av de förslag som regeringen
nu vill genomföra. De är naturligtvis helt oacceptabla och
skulle om de genomförs innebära inledningen på en direkt
nedmontering av den sociala bostadspolitik som givit
Sverige en ledande position i världen när det gäller alla
medborgares rätt till en god bostad.
Budgeteffekter
Vårt förslag, att räntelånesystemet skall återinföras ger
för såväl budgeåret 1992/93 som för helåret 1993 ett kraftigt
förbättrat budgetsaldo jämfört med nuvarande system.
Budgetåret 1992/93 (milj.kr.)
(jämfört med regeringens budgetförslag)
Räntelånesystemet införs
+ 1 500
Minskat räntebidrag p.g.a. ändrad kapitalkostnad
-- 780
Investeringsbidraget återförs till 9,3 %
-- 160
Tilläggslån behålls
--
Ungdomsbostadsstöd behålls
-- 25
Bidrag för åtgärder mot fukt och mögel
--
Samlingslokaler
--
--------------
+ 535
1993 (milj.kr.)
(jämfört med regeringens förslag)
Räntelånesystemet
+ 6 300
Minskat räntebidrag p.g.a. ändrad kapitalkostnad
-- 1 560
Investeringsbidraget återgår till 9,3 %
-- 900
Tilläggslån behålls
-- 125
Ungdomsbostadsstöd behålls
-- 25
Bidrag för åtgärder mot fukt och mögel
-- 25
Stöd till allmänna samlingslokaler
-- 20
--------------
+ 3 645
Fotnot. Beräkningen bygger på att realräntebidraget
utbetalas var tolfte månad, dvs. merparten efter 1/1 1994
(enligt boverkets petita). Om beräkningen görs med
förutsättningen att det skattekompenserande räntebidraget
utbetalas med en viss eftersläpning (enligt boverkets petita)
blir beloppet i stället + 8 300 milj.kr.
Bosparande
I detta sammanhang vill vi aktualisera frågan om att ge
hyresgästerna liksom de boende inom bostadskooperativ
möjligheter till ett bosparande.
Hyresgäströrelsen har tagit upp denna fråga till
diskussion med de allmännyttiga bostadsföretagen.
Båda parter har funnit idén intressant.
Principen skulle vara att varje hyresgäst får möjlighet att
sätta in pengar på ett eget lägenhetskonto. Beloppet är
valfritt.
Avkastningen, som skulle vara förmånligare än i bank,
kan sedan användas till att sänka hyran eller förbättra
lägenheten.
För bostadsföretagen ökar möjligheten till tillgång på
billigt kapital.
Ökad kapitalbildning är av många skäl en strategisk
fråga för de allmännyttiga bostadsföretagen under 1990-
talet.
Vi anser att denna form av förstärkt inflytande för de
boende med hyresrätt, med möjligheter till ett långsiktigt
sparande, har många fördelar.
Både bostadsföretag och hyresgäster har mycket att
vinna på att företagen lånar pengar direkt av sina
hyresgäster och hyresgästerna sparar i sitt boende.
Om den sociala bostadspolitiken skall upprätthållas
krävs bostäder i såväl hyres- som bostadsrätt och
äganderätt. Som tidigare redovisats är Sverige i dag ett av
de länder, som har den största andelen äganderätt i Europa.
Ungefär 60 % av våra bostäder är i äganderätt. I hyresrätten
har allmännyttan drygt 20 % och de privata fastighetsägarna
resten.
För regeringen tycks frågan om utförsäljning av dessa
20 % allmännyttiga bostäder vara en av de viktigaste
bostadspolitiska frågorna. Vi anser att en omfattande
utförsäljning av allmännyttiga bostäder skulle kunna leda
till en kraftig segregation i boendet, motsvarande vad som
finns i många andra länder. Därför säger vi nej till detta. I
stället bör nya former utvecklas som gör att de boende i
hyresrätten ges en ökad delaktighet i förvaltning och skötsel
av fastigheten. Bosparande kan vara ett led i denna
utveckling.
En helt annan sak är, att det kan finnas
bostadsförsörjnings- och förvaltningsskäl för de
allmännyttiga bostadsföretagen att genom köp eller
försäljning komplettera sitt bostadsbestånd. Detta är en
fråga för de lokala allmännyttiga bostadsföretagen att ta
ställning till.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den sociala bostadspolitiken,
2. att riksdagen beslutar att införa räntelånen i enlighet
med riksdagens beslut den 13 december 1990 och 12 juni
1991 och därmed upphäva riksdagens beslut av den 17
december 1991,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att markvillkoret, den
kommunala bostadsanvisningsrätten, skall hävdas som krav
för statligt stöd i bostadsfinansieringssammanhang samt att
en försöksverksamhet med kommunal
produktionskostnadsprövning påbörjas,
4. att riksdagen -- vid avslag på yrkande 2 -- beslutar att
för byggnadsprojekt, som igångsätts under tiden fram till
dess att nytt riksdagsbeslut fattas om bostadsfinansiering,
skall nuvarande finansieringsregler gälla,
5. att riksdagen beslutar att investeringsbidraget för
bostadsbyggande skall utgå med 9,3 % fr.o.m. 1 januari
1992,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om flexibilitet med bibehållande av
funktionskraven vid byggande av gruppbostäder,
7. att riksdagen beslutar avslå förslaget om att bil. 8
anslag G 4 Ungdomsbostadsstöd avskaffas samt medger att
bil. 8 anslag G 4 tillförs 25 milj.kr. för ungdomsbostadsstöd,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ungdomsbostadsdelegationen
bör återupprättas,
9. att riksdagen beslutar avslå propositionens förslag om
att bil. 8 anslaget G 6 Tilläggslån för vissa reparations- och
ombyggnadsåtgärder avskaffas,
10. att riksdagen beslutar att ramen för bil. 8 anslaget G
6 Tilläggslån för vissa reparations- och ombyggnadsåtgärder
för budgetåret 1992/93 ökas med 250 milj.kr. utöver
regeringens förslag, således 425 000 000 kr.,
11. att riksdagen beslutar att ramen för bil. 14 anslag F 3
Bidrag till allmänna samlingslokaler för budgetåret 1992/93
ökas med 50 milj.kr. utöver regeringens förslag, således 96
000 000 kr.,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det fortsatta arbetet med den s.k.
Byggutmaningen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förslag om fonder för att
motverka problem med outhyrda lägenheter,
14. att riksdagen beslutar avslå propositionens förslag om
att bil. 13 anslag J 6 Bidrag till fonden för fukt- och
mögelskador avskaffas samt medger att ramen för bidrag till
fonden för fukt- och mögelskador för budgetåret 1992/93
ökas med 50 milj.kr. utöver regeringens förslag till 405 000
000 kr.,
15. att riksdagen beslutar avslå propositionens aviserade
förslag om ytterligare sänkning av räntebidragen inför 1993,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bosparande för hyresgäster i de
allmännyttiga bostadsföretagen.
Stockholm den 27 januari 1992
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Odd Engström (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Mona Sahlin (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)