1980-talet innebar i många avseenden ett trendbrott för
synen på miljön. Människor blev medvetna och började
själva göra något åt en utveckling som skenade iväg åt fel
håll. Förr kändes hoten, liksom lösningarna, stora och
avlägsna. I dag har ansvaret kommit närmare, blivit
personligare.
Miljöproblemen i Sverige är på väg att förskjutas från
industriernas skorstenar och avloppsrör till att mer och mer
handla om vårt sätt att leva och bo. Denna utveckling
rymmer, jämsides med ett aktivt internationellt arbete,
stora möjligheter.
Det förutsätter dock att praktiska förutsättningar skapas
för att vi som medborgare skall kunna leva miljövänligt i
våra bostäder och bostadsområden.
Från stort till smått 1980-talet
har inneburit att den ensidiga satsningen på
stora och komplexa system brutits. De stora systemen
kräver dyrbara transporter. Värme, vatten och elkraft
distribueras till bostaden, sopor och avloppsvatten skall
fraktas därifrån. Behovet av renoveringar av fjärrvärme,
vatten- och avloppsledningar bara ökar.
Denna tidigare övertro på de ''stora systemen'' har
inneburit att vi som medborgare och konsumenter skilts
från ansvaret för våra handlingar. Någon annan har funnit
till hands för att ta hand om våra sopor. Vi har inte sett, och
därför heller inte förstått, vilka konsekvenser vårt sätt att
leva får. Därmed har vi också saknat motiv för att ändra
beteende. Sopberget har fortsatt att växa, vatten- och
energiförbrukningen har ökat år efter år.
Morgondagens system kommer inte bara att vara mindre
utan också mer flexibla. Därmed blir de också billigare och
mindre sårbara. I motsvarande grad ökar medborgarnas
möjligheter att överblicka och påverka.
De nya systemen förutsätter nya tekniska lösningar, men
framför allt, ett annat beteende. Vi är tvungna att tänka,
planera och handla utifrån lokala förutsättningar.
Men en förändring som inte tar hänsyn till våra inrotade
vanor är dömd att misslyckas. Om vi tycker att nysatsningar
känns besvärliga eller upplevs som en standardsänkning
utan att vägas upp av andra kvaliteter kommer de
inte att fungera.
Lokalt ansvar
Den nya strategi på miljöområdet som den
socialdemokratiska regeringen formulerade under 1980-
talet, och som bl.a. innebär mindre detaljstyrning och ett
mer decentraliserat ansvar, har skapat större frihet att
utforma lokala lösningar och inneburit att det blivit tillåtet
att välja olika modeller och metoder.
Detta är en positiv och riktig utveckling.
Myndigheternas och de politiska församlingarnas uppgift är
inte att reglera livet i detalj, utan att skapa förutsättningar
för ett riktigt beteende.
Politiska beslut skall underlätta miljöarbetet. Men om
samhällets olika styrmedel skall hjälpa, måste de verka i
samma riktning. Vill man att miljöriktiga lösningar skall slå
igenom måste de politiska signalerna vara långsiktiga och
entydiga. På denna punkt brister såväl den praktiska
politiken som den vagt formulerade miljöbilagan i årets
budgetproposition.
Utvecklingsarbetet är nödvändigt
Vi har tidigare beskrivit hur kraven på nya, småskaliga
och mer flexibla system för att lösa t.ex. avfalls- och
avloppsproblemen växer fram. Inte minst när det gäller
avloppsproblematiken krävs ett omfattande
utvecklingsarbete innan vi funnit optimala lösningar.
Att hitta material som inte orsakar miljö- och
hälsoproblem är den kanske viktigaste och svåraste
utmaningen inom bostadssektorn. I dag finns ca 40 000
olika produkter på den svenska byggmarknaden.
Ingen känner till deras hälso- och miljöeffekter.
Vi vet dock att även mycket små doser av farliga ämnen
kan ha skadliga effekter om man utsätts för dem under en
längre tid.
Det är väl känt att i princip allt utvecklingsarbete inom
bostadssektorn sker i skala 1:1, dvs. de boende blir
''försökskaniner'' för nya lösningar. Det är inte rimligt att de
boende i enskilda projekt skall bära hela risken, i form av
ekonomiska åtaganden eller krav på att byta ut lösningar
som visar sig fungera dåligt. Pilotprojekt med ekonomiskt
stöd från samhället är nödvändiga för att driva utvecklingen
framåt.
För något år sedan förändrades
experimentbyggnadslånen så att de också består av ett visst
bidrag. Trots detta är samhällets stöd till
experimentbyggnader otillräckligt.
Dessvärre föreslås nu i budgetpropositionen en kraftig
nedskärning av stödet till experimentbyggande. Dessutom
föreslås en kraftig reduktion av anslagsramarna Statens råd
för byggnadsforskningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljöanpassat byggande och
boende samt stöd till experimentbyggande.
Stockholm den 27 januari 1992
Sören Lekberg (s)
Bo Holmberg (s)