Kvinnor i förvärvsarbete har ökat i allt större
utsträckning de senaste decennierna. 1990 fanns 86 % av
kvinnorna i åldrarna 20-64 år ute i förvärvsarbete och i dag
utgör de nästan hälften av arbetskraften.
Detta innebär inte att man kan tala om en jämlik
arbetsmarknad, ej heller att det inte finns särskilda problem
för kvinnor att delta i förvärvsarbete. Kvinnor som börjat
arbeta före familjebildningen vill också ha kvar den
kontakten även om man skaffar barn. Man kan också utan
tvekan slå fast att det fortfarande är kvinnorna som har
huvudansvaret för hem och barn i kombination med
yrkesarbete.
Många kvinnor har för att klara av hemarbete och vård
av barn valt att arbeta deltid, en anställningsform som inte
bara ger lägre lön utan också lägre pension när den dagen
kommer. Under senare år har deltidsarbete varit föremål
för mycken diskussion. Många är de kvinnor som rest krav
om högre sysselsättningsgrad just för att de insett nackdelen
med deltidsjobb. 1990 fanns det drygt en miljon
deltidsanställda, av dessa var 85 % kvinnor.
Även om det skett en positiv utveckling de senaste åren
mot längre deltider så är det mycket kvar att göra på detta
område. Det är många kvinnor som vid något tillfälle haft
högre sysselsättning, men som ej kunnat erbjudas en
tillsvidareanställning på exempelvis heltid, och som
kvalificerat sig för A-kassa för den högre
sysselsättningsgraden. De står nu vid valet att säga upp sin
deltidstjänst för att dagarna med s.k. fyllnadsstämpling
håller på att ta slut och därmed bli helt arbetslösa eller också
acceptera den lägre sysselsättningen med de nackdelar som
det för med sig. Detta är helt otillfredställande och därför
bör Lagen om anställningsskydd (LAS) ändras så att redan
anställd som begär högre sysselsättningsgrad har företräde
innan vakant tjänst utlyses.
Som tidigare sagts är inte arbetsmarknaden jämlik.
Hälften av alla kvinnor som förvärvsarbetar återfinns i
undervisnings- och omsorgsyrken. Även om kvinnor och
män arbetar inom samma bransch är det oftast männen som
innehar de högre tjänsterna. Detta betyder att kvinnor har
mindre kvalificerade, mer monotona och ofria jobb än
männen. Rörligheten sker oftast inom kvinnliga respektive
manliga områden men allt för sällan mellan dem. Följden
blir att kvinnor stannar kvar i monotona och tunga jobb,
med den risk som detta innebär för arbetsskada.
När det gäller risker i arbetsmiljön bekräftade
arbetsmiljökommissionen att arbetaryrken och i viss mån
yrken inom vård, service och transportområdena är de mest
utsatta. Inom dessa grupper återfinns många kvinnor.
Av LOs undersökningar framgår bl.a. följande om LOs
kvinnor. Drygt 40 % har dagligen tunga lyft, mer än var
tredje kvinna eller 35 % har olämpliga arbetsställningar och
nästan 30 % har enformiga arbeten. Det är även klart belagt
att kvinnor i mycket större utsträckning än män drabbas av
belastningsskador i ryggar, nackar, axlar och leder.
Ganska naturligt leder detta till en högre sjukfrånvaro
för kvinnor än för män. Nu kan man även börja se tendenser
till en ökad förtidspensionering för kvinnor. Den slutsats
man bör dra av detta tycker vi är att krafttag måste tas för
att förbättra kvinnornas arbetsmiljö och ge arbetet ett
vidgat innehåll.
Den uppfattningen har uppenbarligen inte den
borgerliga regeringen. I stället för att ta till sig all
information som finns om kvinnornas arbetssituation och
även visa vilja till att göra något åt det -- så vill man
ytterligare straffa dessa kvinnor. Man gör det genom att
föreslå försämringar vad gäller anställningstryggheten,
minskat medinflytande, försämrad företagshälsovård,
försämrade förutsättningar för utbildning, införandet av
karensdagar.
Man gör det även genom att avisera stora indragningar
av statsbidrag till kommunerna som kan äventyra den
kommunala verksamheten där kvinnor har sin utkomst. I
stället för att stötta dessa redan hårt arbetande kvinnor så
skapar man en otrygghet som inte gör situationen lättare.
Lönemässigt kan man inte heller säga att kvinnor och
män är jämställda även om man kan säga att det skett en bra
utjämning om man ser över en längre tidsperiod. De senaste
åren verkar denna utjämning dock ha avstannat och
tendenser finns att skillnaderna åter ökar. Till en del kan
dessa skillnader tillskrivas att kvinnor och män arbetar i
olika verksamheter.
Den solidariska lönepolitiken, som främst LO orkat med
att driva, har haft stor betydelse för utjämningen
lönemässigt. Det är mycket viktigt att förutsättningar
skapas för att kunna fortsätta det arbetet, men då får man
inte försvaga den fackliga verksamheten vilket nu verkar
vara den borgerliga regeringens målsättning. Likaså måste
man uppmuntra att centrala avtalsrörelser kan drivas och
inte det som nu verkar vara den stora given -- att avtal skall
träffas så lokalt som möjligt.
En fråga som har mycket stor betydelse för kvinnor är
kompetensutveckling. Det finns många kvinnor inte minst
inom det privata näringslivet som har bristande utbildning
och som en följd därav får de ensidiga och rutinbetonade
arbetsuppgifterna. Alla möjligheter bör tas för att stärka
dessa kvinnors kompetens -- det har kvinnorna nytta av,
men även arbetsgivaren. Inte minst betydelse har detta för
den egna arbetstillfredsställelsen.
Arbetslivsfonden som har till uppgift att stödja olika
arbetsplatsprogram som leder till en förändrad
arbetsorganisation, ett vidgat arbetsinnehåll, en bättre
arbetsmiljö, vidgat ansvar och befogenheter kan även bidra
till att utbildning genomförs för att kunna genomföra en ny
arbetsorganisation. Fonden bör också aktivt bidra till att
kvinnor får del av de förändringsarbeten som fonden skall
verka för.
Sammantaget kan man säga att vi i Sverige, sett med
blicken utanför landets gränser, nått ganska långt vad gäller
utjämningen på arbetsmarknaden. Men många av de
framsteg som nåtts kan lätt äventyras om många av de
förslag och aviserade förslag som regeringen lagt fram blir
verklighet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring i lagen om
anställningsskydd,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnors arbetsmiljö,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den kommunala
ekonomin,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av facklig verksamhet i
framtiden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av kvinnlig
kompetensutveckling,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Arbetslivsfonden aktivt bör
stödja arbetsplatsprogram där kvinnor får del av
förändringsarbetet.
Stockholm den 27 januari 1992
Margareta Winberg (s)
Monica Öhman (s)
Ulla Pettersson (s)
Elvy Söderström (s)
Berit Andnor (s)