Den nya jämställdhetslagen som antogs 1991 har enligt
vår uppfattning en del brister. Det gäller i första hand
utformningen av dispositiviteten och JämO:s
tillsynsmöjlighet.
Dispositiviteten innebär att ett kollektivavtal i praktiken
kan ha lägre ambitioner på jämställdhetsområdet än vad
lagen anger. Enligt flera uppgifter har parterna inte för
avsikt att träffa nya kollektivavtal anpassade till den nya
jämställdhetslagstiftningen. Om det är riktigt är det
allvarligt eftersom den nya lagen i så fall blir verkningslös.
Vi menar att en skärpning av lagen bör ske så att endast
jämställdhetsavtal som har minst det innehåll som lagen
anger skall kunna ersätta denna.
Vi anser också att JämO bör ha tillsynsansvar över hela
arbetsmarknaden och inte som nu endast de begränsade
delar som inte har kollektivavtal om jämställdhet. Hittills
gjorda erfarenheter av partssamarbetet inom
jämställdhetsområdet motiverar en sådan åtgärd.
Enligt vår mening finns det också anledning att överväga
om jämställdhetslagen bör utvidgas till områden som ligger
utanför arbetslivet. Utbildningen är ett exempel på ett
område som har stor betydelse för jämställdheten inte minst
med hänsyn till att valet av utbildning i hög grad är
könsbundet. Vi anser att regeringen bör utreda
möjligheterna till en sådan utvidgning av lagens
tillämpningsområde.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpning av jämställdhetslagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om JämO:s tillsynsmöjlighet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning om utvidgning av
jämställdhetslagens tillämpningsområde.
Stockholm den 24 januari 1992
Marianne Andersson (c)
Marianne Jönsson (c)