Kvinnorepresentation i internationella organisationer
I Förenta Nationernas (FN) stadga tar man uttryckligen
avstånd från könsdiskriminering och har dessutom med en
särskild bestämmelse om mäns och kvinnors jämställdhet i
FN:s arbete (artikel 8). Vid FN:s kvinnokonferens i Mexico
City 1975 antog man en världsaktionsplan i vilken man
återfinner följande:
Kvinnor bör helt och fullt medverka vid planering på
internationell och nationell nivå. Regeringarna bör tillse att
kvinnorna är jämlikt representerade bland de ledande
delegaterna i alla internationella organ, vid konferenser och
i kommittéer, inbegripet sådana som handhar politiska och
juridiska frågor, ekonomisk och social utveckling,
nedrustning, planering, administration och ekonomi,
vetenskap och teknologi, miljö- och befolkningsfrågor. De
internationella organisationernas sekretariat bör föregå
med gott exempel genom att avlägsna alla föreskrifter eller
vanor i sin anställningspolitik, som kan vara
diskriminerande mot kvinnor. De bör även vidta alla
nödvändiga åtgärder för att säkerställa att en rättvis
avvägning mellan män och kvinnor uppnås beträffande
anställd personal före utgången av Förenta Nationernas
andra utvecklingsårtionde och fastställa mål, strategier och
tidsplaner härför. Den rättvisa avvägningen bör tillämpas på
alla väsentliga områden och på anställningar på fältet när
aktionsprogram inleds och genomförs.
Tillgänglig statistik över kvinnorepresentationen i olika
internationella organisationer visar att det är en bra bit kvar
till en jämställd fördelning mellan kvinnor och män.
I Nordiska rådet med 87 valda medlemmar är 31
kvinnor. I Röda korset finns ingen kvinna i ledningarna för
internationella Röda korsets två organisationer. Bland EG-
kommissionens 17 ledamöter återfinns 2 kvinnor bland
kommissionärerna. Av EG-parlamentets 518 ledamöter är
100 kvinnor. Europarådets högsta organ,
ministerkommittén, består av utrikesministrarna från de
ingående 25 medlemsstaterna. Endast den svenska
ministern är kvinna. På OECD:s (Organization for
Economic Cooperation and Development) sekretariat
utgörs 140 av de totalt 618 högre tjänstemännen av kvinnor.
I ILO:s styrelse ingår 5 kvinnor och 51 män. I WHO:s
styrelse om 31 ledamöter återfinns ingen kvinna. I WHO:s
olika expertgrupper omfattande totalt 2 180 personer är
13% kvinnor.
Bilden av kvinnorepresentationen i internationella
organisationer där Sverige är representerat är således
dyster. Mansdominansen är påtaglig. Följaktligen är
kvinnor, som utgör hälften av världens befolkning, inte med
i beslutsfattandet och deras synpunkter och behov förbises
därför ofta vid planeringen för framtiden.
Vid de analyser av hinder för kvinnors deltagande som
gjorts återfinner man att det saknats politisk vilja till
förändringar av förhållandena. Traditionella attityder och
lagstiftning drar fortfarande åt fel håll.
Sverige har en mångårig tradition av att driva
jämställdhetsfrågor. Sverige bör därför med kraft verka för
ökad representation och rekrytering av kvinnor till
toppbefattningar inom olika internationella organisationer
och till styrelseplatser och expertgrupper. En handlingsplan
för detta bör utarbetas och drivas i alla internationella
organisationer där Sverige är representerat.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om att Sverige bör verka för
ökad rekrytering av kvinnor till internationella
organisationer och om upprättandet av en handlingsplan för
detta arbete.
Stockholm den 23 januari 1992
Barbro Westerholm (fp)
Gullan Lindblad (m)
Karin Starrin (c)
Margareta Viklund (kds)