Arbetsdomstolen har i flera år befunnit sig i en svår
arbetssituation. Allt flera mål strömmar till, och statistiken
över antal mål som står oavgjorda vid varje års utgång visar
klart en stigande tendens. Dessa förhållanden innebär inte
bara att målen inte hinner avgöras så snabbt som är
önskvärt för tvister rörande arbetslivsfrågor utan också att
arbetsbördan för de vid domstolen heltidsanställda
domarna är alltför tung. En radikal förändring krävs för att
råda bot på här åsyftade brister. Förändringen bör ta sikte
på forumreglerna och bör innefatta att vissa typer av mål,
främst mål om anställningsskydd, till skillnad från vad som
nu gäller inte skall få drivas av organisationer direkt till
arbetsdomstolen.
Rättslig bakgrund
För rättegången i mål om arbetslivsfrågor gäller -- utöver
de allmänna reglerna i rättegångsbalken -- lagen (1974:371)
om rättegången i arbetstvister. Som arbetstvist räknas i
princip alla civilrättsliga tvister mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Tvisten kan gälla kollektivavtal eller
anställningsavtal eller frågor som regleras i
medbestämmandelagen, anställningsskyddslagen,
semesterlagen eller annan arbetslivslagstiftning. Domstolar
i arbetstvister är arbetsdomstolen (AD) och tingsrätterna.
Det är bara vissa slag av arbetstvister, främst vissa tvister
där organisation för egen eller medlems räkning väcker
talan, som får instämmas direkt till AD. Andra
arbetstvister, t.ex. krav från oorganiserad arbetstagare eller
från organisationsmedlem som väcker talan utan sin
organisations stöd, skall instämmas till tingsrätt. Den som
är missnöjd med tingsrättens avgörande i en arbetstvist får
överklaga till AD för slutligt avgörande.
Med någon förenkling kan forumregleringen sägas
innebära att AD har tre huvuduppgifter:
1) Den första är att som första och enda instans avgöra
tvister om kollektivavtal och vad därmed sammanhänger,
t.ex. tvister om föreningsrätt och förhandlingsrätt enligt
medbestämmandelagen.
2) Den andra är att som första och enda instans avgöra
tvister om anställningsavtal, t ex sådana som gäller
anställningsskydd, förutsatt att tvisten anhängiggörs av en
organisation för medlems räkning och att tvisten kommer
från den kollektivavtalsreglerade delen av
arbetsmarknaden.
3) Den tredje är att som överinstans avgöra andra tvister
om anställningsavtal, t.ex. mål om anställningsskydd som
anhängiggjorts vid tingsrätt av en oorganiserad
arbetstagare.
Målstatistik
Fram till och med år 1984 var tillströmningen av mål till
AD måttlig, och domstolen förmådde i stort sett varje år att
avgöra så stort antal mål att det motsvarade antalet
nytillkomna mål. Under det nämnda året inkom 309 nya
mål och samma antal mål avgjordes. Vid slutet av det året
stod 121 mål oavgjorda. Därefter har emellertid
tillströmningen av mål ökat i stort sett varje år, och även
antalet oavgjorda mål vid varje års slut har stadigt ökat om
man ser utvecklingen på längre sikt. Som exempel kan
nämnas att under år 1987 inkom 357 nya mål och att vid det
årets slut 210 mål stod oavgjorda. Och sedan har
utvecklingen fortsatt i samma riktning. För det senast
förflutna kalenderåret, 1991, visar statistiken att 434 nya
mål kom in till domstolen samt att inte mindre än 255 mål
var oavgjorda vid årets utgång. Om orsakerna till ökningen
av måltillströmningen kan man, i brist på utredning, bara
spekulera. Sannolikt har det försämrade ekonomiska läget
i landet haft viss betydelse. Det är också tänkbart att
attityderna mellan organisationsföreträdarna på ömse sidor
har ändrats såvitt gäller strävan att undvika
domstolsingripande i rättsliga mellanhavanden.
Vidtagna och planerade åtgärder
Alla berörda har sedan länge varit medvetna om den
svåra arbetssituation som AD befinner sig i. I februari 1987
tillsatte den dåvarande regeringen en utredning, ''AD-
utredningen'' (med justitiekanslern Hans Stark som särskild
utredare), med uppdrag att se över reglerna för rättegången
i arbetstvister, och utredningen avgav betänkandet
Arbetsdomstolen, SOU 1988:30. I betänkandet lades fram
flera förslag i syfte att lindra AD:s arbetsbörda. Sålunda
förordades bl.a. krav på att domstolen meddelade
prövningstillstånd för att part, som var missnöjd med
tingsrätts avgörande av arbetstvist, skulle få fullständig
prövning i AD; detta förslag har dock inte föranlett åtgärd.
Utredningen föreslog vidare viss utökning av den dömande
personalen i AD, och i den delen företogs också en ändring.
En heltidstjänst som vice ordförande i domstolen inrättades
1988. I nuläget finns vid AD fyra heltidstjänster för jurister
med förstahandsansvar för skrivning av domar, nämligen tre
tjänster som ordförande samt den nämnda tjänsten som vice
ordförande.
I regeringens proposition 1991/92:84 har lagts fram vissa
förslag om ändringar i reglerna för rättegången i
arbetstvister. Bakgrunden sägs vara den svåra
arbetssituation som AD under en rad år befunnit sig i.
Förslagen syftar främst till att förenkla domstolens
hantering av målen. Sålunda förordas att ordförandes
behörighet att ensam på domstolens vägnar vidta åtgärder
vidgas. Vidare skall rätten utsträckas att delegera viss
handläggning under förberedelsen till lagfarna sekreterare
vid domstolen.
Förslag till åtgärd
De i den nyssnämnda propositionen, 1991/92:84,
framlagda förslagen om förenklad målhantering i AD är
ingalunda betydelselösa men torde inte annat än marginellt
kunna lindra arbetsbördan för de fyra heltidsanställda
domare som bär det betungande förstahandsansvaret för
skrivning av domar.
En näraliggande lösning av problemen med domstolens
arbetsbörda kan tyckas vara att inrätta flera tjänster som
ordförande i AD. Flera tungt vägande argument kan dock
anföras mot den idén. För närvarande arbetar domstolen i
praktiken på tre avdelningar, varvid arbetet på varje
avdelning leds av en ordförande. För att upprätthålla
enhetlighet och kontinuitet i dömandet är det angeläget att
ordförandena har goda möjligheter att samordna sina
verksamheter och att följa varandras rättskipning. Antalet
ordförande bör därför helst inte utökas utöver tre. Härtill
kommer att en ökning av antalet i praktiken verksamma
avdelningar kan medföra stora svårigheter att rekrytera
sådana ledamöter i domstolen som företräder
arbetsmarknadens organisationer. Normalt tjänstgör vid
varje huvudförhandling två företrädare för arbetsgivarsidan
och två för arbetstagarsidan. Redan i nuläget torde
föreligga betydande svårigheter att i varje mål besätta dessa
platser i domstolen med organisationsföreträdare som inte
bara besitter nödvändig kunskap och auktoritet utan också
har tid att ägna åt domarsysslan. En ökning av antalet
avdelningar i domstolen torde dra med sig att dessa
svårigheter skulle öka starkt.
Enligt vår mening kan problemen med AD:s
arbetsbörda inte lösas på annat tillräckligt effektivt sätt än
genom en ändring av forumreglerna som innebär att vissa
typer av mål som nu får drivas av organisationer direkt till
AD överförs till handläggning i tingsrätt som första instans.
Den ovannämnda AD-utredningen övervägde på sin tid
frågan om någon målkategori lämpligen kunde överföras till
prövning i tingsrätt, se SOU 1988:30. Utredningen fann att
den grupp av mål som skulle kunna vara av intresse i detta
sammanhang var målen om anställningsskydd. Under sitt
arbete kom dock utredningen fram till att dessa mål inte
borde behandlas på tilltänkt sätt. Det främsta skälet till
utredningens ställningstagande synes ha varit att förslaget
inte hade upptagits väl av arbetsmarknadens
organisationer. Dessa och deras medlemmar hade ansett det
vara närmast självklart att en anställningsskyddstvist som
inte kunnat lösas genom förhandling skulle kunna
hänskjutas direkt till AD.
AD-utredningens betänkande SOU 1988:30
remissbehandlades hösten 1988. Förslagen fick stöd särskilt
av arbetsmarknadens organisationer. Flera av
expertinstanserna förordade dock i stället lösningar som
skulle innebära ändringar av forumreglerna. Här bör
särskilt framhållas att arbetsdomstolen föreslog en ordning
enligt vilken domstolen skulle vara första och enda domstol
på den kollektiva arbetsrättens område men enbart
överinstans för tvister som gällde det enskilda
anställningsavtalets rätt. I princip samma ordning
förordades av juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet. I den juridiska litteraturen har en lösning efter
samma linjer förslagits av arbetsrättsprofessorn Tore
Sigeman i Juridisk Tidskrift 1989/90 sid 201 ff.
Vi
förordar att problemen med AD:s arbetsbörda löses
på det sätt som domstolen själv föreslagit i sitt nämnda
remissyttrande. Denna lösning skulle i ett slag betydligt
minska domstolens arbetsbörda och därmed höja
effektiviteten, förkorta handläggningstiderna och förbättra
möjligheterna till en sammanhållen och auktoritativ
rättstillämpning. Praktiskt sett innebär förslaget främst den
förändringen att organisationerna inte längre skulle kunna
driva mål rörande medlemmars ställning i tvister om
antällningsavtal, främst tvister om anställningsskydd, direkt
till AD. Dylika mål skulle flyttas över till handläggning i
tingsrätt som första instans. En sådan ordning skulle
förstärka AD:s karaktär av prejudikatinstans och befria
domstolen från en rad uppgifter såsom utrednings- och
förlikningsorgan som bara stör verksamheten i en sådan
instans. För tingsrättens del skulle vinnas fördelen att dessa
domstolar fick nyttig erfarenhet av anställningsmål från den
kollektivavtalsreglerade delen av arbetsmarknaden och att
deras kompetens som en sorts lokala arbetsdomstolar blev
ännu högre än nu.
Vårt förslag innebär att tvister rörande
organisationsmedlemmars anställningsavtal skulle
behandlas på samma sätt som tvister rörande oorganiserade
parters sådana avtal. Den nuvarande ordningen innebär att
rättegångskostnaderna tillåts kunna bli högst olika för
skilda personkategorier i en och samma måltyp, och den
kan från den synpunkten knappast försvaras. Här må för
övrigt erinras om att regeringen den 19 december 1991
tillkallat en kommitté med uppdrag att utreda bl.a. frågan
om grundlagsskydd för den s.k. negativa föreningsrätten
(dir. 1991:119). Vårt förslag innebär att oorganiserade
personer på arbetsmarknaden inte diskrimineras i
jämförelse med organisationsmedlemmar såvitt gäller
processuell ställning och synes ligga väl i linje med vad som
uttalas i direktiven till nämnda kommitté.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ändring av
forumreglerna för arbetstvister.