Den yttersta grunden för välfärd är en sund ekonomi
grundad på starka företag som utvecklar alltfler riktiga
arbetstillfällen. Detta förutsätter en rörlighet på
arbetsmarknaden som allokerar den rätta arbetskraften till
de rätta arbetstillfällena. Detta är den viktigaste delen av
arbetsmarknadspolitiken, den som skapar minst
arbetslöshet. Starka företag är en förutsättning för ökad
tillväxt och tillväxt är förutsättningen för att breda lager
skall få en god ekonomisk standard.
Om den nödvändiga tillväxten skall kunna få fart måste
företag kunna startas och drivas i ett stimulerande och
utvecklande näringspolitiskt och arbetsmarknadspolitiskt
klimat.
Lagen om anställningsskydd hindrar i viss mån
småföretag att anställa rätt arbetskraft i det avseendet att
den bidrar till att göra arbetstagarna obenägna att röra på
sig, eftersom turordningsreglerna i LAS gör att de får en
sämre ställning på sitt nya arbete jämfört med vad de hade
på sitt gamla där de varit anställda längre tid. Detta gäller
särskilt i en lågkonjunktur då risken för arbetslöshet
generellt är högre. Samtidigt är denna effekt särskilt
allvarlig i lågkonjunktur då det gäller att få fart på hjulen.
LAS bidrar till arbetskraftens trögrörlighet just då
lagstiftningen borde ha motsatt effekt. I stället bör
incitamenten att flytta och byta till ett nytt arbete
förstärkas.
LAS bidrar också till att arbetsmarknaden får fler och
fler vikarier. Frågan är om den ens fyller sitt syfte att trygga
jobben för äldre och handikappade. Detta kan visa sig vara
en chimär om företagen i stället försvagas och på sikt läggs
ner eftersom de inte kan drivas helt effektivt och därmed
inte klarar den hårda konkurrensen, bland annat på grund
av att man inte kan få rätt sammansättning på personalen.
Endast företagsledare och liknande i ledande position är
undantagna från LAS. Det är fel att tro att VD:n är
företaget. Det kan vara lika förödande för ett företag att
någon längre ner i kedjan missköter sina uppgifter. Det är
fel utgångspunkt i resonemanget, som snarare vittnar om en
felaktig nästan elitistisk inställning till olika arbetstagares
insatser.
LAS driver fram att en mängd uppgifter i dag sköts via
konsultföretag i stället för av fast anställd personal i de
företag som behöver få uppgifterna utförda.
Man kan diskutera om LAS skall ändras så att fler
personalgrupper undantas eller om det inte vore bättre att
LAS avskaffades i sin helhet och ersattes av en ny lag om
anställningsskydd som utgår ifrån utgångspunkten att den
inte skall hindra företag från att kunna drivas effektivt.
Ett annat exempel på delar av LAS som är otidsenliga är
turordningsreglerna som är grundade på helt andra
förutsättningar för företagande än de som råder i dag. En
internationaliserad ekonomi med stenhård konkurrens är
den verklighet svenska företag skall verka i oavsett
medlemskapet i EG. Förutsättningarna för svenska företag
måste vara sådana att de svenska företagen klarar denna
konkurrens, dvs överlever och helst utvecklas långsiktigt.
Den som tror att detta är möjligt med bibehållande av
dagens turordningsregler tar med största sannolikhet fel.
Dessa regler utgör en hämsko för svensk arbetsmarknad.
Reglerna hindrar ibland den viktigaste resursen i
företaget, den som avgör företagets framtida
överlevnadsförmåga, från att utnyttjas, nämligen
spjutspetskunskaperna som inte alltid finns hos dem som
varit längst i företaget. I en snabbt föränderlig värld där nya
kunskaper ständigt måste kunna tas till vara inom så kort
tidsrymd som möjligt är LAS ohjälpligt föråldrad.
Arbetsmarknaden måste kunna fungera flexibelt.
Trögheten är i dag för stor. Detta ger med all sannolikhet
arbetsmarknadens svagaste ett sämre ekonomiskt läge.
Förutsättningarna för ekonomisk trygghet på bred bas är
starka företag och LAS riskerar att bli ett allt större hinder
för att utveckla sådana. Då drabbas äldre och svag
arbetskraft hårdast.
Begreppet saklig grund för uppsägning synes ha en
tillämpning som knappast har stöd i en bred opinion. Det
förefaller till exempel orimligt att lämna ett stort
ekonomiskt skadestånd till den arbetstagare som till den
grad missbrukat sin ställning som den vårdare gjorde som
smetade in en äldre patient med avföring för att ''straffa''
patienten för att denna inte fungerade fysiskt.
Lagstiftningen samt tillämpningen därav, får ej utformas så
att det allmänna förtroendet för lagstiftaren rubbas.
Det har under åren rapporterats om flera fall där
uppsägning varit fullständigt självklar för gemene man, där
arbetstagare missbrukat sin ställning. Ändå har skadestånd
för uppsägning utan saklig grund utgått. Det måste givetvis
vara möjligt för en arbetsgivare att utan förbehåll avskeda
den arbetstagare som vansköter sitt arbete, missbrukar sin
ställning eller inte utför den uppgift vederbörande är
anställd och har lön för att utföra.
Vårdaren som misshandlar patienten är ett självklart
fall, den som stjäl från arbetsgivaren eller upprepade gånger
är berusad på sin arbetsplats borde arbetsgivaren också ha
full rätt att avskeda om han vill. Är arbetstagaren duktig
bidrar säkert många arbetsgivare hellre till ett
rehabiliteringsprogram. Det hindrar inte att arbetsgivaren
måste ges rätt att göra sig av med personal som vansköter
arbetet, även om denna möjlighet inte alltid utnyttjas.
Den som inte utför arbetet måste även räknas till den
kategori som arbetsgivaren har rätt att avskeda. Om inte
uppgiften utförs skall arbetsgivaren inte heller behöva
betala lön. Den renhållningsarbetare som inte hämtar
avfallet, det tidningsbud som inte delar ut tidningarna enligt
instruktion, den lärare som inte lär barnen något skall
naturligtvis inte kunna upprätthålla en plats och hindra en
annan duktig arbetstagare från att utföra uppgifterna.
Det ger en helt annan yrkesstolthet och arbetsglädje att
veta att man har ett arbete för att man utför det väl än för
att man råkar inneha ett visst antal tjänsteår eller uppfyller
någon annan anciennitetsregel. Yrkeskårer med stolthet
över sitt kunnande och arbetstagare som känner
arbetsglädje bidrar till en bättre fungerande arbetsmarknad
och konkurrenskraftiga företag. Därför bör lagstiftningen
stimulera dessa egenskaper i större utsträckning än den gör
i dag.
Produktivitetsdelegationen tog tyvärr inte upp
arbetsrätten, utan nöjde sig med lönesättning, utbildning
och arbetsorganisation. Men debatten ute på företagen och
i dagspressen visar ofta hur viktig arbetsrättens utformning
är när det gäller förutsättningarna för effektiv
företagsamhet. Allt tyder på att den överdimensionerade
svenska arbetsrätten betingar ett högt pris i form av lägre
produktivitet än vi annars skulle ha haft.
Mot denna bakgrund finns det särskild anledning att låta
utredningen om arbetsrätten även utreda begreppet saklig
grund för uppsägning i syfte att skapa en arbetsmarknad där
arbetstagarens rättigheter som arbetstagare förutsätter att
vederbörande verkligen har utfört det arbete han/hon är
anställd för att utföra på ett tillfredsställande sätt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär tilläggsdirektiv till
utredningen om arbetsrätten vad avser ändringar i lagen
(1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som
anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär tilläggsdirektiv till
utredningen om arbetsrätten i syfte att se över
turordningsreglerna i lagen (1982:80) om anställningsskydd
i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 22 januari 1992
Charlotte Cederschiöld (m)