Inom Arbetsmarknadsdepartementet arbetar för
närvarande två utredningar med det arbetsrättsliga
området, dels en utredning angående flexibla
arbetstidsregler, direktiv 1991:7, som givit delbetänkandet
SOU 1991:109, Semesterlöneförsäkring för små företag,
dels en översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen,
direktiv 1991:118. Någon total översyn av ledighetslagarna
och de samlade effekterna av dessa regler för de små
företagen kommer dock inte att ske inom ramen för ovan
nämnda utredningar. Med ledighetslagarna avses här
semesterlagen, lagen om rätt till ledighet för vård av barn
m.m., lagen om arbetstagares rätt till ledighet för
utbildning, lagen om rätt till ledighet för grundläggande
svenskundervisning samt lagen om facklig förtroendemans
ställning på arbetsplatsen.
I den konjunkturnedgång som Sverige för närvarande
befinner sig i är det av stor vikt att konkreta åtgärder som
främjar produktivitetsutvecklingen vidtages.
De små företagen svarar för mer än hälften av
sysselsättningen i det privata näringslivet.
Kapacitetsutnyttjandet i de små företagen har fortsatt att gå
ned oaktat att sysselsättningen minskat kraftigt i de små
företagen.
Sysselsättningen förväntas inte heller öka under det
närmaste året. En produktionsökning kommer enbart att
kunna ske genom att höja resursutnyttjandet.
Med hänsyn till de små företagens betydelse på
arbetsmarknaden är det nödvändigt att de arbetsrättsliga
lagarna är anpassade till förhållandena i dessa företag.
Varje rätt till ledighet -- sedd var för sig -- må vara
beaktansvärd, men när flera arbetstagare samtidigt
utnyttjar sina rättigheter kan konsekvenserna bli orimliga
för de små företagen.
Den ökande frånvaron från arbetet har blivit ett allt
större problem. En anställd är i genomsnitt frånvarande
cirka 25% av den kontrakterade tiden.
Vid införandet av olika ledighetslagar har man inte tagit
hänsyn till den samlade effekten av frånvaron eller till de
kostnader som ledighetslagarna och administrationen kring
dessa medför. Ledighetslagarna är inte samordnade. Det
har t ex inte gjorts någon prioritering mellan de olika
ledigheterna.
Arbetsgivaren måste få rätt att skjuta upp ledighet som
inte är av stor social betydelse för den anställde. Ledigheten
bör kunna förläggas till perioder där den medför minsta
möjliga problem för produktionen. Rätten till
studieledighet bör begränsas till viss kortare tid när ämnet
för studierna saknar betydelse för företagets verksamhet.
För små företag, där arbetstagaren ofta är den ende på
företaget som upprätthåller en viss funktion och företaget
inte ekonomiskt kan bära kostnaden för ersättare, leder
bestämmelserna om att den anställde skall ha rätt till full lön
under den tid han är ledig för fackligt arbete till orimliga
konsekvenser.
Semesterlagstiftningen berör nästan hela Sveriges
befolkning. Det är därför högst otillfredsställande att
semesterlagen är så svår att tillämpa. Det är lätt att gå vilse
bland alla paragraferna. En arbetsgivare måste kunna räkna
ut vilka semesterförmåner som skall gälla. Han skall inte
behöva anlita jurister för detta ändamål.
Semesterlagens regler om semesterlönegrundad
frånvaro kan få helt orimliga konsekvenser för det enskilda
företaget. Det är alltför många ledighetstyper som är
semesterlönegrundande. Helt oavsett om arbetsgivaren
eller samhället, med eller utan försäkringslösning, skall
svara för semesterlönekostnad under frånvarotiden, bör
övervägas om längden av de perioder som är
semesterlönegrundande kan reduceras. Det gäller särskilt
lagen om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning och
lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning med
uppdrag att göra en översyn av de arbetsrättsliga
ledighetslagarna.
Stockholm den 23 januari 1992
Kenth Skårvik (fp)
Siw Persson (fp)
Filip Fridolfsson (m)
Rune Backlund (c)