Det krävdes många år av facklig och politisk kamp för
att få igenom en lagstadgad rätt till betald semester. Sedan
isen väl var bruten har det varit möjligt att utöka
semesterledigheten och ersättningen för densamma. Det
har kunnat ske i takt med den ekonomiska utvecklingen.
Enligt semesterlagen löper intjänandeåret fr.o.m april
året innan man tar semester t.o.m. 31 mars. I vissa fall
tjänar man in semestern samma år man tar ut den.
Betalningen under semestern är 12 % av hela årslönen
under intjänandeåret. Fr.o.m. 1 april 1990 utgör
semesterlönen 13 % av lönen som tjänats in under
intjänandeåret.
Numera finns också, enligt vissa villkor, möjligheter att
arbeta under del av semestern och då få ut både den vanliga
lönen och semesterlönen. Som ett argument för detta har
ibland nämnts att det skulle ge bättre möjlighet för vissa
grupper att mera meningsfullt utnyttja den övriga
semesterledigheten. Detta är ett erkännande att den
semesterlön som utgår inte är tillräckligt hög för vissa
grupper av arbetstagare. Från principiella utgångspunkter
skall naturligtvis semesterersättningen vara så tilltagen att
den ger möjlighet att på ett tillfredsställande sätt utnyttja
den lagstadgade ledigheten.
Det är emellertid ett känt faktum att allt för många
lågavlönade medlemmar inom såväl LO- som TCO-
kollektiven inte har råd att semestra utanför hemmet. För
att göra det möjligt för lågavlönade grupper att bättre
utnyttja sin lagstadgade rätt till semesterledighet måste
semesterersättningen förbättras. Ett sätt att åstadkomma
detta kan vara att inrätta en semesterlönefond.
Avkastningen från en sådan fond skulle kunna ge ett
tillskott i semesterkassan och/eller ge en garanterad
minimiersättning under semesterledigheten.
Hur en semesterlönefond slutligen skall finansieras bör
bli föremål för utredning och även beakta det faktum att
företagens inbetalningar till arbetslivsfonden upphörde den
31.12 1990. Under perioden 1.10.1989 -- 31.12.1990 har den
särskilda arbetsmiljöavgiften varit 1,5 % på lönesumman
och tillfört arbetslivsfonderna cirka 17 miljarder kronor.
Företagens inbetalningar till löntagarfonderna upphörde
också den 31.12.1990. Detta bör få betydelse vid en
bedömning av finansieringsmöjligheterna för en
semesterlönefond.
En allmän semesterlönefond skulle också kunna göra
det lättare att byta anställning och ta med sig innestående
och sparad semester. Ränteavkastningen på inbetald
semesterersättning skulle öka värdet på innestående medel.
En semesterlönefond skulle också öka möjligheterna att
lösa frågan om semesterrätt även för perioder av
arbetslöshet.
Möjligheterna att finansiera en semesterlönefond för att
förstärka de lågavlönades semesterkassa bör enligt vår
uppfattning, med hänvisning till vad som anförts, vara goda
och borde därför omedelbart bli föremål för utredning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en semesterlönefond.
Stockholm den 20 januari 1992
Kurt Ove Johansson (s)
Lars-Erik Lövdén (s)