med anledning av prop. 1991/92:89 Uppsägning av internationella arbetsorganisationens (ILO:s) konvention (nr 96) angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
I denna proposition sätter den borgerliga regeringen
Sveriges internationella anseende på spel, när man utan
godtagbara skäl vill säga upp en gällande ILO-konvention.
International Labour Organisation, ILO, är ett FN-
organ som har till syfte bl.a. att verka för att
medlemsstaterna slår vakt om fackliga fri- och rättigheter,
att vissa minimiregler gäller till förmån för löntagarna i
arbetslivet samt att vissa grundläggande spelregler iakttas
på arbetsmarknaden. Grunden för ILOs verksamhet är ett
trepartssamarbete mellan regeringar,
arbetstagarorganisationer och arbetsgivarorganisationer.
Konventioner utarbetas genom sådant trepartssamarbete.
Det är något ytterligt ovanligt att en stat säger upp en
konvention som man ratificerat. En uppsägning anses i
själva verket vara en sådan anmärkningsvärd åtgärd att
landet i fråga måste informera ILOs styrelse om orsakerna
till uppsägningen.
Av totalt 5 508 ratifikationer som stater gjort av olika
ILO-konventioner har endast under årens lopp 59 sagts
upp. I flertalet fall rör det sig om diktaturregimer eller
högerregeringar som utan godtagbara skäl vill göra sig av
med besvärliga internationella åtaganden. En uppsägning
från Sveriges sida av konventionen kommer därför att väcka
stor internationell uppmärksamhet. Inte minst i tredje
världen, där Sverige anses som ett föregångsland i ILO-
sammanhang, kommer förvåningen att bli stor. Det
föreligger en uppenbar risk för att Sverige härigenom
legitimerar andra länder att utan godtagbar anledning säga
upp konventioner som man av olika skäl tycker är
obekväma. Likaså finns en uppenbar risk för att Sverige får
svårare att göra sin stämma hörd i ILO-sammanhang.
En absolut förutsättning för att en uppsägning skall ske
är därför att synnerligen starka skäl för detta föreligger och
att någon annan utväg inte står till buds.
Det normala förfaringssättet är nämligen att
medlemsstat inleder ett arbete med att verka för att en
konvention ändras, om man finner den t.ex. svår att
tillämpa på grund av utvecklingen inom landet. Så skedde
också från Sveriges sida när den tidigare gällande ILO-
konventionen på detta område, nr 34, ersattes av
konvention nr 96. I själva verket har dessutom inom ILO
satts igång ett översynsarbete av konvention nr 96.
I detta sammanhang bör framhållas att konvention nr 96
har ratificerats av ett stort antal länder. Utöver 9 EG-länder
har också konventionen ratificerats av bl.a. Finland, Norge
och Japan.
Trots att inom EG pågår ett arbete med s.k. direktiv
inom arbetsförmedlingsområdet har EG-länderna för sin
del inte funnit skäl till att säga upp ILO-konventionen.
Mot den här bakgrunden framgår klart att en uppsägning
av ILO-konventionen otvivelaktigt kommer att skada
Sveriges internationella anseende. Detta gäller så mycket
mer som den borgerliga regeringen inte kan närmare ange
några tunga, sakliga skäl för uppsägningen. Inte ens en
utredning har skett om varför den svenska lagstiftningen
skall ändras, hur detta skall ske och på vilket sätt detta kan
komma i konflikt med Sveriges internationella åtaganden.
När ILO och medlemsstater begär att få ta del av
bakgrundsmaterialet, kommer den svenska regeringen att
stå svarslös. Utan svar står också Sverige om vi ställs inför
frågan varför vi inte först vill bidra till översynen av
konventionen.
Det enda skälet man kan uppge är att man vill tillåta
vinstsyftande arbetsförmedlingar, dvs. verksamhet där man
skall tjäna pengar på de arbetslösa. Det räcker nämligen
inte med att säga att man vill tillåta privata
arbetsförmedlingar, eftersom konventionen inte lägger
hinder i vägen för sådana.
Läget är följande.
I Sverige gäller sedan den 1 januari 1992 en ny
arbetsförmedlingslag. Lagen ersatte en tidigare lag från
1935 och innehåller stora förändringar i förhållande till den
gamla lagen.
I den nya lagen behålls det principiella förbudet mot
vinstsyftande arbetsförmedlingar. Men däremot öppnas
stora möjligheter att bedriva privat
arbetsförmedlingsverksamhet, om det finns ett behov av
detta ur arbetsmarknadspolitisk synvinkel. Om till exempel
arbetsmarknadens parter inom ett visst område är eniga om
behovet av en privat arbetsförmedling, är det
Arbetsmarknadsstyrelsens skyldighet att bevilja tillstånd
för sådan verksamhet. Denna får dock inte bedrivas i
vinstsyfte. Likaså har i lagen skett en gränsdragning mellan
vad som är tillåten uthyrning av arbetskraft och otillåten
arbetsförmedling i vinstsyfte.
I lagen görs några undantag från regeln om att
arbetsförmedlingen inte får drivas i vinstsyfte. Bl.a. tillåts
s.k. head-hunting-verksamhet av högre chefer.
Enligt vår uppfattning är det anmärkningsvärt att ta
ställning för att helt fritt tillåta privata vinstsyftande
arbetsförmedlingar utan att göra någon analys om ett behov
av detta föreligger, vilka konsekvenser detta för med sig
osv. Den offentliga arbetsförmedlingen har i Sverige en
unik roll att spela inom ramen för den aktiva
arbetsmarknadspolitiken. All internationell erfarenhet
visar att den svenska arbetsmarknadspolitiken resulterat i
en väl fungerande arbetsmarknad. Att göra väsentliga
ingrepp i denna politik utan att först utreda och analysera
finner vi vara ansvarslöst.
Till detta kommer att en omfattande förändring i
lagstiftningen just genomförts och det finns därför all
anledning att avvakta vad detta innebär för
arbetsmarknadens anpassningsförmåga. Det förhåller sig
också på det viset att i nästan alla europeiska länder finns
noggranna regleringar av hur arbetsförmedlingsverksamhet
skall bedrivas. Anledningen till detta är naturligtvis
omtanken om de arbetslösa.
ILO-konvention nr 96 lägger som sagt inga hinder i
vägen för privat arbetsförmedling. Också av det skälet ser
vi inget behov av att säga upp konventionen. Det finns inte
heller några sakliga skäl som talar för att tillåta
vinstsyftande arbetsförmedling utöver vad den nu aktuella
lagen gör.
Mot den här bakgrunden motsätter vi oss bestämt att
riksdagen godkänner regeringens förslag om att säga upp
konventionen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1991/92:89.
Stockholm den 19 februari 1992
Mona Sahlin (s)
Kjell Nilsson (s)
Georg Andersson (s)
Lahja Exner (s)
Sten Östlund (s)
Monica Öhman (s)
Johnny Ahlqvist (s)
Berit Andnor (s)