Basindustrierna har under årtionden varit den självklara
och ledande kraften när det gällt att trygga sysselsättningen
för befolkningen i Norrbotten.
Inom gruvnäringen finns LKAB, inom järn- och
stålframställningen finns SSAB och inom den
skogsindustriella sektorn spelar statliga ASSi och
privatägda SCA betydelsefulla roller.
Följande siffror kan ge en liten fingervisning om den
norrländska industrins betydelse, till vilken Norrbotten i
stor utsträckning bidrar:skogs-, pappers- och
massaindustrin i Norrland nettoexporterar för cirka 25
miljarder kronor på ett år;det totala nettoexportvärdet
per sysselsatt i Norrland ligger 19.000 kronor över
riksgenomsnittet;var och en av de 60.000 personer som
arbetar inom skogs-, pappers- och massaindustrin bidrar
med drygt 335.000 kr. per år till det svenska
exportöverskottet.
I det historiska perspektivet har människornas
framtidstro i allt väsentligt byggt på basindustriernas
förmåga och det var först i början av 1980-talet som
norrbottningarna kunde se tydliga konturer av en
förskjutning mot mindre och medelstora företag.
Märkbar var också förändringen mot kunskapsintensiva
företag. Den förändringen har fortgått successivt och visar
ingen avmattning.
Högskolan i Luleå och möjligheterna till god utbildning
på andra orter i länet har naturligtvis varit viktiga
drivkrafter i kunskapsutvecklingen.
Närmandet till EG kommer att understryka
nödvändigheten av en hög utbildningnivå. Den skärpta
internationella konkurrensen förutsätter att såväl små som
stora företag bygger upp sin kompetens.
Trots basindustriernas minskade betydelse för
sysselsättningen kommer norrbottningarna att vara starkt
beroende av dessa under överskådlig tid. Detta faktum
innebär samtidigt att Norrbotten är konjukturkänsligt.
Den djupa, världsomspännande konjunktursvacka som
nu föreligger har följdriktigt drabbat länet hårt.
Arbetslösheten ligger återigen på nivåer som är
oacceptabla. Vid årsskiftet 1991/92 var 5 % av
norrbottningarna utan arbete -- en siffra som är dubbelt
högre än riksgenomsnittet.
Särskilt utsatta är de unga flickorna och pojkarna på vars
axlar Norrbottens framtid skall byggas.
Ungdomsarbetslösheten framstår som ett allvarligt hot,
eftersom den kan leda till utflyttning. Att ständigt åderlåtas
på sitt unga, livskraftiga blod -- det orkar inte Norrbotten.
Länets framtid är med andra ord oerhört beroende av att
ungdomen ges möjligheter att stanna kvar. I ett alltmer
integrerat och tekniskt komplicerat Europa behövs
nämligen välutbildade ungdomar.
Det är också viktigt att kvinnorna i Norrbotten har
arbete och andra livsförutsättningar i länet; t.ex. utbud av
kultur och fritid. På detta sätt kan kvinnor leva och verka i
Norrbotten och kvinnors utflyttning kan hejdas.
Basindustrierna
Det är ofta bekräftat att Norrbotten har ett synnerligen
starkt beroende till basindustrierna. LKAB är, exempelvis,
med sina tusental anställda fortfarande en livsnerv för
utvecklingen i hela malmfälten, och kommer så att förbli
under överblickbar tid.
Det finns hotbilder som blivit allt tydligare under senare
tid. Dessa hotbilder har målats av en borgerlig
riksdagsmajoritet, vilken nu ser som en angelägen uppgift
att snabbt privatisera de statliga företagen. LKAB ingår i
den borgerliga privatiseringsstrategin.
En försäljning till privata ägare skulle dock medföra att
livsvillkoren förändras radikalt för människor och företag i
malmfältsregionen. Även en utförsäljning av övriga
nationella tillgångar, exempelvis domänverkets skogar och
vattenfall till privata ägare, skulle på ett mycket negativt
sätt påverka människornas livsvillkor i Norrbotten.
Ett statligt ägande är den ojämförligt tryggaste garantin
för basindustriernas fortsatta existens i Norrbotten och
riksdagens beslut om privatisering av statliga företag bör
därför snarast upphävas.
Däremot finns det inga sakliga skäl att helt avvisa ett
privat inflytande. SSAB kan härvid tjäna som ett exempel
på möjligheten att skapa en godtagbar ägarblandning, där
staten kvarstår som majoritetsägare. Det bör emellertid
betonas att inslaget av privata ägare skall utgå från en
långsiktig bedömning och inte grundas på ett kortsiktigt
ekonomiskt vinstintresse.
När det gäller LKAB och gruvnäringen som helhet är
det synnerligen viktigt att prospekteringen för att finna nya
fyndigheter erkänns av ett fortsatt statligt engagemang.
Arbetsmarknad
Den djupa internationella lågkonjunktur som Sverige nu
också känner av drabbar många människor. Dels handlar
det om ekonomiska uppoffringar när arbetslösheten slår tll,
dels kan andra störningar göra sig gällande i form av
nedstämdhet och allmän passivitet.
Erfarenheten visar dessutom att Norrbotten drabbas
hårdare än de allra flesta regioner när konjunkturen rasar.
Länet får kännas vid en högre arbetslöshet. Inte minst
ungdomar, och i synnerhet flickorna, utsätts för en hårdare
press. De råkar mest illa ut när företagen tvingas byta
kostym.
Samhället måste i detta ansträngda läge ta sitt ansvar.
Att påskynda infrastrukurella satsningar (vägar, broar etc.)
är ytterst angeläget. Utbildning hör också till arsenalen av
verktyg.
Dessutom bör samhället använda sig av traditionellt
beprövade beredskapsarbeten. De fyller i den nu svåra
arbetsmarknadssituationen en omvittnat viktig funktion.
Det krävs därför att regering och riksdag anslår ordentliga
resurser till beredskapsarbeten av skilda slag.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste omfatta såväl
arbetsmarknadsutbildning som traditionella
beredskapsarbeten.
Riskvilligt kapital
Den hittillsvarande diskussionen tyder på att Sverige kan
dra nytta av ett närmande till det nya Europa. Den
bedömningen är säkert riktig utifrån nuvarande kända fakta
och förutsättningar.
Dock utesluter inte ett för nationen Sverige positivt EG-
närmande att en aktiv regionalpolitik kan försvåras. Med
sitt geografiska läge kan Norrbotten hamna i framgångens
kölvatten och det finns således skäl att med största
observans följa EG-diskussionen.
För att klara närmandet till den breddade
Europamarknaden på likvärdiga villkor behövs riskvilligt
kapital. En industriell och ekonomisk expansion i regionen
förutsätter samtidigt en hög grad av självbestämmande.
I dag råder bred politisk enighet i Norrbotten bakom
kravet om att använda vattenkraftsvinsterna för utveckling
av länet. Det kan exempelvis ske genom ett regionalt
delägande i vissa av länets vattenkraftverk.
Hittills har blott en ringa del av de betydande summor
som kommer från produktionen vid länets vattenkraftverk
stannat kvar i Norrbotten.
Enbart beskattningen på konsumtionen av
Norrbottensproducerad vattenkraft ger staten ungefär 1,8
miljarder kronor i årligt tillskott. Av den summan stannar
220 milj.kr. kvar i länet i form av reducerad elskatt och s.k.
bygdeavgifter.
Kravet på en större del av vattenkraftvinsterna är rimligt
och framstår som välmotiverat i skenet av ett EG-närmande
och behovet av att klara en bra regional utveckling. Det
förutsätts i detta sammanhang att en återföring av de stora
vinsterna från vattenkraften blir långsiktig och uthållig.
Stärk den högre utbildningen
För ett par decennier sedan startade högskolan i Luleå.
Dess värde när det gäller att höja kunskapsnivån hos
människor i företag torde vara oomtvistat. Högskolan har
helt enkelt blivit ett välsmort nav som skapat goda
betingelser för den regionala utvecklingen.
Från en klar teknisk inriktning har högskolans utbud
breddats och innefattar bl.a. lärar-, ekonomisk och
musikutbildning. Den sistnämnda sker vid musikhögskolan
i Piteå.
Det är nu viktigt att den tekniska utbildningen och
forskningen vid högskolan utvecklas vidare. Minst lika
viktigt är att den verksamhet som ligger vid sidan av det
tekniska området också utvecklas. De stora avstånden och
regionala rättviseskäl -- människor i hela regionen behöver
närhet till högskoleutbildning -- talar för en fortsatt och
därtill snabb utbyggnad av dessa sektorer.
De väsentligaste inslagen i denna vidare utbyggnad av
högskolan i Luleå är en kontinuerlig förstärkning av
anslaget till fristående kurser, samhällsvetenskaplig
forskning vid sidan om det tekniska området samt
grundskollärarlinjen, grenen för årskurserna 4--9.
Scenskola, arkitekt- och musiklärarutbildning samt YTH-
utbildningar är andra inslag i denna utbyggnad.
Förutom en breddning i Luleå framstår det som
betydelsefullt att vårdhögskolan i Boden får en stärkt profil
liksom att de rymdtekniska fördelar som tillskapats i Kiruna
utvecklas vidare.
Kommunikationer
Den accelererande internationaliseringen ställer allt
större krav på ett väl utbyggt och fungerande
kommunikationsnät. Det handlar om tidsenliga vägar, om
broar med tillräcklig bärighet, om järnvägar, om
förutsättningar för sjöfarten och om ett telenät som tål
ökade påfrestningar -- inte minst kännbara genom den
kraftiga tillväxten på dataområdet.
Om man menar allvar med en sund, balanserad regional
utveckling, förutsätts att regering och riksdag ser det
självklara i att eliminera geografiska olägenheter.
Norrbotten befinner sig onekligen i en sådan -- åtminstone
vid en jämförelse med marknaderna i Centraleuropa.
Till de satsningar som snarast bör infrias hör en av SJ
planerad godsterminal mellan Gammelstad och Luleå.
I dag finns långt framskridna planer på byggandet av en
kustjärnväg mellan Sundsvall och Umeå (Botniabanan) och
emellan Umeå och Haparanda (Norrbotniabanan).
Det är angeläget att arbetet för en byggstart påskyndas.
Likaså är det angeläget att en ombyggnad och förstärkning
av malmbanan fullföljs, så att persontrafiken mellan kusten
och malmfälten kan intensifieras. Utvecklingen av
regionala snabbtåg måste också fortsätta för att minska
restiderna och bidra till att göra tågresandet mera
kundvänligt.
Ett projekt på kommunikationsområdet som behöver
prioriteras är väg 45, som sträcker sig mellan Göteborg och
Karesuando. Vägnätet i inlandet är generellt sett eftersatt
och en upprustning av väg 45 med matarvägar är därför
nödvändig. Vägen bör dessutom ges Europastatus.
Inlandet har sedan tidigare en ansträngd
arbetsmarknadssituation och en fortsatt eftersläpning av
vägunderhållet skulle förvärra situationen, bl.a. genom
sämre möjligheter att bedriva skogsbruk.
Utvecklingen på postens och televerkets områden
behöver också poängteras. Oavsett att posten bytt driftform
och övergått till en mera strikt företagsekonomisk modell
får de regionalpolitiska uppgifterna inte överges. Det finns
goda skäl att uppmärksamma postens ansvar och
omedelbart göra anmärkningar om servicegraden försämras
och taxesättningen radikalt undergräver
inlandskommunernas levnadsbetingelser.
Areella näringar
De areella näringarna med anknutna
förädlingsindustrier är basen för utkomst, bosättning och
utveckling i skogslänen, framför allt i glesbygden.
Utredningar har visat att arbetstillfällen i de areella
näringarna ofta framstår som mycket betydelsefulla för att
upprätthålla en acceptabel nivå, såväl vad gäller enskild
som offentlig service på landsbygden.
Många mindre orter befinner sig nära de trösklar för
folkmängdstal som avgör om det finns tillräckligt underlag
för vissa servicefunktioner. På dessa orter är de areella
näringarna med anknutna verksamheter ofta av avgörande
betydelse för att uppnå de regionalpolitiska målen om
arbete, service och en god miljö.
Inom jordbrukssidan är det därför nödvändigt att
Norrlandsstödet bibehålls, att stödnivån utgår från en
acceptabel lönsamhet på ett rationellt familjejordbruk, att
problem med generationsväxlingar ägnas större
uppmärksamhet och att forskning, utveckling och
rådgivning, som speciellt riktas mot det norrländska
jordbruket, intensifieras.
Skogen är den viktigaste kombinationen till jordbruket
och utgör en väsentlig del av den ekonomiska basen för
många lantbruksföretag. Det finns också gynnsamma
förutsättningar att öka nyttjandegraden när det gäller
landets samlade skogsresurser.
Redan en översiktlig bedömning visar att en utveckling
av skogsnäringen kan tillföra landsbygden ett betydande
tillskott av sysselsättning och ekonomiska resurser. Det är
därför ytterst angeläget att skogsbruket stöds av en kraftfull
skogspolitik.
Miljö
Kolahalvöns miljöproblem såg ut att kunna lösas till viss
del genom framför allt norskt och finskt engagemang. Det
mesta pekar nu mot att det inte blir någonting av dessa
planer beroende på den ryska ekonomin. Detta innebär att
de mycket stora utsläppen på Kolahalvön kommer att
fortsätta inom överskådlig tid med stor risk för miljöskador
på norrbottniska skogar, marker och vattenområden.
Konsekvensen av detta blir för vårt vidkommande:
Miljöövervakningen i länet måste förbättras. Det program
som vi tagit fram blir nödvändigt att få förverkliga. Resurser
för att bygga upp det och låta det löpa kräver mellan 4--5
milj.kr. årligen. Eftersom miljöfrågorna i dag i stor
utsträckning är globala blir det nödvändigt att följa
förändringarna genom effektiva och riktiga
övervakningssystem. Kontrollen av de egna utsläppen
minskar i betydelse.Samarbetet med Kolahalvöns
miljövårdare måste få fortsätta. Kontakter de två senaste
åren har skapat ett positivt samarbetsklimat. Det är främst
på utbildningssidan som vi kan bidra med något bestående.
Resursbehovet för att åtgärda problemen är så enormt så
det kan vi glömma. Likaväl som staten satsar resurser på
kontakter och utbyte med baltstaterna bör man kunna satsa
också på Kolahalvön.
Bottenviken med sin bräckvattenmiljö är ett känsligt
område som får ta emot stora mängder avloppsvatten från
både svensk och finsk sida. För närvarande pågår ett antal
projekt som är intressanta, bl.a. en miljögiftskartering som
nu håller på att sammanställas, men mycket återstår att få
svar på. Det blir därför nödvändigt att fortsätta med nya
projekt men dessa ryms inte inom de ordinarie
anslagsramarna, för detta behövs årliga anslag.
De stora avfallsmagasinen för sand vid gruvorna i Aitik,
Laisvall och Viscaria kan bli enorma miljöhot i framtiden
om vi inte kan ställa de rätta kraven på tätning och isolering
av de tungmetaller som finns i avfallssanden. Vi anser att
det behövs kompetens för detta arbete genom att i
exempelvis projektform studera vad som hänt i Laver, en
gruva som lades ned för snart 50 år sedan.
Våra våtmarker är i många stycken unika men vi har inte
särskilt god kunskap om dem. En länsomfattande
inventering är högaktuell.
Rennäringen
För ett boende i fjällområden och utpräglade glesbygder
har rennäringen haft -- och har fortfarande -- stor betydelse.
Det är av den anledningen angeläget att ge näringen goda
utvecklingsmöjligheter.
Strukturen på samebyarna och företagen måste ges
möjligheter att utvecklas så att de naturliga resurserna
tillvaratas bättre. Häri ligger målet om högsta möjliga
avkastning samt bättre kvalitet på produkterna, som
åstadkommes via högre förädlingsgrad.
Utlokalisering
Under de två senaste decennierna har
storstadsregionerna -- framför allt Stockholmsregionen --
expanderat kraftigt. Marknadskrafterna har på ett
utmanande sätt styrt sysselsättning och kompetens till dessa
redan väl tillgodosedda områden.
Den utvecklingen går stick i stäv mot den vackra tanken
på en regional balans och måste därför brytas. Det bör
dessutom understrykas att en fortsatt expansion och
överhettning, exempelvis i Stockholmsområdet, skapar
många och svårhanterliga olägenheter.
För att utforma en regional balans värd namnet krävs
olika, sinsemellan samverkande, insatser. Hit hör
utlokalisering av företag såväl från den statliga som den
privata sidan.
Erfarenheterna av hittillsvarande utlokaliseringar är
mycket goda. Radiotjänsts lokalisering till Kiruna,
Linjeflygs till Gällivare och Nordbankens till Piteå framstår
som utmärkta regionalpolitiska satsningar och har visat sig
ha stor betydelse för de berörda kommunerna.
Regering och riksdag har därför välgrundade skäl att
fortsätta på den inslagna vägen. Fler verksamheter kan --
och bör -- flyttas från Stockholm. Delar av naturvårdsverket
borde självklart kunna flyttas till Norrbotten. Det är också
rimligt att delar av försvarsmyndigheterna i Stockholm
utlokaliseras.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar återkalla det tidigare beslutade
bemyndigandet att sälja statens aktier m.m.1,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statens roll som ägare av
basindustrierna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av
arbetsmarknadspolitiska insatser,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av riskvilligt kapital,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av
kommunikationssatsningar i Norrbottens län,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de areella näringarna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljön,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rennäringen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utlokaliseringen.
Stockholm den 27 januari 1992
Sten-Ove Sundström (s)
Bruno Poromaa (s)
Åke Selberg (s)
Leif Marklund (s)
Monica Öhman (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)