Sverige är ett land i obalans. Den kapitalistiska
samhällsutvecklingen skapar ständigt nya kriser. På något
år har högkonjunkturen med överhettning, spekulation och
arbetskraftsbrist i storstadsområdena förbytts i sin motsats.
Lågkonjunkturen är här och arbetslösheten ökar.
Klassklyftorna vidgas och kvinnornas möjligheter att delta i
arbetslivet på lika villkor försämras.
Svängningarna i konjunkturen påverkar också den
regionala utvecklingen. Obalansen mellan olika regioner
blir tydligare. I de delar av Sverige där arbetslösheten var
hög också under högkonjunkturen är situationen närmast
katastrofal idag.
Den nya regeringens utförsäljning av statliga verk och
bolag är ytterligare ett hot mot glesbygden.
Till de problem som lågkonjunkturen för med sig
kommer Sveriges hållning i EG-frågan, vilken redan fått
konsekvenser för Norrland. Marknadsekonomins aktörer
och de stora företagen reagerar på ''EG-signalerna'', och
den osäkerhet som finns beträffande Sveriges möjligheter
att bedriva en aktiv regionalpolitik har redan resulterat i att
livskraftiga företag i norra Sverige lägger ner eller flyttar sin
verksamhet söderut.
I stället för att se Sverige som en helhet där de olika
regionerna kompletterar varandra har regering och
riksdagsmajoritet okritiskt anammat kapitalets behov av
koncentration. Detta har i sin tur lett till uppfattningen om
glesbygden som tärande och bidragsberoende.
Enligt vänsterpartiets uppfattning handlar de
regionalpolitiska stöden och åtgärderna inte om allmosor
utan om en rättvis fördelning av landets resurser och om
ersättning för de ekonomiska värden som produceras i dessa
områden. Därtill kommer att livskvalitén upplevs vara högre
och att miljöförstörelsen är mindre än i riket i övrigt.
Mål och riktlinjer för regionalpolitiken
Regionalpolitikens mål skall vara att sprida
välfärdssamhället till alla människor. Det handlar om att ge
människor tillgång till arbete, service, bostad, kultur och
god miljö oavsett var de bor i landet.
EG:s mål för regionalpolitik är ett annat. I en rapport
från Bergslagsgruppen skriver man bl a så här:
Inom EG:s ledande kretsar i näringsliv, toppolitik och
byråkrati ses en statlig omfördelning av resurser -- för att
skapa en någorlunda regional rättvisa -- mer som ett
marknadshinder än som en socialt motiverad insats. Inom
EG är den fria marknaden viktigast -- rätten att nyetablera
eller lägga ner verksamheter var som helst beroende på
kortsiktig lönsamhet -- och regionalpolitiken bara ett
nödvändigt ont som man bara vill ta till i undantagsfall när
allt annat misslyckats. Regionalpolitiken är ju på sitt sätt en
stark protest mot den fria marknaden och dess oförmåga att
rättvist fördela en nations grundresurser för utveckling.
(Bergslagsgruppen i Norberg. Maj -91. Hur påverkas
Norrlandsregionen av ett medlemskap i EG under 90-talet.)
Åtgärder för en kraftfull regionalpolitik
Regionalpolitiken får inte ses skild från övriga
politikområden. I andra motioner presenterar
vänsterpartiet förslag till åtgärder som -- om de
genomfördes -- skulle leda till regional utjämning.
Den centralisering som marknadskrafterna skapar
medför negativa effekter i form av utflyttning från
landsbygd/glesbygd och koncentration av människor och
arbetstillfällen till storstadsområdena. För att korrigera
marknadens negativa effekter måste de demokratiska
instanserna i landet få redskap för att hävda de
regionalpolitiska målen. De demokratiska instanserna
kommun, landsting och riksdag måste kunna korrigera
koncentrationstendenserna.
Det krävs åtgärder inom många olika områden för att
tillgodose de regionalpolitiska målen. Det handlar om ny-
och reinvesteringar inom järnvägs-, väg-, data-, tele- och
energisektorerna. Det gäller också områden som forskning,
utbildning, vård och omsorg, social service,
socialförsäkringar, fritidsverksamhet, bebyggelseplanering,
teknisk service som VA-system och renhållning, naturvård,
postväsende, luftfart, sjöfart, rättsväsende, gränskontroll-
och lantmäteriverksamhet.
Förslaget om att ta bort statsbidraget till skogsbilvägar
är även det en försämring av infrastrukturen inom det
regionalpolitiska stödområdet. Med de långa avstånd som
finns i Norrlands inland erbjuder skogsbilvägnätet genvägar
som kortar avstånden mellan byar och samhällen.
I rådande lågkonjunktur accepterar vänsterpartiet den
utvidgning av områden och verksamheter som föreslås få
sänkta sociala avgifter. Utredningar har visat att sänkta
arbetsgivaravgifter inte skapar nya arbetstillfällen och
metoden har klara brister och dålig träffsäkerhet. Men alla
medel behövs när det gäller att rädda kvar arbetstillfällen.
De nya verksamhetsområdena kan också rädda en del
kvinnojobb.
Men det räcker inte. Så är t.ex. de små och medelstora
tillverkningsindustrierna i Västerbottens inland
undantagna. Vi föreslår därför att medel motsvarande ett
öre av skatten på vattenkraften förs tillbaka till de regioner
där kraften produceras för att investeras i infrastruktur som
kommer även de små och medelstora industrierna tillgodo.
Regeringen bör återkomma med förslag på hur en sådan
återföring av medlen ska ske. För att snabbt komma igång
med investeringar föreslår vänsterpartiet en höjning av
anslaget D 6, Särskilda regionalpolitiska
infrastrukturåtgärder, med 500 000 000 kronor utöver
regeringens förslag.
Den offentliga sektorns utveckling i framtiden är av
avgörande betydelse eftersom den utgör den största
andelen av den totala sysselsättningen i Norrlandslänen. En
minskad skattefinansiering av den sociala servicen till barn
och äldre, sjuka och handikappade, skulle få allvarligare
konsekvenser i Norrland än i övriga Sverige. Vänsterpartiet
avvisar i andra motioner de förslag till social nedrustning
som regeringen föreslår. Våra alternativ redovisas i andra
motioner.
Vi konstaterar att regeringen i årets budget har anammat
vänsterpartiets förslag till höjning av glesbygdsstödet till
kommersiell service.
Regionalpolitiken och kvinnorna
Regionalpolitiken är könsblind. Vänsterpartiet har
tidigare år kritiserat budgetpropositionen för bristen på
kvinnoperspektiv. Tyvärr måste vi konstatera att kritiken
fortfarande är berättigad. När det gäller t.ex. det
regionalpolitiska företagsstödet konstaterar
arbetsmarknadsministern att den kvoteringsregel som finns
inte efterlevs. Men detta faktum föranleder inga åtgärder.
Kvoteringsregeln säger att minst 40 %
av alla nya arbetstillfällen ska förbehållas vartdera
könet. Men på de arbetsplatser som tillkommit med hjälp
av detta regionalpolitiska företagsstöd finns endast ca 30 %
kvinnor.
Fortfarande saknas förslag till förändringar av
budgetanslagen som prioriterar kvinnors kunnande utifrån
kvinnors annorlunda erfarenheter. Regionalpolitikens
utformning har missgynnat kvinnorna. Det mesta stödet har
gått till typiskt manliga områden. I budgetpropositionen
föreslås inga grundläggande förändringar i det synsättet.
Vänsterpartiet menar att de regionalpolitiska stöden
måste omprioriteras och under kommande år gå till kvinnor
i större utsträckning, eftersom läget just nu är kritiskt i
många inlandskommuner. Det är kvinnorna som flyttar
först.
Offentliga sektorn måste omfattas av regionalpolitiken
Eftersom den offentliga sektorn har så stor betydelse för
kvinnorna, borde detta avspegla sig i regionalpolitiken. Vi
anser att regionalpolitiska medel måste kunna användas
även till satsningar på offentlig sektor inom utsatta regioner.
Dit hör t.ex. särskilda stöd till barnomsorg på små orter
och på landsbygden. Eftersom det finns färre barn och
avstånden är större blir varje plats relativt sett dyrare, vilket
vi anser inte får förhindra utbyggnaden.
Sverige kan bli rundare! Vänsterpartiet föreslår att
regeringen får i uppdrag att konstruera en modell för hur
länstrafiken i län med stora avstånd ska kompenseras för de
högre kostnader som detta innebär. Detta skulle skapa mer
likvärdiga förutsättningar för de olika länstrafikbolagen och
gynna kvinnor, som är de största användarna av
kollektivtrafiken.
En viktig förutsättning för regional utveckling på lika
villkor för kvinnor och män är forskning. Det behövs
forskning om kvinnor på landsbygden, vilka villkor de lever
under och vad som krävs av regionala satsningar.
Kunskaperna om kvinnors villkor är ännu otillräckliga och
det gäller framför allt kvinnor på landsbygd och i glesbygd.
Inom ERU (Enheten för regional utveckling) bör
forskningsinsatserna till övervägande del inriktas på
kvinnor under de kommande åren.
Om regionalpolitiken ska få någon verklig betydelse på
90-talet, så måste den på ett helt annat sätt än i
budgetpropositionen ta sin utgångspunkt i mäns och
kvinnors olika villkor. Om talet om jämlikhet ska bli mer än
vackra ord, måste det åtföljas av konkreta åtgärder i form
av rejäla resurstillskott inom de områden där kvinnor finns
idag.
En allt större del av det regionala stödet, handhas av
länsförvaltningarna. För att kvinnoperspektivet ska finnas
med även på den regionala nivån, krävs utbildningsinsater
och ett förtydligande av jämställdhetsmålen och deras
konsekvenser för de politiska besluten, både hos berörda
tjänstemän och hos de politiskt ansvariga.
Könsfördelningen i länsstyrelsernas styrelser tillhör de
statliga områden som har den allra sämsta
kvinnorepresentationen och vi föreslår att samma
rekommendation som gäller för lokaliseringsstöd (inget kön
får vara representerat med mindre än 40 %)
ska gälla i länsstyrelsernas styrelser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de regionalpolitiska stöden
är ett medel att åstadkomma rättvis fördelning mellan olika
regioner,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
återföring av vattenkraftsmedel enligt vad som i motionen
anförts,1
3. att riksdagen under bilaga 11. D
6 anslår 280 000 000 kr. utöver regeringens förslag till
särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att de regionalpolitiska
stöden i högre grad går till kvinnor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regionalpolitiska medel skall
kunna användas till satsningar inom offentlig sektor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskilt stöd till barnomsorg på
små orter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett rundare Sverige och
likvärdiga förutsättningar för länstrafikbolagen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att forskningen inom ERU
(Enheten för regional utveckling) till övervägande del skall
inriktas på kvinnors villkor i glesbygden,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fördelningen av kvinnor och
män i länsstyrelsernas styrelser bör överensstämma med
den som gäller för lokaliseringsstöd (inget kön får vara
representerat med mindre än 40
%).
Stockholm den 25 januari 1992
Lars Werner (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Annika Åhnberg (v)
Elisabeth Persson (v)
Lars Bäckström (v)