En medveten och aktiv svensk regionalpolitik räknar sitt
ursprung i den socialdemokratiska regeringens proposition
''Aktiv lokalisering'' och riksdagens beslut därom 1964.
Sedan har en fortlöpande utbyggnad av regionalpolitiken
ägt rum. Det har också skett en avsevärd förskjutning av
målen. På 1960-talet sågs omflyttning av människor till
storstadsområdena som en oundviklig trend i en modern
ekonomi. Regionalpolitiken gick ut på att mildra följderna
av denna tendens. Detta synsätt ersattes av teorin om
regional balans som en del av en sund ekonomisk och social
struktur. Regionalpolitiken fick också gradvis allt högre
prioritet. Även när den nya socialdemokratiska regeringen
från 1982 kämpade för att få bort underskotten i offentlig
sektor, byggde den ut regionalpolitiken. Den offentliga
sektorns utbyggnad har därutöver varit en avgörande
faktor, som verkat för en balanserad regional utveckling och
en allmän höjning av sysselsättningsgraden. Resultatet av
den samlade politiken är, att Sverige har långt mer
utjämnade regionala förhållanden än flertalet europeiska
länder.
Under 1980-talet har glesbygdernas utveckling kommit
att bilda en egen aspekt av regionalpolitiken. Det har
manifesterats senast genom att en ny central myndighet för
glesbygdspolitik inrättats. Den ökade uppmärksamheten
kring glesbygdsfrågorna är i hög grad en följd av
glesbygdsinnevånarnas aktivitet.
Hur ser glesbygden ut idag?
I detta läge anmäler sig frågan vad som är en effektiv och
realistisk glesbygdspolitik. Vad är det glesbygderna
behöver? Vilka problem möter man framöver? Hur
använder vi de offentliga medlen bäst?
Hittills har glesbygdspolitiken alltför mycket formats
utifrån ett begränsat perspektiv. Man har bortsett från de
förändringar i dess ekonomiska bas, som ägt rum.
Ännu för ett par decennier sedan svarade de s k areella
näringarna -- jordbruk, skogsbruk och
lantbruksbinäringar -- för själva basen i
glesbygdsbefolkningens försörjning och sysselsättning. Så
är det inte idag. Glesbygdsinnevånarna är numera i helt
övervägande grad beroende av arbete och försörjning i helt
andra yrkesgrenar och detta i det nät av tätorter, som finns
inom en större räjong än den egna bygden.
Även samhällsutvecklingen i övrigt har i grund förändrat
glesbygdsbefolkningens läge. Utbildningsbehovet,
barnomsorgen, kvinnornas ekonomiska frigörelse, behovet
av mångsidigare och mer kvalificerad service m m
har gjort, att glesbygdsinnevånare nu lever efter ett
annat mönster än förr. De är beroende av dagliga
förflyttningar, av att kunna nå arbete, utbildning och
service. Kommunikationerna har blivit en
livsnödvändighet.
Denna situation ger synen på glesbygden nya
dimensioner. Man måste därför ha ett större helhetsbetonat
perspektiv. Glesbygdspolitik kan inte skiljas från
reginalpolitiken i stort. Hittills har man med
glesbygdspolitik väsentligen avsett stöd och aktiviteter för
att skapa nya försörjningsmöjligheter lokalt i själva
glesbygden och dess små byar. Det har handlat om
småskalig, individuell företagsamhet -- allt ifrån produktion
av speciallivsmedel till stuguthyrning och kaférörelse. Det
har också handlat om stöd till samlingslokaler och
lanthandelsservice.
Detta stöd har ingalunda varit utan betydelse. Dess
effekter mätt i sysselsättning har varit begränsade. Men sett
från lokal synpunkt har t ex ett par tre nya arbeten i en
enskild liten by stor betydelse. Själva aktiviteterna har
också gett kvalitativa bidrag till lokal initiativanda och
socialt liv ute i bygderna. Kommunalt stöd till barnstugor
och äldreboende i lokal regi har här också varit av stort
värde.
Det avgörande är emellertid, att dessa aktiviteter aldrig
kan rädda glesbygden. De står inte i proportion till
invånarnas behov. Glesbygden måste i framtiden till helt
övervägande del hämta försörjning och service utanför sig
själv. Därför blir utvecklingen i de regionala
tätortssystemen och i kommunikationerna avgörande för att
hindra utflyttning och avfolkning.
Särskilt viktigt är detta för glesbygdens och
landsbygdens kvinnor. Kvinnorna är i övervägande grad
beroende av möjligheter till löneanställning, speciellt inom
offentliga och privata servicegrenar. Dessa är av självklara
skäl koncentrerade till tätorter, ofta till kommuncentra och
regiondelscentra.
Insikten om detta synes ännu inte ha trängt igenom. Det
finns tvärtom en övertro på att det är lokala näringar som
ska ''rädda'' glesbygden. Areella näringar och olika s k
nischer är viktiga från landskaps- och
sårbarhetssynpunkt. De är oumbärliga för tätorternas
livsmedelsindustrier. Men de kan aldrig ge försörjning åt de
80 à 90 procent av glesbygdsbefolkningen, som numera
pendlar till tätorternas arbetsmarknader.
Det förekommer tyvärr också en del felaktiga
föreställningar om att glesbygdsbefolkningen ökar, att
glesbygderna numera uppfattas som attraktiva
boendemiljöer osv.
''Glesbygd'' i den officiella statistikens mening (=
bebyggelse i tätorter med mindre än 200 invånare eller
spridd bebyggelse) har ökat under 1991. Men innanför
denna definition hamnar smärre bebyggelsegrupper, som
ligger nära större tätorter. Likaså blir en tätort som haft
över 200 invånare överförd till ''glesbygd'' om den ett år
skulle minska invånarantalet till under 200.
En korrektare jämförelse bör definiera glesbygd på ett
funktionellt och geografiskt sätt: sammanhängande
områden vars bebyggelse befinner sig på visst avstånd från
viktigare arbets-, utbildnings- och serviceorter.
En sann bild får man om man betraktar
befolkningsutvecklingen 1980--90 församlingsvis. I
Norrlandslänen har då 66% av alla församlingar minskat sin
befolkning. I dessa 66% befinner sig i stort sett glesbygden.
Motsvarande jämförelse för södra Sverige ger en liknande
bild.
En breddad glesbygdspolitik
Slutsatsen av det sagda blir, att glesbygdspolitiken måste
bredda sitt perspektiv. Den får inte fixera sig vid rent lokala
näringar. Tillskott av sådana kan aldrig räcka för att hindra
fortsatt utflyttning.
Tyngdpunkten i glesbygdspolitiken måste förskjutas.
Vad det gäller är att dämma upp utflyttningen genom
arbetsmarknad, utbildningsmöjligheter och kvalificerad
service i de tätortssystem som i ett normalt dagligt
tidsschema kan nås från glesbygden.
Kommunikationssystemen måste ha en kvalitet som
möjliggör att under praktiskt rimliga former tillgodose
dessa behov.
Det finns i dagens Sverige tendenser och politiska
strävanden, som utgör ett hot mot detta nödvändiga
samband mellan glesbygd och regionala tätortssystem. Dit
hör idéerna om att den europeiska integrationen
oundvikligen kräver att resurser koncentreras till några få
storstadsregioner. Dit hör industrikriserna på många
mindre orter. Dit hör angreppen på de offentliga
verksamheterna och oklokt formade besparingar och
nedskärningar. Privatiseringen av offentlig service tenderar
att missgynna glesbygderna, då privat företagsamhet i t ex
hälsovården kan väntas koncentreras till områden med
stora och betalningskraftiga befolkningsunderlag. Likaså
hotar privatiseringen av de statliga företagen att minska
eller helt frigöra dessa från deras regionalpolitiska ansvar.
I stället bör man anlägga ett motsatt perspektiv. Det är i
glesbygder och småorter, som vi fortfarande kan höja
yrkesverksamhetsgraden. Där har vi en mänsklig reserv,
som ger god lönsamhet åt utbildningssatsningar. Där har vi
en stabil arbetskraft, som ger hög kontinuitet i
produktionen. Genom att tillgodogöra oss dessa resurser,
kan vi också bättre utnyttja storstäderna.
Storstadsområdena måste nu få tid att komma tillrätta med
köproblem, nedslitna investeringar och problematiska
sociala miljöer.
Å andra sidan måste man ute i kommunerna medvetet
inrikta sig på att stärka de existerande tätorter, vilka
erbjuder arbetsmarknad och service. Det är då inte
rekommendabelt, att uppmuntra till en ogenomtänkt
spridning av bebyggelse. En sådan skapar transportproblem
för de boende och ökade kostnader för redan trängda
kommuner genom dyrare resor, skolskjutsar, färdtjänst och
hemtjänst.
Med detta synsätt innehåller en breddad
glesbygdspolitik följande huvudsakliga punkter:
uppmuntran av småskaliga lokala initiativ ska fortgå, men
de ska ses för vad de är: bara en liten del av
glesbygdspolitikenen långsiktig förstärkning av de
statliga transfereringarna till kommunerna, så att en
decentraliserad och likvärdig hälsovård, god lokal omsorg
samt ett bra utbud av utbildning kan garanteras över hela
landeten fördelning av trafikinvesteringar och
statsbidrag som garanterar goda lokala transportnät mellan
glesbygder, centralorter och regionala tätorteren
organiserad samverkan mellan industrin,
Arbetsmarknadsverket och Industriverket för att bättre
utnyttja lokaliseringsmöjligheter och mänsklig kapacitet
ute i regionerna
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär riktlinjer för en
breddad och fördjupad glesbygdspolitik i enlighet med vad
som anförts i motionen.
Stockholm den 25 januari 1992
Margareta Winberg (s)