Västernorrland är det län som drabbats av den största
befolkningsminskningen under 80-talet. Tendensen tycks
oförändrad in på 90-talet, och prognoserna pekar mot en
fortsatt nedgång trots länets goda naturliga förutsättningar
och industritradition samt ett strategiskt gott läge i
Mittnorden.
En betydande anledning till den negativa utvecklingen i
Västernorrland är bl.a. bristfällig infrastruktur i form av
vägar, övriga kommunikationer och högre utbildning. Trots
upprepade framställningar från länsstyrelsen och från
politiska företrädare för länet har det inte varit möjligt att
få regering och riksdagsmajoritet att göra erforderliga
satsningar på Västernorrland.
Det behövs en helhetssyn för att vända utvecklingen i
Västernorrland så att länet får en med övriga län jämförbar
befolknings- och sysselsättningsutveckling. Vi föreslår
därför att riksdagen skall begära att regeringen i samarbete
med länsstyrelsen utarbetar program för samlade insatser
syftande till en positiv utveckling även av detta län.
Befolkningsminskning med 8 000 under 80-talet
Västernorrlands befolkningtal minskade under 80-talet
med nära 8 000 personer. Minskningen beror i stor
utsträckning på utflyttning av ungdomar och kvinnor, vilket
givit länet en besvärande snedvridning av åldersstruktur och
könsfördelning.
Alla länets sju kommuner minskade i befolkning under
80-talet, vilket visar att hela länet haft problem även om de
är mest påtagliga i länets inland.
80 procents ökning av arbetslösheten
Västernorrland står nu inför exceptionella svårigheter i
form av stora industrinedläggningar. Under senare år har
sådana nedläggningar drabbat bl a
Ljungaverk, Matfors, Kramfors och Härnösand, och
varsel ligger för indragningar på ett flertal orter, bl a
i Örnsköldsviksområdet. Sammantaget har närmare 3 700
arbetstillfällen, motsvarande ca 16 procent,
försvunnit bara inom industrisektorn de senaste
två åren.
Även inom den offentliga verksamheten sker
neddragningar. I Sollefteå kommer dryga hundratalet
arbetstillfällen att försvinna när T 3
läggs ned. Minskade försvarsbeställningar kommer att
drabba främst företag i Örnsköldsvik. SJ och postverket
rationaliserar och omstrukturerar sin verksamhet, vilket har
drabbat Ånge och Långsele i första hand.
Den nu rådande lågkonjunkturen hotar att drabba länet
mycket hårt. Bl.a torde arbetslösheten inom byggsektorn
bli rekordhög. Totalt uppgick arbetslösheten i länet vid
årsskiftet 91/92 till drygt 6 800
personer, vilket motsvarar 4,2 procent. Detta
innebär en ökning av antalet arbetslösa med drygt 3 000
på ett år, eller nästan 80 procent!
Antalet lediga platser har minskat till 540, vilket innebär
en minskning från senaste årsskifte med ca 27 procent.
Prognoserna både för den kortsiktiga och långsiktiga
utvecklingen i Västernorrland är illavarslande.
Näringslivets och den offentliga verksamhetens -- framför
allt affärsverkens -- strukturomvandling är en bidragande
orsak till nedgången. Bristerna i infrastrukturen spelar
också en avgörande roll i sammanhanget. Möjligheten att
tillskapa nya arbeten inom t ex
den expansiva och intressanta tjänstesektorn
begränsas p.g.a bristen på goda kommunikationer och
välutbildad arbetskraft.
Bristfällig infrastruktur utvecklingshinder
Västernorrland har goda grundförutsättningar för
utveckling, bl a med hänsyn till välutvecklad skogs-,
verkstads- och kemisk industri, högteknologisk utveckling,
energiutvinning, jord- och skogsbruk samt turism, statlig
förvaltning och kommunikationsverk. Länets centrala läge
mitt i Sverige och i Mittnorden utgör även värden som
borde kunna vara en tillgång för länets utveckling.
Förklaringen till att Västernorrland drabbats hårdare av
näringslivets strukturomvandling än andra län anses vara
den otillräckligt utvecklade infrastrukturen. I länsstyrelsens
rapport förra året som underlag för utvecklingsarbetet i
länet fastslås:
På trettio år har inte några betydande investeringar i
infrastruktur gjorts i Västernorrlands län. Under en följd av
år har vi kunnat iaktta en omstrukturering av statlig
verksamhet till Västernorrlands läns nackdel. Staten har
gått före i en strukturförändring som inte kan sägas ha
inneburit annat än resursförluster för vårt län. Det satsas
inte på Västernorrland är ett allmänt omdöme, inte minst
från näringslivets sida.
Den otillräckliga infrastrukturen i länet gäller främst
vägar och kommunikationer i övrigt samt högre utbildning
och forskning. De brister som föreligger på bl a dessa
områden utgör ett klart hinder för förnyelse och utveckling
inom näringslivet.
Vägstandarden i Västernorrland är den lägsta i
landet mätt i andel belagda vägar och vägar med nedsatt
axeltryck. Vad gäller den mest trafikerade vägen, E 4, har
den inte i någon annan del av Sverige så låg standard som
inom Västernorrland. E 4 passerar centrum i både
Sundsvall och Örnsköldsvik och medför i båda dessa stora
centralorter uppenbara miljöproblem genom avgasutsläpp
och stora miljörisker vid transporter av farligt gods.
För länets vägar i övrigt gäller att såväl den livligt
trafikerade E 75 som riks- och länsvägarna belastas med
mycket tung trafik i form av skogsbranschens transporter.
Genomgående är bärigheten otillräcklig och vägnätet blir
genom onormala påfrestningar i kombination med den
mycket speciella geostrukturen i länet hårt nedslitet.
Vägverkets resurser för underhåll av länets vägnät
räcker inte till för att ens uppehålla nuvarande standard,
och man har därför börjat vidta så drastiska åtgärder som
att t ex plöja upp asfaltbeläggningen på de mindre
länsvägarna och återgå till grusbeläggning för att spara
underhållskostnader.
Från centern har i riksdagsmotioner de senaste två åren
begärts ett ''vägpaket'' för satsningar på Västernorrlands
vägar. Motionerna har ej beviljats, och vägarna har inte fått
den upprustning de så väl skulle behöva. Jag har därför
fullföljt traditionen och väckt liknande motion i år, med
goda förhoppningar om ett positivt bemötande. Den nya
regeringen har ju utlovat en speciell satsning på bl a de
norrländska vägarnas underhåll, och jag förutsätter att
Västernorrland får sin beskärda del -- med hänsyn till de
speciellt nedslitande förhållandena.
Järnvägsförbindelserna såväl inom länet som till
och från Västernorrland har under senare år försämrats
efter hand och utgör i dag ett av de infrastrukturella
problemen.
Persontrafiken Sundsvall--Ånge har nästa helt upphört
genom SJ:s försorg och den s k Ådalsbanan Härnösand--
Långsele har överförts från stomlinjenätet till
länstrafiklinje. Enstaka förbättringar i trafiken efter
ostkustbanan, med bl a tätare turer i trafiken Stockholm--
Sundsvall--Härnösand, har efter en tid delvis indragits
o.s.v.
De planerade satsningarna på snabbtågtrafik Sundsvall--
Stockholm, som skulle ge ett ordentligt lyft för utvecklingen
efter Norrlandskusten, har försenats p.g.a brist på medel
för banverkets investeringar. Ett ljus i mörkret är den nu
beslutade satsningen på en försöksperiod med snabbtåglinje
Sundsvall--Ånge--Östersund, som tillkommit tack vare
bl.a. ekonomiska satsningar från länstrafikbolagen och
berörda kommuner i de bägge länen.
En upprustning -- och viss nybyggnad -- av järnvägsnätet
och utveckling av järnvägstrafiken skulle ha stor betydelse
för Västernorrlands utveckling.
Centerns fleråriga krav i budgetsammanhang har bl.a
innefattat större satsningar på vägar och järnvägar i hela
landet. Regeringsförklaringen har glädjande nog
tillgodosett dessa krav, och flera uttalanden av
kommunikationsministern har verifierat regeringens
inriktning. Jag vill här endast markera det stora behovet av
att Västernorrlands län får del av medelstilldelningen med
speciell hänsyn till här beskrivna behov.
Högre utbildning och forskning har inte tillräcklig
omfattning i Västernorrland för att bidra till den
erforderliga förnyelsen av länets näringsliv. I ingen annan
del av vårt land är avståndet till en teknisk högskola så stort
som i detta län. En alltför låg andel av ungdomarna från
Västernorrland går vidare till högskolestudier.
Högskoleverksamheten i mellersta Norrland behöver
byggas ut och fasta forskningsresurser tillföras. Planerna på
utveckling till ett nätverksuniversitet med högskolorna i
Sundsvall/Härnösand och Östersund som bas har numera
tagit fastare form. De bägge högskolornas samarbete med
båda länens länsstyrelser och näringslivsintressen har
resulterat i universitetsprojektet Omega, med syfte att
utreda förutsättningarna för ett mittsvenskt universitet.
En begäran om utredning med inriktning på det
mittsvenska nätverksuniversitetet framställs i en särskild
motion till riksdagen.
Statliga lokaliseringar nödvändiga
Genom utlokaliseringar under 70-talet tillfördes länet
många arbetstillfällen och fick en vidgad arbetsmarknad.
Den fortgående rationaliseringen inom de statliga verken
och annan offentlig verksamhet minskar numera
sysselsättningen även inom denna sektor. För att motverka
detta är det viktigt att ytterligare uppgifter kan tillföras
Västernorrland och att nya myndigheter eller andra statliga
verksamheter lokaliseras till länet.
Staten måste både av solidariska skäl och i egenskap av
stor arbetsgivare ta sitt ansvar och verka för att kompensera
Västernorrland för sysselsättningsbortfall. Detta speciellt
som en betydande del av bortfallande arbetstillfällen hänför
sig till statlig verksamhet.
Under många år har det varit svårt att få gehör för krav
på lokaliseringar till Västernorrlands län, trots länets behov
och trots att skogslänen, enligt riksdagsbeslut, skall komma
i första hand vid lokaliseringar av nya eller expanderande
statliga verksamheter. Tidigare år har centern i motioner
krävt nya och förstärkta uttalanden om att detta
riksdagsbeslut efterlevs. Jag utgår nu från att vår nya
regering följer riksdagens riktlinjer och det därför inte
behövs ytterligare påpekanden. Västernorrlands län bör
särskilt beaktas vid beslut om statliga utlokaliseringar!
Inlandet har de största problemen
Länets inland har drabbats hårdast av
befolkningsminskningarna och efter hand fått en mycket
ogynnsam åldersstruktur. För att rädda inlandet behövs
omfattande och kraftfulla åtgärder i form av gynnsammare
regler för inlandet för att kompensera brist på allsidig
arbetsmarknad, service och kulturella utbud. Dessutom
erfordras medvetna lokaliseringsåtgärder för att
samhälleliga -- och så långt möjligt även privata --
verksamheter skall förläggas till inlandet.
En viktig faktor när det gäller lokalisering av företag är
de regionalpolitiska styrmedlen i form av investeringsstöd
m m. Jag har i särskild motion föreslagit att Sollefteå och
Ånge kommuner tillfälligt skall inplaceras i stödområde 1,
där redan Torps församling i Ånge kommun finns enligt
beslut av den socialdemokratiska regeringen försommaren
1991.
Glesbygdsstödförordningen ger också goda möjligheter
till stöd för mindre företag i glesbygd som är väsentligt för
att tillskapa eller bevara arbetstillfällen och till utveckling
av landsbygden. Där har regeringen i budgetpropositionen
föreslagit välkomna höjningar av stödbeloppen.
Jord- och skogsbruk har avgörande betydelse för att
inlandet och andra landsbygdsområden skall bevaras
levande. Även inom denna sektor har regeringen i
budgetpropositionen föreslagit välkomna förbättringar, bl a
innebärande att skogsbruket för första gången kommer i
åtnjutande av stödmöjligheter.
Motionskrav gällande Västernorrland
Tidigare år har centerns riksdagsledamöter från
Västernorrland traditionellt väckt ett stort antal motioner,
innehållande krav med särskild betydelse för
Västernorrlands län. Dessa har så gott som undantagslöst
avslagits.
Efter regeringsskiftet föreligger inte samma behov, då
många av de tidigare kraven på ett eller annat sätt har blivit
eller kan förväntas bli tillgodosedda. Jag har emellertid
under årets allmänna motionstid dels själv, dels i smarbete
med medmotionärer, väckt följande motioner av betydelse
på ett eller annat sätt för länet:
Utbildning och kulturutredning om ett mittsvenskt
universitet av nätverkstyp med sikte på start under senare
hälften av 90-talet med högskolorna i Sundsvall/ Härnösand
och Östersund som bas
Utveckling av statliga verksamheter
Parlamentarisk översyn av de s k kulturvårdsföretagens
uppgifter, organisation och finansiering (SVAR i Ramsele
bl a)placering av tre statsisbrytare i Härnösand
Kommunikationer''vägpaket'' för
Västernorrlandupprustning av norra stambanan
Näringsliv och landsbygdsutveckling m m
veterinärsituationen i norra Sverigeallemansrätten,
lagstiftning?regional balans som mål för den ekonomiska
politikenSollefteå och Ånge kommuner tillfälligt till
stödområde 1ändring av strandskyddsbestämmelserna
höjning av reseavdrag och tjänsteresor med egen bil
Samlade insatser erfordras
Västernorrlands län har bl.a i länsstyrelsens rapport
1991, betecknats som ''något av det glömda länet''. Det har
under 80-talet varit svårt att få gehör hos regering och
departement för krav från Västernorrland trots den starkt
negativa utvecklingen. Det har ibland verkat som om man
på central nivå inte riktigt trott att det har varit så illa ställt
som länsföreträdarna framställt situationen.
Mot bakgrund av den utveckling som varit, den nu
aktuella situationen och den utveckling som sker är det
enligt min mening nödvändigt att riksdagen i ett uttalande
fastslår att samlade, omfattande och verkningsfulla insatser
måste göras för Västernorrlands län. Det erfordras såväl
direkta insatser för att bemästra den akuta krisen med
företagsnedläggningar och hög arbetslöshet som långsiktiga
åtgärder, t ex infrastrukturella satsningar, för att
Västernorrland skall få en med övriga landet jämförbar
utveckling.
Länsstyrelsen har genom ambitiösa program visat vad
som behöver göras, men det är på central nivå resurserna
finns och besluten måste fattas. Det är mot denna bakgrund
jag i denna motion översiktligt pekat på situationen i
Västernorrlands län och begär ett riksdagsuttalande.
Västernorrland är inte ett tärande län. Nettoexporten
från länets industrier är mycket stor liksom
elkraftsproduktionen, varav nära 5 tWh levereras till andra
delar av vårt land.
Det bör således inte vara en uppoffring för övriga landet
att satsa på Västernorrland. Med länets produktion och
potentiella möjligheter bör statliga insatser där i stället
innebära ett optimalt utnyttjande av befintliga
förutsättningar -- för hela landets bästa.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av samlade
insatser syftande till att Västernorrland skall få en
utveckling motsvarande övriga landet.