En god balans inom och mellan olika regioner är
nödvändigt för att landets samlade produktionsresurser ska
kunna utnyttjas på bästa sätt.
Från den 1 juli 1990 förändrades
stödområdesindelningen och en ny geografisk avgränsning
av nedsättningen av sociala avgifter infördes. I stället för
tidigare tre områden indelades de regionalpolitiskt
prioriterade delarna av landet i två områden -- stödområde
1 och 2.
I Norrbottens län innebar denna förändring bl.a. att
Älvsbyns kommun och Markbygdens
kyrkobokföringsdistrikt inom Piteå kommun placerades i
stödområde 2.
Till följd av denna förändring i regionalpolitiken har
villkoren för näringslivet i Älvsbyn försämrats. Företagen
inom Älvsbyns kommun och Markbygden har kommit i en
väsentligt sämre konkurrenssituation än företag i
kustkommuner som t ex Kalix och Haparanda.
Arbetsmarknadssituationen i kommunen är ansträngd.
Sedan många år tillbaka tillhör Älvsbyn de kommuner som
har den högsta arbetslösheten. Dagligen tvingas en stor del
av de yrkesverksamma pendla till de närbelägna
kommunerna Luleå, Piteå och Boden.
Älvsbyns kommun och Markbygden har stora likheter
med de kommuner som ingår i stödområde 1. I vissa fall har
till och med Älvsbyn och Markbygden ett sämre
utgångsläge än vissa av kommunerna i stödområde 1 t ex
avseende befolkningsutveckling, flyttningsöverskott,
glesbebyggelse och långa avstånd mellan olika orter. Starka
skäl talar därför för att Älvsbyn och Markbygdens
kyrkobokföringsdistrikt bör ingå i stödområde 1.
Riksdagens tidigare beslut vad gäller inplaceringen av
Älvsbyns kommun och Markbygdens
kyrkobokföringsdistrikt bör därför omprövas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att Älvsbyns kommun samt
Markbygdens kyrkobokföringsdistrikt i Piteå kommun skall
inplaceras i stödområde 1.
Stockholm den 27 januari 1992
Per-Ola Eriksson (c)