År 1900 fanns ett stort kvinnoöverskott i Stockholm. Det
var inte konstigt, då Stockholm attraherade kvinnor
eftersom här fanns arbete för kvinnor i större utsträckning
än annorstädes. I dag har den kvinnliga dominansen
minskat även om det fortfarande är ca 50 000 fler kvinnor än
män i Stockholms län. Kvinnorna är 850 000 av 1,6 miljoner
invånare, varav 180 000 är flickor upp till 18. Antalet
invånare över 65 är 256 000. I början av vår levnad är det
fler pojkar än flickor, men vi är fler kvinnor än män på
slutet -- i 80-årsåldern går det två kvinnor på varje man.
Kvinnorna kom till Stockholm för att få arbete i början
av seklet. Vad jobbade man då med? Den vanligaste
sysselsättningen för kvinnor år 1900 var ändå enligt
statistiken att vara hustru. Därnäst kommer att vara
tjänstehjon. För männen var det vanligaste yrket
diversearbetare och därnäst arbetare i gjuteri och mekanisk
verkstad. I mitten av 1980-talet var det absolut vanligaste
yrket för kvinnor sekreterar- och maskinskrivningsarbete.
För män var det vanligaste säljare, följt av systemerare och
programmerare.
Så här tydligt kan man se övergången från det
begynnande industrisamhället till det moderna
tjänstesamhället. Det som är sig likt över tiden är att
kvinnors och mäns värld fortfarande skiljer sig åt.
Kvinnorna och jobben
Under hela 1970- och 1980-talen har kvinnornas
förvärvsintensitet ökat i länet för att i slutet av 1980-talet ha
kommit upp i nästan samma nivå som männens. Det
innebär att kvinnor i Stockholms län har högre
förvärvsintensitet än i riket i övrigt. I unga åldrar är det
t.o.m. så att fler kvinnor än män arbetar. Den avgörande
skillnaden mot tidigare generationers kvinnor är, att man
numera när man får barn inte slutar förvärvsarbeta utan går
ner på deltid. Jämfört med riket är det dock fler kvinnor
som arbetar heltid även med små barn i Stockholms län. Det
kan delvis förklaras med att det finns fler högutbildade
kvinnor här, men också genom att det finns fler
ensamstående mödrar i Stockholms län.
Den höga förvärvsfrekvensen är mycket positiv för
kvinnorna eftersom det bara är genom eget förvärvsarbete
och egna inkomster som man kan uppnå självständighet och
verklig valfrihet. Men det innebär också att kvinnorna i vårt
län många gånger genom dubbelarbete, långa restider och
bristande samhällsservice fått ta en orimligt stor
arbetsbörda.
Kvinnorna i Stockholms län har genomsnittligt något
högre inkomster än sina medsystrar i resten av landet, men
de kommer inte upp i samma nivå som männen i riket och
de ligger långt efter männen i det egna länet. Variationerna
i inkomster är mycket stora i kvinnogruppen.
Trots att utbildningsmöjligheterna har varit goda och
arbetsmarknaden är bred i Stockholmsregionen, är det få
kvinnor som lyckats ta sig in i de ''manliga'' yrkena.
Förutom kontorsyrkena arbetar kvinnorna i vård och
omsorg, handel och andra serviceyrken. Men även om
kvinnor utbildar sig kommer de i allmänhet inte ifatt
männen ifråga om lön och inflytande. Kvinnliga
civilekonomer och kvinnliga civilingenjörer har några år
efter utbildningen flera tusen kronor lägre månadslön än
sina kurskamrater.
Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är
orättfärdiga och måste analyseras. Vi förutsätter att den s.k.
löneskillnadskommittén, som tillsattes av den
socialdemokratiska regeringen, snarast kommer med
åtgärdsförslag för att rätta till orättvisorna. Förbättringar i
kvinnors arbetsmiljö och arbetsorganisation hör till
Arbetslivsfondens viktigaste uppgifter. Fonden bör initiera
särskilda kvinnoprojekt.
Återkommande vuxenutbildning, allt från komvux till
folkhögskolor och företagsutbildning, blir en av 1990-talets
viktigaste kvinnofrågor. Det är helt enkelt en förutsättning
för att kvinnorna skall hänga med i den snabba omställning,
som exempelvis kontorsarbetsmarknaden i
Stockholmsområdet kommer att utsättas för. Den
moderatledda regeringens förslag till neddragningar på
vuxenutbildningsområdet är ur kvinnosynpunkt mycket
allvarliga och bör förkastas.
Den ökande arbetslösheten i Stockholms län har hittills
drabbat män i större utsträckning än kvinnor. Alla
erfarenheter tyder dock på att en ökande arbetslöshet, som
först drabbar män i byggbranschen och senare i industrin --
som ett brev på posten -- också drabbar kvinnorna inom
t.ex. handel och annan service. Inom tjänstemannayrkena
är det redan nu fler kvinnor än män som är arbetslösa.
Många av dessa arbetslösa kvinnliga tjänstemän har en kort
och omodern utbildning som inte räcker till för den nya
arbetsmarknad som den tekniska utvecklingen inom
kontorsområdet innebär.
Som påbröd har vi kommunernas och landstingets kärva
ekonomi och besparingsprogrammen i staten.
Sammantaget gör detta att de typiska kvinnojobben blir
mindre efterfrågade. Som alltid går utvecklingen fortast i
storstadslänen och vi är nu mitt inne i den processen --
strukturomvandling i tjänstesektorn och lågkonjunktur --
sammanfaller. Det finns därför all anledning att noggrant
följa utvecklingen för kvinnor och unga flickor och ha en
hög beredskap för att kunna möta den förväntade
arbetslösheten också för kvinnorna i Stockholms län.
Männen åker bil, kvinnorna kollektivt
Både kvinnor och män i Stockholm använder i
genomsnitt en timme och tio minuter per dag för att ta sig
till och från jobbet. När det gäller hur man färdas till jobbet
är det dock mycket stora skillnader. 60 % av männen
använder bil, medan det är 29 % av kvinnorna som åker bil.
Kvinnor åker till 54 % kollektivt, medan män gör det till 28
%. Resten går eller cyklar till jobbet vilket i sin tur innebär
att kvinnor har kortare avstånd mellan bostad och arbete.
27 % av kvinnorna har andra ärenden, som att lämna och
hämta barn på daghem, handla osv. i samband med resor till
och från arbetet. Motsvarande siffra för männen är 20 %.
Eftersom vi vet att kvinnors val av arbetsplats är mycket
beroende av hur man kan ta sig dit från hemmet -- ofta via
dagis eller skola -- är det ur kvinnosynpunkt mycket
angeläget att bygga ut de kollektiva kommunikationerna, så
att de dels blir snabba, dels fungerar när de verkligen
behövs. Den socialdemokratiska regeringens initiativ till
trafikuppgörelse -- vilket bl.a. har som mål att uppnå
kortare restider för kollektivtrafikanterna, det s.k.
Dennispaketet -- måste alltså fullföljas under 1992.
Kvinnorna och familjen
När en kvinna bildar familj förändras hennes levnadssätt
på ett annat sätt än mannens. Inte bara deltidsarbete i
kombination med ansvaret för hem och barn blir hennes
lott. Hon väljer sist i familjen. Det s.k. osynliga
familjekontraktet betyder att först gör mannen sitt val av
arbete och resmöjligheter, sedan kommer barnens behov av
omsorg och fritidsaktiviteter, först därefter anpassar
kvinnan sina val, vad gäller arbetsplatsens lokalisering,
arbetstidernas längd och förläggning liksom egna eventuella
fritidsintressen. Tiden är en bristvara i storstaden bl.a. på
grund av att arbete och bostad ligger skilda från varandra
mer än i andra delar av landet.
I en region, där alla vuxna som kan, har ett
förvärvsarbete finns det inga hemmafruar som sköter
reproduktionen eller med andra ord marktjänsten. Det
förutsätter att samhällelig, kommersiell och annan service
fungerar på andra tider än som hittills varit vanligt. Det
gäller banker, affärer, bilverkstäder, posten, socialkontoret,
byggnadsnämnden, lokala skattemyndigheten osv. Samma
sak gäller lokaliseringen av servicen. Stora kommersiella
centra långt utanför bostadsområdet som kräver bil för att
man skall komma dit, är i det här sammanhanget helt
förkastligt.
Redan i dag har en majoritet kvinnor jobb i sektorer som
fungerar på s.k. obekväma arbetstider. Det gäller t.ex. hela
sjukvården och stora delar av den privata tjänstesektorn i
Stockholmsområdet. Service som är tillgänglig under
oregelbundna tider förutsätter ökade drifttider. Med
förkortad arbetstid och större flexibilitet i arbetstiderna
skulle det bli rimligt med ökade drifttider, vilket också
skulle minska belastningen på trafikapparaten under
högtrafiktid.
Kvinnorna som mödrar
Kvinnorna i Stockholms län föder i genomsnitt något
färre barn än i riket. Det gäller framför allt bland yngre
kvinnor. Någon entydig förklaring till detta finns knappast.
Förutom civilstånd och utbildning -- länet har större andel
ogifta kvinnor än riket i sin helhet och högre andel
högutbildade -- kan man anta att storstadens livstil i sig gör
att barnafödandet blir lägre. Många -- både kvinnor och
män -- söker sig också till storstaden för att man planerar ett
liv med yrkeskarriär i stället för familjekarriär. Detta är ett
generellt fenomen i hela västvärlden.
För de flesta människor också i storstaden innebär ett
gott liv att man skall kunna kombinera föräldraskap och
förvärvsarbete. Det förutsätter att hela samhället, inklusive
arbetsgivarna, inte bara accepterar att barnen finns, utan att
man aktivt satsar på barnen och deras föräldrar. Den
socialdemokratiska familjepolitiken med generöst
barnbidrag, barnomsorg till alla barn och föräldraförsäkring
så att både mammor och pappor har praktiska möjligheter
att vara hemma med de små barnen, ger de bästa
förutsättningar för en trygg start. Precis som
föräldraförsäkringen är en nödvändig förutsättning för att
kunna kombinera föräldraskap med förvärvsarbete, är en
väl fungerande barnomsorg det. För att barnomsorgen skall
vara tillgänglig för alla måste den också omfatta s.k.
obekväma tider. Denna moderna familjepolitik är
betydelsefull för alla, men särskilt viktig i en storstad, dit
många flyttat från andra håll och familjebanden över
generationerna inte är lika tydliga som på landsbygden.
Med de indragningar i kommunernas finanser, som den
moderatledda regeringen nu aviserar och med ett infört
vårdnadsbidrag, riskerar vi att kommunerna i Stockholms
län, där vi haft en hyggligt bra utbyggd barnomsorg, nu helt
kommer att rasera denna.
Invandrarkvinnorna
En tredjedel av landets invandrarkvinnor bor i
Stockholms län. Jämfört med sina män har
invandrarkvinnorna högre förvärvsfrekvens. De befinner
sig dock på en än mer begränsad arbetsmarknad än svenska
kvinnor i motsvarande åldrar. Det är inte heller ovanligt att
de kombinerar flera deltidsjobb med obekväma arbetstider.
En del invandrarkvinnor föder fler barn än de svenska
kvinnorna, men tendensen är tydlig att invandrarkvinnorna
mycket snabbt anpassar sitt barnafödande till den ''svenska
normen''. I ett läge med lågkonjunktur och även spirande
rasism har invandrarkvinnorna i storstaden ofta ett mycket
tungt lass att bära. På dem ligger många gånger både
ansvaret att hålla ihop familjen enligt hemlandets
kulturmönster och ansvaret för att få ekonomin i hushållet
att gå ihop. Isoleringen från det svenska samhället är inte
sällan svår. Det finns ett stort antal föreningar och grupper
och inte minst kvinnojourer som i det tysta gör ett
ovärderligt arbete bland olika kvinnogrupper. Det är
angeläget att dessa organisationer får ett generöst stöd från
samhället.
Utvecklingen i Stockholms län
Som vi visat här ovan lever kvinnor och män i
Stockholmsregionen under olika förutsättningar även om
en falsk föreställning eller myt odlats att vi i vår region
kommit nästan i mål i jämställdhetsarbetet. Tvärtom.
Segregationen i Stockholmsområdet ökar. Kvinnorna i
Stockholms län har mer varierade inbördes
livsförutsättningar än kvinnor i riket i övrigt.
Levnadsstandarden och möjligheterna till ett gott liv skiljer
sig åt alltmer mellan de betjänade och de betjänande i
regionen. En trend som, om man hårdrar den leder till ett
riktigt svart framtidsscenario, vilket innebär att majoriteten
män och några kvinnor cirkulerar kring
konferensutrymmena på Arlanda med hela Europa som
arbetsfält, med frukost i Berlin, lunch i Stockholm och
middag i Milano. Medan kvinnorna tagandes hand om barn
och föräldrar -- sina egna och andras -- antingen försörjs av
sina makar eller arbetar på en mycket stationär och påver
vårdmarknad.
Ett ljusare framtidsscenario som vi socialdemokraterna
vill se som verklighet visar ett Stockholms län som en
region, där alla, oavsett kön, har ett arbete som inte bara
ger egen försörjning, utan också är ett arbete med mening
och utvecklingsmöjligheter. Där det finns tid och utrymme
för familjeliv och fritidsintressen, för kultur och politisk
aktivitet. Men detta kräver en sammanhållen kvinnopolitik
som går tvärs igenom de flesta politikområden. Regeringen
bör ta initiativ till ett kvinnopolitiskt forskningsprogram i
anslutning till uppföljningen av den storstadsutredning som
den socialdemokratiska regeringen genomförde.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i moionen anförts om löneskillnadskommittén,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetslivsprogram för kvinnor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vuxenutbildningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beredskap för arbetslösa
kvinnor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Dennisuppgörelsens
fullföljande,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunernas ekonomi,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sammanhållen kvinnopolitik.
Stockholm den 27 januari 1992
Ines Uusmann (s)
Thage G. Peterson (s)
Anita Johansson (s)
Eva Johansson (s)
Ulf Lönnqvist (s)
Mona Sahlin (s)
Sören Lekberg (s)
Ingela Thalén (s)
Hans Göran Franck (s)
Pierre Schori (s)