Trots regionalpolitiska insatser under flera decennier är
utflyttning och en allmän försvagning av de glesbebodda
delarna av Sveriges inland ett faktum. Effekterna av detta
gör sig särskilt påminda i tider av lågkonjunktur. Om än
avfolkningen av Norrlands inland inte är lika dramatisk som
under 60-talet då exempelvis inte mindre än 8%, dvs 20 000
människor lämnade Västerbotten, förblir ändå glest
befolkade trakter glesbygd.
Avfolkningen av norra Norrlands inland är en realitet.
Jag anser att det behövs en rad generella åtgärder för att
regionalpolitiken skall bli framgångsrik och vända
flyttströmmarna. Syftet skall vara att skapa miljöer som kan
stimulera kreativitet, enskilda initiativ och lokal
mobilisering av resurser. Regeringen har också, inte enbart
i regeringsdeklarationen, uttalat att ''Hela Sverige skall
leva'' samt även med en rad åtgärder visat ansvar för detta.
Det finns en rad basfunktioner i glesbygden som måste
upprätthållas med samhällets gemensamma resurser liksom
för övriga delar av landet. Skolor, sjukvård,
kommunikationer, försvar och rättsväsende exempelvis.
För glesbygden tillkommer dessutom behovet av att stödja
servicefunktioner som handeln, som har stor betydelse för
människorna. De upplevs som insatser för överlevnad.
Butiken är i de flesta byar en livsnödvändig förutsättning för
att kunna bo kvar. Men det är inte enbart glesbygden i
Norrland som har behov av handel och service utan även i
skärgårdsområden exempelvis Stockholms skärgård.
Den spridda bosättningen i glesbygder medför ett behov
av ytmässigt stora underlags- och försörjningsområden för
att ekonomiskt vara lönsamma. För konsumenten innebär
detta i sin tur stora nackdelar med långa avstånd och
betydande kommunikationssvårigheter. Vi måste finna
långsiktiga lösningar för både kommersiell och samhällelig
service för att lösa problemen.
Folkpartiet liberalerna har, sedan det statliga stödet till
kommersiell service tillkom, slagit vakt om detta.
Erfarenheterna av stödet har varit goda. Minst 500 av
kvarvarande 870 butiksorter, där stöd till dagligvaruservice
har lämnats skulle ha mist sin närservice om inte särskilda
insatser gjorts från samhällets sida. Butikerna har också
under senare år tagit på sig andra viktiga servicefunktioner
som t.ex. postservice, utlämning av gods, apoteksvaror
m.m. Därför vill jag understryka vikten av att samhällets
insatser även fortsättningsvis uppehålls. Det är välbetänkt
att det stöd som nu i första hand är avsett att avhjälpa
tillfälliga lönsamhetsproblem nu höjs från 80 000 kr./år till
l00 000 kr./år.
I arbetsmarknadspropositionen föreslås nu att den
geografiska omfattningen med nedsättning av
socialavgifterna ytterligare utökas. Det kommer att avse
kommuner eller delar av kommuner i stödområde II, bl.a.
en rad kommuner i Västerbotten, där socialavgifterna nu
kommer att sänkas med l0%. Nedsättningen omfattar dock
inte alla branscher.
Detaljhandeln blir med nuvarande förslag nära nog den
enda näringsgren, där småföretagen får fortsätta med den
höga avgiftsnivån. Det drabbar glesbygdsbutikerna som
kommer att gå miste om en behövlig l0 procentenheters
sänkning av socialavgifterna, som skulle leda till bättre
lönsamhet och ökade chanser till överlevnad. Ett beslut som
i sista hand kommer konsumenten till godo. Jag anser att
systemet med nedsatta socialavgifter är ett regionalpolitiskt
instrument vars effekter kan avläsas först på lång sikt.
Dessvärre kan nu uteblivna insatser leda till förluster för
glesbygdshandeln och i sista hand för konsumenten, som
svårligen kan tillrättaläggas senare när bygden redan är
avfolkad.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om långsiktiga lösningar för
glesbygdshandeln samt att nedsättning av socialavgifter i de
av arbetsmarknadspropositionen föreslagna områdena
även skall omfatta glesbygdsbutikerna inom ramen för
arbetsmarknadsåtgärder.