Karlskoga, Degerfors, Storfors och Kristinehamns kommuner måste ses som en gemensam arbetsmarknadsregion i östra Värmland. Tidigare har från statens sida hävdats denna gemensamma arbetsmarknad, vilket kom till uttryck i samband med den finansiella rekonstruktionen av Bofors--Kilsta och den då tillkomna Bofors Stiftelse för Näringslivsutveckling i Karlskogaregionen.
Kommunerna är genom regeringsbeslut inplacerade i ett tillfälligt stödområde t.o.m. den 30 juni 1992.
Regionen har drabbats synnerligen hårt av strukturomvandlingen. Bara i Karlskoga har sedan stålkrisens början mer än 8 000 industriarbeten försvunnit, ytterligare 4 000 är hotade. Även i Kristinehamn pågår fortfarande strukturomvandlingen av industrin. Så har under den senaste tolvmånadersperioden sysselsättning inkl. lagda varsel vid bl.a. KaMeWa, Teli, Björneborgs Jernverk, Saab--Scania och Fundo minskat med nästan 600 personer. Dessutom pågår omstrukturering av den psykiatriska vården vid Mariebergsklinikerna, vilket medfört att många arbetstillfällen, främst kvinnliga, försvinner.
Den svaga arbetsmarknaden i östra Värmland bekräftas av befolkningsutvecklingen. Regionen har under de tio senaste åren minskat sin befolkning med närmare 5 000 personer.
Mellan kommunerna Kristinehamn, Karlskoga, Degerfors och Storfors sker en betydande arbetspendling. Storfors kommun säger sig vara lika beroende av utvecklingen i Kristinehamn som i den egna kommunen. På samma sätt är de övriga tre kommunerna i hög grad avhängiga av varandra för att få en större och mer differentierad arbetsmarknad. Totalt pendlar 3 175 personer mellan de fyra orterna enligt FOB-85. Antalet är ännu större i dag, och satt i relation till befolkningssiffrorna är andelen hushåll som för sin försörjning är beroende av den gemensamma arbetsmarknaden stor.
I regionen är av tradition verkstadsindustrin överrepresenterad. Försvarsmateriel- och annan tillverkningsindustri dominerar den privata arbetsmarknaden. Kommunerna arbetar målmedvetet på att komplettera arbetsmarknaden med etablering av företag i framtidsinriktade branscher, främst privat tjänstesektor. Detta för att stabilisera arbetsmarknaden. I det sammanhanget upplever kommunerna det som nödvändigt att det finns regionalpolitiskt stöd tillgängligt.
För tjänsteföretagen spelar regionalpolitiskt stöd i form av sysselsättningsbidrag en väsentligt större roll än investeringsbidrag. För kommunerna i östra Värmland (Storfors, Kristinehamn, Karlskoga och Degerfors) är det nödvändigt med en inplacering i ordinarie stödområde 2. Detta för att kommunerna skall lyckas i sitt långsiktiga arbete med förnyelse av arbetsmarknaden.
Problemen i regionen är så stora, att s.k. stödjepunktslokaliseringar av tjänsteföretag, som hittills skett till Karlskoga, måste eftersträvas. För Kristinehamn vore det välkommet med en rejäl stödjepunktslokalisering av t.ex. Folkhälsoinstitutet med utnyttjande av möjligheterna till lokaler och attraktiv mark vid Marieberg.
För regionens utveckling är naturligtvis satsningar på en väl fungerande infrastruktur nödvändig. Det gäller en förlängd Svealandsbana, delen Örebro--Kristinehamn, det gäller också sammankopplingen Inlandsbanan och Bergslagsbanan vid Nykroppa och upprustning av vägarna i området.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att kommunerna Kristinehamn och Storfors i Värmlands län och kommunerna Karlskoga och Degerfors i Örebro län fr.o.m. den 1 juli 1992 inplaceras i det regionalpolitiska stödområdet 2.
Stockholm den 27 januari 1992 Isa Halvarsson (fp) Gudrun Norberg (fp)