I budgetpropositionen bilaga 11,
arbetsmarknadsdepartementet, sidan 49 anges att med
glesbygd avses enligt förordningen (1990:643) om
glesbygdsstöd stora sammanhängande områden med gles
bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service
samt skärgårdar och liknande område. Det har ankommit
på respektive länsstyrelse att utifrån dessa riktlinjer avgöra
vilka områden i länet som är att betrakta som glesbygd.
Arbetsmarknadsministern anser att länsstyrelserna i många
fall definierat begreppet glesbygd alltför vidsträckt och
ytterligare utvidgat områdena till tätortsnära landsbygd och
till centralorter. Han kan inte acceptera denna utveckling.
Han slår fast att länsstyrelserna därför helt bör avstå att ge
glesbygdsstöd till ''kommunernas tätorter och orter av
liknande typ''.
På samma sätt bör projektmedlen i ökad utsträckning
tillkomma den rena landsbygden. Det aviseras att det kan
bli aktuellt att fastställa som riktvärde att minst hälften av
projektmedlen bör avse glesbygdsinsatser.
För Kalmar län är glesbygdsstödet det enda tillgängliga
regionalpolitiska åtgärdsmedlet. Det blygsamma anslaget
uppgår för innevarande budgetår till 16,75 miljoner kronor.
Länet uppvisar på en mängd områden såsom
befolkningsutveckling, åldersstruktur, näringsgrenstruktur,
inkomstnivå, utbildningsnivå, andel FOU-satsning med
mera mycket ogynnsamma statistiska data i förhållande till
andra län. Detta indikerar risk för betydande tillbakagång.
Arbetslösheten i länets nordligaste kommuner är för
närvarande cirka 5 procent och med utfallande varsel under
första halvåret är det för dessa kommuner sannolikt att den
öppna arbetslösheten redan till sommaren uppnår 7-
procentsgränsen. Mot bakgrund av länets situation har
tilldelningen av resurser för regionalpolitiska åtgärder
under många år varit snål.
Länet har vid fördelningen av glesbygdsstöd uteslutit
residenskommunen samt samtliga tätorter med mer än 2000
invånare. Ytterligare reducering har skett av de större
tätorternas närmaste glesbygd. Definitionerna bygger i
princip på en diskussion i proposition 1981/82:113.
Kalmar län har för närvarande 88 tätorter jämnt spridda
över länets yta. Om för de minsta tätorterna den tätortsnära
glesbygden definieras som ett område inom en radie på 5
kilometer från tätorten, för tätorter med 2 000--9 999
invånare en radie på 10 kilometer och för tätorter
med över 10 000 invånare en motsvarande radie på 30
kilometer återstår för länet en mycket liten yta som
glesbygd. Dessa områden rymmer endast några få procent
av länets befolkning.
Med ett sådant betraktelsesätt skulle Kalmar län i
huvudsak sakna glesbygd. Detta överensstämmer vare sig
med befolkningens eller vår uppfattning om länets
förhållanden. I själva verket råder en stor
överensstämmelse vad gäller levnadsbetingelser och service
mellan den rena glesbygden och de små tätorterna.
Antalet företag som erhåller glesbygdsstöd i länet
uppgår för närvarande till cirka 90 per år. De livskraftigaste
projekten kommer i regel från de mindre tätorterna. En
uteslutning av möjligheten till glesbygdsstöd till företag i
dessa tätorter kommer att innebära en kvalitativ försämring
av tillgängliga projekt. Samtidigt innebär stöd till små
företag i länets mindre tätorter ett väsentligt bidrag även för
den rena glesbygdens befolkning.
Med tanke på länets utsatta situation bör
glesbygdsstödet till Kalmar län inte minska. Det får också
anses rimligt att det egna länets politiska representanter får
rätt att definiera begreppet glesbygd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om glesbygdsstödets utformning i
Kalmar län.
Stockholm den 27 januari 1992
Bertil Danielsson (m)