Sveriges kuster och skärgårdsområden är en ovärderlig
naturresurs. Dess särart är en tillgång för samhället och
landet som helhet. Det brutna landskapet, bebyggelsen,
djurlivet och floran skapar den unika skärgårdsbild vi
värderar så högt.
Kusten och skärgården är en naturresurs som måste
vårdas och bevaras. Endast en bofast befolkning med
sysselsättning i och av skärgårdens naturliga förutsättningar
kan garantera den skärgårdsbild vi vant oss att uppskatta.
En levande skärgård behövs också för bevakning och tillsyn
av miljö och från försvarssynpunkt.
Traditionella kust- och skärgårdsnäringar som fiske och
jordbruk är nu trängda från olika håll. Sysselsättningen
minskar och det leder till att framför allt den unga
generationen flyttar. Skärgården blir befolkad av
tvåmånadersboende i stället för åretruntboende.
Förändringarna kommer att påverka förutsättningarna för
att behålla och utveckla en levande skärgård.
Skärgårdsbefolkningens villkor har försämrats även på
andra sätt. Taxeringsvärdenas anpassning till
fritidsboendets rekreationsvärde är bara ett exempel av
många. Situationen har försvårats ytterligare som en följd
av kortsiktig politisk populism, till exempel i samband med
att fria fisket infördes 1985.
Det finns en rad åtgärder som kan förbättra
förutsättningarna för att leva och ha sin utkomst i
skärgården. Det är åtgärder som har med rent ekonomiska
villkor att göra, men också åtgärder som kan höja
livskvaliteten och kanske motivera unga människor att bo
kvar, trots de naturliga svårigheterna med avstånd och
svårtillgänglighet.
Samhällets stöd till en levande skärgård, i form av bidrag
eller andra åtgärder, och samhällets uttalade önskemål att
behålla en levande skärgård motverkas ofta av olika
försvårande regler och bestämmelser och av politiska beslut
som leder i motsatt riktning.
Därför behövs en helhetssyn på skärgårdsfrågorna. En
översyn behöver göras av olika lagar, bestämmelser och
andra faktorer som kan tänkas påverka villkoren för den
fasta skärgårdsbefolkningen. En sådan översyn bör leda
fram till en rad konkreta förslag till åtgärder.
En analys av kust- och skärgårdsbefolkningens villkor i
vid bemärkelse bör göras.
Till de frågor som särskilt behöver ses över hör:
Beskattning av skärgårdsfastigheter
Uppdrivna taxeringsvärden till följd av fritidsboendets
rekreationsvärde missgynnar den bofasta befolkningen som
ofta måste leva på små inkomster och små utgifter. Höga
fastighetsskatter driver människor att flytta från sina
fastigheter i skärgården, till förmån för sommargäster med
relativt höga inkomster på annat håll än i skärgården.
Regler som styr boende och byggande
Uppförande av till exempel uthyrningsstugor är
omgärdat av en rad olika bestämmelser, vilket kräver
kontakt och meningsutbyte med många olika myndigheter.
En förenkling och samordning av nödvändiga villkor och
regler kan göras. Onödiga regler kan tas bort, det gäller
både inom det statliga och det kommunala området.
Förenklade ansökningar och prövningar av olika tillstånd
bör också kunna genomföras. Det är viktigt att de
grundförutsättningar som finns kan disponeras och
utvecklas utan att byråkrati och administrativa restriktioner
utgör ett hinder.
Fria fisket
En inkomstkälla för skärgårdsbefolkningen försvann när
fria fisket infördes 1985. Detsamma gäller för
fiskerättsägare runt de stora sjöarna. Fria fisket innebär en
negativ påverkan på yrkes- och husbehovsfisket och betyder
även ett okontrollerat extra slitage på känslig natur.
För närvarande pågår flera olika processer mellan staten
och vattenägare där resultatet kan bli mycket kostsamt för
staten, om ersättning utdöms för fastighetsskada till följd av
intrånget från fria fisket. Detta är ytterligare ett skäl att se
över hela reformen.
Sportfiske och fisketurism är utan tvekan en möjlig
binäring i skärgården. Men då måste det skapas resurser för
fiskevård och service. Sådana resurser kan skapas genom
fiskekortsförsäljning och det förutsätter en ändring i lagen
om rätt till fiske.
Senvinterjakt på ejderhanar
En kort period med senvinterjakt på hanejdrar i början
av april eller vid islossningen står mycket högt på
prioriteringslistan för många bofasta skärgårdsbor.
Eftersom det inte finns några biologiska argument emot en
sådan jaktform -- biologiska skäl talar snarare för att en
senvinterjakt införs -- skulle detta vara ett synnerligen gott
bevis på uppskattning av skärgårdsborna från den övriga
befolkningen.
1973 beräknades antalet häckande ejderpar i Sverige till
300.000. 1983 fanns 450.000 häckande par. Ejdern är nu den
överlägset individrikaste sjöfågelarten i skärgården och,
tillsammans med gräsanden, den individrikaste andarten i
landet. Ett skäl till den kraftiga ökningen är att ejderns
utbredningsområde har ökat; från att ha varit en typfågel
för ytterskärgården häckar ejdern nu långt in i de inre
delarna av skärgårdsområdet.
Jakttrycket på ejder är mycket lågt. Den årliga
avskjutningen i Sverige beräknas till cirka 20.000 fåglar
varav bara en tiondel är vuxna hanar, eftersom hanarna
försvunnit från skärgården när höstjakten börjar. I
Danmark skjuts ungefär tio gånger så mycket ejder som i
Sverige.
En kort senvinterjakt på ejderhanar skulle inte ha någon
som helst biologisk betydelse för stammen. Finland har
behållit senvinterjakt efter ejder och där fungerar det
utmärkt utan några negativa effekter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbättringar av den bofasta
skärgårdsbefolkningens villkor.
Stockholm den 23 januari 1992
Carl G Nilsson (m)
Birger Hagård (m)
Mona Saint Cyr (m)
Pehr Löfgreen (m)