Stockholm är en stad med möjligheter. Sveriges
huvudstad är inte bara ett administrativt centrum, utan
framför allt stockholmarnas hembygd; en stad präglad av
mångfald, dynamik och möjligheter.
Att Stockholmsregionen fungerar och att dess näringsliv
har betingelser som gör det konkurrenskraftigt gentemot
andra storstäder i Europa är inte bara av lokalt eller ens
regionalt intresse. Det är ett riksintresse. I många
avseenden fungerar Stockholm som en motor för
utvecklingen i övriga delar av landet. En positiv utveckling
för Stockholmsregionen är därför inte ett hot mot andra
landsdelar, utan är bra för hela Sverige.
Trots detta har statsmakternas förhållningssätt till
huvudstaden under det socialdemokratiska
regeringsinnehavet präglats av en betydande fientlighet.
Riksintresset av infrastrukturella investeringar i
huvudstadsregionen har förnekats, särskilda straffskatter
har riktats mot Stockholm, och storstädernas speciella
problem har negligerats. Stockholmsregionen har också --
med sina 100.000 företag och stora tjänstesektor --
påverkats negativt av den dåliga tillväxten och det extremt
höga skattetrycket.
Den nya regeringens omläggning av politiken mot
tillväxt och sänkta skatter, ökad valfrihet och krafttag mot
brottsligheten är till stor glädje även för stockholmarna.
Det är emellertid viktigt att samma drastiska
kursomläggning också sker när det gäller statsmakternas
allmänna attityd till storstäderna.
I många avseenden är stockholmarna gynnade.
Regionens kommuner har en jämförelsevis hög skattekraft.
Invånarna har tillgång till en stor och varierad
arbetsmarknad, ett rikligt utbud av service, kultur och
utbildning samt en väl utbyggd kollektivtrafik. Dessa
omständigheter åberopas ofta av regering och riksdag.
Däremot åberopar sällan eller aldrig samma statsmakter
storstädernas speciella problem med höga sociala kostnader
och miljökostnader. Huvudstadens invånare använder en
större del av sin tid för arbetsresor, har avsevärt högre
boendekostnader, tvingas köa till vård och omsorg,
bekostar driften av ett stort antal institutioner av
riksintresse och löper större risk att utsättas för brott. Det
är nödvändigt att också sådana storstadsfaktorer beaktas i
regeringspolitiken, exempelvis vid utformningen av
statsbidrag.
Den ekonomiska krisen, det förestående medlemskapet
i EG och utvecklingen i det tidigare Sovjetunionen ställer
krav på en nationell politik som erkänner
Stockholmsregionens nationella betydelse.
En ny era
Norrmalmstorgsmötena i Stockholm blev en symbol för
det svenska folkets och stockholmarnas solidaritet med
folken i Baltikum. För de baltiska Östersjöstaterna är
Stockholm en naturlig kontaktpunkt gentemot Västeuropa
och Skandinavien. Under 1991 har även andra delar av det
tidigare Sovjetunionen utropat sin självständighet, och det
finns tecken på en tydligare regional aktivitet och identitet
inom Ryssland. Ett exempel på detta är S:t
Petersburgsområdet.
Från att ha legat i Västeuropas nordöstliga utkant, som
granne till det stora och slutna Sovjetunionen, ligger
Stockholm idag vid randen till ett helt nytt Nordösteuropa,
med nya eller nygamla stater, regional aktivitet,
demokratiska ambitioner och ekonomiska förväntningar
hos medborgarna om ett bättre liv. Planekonomins
misslyckande är för dessa människor inte en akademisk
insikt, utan ett i högsta grad reellt faktum, som varuutbud,
inomhustemperatur och miljöskador ständigt påminner om.
För Stockholmsregionen innebär utvecklingen nya
möjligheter när det gäller att etablera regionen som en
knutpunkt och plattform för kontakter med de nya staterna.
Stockholm skulle kunna bli ett naturligt flygcentrum för
Nordösteuropa. Med tillkomsten av en tredje
landningsbana på Arlanda, en svensk luftfart som
avregleras minst i takt med EGs, och andra nödvändiga
infrastrukturinvesteringar skapas förutsättningarna för
detta. Genom möjligheten att nu flyga över ryskt
territorium förändras också reserelationerna mellan
Stockholm och exempelvis Japan på ett sådant sätt, att
Stockholm även gentemot dessa marknader kan fungera
som en dörr mot Europa.
De baltiska och ryska folkens drömmar om ett bättre liv
kanaliseras till tron på marknadsekonomin och den
internationella frihandeln. Företag i Stockholm kan komma
att stå för en betydande export till dessa länder, likaväl som
de måste förbereda sig för en ny konkurrens på sikt. En viss
immigration, både av legal och illegal karaktär, kan även
förväntas. Möjligheten att ge baltisk arbetskraft,
exempelvis studenter, tillfälliga arbetstillstånd, bör prövas i
positiv anda. I vårt ansvar för de baltiska folken ingår inte
endast varuleveranser, utan även beredskap att dela med
oss av erfarenhet och kunskap. Att tillfälligt öppna delar av
vår arbetsmarknad är ett sådant sätt.
De ekonomiska förebilderna för de nya ledarna i S:t
Petersburg, Tallinn, Riga och Vilnius är inte de modeller
som väglett bland annat det svenska biståndet till Afrika
och Latinamerika, utan den marknadsdrivna tillväxt som
utmärkt länder som Västtyskland efter andra världskriget,
Taiwan och Hong Kong.
Genom överenskommelsen i Maastricht i december 1991
tog EG vidare steg på vägen mot en ekonomisk och politisk
union. Det innebär att det EG som Sverige förhoppningsvis
1995 kan bli medlem av, har tagit ytterligare steg efter
förverkligandet av den inre marknaden.
I ett integrerat Europa kommer regionerna att spela en
annan roll än den under eran med starka nationalstater. Det
finns tankar och planer på att skapa ett Östersjösamarbete,
att väcka Hansan till liv. Regionforskarna Jan Linzie och
Dag Boman skriver att ''regionen (Stockholmsregionen)
måste nu utvecklas i internationell konkurrens med andra
stadsregioner, på ett sätt som påminner om Stockholms
ställning på medeltiden''.
I en av rapporterna till produktivitetsdelegationen
(Infrastruktur och Produktivitet) visas en rangordning av
Europas olika regioner fördelade efter regioninkomst per
invånare. Undersökningen avser åren 1986--88.
Rangordning
Region
Index för regioninkomst per invånare
(Genomsnitt = 100)
1
Hamburg
182,7
2
Ile de France
165,6
3
Bryssel
154,2
4
Bremen
146,8
5
Lombardia
137,3
...
9
Emilia-Romagna
126,6
10
Mälardalen
127,5
11
Berlin (West)
125,1
Författarna konstaterar att samtidigt som alla svenska
regioner återfinns inom den övre tredjedelen av de
sammanlagt drygt 60 regionerna, är det bara en,
Mälardalen, som återfinns bland de främsta, och då på
tionde plats.
De menar, att om svenska regioner skall lyckas behålla
sina positioner i Europa utan ökade skillnader inom landet,
behöver tre typer av infrastruktur förbättras. Det gäller för
det första transport- och kommunikationslänkar. Det gäller
vidare mellanregional infrastruktur som kan förstärka det
ekonomiska samspelet mellan olika delar av landet. För det
tredje gäller det infrastrukturens kapacitet och kvalitet
inom varje del av landet.
Omsatt på Stockholmsregionen är det främst Arlanda
flygplats och dess anslutningsförbindelser, exempelvis
Arlandabanan, som faller inom den första kategorin.
Utbyggnaden av vägar och järnvägar runt Mälaren samt
kringförbindelserna runt Stockholm faller under den andra
kategorin, och en avreglering och ett öppnande för
alternativ i hela landet, faller under den tredje kategorin.
Stockholmsregionen måste förbereda sig på en
knivskarp konkurrens på lika villkor från jämbördiga
nationer inom EG, och från en ny konkurrens, åtminstone
initialt av låglönekaraktär, från de nya grannländerna.
Sammantaget utgör främst EG-medlemskapet en positiv
utmaning att reformera och förbättra företeelser i Sverige.
En region redo för tillväxt
Den socialdemokratiska ekonomiska politikens
misslyckande har drabbat Stockholmsregionen speciellt
hårt. Byggstopp och investeringsskatter har hindrat
byggstart för ett antal projekt, som nu annars vore
påbörjade. Det mest flagranta exemplet på denna
politikerstyrning av Stockholms näringsliv står det förra
finansborgarrådet Mats Hulth för, när han berömde sig själv
för att ha stoppat arbetsplatser för 22 miljarder i regionen.
De arbetsplatserna hade onekligen behövts nu.
Allt fler ekonomer och politiker inser att det inte går att
finjustera ekonomin på detta vis. Avkylningsåtgärderna
börjar verka, när det snarare är stimulans som behövs än
tvärtom. Ur regionalt och nationellt perspektiv önskvärda
projekt som Arlandastad och många av
infrastrukturprojekten hade idag kunnat vara i full gång,
om de tidigare straffskatterna aldrig hade införts.
Linzie och Boman formulerar det som att ''Ett exempel
på dysfunktionella åtgärder är försöken att ransonera
kontorsbyggandet i Stockholmsregionen de senaste åren.
Rimligtvis visste statsmakterna att liknande försök
misslyckats i andra storstäder.''
Arbetslösheten som ökar, delvis på grund av
byggsektorns kraftiga nedgång, har fördubblats under 1991,
från drygt 12.000 i januari 1991 till nästan 27.000 i
december. I januari 1992 finns 29.000 arbetslösa bara i
Stockholm. Det innebär att 15,6 procent av landets 185.000
arbetslösa finns i Stockholmsregionen. I Norrbottens län
fanns vid årsskiftet 8.500 arbetslösa, vilket innebär att
Stockholmsregionen hade mer än tre gånger så många
arbetslösa som Norrbotten.
Under 1980-talets sista år ledde en genomreglerad bygg-
och fastighetsmarknad till överhettningstendenser, som i sin
tur skapade stora kostnadsstegringar och spekulation inom
fastighetsbranschen. Kostnaderna drevs i höjden på grund
av omfattande kostnadsfördyrande statliga regleringar,
långa handläggningstider för planärenden och en bristande
konkurrens inom byggvarusektorn.
Lärdomen härav måste bli en omfattande avreglering av
dessa marknader, något som tillsammans med en ökad
prispressande konkurrens på insatsvarumarknaderna, kan
leda till framtida mjukare övergångar mellan låg- och
högkonjunktur. Även möjligheten för utlänningar att äga
fastigheter är en avreglering som kan få stabiliserande
inverkan på fastighetsmarknaden.
Stockholm, som tar emot cirka en tredjedel av landets
turister, drabbas speciellt hårt av den höga prisnivå som
skattetrycket leder till. Enligt en undersökning genomförd
av Union Bank of Switzerland har Stockholm världens näst
högsta prisnivå. Undersökningen baserar sig på 48
storstäder och visar exempelvis hur länge invånarna i
respektive stad måste arbeta för att kunna köpa ett kilo
bröd. Stockholmaren måste arbeta i fyrtio minuter för att få
ihop till sitt bröd, medan köpenhamnaren bara behöver fyra
minuter för att arbeta ihop till sitt bröd.
Ett annat sätt att jämföra kostnadsnivåer är det så
kallade Big Mac-indexet. En stockholmare måste arbeta i
61 minuter för att få ihop till en Big Mac och en stor pommes
frites. I Bryssel är motsvarande tidsåtgång 31 minuter, i
Oslo 42 minuter och i Helsingfors 40 minuter.
Turismen och besöksnäringen spelar en viktig roll för
Stockholms näringsliv. Investeringar i turism ger mycket
tillbaka, bland annat i form av en ökad attraktivitet för
Stockholm som konferensstad och internationell
mötesplats.
Storstadsutredningen visade att Stockholmsregionen
fungerade som en nationell import- och exporthamn i
vidaste mening. Här är en stor del av partihandeln
lokaliserad. I Stockholmsregionen finns många
specialutbildningar, och här är en betydande del av de
högskoleutbildade teknikerna yrkesverksamma. I
Stockholm testas nya produkter och idéer ofta först, innan
de sprids över landet eller dras tillbaka.
Stockholmsregionen har också ett därmed
sammanhängande starkt nyföretagande. I Stockholms län
bildades ungefär 10.000 aktiebolag under 1990, vilket
motsvarar drygt 40 procent av landets totalt 22.700 bildade
bolag. De ekonomiska problemen i landet kan avläsas även
i nyföretagarstatistiken. I Stockholm beräknas antalet
nybildade aktiebolag minska med över 30 procent under
1991.
Stockholm har en dynamisk ekonomi med en allt
starkare tyngdpunkt inom kunskaps-, tjänste- och
servicesektorerna. Delvis av naturliga orsaker, och delvis på
grund av en socialdemokratisk industrifientlig politik under
många år med olika investeringshämmande inslag, håller
Stockholm på att avindustrialiseras. I tidningsintervjuer
under hösten har företagsrepresentanter vittnat om
svårigheterna att finna mark för expansion, svåra
kommunikationer och en dåligt fungerande
bostadsmarknad, som skäl för att tillverkningsföretag nu
lämnar Stockholmsregionen.
Av Stockholms totalt 458.000 anställda var endast 12,8
procent sysselsatta inom tillverkningsindustrin, och 5,8
procent inom verkstadsindustrin. Motsvarande siffror för
hela landet är 21 procent verksamma i
tillverkningsindustrin, och 10 procent för
verkstadsindustrin.
1970-talets idéer om en statlig näringspolitik, och 1980-
talets misslyckade försök att åstadkomma en utjämnande
regional näringspolitik har åstadkommit mycket skada. Nu
måste både skattesystem och riskkapitalmarknad entydigt
vara inriktade på att underlätta för ett dynamiskt näringsliv:
företag startas, drivs upp, en del växer upp till storföretag,
medan andra köps upp eller läggs ned efter en tid.
Det är ett allvarligt utslag av den socialdemokratiska
näringspolitikens misslyckande, att endast en handfull
företag under efterkrigstiden växt upp till storföretag. I
flera av fallen har ägarna till dessa nya storföretag av
skatteskäl tvingats lämna Sverige. Få av dessa företag har
dock härstammat från eller växt upp i Stockholmsregionen.
Ett av det tidigare skattesystemets många nackdelar var
att tjänsteproducerande företag missgynnades när det
gällde avsättningsmöjligheter. Lageruppbyggnad och
investering i maskiner var skattemässigt fördelaktigt. Den
låga självfinansieringsgraden drabbar företagen hårt nu
under en lågkonjunktur.
Antalet konkurser i Stockholm under de första kvartalen
1991 var 3.699, att jämföra med 1.881 under motsvarande
period 1990. Det motsvarar en ökning med 97 procent.
Skatterna måste fortsätta att sänkas både nationellt och
i Stockholmsregionen för att regionen skall få den
tillväxtkraft som är erforderlig. Nu sänks skatterna på
förmögenhet, arv och gåva. Vidare införs
arbetsgivarinträde i sjukförsäkringen. Även
kapitalskatterna sänks. I Stockholmsregionen sänks skatten
både i landstinget och i Stockholms stad, för att ta två
exempel. Skattesänkningarna i Stockholmsregionen är
viktiga exempel på färdriktningen: successivt sänkta
skatter.
I en alltmer internationaliserad ekonomi är det vidare av
vikt att Stockholmsregionen förmår att attrahera utländska
investeringar. Så har inte varit fallet under 1980-talet, då
exempelvis världsekonomins störste utlandsinvesterare,
Japan, knappast genomfört några som helst
direktinvesteringar i Sverige. För att locka utländskt kapital
och kunnande krävs en kombination av goda
kommunikationer, väl utbyggda servicesystem, ett
omväxlande bostadsutbud och en attityd och ett regelverk
som underlättar för utländska företag att på jämbördiga
villkor konkurrera med svenska.
Det önskvärda är med andra ord också det nödvändiga.
En region där enskilda och familjer har ett avgörande
inflytande över sin livssituation leder inte bara till den
största valfriheten, utan också till det största materiella
välståndet framöver.
Konkurrens viktigare än råvaror
En fungerande marknadsekonomi förutsätter en
fungerande konkurrens mellan olika leverantörer. Det är
olyckligt om konsumenterna genom ökad koncentration får
färre reella alternativ att välja mellan. Ett exempel på en
sådan koncentration som berör Stockholmsregionen är den
aviserade sammanslagningen av ICA och Metro. Det är
angeläget att riksdagen snart kan ta ställning till förslag om
en ny skärpt konkurrenslagstiftning. Vidare är
reformeringen av affärsverken, bland andra Televerket,
angelägen i konkurrenshänseende.
Vikten av ökad konkurrens för ett lands möjligheter på
världsmarknaden understryks av Ronald Fagerfjäll,
chefredaktör på Affärsvärlden, i boken ''Den svenska
utmaningen''. Utgångspunkten för Fagerfjälls ståndpunkt
är den amerikanske ekonomiprofessorn Michael Porters
bok ''The Competitive Advantage of Nations''. Fagerfjäll
skriver: ''Hemmakonkurrenten är i själva verket företagets
bästa sparringpartner. Hans konkurrens känns inte bara
ekonomiskt utan också emotionellt och personligt. Det är
den lokala konkurrenten som driver den enskilde
medarbetaren, hans chef och alla andra i företaget att
ständigt bli bättre.''
Genom förverkligandet av EGs inre marknad med fri
rörlighet för kapital, kan också en ökad reell konkurrens
inom kreditområdet ställas i utsikt. En ökad kontakt med,
och kännedom om, principer för ställande av säkerheter och
riskbedömning i en avreglerad finansmarknad, hade
säkerligen medverkat till att förlusterna inom bank- och
finanssfären blivit mindre än vad vi nu upplevde i vårt land.
En ökad internationell konkurrens på detta område är den
enda framtida garantin för att sådana misstag inte skall
upprepas.
Men slutsatserna av bank- och fastighetskrisen, som
varit speciellt märkbar i Stockholm, är inte att
avregleringen av kreditmarknaden var felaktig, utan dels att
avregleringen inom andra områden inte gick lika snabbt,
dels att aktörerna fått lära sig ''den hårda vägen'' vad en fri
marknad kan innebära. Det är dock ytterst olyckligt när
skattebetalarna i slutändan får bära kostnaderna för detta.
Rättvisa för Stockholm
Sverige är inte homogent med direkt jämförbara
förhållanden överallt. Levnadsvillkor, ekonomi,
utbildningsmöjligheter och arbetstillfällen ser olika ut på
olika håll i landet och storstaden Stockholm har både unika
fördelar och unika problem.
Småhus och bostadsrätter kostar ofta mer än dubbelt så
mycket som på andra håll i landet och kostnaden för
hyresrätter i nybyggnationen slår ständigt nya rekord. Kön
av bostadssökande är lång vilket skapar problem för
ungdomar som vill flytta hemifrån. Konkurrensen om
utbildningsplatserna och arbetstillfällena är hård och
köerna är långa till olika former av vård och omsorg.
Ingenstans finns så många ensamma människor som i
storstaden och ingenstans finns samma otrygghet och rädsla
för att utsättas för våld.
Storstadens speciella problem kräver särskilt beaktande
för att inte resultera i förödande försämringar. Den av
socialdemokraterna drivna Stockholmsfientligheten och
okänsligheten för storstadens speciella problem har lett till
stora brister också vad gäller satsningen på infrastrukturen,
en situation som inte får förvärras genom ytterligare negativ
särbehandling.
Det är viktigt att dessa förhållanden, både statligt,
kommunalt och på landstingsnivå, ses som inledningen till
en varaktig skattesänkningsperiod. Det är vidare angeläget
att de förändringar som nu föreslås av statsbidragen till
kommunerna, inte åstadkommer sådana tvära kast i
kommunernas planeringsförutsättningar, att en sådan
varaktig skattesänkningspolitik äventyras. Den
kommunalekonomiska kommitténs förslag bör av
regeringen prövas i en sådan anda, att en förändring av
statsbidragssystemet inte försvårar eller förhindrar
skattesänkningar, exempelvis i storstadsområdena.
Fastighetsskatten tenderar att drabba Stockholms
näringsliv speciellt hårt. Dels är arbetsmarknaden sådan,
att nyttjandet av kontorsytor är mycket stort i förhållande
till antalet sysselsatta. Dels bygger fastighetsskatten på
taxeringsvärden fastställda under slutet av 1980-talet, som i
sin tur baseras på marknadsvärden som inte längre är
giltiga. För de enskilda Stockholmsföretagen och butikerna
innebär detta hyresnivåer som leder till utslagning,
alternativt försvårar expansion. Även för fastighets- och
byggföretagen är fastighetsskattens effekter mycket
kännbara. Därför måste fastighetsskatten sänkas, som ett
inslag i nästa skattesänkningsoffensiv.
Infrastruktur av nationell vikt
Det är viktigt för Stockholmsregionens fortsatta
utveckling att infrastrukturen moderniseras och byggs ut,
samtidigt som villkoren för enskilda individer och familjer
och för nyföretagandet förbättras. I boken ''Mälardalen i ett
gränslöst Europa'' hävdar författarna Linzie och Boman att
det är just infrastrukturens, marknadsplatsfunktionens och
boende-, livs- och upplevelsemiljöns kvalitet som avgör
framgången. De menar att det är kombinationen av god
infrastruktur, som underlättar kontakten med andra
nätverk, och den kvalitet som invånarna erbjuds som skapar
framgång.
Bland de eftersatta infrastrukturinvesteringar som nu
snabbt måste genomföras märks Ringen, en tredje
landningsbana på Arlanda, en Arlandabana och andra
kompletteringar som bland annat presenterats i
Dennisöverenskommelsen. Bromma flygplats måste
bibehållas.
Stockholmsregionen har under lång tid fått en andel av
anslagen för väginvesteringar, som vida understiger
regionens andel av det samlade trafikarbetet. Stockholm
har med andra ord en större andel av trafiken och betalar
en större andel av de trafikrelaterade skatterna, än vad
regionen får tillbaka i form av väginvesteringar. Detta är ett
förhållande som måste ändras.
Mångfaldens region
Det är inte bara inom de olika tjänstesektorerna som
Stockholm än mer skulle kunna erbjuda mångfald. Det
gäller också inom kulturens och mediernas område. Den
kulturella mångfalden är en av Stockholms särtecken och
ställer särskilda krav på bredd och kvalitet. Institutioner,
museer, teatrar, gallerier och musikteatrar har hela Sverige
som kontaktyta och publikunderlag.
Ett sänkt skattetryck gynnar kulturskapare, fria teatrar,
gallerier och andra kulturella företag, liksom
bokutgivningen.
Boken och tidningen har stått för en betydande del av
åsiktsförmedlingen och opinionsbildningen i Sverige. Nu
kan även radio- och TV-marknaden öppnas för mångfald.
Det finns både kommersiella och frekvensmässiga
förutsättningar för ett antal fristående radio- och TV-
stationer i Stockholmsområdet. I avvaktan på en nationell
etableringsfrihet bör fristående företag erbjudas frekvenser
för radio- och TV-verksamhet redan under 1992.
Stockholm skulle kunna ha ett antal radiostationer, som
genom olika musikval och inriktning kompletterar den
statliga radion. Även på TV-området skulle ett ökat utbud
av eterdistribuerad TV kunna bli verklighet under 1992.
Till mångfalden hör även rätten och möjligheten att ta
del av reklam. När EG blir en inre marknad ökar
marknadsföringens betydelse. Det är viktigt att svenska
konsumenter får tillgång till sådan marknadsföring som
underlättar deras val av nya och kanske billigare produkter.
Vidare är det angeläget att svenska företag på sin
hemmamarknad får marknadsföringsregler som
överensstämmer med dem, som gäller för deras
konkurrenter inom EG.
Reklam och marknadsföring har av den svenska
lagstiftaren inte i tillräcklig omfattning tillerkänts sin viktiga
roll för att nedbringa transaktionskostnader och underlätta
konkurrens i en marknadsekonomi. Därför har ett stort
antal nationella regler tillkommit, som på avgörande
punkter skiljer sig från EGs motsvarande regler. Ett
exempel är det förbud mot reklam till barn under 12 år som
införts i den nya radiolagen. Denna regel innebär att det är
nästan omöjligt för utländska tillverkare att introducera
sina produkter på den svenska marknaden, och är ett
exempel på regler som strider mot andemeningen i den inre
marknaden. Det finns inom detta område, precis som inom
ett flertal likartade, internationella överenskommelser som
väl tillgodoser skyddsaspekterna.
Stockholm kan komma att tjäna som en viktig
ingångsmarknad för utländska produkter som kommer att
lanseras i Sverige. Det är angeläget att Sverige snabbt och
innan eventuellt tvingande påbud kommer från EG, gör en
översyn av existerande marknadsföringslagstiftning, i syfte
att samordna denna med EGs regler.
Den akademiska mångfalden kan ökas, om universitet
och högskolor ges en mer fristående ställning i förhållande
till statsmakterna. En lämplig högskola att bland de första
skapa en sådan stiftelsemodell för, vore Tekniska
Högskolan i Stockholm. Dessutom bör den högre
undervisningen i Stockholm mera offensivt introducera
utbildning inriktad på det framtida europeiska samarbetet.
Förändringarna, såväl i den geografiska omvärlden som
i det svenska politiska systemet, ställer stora krav på skolan.
Ambitionen att skapa Europas bästa skola kräver delvis en
ny inriktning både vad beträffar skolans mål och medel.
Bättre kunskaper och mer språkundervisning kräver såväl
ett nytt betygssystem, som mäter verkliga kunskaper, som
en ny läroplan.
De Europaanpassade gymnasielinjer som väntas starta
vid ett av Stockholms gymnasier under hösten 1992 med en
klar inriktning på språk, kultur, historia och umgängessätt
är just en sådan utbildning som kommer att efterfrågas och
behövas i framtiden.
Införandet av skolpeng, avpolitisering av skolan genom
ökad självförvaltning och eget budgetansvar,
förvaltningsråd och föräldrainflytande samt satsning på
profilskolor är åtgärder ägnade att öka kvalitet och
valfrihet.
Den ökade friheten förutsätter ökat engagemang från
både lärare och elever. Den kräver också ökat ansvar från
elevernas sida. Att ta ansvar för egna studier och resultat
ger den bästa förutsättningen för framtida intressanta
arbetsuppgifter -- här i landet eller ute i Europa.
Idag finns 30 procent av landets samlade
utbildningsresurser i Stockholm. Det är därför viktigt att
Stockholm får utveckla internationellt attraktiva
forskarmiljöer för en fortsatt utveckling av
spjutspetsteknologi. Vetenskapliga centra och
tvärvetenskapliga relationer bör stimuleras. Just sådana
korsbefruktningar har i andra storstäder visat sig ge stora
vetenskapliga resultat.
Från byråkratier till småföretag
Många av dagens välfärdssystem, skolan, sjukvården,
omsorgen och barnomsorgen, har byggts upp med en
socialdemokratisk stordriftsmodell som förebild. Politiker
och byråkrater ansågs veta människornas behov bättre än
människorna själva. Politiken gick ut på att lägga livet
tillrätta inom livets viktigaste områden.
Bostadsmarknaden har i praktiken varit socialiserad,
med detaljerade byggregler, diskriminerande regler för
privatägda bostadsföretag, hyresreglering och en
korporativistisk lagstiftning som kännemärken.
Kontrasten mot hur det skulle kunna vara är speciellt
tydlig i Stockholm. Regionen skulle kunna vara ett exempel
på mångfald inom skolan, barnomsorgen, äldreomsorgen
och andra delar av dessa tjänstesektorer. Här skulle kunna
finnas en blandning av daghem i anslutning till
bostadsområdena, företagsdaghem, en verklig möjlighet
för mamma eller pappa att stanna hemma med barnen, eller
olika former av dagmammor. I Stockholm finns också
underlaget för ett stort antal specialiserade skolor, liksom
för olika former av handikapp- och äldreomsorg.
Både nationellt och på de kommunala nivåerna pågår nu
ett omfattande arbete för att ersätta kollektivismens
lösningar med sådana, som bättre överensstämmer med den
enskildes och familjens preferenser. Lex Pysslingen som
förbjuder fri etablering av daghem avskaffas.
Dagmarreformen ersätts med en fri etablering för
privatpraktiserande läkare och tandläkare i
Stockholmsregionen.
Gemensamt för dessa förslag är att kombinera trygghet
med valfrihet: att åstadkomma en valfrihetsrevolution inom
välfärdssystemen.
Denna omvandling kommer även att leda till ett
omfattande nyföretagande. Barnstugor, vårdcentraler,
kliniker och skolor kommer inte bara som tidigare att drivas
som en del av en offentlig organisation, utan som fristående
företag. Dessa kommer att få sina intäkter från kunderna,
genom entreprenadavtal med stat eller kommun, eller från
socialförsäkringssystemet genom prestationsrelaterade
ersättningar.
Inom bostadssektorn har en omfattande försäljning av
lägenheter till de boende i den så kallade allmännyttans
bestånd bestämts. Detta är tillsammans med försäljningen
av de statliga företagen den största ägarreformen i Sverige
under modern tid.
Det är viktigt att den pågående utredningen om
bostadsfinansiering speciellt får i uppgift att bevaka och
lämna förslag om så skulle behövas, om hur en sådan
försäljning till de boende kan underlättas.
Men problemen med att gå från statiska, kollektivistiska
tjänstesystem till en företagarmodell löses inte endast
genom att de rent legala ersättnings- och etableringshindren
undanröjs, även om detta naturligtvis är den enskilt
viktigaste åtgärden.
För att möjliggöra en framtida dynamisk, kundstyrd och
högkvalitativ tjänsteproduktion är det nödvändigt att göra
en övergripande översyn av den svenska arbetsrätten,
främst MBL, förtroendemannalagen och LAS.
Det är vidare angeläget att göra en översyn av de övriga
statliga regler och förordningar som styr etablering och drift
av barnstugor, skolor, vårdinrättningar och annat, för att
genomföra möjliga avregleringar.
En fungerande region
Inför de stora förändringar som Stockholmsregionen står
inför är det av vikt att de politiska strukturerna är
ändamålsenliga och starka där så behövs.
Det finns exempel på åtgärder inom regionen som på ett
nästan parodiskt sätt visat på ansvarsöverlappning och
inblandning från ett stort antal statliga myndigheters sida.
Det är viktigt att Stockholmsregionen i möjligaste mån styrs
enligt den så kallade subsidiaritetsprincipen, det vill säga att
beslut fattas på lägsta möjliga nivå. Exempelvis planoch
bygglagen lämnar ett betydande utrymme för ''politiskt
spel'' myndigheter emellan till förfång för reglernas
överskådlighet och möjligheten för företag och enskilda att
överblicka planprocessen. En översyn av plan- och
bygglagen i syfte att skapa förenklingar är önskvärd, liksom
att staten visar en betydande restriktivitet med att åberopa
andra lagar för att styra Stockholmsregionens plan- och
exploateringsprocess. Den samordning som kan vara
påkallad löses lämpligast mellan de berörda kommunerna,
och med länsstyrelsen.
Å andra sidan finns det ett behov av ett politiskt organ,
som på ett bättre sätt än idag, motsvarar de områden som
bör betraktas som en enhet i exempelvis vissa
infrastruktursammanhang. Initiativen med att skapa ett
informellt Mälarforum bör studeras, liksom möjligheten att
på sikt skapa en länsorganisation som omfattar hela
regionen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Stockholmsregionens betydelse
för tillväxten i hela Sverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av en avreglerad
flygtrafik,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av successivt sänkt
skattetryck,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att staten inte bör täcka förluster
inom bank- och finansbolag,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om reformeringen av statsbidragen
till kommunerna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av översyn och sänkning
av fastighetsskatten,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en snabb utbyggnad av
infrastrukturen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Stockholmsregionens tilldelning
av väganslagen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fri etablering av radio och TV i
Stockholm,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om harmonisering av
marknadsföringslagstiftningen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en fristående roll för tekniska
högskolan,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att underlätta de
boendes övertagande av lägenheter i den så kallade
allmännyttan,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av arbetsrätten,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av PBL,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om länsorganisationen i Mälardalen.
Stockholm den 27 januari 1992
Filip Fridolfsson (m)
Elisabeth Fleetwood (m)
Göran Åstrand (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Birgitta Wistrand (m)
Henrik S Järrel (m)
Mikael Odenberg (m)
Peeter Luksep (m)
Stig Rindborg (m)