Under våren 1990 antogs av riksdagen proposition
1989/90:76 om regionalpolitik för 90-talet. Det innebar en
förändring av stödområdesindelningen, stödområdena A, B
och C blev stödområde 1 och 2. Av beslutet framgår att
Älvsbyn ej får någon permanent placering i stödområde 1.
Riksdagen har visserligen ansett det rimligt att
regeringen vid behandling av angelägna projekt inom
Älvsbyns kommun tillämpar högre stödprocent än vad som
är brukligt inom stödområde 2. Men denna skrivning är ej
tillräcklig. Älvsbyn har sin plats i stödområde 1.
Mot bakgrund av kommunens specifika närings- och
arbetsmarknadsmässiga situation samt geografiska läge
med länets, sett proportionellt, största utpendling, har
Älvsbyn sin naturliga tillhörighet med inlandet dvs.
stödområde 1 (dvs. som Arjeplog, Arvidsjaur, Jokkmokk
och Gällivare).
Länsstyrelsen i Norrbotten har i sitt yttrande till Rek 87
uttryckt, att vid en sammanslagning av stödområde A och B
förutsätts att Arvidsjaur och Älvsbyn ingår i det
sammanslagna området. Samma uppfattning finns i
Norrbottens landstings yttrande.
Enligt alla redovisningar vad gäller befolknings- och
sysselsättningsaspekter som arbetslöshet är det klart
motiverat att Älvsbyn bör placeras i stödområde 1.
Älvsbyns inplacering till stödområde 1 har tidigare varit
föremål för riksdagsmotioner. Det borde vara naturligt att
Älvsbyn nu som kommun flyttas till stödområde 1. Älvsbyn
skulle således då omfattas av de förmåner som följer av att
vara inplacerad i stödområde 1.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inplacering av Älvsbyns kommun
i stödområde 1.
Stockholm den 17 januari 1992
Leif Marklund (s)
Åke Selberg (s)
Bruno Poromaa (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)