Mer än tre miljoner svenska arbetstagare är i dag
anslutna till företagshälsovård. Denna opartiska
expertresurs åtnjuter i dag förtroende från både de
anställda och företagen tack vare parternas kollektivavtal
på arbetsmarknaden. Att svensk företagshälsovård ur ett
internationellt perspektiv har utvecklats till en ledstjärna
för andra länder ifråga om utbyggnadsgrad och lagarbetet
mellan medicinare, tekniker och beteendevetare beror
också till stor del på den statliga styrningen genom
nuvarande bidragssystem.
Regeringen förslår nu i budgetpropositionen att
bidragen avvecklas den 1 januari 1993. Vidare skall
överskottet från finansieringen, som den 1 juli 1991 var 850
milj.kr., överföras till statsbudgetens inkomsttitel.
Regeringen skall dock överväga om ett bidragssystem
behövs för de mindre företagen.
I skälen för redovisade åtgärder framhålls ett
betänkande från riksrevisionsverket. Från denna rapport
(FU 1991:9 Den statliga styrningen av företagshälsovården)
är följande stycke hämtat.
Förvaltningsrevision har bedrivits under tidspress. Detta
för att materialet skall kunna ingå i underlaget för de
prövningar av bidrag som blir aktuella vid budgetarbetet
hösten 1991. Som en följd härav har de närmast berörda
aktörerna inte haft sedvanlig möjlighet att under hand ge
sin syn på revisionens iakttagelser och slutsatser.
Den slutsats i rapporten som man i propositionen tagit
fasta på är att ''statsbidragets styrande effekter är svaga,
bl.a. när det gäller att öka anslutningen av de små
företagen''. Riksrevisionsverkets förvaltningsrevision har
dock i hastigheten försummat två väsentliga punkter,
nämligen att:statsbidraget i stor utsträckning har haft
styrande effekter som bidragit till den förebyggande
inriktning, med tekniska resurser för arbetsmiljöarbetet,
som vi i dag har.Sverige har ratificerat ILO-konvention
161 beträffande företagshälsovård. Konventionen är för
Sveriges del bindande till 1998.
I fråga om uppfyllandet av ILO-konventionen hör till
bilden att arbetsgivarparten på svensk arbetsmarknad
(SAF) har sagt upp kollektivavtalet inom området. Detta
trots att samtal pågick mellan parterna om en anpassning av
avtalet till genomförda förändringar av reglerna inom
arbetslivspolitiken. SAF har också, i anslutning till
uppsägningen, publicerat skriften Företagshälsovård under
90-talet, där man presenterar sitt synsätt.
SAFs synsätt har stora avvikelser mot föregående avtal --
avvikelser som är omöjliga att acceptera utifrån ett
arbetstagarperspektiv. Synsättet att arbetsgivaren ensam
skall förfoga över företagshälsovårdens insatser strider
också mot ILO-konventionen inom området. SAF har
redan i sin uppsägning deklarerat att eventuella
framtida avtal i dessa frågor skall decentraliseras till
förbundsnivå. Risken är därmed stor att avtal kommer att
saknas inom företagshälsovårdens område från och med 1
juli 1992.
Det bör också i sammanhanget nämnas att man redan nu
har börjat varsla personalen inom den tekniska delen av
företagshälsovården. Skrotningen av den nödvändiga
förebyggande arbetsmiljödelen är redan påbörjad.
Sammantaget går svensk företagshälsovård i en riktning
mot snabb sjukvårdsservice, som arbetsgivarna numera har
ett starkt intresse av, och från det förebyggande
arbetsmiljöarbetet, som både spar enskilt lidande och
pengar för statskassan. Risken är stor att denna besparing i
propositionen kommer att leda till ökade kostnader för
vård, sjukpensioner och arbetsskadeersättningar.
I fråga om ILO-konventionen har Sverige förbundit sig
att steg för steg bygga ut företagshälsovården för alla
arbetstagare. Redan borttagandet av bidraget kommer att
leda till en minskad anslutningsgrad, vilket därmed kan
betraktas som ett brott mot ILO-konventionen. Vidtas inga
åtgärder i övrigt kommer Sverige också att bryta mot
intentionerna i hela konventionen och därmed riskera
anmälan på en mångfald artiklar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att den vidtar
åtgärder i syfte att fullfölja svenska åtaganden genom
ratificeringen av ILO-konvention 161,
2. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning
med uppgiften att utforma en lagreglering om
företagshälsovården tillsätts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de statliga bidragen till
företagshälsovården.
Stockholm den 27 januari 1992
Anita Modin (s)
Karl Hagström (s)
Barbro Evermo Palmerlund (s)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Anita Johansson (s)
Bo Finnkvist (s)
Hans Karlsson (s)