Våren 1989 beslutade riksdagen införa en
arbetsmiljöavgift i stabiliseringspolitiskt syfte. Folkpartiet
liberalerna motsatte sig åtgärden eftersom den försämrade
företagens internationella konkurrenskraft och försenade
angelägna åtgärder för bättre arbetsmiljö och rehabilitering
av anställda.
Hittills vunna erfarenheter har besannat dessa farhågor.
Inom företagen direkt tillgängliga medel för
arbetsmiljösatsningar har nu tvångsfonderats för flera år
framåt vilket slår mot sysselsättningen och därmed också
mot våra långsiktiga möjligheter att klara arbetsmiljö- och
rehabiliteringsfrågorna.
Utöver detta har de allra minsta företagen drabbats. I
praktiken har hittillsvarande utbetalningar visat att
förslaget innebär en gigantisk överföring av medel från de
allra minsta -- ofta nyetablerade företag -- till större företag.
Helt i strid med ambitionen att underlätta tillkomsten och
uppbyggnaden av nya företag och arbetsplatser.
Att inte överhuvud taget medge bidrag till företag med
mindre än två anställda, vilka tvingats betala avgifter till
fonden, framstår vid sidan av detta som helt rättsvidrigt.
Även något större företag, med två eller några flera
anställda, har i dagens läge svårt att tillgodogöra sig bidrag
från fonden. Dessa företag har ofta besvärligt nog att uppnå
sådan lönsamhet att de kan klara lagstiftade bestämmelser.
Situationen har självfallet inte förbättrats genom
arbetsmiljöavgiften. Åtgärder enligt Arbetslivsfondens
krav kan man ofta inte få fram medel till.
Trots att antalet företag med upp till fem anställda är
stort, och följaktligen en betydande del av arbetskraften
främst inom privata sektorn består av anställda i dessa
företag, blir bidragssumman till dessa företag som grupp
närmast försumbar.
Åtgärder bör därför omgående vidtas för att tillförsäkra
de minsta företagen en rimlig del av arbetsmiljömedlen.
Kan detta inte ske bör inbetalade avgifter återbetalas till
dessa företag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Arbetslivsfondens
medelstilldelning.
Stockholm den 27 januari 1992
Kjell Johansson (fp)