Grunden för ett samhälles välstånd är medborgarnas
vilja till förvärvsarbete. Likaså är det en grundläggande
förutsättning för den enskildes trygghet och oberoende att
ha ett arbete. Det går aldrig att i efterhand kompensera
avsaknaden av ett arbete via socialförsäkringssystemet. Det
gäller självfallet likvärdigt för kvinnor och män. Rätten till
eget arbete är också ett grundläggande villkor för
jämställdhet mellan könen. Utan en politik för arbete åt alla
kan jämställdhet aldrig uppnås.
Under de senaste decennierna har en dramatisk ökning
skett av andelen kvinnor som förvärvsarbetar. Andelen
kvinnor som förvärvsarbetar i Skaraborgs län är över 80 %.
Även om kvinnorna i dag inte släpper kontakten med
arbetslivet när de bildar familj och skaffar barn, är det ingen
tvekan om att de fortfarande har huvudansvaret för barnen
samtidigt som de förvärvsarbetar. Kvinnorna har därför den
dubbla rollen som yrkesarbetande och huvudansvarig för
hem och barn. För att klara detta arbetar kvinnorna deltid
i större utsträckning än männen.
Arbetsmarknaden i Skaraborgs län är, på samma sätt
som i övriga landet, mycket starkt könsuppdelad.
Kvinnorna återfinns i omsorgs- och undervisningsyrken.
Kvinnorna har ofta mer okvalificerade, monotona och ofria
arbeten än männen.
Under december månad ökade arbetslösheten i länet
kraftigt. Över 6 000 personer noterades som arbetslösa. Det
innebär en ökning med 1 100 arbetslösa jämfört med
november månad. Ungdomsarbetslösheten noterades till
nära 2 000 personer vid månadsskiftet december/januari.
1991 blev ett dystert år då inte mindre än 274 företag
varslade 7 387 personer. Av dessa blev 4 759 varslade om
uppsägning och 2 628 varslade om permittering. 77 % av
alla varslade finns inom tillverkningsindustrin och 10 %
inom byggbranschen. Övriga 13 % återfinns inom tjänste-
och offentlig sektor.
Arbetslösheten i Skaraborgs län ligger nu över
riksgenomsnittet, vilket oroar oss. En arbetslöshet på
nästan 4 % är inte bara en svår börda för den enskilde.
Samhällets kostnader för arbetslöshet återfinns på många
nivåer.
Kostnader för samhället i samband med arbetslöshet är
bl.a. utbetalning av A-kassa och kontant
arbetsmarknadsstöd. I Skaraborgs län uppgick den summan
under 1991 till nästan 400 milj.kr., jämfört med
motsvarande siffra för 1990 som var knappt 150 milj.kr. Mer
än en fördubbling har skett under det senaste året.
Självklart är att den som drabbas av arbetslöshet skall ha
ett ekonomiskt stöd. Under längre peioder av arbetslöshet
räcker inte arbetslöshetsunderstöd, därför har också
kommunernas kostnader för arbetslösheten ökat.
Det är kostnader, som är svåra att beräkna. Det gäller
bl.a. ökade socialbidrag och bostadsbidrag. Kommunerna
tar också på sig kostnader i samband med ungdomsplatser
och andra aktiviteter. Till följd av en ökad arbetslöshet, blir
många både fysiskt och psykiskt sjuka, vilket också ger
samhället ökande kostnader.
Det är angeläget att alla former av utbildning används i
arbetsmarknadspolitiken.
I Skaraborg utnyttjas AMU, företagsutbildning,
utbildningsvikariat, studieförbund och folkhögskolor,
beredskapsarbete, särskilda inskolningsplatser,
rekryteringsstöd, lönebidrag och samhällsföretag.
Avgörande för om arbetsmarknadspolitiken skall ge
önskat resultat är att tillräckliga resurser ställs till
förfogande.
Minskade anslag till kommunal vuxenutbildning,
folkhögskolor och folkbildning drabbar dem som är eller
riskerar bli arbetslösa.
En samordning för att bättre kunna utnyttja de
ekonomiska resurserna är nödvändig. Enligt vår
uppfattning bör de ekonomiska ersättningarna förbättras
för de arbetslösa som engageras i aktiva åtgärder.
I Skaraborgs län bör åtgärder sättas in på
utbildningsområdet för att höja kompetensen. Mer flexibla
lösningar måste prövas för den enskilde, så arbetslinjen kan
hävdas. Det privata näringslivet har ett stort ansvar för att
ge den som riskerar att bli eller är arbetlös, en meningsfull
framtid.
Samarbete mellan försäkringskassa, arbetsförmedling,
sjukvård och sociala myndigheter bör också ingå i kampen
för arbete åt alla.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett effektivare utnyttjande av
samhällets kostnader i samband med arbetslöshet.
Stockholm den 27 januari 1992
Birgitta Johansson (s)
Jan Fransson (s)
Sven-Gösta Signell (s)
Anders Nilsson (s)