Även om många arbetsmiljöer förbättrats under 80-talet
ser vi idag tecken som inger oro. Antalet inrapporterade
arbetsskador har ökat explosionsartat under 80-talet.
Om man ser till typen av arbetsskador är det främst
arbetssjukdomar av typ belastningsskador som ökat.
Smärttillstånd i rygg, nacke och axlar svarar för den största
delen av ökningen. I stor utsträckning är det kvinnor som
drabbas av belastningsskadorna.
Som orsak till belastningsskadorna uppmärksammas
inte bara ergonomiska förhållanden utan nu också alltmer
arbetsorganisationen och individrelaterade faktorer.
Kritiken mot den psykosociala arbetsmiljön har också
vuxit -- icke minst inom den offentliga sektorn, som bl.a. på
grund av dessa problem visat sig ha svårigheter att rekrytera
och behålla personal. Även utanför den offentliga sektorn
är problemen ofta stora. På senare tid har allt fler problem
visat sig ha kopplingar till den psykiska och sociala
arbetsmiljön. Ett exempel är mobbning på arbetsplatsen,
där utbredningen sannolikt är större än vad
undersökningarna visat.
Belastningsskador är nu orsaken till drygt hälften av
kostnaderna för alla nybeviljade
förtidspensioner/sjukbidrag. Under 80-talet har vi kunnat
se hur kostnaderna för socialförsäkringssystemen ökat
kraftigt -- så kraftigt, att ökningen utgör en väsentlig del av
de ekonomiska problem som både samhället som helhet och
den offentliga sektorn idag brottas med.
Orsakerna till denna ''explosion'' är flera. Det är inte
otroligt att en viss del kan förklaras med förändrade regler
för dessa system. När det t.ex. gäller arbetssjukdomarna,
visar statistiken att anmälningarna om dessa föll under
perioden 1979--82, för att sedan stiga kraftigt. Det är svårt
att förklara denna utveckling utan att ta hänsyn till bl.a.
ändrade regler för arbetsskadeförsäkringen. Det torde
också vara svårt att hävda att arbetsmiljöerna under 80-talet
skulle ha försämrats i den grad siffrorna antyder.
Men inget av det ovanstående kan tas till intäkt för att
minska ansträngningarna för att förbättra arbetsmiljöerna.
Tvärtom krävs kraftfulla åtgärder, en ny arbetsmiljöpolitik,
under 90-talet. Detta bl.a. av följande skäl:Bakom
siffrorna döljer sig ett stort personligt lidande för den som
skadas. Den utslagning som bristfälliga arbetsmiljöer
medför innebär ofta, vid sidan om det rent fysiska lidandet,
isolering för den enskilde och svårigheter att fungera även i
andra roller. Arbetsmiljöproblemen är på så sätt också
folkhälsoproblem.Bättre arbetsmiljöer är ett nödvändigt
inslag i en politik som syftar till att öka arbetsutbudet. Om
fler skall kunna komma ut i arbetslivet och fungera väl i sina
yrken krävs att både fysisk miljö, arbetsorganisation och
psykosocial omgivning är anpassade till den enskilde.
Bättre arbetsmiljöer är också viktiga för livskraftiga
företag. Hög personalomsättning, sjukfrånvaro och otrivsel
medför sämre produktionsresultat.
2. Arbetsmiljöpolitik för 90-talet
En grundprincip för dagens arbetsmiljöverksamhet är att
den lokala partssamverkan, samverkan i
yrkesinspektionsnämnderna och i arbetarskyddsstyrelsen
skall präglas av konstruktivt samarbete mellan jämställda
parter. Denna grundprincip om jämställd samverkan på alla
nivåer måste gälla även framöver. Den är en förutsättning
för en framgångsrik bekämpning av risker och andra
negativa miljöfaktorer i arbetsmiljön.
Denna politik bygger i hög grad på ett synsätt, där en god
arbetsmiljö ses som en förhandlingsfråga mellan parterna
inom ramen för ett allmänt arbetsgivaransvar. Den måste
nu kompletteras med en annan utgångspunkt, där
effekterna av en bristfällig arbetsmiljö ses som
samhällsekonomiska kostnader. Dessa kostnader
återspeglas idag i alltför ringa grad i arbetsgivarnas kalkyler.
Kostnaderna övervältras bl.a. på
socialförsäkringssystemen. Åtgärderna måste inriktas på att
föra in arbetsmiljöhänsynen i företagets ordinarie kalkyler.
Denna inriktning av arbetsmiljöpolitiken motiveras
också av att dess förutsättningar ändrats under senare år.
Arbetslivet, och därmed arbetsmiljöerna, håller på att
omdanas i grunden. Företag och andra organisationer
befinner sig idag i en decentraliseringsprocess, där
beslutsfattandet förs ut till de små, lokala enheterna. Dessa
arbetar ofta under eget budgetansvar eller i ännu mer
självständiga former. Inte sällan fattas de reella besluten
under mer informella former. Ur arbetsmiljösynvinkel är
denna utveckling på många sätt positiv -- ju närmare
besluten ligger verksamheten, desto större möjligheter att
finna flexibla lösningar på problemen.
Samtidigt understryker utvecklingen svårigheterna med
att söka samla huvuddelen av beslutsfattandet i
arbetsmiljöfrågor till några få partssammansatta organ eller
att driva dem i form av formella förhandlingar -- exempelvis
inom medbestämmandelagens ram. Vikten av att
arbetsmiljöaspekterna integreras i det löpande
beslutsfattandet ökar. Detta kan endast ske om fler
stimulanser att göra detta tillkommer.
När det gäller den yttre miljön har folkpartiet liberalerna
sedan lång tid förespråkat en politik som bygger på att
miljöförstöring skall ses som en produktionskostnad. Vi har
i decennier hävdat att kostnaderna för miljöförstöring skall
bäras av förorenaren, främst genom miljöavgifter. Detta
arbete har nu burit frukt i och med att sådana avgifter
införts i samband med skattereformen.
Ett liknande synsätt bör enligt vår mening prägla
arbetsmiljöpolitiken. Huvudlinjerna kan sammanfattas i
följande två principer: Decentralisering.
Idag är arbetsmiljöarbetet uppsplittrat på en rad organ.
I och med tillkomsten av arbetslivsfonden har splittringen
ökat. Att arbetet för en god arbetsmiljö måste innebära
samverkan mellan olika organ och instanser är självklart.
Samtidigt leder dagens splittring till tydliga
samordningsproblem, vilka endast till en del kan lösas
genom att kontakterna mellan de olika organen byggs ut
eller regleras.
Om samverkan skall bli effektiv måste den ske i ett
sammanhang, där problemen och möjliga lösningar är så
tydliga som möjligt och där arbetet kan bedrivas så konkret
som möjligt. Detta är en viktig orsak till att
arbetsmiljöarbetet bör decentraliseras ytterligare.
Tyngdpunkten i arbetet för en bättre arbetsmiljö måste
ligga lokalt. Det är där kunskaperna om de konkreta
förhållandena finns, och det är där steget är kortast från
identifikation av risker och behov till åtgärder. Mot denna
bakgrund föreslår vi bl.a. att rehabiliteringsarbetet
organiseras så, att det i ökad grad kan initieras lokalt.
Preciserat arbetsgivaransvar.
Arbetsgivarens ansvar för att initiera rehabilitering, att
undersöka arbetsmiljöns beskaffenhet, planera och
genomföra åtgärder samt redovisa dessa ansträngningar bör
preciseras.
3. Informativa styrmedel
Vid sidan om ekonomiska styrmedel för
arbetsmiljöinsatser bör även ett system med informativa
styrmedel införas.
Ett sådant styrmedel kan vara att en
redovisningsskyldighet åläggs arbetsgivaren vad gäller
arbetsmiljöns beskaffenhet och planerade åtgärder.
Arbetsgivaren bör sålunda vara skyldig att årligen
genomföra arbetsplatsundersökningar och att i samverkan
med skyddsombud eller skyddskommitté utarbeta
åtgärdsprogram. Rapporteringen om situationen vid
arbetsplatserna bör tillställas Yrkesinspektionen.
I arbetsmiljödebatten har ibland tankar framförts om att
en offentlig redovisning av arbetsmiljöförhållanden skall
ges i samband med att företaget avger sin ekonomiska
redovisning. Idag förekommer försök med
''personalekonomiska bokslut''.
Sådana system skulle medföra ökad stimulans att ägna
intresse åt arbetsmiljö- och rehabiliteringsfrågor vid
företagen. De skulle också bl.a. medföra att arbetssökande
skulle ges möjlighet att få en bild av arbetsmiljösituationen
hos olika arbetsgivare vid sidan om sådant som lönevillkor.
Man talar ofta om de anställda som företagets viktigaste
resurs, en resurs som emellertid sällan behandlas så i
praktiken. En förklaring kan vara just att personalfrågor
inte syns i företagens ekonomiska styrsystem. Via
personalekonomiska redovisningar synliggörs de anställda
på ett annat sätt än idag. Resultatet kan bli att man i ökad
grad lyfter fram personalfrågorna i planeringen.
Personalekonomiska redovisningar visar att det kostar att
ha vakanser, att det kostar att ha hög personalomsättning,
att ekonomin stärks om man i tid satsar på utbildning och
andra insatser för att utveckla personalen.
Inte minst inom den offentliga sektorn, som saknar en
naturlig intäktssida, är det lätt att man gör misstaget att
endast se personalen som en kostnad bland andra i
budgeten. Är personalen frånvarande eller befattningar
vakanta blir resultatet ett överskott i budgeten, dvs man
''sparar pengar''.
Enligt vår mening kan personalekonomiska ''bokslut''
eller ''redovisningar'' utgöra ett viktigt inslag i framtidens
arbetsmiljöpolitik. En systematisk försöksverksamhet med
sådana bör därför initieras.
Vårt mål är sålunda att bruk av personalekonomiska
redovisningar med hög kvalitet skall bli allmänt
förekommande. Samtidigt gäller det att idag agera på
sådant sätt, att detta kan uppnås så effektivt som möjligt.
En central fråga är när och om sådana redovisningar
skall göras obligatoriska. Fördelen med obligatorium är att
man den vägen snabbt kan nå fullständig täckning. Att mäta
arbetsmiljöns beskaffenhet och personalens tillstånd är
emellertid ofta en komplicerad uppgift. Olika faktorer
betyder olika mycket i olika situationer, och risken är att ett
obligatorium leder till att man pressar in samtliga
arbetsplatser i en mall som inte passar alla.
Utvecklingen av metoder för personalekonomiska
redovisningar befinner sig ännu i sin linda. I dagsläget är det
viktigast att stimulera denna process, att se till att en
mångfald experiment sätts i gång. Ett genomförande av ett
obligatorium i ett skede där denna metodutveckling inte
nått tillräckligt långt riskerar att kväva
experimentverksamheten och kan medföra att man på ett
stelbent sätt tvingar företag och organisationer att
presentera redovisningar vars innehåll brister i relevans.
4. Kvinnors arbetsmiljö
Sedan 1945 har antalet förvärvsarbetande kvinnor
tredubblats och kvinnorna utgör idag 48% av den totala
arbetskraften. 32% av alla kvinnor jobbar deltid. Sverige
har en starkt könsuppdelad arbetsmarknad trots alla
strävanden att åstadkomma en förändring. Två tredjedelar
av kvinnorna arbetar inom vård, handel, kontor och
lokalvård. Männen finns till två tredjedelar inom den
privata sektorn, en tredjedel inom service och offentlig
sektor. Trots detta har män oftare än kvinnor högre tjänster
och befattningar även inom vård och omsorg. Man kan
konstatera att kvinnor och män alltså inte har samma
arbetsuppgifter och arbetsmiljöer även om de finns inom
samma sektor eller bransch.
Kvinnor har ofta sämre påverkansmöjligheter i
arbetslivet. Detta beror bl.a. på större andel deltidsarbeten,
arbetets organisation och mindre fackligt engagemang.
Kvinnor har högre sjuktal än män. De långa
sjukskrivningsperioderna har ökat därför att
belastningsskadorna ökat i takt med att fler kvinnor
förvärvsarbetar. Däremot är antalet arbetsolyckor större
för män.
Det är väsentligt inte minst för småbarnsföräldrar att
arbetstiden blir mer flexibel. Kvinnor måste i större
utsträckning ges möjlighet till befattningsutveckling för att
öka arbetstillfredsställelsen och minska arbetsskadorna.
Den nya tekniken har förändrat många kvinnors arbete
i positiv riktning. Dock har t.ex. arbete vid bildskärm ökat
belastningsskadorna. Bland kvinnor sitter 35% av
belastningsskadorna i nacken mot 15% hos männen. Ökat
lagarbete, mindre ensidighet och flexiblare arbetsuppgifter
skulle förbättra kvinnors arbetsmiljöer.
I fråga om gravida kvinnor finns behov av att dessa får
ett bättre skydd i arbetsmiljöer som är eller kan vara
skadliga för fostret. Det är därför viktigt att gravida kvinnor
får rätt till omplacering under graviditeten. Kan
omplacering inte ske bör rätt till utbyggd
havandeskapspenning omedelbart inträda. Denna
förändring skulle, till skillnad från nuvarande regler, ge
kvinnan möjlighet att själv bedöma behov av omplacering.
5. Offentlig sektor
Inte sällan har förhållanden inom den privata sektorn --
och då ofta tillverkningsindustrin -- stått i centrum för
intresset när arbetslivsfrågor debatterats. Ofta är det i
arbeten inom denna sektor som de tydligaste, lättast
mätbara och ''klassiska'' arbetsmiljöriskerna återfinns. Den
offentliga sektorn kom sålunda i skymundan i de debatter,
som fördes i arbetslivsfrågor under 70-talet. Resultatet har
enligt vår mening blivit vissa problem när det gäller att
tillämpa exempelvis MBL i offentliga sammanhang.
Idag är det uppenbart att förhållanden inom den
offentliga sektorn på ett helt annat sätt än tidigare måste
lyftas fram i arbetsmiljödebatten. Så t.ex. visar
arbetsskadestatistiken att det huvudsakligen är i den
offentliga sektorn som de anmälda arbetsskadorna ökat
mellan 1979 och 1986. Ofta är det kvinnors arbetsmiljöer
det gäller: när det gäller kvinnors högriskyrken ifråga om
belastningsskador kommer sjukvårdsbiträden och
hemvårdare i topp.
Dessa siffror avspeglar sannolikt de allmänna problem
som den offentliga sektorn upplever idag. Mycket av den
offentliga sektorns problem kan sägas vara
arbetsmiljöproblem: den psykosociala miljön för
personalen tycks ha blivit sämre under senare år. Detta
samtidigt som de fysiska kraven -- i form av t.ex. tunga lyft
inom vården -- ofta är stora.
När det gäller arbetsmiljön i den offentliga sektorn har
politikerna ett dubbelt ansvar, dels som regelmakare och
ansvariga för lagstiftning och förvaltning, dels som
arbetsgivare. I denna senare kapacitet kan stat och
kommuner göra avsevärt mer än hittills för att förbättra
arbetsmiljön.
I stor utsträckning handlar det om att öka personalens
frihet att själva fatta beslut, skapa bättre system för
belöningar och uppskattning av goda insatser samt
stimulera och understödja personlig utveckling. Den
decentralisering och den ökade tilltro till den enskilde en
sådan politik bygger på är relevant på olika sätt för
arbetsmiljöproblemen. Dels är det välkänt att ökat ansvar
och mer allsidiga arbetsuppgifter förbättrar den
psykosociala arbetsmiljön. Dels innebär decentraliseringen
ökade möjligheter för de direkt berörda att lösa andra typer
av arbetsmiljöproblem på den enskilda arbetsplatsen.
I detta sammanhang bör nämnas att folkpartiet
liberalernas krav på fler alternativ för social service också
har relevans för arbetsmiljön. Ett problem för personalen
är att man är bunden till en och endast en arbetsgivare --
nämligen stat eller kommun.
Fler alternativ innebär inte bara ökad valfrihet för den
enskilde medborgaren. De innebär också ökad valfrihet för
personalen att kunna välja mellan olika arbetsgivare.
Möjligheter för personalen att själv bedriva verksamhet i
privat form ger också frihet att själv ta ansvar fullt ut för
hela verksamheter, och därmed också för sin egen
arbetsmiljö.
6. Skolan
Skolan fyller en dubbel roll inom arbetsmiljöpolitiken.
Dels är skolan en arbetsplats bland andra, som måste
erbjuda sunda och säkra miljöer både för lärare, elever och
övrig personal. Dels är det i skolan som de första och viktiga
stegen genom bl.a. hälsofostran kan tas mot ett ökat
arbetsmiljömedvetande.
Det är viktigt att se till att elevskyddsombuden ges en
god introduktion i sina arbetsuppgifter. Många skolor har
redan sådana ombud, och folkpartiet liberalerna har i flera
sammanhang krävt att organisationen måste byggas ut så att
den blir heltäckande. För att underlätta utbyggnaden av
elevskyddsverksamheten måste verkställighetsföreskrifter
för arbetsmiljölagen när det gäller elevarbete utarbetas.
I och med att arbetsmiljölagen även gäller elevarbete
finner vi det naturligt att företagshälsovården skall omfatta
även eleverna. Situationen idag är orimlig när det krävs att
lärare eller annan anställd personal drabbas innan
företagshälsovården kan ta ställning till t.ex. mögelproblem
i skollokalerna.
7. Internationell samverkan
Sverige ligger med alla mått mätt internationellt sett
långt framme när det gäller arbetsmiljöfrågor. Samtidigt
kan vi idag skönja ett ökat intresse i andra länder för
arbetsmiljön.
Icke minst gäller det de nyligen befriade länderna i Öst-
och Centraleuropa, där en process inletts som kommer att
innebära att gammal och föråldrad teknologi ersätts med
modern. I den allmänna debatten har stor uppmärksamhet
riktats mot de effekter bristen på teknisk utveckling i dessa
länder haft på den yttre miljön. I detta sammanhang vill vi
understryka att minst lika stora brister finns när det gäller
arbetsmiljön. Det är angeläget att Sverige även i detta
sammanhang deltar i uppbyggnadsarbetet i de f.d.
kommunistdiktaturerna.
Även i samband med EG:s integrationsarbete fyller
arbetsmiljöfrågorna en central plats. I EG:s enhetsakt från
1985 betonas att EG:s politik vad gäller bl.a. hälsa och
säkerhet skall utgå från en hög skyddsnivå. Möjligheter
öppnas också för länder som vill tillämpa strängare normer
att göra detta, förutsatt att de inte utgör medel att
''godtyckligt diskriminera mot eller dolt begränsa handeln''.
I Romfördragets artikel 118A konstateras att EG:s
minimikrav för miljön på arbetsplatsen inte hindrar
medlemsstater från att upprätthålla eller införa strängare
nationella regler.
De europeiska standardiseringsorganen spelar en
central roll för EG:s politik på dessa områden. Redan idag
har Sverige goda möjligheter att påverka detta arbete i och
med att deltagande i dessa inte är knutet till medlemskap i
EG.
Men om Sverige skall kunna påverka EG-integrationen
i alla dess delar på detta område -- och inte bara påverkas av
den som utomstående part -- krävs ett svenskt medlemskap.
Med ett fullt deltagande kan Sverige stärka de krafter inom
EG som vill driva på samarbetet inom de sociala och
miljöpolitiska områdena. Det är vår övertygelse att svensk
och europeisk arbetsmiljö har mer att vinna på att Sverige
deltar fullt ut i den europeiska integrationen än om vi skulle
välja en mer passiv roll och ställa oss utanför detta
samarbete.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjer för 1990-talets
arbetsmiljöpolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om informativa styrmedel,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnors arbetsmiljö,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmiljön inom den offentliga
sektorn,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skolan,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationell samverkan.
Stockholm den 27 januari l992
Kenth Skårvik (fp)
Charlotte Branting (fp)