Den viktigaste politiska uppgiften under de närmaste
åren är att bekämpa den snabbt stigande arbetslösheten och
att ta tillvara människors vilja att arbeta och skapa nya
resurser. Denna uppgift måste lösas på ett sådant sätt att
näringslivet får goda utvecklingsmöjligheter och att
Sveriges ekonomi förstärks.
Sverige befinner sig i en lågkonjunktur, som är mycket
påfrestande, och som i sig kräver kraftfulla åtgärder. Den
politik, som regeringen nu bedriver, har motsatt syfte och
effekter. De politiska åtgärderna innebär en åtstramning för
två tredjedelar av ekonomin, en minskad efterfrågan och
därmed en försvagad produktion och sysselsättning.
Regeringen har nu tvingats skriva ner sina prognoser för
tillväxten och skriva upp prognoserna för arbetslösheten.
Arbetslösheten kommer redan under 1992 att uppgå till
3,5--4 % av arbetskraften och till mellan 4 och 5 %
1993. Det innebär att arbetslösheten kommer att öka
med 50 000--100 000
personer jämfört med lågkonjunkturåret 1991 och
att kostnaderna för kontantstöd kommer att öka till 18
miljarder kronor under det kommande budgetåret,
sannolikt ännu mer.
Denna utveckling är oacceptabel. Den innebär sociala
skadeverkningar och den innebär förlust av ekonomiska
resurser. Denna utveckling måste brytas. Vi kräver att
regeringen, senast i kompletteringspropositionen, lägger
fram ett ekonomiskt-politiskt program som har till syfte att
i en första etapp pressa ned arbetslösheten till 3 %,
i stället för att låta den öka till 4--5 %.
Detta övergripande mål kan bara nås genom en stark
samordning av insatserna på en rad politikområden. Det är
nu som det avgörs om Sverige i det nya Europa skall
fortsätta att hävda arbetslinjen och bedriva en politik för
full sysselsättning eller om Sverige skall bli ett land med
sjunkande ambitioner när det gäller arbete och utveckling.
Det program vi efterlyser måste innehålla åtgärder över
ett brett fält.
Först och främst måste de åtgärder som underminerar
sysselsättningen för de företag som producerar varor och
tjänster för hemmamarknaden avvisas. Detta är nödvändigt
som en grund för sysselsättningen. Vi vill därutöver ta
initiativ till ombyggnad, underhåll och investeringar för att
nu klara en nödvändig förnyelse och för att ta tillvara
produktionskapaciteten i byggindustrin och hos
underleverantörer.
Vi kräver därutöver en satsning på utbildning och
kompetenshöjning för både ungdomar och vuxna. Detta är
särskilt viktigt med tanke på vår internationella
konkurrenskraft; det är genom hög kompetens och god
produktivitet som det svenska näringslivet skall hävda sig
på de internationella marknaderna. Vi avvisar regeringens
förslag om att nu skära ner eller försena dessa satsningar.
Vi lägger nu i denna och andra motioner fram konkreta
förslag på dessa områden, som innebär en satsning på nära
4 miljarder kronor utöver vad regeringen har föreslagit.
Det är åtgärder som riksdagen nu omedelbart kan
besluta om och som kan ge snabb effekt på
arbetsmarknaden. Därutöver behövs det nya former och ett
rejält utrymme för lokala initiativ för arbete och utveckling.
Vi vill peka på möjligheten att omvandla de medel som
regeringen vill dra in från kommunerna under nästa
budgetår, ungefär 3,8 miljarder kronor, till en stimulans för
initiativ för att göra viktiga lokala investeringar och
underhållsinsatser. Vi vill uppmana regeringen att inför
kompletteringspropositionen pröva denna möjlighet. Vi
har för vår del för avsikt att återkomma med förslag till hur
detta skall kunna ske. Vi kommer på samtliga dessa
områden att vidareutveckla våra förslag inför den slutliga
behandlingen av budgeten till våren.
Vi vänder oss emot regeringens politik, som leder till
ökad arbetslöshet. Den väldiga ökningen av arbetslösheten
leder till en omfattande långtidsarbetslöshet. De långa
arbetslöshetsperioderna leder i sin tur till stora och
allvarliga sociala problem. Hög arbetslöshet innebär också
att produktionskapaciteten utnyttjas dåligt och att nya
resurser inte skapas i den takt som skulle vara möjligt.
Arbetslösheten påverkar inte bara dem som drabbas utan
sätter en stämpel på hela samhället; den skapar rädsla,
osäkerhet och pessimism.
Det är nödvändigt att ersätta denna politik av sänkta
ambitioner med en politik som präglas av framtidstro. Vi
hävdar att arbetsviljan bör tas tillvara för de många stora
och viktiga uppgifter som ligger framför oss. Vi vet att
aktiva åtgärder är ekonomiskt fördelaktiga framför passivt
kontantstöd. En nedväxling av arbetslösheten med en
procentenhet, eller 45 000
personer, minskar direkt de offentliga utgifterna för
kontantstöd med cirka 5 miljarder kronor. Därtill kommer
effekterna i form av ökad inkomst för den enskilde och
ökade skatteinkomster för stat och kommun.
Vi vill alltså redan nu föreslå riksdagen följande
satsningar.
Utbildning
Gymnasiereformen bör genomföras på det sätt
riksdagen tidigare beslutat. Vi satsar 320 milj.kr. Till hösten
bör kommunerna erbjuda alla som i vår lämnar de tvååriga
linjerna att gå ett tredje år.Regeringens förslag till
neddragning av komvux och folkbildningen avvisas. Vi
satsar 825 milj.kr. ytterligare. På så vis tryggas utbildning
för tusentals elever och arbete för många lärare.
Satsningen på arbetsmarknadsutbildning fullföljs.
Ytterligare 100 milj.kr. anslås till företagsutbildning.
Kommuner och högskolor erbjuder arbetslösa ungdomar
utbildning eller andra aktiva insatser under
sommarmånaderna. 75 milj.kr. anslås till lärarlöner.En
satsning om 425 milj.kr. görs på kompetensutveckling inom
främst små och medelstora företag i tillverkningsindustrin.
Infrastruktursatsningar
Redan beslutade satsningar måste snabbas upp,
inte försenas som nu sker med Arlandabanan. Extra
insatser måste göras för att uppnå detta. Regeringen bör få i
uppdrag att sätta in sådana insatser och för riksdagen senare
redovisa vad som uppnåtts.Ytterligare projekt måste tas
fram inom ramen för redan beviljade anslag.100 milj.kr.
bör satsas på att rusta upp Inlandsvägen.1 250
milj.kr. extra satsas på vägunderhåll.
Byggande
Räntelånesystemet bör bibehållas.
Investeringsbidragen skall återställas till 9,3 %.Vi vill
öka ramen för tilläggsbelåning till reparationer och
ombyggnader med 250 milj.kr.390 milj.kr. per år anslås
till räntebidrag under två år för tidigareläggning av
kommunala investeringar.300 milj.kr. anslås som bidrag
till reparation av skolor.Ungdomsbostadsstödet behålls.
Det sänker boendekostnaderna med 200 kr. i månaden för
ungdomar under 25 år. Kostnad 25 milj.kr.Ramen för ny-
och ombyggnad av samlingslokaler ökas med 50 milj.kr.
Bidragen för att sanera bostäder från fukt och mögel
behålls.Staten bör tidigarelägga bygginvesteringar.
Arbetsmarknadspolitik
AMS får ytterligare 290 milj.kr. för att bekämpa
ungdomsoch långtidsarbetslöshet.200 milj.kr. ytterligare
anslås till regionalpolitiska satsningar.AMU-gruppen
och Samhall bör bolagiseras per 1 januari 1993 och ett nytt
finansieringssystem införas för Samhall.
Med dessa förslag kommer tusentals arbetslösa att få
jobb eller utbildning, samtidigt som tillväxten på sikt stärks
och kostnaderna för kontantstöden minskar.
I denna motion har vi också följande förslag.
Arbetslivspolitiken
Ett nationellt råd för det goda arbetet inrättas.
Staten som arbetsgivare gör extra insats om 100 milj.kr. för
att förändra arbetsorganisationen.Särskilda
kvinnoprojekt om 50 milj.kr./år via arbetslivsfonden.Lag
om obligatorisk företagshälsovård bör införas.Lagregler
införs om s.k. personalekonomisk redovisning.
Jämställdhetsarbetet måste intensifieras ute på
arbetsplatserna.Löneskillnader mellan män och kvinnor
måste minska.Flexibel arbetstidspolitik med
årsarbetstid, fri förläggning genom kollektivavtal, större
inflytande för arbetstagaren, flextid, större möjligheter att
spara semester och ta ut sådan semester i timmar.Lag om
förtursrätt till anställning med mer tid för
deltidsanställda.Större individuellt inflytande vid
förläggning av föräldraledighet, lagändring.Inriktningen
av en förnyelse av arbetsrätten läggs fast.Lag om fackligt
inflytande vid företagsförvärv införs.Lag om försäkring
för småföretag för semesterlönegrundande frånvaro.
2. Situationen på arbetsmarknaden
Arbetslöshet och sysselsättning
Den genomsnittliga arbetslösheten var 1991 2,7 %.
Det innebär att arbetslösheten på ett år steg med 1,2
procentenheter. Detta är en snabb ökningstakt, men
ökningen sker från en mycket låg nivå. Tack vare en
socialdemokratisk regering var vi i Sverige 1990 mycket
nära målet arbete åt alla. I stort sett alla som ville hade då
ett jobb. Av den aktiva befolkningen hade 83,5 %
ett jobb och arbetslösheten uppgick endast till 1,5 %.
Kombinationen av hög sysselsättning och låg
arbetslöshet gjorde Sverige till ett unikt land i världen. Som
jämförelse kan nämnas att samma år var det bara 60 %
av den aktiva befolkningen inom EG som hade ett
jobb och arbetslösheten var 8,3 %.
Även
de som normalt har en svag ställning på
arbetsmarknaden, t.ex. ungdomar, kunde då få jobb. Det
finns inget annat land som i likhet med Sverige under 1980-
talet lyckats pressa ner ungdomsarbetslösheten till den nivå
som rådde i början av 1970-talet. Även de regionala
skillnaderna var måttliga. I skogslänen skapades mellan
1982 och 1990 45 000
nya jobb. Arbetslösheten i Norrbotten uppgick 1990
till 4,2 %.
Den
försämring av sysselsättningsläget som skedde
under 1991, och som den socialdemokratiska regeringen
varnade för redan 1989, hade sin grund i alltför snabba
kostnadsökningar i Sverige, men också i kraftigt försämrade
konjunkturer i länder som är viktiga handelspartners till
Sverige. I själva verket skedde en drastisk
konjunkturnedgång i länder som USA, Canada,
Storbritannien och Finland. Resultatet blev en stark ökning
av arbetslösheten i många länder. Mellan 1990 och 1991 steg
arbetslösheten med följande procentenheter i några länder:
USA 1,2, Finland 4,2, Canada 2,2 och Storbritannien 2,2.
Mot den här bakgrunden har vi hittills klarat oss mycket
bättre i Sverige än i många andra länder. Trots den
nuvarande borgerliga regeringens försök att svartmåla
situationen hade Sverige dessutom fram till september 1991
klarat sig bättre än i den senaste lågkonjunkturen. Som
jämförelse kan nämnas att den genomsnittliga
arbetslösheten 1982 var 3,2 %
och i september 1982 var arbetslösheten över 4 %.
Detta
är ändå en mycket oroande situation. För svenska
förhållanden är arbetslösheten nu mycket hög. Med den
borgerliga regeringens politik kommer den att stiga kraftigt.
Inflation och löneökningar
Löneökningarna under 1980-talet var högre än
samhällsekonomin tålde. Detta ledde till en hög
inflationstakt med försämrad konkurrenskraft för
exportindustrin som följd. Under tiden 1985--1990 ökade
lönerna med ungefär 50 %.
Tack vare den så kallade Rehnberggruppen träffades
1991 stabiliseringsavtal för så gott som hela den svenska
arbetsmarknaden. Sådana avtal gäller nu fram till den 1
april 1993.
Detta har lett till en betydande nedväxling i
löneökningstakten. Mellan åren 1990 och 1991 ökade
lönerna inom LO/SAF-området med 4,4 %.
Detta är den faktiskt lägsta löneökning som ägt rum
under de senaste tjugo åren. Ser man till industrin var
ökningstakten ännu lägre, nämligen 3,9 %.
Det
bör dock noteras att av löneökningen på 4,4 %
beror endast 1,0 %
på avtalet. Resterande 3,4 %
är alltså löneglidning, som arbetsgivarna tillåtit under
en tid då Sverige haft en stagnerande produktion,
omfattande varsel om uppsägningar och en snabbt ökande
arbetslöshet.
En följd av den nedväxling som skett i
löneökningstakten är att inflationen sjunkit kraftigt, och
den befinner sig nu på god europeisk nivå.
Den samlade politiken har också lett till en kraftig
ökning av den reala nettolönen. Bara mellan åren 1990 och
1991 ökade den reala nettolönen för LO/SAF-området med
cirka 5 %.
En viktig förklaring till denna höga ökning är
skattereformen. Under åren 1985--1991 ökade den reala
nettolönen inom området med cirka 18 %.
Detta innebär att löntagarna nu har återhämtat hela
den standardförlust som man gjorde främst mellan åren
1976 och 1982.
Arbetslivets förnyelse
I mitten av 1980-talet inledde den socialdemokratiska
regeringen en offensiv för att förnya arbetslivet.
Bakgrunden till denna var de allt större problem som dålig
arbetsmiljö förorsakade samt de ökade kunskaperna om
detta.
Under 1980-talet stagnerade dessutom den förnyelse och
utveckling som alltid måste pågå ute på arbetsplatserna.
Följden av detta blev att arbetsskadorna ökade,
sjukfrånvaron steg liksom personalomsättningen och
antalet förtidspensionärer ökade. Detta tillsammans med
andra faktorer ledde till en stagnerande
produktivitetsutveckling samt till att arbetsgivarnas och
samhällets kostnader ökade.
En konsekvent socialdemokratisk politik har nu lett till
att allt fler arbetsgivare inser vikten av ett intensivt
förnyelsearbete och då inte minst av arbetsorganisatoriska
förändringar. Förnyelsearbetet har på nytt skjutit fart och
framgångarna kan redan avläsas i statistiken.
År 1990 minskade för andra året i rad antalet anmälda
arbetsskador, både arbetsolyckor och arbetssjukdomar.
Den uppåtgående trenden för belastningsskador är också
bruten. Det totala antalet nybeviljade förtidspensioner
minskade också 1990 jämfört med de tre föregående åren.
Sjukfrånvaron minskar.
3. Kvinnor i arbetslivet
Arbetsmarknad
Under de senaste decennierna har en dramatisk ökning
skett av andelen kvinnor som förvärvsarbetar. År 1963
arbetade 54 %
av kvinnorna i åldrarna 20--64 år. Den andelen hade
1990 stigit till 86 %.
Kvinnorna utgör i dag nästan hälften av
arbetskraften.
Samtidigt som kvinnorna förvärvsarbetar i allt större
utsträckning tar de fortfarande huvudansvaret för hemmet
och barnen. För att klara detta arbetar många kvinnor
deltid.
Antalet deltidsanställda var 1990 drygt en miljon. Av
dessa var nästan 85 %
kvinnor. Sedan 1983 har det dock skett en minskning
av antalet deltidssysselsatta, liksom en förskjutning mot
längre deltider. Fortfarande är det ändå mellan 150 000
och 200 000
deltidsanställda som vill ha en längre arbetstid än
arbetsgivaren erbjuder. Av dessa uppbär mer än 50 000
ersättning från arbetslöshetskassorna. Många försök
har gjorts att lösa problemen med det ofrivilliga
deltidsarbetet, men ännu är inte saken löst. Det är viktigt
att ha klart för sig att deltidsarbetet i sig skapar
grundläggande skillnader i mäns och kvinnors ekonomiska
förhållanden när det gäller inkomstberoende ersättningar
såsom exempelvis sjukersättning, föräldrapenning,
pensioner.
Även om nästan lika många kvinnor som män
förvärvsarbetar finns det en utpräglad könsuppdelning på
arbetsmarknaden. 43 %
av männen är sysselsatta inom industrin jämfört med
14 %
av kvinnorna. 46 %
av alla kvinnor arbetar i undervisnings- och
omsorgsyrken jämfört med 9 %
av männen. Även om kvinnor och män arbetar inom
samma bransch har de ofta olika arbetsuppgifter. Högre
tjänster innehas oftast av män, och detta gäller även inom
områden som är kvinnodominerade såsom t.ex. offentlig
sektor. Kvinnor har mer okvalificerade, monotona och ofria
arbeten än män. Det framgår tydligt när man tittar på den
lärotid som krävs för att utföra ett jobb och detta gäller även
vid lika utbildningsbakgrund, se tabell 1.
Av tabellen framgår att endast 22 %
av kvinnorna har ett arbete som kräver längre
upplärningstid än några månader. Motsvarande siffra för
männen är 53 %.
78 %
av kvinnorna har alltså arbeten som bara kräver några
månaders upplärningstid, medan mindre än hälften av
männen har sådana jobb.
Könssegregeringen på arbetsmarknaden begränsar dess
funktionssätt bl.a. genom att minska flexibiliteten.
Rörligheten sker oftast inom kvinnliga respektive manliga
områden, allt för sällan mellan dem. Det innebär också att
kvinnor stannar kvar i monotona och tunga jobb, trots en
hög risk för arbetsskada.
Arbetsmiljö
Arbetsmiljökommissionen bekräftade att arbetaryrken
och i viss mån yrken inom vård, service och transporter är
de mest utsatta. Här finns många kvinnor. Av LOs
undersökningar framgår bl.a. följande om kvinnorna inom
LO-kollektivet: Drygt 40 %
lyfter tungt dagligen. Mer än var tredje kvinna
upprepar ensidigt samma arbetsrörelser. Var femte har
olämpliga arbetsställningar och nästan 30 %
har enformiga arbeten. Kvinnor drabbas också i
mycket större utsträckning än män av belastningsskador i
ryggar, nackar, axlar och leder.
Kvinnornas besvärliga arbetsförhållanden är också en
förklaring till varför kvinnor har en högre sjukfrånvaro än
män. Detta börjar nu också synas vid nybeviljade
förtidspensioner. År 1990 beviljades drygt 25 000
kvinnor förtidspension, vilket är en ökning med 90 %
jämfört med 1970! För männens del är motsvarande
siffra 10 %.
Kvinnornas höga siffra kan endast bara delvis
förklaras av ökat förvärvsarbete. I dag förtidspensioneras
färre män än kvinnor.
Det återstår alltså mycket att göra ute på arbetsplatserna
för att förändra arbetets innehåll och förbättra
arbetsmiljön. Alla insatser som kan göras för att förbättra
situationen kommer att vara särskilt betydelsefulla för
kvinnorna. På samma sätt gäller att inskränkningar och
begränsningar som görs i första hand kommer att gå ut över
kvinnorna. De förslag som den borgerliga regeringen
aviserar om karensdagar, sämre arbetsskadeförsäkring och
försämrad anställningstrygghet kommer att med särskild
kraft drabba kvinnorna.
Löner
Hur kvinnors löner utvecklar sig i förhållande till
männens är också en fråga som är av största betydelse för
jämställdheten mellan könen. Nedanstående tabell visar
utvecklingen i Sverige inom olika kollektiv. Jämförelsen
bygger på genomsnittslönen för män respektive kvinnor
inom varje kollektiv, och kvinnornas lön är uttryckt som en
procentandel av männens, se tabell 2.
De senaste 30 åren har löneskillnaderna mellan män och
kvinnor minskat dramatiskt. Utjämningen tycks nu
emellertid ha avstannat och tendenser finns också att
skillnaden ökar igen. Av den faktiska löneskillnaden beror
troligen drygt hälften på att män och kvinnor arbetar i olika
verksamheter och i olika befattningar. Resterande skillnad
beror på andra förhållanden, där direkt lönediskriminering
kan vara ett skäl.
I ett internationellt perspektiv har dock
löneutjämningen mellan män och kvinnor hunnit långt i
Sverige. Alltsedan mitten av 1960-talet ligger svenska
kvinnor i topp bland OECD-länderna. I Norge, Danmark
och Italien ligger kvinnolönen på cirka 85 %
av mannens. I Frankrike, Finland, Nederländerna,
Belgien och Tyskland kommer kvinnorna upp till nivån 70--
80 %.
De brittiska kvinnorna når inte över 70 %
och de japanska ligger under 50 %.
Det
räcker alltså inte att ha lagstiftning med förbud mot
könsdiskriminerande lönesättning, som man har på många
håll på kontinenten, utan det krävs medvetna satsningar i
löneförhandlingarna för att komma tillrätta med
problemen.
Förklaringen till att svenska kvinnor hävdar sig så bra är
utan tvekan den solidariska lönepolitik som fackföreningar
i Sverige har drivit under lång tid. Denna politik har
inneburit dels minskade löneskillnader i allmänhet och dels
lika lön för likartat arbete. Hittills är det främst inom LO-
kollektivet som man har haft kraft att genomdriva denna
politik. Det framgår tydligt att detta har gynnat kvinnorna.
4. Politik för det goda arbetet åt alla
Bakgrund
Grunden för ett samhälles välstånd är medborgarnas
vilja till förvärvsarbete. Likaså är det en grundläggande
förutsättning för den enskildes trygghet och oberoende att
ha ett arbete, som man trivs med och inte behöver riskera
sin hälsa i. Det går aldrig att i efterhand via
socialförsäkringssystemet kompensera avsaknaden av ett
arbete.
För oss socialdemokrater är det därför grundläggande
att ha arbete åt alla som mål för den ekonomiska politiken.
Men vi vill också eftersträva att jobben skall vara så
innehållsrika och stimulerande som möjligt. Riskerna för
ohälsa måste minimeras.
I den tidigare socialdemokratiska regeringens politik för
full sysselsättning ingick som viktiga element kampen mot
inflationen, investeringar för framtiden, arbetslivets
förnyelse och den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
Dessutom fördes en regionalpolitik som satte tillväxt,
valfrihet och rättvisa i centrum.
Inflationsbekämpningen var också lyckosam och
inflationen är i dag nere på en god europeisk nivå.
Avgörande för den framgången var den nedväxling som
skedde från inflationslöner till reallöner. Utrymmet för
löneökningar måste bestämmas med utgångspunkt i
exportindustrins förutsättningar. Löneökningar utöver
detta leder bara till ökad inflation och till att arbetstillfällen
försvinner. En förutsättning för att vi i Sverige skall kunna
ha full sysselsättning på sikt är att löneökningarna håller sig
inom de samhällsekonomiska ramarna.
Ytterligare en viktig förutsättning för att långsiktigt
kunna behålla den fulla sysselsättningen är att göra
tillräckliga investeringar för framtiden. Vi måste se
till att Sverige har en väl utbyggd infrastruktur, inte
minst nu när Sverige skall bli en aktiv del i det integrerade
Europa. Likaså måste de anställda ha en sådan
kompetens att Sverige kan tävla med de mest
utvecklade länderna i världen.
Av dessa skäl drog den socialdemokratiska regeringen
upp riktlinjer för hur vi i Sverige under 90-talet skall
investera för minst 200 miljarder kronor i vägar, järnvägar,
broar, flygplatser och telekommunikationer. Beslut har
redan tagits om att sätta igång väg- och järnvägsprojekt för
tiotals miljarder kronor.
En förbättrad utbildning är ett av de viktigaste
instrumenten för att stärka den enskilde löntagarens
ställning på arbetsmarknaden och ge denne mer makt över
sin egen situation i arbetslivet. Ju bättre utbildning man har
desto större är chanserna till attraktiva jobb. Ur
arbetsgivarnas synvinkel är kompetent arbetskraft en
nödvändighet för att klara konkurrensen. Viktiga faktorer
bakom den ekonomiska tillväxten och utjämningen under
1900-talet är i själva verket att fler har utbildat sig under en
längre period och att skillnaderna i utbildning har minskat.
Alltför många löntagare har fortfarande en otillräcklig
utbildning. Så många som cirka 1,3 miljoner löntagare har
bara en utbildning som motsvarar nio år eller kortare. 850 000
yngre löntagare har en kort gymnasieutbildning. För
att förbättra dessa löntagares utbildning måste det finnas en
genomtänkt politik för hela utbildningsområdet.
Den socialdemokratiska regeringen drog också igång en
omfattande offensiv för att öka arbetskraftens kunskaper
och kompetens. En samlad politik i detta syfte måste beröra
alla utbildningsområden, från skolan till vuxenutbildning
och från omskolning till kompetensutveckling på
arbetsplatserna. Beslut har fattats om att göra
gymnasieskolans yrkesinriktade linjer treåriga. Alla skall
beredas plats i gymnasieskolan. Intagningen vid
högskolorna har ökat kraftigt. Vuxenutbildningen har
stärkts. Den arbetsplatsförlagda utbildningen har
stimulerats på olika sätt. Inom den aktiva
arbetsmarknadspolitiken har utbildning prioriterats
framför andra insatser.
Detta har lett till att antalet personer som deltar i
utbildning har ökat kraftigt. Mellan hösten 1990 och hösten
1991 ökade antalet med 50 000
personer.
Skall vi klara målet arbete åt alla, då måste också
arbetslivet förnyas. För den enskilde individen är det
ovärderligt att ha ett arbete som man trivs med, som man
får utvecklas i och som inte leder till skador och sjukdomar.
För arbetsgivaren är det en fördel att kunna erbjuda goda
arbetsvillkor. Det gör det lättare att rekrytera och behålla
personal, att öka produktiviteten, att minska kostnaderna
och öka konkurrenskraften. Samtidigt minskar samhällets
kostnader för ohälsa och utslagning, vilket möjliggör
angelägna satsningar på andra områden.
Den aktiva arbetsmarknadspolitiken är en
hörnsten i en politik för arbete åt alla. Den är en viktig del
av den ekonomiska politiken. Dess syfte är dels att
motverka arbetslöshet, dels att bidra till låg inflation och
ekonomisk tillväxt.
Konkret innebär detta att vi måste satsa på de
möjligheter till arbete som den öppna marknaden ger, att
de arbetslösas kompetens måste stärkas och den öppna
arbetslösheten bekämpas. Under det senaste året innebar
detta att antalet personer i arbetsmarknadsutbildning ökat
mycket kraftigt.
I en politik för arbete åt alla krävs slutligen en väl
fungerande regionalpolitik. Den socialdemokratiska
regionalpolitiken utgår från tre grundläggande begrepp:
tillväxt, valfrihet och rättvisa.
Regionalpolitiken skall vara så utformad att den främjar
tillväxt genom att ta vara på lediga resurser och bygga
vidare på naturliga förutsättningar för produktionen. Den
bör vidare leda till valfrihet genom att göra det möjligt för
människor att kunna bo och arbeta i olika delar av landet; i
storstäder, mindre tätorter och i glesbygd.
Regionalpolitiken skall också medverka till en rättvis och
jämn fördelning av resurser mellan landets olika delar, där
hänsyn tas till att förutsättningarna att försörja sig varierar.
Vår syn på saken
Sverige befinner sig nu i en påfrestande lågkonjunktur.
Den viktigaste politiska uppgiften är därför att bekämpa
den snabbt stigande arbetslösheten. Detta kräver kraftfulla
åtgärder inom olika politikområden.
Regeringens politik leder fel. Den innebär en
åtstramning för två tredjedelar av ekonomin, en minskad
efterfrågan och därmed en försvagad produktion och
sysselsättning. Regeringen har nu tvingats skriva ner sina
prognoser för tillväxten och skriva upp prognoserna för
arbetslösheten. Arbetslösheten kommer redan under 1992
att uppgå till 3,5--4 %
av arbetskraften och till 4--5 %
1993. Det innebär att arbetslösheten kommer att öka
med 50 000--100 000
personer jämfört med lågkonjunkturåret 1991 och
att kostnaderna för kontantstöd kommer att öka till över 18
miljarder kronor under det kommande budgetåret.
Detta kommer att drabba många människor mycket
hårt, särskilt då ungdomar och andra som har en svag
anknytning till arbetsmarknaden. Det kommer att resultera
i en kraftig uppgång av långtidsarbetslösheten. Många
riskerar att tappa fotfästet på arbetsmarknaden och Sverige
kan få en bestående hög arbetslöshet.
Vi menar att detta är en oacceptabel utveckling som
måste brytas. Tvärtemot vad regeringen påstår använder
man nu de arbetslösa som ett medel i den ekonomiska
politiken. Man ökar nämligen helt medvetet den öppna
arbetslösheten. Av regeringens egen finansplan framgår för
övrigt att man inte längre prioriterar den fulla
sysselsättningen.
Det kommer inte heller att vara möjligt att med den
traditionella aktiva arbetsmarknadspolitiken förhindra att
arbetslösheten stiger till nivåer som i modern tid varit
okända i Sverige. En omläggning av den ekonomiska
politiken i den riktning vi föreslår är därför en
grundförutsättning för att kunna hävda full sysselsättning.
Därtill kommer en kraftfull arbetsmarknadspolitik.
Våra förslag
Vi accepterar inte en utveckling som leder fram till att
upp emot 225 000
personer går arbetslösa nästa år. Denna utveckling
måste brytas.
Vi kräver att regeringen lägger fram ett ekonomiskt-
politiskt program som i en första etapp har till syfte att
pressa ned arbetslösheten till 3 %
i stället för att låta den öka till 4--5 %.
Ett
sådant program måste innehålla åtgärder över ett
brett fält.
Först och främst kräver vi att de åtgärder som
underminerar sysselsättningen för de företag som
producerar varor och tjänster för hemmamarknaden
avvisas.
Vi vill därutöver ta initiativ till satsningar inom
byggindustrin och infrastrukturområdet. Det är självfallet
också av yttersta vikt att de infrastrukturprojekt som redan
är beslutade genomförs så fort som möjligt och att nya tas
fram. Det gäller att skapa jobb samtidigt som
kostnadsfördelar kan uppnås. De lediga jobben måste
tillsättas i samråd med AMS för att den aktiva
arbetsmarknadspolitiken skall kunna effektiviseras.
Vi kräver också satsningar på utbildning och
kompetenshöjning för både ungdomar och vuxna.
Ytterligare satsningar måste ske på den aktiva
arbetsmarknadspolitiken och då inte minst för att bekämpa
ungdomsarbetslösheten.
Förnyelsen av arbetslivet måste fortsätta. Satsningarna
på regionalpolitiken måste öka.
Inflationsbekämpningen måste fortsätta genom att vi
säger nej till inflationslöner, men ja till ökade reallöner.
I vår ekonomiska motion redovisar vi en politik för
tillväxt, som samtidigt bekämpar arbetslöshet och inflation.
I det följande redovisar vi i denna motion förslag till olika
insatser för full sysselsättning. Gemensamt för dem alla är
att de ingår i en samordnad politik för allas rätt till det goda
arbetet.Förnyelsen av arbetslivetAktiv
arbetsmarknadspolitikRegionalpolitiken 5.
Förnyelsen av arbetslivet
Bakgrund
Vi socialdemokrater har som mål att alla som vill skall
ha ett arbete. Men enligt vår mening räcker det inte med att
ha ett arbete. Vi vill gå längre. Vi vill också förändra
arbetets villkor och innehåll. Många löntagare riskerar
fortfarande sin hälsa i jobbet. Ännu fler har monotona och
ofria jobb, som inte ger någon arbetstillfredsställelse.
För oss socialdemokrater innebär ''det goda arbetet'' att
risken för att råka ut för olyckor eller sjukdomar i jobbet är
minimal. Vår vision är att arbetsuppgifterna skall vara
stimulerande. Alla måste få ''använda huvudet'' i jobbet,
alla måste få ansvar och de befogenheter som behövs. De
allra flesta vill också vara en del i en arbetsgemenskap och
utvecklas genom att lösa problem tillsammans med andra.
I den takt jobben förbättras och blir mer innehållsrika
kommer utslagningen från arbetslivet att minska och det
rent mänskliga lidandet att bli mindre. Samtidigt kommer
produktiviteten på arbetsplatserna att öka och
konkurrenskraften att stärkas. Likaså minskar samhällets
kostnader för ohälsa och utslagning.
Socialdemokratin insåg att det behövs kraftfulla
politiska insatser för att uppnå en utveckling som leder till
bättre arbetsmiljöer och mer innehållsrika jobb. Den
socialdemokratiska regeringen inledde därför en offensiv
för arbetslivets förnyelse genom att tillsätta en
arbetsmiljökommission.
Därefter har bl a följande insatser gjorts.
Arbetslivsfonden inrättades för att ekonomiskt stödja en
förändring av arbetsplatserna och en aktiv rehabilitering.
Samtidigt bedriver fonden en viktig
informationsverksamhet.Lagstiftningen ändrades för att
tydliggöra arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljöarbetet,
öka aktiviteten inom området ute på arbetsplatserna samt
renodla företagshälsovårdens roll.
Rehabiliteringsverksamheten har organiserats för att en
snabb rehabilitering skall komma till stånd och en särskild
rehabiliteringspenning har införts, som garanterar lönen
under rehabiliteringsperioden.Arbetarskyddsstyrelsen
har fått kraftigt ökade resurser för sin tillsynsverksamhet
och försäkringskassorna har fått ekonomiska möjligheter
till rehabiliterande insatser.Produktivitetsdelegationen
tillsattes för att analysera produktivitetens utveckling.
Mycket positiva resultat har redan uppnåtts och ett
intensivt förändringsarbete pågår nu på många
arbetsplatser.
Vår syn på saken
Den offensiv som vi socialdemokrater inledde för
arbetslivets förnyelse måste fortsätta och intensifieras.
Kunskaperna ökar nu om den betydelse denna förnyelse har
för långsiktig tillväxt, ökad produktivitet och utvecklad
välfärd.
Både Kompetensutredningen (SOU 1991:56) och
Produktivitetsdelegationen (SOU 1991:82)
visar i sina betänkanden att många företag
kraftigt kunnat öka sin produktivitet genom att
modernisera sin arbetsorganisation. Samtidigt konstaterar
delegationen att en moderniserad och förbättrad
arbetsorganisation innebär en betydande
produktivitetspotential för framtiden. Utredningarna
konstaterar att framtidens jobb skapar en högre
produktivitetsutveckling, om man kan ta tillvara den
höjning av utbildningsnivån som sker i skolsystemet.
En fortsatt offensiv för arbetslivets förnyelse kräver
politiska initiativ på ett antal områden, framför allt inom
kompetensutvecklingarbetsorganisation och
arbetsinnehållaktivt arbetsmiljöarbetearbetstider
arbetsrätt
Samtidigt vill vi understryka att dessa områden hör
intimt samman. Förändringar av arbetsorganisationen
förutsätter t.ex. bättre kunskaper och en moderniserad
arbetsrätt.
Våra förslag -- kompetensutveckling
Förändringarna i arbetslivet är omfattande och leder till
att kompetenskraven i arbetet långsiktigt ökar. Det är då
nödvändigt att de anställdas kunskaper utvecklas i samma
takt. Det sker inte i dag. Därför riskerar främst den
fjärdedel av arbetskraften som är korttidsutbildad att få
stora problem på den framtida arbetsmarknaden. Och
likaså kan på nytt brist på kompetent personal uppstå på
den svenska arbetsmarknaden.
Det är också alldeles klart att arbetsgivarna måste ta ett
större ansvar för denna kompetensutveckling. Många
anställda får i dag ingen som helst personalutbildning. I dag
ägnar ungefär en fjärdedel av de anställda en arbetsvecka
per år åt personalutbildning. Men det är endast 24 % av
LOs medlemmar som får någon form av
personalutbildning. Detta kan jämföras med 48 %
för TCO-medlemmar och med 60 %
för SACOs medlemmar.
Många korttidsutbildade får ingen annan
kompetensutveckling än den som sker inom ramen för
arbetet. Ett vidgat arbetsinnehåll leder därför i sig till ett
ökat lärande och en höjd kompetens.
Kompetensutredningen visar tydligt hur viktigt det är för
hela samhället att en betydande ökning sker av
kompetensutvecklingen ute på arbetsplatserna. Det är även
nödvändigt att denna kopplas ihop med en förändrad
arbetsorganisation, där arbete och lärande går hand i hand.
AMS har genom den praktiska försöksverksamhet för att
stimulera kompetensutveckling som bedrivits vid 30 företag
visat vilka positiva effekter som kan nås inom detta område.
Vi menar att det i nuvarande konjunkturläge är
nödvändigt att på bred front stimulera till
kompetensutveckling ute på arbetsplatserna. Det är nu det
bör vara högkonjunktur för utbildning.
Vi föreslår därför att en två-årig
försöksverksamhet på bred basis genomförs inom
tillverkningsindustrin för att öka personalens
kompetens. Denna bör inriktas mot de små och medelstora
företagen. Förutsättningarna för denna är följande.
Arbetsgivarna får inom vissa ramar göra avdrag på de
sociala avgifterna för kostnader för kompetensutveckling.
En förutsättning för att få göra detta avdrag är att de lokala
parterna (eller de anställda direkt om fack saknas) gör en
gemensam plan för kompetensutveckling. Den skall
innehålla följande.En gemensam
inventering/kartläggning av såväl de anställdas som
företagets behov av ny kompetens på kort och längre sikt.
En beskrivning skall finnas om hur behovet skall
tillgodoses.En plan skall finnas för vad som särskilt måste
göras för att öka och tillvarata kvinnliga anställdas
kompetens och vad som behövs i form av
kompetensutveckling för att bryta könssegregeringen av
arbetsuppgifter på arbetsplatsen.Det skall framgå av
planen hur olika grupper av anställda skall få del av
kompetensutvecklingen.
Finns ovanstående plan får arbetsgivaren göra avdrag
med hälften av kostnaden för de anställdas
kompetensutveckling vid redovisningen av de sociala
avgifterna. Avdraget får dock inte överstiga en tredjedels
basbelopp per anställd och år. Arbetsgivaren får totalt inte
heller göra ett avdrag som överstiger 500 000
kr. Avdragen granskas på vanligt sätt i samband med
taxeringen. Ett lagförslag med denna innebörd finns i
bilaga 1.
Vid ett högt utnyttjande kan intäktsminskningen för de
sociala avgifterna beräknas till 425 milj.kr. men beloppet
blir troligen klart mindre.
En särskild utredare bör få i uppdrag att följa upp
och utvärdera erfarenheterna av detta försök samt vid
behov föreslå regler för framtiden.
Våra förslag -- arbetsorganisation och arbetsinnehåll
Alla erfarenheter visar hur viktigt det är för de anställda
och för produktivitetsutvecklingen att arbetet med att
förändra arbetsorganisationen och vidga de anställdas
arbetsinnehåll intensifieras. Detta har dokumenterats av de
tidigare nämnda utredningarna.
Det är angeläget att de erfarenheter som dessa
utredningar redovisat rörande betydelsen för
produktiviteten av förändrad arbetsorganisation, vidgat
arbetsinnehåll och ökad kompetens tas till vara. I första
hand är detta en fråga för arbetsmarknadens parter att
närmare diskutera. Sådana diskussioner pågår också mellan
t.ex. SAF, LO och PTK. Det är dock ytterligt angeläget att
staten fortsätter att stimulera ett förändringsarbete på detta
område, att avtal träffas och att de goda exempel som finns
sprids.
Vi föreslår därför följande.Ett råd för det goda
arbetet inrättas. I detta bör ingå företrädare för
regeringen, parlamentariker, arbetsmarknadens parter,
arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och
arbetslivsfonden. Ett mindre sekretariat bildas. Rådet skall
verka inom områdena arbetsorganisation, arbetsinnehåll,
kompetensutveckling, arbetstider samt därmed
sammanhängande produktivitetsfrågor. Rådets uppgift bör
vara attfinna en nationell strategi i dessa frågor,i
största möjliga samförstånd föreslå lämpliga åtgärder till
regeringen, arbetsmarknadens parter och myndigheter,
finna lämpliga former för ett nationellt och regionalt
erfarenhets- och informationsutbyte,delta i
informationsverksamhet.Staten som arbetsgivare bör
göra en extra insats. Det är angeläget att staten gör extra
insatser för att utveckla arbetsorganisationen och de
anställdas arbetsuppgifter och kompetens. Ett antal större
konkreta referensprojekt bör genomföras snarast, där
målsättningen skall vara att öka produktiviteten genom att
förändra arbetsorganisationen, ge de anställda bredare
arbetsuppgifter samt öka deras kompetens. Satsningen bör
omfatta 100 milj.kr. och finansieras från ordinarie anslag,
sökta bidrag från arbetslivsfonden, statens förnyelsefond
samt via den ordinarie arbetsmarknadspolitiken.
Regional samverkan. I många regioner pågår för
närvarande ett arbete med att samordna insatser från
arbetslivsfonden, försäkringskassan, arbetsförmedlingen,
yrkesinspektionen och andra myndigheters sida gentemot
arbetsgivarna och löntagarna. Det är angeläget att de mest
effektiva samarbetsformerna snarast redovisas för samtliga
regioner. Generaldirektörerna för berörda myndigheter bör
därför få i uppdrag att i några län arbeta fram lämpliga
samarbetsformer och metoder samt därefter föreslå sådana
och de eventuella förändringar i ansvarsområdena som kan
behövas. Därefter bör de också få i uppdrag att föra ut
erfarenheterna till länen.
Våra förslag -- aktivt arbetsmiljöarbete
Grundläggande för förnyelsen av arbetslivet är det
förebyggande arbetsmiljöarbetet, liksom en aktiv och snabb
rehabilitering av dem som skadas i arbetet. På förslag av
den tidigare socialdemokratiska regeringen fattade
riksdagen ett flertal beslut under 1991 som väsentligt
förbättrar situationen inom dessa områden. Det är
arbetsgivaren som har det yttersta ansvaret att leva upp till
de regler som nu gäller.
En viktig resurs för arbetsgivaren och de anställda är
företagshälsovården. Det gäller inte minst de små
och medelstora företagen. Så sent som förra året bestämde
riksdagen om företagshälsovårdens inriktning och
finansiering. Regeringen föreslår nu att statsbidragen till
företagshälsovården avskaffas per den 1 januari 1993.
Samtidigt har SAF, som inte tycks motsätta sig att bidragen
avskaffas, sagt upp gällande arbetsmiljöavtal, där reglerna
om företagshälsovård finns.
Enligt vår uppfattning har företagshälsovården en
mycket viktig uppgift att fylla. Den är de anställdas och
arbetsgivarens gemensamma resurs i det förebyggande
arbetsmiljöarbetet. Samtidigt skall den medverka till en
snabb rehabilitering av anställda som drabbas av ohälsa.
Enligt vår uppfattning är det oacceptabelt att det skall råda
osäkerhet om företagshälsovårdens framtid efter den 1
januari 1993.
Vi föreslår därför att en lag införs från den 1 januari
1993, i vilken alla arbetsgivare blir skyldiga att
tillhandahålla företagshälsovård. Det ligger också i linje
med den skyldighet som Sverige har att uppfylla ILO-
konventionen nr 161 om företagshälsovård. Införs en sådan
lag är vi också beredda att acceptera att bidraget till
företagshälsovården upphör.
Självfallet måste lagen garantera de anställda
företagshälsovård av god kvalitet. Riksdagen bör slå fast
följande riktlinjer för en sådan lagstiftning.Varje
arbetsgivare är skyldig att tillhandahålla företagshälsovård
(FHV) åt samtliga anställda.FHV är en gemensam
opartisk expertresurs åt såväl arbetsgivare som företrädare
för lokala fackliga organisationer, arbetsledare och
anställda.Målet för FHVs verksamhet är att uppnå bästa
möjliga hälsa och välbefinnande för de anställda. Däri ingår
både fysisk och psykisk arbetsmiljö, liksom sociala
frågor.FHV skall i första hand arbeta med förebyggande
arbetsmiljöverksamhet och anpassning av
arbetsförhållandena till individens förutsättningar och skall
ge råd i frågor såsom teknik, arbetsorganisation och
arbetsinnehåll, löneformer samt förläggning av
arbetstider.FHV skall uppfylla kraven i ovan nämnda
ILO-konvention.
En viktig del i arbetsmiljöarbetet är vidare att
dokumentera de kostnader för den enskilda arbetsgivaren
som uppstår på grund av en dålig arbetsmiljö. Dessa
kostnader skall vara tydliga inte bara för den enskilda
arbetsgivaren och styrelser, utan även för myndigheter och
den breda allmänheten. Den socialdemokratiska
regeringen tog initiativ till en utredning rörande s.k.
personalekonomiska redovisningar. Utredningen har
lagt fram förslag om sådan lagstiftning (Ds 1991:45). Enligt
vår mening bör riksdagen lagstifta i enlighet med
utredningens förslag. I bilaga 2 finns förslag till
lagtext. Regeringen bör genomföra den förändring för
myndigheterna i förordningen (1979:1212) med föreskrifter
om statliga myndigheters bokföring som utredningen
föreslår.
Våra förslag -- flexibla arbetstider
Traditionellt har produktionens krav fått bestämma
arbetstidernas förläggning och över möjligheterna för den
enskilde löntagaren att få ledigt. Olika lagliga skyddsregler
till förmån för arbetstagaren har utarbetats. Utvecklingen
har dock gått i riktning mot ett ökat inflytande för den
enskilde. Inget annat land i världen har så stor andel av
befolkningen i arbete som Sverige. För att
småbarnsföräldrar, ensamstående och andra skall kunna
förvärvsarbeta på ett rimligt sätt är det nödvändigt att
förstärka det enskilda inflytandet. Detta är också en fråga
om större frihet för alla löntagare och en viktig förutsättning
för att kunna delta i föreningsliv av olika slag.
Vi är övertygade om att dagens produktionssystem i
större utsträckning än tidigare medger en väsentligt ökad
flexibilitet. Vi har också den uppfattningen att en sådan
individuell flexibilitet stimulerar produktiviteten, eftersom
individen får bättre möjligheter att anpassa sina arbetstider
efter sitt familjeliv. En ökad flexibilitet kan också ibland
vara ett berättigat krav från arbetsgivaren, t.ex. vid
tillfälliga arbetstoppar, i verksamheter som förutsätter ett
högt kapitalutnyttjande eller inom serviceinriktade
verksamheter. Ofta kan t.o.m. löntagarna och
arbetsgivaren ha sammanfallande intressen, men självfallet
är intressena ibland motstridiga.
För att uppnå den nödvändiga balansen behövs enligt
vår uppfattning dels nya lagregler som ger möjlighet
till ökad flexibilitet och större inflytande för den enskilde,
dels branschavtal som anger ramar, tar hänsyn till
branschproblem och ytterligare reglerar det individuella
inflytandet, dels lokala kollektivavtal samt dels
ett individuellt inflytande för den enskilde i förhållande till
arbetsgivaren.
Mot den här bakgrunden bör enligt vår mening
riksdagen besluta om följande inriktning av
arbetstidspolitiken för framtiden.För
heltidsarbetande bör fastslås en högsta årsarbetstid i
timmar. Semesterledighet ingår i årsarbetstidsmåttet och
den skall vara timberäknad.Förläggning av arbetstiden
skall ske helt fritt genom bransch- och lokala avtal. Flextid
morgon och kväll bör införas på alla arbetsplatser och för
alla anställda, där detta är möjligt. Ett stort inflytande för
den enskilde individen måste eftersträvas när det gäller
förläggningen av arbetstiden. Löntagarnas individuella
förutsättningar och önskemål måste beaktas.
Semesterledighet under de första 160 timmarna (4 veckor)
tas ut som nu. Överskjutande timmar och sparad
semesterledighet beslutar arbetstagaren själv om. Det skall
vara möjligt att ta ut denna semesterledighet i form av
arbetstidsförkortning under en del av året, varje dag i
veckan, någon viss dag i veckan eller som enstaka dagar
eller timmar vid behov. Arbetsgivaren kan motsätta sig
detta bara om ledigheten skulle medföra allvarliga men för
produktionen. Vid tvist gäller 34 §
medbestämmandelagen.All semester, betald såväl som
obetald, överstigande 160 timmar får sparas till senare år
utan begränsning i tiden.För att ge ett större utrymme för
personliga önskemål som anställda kan ha, bör man i vissa
fall ha rätt att i ett år också få spara semester mellan 80 (2
veckor) och 160 timmar. Denna rätt har löntagaren när
personliga skäl finns. Denna sparade semester måste tas ut
året därpå och ett sådant sparande får ske högst en gång
inom en femårsperiod.
Våra förslag -- kvinnornas situation
Det återstår ännu mycket att göra för att förbättra
kvinnornas situation på arbetsmarknaden. Alla åtgärder
som redovisats tidigare kommer att ha större betydelse för
kvinnor än män, eftersom kvinnorna relativt sett har en
besvärligare situation.
Aktiv arbetsmarknadspolitik, solidarisk lönepolitik, en
förändrad arbetsorganisation, större satsningar på
kompetensutveckling samt en aktiv arbetsmiljöpolitik är
alla nödvändiga åtgärder för att förbättra kvinnornas
situation. En bristande politik inom dessa områden eller
mindre resurser drabbar alltid kvinnor hårdare än män.
Men det krävs, enligt vår uppfattning, mer för att
förbättra kvinnornas situation.
Vi menar att löneutjämningen mellan män och kvinnor i
Sverige måste fortsätta. Vi är övertygade om att en viktig
förutsättning för detta är att de fackliga organisationerna
fortsätter att framgångsrikt driva en solidarisk
lönepolitik. Det finns de som vill att löneökningarna
enbart skall fastställas ute i företagen och att arbetsgivaren
skall bestämma vilka som skall ha löneökning. En
lönepolitik med den inriktningen kommer utan tvekan att
missgynna kvinnorna och leda till ökade löneskillnader.
Arbetslivsfonden stödjer på olika sätt projekt som
genom en förändrad arbetsorganisation leder till en bättre
arbetsmiljö för de anställda. Vi anser att fonden bör få i
uppdrag att under en tvåårsperiod genomföra projekt som
särskilt vänder sig till kvinnorna. Fonden bör få möjlighet
att inom ramen för sina resurser vid sidan av gällande regler
satsa 50 milj.kr. per år i sådana projekt. Projekten måste tas
fram tillsammans med arbetsgivaren och berörda fackliga
organisationer och bidragen betalas till arbetsgivaren på
vanligt sätt. Projekten bör sikta på att genomgripande
förändra kvinnors arbetssituation. Ett tiotal
referensprojekt bör genomföras. I projekten bör man
aktualisera frågor som fysisk arbetsmiljö,
arbetsorganisation och arbetsinnehåll, ansvar och
befogenheter, arbetstider och liknande. Inte minst måste
stor vikt läggas vid kompetensutveckling. Fonden bör också
få i uppdrag att dokumentera erfarenheterna från projekten
och informera om dem. Enligt uppgift från fonden har man
också möjlighet att i viss utsträckning bidra till kostnaderna
för framtagande av projekten.
Många kvinnor är deltidsarbetslösa. Det innebär
att de samtidigt som de arbetar deltid hos en arbetsgivare är
anmälda som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. Dessa
kvinnor återfinns främst inom offentlig sektor och inom
handeln. Trots flera försök har arbetsmarknadens parter
inte kunnat lösa frågan. Problemet har oftast sin grund i att
arbetsgivaren organiserar arbetet på ett sådant sätt att en
mängd olika deltidstjänster uppstår.
Många kvinnor tvingas välja mellan att säga upp sin
deltidsanställning för att i stället uppbära
arbetslöshetsersättning på heltid eller jobba kvar i ett
deltidsjobb som man inte kan försörja sig på.
Så får det inte vara. Det är rimligt att dessa kvinnor får
en förtursrätt till tjänster som blir lediga hos arbetsgivaren
och som innehåller mer tid än den egna tjänsten. Ett
lagförslag med denna innebörd finns i bilaga 3.
Ett annat problem som också oftast drabbar kvinnor är
förläggningen av föräldraledighet, när man vill
minska sin dagliga arbetstid. Som det nu är bestämmer
arbetsgivaren ensidigt när under dagen som ledigheten skall
tas ut. Vi föreslår att regeln i 8 § andra stycket
föräldraledighetslagen ändras så att föräldern själv får
bestämma när under dagen ledigheten skall tas ut.
Undantag gäller dock om ledigheten skulle medföra
allvarliga men för produktionen. Vid tvist gäller 34 §
medbestämmandelagen. Ett lagförslag med denna innebörd
finns i bilaga 4.
Det är vidare nödvändigt att ett intensifierat aktivt
jämställdhetsarbete sker ute på arbetsplatserna. I de
flesta fall bygger detta arbete på avtal. Det är
arbetsgivarens ansvar att se till att ett sådant
jämställdhetsarbete kommer till stånd. Men det är en
självklarhet att löntagarnas organisationer måste vara
pådrivande. Enligt vår uppfattning går jämställdhetsarbetet
för långsamt ute på många arbetsplatser och de lokala
aktiviteterna är inte tillräckligt kraftfulla. Det gäller att se
över alla de områden som kan påverka jämställdheten på
arbetsplatsen och upprätta en plan för hur jämställdheten
kan förbättras. En sådan bör exempelvis innehålla riktlinjer
för rekrytering av personal, befordran,
kompetensutveckling och personalutveckling. Parterna bör
också se över i vilken utsträckning arbetsorganisation,
lönesättning och arbetstider kan förhindra jämställdhet
mellan könen.
Våra förslag -- arbetsrätten
Den svenska modellen inom arbetsrätten har sin grund i
rikstäckande kollektivavtal och välorganiserade fackliga
parter, som i förhandlingar löser de flesta tvister. Under
1970-talet infördes en omfattande arbetsrättslig lagstiftning
i syfte att demokratisera arbetslivet.
En viktig del i förnyelsen av arbetslivet är att
modernisera arbetsrätten. Det finns många skäl till detta
både mot bakgrund av utvecklingen i företagen och i
samhället i övrigt, men också med hänsyn till den
internationalisering som sker. Målsättningen för oss
socialdemokrater är att ha ett fortsatt demokratiskt
arbetsliv med ett verkligt inflytande för löntagarna och
deras fackliga organisationer. Detta var grunden till de
direktiv för en arbetsrättslig översyn som den
socialdemokratiska regeringen beslutade om den 15 augusti
1991. Dessa direktiv har upphävts av den borgerliga
regeringen.
Med målsättningen ovan som grund menar vi att den
framtida arbetsrätten bör ha följande
inriktning.Den fria förhandlingsrätten och rätten
att vidta fackliga stridsåtgärder får inte inskränkas.
Föreningsrätten bör stärkas genom ett starkare
anställningsskydd för fackligt förtroendevalda.
Lagreglering av ideella organisationers inre angelägenheter
avvisas, liksom regler om den s.k. negativa
föreningsrätten.Det gäller att slå vakt om
kollektivavtalet som bärare av de enskildas rättigheter och
skyldigheter och som medel att uppnå samarbete mellan
arbetsmarknadens parter.Parterna bör stimuleras att
träffa avtal om ett decentraliserat medinflytande för de
anställda. Det gäller särskilt att uppnå ett ökat inflytande
för den enskilde över sin egen arbetssituation.
Löntagarnas inflytande vid företagsförvärv måste öka.
De arbetsrättsliga reglerna bör inte påverkas av hur
arbetsgivaren väljer att organisera sin verksamhet.De
tillfälliga anställningarna bör minska i antal.
Anställningsskyddet får inte försvagas.Ökad
uppmärksamhet måste ges åt skyddet för de anställdas
integritet.Företagens internationalisering måste
föranleda ett ökat inflytande för de anställda i
internationella koncerner.
Lagändringar bör nu genomföras inom några
områden.Riksdagen bör lagstifta om att
småföretag får möjlighet att försäkra sig mot
semesterlönegrundande frånvaro i enlighet med vad som
föreslås i utredningen SOU 1991:109. Förslag till lagtext
finns i bilaga 5.Riksdagen bör också lagstifta om
ett utökat inflytande för de anställda vid
företagsförvärv i enlighet med förslag i utredningen
Ds 1991:34. Förslag till lagtext finns i bilaga 6.
Våra förslag -- anslagsfrågor
Vi accepterar att bidraget till företagshälsovården
försvinner under förutsättning att en lagenlig skyldighet
införs för arbetsgivarna att tillhandahålla företagshälsovård
av god kvalitet.
Användningsområdet för de s.k. MBL-medlen
ändrades så sent som förra året. Dessa medel möjliggör för
de fackliga organisationerna att utbilda de anställda i viktiga
frågor om arbetslivets förnyelse. Det är viktigt att de
anställdas kunskaper ökar exempelvis om hur
förändringsarbete kan bedrivas på arbetsplatsen. Detta ger
bättre möjligheter att öka produktiviteten. En betydande
del av medlen går också enligt uppgift till utbildning i
jämställdhetsfrågor. Vi kan därför inte acceptera att dessa
medel försvinner. Allra minst som regeringen planerar
omfattande förändringar i den arbetsrättsliga
lagstiftningen. Däremot får också sparsamhet gälla för detta
område, varför vi accepterar en neddragning med 50
milj.kr.
Därmed accepterar vi att dessa 50 milj.kr. används för
att finansiera arbetarskyddsverket och
arbetsmiljöinstitutet.
Den borgerliga regeringens politik
Den nuvarande borgerliga regeringen tycks vara
fullständigt ointresserad av arbetslivets förnyelse. Den
offensiv som den socialdemokratiska regeringen inledde för
att förnya arbetslivet har inte bara avbrutits utan dessutom
försvagats. Insatser för bättre arbetsmiljö verkar vara
bannlysta av regeringen. Det är särskilt allvarligt med
hänsyn till att förnyelsearbete alltid riskerar att avstanna i
en lågkonjunktur. Det krävs då att extra stora
ansträngningar görs för att detta inte skall hända.
Men regeringen ägnar krafterna åt att på löntagarnas
bekostnad stärka arbetsgivarnas ställning, bekämpa
löntagarnas organisationer, ifrågasätta den fria
förhandlingsrätten, försämra möjligheterna till ett aktivt
förnyelsearbete och lägga nya bördor på dem som drabbas
av ohälsa.
Regeringens politik innebär att löntagarnas och de
fackliga organisationernas ställning på arbetsplatserna skall
försvagas. Anställningstryggheten urholkas och inflytandet
för de anställda blir mindre. Fackliga fri- och rättigheter
skall beskäras, fackligt arbete försvåras och fackförbundens
ekonomi undergrävas.
I det aktiva arbetsmiljöarbetet spelar
företagshälsovården en viktig roll. Den har byggts upp
under lång tid och omfattar nu cirka 85 %
av de anställda. Utan att ens fundera över
konsekvenserna vill den borgerliga regeringen ta sin hand
från företagshälsovården. Det kan få mycket allvarliga
följder för det förebyggande arbetsmiljöarbetet, liksom för
det aktiva rehabiliteringsarbetet som bedrivs ute på
arbetsplatserna.
Resurserna för kompetensutveckling av vuxna skärs ned
dramatiskt och de anställda får kraftigt försämrade
möjligheter att lära sig hur förnyelsearbetet kan bedrivas på
arbetsplatserna.
Anställda på arbetsplatser med besvärliga
arbetsmiljöproblem kommer att drabbas hårt av
regeringens förslag att införa två karensdagar samt av de
aviserade försämringarna i arbetsskadeförsäkringen. Dessa
förändringar kommer att slå speciellt hårt mot kvinnorna.
Det gäller inte minst förslagen om att inte längre acceptera
belastningsskador som arbetsskada. Det kommer inte bara
att drabba främst kvinnorna ekonomiskt utan också
allvarligt försvåra det förebyggande arbetsmiljöarbetet. En
tillförlitlig rapportering av arbetsskador på arbetsplatsen är
nämligen en nödvändig och grundläggande del i det
förebyggande arbetet.
6. Aktiv arbetsmarknadspolitik
Bakgrund
Vår ekonomiska politik är inriktad på att bekämpa
inflationen, stärka konkurrenskraften samt stimulera
tillväxt och produktivitet. Huvuduppgifterna nu är att bryta
den nuvarande lågkonjunkturen samt främja långsiktig
ekonomisk tillväxt.
Arbetsmarknadspolitiken är en mycket viktig del i den
ekonomiska politiken. Arbetsmarknadspolitiken påverkar
arbetsutbudet, utnyttjandet av arbetskraften och
anpassningen på arbetsmarknaden. Politiken har under
senare år i stor omfattning inriktats mot att öka utbudet av
arbetskraft, underlätta omställningen på arbetsmarknaden
och förändra de dåliga jobben. En omfattande satsning på
utbildning har skett främst genom
arbetsmarknadsutbildningen. Under det senaste året har
också s.k. utbildningsvikariat inrättats.
Inriktningen och omfattningen av den aktiva
arbetsmarknadspolitiken framgår av nedanstående tabell.
Tabell 3.
a19p
De satsningar som gjorts innebär att ökningen av den
öppna arbetslösheten kraftigt kunnat begränsas, samtidigt
som tusentals löntagare fått en ny eller bättre utbildning. På
ett år beräknas närmare 5 %
av arbetskraften genomgå någon form av
vidareutbildning. Denna politik är en nödvändig investering
för framtiden och måste fullföljas.
Våra förslag till inriktning av arbetsmarknadspolitiken
Den dåliga konjunkturen måste också fortsättningsvis
utnyttjas till att öka arbetskraftens kompetens och till andra
åtgärder som underlättar anpassningen på
arbetsmarknaden och förbättrar den enskildes möjligheter
att hävda sig på arbetsmarknaden. En hård prioritering
måste göras av mer omfattande insatser till sökande med
störst behov som riskerar långtidsarbetslöshet. Det är också
en förutsättning för att förhindra att utförsäkring sker från
arbetslöshetskassan.
Mot den här bakgrunden avvisar vi regeringens försök
att försvaga den aktiva arbetsmarknadspolitiken och
använda arbetslösheten som ett medel i den ekonomiska
politiken. Vi säger nej till planerna på att av ideologiska
skäl fritt tillåta vinstsyftande arbetsförmedlingar.
För det kommande budgetåret bör följande
riktlinjer gälla.Arbetslinjen skall hävdas. Aktiva
åtgärder såsom arbetsmarknadsutbildning och
rörlighetsstimulanser skall tillgripas före
sysselsättningsskapande åtgärder. Kontantstöd skall
tillgripas i sista hand.Platsförmedling skall prioriteras.
Varje ledig plats är viktig för att tillgodose arbetsgivarens
behov och förkorta arbetslöshetstiden. Vakanstiderna bör
minska och ökningen av arbetslöshetstiderna begränsas.
Ansträngningarna för att få flyktingar och andra invandrare
i arbete måste fortsätta med minst oförminskad takt.
Antalet arbetshandikappade som lämnar förmedlingen och
arbetsmarknadsinstitut och som placeras i arbete och
utbildning får inte minska jämfört med innevarande
budgetår.Den svaga arbetsmarknadssituationen får inte
medföra att ungdomsarbetslösheten drastiskt ökar. Nya
metoder bör prövas för att få ungdomar upp till 24 år i
arbete eller utbildning.Långtidsarbetslösheten måste
begränsas.Insatserna för att bryta den könsuppdelade
arbetsmarknaden skall intensifieras.
Arbetslinjen måste hävdas och förstärkas, liksom aktiva
inslag av jobbsökaraktiviteter i olika åtgärder. Vi är därför
motståndare till en försvagad arbetslinje i
arbetslöshetsförsäkringen. Vi anser att de fackliga
organisationerna spelar en viktig roll i försäkringen och
deras engagemang för att hävda arbetslinjen är omistligt. I
det nuvarande ekonomiska läget kan vi inte heller acceptera
en förändring av försäkringen som innebär betydande
kostnadsfördyringar. Vi accepterar inte heller den ökning
av egenavgiften som föreslås.
Våra förslag till åtgärder m.m.
Regeringen föreslår att 19,6 miljarder kronor satsas på
olika former av direkt konjunkturberoende åtgärder. Det
innebär en ökning med cirka en miljard kronor, eller 5 %,
jämfört med innevarande budgetår. Det betyder att
en kostnadsuppräkning har skett och att AMS kan engagera
lika många i aktiva åtgärder som under innevarande
budgetår. Vi har tidigare påpekat att detta är en för låg
ambitionsnivå och att det är nödvändigt att senare redovisa
hur fler arbetslösa kan erbjudas aktiva insatser.
AMS får dock betydande resurser för att kunna
förverkliga den inriktning av politiken som vi redovisat
tidigare. På ett par områden bör dock förändringar göras.
Som vi understrukit tidigare bör det i en lågkonjunktur
vara högkonjunktur för utbildningsinsatser.
Företagsanknuten utbildning är då viktig för att stärka
konkurrenskraften och förhindra friställningar. Det extra
stöd som givits till tillverkningsindustrin har lett till att
antalet i utbildning ökat kraftigt. Vi motsätter oss därför att
denna försöksverksamhet upphör. För att möjliggöra det
högre stödet vill vi öka på anslaget med 100 milj.kr.
Det är också angeläget att AMS fortsätter insatserna för
att öka antalet anställda i utbildningsvikariat. Målet måste
vara att nå minst 20 000
personer i månaden.
Vi noterar med tillfredsställelse att regeringen nu
accepterat vårt förslag från i november 1991 om att
engagera fler 20--24-åringar i jobbsökaraktiviteter
och därför anslagit medel till bl.a. mer personal. Det behövs
dock ytterligare medel för otraditionella insatser, så att
AMS på ett så flexibelt sätt som möjligt får pröva sig fram
till effektiva åtgärder för att bekämpa
ungdomsarbetslösheten. För detta ändamål vill vi
satsa 250 milj.kr.
Inriktningen bör vara att i första hand skaffa fram arbete
inom den privata delen av arbetsmarknaden, främst vid små
och medelstora företag. I andra hand, och beroende på
individens förutsättningar, bör ungdomarna få utbildning.
Och först i sista hand bör anställning i offentlig sektor
komma ifråga.
De åtgärder som AMS kan använda sig av kan vara
nya former av stöd till arbetsgivarna i små och medelstora
företag,olika bidragsnivåer i olika län beroende på
arbetsmarknadssituationen,ekonomiska incitament till
ungdomarna själva vid anställning i sådana företag,
uppsökande verksamhet bland ungdomar och arbetsgivare
inom det privata näringslivet,jobbsökaraktiviteter med
denna inriktning,ekonomiska incitament för deltagande i
utbildning som leder till anställning vid små och medelstora
företag.
Självfallet bör det ankomma på regeringen att utforma
de närmare riktlinjerna för denna verksamhet. Med dessa
viktiga marginalinsatser kan väsentliga framgångar nås när
det gäller att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Målet för
verksamheten är klar. Väsentligt fler ungdomar skall
beredas anställning i små och medelstora företag inom det
privata näringslivet. Fler ungdomar skall utbildas för arbete
i det privata näringslivet. AMS måste självfallet lämna en
noggrann redovisning över hur dessa extra medel använts
och vilka erfarenheter man gjort.
Vi kan redan nu förutse att många ungdomar
under 25 år kommer att vara arbetslösa i sommar,
inte minst i storstäderna. De måste engageras i aktiva
åtgärder av olika slag. Samtidigt har man sommarlov vid
skolor och högskolor. Det finns alltså gott om lediga lokaler
och säkert också många lärare som är beredda att göra
insatser under delar av sommaren. Det finns också
lärarkapacitet på annat håll, t.ex. bland bildningsförbunden
och de arbetslösa. Regeringen bör därför få i uppdrag att
verka för att AMS i samarbete med kommuner och
högskolor ordnar en omfattande utbildnings- och
informationsverksamhet under sommaren. Det kan vara
allt från ren utbildnings- och kursverksamhet till jobb-
sökarkurser, yrkesvägledning, information om
utbildningsalternativ, svenska för invandrare, rekrytering
till gymnasieskolan osv. Arbetsmarknadsdepartementet
bör tilldelas ett särskilt anslag som skall användas till att ge
bidrag till kommuner och högskolor för lärarkostnader och
dylikt. Lediga lokaler finns. Riksdagen bör avsätta 75
milj.kr. för detta ändamål och regeringen få i uppdrag att
utfärda de närmare riktlinjerna för verksamheten och hur
denna skall organiseras. Bidragen kan administreras av
AMS eller på annat sätt. Målsättningen bör vara att så
många ungdomar som möjligt deltar i sådana aktiviteter
under två månader. Vi föreslår att regeringen genast börjar
planera för dessa aktiviteter.
För att stimulera byggande bör en särskild insats
göras. AMS bör få ett särskilt anslag för räntebidrag
till kommuner och landsting för bygginvesteringar, ny- eller
ombyggnad eller reparationsarbeten, som tidigareläggs och
som bedöms vara viktiga bl.a. ur sysselsättningssynpunkt.
Särskilt sysselsättningsintensiva projekt skall prioriteras.
Det kan bli fråga om investeringar i skolor, sjukhus och
andra anläggningar. Investeringarna måste påbörjas senast
i januari 1993 och får inte finnas med i kommunens
byggplaner för i år. Räntan för kapitalkostnaden får täckas
under högst två år. Kommunen får själv stå för kapitalet.
Anslaget bör uppgå till 780 milj.kr. Detta kommer att
resultera i byggande för minst 3 miljarder kronor.
Kostnaden för budgetåret kan beräknas till 390 milj.kr.
Anvisning av arbetskraft skall ske av AMS.
Våra förslag till förvaltningskostnader
Fr.o.m. den 1 januari 1992 gäller en ny
arbetsförmedlingslag. Den förutsätter för sin tillämpning att
AMS dels utövar tillsyn över lagens efterlevnad och dels att
AMS beviljar vissa tillstånd. För detta ändamål har
riksdagen tidigare beviljat AMS visst resurstillskott. Detta
vill nu regeringen dra in med motivering att det inte är
nödvändigt att AMS fullgör dessa uppgifter, eftersom lagen
skall ändras. Regeringens synsätt i denna fråga är
oacceptabelt. Så länge nuvarande lagstiftning gäller är det
AMS ansvar att se till att den efterlevs och regeringens att
se till att AMS har resurser för detta.
För att kunna bedriva uppsökande verksamhet bland
långtidsarbetslösa i samarbete med t.ex. de fackliga
organisationerna bör AMS tillföras 40 milj.kr.
Våra förslag -- AMU-gruppen
Såsom gruppen föreslagit bör dess verksamhet
bolagiseras för att kunna bedrivas på ett mer effektivt sätt.
Det finns ingen anledning att avvakta med detta beslut,
vilket regeringen föreslår. Däremot tar vi avstånd från
regeringens planer att eventuellt privatisera AMU-
gruppen. Detta står i strid med skyldigheten för gruppen att
tillhandahålla arbetsmarknadsutbildning och göra detta till
lägsta möjliga kostnad. Bolagiseringen bör göras per den 1
januari 1993.
Våra förslag -- Samhall
Även Samhall bör bolagiseras såsom föreslagits i SOU 1991:67.
Denna bolagisering bör genomföras per den 1
januari 1993 och enligt de riktlinjer som utredningen
föreslagit. Samtidigt bör såsom utredningen föreslår ett nytt
finansieringssystem med ett fast krontalsanslag införas för
Samhall, som förbättrar möjligheterna att effektivisera
verksamheten och därmed anställa fler
arbetshandikappade. För de medel som anslås bör krävas
en lägsta nivå på antalet arbetade timmar.
Den borgerliga regeringens politik
Den borgerliga regeringen tar inte den aktiva
arbetsmarknadspolitiken på tillräckligt stort allvar.
Ambitionsnivån är för låg. Utan att ens analysera
konsekvenserna för den aktiva arbetsmarknadspolitiken vill
den borgerliga regeringen dels tillåta vinstsyftande
arbetsförmedlingar och dels införa en allmän, obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring, där de fackliga organisationernas
roll ifrågasätts. Vi menar att den offentliga
arbetsförmedlingen spelar en unik roll i den aktiva
arbetsmarknadspolitiken, vilket också framgår av
internationella jämförelser. Likaså är arbetslinjen i
arbetslöshetsförsäkringen en grundförutsättning i denna
politik, liksom de fackliga organisationernas ansvar för och
hantering av försäkringen.
Regeringens ekonomiska politik kommer att leda till att
arbetslösheten stiger mycket kraftigt. Det i sin tur kommer
att innebära att utbetalningarna av kontantstöd kommer att
nå rekordnivåer.
7. Regionalpolitiken
Bakgrund
Riksdagen ställde sig våren 1990 bakom den
socialdemokratiska regeringens förslag till den långsiktiga
inriktningen av regionalpolitiken. Kännetecknen i denna
politik är att tillväxten skall bli högre, rättvisan mellan olika
landsdelar öka och valfriheten för befolkningen bli större.
Den socialdemokratiska regeringen gav mot denna
bakgrund regionalpolitiken följande inriktning. En
samordnad syn tillämpades i regeringen för att inte de
regionalpolitiska målen skulle undergrävas. Detta gällde
också för verk, myndigheter och statliga företag. Mer stöd
gavs till infrastruktursatsningar och utbildning, mindre till
generella subventioner och direkt företagsstöd. Relativt sett
mer stöd tilldelades tjänstesektorn och mindre till
industrisektorn. Det egentliga stödområdet har begränsats
till områden där långsiktiga strukturella problem finns, men
möjlighet har funnits till flexibilitet vid tillfälliga
svårigheter. Beslutsprocess och resurser har
decentraliserats från central till lokal nivå. Lokala initiativ
har uppmuntrats.
Vår syn på saken
En viktig utgångspunkt för oss socialdemokrater är att
regionalpolitiken inte får begränsas till de insatser som kan
göras med vissa öronmärkta anslag. Om jämlika villkor för
bosättning och arbete skall kunna upprätthållas i hela
landet, måste regionalpolitiskt tänkande prägla skilda
politikområden.
Det är regeringen som har det yttersta ansvaret för att så
sker. Därför måste formerna utvecklas för samordning av
statens insatser inom och mellan olika samhälls- och
politikområden så att de regionalpolitiska målen främjas.
En av de viktigaste insatserna för regional utveckling är
att förbättra infrastrukturen i form av vägar, järnvägar och
teleservice. Den socialdemokratiska regeringen föreslog i
propositionen om näringspolitik för tillväxt ett omfattande
program i detta syfte. Under 1991 beslutades om ett stort
antal strategiska projekt, för vilka redan då intecknades ca
11 000
milj.kr. Dessa kommer att få mycket stor betydelse
för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen i hela landet.
Projekten är också viktiga för att stimulera sysselsättningen
under den nu rådande lågkonjunkturen.
Den verksamhet som bedrivs genom statliga verk,
myndigheter och bolag är ofta av avgörande betydelse för
att regionalpolitiska mål skall kunna uppnås. Det gäller
exempelvis inom posten, televerket och vägverket.
Regeringen har det yttersta ansvaret för att statliga verk,
myndigheter och bolag organiserar sin verksamhet så att
regionalpolitiska hänsyn blir beaktade. Rationaliseringar
måste genomföras för att statlig verksamhet skall vara
effektiv, men en samordning och en helhetssyn måste prägla
arbetet så att inte målsättningen om regional balans går
förlorad.
Utbildning och forskning är andra viktiga inslag i såväl
regional- som näringspolitiken. Detta måste beaktas vid
fördelning av resurser till universitet och högskolor.
Våra förslag
Den inriktning av regionalpolitiken som den haft
under den tidigare socialdemokratiska regeringen bör ligga
fast. Den har varit mycket framgångsrik. Vi motsätter oss
bestämt en ändrad inriktning av regionalpolitiken från
lokaliseringsbidrag mot kraftigt ökade möjligheter till
nedsatta sociala avgifter.
I stället vill vi satsa 200 milj.kr. mer än regeringen
på lokaliseringsbidrag, som är ett effektivt medel att
skapa jobb i berörda regioner.
De senaste årens satsningar på ny teknik och utbyggd
teleoch dataservice har skapat förutsättningar för
utlokalisering av tjänsteföretag. Den
socialdemokratiska regeringen medverkade till en rad
framgångsrika etableringar av sådana företag i bl.a.
Norrlands inland. Regeringen måste aktivt arbeta för att
flera sådana insatser kan komma till stånd.
Vi vill därutöver satsa 170 milj.kr. ytterligare på
den regionala utvecklingen. Genom att länsstyrelserna får
större ekonomiska resurser har man också möjlighet att så
effektivt som möjligt ta itu med de problem man anser vara
mest angelägna.
Regeringen måste vidare se till att det blir en väl avvägd
regional spridning på den infrastrukturella
utbyggnaden och att utbyggnaden snabbas upp med
hänsyn till läget på arbetsmarknaden. Här saknas helt
förslag i budgeten.
Vi föreslår att 20 milj.kr. extra satsas på
infrastrukturens utbyggnad i de tre nordligaste länen. Det
skall ses som en stimulans att, tillsammans med ordinarie
medel, styra infrastrukturens utbyggnad till
regionalpolitiskt prioriterade områden.
Regeringen måste också öka tempot för
genomförande av projekten. Vi ser med stor otålighet hur
igångsättningar fördröjs. Riksdagen bör, enligt vår mening,
uppmana regeringen att redovisa hur man snabbare skall
komma i gång med beslutade väg-, bro- och
järnvägsbyggen.
Vidare bör regeringen snabbt tillse att ytterligare
projekt kan beslutas inom ramen för det anvisade
infrastrukturanslaget. Vid valet av projekt bör
regionalpolitiska skäl tillmätas stor betydelse.
Regeringens drastiska nedskärningar av anslag inom
utbildningsområdet till bildningsförbund, folkhögskolor
och komvux har starkt negativa regionalpolitiska effekter.
Fackbildningsverksamhet och vuxenutbildning betyder
mycket för sysselsättning, kulturliv och utvecklingskraft i
glesbygderna. Bl.a. av detta skäl föreslår vi
socialdemokrater genom motion i utbildningsutskottet
väsentlig förstärkning på detta område.
Det är också angeläget att regeringen lever upp till det
uttalande som riksdagen flera gånger gjort om att vid
lokalisering av nya myndigheter skall annan
lokaliseringsort än Stockholm i första hand prövas.
Likaså bör en samlokalisering och samverkan av
flera myndigheter kunna göra det möjligt att upprätthålla
servicen i utsatta orter i glesbygden. Regeringen måste tillse
att en sådan utveckling kommer till stånd.
Den borgerliga regeringen tycks till varje pris vilja
privatisera och sälja ut statliga egendomar. Detta
kommer att få allvarliga regionalpolitiska effekter. Vid
statligt ägande av naturtillgångar som skogar, gruvor och
vattenkraft har viktiga regionalpolitiska insatser kunnat
göras. Svenska folkets gemensamma ägande av posten och
televerket är av avgörande betydelse för likvärdig service i
hela landet. Vi ser därför med stor oro på den politik som
nu bedrivs av regeringen. Den riskerar att slå sönder
instrumenten för en solidarisk regionalpolitik. Vi motsätter
oss därför privatiseringar av detta slag.
Den svenska kreditmarknaden har under senare år
genomgått en kraftig förändring. Många banker har under
det senaste året fått vidkännas kraftiga kreditförluster. Det
finns stor risk att de mindre och medelstora företagen i
regionalpolitiskt prioriterade områden drabbas, genom att
kreditgivningen till dessa företag prövas hårdare i en tid av
allmän kreditåtstramning från bankernas sida. Det är därför
naturligt att, som regeringen föreslår, åter införa
lokaliseringslånen. Mot den bakgrunden är det
svårare att förstå regeringens förslag i prop. 1991/92:51 att
''utvecklingsfondernas och Norrlandsfondens
finansieringsverksamhet begränsas och medel dras in till
staten''. Det är vår uppfattning att dessa medel behövs för
att finansiera fortsatt utveckling av näringslivet i olika
regioner.
En grundläggande förutsättning för att regionalpolitiken
skall bli framgångsrik är att ta till vara de lokala
initiativen. I många kommuner pågår en kraftsamling
för att få fram goda idéer. De enskilda medborgarnas
initiativkraft, idérikedom och skaparförmåga ger möjlighet
till en effektiv användning av de resurser som finns.
Samhällsorganen måste stimulera sådana aktiviteter och
vara lyhörda för förslag som kommer fram. Det åligger
regeringen att verka för detta.
Regeringen nämner att medel används för stöd till
kooperativ utveckling. Vi stöder detta. I flera fall finns
mycket goda erfarenheter av kooperativ verksamhet i
glesbygd. Det kan vara fråga om småföretagare i
traditionell mening men också om s.k. samhällskooperativ,
där många på en ort samverkar i ett kooperativ för att få
orten att överleva. Det finns också i glesbygdsorter
förutsättningar att behålla olika former av samhällsservice,
om den övertas och drivs på avtalsbasis av lokala
kooperativ. Vi tycker att denna utveckling är intressant att
stödja och utvärdera.
Våra förslag -- anslagsfrågor m.m.
Regeringen påstår att man kraftigt ökar de
regionalpolitiska insatserna. Ändå ökar anslaget bara med
100 milj.kr. från 2,5 miljarder kronor till 2,6. Detta är i
själva verket en real minskning av anslaget. Vad värre är,
anslaget för lokaliseringsbidrag minskar från 550 milj.kr. till
350 milj.kr. Och detta trots att det är just dessa bidrag som
visat sig vara så effektiva när det gällt att skapa
arbetstillfällen i glesbygd. I stället sker en ökad satsning på
rätten att få nedsatta sociala avgifter, som inte kan förutses
ha några positiva sysselsättningseffekter.
Vi föreslår att en ökning sker av de
regionalpolitiska satsningarna med 200 milj.kr.
Anslaget för lokaliseringsbidrag tilldelas ytterligare 200
milj.kr. Anslaget för nedsatta sociala avgifter tilldelas 340
milj.kr., dvs. en minskning från regeringens förslag med 190
milj.kr., men en ökning från innevarande budgetår med 90
milj.kr.
Vidare bör en ökning ske av anslaget för regional
utveckling med 170 milj.kr. Anslaget för särskilda
infrastruktursatsningar i de tre nordligaste länen bör öka
med 20 milj.kr.
Den borgerliga regeringens politik
Den borgerliga regeringen har tappat greppet över den
samordning som krävs inom regeringen för att inte de
regionalpolitiska målen skall undergrävas. Man har inte ens
klart för sig vilka effekter som olika förslag får på nationell
nivå och då vet man naturligtvis ännu mindre vad som
händer i olika regioner. Regeringens byggpolitik,
indragningarna från kommunerna och privatiseringen av
statliga företag är lysande exempel på detta.
De förslag man har inom utbildningspolitiken och
beträffande privatiseringar av statlig verksamhet kommer
att få mycket negativa följer för människorna i glesbygd.
Bristen på förslag inom infrastruktursektorn spär på dessa
effekter.
Regeringen vill dessutom realt minska resurserna till
regionalpolitiken och styra över en stor del av befintliga
resurser till ett nytt användningsområde. Man vill utvidga
området för nedsättning av sociala avgifter, både
geografiskt och näringsmässigt. Vi är kritiska till denna
utvidgning av flera orsaker.Det har inte visats att
nedsättningen av socialavgifterna gett ny sysselsättning i
Norrbotten under den tid möjligheten funnits där. Den
utvärdering som gjordes av dåvarande statens industriverk
visade i stället att Västerbottens inland, som då inte
omfattades av nedsättningen av sociala avgifter, klarade sig
väl så bra som Norrbotten.Den geografiska och
näringsmässiga avgränsning som gjordes i den
regionalpolitiska propositionen 1990 avsågs gälla under en
tioårsperiod. Det bör finnas en stabilitet i de regler som
gäller i de här avseendena, vilket arbetsmarknadsministern
själv påpekar i sin avvägning vad gäller förändringar i
stödområden.Den näringsmässiga utvidgningen gäller
främst jordbruk och tjänstenäringar vars lokalisering
egentligen inte går att påverka. Det regionalpolitiska stödet
blir därför inte ett medel för att påverka lokaliseringen av
näringslivet utan ett allmänt driftbidrag till verksamheter
som bedrivs i ett visst geografiskt område. I stället för att
försöka utveckla regionens näringsliv, tillföra ny kompetens
och modernt näringsliv får regionalpolitiken karaktären av
ett allmänt bidrag till vissa företagare i glesbygd. Vi tror att
glesbygden behöver en annan form av stöd.Den
geografiska utvidgningen blir så mycket mer obegriplig som
den faktiskt endast omfattar tjänstenäringar och jordbruk
o.dyl. I dessa områden kommer alltså inte
industrilokaliseringar att prioriteras. Där är det endast
näringar vars lokaliseringar inte går att påverka som får
permanenta kostnadsbidrag till sin verksamhet.Just
denna form av driftbidrag kan ifrågasättas av EG. Vi tror
att Sverige också i EG kommer att kunna bedriva den
regionalpolitik vi har i dag, med hänvisning till den glesa
befolkningen och de långa avstånden. EGs regler tillåter i
sådana fall lokaliseringsstöd av olika slag för att bygga upp
en verksamhet. Däremot har man en annan syn på rena
driftbidrag, särskilt om de kan betraktas som permanenta.
Det är därför felaktigt av den borgerliga regeringen att öka
stödet just till den verksamhet som EG har störst anledning
att ifrågasätta.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett
ekonomiskt-politiskt program för arbete och utbildning som
i en första etapp minskar arbetslösheten till ca 3
% (jämför yrkande i partimotion om den ekonomiska
politiken),
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den framtida inriktningen av
politiken för arbetslivets förnyelse,
3. att riksdagen beslutar godkänna förslaget till lag om
ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter enligt bilaga 1,
4. att riksdagen hos regeringen begär att en särskild
utredningsman får i uppdrag att utvärdera
försöksverksamheten med kompetensutveckling i industrin
i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av ett nationellt råd
för det goda arbetet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att staten som arbetsgivare skall
genomföra särskilda referensprojekt rörande arbetslivets
förnyelse,
7. att riksdagen hos regeringen begär att cheferna för
socialstyrelsen, riksförsäkringsverket,
arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen och
arbetslivsfonden får i uppdrag att ta fram modeller för
regionala samarbetsformer i enlighet med vad som anförts i
motionen,
8. att riksdagen hos regeringen begär att ett förslag om
lag om obligatorisk företagshälsovård utarbetas med den
inriktning som anges i motionen,
9. att riksdagen beslutar om s.k. personalekonomisk
redovisning genom att godkänna ändringar i
bokföringslagen (1976:125), aktiebolagslagen (1975:1385),
lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag,
bankrörelselagen (1987:617), lagen (1987:667) om
ekonomiska föreningar, försäkringsrörelselagen (1982:713)
och i kommunallagen (1991:900) enligt bilaga 2,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring i förordningen med
föreskrifter om statliga myndigheters bokföring,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen mot mer flexibla
arbetstider,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om minskade löneskillnader mellan
män och kvinnor,
13. att riksdagen hos regeringen begär att
arbetslivsfonden får i uppdrag att satsa på särskilda
kvinnoprojekt i enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen beslutar godkänna förslaget om ändring
i lagen (1982:80) om anställningsskydd enligt bilaga 3,
15. att riksdagen beslutar godkänna förslaget om ändring
i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn m.m.
i enlighet med bilaga 4,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett aktivt
jämställdhetsarbete,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av den framtida
arbetsrätten,
18. att riksdagen beslutar godkänna en lag om försäkring
mot vissa semesterlönekostnader enligt bilaga 5,
19. att riksdagen beslutar godkänna en lag om inflytande
vid företagsförvärv enligt bilaga 6,
20. att riksdagen beslutar avslå den i
budgetpropositionen föreslagna avvecklingen av de s.k.
MBL-medlen,
21. att riksdagen beslutar avslå den ändring som i
budgetpropositionen föreslås i lagen om sociala avgifter,
22. att riksdagen beslutar godkänna den minskning av
MBL-medlen med 50 milj.kr. som föreslagits i motionen,
23. att riksdagen beslutar avslå de nya
finansieringsformer som i budgetpropositionen föreslås för
arbetarskyddsverket och arbetsmiljöinstitutet,
24. att riksdagen beslutar godkänna att
arbetarskyddsverket och arbetsmiljöinstitutet
delfinansieras av den minskning som enligt motionen sker
av de s.k. MBL-medlen,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av den aktiva
arbetsmarknadspolitiken,
26. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 350
milj.kr. utöver vad regeringen har föreslagit,
27. att riksdagen beslutar att till Räntebidrag för ny- och
ombyggnader för budgetåret 1992/93 till
arbetsmarknadsstyrelsen anvisa ett reservationsanslag på
390 milj.kr.,
28. att riksdagen beslutar att till Sommaraktiviteter för
ungdomar för budgetåret 1992/93 till
arbetsmarknadsdepartementet anvisa ett
reservationsanslag på 75 milj.kr.,
29. att riksdagen beslutar att till Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader för budgetåret 1992/93 anvisa 42
milj.kr. utöver vad regeringen har föreslagit,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att AMU-gruppen skall
bolagiseras per den 1 januari 1993,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Samhall skall bolagiseras per
den 1 januari 1993,
32. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nytt
finansieringssystem för Samhall i enlighet med vad som
anförts i motionen,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av
regionalpolitiken,
34. att riksdagen avslår förslaget i budgetpropositionen
om att ändra i lagen om nedsättning av socialavgifter,
35. att riksdagen till Lokaliseringsbidrag m.m. för
budgetåret 1992/93 anvisar 200 milj.kr. utöver vad
regeringen har föreslagit,
36. att riksdagen till Regionala utvecklingsinsatser
anvisar 170 milj.kr. utöver vad regeringen har föreslagit,
37. att riksdagen till Ersättning för nedsättning för
socialavgifter anvisar 190 milj.kr. mindre än vad regeringen
föreslagit,
38. att riksdagen till Särskilda regionalpolitiska
infrastrukturåtgärder m.m. anvisar 20 milj.kr. utöver vad
regeringen har föreslagit.
Stockholm den 23 januari 1992
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Odd Engström (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Mona Sahlin (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter
Härigenom föreskrivs att i lagen (1981:691) om
socialavgifter införs efter 2 kap. 1 § en ny paragraf, 1 a §, av
följande lydelse.
A225
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 a §
Arbetsgivare inom tillverkningsindustrin får
under tiden den 1 juli 1992--den 30 juni 1994 göra avdrag
från avgifterna enligt 2 kap. 1 § för kostnad för
kompetensutveckling som arbetsgivaren haft.
Avdrag får göras med hälften av den kostnad som
arbetsgivaren haft för anställdas kompetensutveckling
enligt nedan angiven plan. Minskningen per år får dock
högst uppgå till en tredjedels basbelopp per anställd och
totalt inte överstiga 500
000 kronor.
En förutsättning för att få minska avgifterna är att
arbetsgivaren och lokal arbetstagarorganisation kommer
överens om en plan för kompetensutveckling på
arbetsplatsen.
Närmare föreskrifter om innehållet i denna plan
lämnas av regeringen.
Ett belopp motsvarande det bortfall av
avgiftsinkomster som föranleds av denna bestämmelse skall
påföras staten och uppbäras i samma ordning som
avgifterna i övrigt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Författningsförslag rörande s.k. personalekonomiska
redovisningar
A225
Bilaga 2
1. Förslag till
Lag om ändring i bokföringslagen (1976:125)
Härigenom föreskrivs att 18 § bokföringslagen
(1976:125) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
18 §
Resultaträkningen skall i sammandrag redovisa
samtliga intäkter och kostnader i rörelsen under
räkenskapsåret samt lämna en med hänsyn till rörelsens
förhållanden tillfredsställande redovisning för hur
räkenskapsårets resultat uppkommit.
För resultaträkningen användes med de avvikelser som
betingas av rörelsens art och omfattning nedan intagna
schema. Kompletterande poster ges beteckningar som
tydligt anger vad som ingår i posten. Annan
uppställningsform får användas endast om under
räkenskapsåret i medeltal mindre än tio anställda sysselsatts
i rörelsen och uppställningsformen uppfyller de krav som
anges i första stycket.
Rörelsens intäkter
Försäljningssumman
Övriga rörelseintäkter
-- Rörelsens kostnader
Rörelseresultat före avskrivningar
-- Avskrivningar
Rörelseresultat efter avskrivningar
+ Finansiella intäkter
Utdelning på aktier och andelar
Ränteintäkter
-- Finansiella kostnader
Räntekostnader
Resultat efter finansiella intäkter och kostnader
+ Extraordinära intäkter
-- Extraordinära kostnader
Resultat före bokslutsdispositioner och skatt
± Bokslutsdispositioner
Förändringar i lagerreserv
Förändringar i investeringsfonder och liknande
fonder, var för sig
Övriga bokslutsdispositioner, var för sig
Resultat före skatt
-- Skatt
Redovisat årsresultat
Vinster och förluster på avyttring av
anläggningstillgångar samt avskrivningar och
nedskrivningar på sådana tillgångar skall fördelas på samma
sätt som motsvarande tillgångar i balansräkningen.
Extraordinära intäkter och kostnader skall specificeras till
sin art.
För rörelse som under räkenskapsåret i medeltal
sysselsatt minst hundra anställda skall i resultaträkningen
eller i not till denna eller i bilaga till resultaträkningen
lämnas uppgifter om personalkostnaderna
(personalekonomisk redovisning).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. Förslag till
Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385)
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 9 och 11 §§
aktiebolagslagen (1975:1385) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
11 kap. Redovisning
Årsredovisning m.m.
9 §
I förvaltningsberättelsen skall upplysning lämnas dels
om sådana för bedömningen av bolagets
verksamhetsresultat och ställning viktiga förhållanden, för
vilka redovisning ej skall lämnas i resultaträkning eller
balansräkning, dels om händelser av väsentlig betydelse för
bolaget, som inträffat under räkenskapsåret eller efter
dettas slut.
Om skyldighet föreligger enligt 18 § bokföringslagen
(1976:125) att lämna personalekonomisk redovisning, skall
i förvaltningsberättelsen även lämnas upplysning dels om
sådana för bedömningen av bolagets verksamhetsresultat
och ställning viktiga personalförhållanden, för vilka
redovisning inte skall lämnas i resultaträkningen, dels om
händelser inom personalområdet av väsentlig betydelse för
bolaget, som inträffat under räkenskapsåret eller efter
dettas slut.
I förvaltningsberättelsen skall anges medelantal under
räkenskapsåret anställda personer med angivande tillika av
medelantalet för varje arbetsställe med mer än tjugo
anställda. Vidare skall anges sammanlagda beloppet av
räkenskapsårets löner och ersättningar dels till styrelsen och
verkställande direktör, dels till övriga anställda. Tantiem
och därmed jämställd ersättning till styrelsen och
verkställande direktör skall anges särskilt. Har bolaget
anställda i flera länder, skall löner och ersättningar anges
särskilt för varje land jämte uppgift om medelantalet
anställda i respektive land. Då medelantalet anställda anges
skall uppgift även lämnas om fördelningen mellan kvinnor
och män.
Förvaltningsberättelsen skall innehålla förslag till
dispositioner beträffande bolagets vinst eller förlust.
Ett aktiebolag som enligt 10 kap. 3 § andra stycket är
skyldigt att ha auktoriserad revisor skall till
förvaltningsberättelsen foga en finansieringsanalys. I
finansieringsanalysen skall redovisas bolagets finansiering
och kapitalinvesteringar under räkenskapsåret.
11 §
Koncernresultaträkningen och koncernbalansräkningen
skall var för sig utgöra ett sammandrag av moderbolagets
och dotterföretagens resultaträkningar och
balansräkningar, upprättat enligt god redovisningssed och
med iakttagande i tillämpliga delar av 2 och 5--8 §§.
Koncernresultaträkningen skall utvisa koncernens
årsresultat efter avdrag för redovisad vinstutdelning inom
koncernen och avdrag eller tillägg för ökning eller
minskning av internvinst under räkenskapsåret.
Koncernbalansräkningen skall utvisa beloppet av fritt eget
kapital eller ansamlad förlust i koncernen eller avdrag för
internvinster. Med internvinst avses på moderbolaget
belöpande andel av vinst på överlåtelse av tillgång inom
koncernen, i den mån ej överlåtelse av tillgången därefter
skett till köpare utanför koncernen eller förbrukning av
tillgången eller nedsättning av dess värde ägt rum hos det
företag inom koncernen som förvärvat tillgången.
Om det med hänsyn till koncernens sammansättning
eller andra särskilda skäl är förenat med synnerliga
svårigheter att vid koncernredovisningen i visst hänseende
tillämpa första eller andra stycket får de undantag göras
som förhållandena kräver. För sådan avvikelse skall lämnas
motiverad redogörelse i moderbolagets
förvaltningsberättelse.
I förvaltningsberättelsen för moderbolag skall vidare
lämnas sådana upplysningar om koncernen som avses i 9 §
första och andra styckena. Redogörelse skall lämnas
om vilka metoder och värderingsprinciper som använts vid
uppgörande av koncernredovisningen. Därjämte skall
uppges det belopp, som av det fria egna kapitalet i
koncernen enligt årsredovisningarna för företag inom
denna skall överföras till bundet eget kapital.
I förvaltningsberättelsen för moderbolag skall vidare
lämnas sådana upplysningar om koncernen som avses i 9 §
första--tredje styckena. Redogörelse skall lämnas om
vilka metoder och värderingsprinciper som använts vid
uppgörande av koncernredovisningen. Därjämte skall
uppges det belopp, som av det fria egna kapitalet i
koncernen enligt årsredovisningarna för företag inom
denna skall överföras till bundet eget kapital.
Aktiebolag som är dotterföretag skall i
förvaltningsberättelsen ange namnet på moderbolaget och i
förekommande fall dettas moderbolag. Moderbolag och
dotterbolag skall vidare ange hur stor andel av årets inköp
och försäljning som avser andra företag inom samma
koncern.
Uppgifter om koncernens lagerreserv skall intagas i
koncernredovisningen, om koncernen är av sådan storlek
som anges i 10 kap. 3 § fjärde stycket. I sådant fall skall till
koncernredovisningen fogas finansieringsanalys för
koncernen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
3. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1980:1103) om årsredovisning
m.m. i vissa företag
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 8 § och 3 kap. 7 § lagen
(1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
8 §
Företag som avses i 3 § första stycket och moderföretag
i koncern som avses i 3 § andra stycket skall upprätta
förvaltningsberättelse.
Förvaltningsberättelsen skall upprättas enligt god
redovisningssed. I förvaltningsberättelsen skall lämnas
upplysning dels om sådana för bedömningen av företagets
verksamhetsresultat och ställning viktiga förhållanden, för
vilka redovisning inte skall lämnas i resultaträkningen och
balansräkningen, dels om händelser av väsentlig betydelse
för företaget, som har inträffat under räkenskapsåret eller
efter dettas slut.
Om skyldighet föreligger enligt 18 § bokföringslagen
(1976:125) att lämna personalekonomisk redovisning, skall
i förvaltningsberättelsen även lämnas upplysning dels om
sådana för bedömningen av företagets verksamhetsresultat
och ställning viktiga personalförhållanden, för vilka
redovisning inte skall lämnas i resultaträkningen, dels om
händelser inom personalområdet av väsentlig betydelse för
företaget, som inträffat under räkenskapsåret eller efter
dettas slut.
I förvaltningsberättelsen skall anges medelantalet under
räkenskapsåret anställda personer såväl för företaget i dess
helhet som för varje arbetsställe med mer än tjugo
anställda. Vidare skall anges det sammanlagda beloppet av
räkenskapsårets löner och ersättningar till anställda.
Har företaget anställda i flera länder skall löner och
ersättningar anges särskilt för varje land jämte uppgift om
medelantalet anställda i respektive land. Då medelantalet
anställda anges skall uppgift även lämnas om fördelning
mellan kvinnor och män.
För företag som avses i 3 § första stycket skall till
förvaltningsberättelsen fogas en finansieringsanalys. I
finansieringsanalysen skall redovisas företagets finansiering
och kapitalinvesteringar under räkenskapsåret.
3 kap.
7 §
Koncernresultaträkningen och koncernbalansräkningen
skall var för sig utgöra ett sammandrag av moderföretagets
och dotterföretagets resultaträkningar och balansräkningar.
Sammandraget skall upprättas enligt god redovisningssed.
Koncernresultaträkningen skall utvisa koncernens
årsresultat efter avdrag för redovisad vinstutdelning inom
koncernen och efter avdrag eller tillägg för ökning eller
minskning av internvinst under räkenskapsåret.
Koncernbalansräkningen skall utvisa beloppet av eget
kapital eller ansamlad förlust i koncernen efter avdrag för
internvinster. Med internvinst avses på moderföretaget
belöpande andel av vinst på överlåtelse av en tillgång inom
koncernen, i den mån inte överlåtelse av tillgången därefter
har skett till en köpare utanför koncernen eller förbrukning
av tillgången eller nedsättning av dess värde har ägt rum hos
det företag inom koncernen som har förvärvat tillgången.
Om det med hänsyn till koncernens sammansättning
eller andra särskilda skäl är förenat med synnerliga
svårigheter att vid koncernredovisningen i visst hänseende
tillämpa första eller andra stycket, får de undantag göras
som förhållandena kräver. För sådana undantag skall
lämnas en motiverad redogörelse i en bilaga till
koncernbalansräkningen.
I en bilaga till koncernbalansräkningen skall lämnas en
redogörelse om vilka metoder och värderingsprinciper som
har använts vid uppgörandet av koncernredovisningen.
Skall moderföretaget upprätta förvaltningsberättelse skall i
denna lämnas sådana upplysningar om koncernen som
avses i 2 kap. 8 § andra--tredje styckena.
I en bilaga till koncernbalansräkningen skall lämnas en
redogörelse om vilka metoder och värderingsprinciper som
har använts vid uppgörandet av koncernredovisningen.
Skall moderföretaget upprätta förvaltningsberättelse skall i
denna lämnas sådana upplysningar om koncernen som
avses i 2 kap. 8 § andra--fjärde styckena.
Uppgifter om koncernens lagerreserv skall tas i
koncernredovisningen, om koncernen är av sådan storlek
som avses i 2 kap. 3 § andra stycket. I sådana fall skall till
koncernredovisningen fogas en finansieringsanalys för
koncernen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
4. Förslag till
Lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 9 § bankrörelselagen
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 kap. Redovisning
Årsredovisning m.m.
9 §
Förvaltningsberättelsen skall upprättas med
iakttagande av god redovisningssed. I
förvaltningsberättelsen skall upplysningar lämnas i följande
hänseenden:
1. Sådana förhållanden som inte skall redovisas i
resultaträkningen eller i balansräkningen men som är
viktiga för bedömningen av bankens verksamhetsresultat
och ställning.
2. Händelser av väsentlig betydelse för banken, som har
inträffat under räkenskapsåret eller efter dettas slut.
Om skyldighet föreligger enligt 18 § bokföringslagen
(1976:125) att lämna personalekonomisk redovisning, skall
i förvaltningsberättelsen även lämnas upplysning dels om
sådana för bedömningen av bankens verksamhetsresultat
och ställning viktiga personalförhållanden, för vilka
redovisning inte skall lämnas i resultaträkningen, dels om
händelser inom personalområdet av väsentlig betydelse för
banken, som inträffat under räkenskapsåret eller efter
dettas slut.
3. Medelantalet under räkenskapsåret anställda
personer, såväl för banken i dess helhet som för varje
arbetsställe med mer än tjugo anställda, det sammanlagda
beloppet av räkenskapsårets löner och ersättningar dels till
styrelsen och andra personer i ledande ställning, varvid
tantiem och därmed jämställd ersättning till styrelsen skall
anges särskilt, dels till övriga anställda och delegater i
banken samt, om banken har anställda i flertalet länder,
löner och ersättningar angivna särskilt för varje land jämte
uppgift om medelantalet anställda i respektive land. Då
medelantalet anställda anges skall uppgift även lämnas om
fördelningen mellan kvinnor och män.
Förvaltningsberättelsen skall innehålla förslag till
dispositioner beträffande bankens vinst eller förlust.
Ett bankaktiebolag, en sparbank och en
central föreningsbank skall till
förvaltningsberättelsen foga en kapitaltäckningsanalys. I
denna skall lämnas uppgifter om kapitalbasen och
kapitaltäckningen enligt 2 kap. 9--11
§§.
En föreningsbank skall därutöver lämna
upplysningar i följande hänseenden:
1. Väsentliga förändringar i medlemsantalet och
summorna av insatsbelopp som skall återbetalas under
nästa räkenskapsår enligt bestämmelserna i 4 kap. 1 och 3
§§ föreningsbankslagen (1987:620).
2. Den rätt till utdelning som gjorda förlagsinsatser
medför.
3. Summa av de förlagsinsatser som har sagts upp och
skall inlösas under de näst följande två räkenskapsåren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
5. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska
föreningar
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 9 och 11 §§ skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap. Redovisning
Årsredovisning m.m.
9 §
Förvaltningsberättelsen skall upprättas med
iakttagande av god redovisningssed. I
förvaltningsberättelsen skall upplysningar lämnas i följande
hänseenden:
1. Sådana förhållanden som inte skall redovisas i
resultaträkningen eller i balansräkningen men som är
viktiga för bedömningen av föreningens
verksamhetsresultat och ställning.
2. Sådana händelser av väsentlig betydelse för
föreningen som har inträffat under räkenskapsåret eller
efter dettas slut.
3. Väsentliga förändringar i medlemsantalet.
4. Summorna av insatsbelopp som skall återbetalas
under nästa räkenskapsår enligt bestämmelserna i 4 kap. 1
och 3 §§.
5. Den rätt till utdelning som gjorda förlagsinsatser
medför.
6. Summan av de förlagsinsatser som sagts upp och skall
inlösas under de näst följande två räkenskapsåren.
7. Om skyldighet föreligger enligt 18 §
bokföringslagen (1976:125) att lämna personalekonomisk
redovisning, skall i förvaltningsberättelsen även lämnas
upplysning dels om sådana för bedömningen av föreningens
verksamhetsresultat och ställning viktiga
personalförhållanden, för vilka redovisning inte skall
lämnas i resultaträkningen, dels om händelser inom
personalområde av väsentlig betydelse för föreningen, som
inträffat under räkenskapsåret eller efter dettas slut.
8. Medelantalet under räkenskapsåret anställda
personer såväl för företaget i dess helhet som för varje
arbetsställe med mer än tjugo anställda, det sammanlagda
beloppet av räkenskapsårets löner och ersättningar dels till
styrelsen och verkställande direktören, dels till övriga
anställda samt, om föreningen har anställda i flera länder,
löner och ersättningar angivna särskilt för varje land jämte
uppgift om medelantalet anställda i respektive land. Då
medelantalet anställda anges skall uppgift även lämnas om
fördelningen mellan kvinnor och män.
Förvaltningsberättelsen skall innehålla förslag till
dispositioner beträffande föreningens vinst eller förlust.
För förening som avses i 8 kap. 5 § första stycket skall
till förvaltningsberättelsen fogas en finansieringsanalys. I
finansieringsanalysen skall redovisas föreningens
finansiering och kapitalinvesteringar under räkenskapsåret.
11 §
Koncernresultaträkningen och koncernbalansräkningen
skall var för sig utgöra ett sammandrag av
moderföreningens och dotterföretagens resultaträkningar
och balansräkningar. Sammandraget skall upprättas enligt
god redovisningssed och med iakttagande i tillämpliga delar
av 2 och 5--8 §§.
Koncernresultaträkningen skall utvisa koncernens
årsresultat efter avdrag för redovisad vinstutdelning inom
koncernen och efter avdrag eller tillägg för ökning eller
minskning av internvinst under räkenskapsåret.
Koncernbalansräkningen skall utvisa beloppet av fritt eget
kapital eller ansamlad förlust i koncernen efter avdrag för
internvinster. Med internvinst avses moderföreningens
andel av vinst som uppkommit genom att en tillgång har
överlåtits inom koncernen, i den mån inte tillgången
därefter överlåtits till köpare utanför koncernen eller
tillgången förbrukats eller dess värde satts ned hos det
företag inom koncernen som har förvärvat tllgången.
Om det med hänsyn till koncernens sammansättning
eller andra särskilda skäl är förenat med synnerliga
svårigheter att vid koncernredovisningen i visst hänseende
tillämpa första eller andra stycket, får de undantag göras
som förhållandena kräver. För sådana undantag skall
lämnas en motiverad redogörelse i moderföreningens
förvaltningsberättelse.
I förvaltningsberättelsen för en moderförening skall
vidare i tillämpliga delar lämnas sådana upplysningar om
koncernen som avses i 9 § andra stycket 1, 2 och 7.
Redogörelse skall lämnas för vilka metoder och
värderingsprinciper som har använts vid upprättandet av
koncernredovisningen. Vidare skall uppges de belopp som
av det fria egna kapitalet i koncernen enligt
årsredovisningarna för företag inom denna skall föras över
till bundet eget kapital.
I förvaltningsberättelsen för en moderförening skall
vidare i tillämpliga delar lämnas sådana upplysningar om
koncernen som avses i 9 § andra stycket 1, 2, 7 och 8.
Redogörelse skall lämnas för vilka metoder och
värderingsprinciper som har använts vid upprättandet av
koncernredovisningen. Vidare skall uppges de belopp som
av det fria egna kapitalet i koncernen enligt
årsredovisningarna för företag inom denna skall föras över
till bundet eget kapital.
Ett dotterföretag skall i förvaltningsberättelsen eller,
om företaget inte är skyldigt att upprätta
förvaltningsberättelse, i en bilaga till sin balansräkning ange
namnet på moderföreningen och i förekommande fall
dennas moderförening. Moderföreningen och
dotterföretaget skall vidare ange hur stor del av årets inköp
och försäljningar som avser annat företag inom samma
koncern.
Uppgifter om koncernens lagerreserv skall tas in i
koncernredovisningen, om koncernen är av sådan storlek
som avses i 8 kap. 5 § tredje stycket. I sådana fall skall till
koncernredovisningen fogas en finansieringsanalys för
koncernen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
6. Förslag till
Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 11 §
försäkringsrörelselagen (1982:713) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
11 kap. Redovisning
Årsredovisning m.m.
11 §
Förvaltningsberättelsen skall upprättas med
iakttagande av god redovisningssed.
I förvaltningsberättelsen skall upplysningar lämnas om
1. sådana förhållanden som inte skall redovisas i
resultaträkningen eller i balansräkningen men som är
viktiga för att bedöma bolagets verksamhetsresultat och
ställning, samt
2. händelser av väsentlig betydelse för bolaget, som har
inträffat under räkenskapsåret eller efter dettas slut.
Om skyldighet föreligger enligt 18 § bokföringslagen
(1976:125) att lämna personalekonomisk redovisning, skall
i förvaltningsberättelsen även lämnas upplysning dels om
sådana för bedömningen av bolagets verksamhetsresultat
och ställning viktiga personalförhållanden, för vilka
redovisning inte skall lämnas i resultaträkningen, dels om
händelser inom personalområdet av väsentlig betydelse för
bolaget, som inträffat under räkenskapsåret eller efter
dettas slut.
I förvaltningsberättelsen skall anges medelantalet av i
Sverige anställda personer under räkenskapsåret med
uppdelning på kontorstjänstemän, fälttjänstemän och
övriga anställda. Vidare skall det anges det sammanlagda
beloppet av räkenskapsårets löner och ersättningar i
Sverige dels till styrelsen och verkställande direktören, dels
till kontorstjänstemän, dels till fälttjänstemän, dels till
övriga anställda.
Dessutom skall det för fritidsombud och specialombud i
Sverige var för sig anges dels medelantalet under
räkenskapsåret, dels ersättningsbeloppet till dessa.
Har bolaget anställda utomlands, skall medelantalet av
dessa under räkenskapsåret anges samt uppgift lämnas om
sammanlagda summan av löner och ersättningar.
Förvaltningsberättelsen skall innehålla förslag till
dispositioner beträffande bolagets vinst eller förlust.
I förvaltningsberättelsen skall anges rörelseresultat för
vart och ett av de fem senaste räkenskapsåren.
Upplysningar skall lämnas om bolagets konsolidering vid
utgången av vart och ett av dessa år.
Då medelantalet anställda anges skall uppgift även
lämnas om fördelningen mellan kvinnor och män.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
7. Förslag till
Lag om ändring i kommunallagen (1991:900)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 17 § kommunallagen
(1991:900) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap. 17 §
I årsredovisningen skall upplysning lämnas om utfallet
av verksamheten, verksamhetens finansiering och den
ekonomiska ställningen vid årets slut. Upplysning skall
också lämnas om borgensförbindelser och övriga
ansvarsförbindelser.
I årsredovisningen skall vidare lämnas uppgifter om
personalkostnaderna (personalekonomisk redovisning).
Årsredovisningen skall också omfatta sådan kommunal
verksamhet som bedrivs i form av aktiebolag, stiftelse,
ekonomisk förening, ideell förening eller handelsbolag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd
A225
Bilaga 3
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:80) om
anställningsskydd att i lagen skall införas en ny paragraf, 27
a §, samt närmast före paragrafen en ny rubrik med följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Förtursrätt till anställning med mer tid
27 a §
En arbetstagare som är deltidsanställd har förtursrätt
till ny anställning hos sin arbetsgivare, när en ledig
anställning uppstår som innehåller mer tid än
deltidsanställningen avser. Vad som stadgas om
företrädesrätt till återanställning skall härvid i tillämpliga
delar tillämpas. Dock gäller att företrädesrätt till
anställning med mer tid uppkommer så snart arbetstagaren
uppfyllt kvalifikationstiden. Företrädesrätten gäller
därefter så länge arbetstagaren är deltidsanställd.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för
vård av barn, m.m.
Bilaga 4
A225
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:410) om
rätt till ledighet för vård av barn, m.m. att 8 § skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 §
Ledighet skall förläggas till dag som arbetstagaren
begär. Vid förkortning av arbetstiden till hälften eller till tre
fjärdedelar av normal arbetstid skall dock förkortningen
spridas över arbetsveckans samtliga dagar, om ej särskilda
skäl föranleder annat.
Arbetsgivaren skall samråda med arbetstagaren
beträffande ledighetens förläggning under dagen och andra
med ledigheten sammanhängande frågor, om förhandling
med arbetstagarens organisation ej har ägt rum.
Arbetsgivaren skall samråda samråda med
arbetstagaren beträffande ledighetens förläggning under
dagen och andra med arbetstagarens organisation ej har ägt
rum. Uppnås ej överenskommelse, bestämmer
arbetstagaren hur ledigheten skall förläggas. Den måste
dock förläggas till arbetsdagens början och/eller slut.
Ledigheten får inte heller förläggas så att det skulle skapa
allvarliga men för produktionens behöriga gång.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Förslag till
Lag om försäkring mot vissa semesterlönekostnader
A225
Bilaga 5
Härigenom föreskrivs följande.
1 §
En arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader under
ett kalenderår inte beräknas överstiga 60 gånger det för året
gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring kan försäkra sig hos den allmänna
försäkringskassan för kostnader för den del av en
arbetstagares semesterlön som grundar sig på frånvaro
enligt 17 § semesterlagen (1977:480). Vid beräkningen av de
sammanlagda lönekostnaderna bortses från avgifter enligt
lagen (1981:691) om socialavgifter och lagen (1982:423) om
allmän löneavgift samt skatt enligt lagen (1990:659) om
särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster.
Regeringen föreskriver närmare villkor för
försäkringen.
2 §
Ärende om försäkring enligt 1 § handläggs av den
allmänna försäkringskassa inom vars område arbetsgivaren
är registrerad hos skattemyndighet för inbetalning och
redovisning av arbetstagares skatt. Om arbetsgivaren inte
är registrerad enligt vad som nu sagts, handläggs ärendet av
den försäkringskassa inom vars område arbetsgivaren är
bosatt. I övriga fall handläggs det av Stockholms läns
allmänna försäkringskassa.
Den behöriga försäkringskassan får uppdra åt en annan
försäkringskassa att handlägga ärenden enligt 1 §
semesterlagen.
3 §
I fråga om försäkringskassans handläggning av ärende
enligt 1 § tillämpas följande föreskrifter i lagen (1962:381)
om allmän försäkring.
18 kap. 2 § om riksförsäkringsverkets tillsyn,
20 kap. 2 a § om provisoriskt beslut,
20 kap. 4 § om återbetalningsskyldighet,
20 kap. 5 § om preskription,
20 kap. 6 § om förbud mot utmätning och om
överlåtelse,
20 kap. 8 och 9 §§ om uppgiftsskyldighet,
20 kap. 9 a § om undantag från sekretess.
4 §
De föreskrifter om omprövning och ändring av
försäkringskassans beslut som finns i 20 kap., 10 och 10 a
§§ lagen (1962:381) om allmän försäkring skall tillämpas på
motsvarande sätt i fråga om beslut enligt 1 §.
Föreskrifterna i 20 kap. 11--13 §§ samma lag om
överklagande av försäkringskassas eller domstols beslut
skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om beslut enligt
1 §, om beslutet innebär att arbetsgivaren inte får teckna
försäkring.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1992.
Förslag till
Lag om informations- och förhandlingsrätt för anställda
vid vissa förvärv av aktier
A225
Bilaga 6
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag syftar till att genom information och
förhandling ge de anställda insyn i och inflytande på vissa
förvärv av aktier.
2 § Lagen skall tillämpas när någon
(köparen) offentligt erbjuder aktieägare i ett
aktiemarknadsbolag (målbolaget) att på generellt
angivna villkor överlåta sina aktier till köparen.
3 § Ett avtal som innebär att de anställdas
rättigheter enligt denna lag upphävs eller inskränks är
ogiltigt i den delen.
Utan hinder av första stycket får genom kollektivavtal
göras avvikelse från föreskriftena i 4, 6 och 7 §§.
Rätt till information
4 § Målbolaget skall så snart det fått kännedom om
erbjudandet underrätta arbetstagarorganisation i
förhållande till vilken det är eller brukar vara bundet av
kollektivavtal om detta. Målbolaget skall dessutom ge
arbetstagarorganisationen tillfälle att ta del av handlingar
som åtföljer erbjudandet.
5 § Köparen skall på begäran av sådan
arbetstagarorganisation hos målbolaget som avses i 4 §
lämna upplysningar om sitt syfte med förvärvet och sina
planer beträffande
1. verksamheten
2. lokaliseringsorten,
3. organisationen,
4. sysselsättningen, eller
5. annat förhållande som är av särskild vikt för de
anställda.
Förhandlingsrätt
6 § Målbolaget skall så snart som möjligt på eget
initiativ förhandla med arbetstagarorganisation som avses i
4
§ om huruvida styrelsen skall uttala sig om erbjudandet
samt, om uttalande skall göras, innehållet i detta.
Om parterna inte enas om annat, skall sammanträdet
för förhandlingen hållas inom tre dagar efter det att
arbetstagarorganisationen har fått del av
förhandlingsframställningen. Det ankommer i övrigt på
parterna att bestämma tid och plats för
förhandlingssammanträde.
I fråga om förhandling enligt denna paragraf skall
föreskrifterna i 15
§, 16
§ tredje stycket samt 17
§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet
tillämpas.
Tystnadsplikt
7 § Målbolaget eller köparen har rätt till
förhandling med den berörda arbetstagarorganisationen om
tystnadsplikt rörande den information som skall lämnas. I
sådana fall tillämpas 21
§ andra och tredje styckena lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet.
Den som med tystnadsplikt har mottagit information för
arbetstagarorganisationens räkning får trots tystnadsplikten
föra informationen vidare till en ledamot i styrelsen för
organisationen. I ett sådant fall gäller tystnadsplikten även
för styrelseledamoten.
Skadestånd
8 § Bryter målbolaget eller köparen mot denna lag
skall ersättning betalas för den skada som uppkommer.
Arbetstagarorganisation svarar för den skada som
uppkommer om en företrädare för organisationen eller
ledamot av dess styrelse bryter mot den tystnadsplikt som
avses i 7
§ eller obehörigen utnyttjar kunskaper som företrädaren
eller styrelseledamoten har fått under sådan tystnadsplikt. I
ett sådant fall följer inte ansvar enligt 20 kap. 3
§ brottsbalken.
Om det är skäligt kan skadestånd enligt första eller
andra stycket sättas ned eller helt falla bort.
9 § Den som vill kräva skadestånd enligt denna lag
skall underrätta motparten om sitt anspråk inom fyra
månader från det skadan inträffade. Om det inom den tiden
har begärts förhandling om anspråket enligt lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller med
stöd av kollektivavtal, skall talan väckas inom fyra månader
efter det att förhandlingen avslutades. I annat fall skall talan
väckas inom åtta månader från det skadan inträffade.
Om underrättelse inte lämnas eller talan inte väcks inom
den tid som anges i första stycket, har parten förlorat sin rätt
till talan.
10 § Mål om tillämpning av denna lag handläggs
enligt (1974:371) om rättegången i arbetstvister.