Länsarbetsnämnden har det övergripande ansvaret för
arbetsmarknadspolitiken i varje län. I klartext betyder det,
att härifrån fördelas pengar till de olika kontoren i länet
med hänsyn taget till de fördelningsprinciper, som AMS
stadfäst.
För att kunna göra detta måste bevakning ske av den
lokala företagsamheten, samt av arbetslöshetsstatistiken.
Andra faktorer, som påverkar, är lokal utbildningsnivå och
förutsättningar för näringslivets utveckling.
Andra arbetsuppgifter för länsarbetsnämnderna är att
aktivt stödja olika projekt för att öka livskraften i
arbetslivet inom länets gränser.
Vidare sköter länsarbetsnämnderna personalutbildning
och löneutbetalningar.
Allt detta kräver, förutom tjänstemän med
specialfunktioner, även en relativt sett stor administrativ
resurs, och även lokaler. I dagens dataålder, och med det
stora centralt uppbyggda datanät som arbetsförmedlingarna
har, finns resurser att följa allt detta arbete centralt. Det
kan knappast vara försvarbart att bygga upp ytterligare en
administrativ resurs som mellanhand.
Ansvaret för länen kan ligga centralt. Den
kommunikation med övriga länsfunktioner, arbetsgivare,
arbetsförmedlingar, skolor, fackförbund,
arbetsgivarorganisationer, m.m. som kan vara av värde, kan
numera ske via interaktiv video. På så sätt spar man
resekostnader, och sliter inte heller så mycket på mänskligt
kapital.
Förhållandena kan variera från län till län. Många
länsarbetsnämnder har bantats avsevärt de senaste åren. I
Gävleborgs län arbetar dock c:a 50 personer på
länsarbetsnämnden med en länsarbetsdirektör som chef.
Organisationen är på tok för stor. Oerhörda pengar skulle
kunna sparas in.
Från slutet av 70-talet har arbetsförmedlingarna
utvecklats att dels kunna ackvirera arbete åt enskilda
människor, dels att tillfredsställa arbetsgivarnas krav. Man
kan säga, att förmedlingarna har två olika kunder med
delvis helt olika krav. Dock vore det rimligt att anta, att
människans behov av arbete, och arbetsgivarnas behov av
kvalitativ arbetskraft borde kunna förenas i slutänden.
För att kunna klara denna mycket svåra balansgång bör
arbetsförmedlingarna satsa på välplanerad
arbetsmarknadsmässig och företagsanpassad utbildning.
Det är ytterst viktigt att ta reda på alla fakta om
arbetsmarknaden, möjligheter till arbete, och krav på
utbildning, numera både globalt och lokalt, för att kunna ge
rätt service. Man behöver alltså på förmedlingarna satsa på
en kvalitativ vägledning av förmedlingens kunder, både
beträffande egna resurser och omgivningens krav. I dag är
detta ett eftersatt område, och man har satsat sina resurser
på olika servicecenter, t.ex. i form av yrkeskaféer.
Ett exempel på tänkbara vägar till arbete är Vinna-
projektet i Hudiksvall. Inom detta satsar man på att
grundskole- och gymnasieelever får en utbildning som är
anpassad till industrins behov på orten. Detta har initierats
av näringslivet i samarbete med länsarbetsnämnden.
Det har dock inte satsats något på 18--25-åringar, som
i dag är den största gruppen arbetssökande. En fördjupad
vägledning och aktiv bearbetning av denna grupp är oerhört
viktig. För att klara denna satsning krävs en kvalitativt god
arbetsmarknadsutbildning.
AMU har under många år haft mer eller mindre
ensamrätt på arbetsmarknadsutbildning. Parallellt med
AMU hade många större företag sin egen utbildning av
ungdomar, s.k. industriskolor. I dag är dessa satsningar
borta, och AMU har blivit egen myndighet och inte längre
underställd AMS.
Med tanke på det allt viktigare kravet på
arbetsmarknadsanpassad utbildning, och med kravet på
arbete efter utbildning, borde det vara en utmärkt lösning
att kunna köpa utbildningsplatserna direkt av de större
företagen på en ort, så att utbildningen kan bli både
ändamålsenlig och kostnadseffektiv.
Skall AMU kunna överleva, bör man satsa på flexibla
utbildningsinsatser, som följer den lokala
arbetsmarknadens behov. Utan en sådan inriktning
kommer AMU ganska snart att slås ut av andra
utbildningsanordnare med större flexibilitet.
På mindre orter bör utbildningsinsatserna för vuxna
kunna samlas under ett tak: uppdragsutbildning, AMU,
Komvux, Folkhögskola, studieförbund. Här har man
vinster i en gemensam planering, gemensam
administration, större utbud av utbildning och större
flexibilitet i urvalet av både utbildning och lärare.
Tidigare har man på mindre orter alltid kunnat utnyttja
gymnasieskolan för utbildning av äldre, t.ex.
vårdutbildning. Med riksdagens nya bestämmelser från 1
dec. 91 faller denna möjlighet. Likaså dras anslaget för
vuxenutbildning ner, vilket får till följd att många vuxna
förlorar möjligheter till studier av eget intresse. Det
kommer också att innebära, att alla
arbetsmarknadsutbildningar måste upphandlas, vilket i sin
tur innebär betydligt större kostnader än i dag för
arbetsmarknadsutbildning. På en liten ort kommer detta att
bli förödande.
Det är helt klart att arbetsförmedlingen skall ha ett krav
på sig att klara en avancerad utredning för att nå målet
''arbete åt alla''. Av denna anledning har
arbetsförmedlingarna fått en ny utredningsorganisation till
sin hjälp, AMI. Dock finns det utredningsresurser kvar på
förmedlingarna.
Nya AMI-institut har växt upp i varje kommun i Sverige,
med egen chef, egna vägledare, egen administrativ
personal, egna lokaler och eget budgetansvar. Dock, varken
får man, eller kan man fatta beslut om
arbetsmarknadspolitiska insatser, eftersom dessa belastar
arbetsförmedlingens budget.
Det finns som tidigare nämnts en utredningsresurs på
arbetsförmedlingen i nära anslutning till den aktiva
platsförmedlingen, som är nära företagsanknuten. Varför
bygga upp en ny organisation, där tjänstemännen förväntas
arbeta med samma slag av utredning, men utan närheten till
den levande förmedlingsverksamheten. Dessutom utan
möjlighet att fatta ekonomiska beslut om bidrag för arbets-
eller utbildningsåtgärder?
I dag passerar en arbetssökande först förmedlingens
utredning för att komma till AMI. Därifrån får personen
efter mer eller mindre långvarig utredning återvända till
förmedlingen för ett ekonomiskt beslut, vilket
förmedlingen av lokala arbetsmarknadsskäl inte kan ta. Nu
gör då förmedlingen om hela utredningen, och tiden går.
Förutom ett slags rundgångsverksamhet blir effekten
tidsförlust och mänskligt lidande.
Lägg all utredningsverksamhet under förmedlingens
tak, med en chef, ett ekonomiskt ansvar och utnyttjande av
personalresurser, samt inte minst i absolut närhet till det
aktiva förmedlingsarbetet. Här finns det miljoner att tjäna.
För personer med svårare handikapp borde man kunna
utnyttja de speciella arbetsvårdsinstitut, som fanns tidigare
och som fortfarande existerar som s.k. AMI:s. Dessa kunde
slås samman med Riksförsäkringsverkets
rehabiliteringscentra samt Rygginstituten för att maximalt
utnyttja de specialfunktioner på personalsidan som krävs.
Inte bara pengar kan man vinna på en renodling av
arbetsområden och sammanslagning av resurser, utan även
ett bättre utnyttjande av personal. Framför allt även
möjligheten till en bättre utbildad personal, som lever upp
till de av regering och riksdag uppsatta målen.
Även arbetsförmedlingens kunder måste vinna på ett
sådant system, då det i dag råder en total förvirring
beträffande AMI, AF, AMU etc. Vem är huvudman? Vad
innebär det ena och det andra? Var kan jag få hjälp? Dessa
frågor ställer sig både näringslivet, försäkringskassor,
läkare och privatpersoner.
Verksamheterna vid AMS, länsarbetsnämnderna, AMI
och arbetsförmedlingarna kostar stora belopp. Likaså har
man inom organisationerna ansvar för anförtrodda medel
för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Kostnaderna är
mycket stora, och därför måste kvalitet och effektivitet
höjas.
Som ett första steg bör man ta bort länsarbetsnämnderna
och lägga över funktioner och ansvar till AMS. En ansvarig
där för varje län, och kanske även direkt underställd
departementet.
AMI bör läggas ner, och utredningsresurserna föras över
till arbetsförmedlingarna.
Samordna resurser och insatser för handikappade med
Riksförsäkringsverkets och försäkringskassornas resurser!
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ta bort länsarbetsnämnderna
och lägga över funktioner och ansvar till AMS,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att AMI bör läggas ner och
utredningsresurserna föras över till arbetsförmedlingarna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att resurser och insatser för
handikappade bör samordnas med riksförsäkringsverket
och försäkringskassorna,
4. att riksdagen vid avslag på yrkandena 1 och 2 hos
regeringen begär en utredning med uppgift att ge förslag om
hur verksamheten vid AMI och länsarbetsnämnderna kan
rationaliseras,
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med
uppgift att ge förslag om hur arbetsförmedlingarna kan
effektiviseras.
Stockholm den 19 januari 1992
Laila Strid-Jansson (nyd)
Arne Jansson (nyd)