Riksdagen beslöt i anledning av
arbetsmarknadsutskottets betänkande 1990/91:12 att alla
lönebidrag till handikappade skall vara flexibla. Detta har
naturligtvis många fördelar.
För det första förutsätts att bidragsnivån fastställs med
hänsyn till den sökandes behov och förutsättningar
beträffande arbetsförmåga och graden av
funktionsnedsättning och skall således inte bestämmas av
arbetsgivarens ekonomiska möjligheter att svara för
lönekostnaderna. För det andra kan anslaget
förhoppningsvis räcka till flera arbetshandikappade.
Det finns emellertid också risker för försämringar med
det nya systemet med enbart flexibla bidrag. Några exempel
på detta kan vara.
1) Ett problem som arbetsmarknadsutskottet också
beskrev i sitt betänkande rör dem som redan är anställda
och t.ex. har ett bidrag om 90%. När man omprövar detta
bidrag anser kanske arbetsförmedlingen att det skall
minskas beroende på att den handikappade enligt
bedömningarna har behov av eller rätt till ett lägre bidrag
p.g.a. sitt handikapp. Detta kan skapa problem om t.ex. en
ideell organisation inte har råd eller möjlighet att öka sin
del av lönebidraget.
2) Ett annat problem kan självfallet vara att en
organisation har arbetsuppgifter och en lämplig person
(t.ex. en medlem) men inte resurser mer än upp till 10%.
Detta betyder att den handikappade inte får chansen att
komma ut på arbetsmarknaden. Nu kan man kanske säga
att i dessa situationer så är lönebidraget ett
arbetsmarknadspolitiskt instrument och inte något
organisationsstöd. Detta är naturligtvis riktigt i sak, men
det kan trots allt betyda ökade svårigheter för
handikappade att få arbete. Det kan också konstateras att
organisationsstödet från samhället de senaste åren inte ökat
utan snarare minskat.
Utskottet skrev mycket noggrant om detta i sitt
betänkande:
Arbetsmarknadsministern har för sin del klargjort i
propositionen att hon utgår från att förmedlingarna i denna
situation inte skall agera på ett sådant sätt att enskilda
människor råkar illa ut. Också utskottet anser att detta är
den handlingslinje som skall gälla vid
arbetsmarknadsmyndigheternas bedömning av den
fortsatta bidragsgivningen för personer som har anställning
vid övergången till det nya bidragssystemet. Det är
självklart inte meningen att anställningstryggheten för dessa
arbetstagare skall försämras. Man får samtidigt ta hänsyn
till att de anställningar som det här är fråga om ofta är
långvariga. Det kan därför under anställningens gång av
olika skäl anses som legitimt att
arbetsmarknadsmyndigheterna tar upp en diskussion om
bidragsnivån för nu avsedda arbetstagare. Men detta får
inte leda till att arbetstagarens fortsatta anställning blir
ifrågasatt.
Med den ordningen för övergången till det nya
bidragssystemet utskottet nu har förordat kommer de
berörda institutionernas och organisationernas verksamhet
som regel inte att påverkas av bidragsförändringarna förrän
det på grund av penionsavgångar eller av andra skäl blir
aktuellt med nyanställningar. Inte heller i dessa fall behöver
det nödvändigtvis bli fråga om sänkta bidrag för dem som
skall nyanställas, men de arbetsgivare det här gäller får vara
beredda att acceptera anställning av personer med svårare
funktionsnedsättning än de gjort tidigare.
Till detta skall fogas att ett system med flexibla
lönebidrag innebär ett ökat förhandlingsutrymme vid
överläggningarna mellan arbetsgivare och
arbetsmarknadsmyndigheterna om villkoren för att anställa
arbetshandikappade. I ett kärvt arbetsmarknadsläge, då
arbetsmarknadsmyndigheterna möter större svårigheter än
vanligt att ordna anställningar åt de handikappade, skall
man inte ta för givet att kulturinstitutioner och
allmännyttiga organisationer är den underlägsna parten vid
förhandlingarna, allra helst som dessa arbetsgivare har gjort
och i fortsättningen säkert också kommer att vara beredda
att göra viktiga insatser för att ge meningsfull sysselsättning
åt handikappade.
Trots denna skrivning är de handikappade och deras
organisationer mycket oroliga över utvecklingen.
Arbetslösheten inom handikappgrupperna är mycket hög,
och blir naturligtvis ännu högre i dagens lågkonjunktur och
höga öppna arbetslöshet. Även när det gäller de nya
lönebidragsreglerna är oron bland de handikappade
betydande.
Det finns säkert skäl att efter några år med flexibla
lönebidrag utvärdera de nya reglerna och de eventuella
negativa konsekvenser som de fört med sig.
Oberoende av hög- eller lågkonjunktur har tidigare
''kön'' av kvarstående arbetshandikappade sökande varit
tämligen konstant. Under rådande lågkonjunktur är
emellertid situationen annorlunda. Antalet kvarstående
arbetssökande med arbetshandikapp har ökat drastiskt.
Under i stort sett hela 1980-talet skedde en kontinuerlig
ökning av antalet arbetshandikappade i olika åtgärder.
Trots den ökade arbetslösheten under det senaste året har
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för gruppen inte
ökat. Under det första halvåret 1991 uppgick det totala
antalet arbetshandikappade i lönebidragsanställningar,
Samhall och offentligt skyddat arbete till i genomnitt 81 000
personer. Detta kan jämföras med ca 81 700 under
första halvåret 1990 och ca 57 000 under motsvarande
period 1982.
Handikapputredningen visar på att arbetslösheten bland
främst dem med svåra funktionshinder är mycket hög. Trots
den goda konjunkturen på 80-talet var arbetslösheten i
gruppen 60--70%. Projekt som ''Arbete åt unga
handikappade'' visar emellertid att aktiva insatser ger
resultat, men också att insatserna för dessa grupper måste
få ta tid. Det krävs kunnande, personligt engagemang och
flexibilitet hos dem som ska medverka till att den enskilde
får arbete.
Viktigt är att den aktiva arbetsmarknadspolitiken
bibehålls och att de riktade åtgärder som behövs för
personer med funktionshinder ger den enskilde en
möjlighet att välja arbete eller sysselsättning efter
personliga förutsättningar och intresse. Sannolikheten för
ett lyckat resultat ökar därmed. Flera
arbetsmarknadspolitiska åtgärder behövs.
Handikapputredningen visar på att arbetslösheten är
mycket hög bland personer med svåra funktionshinder, men
visar inte på hur många som står till arbetsmarknadens
förfogande. Det skulle vara intressant med en ordentlig
statistik över de handikappades situation på
arbetsmarknaden, inkl. hur hög den verkliga arbetslösheten
är i denna grupp, för att kunna göra en bedömning av vilka
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som är mest relevanta.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utvärdering av de
flexibla lönebidragen,
2. att riksdagen begär att regeringen låter göra en
ordentlig inventering om de handikappades situation på
arbetsmarknaden.
Stockholm den 22 januari 1992
Bo Nilsson (s)
Jan Andersson (s)