Arbetsmarknadsutbildningen omorganiserades den 1
januari 1986. Då bildades AMU-gruppen med uppdraget
att i första hand sälja utbildning till arbetsmarknadsverket.
AMU-gruppen fick då dessutom rätt att säja utbildning till
andra uppdragsgivare. Anledningen var att man konstaterat
att arbetsmarknadsutbildning även behövdes för dem som
fortfarande hade ett arbete men som på grund av t.ex.
strukturförändringar kunde komma att förlora detta.
Genom att företagen utbildar sina anställda förbereds dessa
för nya arbetsuppgifter.
En annan anledning till AMU:s utökade befogenheter
var att AMU-gruppens resurser skulle kunna utnyttjas mer
effektivt och gruppen skulle få större kunskap om
arbetsmarknaden i stort. Försäljningen till andra än
arbetsmarknadsverket ligger i dag på ca 10 % av all
försäljning.
Inom IMU-gruppen bedrivs förarutbildning på ca 10
orter i landet. Vid försäljnngen av denna utbildning till
arbetsmarknadsverket gäller TSV:s föreskrifter om
förarutbildning inom arbetsmarknadsutbildning (TSVFS
1987:2). Föreskrifterna är meddelade med stöd av Kungl.
Maj:ts beslut 1973-05-25, dnr 111 141/73 och 165/73. Dessa
föreskrifter ger AMU rätt att sälja sin förarutbildning på i
stort sett samma villkor som en gymnasieskola och gäller
körkort med behörighet C, D och E samt taxi.
Utbildningen sker enligt kursplaner som fastställts av
AMU-styrelsen i samråd med TSV. Vid tiden för Kungl.
Maj:ts beslut bedrevs ingen annan utbildning inom AMU
än den för arbetsmarknadsverket. AMU-gruppen har alltså
i dag ingen rätt att sälja sin förarutbildning till andra än
arbetsmarknadsverket medan all annan utbildning kan och
bör säljas till såväl privata företag som till övrig offentlig
verksamhet.
Från trafiksäkerhetssynpunkt torde det inte finnas något
hinder för att även yrkesförarutbildningen kan säljas till
andra än arbetsmarknadsverket.
AMU-styrelsens kursplaner är utarbetade tillsammans
med den aktuella branschen. Kursplanerna är ofta ganska
omfattande. För att öka flexibiliteten är de modulindelade
men fortfarande anpassade till arbetsmarknaden i stort. Vid
försäljning till andra än arbetsmarknadsverket finns det
inget krav på att utbildningen skall ske efter en viss kursplan
eller en viss modul i denna. I stället gäller det här att
anpassa utbildningen till ett visst företags behov.
Beträffande förarutbildning har företag ett behov av
utbildning som är kopplat till en viss yrkesutbildning. I
andra fall kan ett företag endast vilja köpa en utbildning
som ger körkort för t.ex. lastbil. Förfrågningar om sådan
utbildning gäller C-, D- och E-behörighet. Att företaget i
detta fall väljer AMU kan bero på att man redan har
etablerat eller vill etablera en kontakt med AMU. AMU:s
kvalitet i utbildningen kan vara ett annat skäl.
Att AMU i dessa fall kan komma att konkurrera med de
reguljära trafikskolorna är helt i linje med riksdagens och
regeringens intentioner om att konkurrens ger ökad kvalitet
och även i linje med vad som gäller vid alla andra
utbildningar som AMU bedriver. Att AMU-gruppen på
detta sätt skulle kunna sälja endast delar av en modul
medför att AMU-gruppens resurser kan utnyttjas maximalt
även inom detta område. I den utbildning som AMU
bedriver gentemot arbetsmarknadsverket finns det ibland
ledig kapacitet som idag på grund av nämnda begränsningar
inte kan utnyttjas.
Jag anser att AMU-gruppen skall få formella
möjligheter att sälja förarutbildning till annan än
arbetsmarknadsverket under följande förutsättningar: att
utbildningarna avser C, D och E, att utbildningen kan säljas
till företag och att vad som sägs i körkortsförordningen om
förarutbildning, övningskörning, förarprov och utlämnande
av körkort vid gymnasieskola även skall gälla vid regional
AMU-myndighet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att AMU-gruppen medges rätt
att bedriva förarutbildning på uppdrag av andra än
arbetsmarknadsverket.
Stockholm den 21 januari 1992
Lisbeth Staaf-Igelström (s)