Den centrala och de regionala arbetslivsfondernas verksamhet påbörjades under andra halvåret 1990, t.o.m. november -91 har man beviljat närmare 2,6 miljarder kr. som bidrag omfattande 3 200 arbetsplatsprogram. Totalt handlar det om att fördela hela 15 miljarder på några år.
Folkpartiet liberalerna var emot inrättandet av dessa gigantiska fonder och ifrågasatte klokskapen av att skapa nya regionala organ. Men nu finns fonderna och skall då också fungera på bästa möjliga sätt -- obyråkratiskt och effektivt.
Folkpartiet liberalerna aviserade också, då beslutet om Arbetslivsfonden togs, att verksamheten bör följas noga. Om den inte fungerar tillfredsställande bör man överväga att föra över dessa medel till företagen, där skyddskommittéerna kan fatta beslut om deras användning.
Allvarlig kritik har nu riktats mot fondernas bedömningsgrunder och arbetsmetoder från Yrkesmedicinska kliniken vid Lunds lasarett. Kliniken har speciellt studerat kvinnors arbetssituation inom livsmedelsindustrin och monteringsindustrin inom den södra sjukvårdsregionen. Vid flera tillfällen har man konstaterat att arbetsmiljöer som orsakar många och svåra arbetsskador, belastningsskador i axlar och armar, och som därför är i behov av snabba och omfattande förbättringar inte fått något bidrag. Den dåliga arbetsmiljön har givit hög sjuklighet med svåra smärtor, långa sjukskrivningar och förtidspensioneringar.
Kliniken anger tre väsentliga skäl till fondernas agerande:
1. Ansökningsförfarandet är utformat på ett sådant sätt att det gynnar stora företag med väl utbyggd skyddsorganisation. Det stora företaget kan tillsätta en professionell arbetsgrupp, vilken noggrant kan gå igenom regelverk och praxis samt hålla tät kontakt med fondernas handläggare. Ansökan blir väl förankrad, varför risken för avslag är ringa.
2. En riktigt dålig arbetsmiljö kan definitionsmässigt inte få stöd, eftersom det är arbetsgivarens lagstadgade skyldighet att se till så att arbetsmiljön är rimligt god.
3. Fonderna satsar bara pengar om arbetsgivaren själv satsar lika mycket. Det är således svårt för företag med bristande ekonomiska resurser att få bidrag, vilket är ytterst olyckligt.
Klinikens slutsats är ytterst kritisk: De miljömässigt sämsta arbetsplatserna får inte tillgång till fondernas medel.
En form av Moment 22 har skapats. ''Ont om pengar, svårt att förbättra arbetsmiljön. Dålig arbetsmiljö, men inga pengar och därför inga bidrag till att förbättra arbetsmiljön från Arbetslivsfonden.''
Synpunkterna från Yrkesmedicinska kliniken i Lund bör tas på allvar och närmare studeras. Det är i allra högsta grad rimligt att statsmakterna analyserar och kommenterar denna kritik, som formulerats på vetenskaplig och professionell grund.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att utreda Arbetsmiljöfondens regelverk och praxis.
Stockholm den 17 januari 1992 Olle Schmidt (fp)