Den moderna yrkesutbildningen för byggnadsarbetare
inom gymnasieskolans ram är väl avpassad att ge
ungdomarna en god yrkeskunskap. Men för att bli en
skicklig hantverkare räcker det dock inte med enbart denna
utbildning utan det krävs i första hand omfattande praktisk
erfarenhet. Trots stor praktisk erfarenhet kan det många
gånger föreligga ett behov hos byggnadsarbetare att
vidareutbilda sig.
Enligt Byggnadsarbetareförbundets statistik var
arbetslösheten bland byggnadsarbetare 14,8 %
av kassamedlemmarna i december 1991. De närmaste
åren förutsägs också en låg byggnation med stor
arbetslöshet i byggbranschen som följd.
Byggnadsbranschen är vanligen mycket utsatt för
konjunkturväxlingar och en betydande arbetslöshet kan
stundom förekomma där. Denna arbetslöshetsperiod bör
hos den enskilde kunna utnyttjas för vidareutbildning. Vi
finner det därför mycket angeläget att sysselsättningsstödet
för arbetslösa byggnadsarbetare i första hand avser
vidareutbildning till skickliga hantverkare.
Ett högst lämpligt område för sådan vidareutbildning
utgör de kulturella byggnaderna. Tillgången på medel för
att underhålla kulturminnesmärkta byggnader är mycket
begränsad. Underhåll av sådana byggnader är till sin typ
rent hantverksmässigt och de utgör därför goda
utbildningsobjekt.
Vi är medvetna om att det är arbetsmarknadsverkets
uppgift att med utgångspunkt från de övergripande mål och
riktlinjer som regering och riksdag fastställer bestämma
vilka utbildningar som bör anordnas. Men
byggnadsarbetarkåren är i en sådan besvärlig situation att
riksdag och regering måste ta initiativ och anslå medel för
upprustning av kulturbyggnader i syfte att utbilda
byggnadsarbetare.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om medel och åtgärder för
vidareutbildning av arbetslösa byggnadsarbetare till
skickliga hantverkare.
Stockholm den 17 januari 1992
Kaj Larsson (s)
Börje Nilsson (s)
Maja Bäckström (s)