Arbetsmarknadspolitiken i Sverige har sedan länge
präglats av en strävan att nedbringa arbetslöshetstiderna för
de arbetssökande. Det är viktigt att denna inriktning blir
vägledande också i framtiden. Få situationer kan vara så
förödande för en människa som arbetslöshet och då särskilt
om arbetslösheten blir långvarig.
Arbetslöshet behöver emellertid nödvändigtvis inte
alltid vara detsamma som att man helt saknar arbete. En allt
större del av de arbetslösa utgörs av deltidsmarkerade.
Detta är särskilt påtagligt inom servicenäringarna, där
också andelen arbetslösa i a-kassorna överstiger
genomsnittet för samtliga arbetslösa. Handeln kan tjäna
som ett exempel på en bransch i denna situation.
Serviceverksamhet bedrivs ofta i små företag.
Strävanden att genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder ge
arbetslösa arbete kan ibland medföra att anställda, som i ett
tidigare skede fått neddragen arbetstid, vid en utökning av
arbetstiden i företaget ej får sin borttagna tid åter, utan
denna tid går i stället åt för att skapa ett
sysselsättningstillfälle i form av arbetsmarknadspolitisk
åtgärd.
Följden blir att samhället får betala dels
arbetslöshetsunderstöd till den anställde med reducerad tid,
dels en stor del av lönen för det arbete som den temporärt
anställde utför på de timmar den deltidsmarkerade oönskat
mistat. Den här beskrivna situationen har sin grund i en
intressekonflikt mellan två grupper arbetslösa, en typ av
konflikt som dock går att lösa.
För att de arbetsmarknadspolitiska stöden skall bli så
effektiva som möjligt måste naturligtvis dessa kunna sättas
in mycket snabbt. Men ur effektivitetssynpunkt är det minst
lika viktigt att stöden sätts in på rätt sätt. För att tillgodose
kravet på effektivitet är det därför viktigt att utnyttja den
erfarenhet och kunskap som finns hos de fackliga
organisationerna.
Enligt vår mening bör yttrande från berörda fackliga
organisationer fordras för att en ansökan om
beredskapsarbete, rekryteringsstöd etc. skall behandlas.
Detta bör kunna administreras så att inte snabbheten i
insatserna för ett eventuellt arbetsmarknadsstöd går
förlorad.
Arbetsgivarens informationsplikt enligt
medbestämmandelagen löser inte de problem som berörs i
denna motion.
Att förankra de arbetsmarknadspolitiska stöden hos de
fackliga organisationerna är, som vi ser det, en naturlig
åtgärd för att öka effektiviteten i insatserna. Ett system med
yttrande från facket för att en ansökan om
beredskapsarbete, rekryteringsstöd etc. skall behandlas har
funnits tidigare. Det fungerade väl. Vi finner därför ett
återinförande av ett sådant system som synnerligen
välbetänkt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fackets roll vid beslut om
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Stockholm den 15 januari 1992
Kurt Ove Johansson (s)
Lars-Erik Lövdén (s)