med anledning av prop. 1991/92:155 Skadestånd för arbetstagares deltagande i olovlig stridsåtgärd
Enligt vår uppfattning bör riksdagen avslå
propositionen. Skälen till detta är bl.a. följande.
Under 1980-talet ökade motsättningarna mellan
arbetsmarknadens parter såväl när det gäller
förhandlingsformer och andra sådana spelregler som
beträffande de lönepolitiska målen. Detta resulterade bl.a.
i att de faktiska löneökningarna under vissa perioder
översteg det samhällsekonomiska utrymmet, med hög
inflation som följd.
Efter överläggningar med arbetsmarknadens parter
inledde därför den socialdemokratiska regeringen under
1990 ett arbete med att se över spelreglerna på
arbetsmarknaden. En analys av dessa gjordes i utredningen
SOU 1991:13. I denna tas upp en rad olika frågor, däribland
frågan om skadestånd för olovliga konflikter.
Det är symptomatiskt för den sittande regeringen att nu
endast lägga ett förslag om att höja skadeståndet vid
olovliga konflikter i stället för att föra en dialog med
parterna på arbetsmarknaden om hur hela frågan om de
framtida spelreglernas utformning skall lösas. De stora
motsättningarna mellan parterna kvarstår ju inför de
förhandlingar som skall ske när stabiliseringsavtalen löper
ut den 1 april 1993.
En grundläggande förutsättning för att spelreglerna på
arbetsmarknaden skall fungera är att balansen mellan
parterna inte rubbas på ett allvarligt sätt. Det är vidare
regeringens uppgift att skapa så goda förutsättningar som
möjligt för parterna att komma fram till rimliga löneavtal.
På båda dessa områden för regeringen nu en felaktig
politik. Inriktningen av den ekonomiska politiken kommer
att försvåra kommande avtalsförhandlingar. Tyvärr för
regeringen också en konsekvent politik i syfte att försvaga
löntagarnas och deras fackliga organisationers ställning.
Regeringen sätter på olika sätt i fråga löntagarnas fria
förhandlingsrätt och kollektivavtalen. Regeringen vill
införa ett internationellt sjöfartsregister, som förutsätter
inskränkningar i de fackliga fri- och rättigheterna för såväl
svenska som utländska arbetstagare på dessa svenska
fartyg. Regeringen aviserar vidare lagstiftning om förbud
mot avtal som inte respekterar karensdagarna i
sjukförsäkringen. Motsvarande skall gälla
provanställningsreglerna i lagen om anställningsskydd.
Regeringen talade länge om att t.o.m. gå in och reglera
minimilönerna för ungdomar. Löntagarnas inflytande i den
arbetsrättsliga lagstiftningen skall minska till arbetsgivarens
förmån. De fackliga organisationernas möjligheter att
verka skall inskränkas. På ett medvetet sätt stärker
regeringen arbetsgivarnas ställning på bekostnad av
löntagarna och deras fackliga organisationer. Det är också
uppenbart att regeringen, ekonomiskt och organisatoriskt,
vill försvaga löntagarnas organisationer. Denna politik
kommer utan tvivel att på ett allvarligt sätt rubba balansen
på arbetsmarknaden och därmed försvåra kommande
avtalsförhandlingar.
Regeringens nu aktuella proposition måste bedömas
mot den här bakgrunden. Regeringen är inte intresserad av
en helhetslösning för en balanserad och fungerande
avtalsrörelse, utan rycker ut ännu ett förslag ur helheten för
att öka trycket mot löntagarna. Detta framgår tydligt när
man beaktar att i den ovan nämnda utredningen togs också
upp frågan om arbetsgivarnas skadeståndsansvar för
allvarliga brott mot lagar och avtal. Från löntagarhåll hade
nämligen framhållits att dessa skadestånd är för låga för att
motverka att arbetsgivarna bryter mot olika regler. Som ett
exempel har nämnts att arbetsgivare skulle tjäna på att
strunta i förhandlingsreglerna, när arbetsgivaren är i färd
med att besluta om en viktigare förändring av
verksamheten. Utredningen kom fram till att en särskild
utredning borde analysera denna fråga vidare, men
självfallet har regeringen inte visat något som helst intresse
att utreda denna fråga närmare.
När det gäller olovliga konflikter är det enligt vår
mening en självklarhet att träffade avtal skall hållas.
Riksomfattande löneavtal som leder till arbetsfred för alla
berörda är en av hörnstenarna i den svenska modellen.
Olovliga konflikter kan utnyttjas av nyckelgrupper till att
tillskansa sig löneökningar långt utöver vad andra löntagare
får. Därmed hotas inte bara en solidarisk lönepolitik utan
också det samhällsekonomiska utrymmet. Löntagare i
typiska låglöneyrken kan bara drabbas negativt av olovliga
konflikter.
Men antalet olovliga konflikter på arbetsmarknaden har
inte ökat. Arbetsdomstolen kan redan i dag döma ut högre
skadestånd än 200 kr., om t.ex. arbetstagarna vägrar att
följa domstolens föreläggande om återgång i arbete. Detta
sker dock ytterst sällan, beroende främst på att
arbetsgivarna i mycket liten utsträckning väljer att beivra
olovliga konflikter och låta domstolen pröva saken. En
arbetstagare som deltar i en längre olovlig konflikt riskerar
också att saklig grund för uppsägning föreligger eller t.o.m.
skäl för avskedande.
Med hänvisning till behovet av balans mellan parterna
och en lösning av hela frågan om spelregler på
arbetsmarknaden är vi mot den här bakgrunden inte nu
beredda att medverka till den av regeringen föreslagna
lagändringen. Vi vill också peka på att lagrådet för sin del
avstyrkt den teknik att lagstifta som regeringen valt. Enligt
lagrådet är det nu inte möjligt att säga vilken nivå på
skadestånd som arbetsdomstolen kan komma fram till.
Denna konsekvens är enligt vår mening inte heller
acceptabel.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1991/92:155.
Stockholm den 18 mars 1992
Ingela Thalén (s)
Kjell Nilsson (s)
Georg Andersson (s)
Lahja Exner (s)
Sten Östlund (s)
Monica Öhman (s)
Johnny Ahlqvist (s)
Berit Andnor (s)