1990/91:U635 av Eva Björne (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att Sverige i
internationella fora med kraft verkar för att FNs fredsplan
skall kunna genomföras i Kambodja.
1990/91:U649 av Bengt Hurtig m.fl. (v, fp, c, mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en fredslösning måste ge garantier för
att de röda khmererna inte återerövrar makten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att minröjning snarast måste igångsättas i
Kambodja,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att gränslägren mot Thailand skall
neutraliseras,
4. att riksdagen begär initiativ av regeringen inför årets
generalförsamling i FN för att övervakade val snarast genomförs
i Kambodja.
1990/91:U653 av Ulla-Britt Åbark och Lennart Nilsson (s) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige aktivt skall medverka till en
fredlig lösning av Kambodjakonflikten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall agera i fråga om
Kambodjas representation i FN,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall ge Kambodja särskilt
stöd för att oskadliggöra minor som utplacerats i olika delar av
landet.
1990/91:U667 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Kambodja.
Bakgrund
Kambodja förhöll sig länge neutralt till det utdragna
Vietnamkriget. Amerikanska bombningar av begränsade delar av
Kambodjas territorium i slutet av 1960-talet och vietnamesiskt
utnyttjande av den s.k. Ho Chi Minh-leden ledde dock till att
landet gradvis drogs in i en konflikt som allt mindre
respekterade nationella gränser.
1970 genomfördes en statskupp ledd av general Lon Nol, och
statschefen, prins Norodom Sihanouk, tvingades att gå i exil.
Efter ett femårigt inbördeskrig lyckades Khmer Rouge, de röda
khmererna, ta makten 1975. Under en fyraårsperiod utsattes den
kambodjanska befolkningen för en brutalitet som har få
motsvarigheter i historien. Stora delar av befolkningen
utrotades genom massavrättningar. Andra torterades svårt
och/eller tvångsförflyttades. Huvudstaden Phnom Penh tömdes på
sin befolkning.
År 1979 invaderades Kambodja av vietnamesiska styrkor och en
ny regering etablerades i Phnom Penh. Samtidigt utvecklades en
väpnad konflikt mellan Vietnam och Kina. Mot den av Vietnam
upprättade regeringen i Phnom Penh, ledd av premiärminister Hun
Senn, kämpade tre stridande parter -- de röda khmererna,
Khmerfolkets nationella befrielsefront (KPNLF) och prins
Sihanouks Nationella armé. De röda khmererna var den fraktion
som dominerade och som utgjorde ett reellt hot mot Hun Senns
regering. De röda khmererna förlorade visserligen kontrollen
över större delen av det kambodjanska territoriet efter den
vietnamesiska invasionen, men lyckades behålla kontrollen över
vissa delar som under de följande åren fungerade som baser för
gerillaaktiviteter. De röda khmerernas politiska ledning behöll
sitt grepp om gerillarörelsen, som understöddes av Kina med
ekonomiska bidrag och militära leveranser.
1982 bildades en koalitionsregering i exil av prins Sihanouk,
de röda khmererna och KPNLF. Vad som höll koalitionen lösligt
samman var den gemensamma strävan att avlägsna de vietnamesiska
ockupanterna. Vietnam drog i september 1989 tillbaka sina
militära styrkor, men lämnade den tidigare tillsatta Phnom
Penh-regeringen tillräckligt politiskt och ekonomiskt stöd för
att den skulle kunna behålla makten.
De röda khmerernas fortsatta gerillakrigföring och dess
strävan att återta makten bidrog till att en svår
flyktingsituation uppstod, i huvudsak i gränsområdena mellan
Thailand och Kambodja. Av ca 350 000 flyktingar som alltjämt
befinner sig i detta område återfinns endast en mycket begränsad
del i läger som administreras av UNHCR. Ett betydande antal
flyktingar lever i läger som kontrolleras av de röda khmererna.
Även om den nuvarande regeringen i Phnom Penh inte har
fullständig kontroll beräknas den ha inflytande över den helt
dominerande delen av Kambodjas befolkade områden. Regeringens
reguljära armé, utrustad med avancerade vapen och ett begränsat
antal stridsvagnar, består av ca 45 000 man. Därutöver förfogar
regeringen över 75 000 till 100 000 hemvärnssoldater med lätt
beväpning.
De röda khmererna sägs å sin sida kontrollera närmare 10% av
byarna och har 25 000--35 000 beväpnade soldater plus ungefär
lika många civila kadrer. Organisationen livnär sig delvis på
beskattning av gränshandeln mellan Kambodja och Thailand.
Kina har offentligt deklarerat att den direkta militära
hjälpen till de röda khmererna upphörde i slutet av 1990 men har
trots detta inte helt fullföljt sina avsikter. Kina har också
antytt att stödet till gerillagruppen kan återupptas om
fredsansträngningarna går i stå.
Försöken att få till stånd en fredlig lösning av
Kambodjakonflikten började på allvar under 1987. I november
detta år möttes för första gången prins Sihanouk och
premiärminister Hun Senn för att diskutera detaljerna i en
framtida fredsuppgörelse.
I augusti 1988 träffades de kambodjanska parterna vid ett
informellt möte i Jakarta. Närvarande vid mötet var också
representanter för FNs generalsekreterare, ASEAN, Vietnam och
Laos. Mötet kunde inte enas kring något gemensamt
handlingsprogram men var av vikt genom att det trots allt förde
parterna samman. Ett andra informellt möte, även det utan
konkreta resultat, hölls i början av 1989.
På initiativ av den franska regeringen ersattes de informella
mötena i Jakarta av "Paris International Conference on Cambodia"
(PICC), vars första möte hölls i juli 1989. Utrikesministrar
från 18 länder deltog i ett månadslångt möte tillsammans med de
stridande kambodjanska parterna.
I början av 1990 kom de fem permanenta
säkerhetsrådsmedlemmarna överens om att gemensamt engagera sig i
konflikten. Till detta bidrog det generellt sett förbättrade
internationella klimatet 1989--1990.
Den fredsplan som utarbetats innehåller, förutom krav på
vapenstillestånd, formuleringar om en övergångsperiod syftande
till allmänna och fria val till en konstituerande församling,
tillskapandet av en demokratisk konstitution samt bildandet av
en ny regering baserad på majoritetsförhållandena i den nya
lagstiftande församlingen.
Fredsöverenskommelsen undertecknades av samtliga kambodjanska
parter den 23 oktober 1991 i Paris. Allmänna val beräknas kunna
hållas i början av 1993.
Grunderna i överenskommelsen är:
SNC, det suveräna nationalrådet, förbinder sig att hålla fria
och rättvisa val under FNs överinseende. En ny och legitim
regering bildas.
FNs särskilda organ för övergångsperioden, UNTAC (United
Nations Transitional Authority in Cambodia), med såväl civila
som militära komponenter och direkt underställt
generalsekreteraren, påbörjar efter undertecknande av
överenskommelsen sina uppgifter. SNC (Supreme National Council)
ger UNTAC de maktbefogenheter som krävs för att genomföra valet
samt för att tillfälligtvis ta över skötseln av vissa delar av
den kambodjanska administrationen. UNTAC skall bl.a. kontrollera
alla de myndigheter och organ som har inflytande över valet. Fem
ministerier--utrikes-, försvars- och finansministerierna samt
ministerierna för allmän säkerhet och information--ägnas
"särskild uppmärksamhet". Övriga myndigheter skall enligt
planerna fungera som tidigare, men kan i vissa fall komma att
granskas av UNTAC.
Utländska trupper, rådgivare och övrig militär personal dras
bort från Kambodja. UNTAC verifierar att så verkligen sker.
Återstående 70 % av de kambodjanska styrkorna demobiliseras.
Överenskommelsen om vapenstillestånd innebär också att
parterna inte kan utnyttja den nya situationen till att utöka
sina respektive territorier eller vidta åtgärder som senare kan
leda till förnyade strider.
Kambodjanska flyktingar och tvångsförflyttade personer som
befinner sig utanför Kambodja har rätt att återvända till ett
liv i "säkerhet och värdighet", utan trakasserier eller
betvingande åtgärder från myndigheternas sida.
I flera annex till överenskommelsen ges vidare detaljer för
UNTACs mandat. I ett beslut i säkerhetsrådet i oktober 1991
fastslogs att en mindre förhandsmission, UNAMIC (United Nations
Advance Mission in Cambodia), skall placeras i Kambodja som
inledning på omvandlingen av Kambodja till ett land i fred.
UNAMICs uppgifter skall huvudsakligen vara att bistå med
militära förbindelseofficerare i tvister kring
stilleståndsavtalet samt med utbildning av civila i avsikt att
undvika olyckor orsakade av minsprängningar.
De resurser som behöver ställas till UNTACs förfogande är ännu
inte fastställda, men beräknas bli mycket omfattande.
Utskottet
I motion 1990/91:U653 (s), yrkande 1, föreslås att Sverige
aktivt skall medverka till en fredlig lösning av
Kambodjakonflikten. I motion 1990/91:U635 (m) föreslås att
Sverige i internationella fora med kraft skall verka för att FNs
fredsplan skall kunna genomföras i Kambodja. I motion
1990/91:U649 (v, fp, c, mp), yrkande 4, föreslås att Sverige
inför 1991 års generalförsamling i FN skall ta initiativ för att
övervakade val snarast genomförs i Kambodja.
I motion 1990/91:U653 (s), yrkande 2, föreslås att Sverige
skall agera i frågan om Kambodjas representation i FN.
I motion 1990/91:U649 (v, fp, c, mp), yrkande 3, föreslås att
gränslägren mot Thailand skall neutraliseras.
Två motioner tar upp problemet med minröjning i Kambodja,
motion 1990/91:U653 (s), yrkande 4, och motion 1990/91:U649 (v,
fp, c, mp), yrkande 2.
I motion 1990/91:U649 (v, fp, c, mp), yrkande 1, föreslås att
riksdagen skall ge regeringen till känna att en fredslösning
måste innehålla garantier för att de röda khmererna inte
återerövrar makten. I motion 1990/91:U667 (c), yrkande 13,
anförs att världssamfundet har ett ansvar för att Kambodja får
en utveckling mot demokrati och respekt för de mänskliga
rättigheterna. I detta ingår att de röda khmererna inte återfår
makten.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att
Kambodjakonflikten genom fredsavtalets undertecknande kommit
närmare en bestående fredlig lösning. FN kommer genom UNAMIC och
UNTAC att spela en avgörande roll för den fortsatta utvecklingen
i Kambodja. Utskottet finner det självklart att Sverige även
fortsättningsvis ger sitt aktiva stöd till de ansträngningar som
görs samt ställer sig positivt till vidgade biståndsinsatser i
landet. Utskottet förutsätter också att regeringen diplomatiskt
erkänner det nya Kambodja när förutsättningarna därför
föreligger. Utskottet anser att motionärernas förslag rörande
FNs fredsplan har tillfredsställts genom de överenskomna
fredsarrangemangen.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att en lösning
som innebär att Kambodjas plats i FN har intagits av Kambodjas
Högsta nationella råd (SNC) har uppnåtts. Den situation som
beskrivs i motionen 1990/91:U653 (s), yrkande 2, är inte längre
aktuell.
Utskottet noterar att fredsuppgörelsen fäster stor vikt vid en
allomfattande lösning av de problem Kambodja har ställts inför.
Som konstaterades ovan kommer flyktingar och tvångsförflyttade
personer nu att ges rätt att återvända till Kambodja. UNTAC
kommer att ges omfattande befogenheter att kontrollera att en
normalisering av tillståndet i Kambodja verkligen sker. Behovet
av en s.k. neutralisering av gränslägren mot Thailand kommer
enligt utskottets mening att undanröjas om den nu påbörjade
fredsprocessen fullföljs enligt intentionerna.
UNAMIC har bildats bl.a. för att skyndsammast ta itu med den
ytterst angelägna uppgiften att arbeta med minröjning i landet.
Kostnaderna för UNAMIC, ca 20 miljoner USD, kommer enligt
FN-organisationens fördelningsmodell att delvis bekostas av
Sverige.
Utskottet konstaterar att den fredsplan som parterna har
undertecknat syftar till att omvandla Kambodja till en demokrati
med etablerad respekt för de mänskliga rättigheterna. De röda
khmererna är emellertid fortfarande en faktor att ta hänsyn
till. UNTACs roll kommer i detta sammanhang att bli viktig.
Genomförs fria och rättvisa val får det kambodjanska folket en
möjlighet att självt välja den framtid man önskar.
Med det ovanstående får motion 1990/91:U635 (m), motion
1990/91:U649 (v, fp, c, mp), yrkandena 1--4, motion 1990/91:U653
(s), yrkandena 1--2 och 4, samt yrkande 13 i motion 1990/91:U667
(c) anses besvarade.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande Kambodjakonflikten
att riksdagen förklarar motion 1990/91:U635, yrkandena 1, 2, 3
och 4 i motion 1990/91:U649, yrkandena 1, 2 och 4 i motion
1990/91:U653 samt yrkande 13 i motion 1990/91:U667 besvarade med
vad utskottet anfört.
Stockholm den 14 november 1991
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Nic
Grönvall (m), Alf Wennerfors (m), Maj Britt Theorin (s), Pär
Granstedt (c), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T
Svensson (s), Lars Moquist (nyd), Karl-Göran Biörsmark (fp),
Berndt Ekholm (s), Bengt Silfverstrand (s), Ulla-Britt Åbark
(s), Hans Göran Franck (s) och Fanny Rizell (kds).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Seija Viitamäki-Carlsson
(v) närvarit vid den slutliga behandlingen.