1990/91:U429 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att verka för en konferens om säkerhet och
samarbete i Mellersta Östern,
1990/91:U522 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om information i samband med beviljande av transitvisering för
sovjetiska medborgare av judiskt ursprung som utvandrar till
Israel.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf638.
1990/91:U601 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i FN bör ta initiativ till FN-beslutade sanktioner mot
Israel på grund av Israels ovilja att följa FNs beslut angående
Palestina,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör stärka sina diplomatiska relationer med PLO så att
de når samma status som de som upprätthålls av Österrike,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör stå till förfogande för aktiv medverkan i försök att
nå fred i Mellanöstern,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör verka för att en fredskonferens om Mellanöstern med
representation för alla parter, däribland Israel och PLO, bör
sammankallas under FNs överinseende.
1990/91:U625 av Ingela Mårtensson och Kjell-Arne Welin (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om diplomatiska insatser för att få
till stånd en internationell fredskonferens i Mellersta Östern.
1990/91:U627 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN och andra internationella
sammanhang skall agera för fördömande av Israels ockupations-
och våldspolitik mot det palestinska folket,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN skall agera för att
sanktionspolitik används mot Israel för att på fredlig väg få
till stånd ett realiserande av FNs resolutioner i
Palestinafrågan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige internationellt skall agera
för att de judar som utvandrar från Sovjetunionen själva
bestämmer var de vill bosätta sig, men inte ges möjlighet att
bosätta sig på områden som sedan 1967 är ockuperade av Israel,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN skall agera för
inkallandet av en internationell Mellersta Östern-konferens för
att finna en två-statslösning av Palestinafrågan,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige stegvis erkänner den den 15
november 1988 utropade palestinska staten och som första steg,
på samma sätt som Österrike redan gjort, höjer PLOs
informationskontors diplomatiska status,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige ger biståndsmedel till PLOs
humanitära verksamhet omfattande exempelvis utbildning och
hälsovård.
1990/91:U638 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om FN-sanktioner mot Israel,
1990/91:U652 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall verka för en
fredsordning i Mellanöstern som kan inspireras av ESK-processens
tre korgar,
1990/91:U658 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den aktivt verkar för att stoppa
kriget,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en FN-ledd internationell
Mellanösternkonferens,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av humanitära insatser i
Mellanöstern.
1990/91:U668 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige på alla sätt bör främja en fredlig lösning av krisen i
Persiska viken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige aktivt bör motsätta sig att trupper under FNs
överinseende eller med FNs sanktion uppträder som stridande part
i en konflikt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör hävda att militära FN-insatser skall ske i formen av
fredsbevarande trupper som sätts in mellan stridande parter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i FN bör ta initiativ till en omprövning av resolution
678,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i FN bör ta initiativ till en förutsättningslös prövning
av stadgar och beslutsformer beträffande FNs rätt att använda
eller legitimera militärt våld för att upprätthålla respekten
för FN-stadgan,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör ta initiativ till en helhetslösning av
krissituationen i Mellanöstern så att alla ockupationer,
däribland den irakiska av Kuwait och den israeliska av
Palestina, bringas att upphöra,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sveriges konkreta insats i den nu aktuella krissituationen icke
får ske genom militär insats -- inbegripet militär sjukvård --
på endera sidan, utan enbart i form av humanitär hjälp genom
Röda korset som kan komma alla parters krigsoffer till del,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige omedelbart måste ta initiativ till en vapenvila och en
förnyelse av de ekonomiska och andra icke-militära sanktionerna
mot landet tills de irakiska trupperna har lämnat Kuwait,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige bör ta initiativ till att s.k. Marshallhjälp på
sammanlagt 100 miljarder dollar för återuppbyggnad till
Mellanöstern från industri- och oljeländer verkställs så snart
kriget är slut,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige vid en sådan Marshallhjälp bör delta i proportion till
sin ekonomiska förmåga.
Bakgrund
Alltsedan Förenta nationernas tillkomst har
Mellanösternfrågorna haft en framskjutande plats på
världsorganisationens dagordning. Särskild uppmärksamhet har
ägnats åt relationerna mellan staten Israel, det palestinska
folket och de omgivande arabstaterna. Inom arabstaterna finns
emellertid också politiska konflikter som i sig inte är direkt
relaterade till staten Israels existens. Efter Iraks invasion av
Kuwait i augusti 1990 och den därpå följande multinationella
krigsinsatsen har ansträngningarna att finna bestående lösningar
på problemen i Mellanöstern intensifierats. För att en bestående
fred skall kunna uppnås i regionen måste även konflikten mellan
Israel och dess grannar lösas. Framför allt Förenta Staternas
regering har efter gulfkrigets upphörande varit pådrivande i
försöken att få till stånd en internationell fredskonferens där
denna konflikt kan diskuteras av de berörda parterna.
Mellanöstern är som geografiskt begrepp inte klart definierat
men brukar innefatta Israel, de flesta arabstaterna och Iran. I
regionen beräknas omkring två tredjedelar av världens
oljetillgångar finnas. Mellanöstern är också vagga till tre av
världens mest utbredda religioner -- kristendomen, islam och
judendomen. Den sammanlagda befolkningen i regionen uppgår till
ca 220 miljoner invånare.
Efter det första världskriget lämnade Nationernas förbund
mandat åt vissa stater till administration av de områden som
frånhänts Turkiet. Freden i Sèvres 1920 resulterade i franska
mandat över vad som i dag är Libanon och republiken Syrien.
Storbritannien tillerkändes mandat över Irak, Palestina och
Transjordanien.
I det brittiska mandatet över Palestina ingick
implementeringen av den s.k. Balfourdeklarationen av 1917 (efter
Storbritanniens utrikesminister James Balfour). Denna
deklaration innebar att ett judiskt nationalhem ("a national
home") skulle etableras i Palestina. Ingenting skulle emellertid
göras som kunde "inverka menligt på de civila och religiösa
rättigheterna hos det existerande icke-judiska samfundet i
Palestina". I Storbritanniens mandat ingick även att underlätta
den judiska immigrationen till Palestina. Begreppet nationellt
hem härrör från de formuleringar som användes av den sionistiska
rörelsen i 1897 års s.k. Baselprogram. Balfourdeklarationen var
med avsikt vag på punkten huruvida ett nationellt hem också
innefattade upprättandet av en egen stat.
Balfourdeklarationen fick speciell folkrättslig betydelse
genom att den införlivades i texten till det brittiska mandatet
för området Palestina. De omgivande arabiska staterna var
emellertid inte medlemmar av Nationernas förbund när detta
beslut togs.
De nya gränser som drogs upp i de arabisktalande områdena
efter det första världskriget tog inte alltid hänsyn till de
politiska, religiösa och kulturella konflikter som fanns. I det
hashemitiska kungadömet i Irak och Transjordanien, i kalifatet i
Egypten, i det wahhabistiska riket i Saudiarabien och inom den
icke-religiösa nationalistiska panarabismen i Syrien och Libanon
utvecklades politiska ambitioner som ofta stod i konflikt med
varandra.
Området öster om Jordanfloden undantogs från det ursprungliga
mandatområdet Palestina, och 1921 tillskapades där den arabiska
staten Transjordanien. Palestina blev en väl avgränsad
geografisk enhet väster om Jordanfloden och inkluderade
Cisjordanien, eller vad som i dag kallas Västbanken. Namnet
Palestina kommer från det hebreiska namnet Pelaesaet och
betecknade ursprungligen filistéernas land, som endast utgjorde
den sydvästligaste delen av mandatområdet. Efter korstågstiden
föll begreppet Palestina ur bruk och kvarlevde egentligen endast
som synonym till det "heliga landet". Palestina var ingen egen
administrativ enhet under det ottomanska rikets tid, utan ingick
då i provinsen Syrien. Med mandatets upprättande 1922
återinfördes beteckningen Palestina som officiellt namn på
området.
Efter nazisternas makttillträde i Tyskland 1933 ökade den
judiska invandringen till Palestina kraftigt. Efter protester
från den arabiska delen av Palestinas befolkning förklarade
Storbritanniens regering därför år 1939 att man inte skulle
tillåta större invandring än högst 75000 personer under
påföljande femårsperiod, samt att Palestina skulle omvandlas
till en självständig stat efter tio år. Efter den första
femårsperioden skulle ingen judisk immigration tillåtas utan
arabiskt medgivande. Våldsamma judiska protester, påtryckningar
från stormakterna och internationella reaktioner mot nazisternas
folkmord ledde emellertid till att mandatärmakten överlämnade
frågan om Palestina till Förenta nationerna 1947.
En av FN bildad Palestina-kommission (UNSCOP) rekommenderade
samma år en uppdelning av Palestina i två stater, en judisk och
en arabisk. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling
rekommendationen, och Storbritannien förklarade att dess mandat
över Palestina skulle upphöra den 15 maj 1948. Vidare sades att
staden Jerusalem med omgivningar skulle göras till en s.k.
corpus separatum, en speciell enhet under FN-administration.
Syftet var att skydda de "andliga och religiösa intressen som
delas av stadens tre monoteistiska religioner".
De palestinska araberna och de omgivande arabstaterna
opponerade sig mot Palestinas delning, som ansågs illegal och ej
tog hänsyn till den arabiska majoriteten. Arabiska försök att få
dessa frågor prövade av den Internationella domstolen i Haag
lyckades inte vinna gehör.
Vid tidpunkten för Palestinas föreslagna delning i två stater
utgjorde den judiska befolkningen ungefär en tredjedel av den
totala befolkningen i området. Även i den av dessa två stater
som avsågs utgöra den judiska bestod drygt hälften av araber.
Det privata markinnehavet dominerades i än högre grad av
araberna, och den judiska minoritet som redan 1949 kontrollerade
över två tredjedelar av Palestinas territorium svarade vid
tidpunkten för Palestinas föreslagna delning för endast 6 % av
det privata markinnehavet.
Israel förklarade sig som självständig stat den 14 maj 1948,
dagen före det brittiska mandatets upphörande. I den israeliska
självständighetsförklaringen åberopas FN-resolutionen om
delningen av Palestina. I förklaringen finns också en åberopning
av det judiska folkets historiska rätt till Israel.
De omgivande arabiska staterna angrep militärt den nya judiska
staten omedelbart efter det brittiska mandatets upphörande. Den
22 maj 1948 krävde FNs säkerhetsråd eld upphör i striderna.
Greve Folke Bernadotte utnämndes till FN-medlare men mördades av
judiska extremister den 17 september 1948. Ett eldupphöravtal
undertecknades av Israel, Libanon, Transjordanien och Syrien.
Överenskommelsen innebar att nya gränser drogs "utan inverkan på
endera partens rättigheter, krav eller positioner, vad den
slutliga lösningen av den palestinska frågan beträffar".
Israel erövrade i kriget 1948 delar av de områden som enligt
FNs delningsplan skulle ingå i den arabiska staten.
I juni 1949 införlivades de områden som enligt FNs
delningsbeslut skulle ingå i den arabiska staten Palestina med
Transjordanien, som samtidigt ändrade sitt namn till Jordanien.
I april 1950 proklamerade det jordanska parlamentet, i strid mot
folkrätten, att Västbanken annekterats. Gazaremsan, som kom
under egyptisk ockupation i väntan på en slutlig lösning av
Palestinafrågan, införlivades i kontrast till det jordanska
beslutet aldrig med Egypten.
FNs generalförsamling överlät den mördade svenske medlarens
funktioner till en särskild medlingskommission, som den 12 maj
1949 lyckades få parterna att underteckna det s.k.
Lausanneavtalet, enligt vilket FNs uppdelning av Palestina
skulle utgöra den grund på vilken fortsatta diskussioner skulle
föras. Medlingskommissionen misslyckades emellertid att föra
frågan vidare, eftersom de arabiska staterna inte accepterade
staten Israels existens. Israel å sin sida vägrade tillåta
palestinska flyktingar att återvända och förklarade sig inte
heller ha för avsikt att återlämna de territorier som erövrats
och som ej ingått i den ursprungliga judiska statens egentliga
territorium.
Ett stort antal araber flydde området, och vid UNRWAs (United
Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the
Near East) bildande år 1950 beräknades ca 960 000 palestinier ha
flyktingstatus.
Det inledande angreppet på Israel har följts av flera väpnade
konflikter i området: Det krig som utbröt 1956 och som blivit
känt som Suezkriget hade på grund av den egyptiska
nationaliseringen av Suezkanalen och den brittisk-franska
interventionen vidare internationella komplikationer. Genom sin
militära överlägsenhet intog Israel snabbt större delen av
Sinaihalvön, inkl. den av Egypten ockuperade Gazaremsan. Israel
uppmanades i generalförsamlingens resolution nr 997 att dra sig
tillbaka till 1949 års demarkationslinjer, vilken uppmaning
landet också efterkom.
År 1964 bildades PLO (Palestine Liberation Organization), med
en styrande exekutivkommitté och ett nationalråd. PLO
accepterades 1974 av Arabförbundet som den enda legitima
representanten för den palestinska befolkningen. I oktober 1974
tillät FN PLO att delta i generalförsamlingens debatt, och
organisationen gavs även framgent rätten att delta som
observatör. Israel vägrade att befatta sig med den nya
organisationen, som betecknades som en terroristorganisation med
syfte att utplåna den judiska staten.
Egypten koncentrerade i maj 1967 stora styrkor i Sinai, lät
avstänga Tiransundet för israelisk sjöfart och uppmanade FN att
dra tillbaka UNEF (United Nations Emergency Force), som hade
tillskapats i samband med 1956 års krig för att övervaka
vapenvilan. Den 5 juni gick Israel till attack. Kriget fördes på
tre fronter, mot Egypten, Syrien och Jordanien. Efter sex dagar
hade Israel segrat på alla fronter, ockuperat hela Västbanken,
inkl. östra Jerusalem, de syriska Golanhöjderna, Gaza och hela
Sinai.
I november 1967 antog FNs säkerhetsråd resolution 242 i avsikt
att etablera en "rättvis och varaktig fred" i Mellanöstern.
Resolutionen krävde att Israel skulle dra tillbaka sina väpnade
styrkor från områden som ockuperats, att de existerande
staternas territoriella integritet och politiska oberoende
skulle respekteras samt att staterna i regionen skulle få leva
utan hot och våldsaktioner innanför säkra och erkända gränser.
Säkerhetsrådet fastslog också "otillåtligheten i erövrandet av
territorier genom krig". Efter kriget 1973 antog säkerhetsrådet
resolution 338, som införde eld upphör, samtidigt som parterna
manades att acceptera resolution 242.
Den 6 oktober 1973 gick Egypten och Syrien till överraskande
anfall mot Israel och nådde vissa framgångar. Israel lyckades
dock gripa initiativet, och vid vapenvilan den 22 oktober befann
sig Israel i ett förmånligt strategiskt läge. Säkerhetsrådet
antog i oktober 1973 resolution 338, genom vilken eld-upphör
infördes och parterna uppmanades att acceptera resolution 242.
Israel och Egypten undertecknade i januari 1974 ett avtal om
åtskiljande av styrkorna på ömse sidor om en ny
demarkationslinje längs Gidi- och Mitla-passen på Sinaihalvön.
Avtal träffades också mellan Israel och Syrien i maj 1974 om
åtskiljande av stridskrafterna.
Den 26 mars 1979 tecknades ett fredsavtal mellan Israel och
Egypten baserat på den s.k. Camp David-överenskommelsen av 1978.
Israel drog sig slutgiltigt tillbaka från Sinai men ockuperade
fortsättningsvis östra Jerusalem, Västbanken, Gaza och
Golanhöjderna. År 1981 förklarade Israel Golanhöjderna och östra
Jerusalem som annekterade. Enligt israelisk mening har Jerusalem
alltid varit Israels huvudstad, ett förhållande som inte har
accepterats av världssamfundet. I juni 1982 invaderade
israeliska styrkor Libanon i avsikt att driva ut PLO ur detta
land. Så skedde och PLO flyttade sitt högkvarter från Beirut
till Tunis.
Den 15 november 1988 beslöt PLOs högsta organ, det palestinska
nationalrådet, vid ett möte i Alger att utropa en palestinsk
stat och att godta FNs resolution 242 i förening med krav på
självbestämmanderätt för det palestinska folket. Nationalrådets
beslut innebär ett de facto-erkännande av Israels existens samt
att PLO beslutat inrikta sig på en tvåstatslösning. Israels
regering har ifrågasatt trovärdigheten i dessa
ställningstaganden och betraktar fortfarande PLO som en
terroristorganisation.
Det palestinska nationalrådets beslut att erkänna Israels
existens, och den förhandlingsvilja som detta ställningstagande
internationellt uppfattades vara ett uttryck för, ledde genom
bl.a. svensk förmedling till att Förenta Staterna inledde en
direkt dialog med PLO i syfte att åstadkomma en lösning på
konflikten. På grund av en palestinsk terroristattack mot Israel
och ett, enligt amerikanskt förmenande, alltför lamt
avståndstagande från PLOs lednings sida, avbröt den amerikanska
regeringen i juni 1990 denna dialog.
I kontrast till världssamfundets kraftiga fördömande av Iraks
invasion av Kuwait den 2 augusti markerade PLO inte heller sitt
klara avståndstagande från denna aktion. Det vidtogs åtgärder
som snarare tydde på att PLO gav irakiska regeringen stöd. Detta
har försvårat PLOs möjligheter att av Israel accepteras som en
trovärdig förhandlingspartner. Flera arabstater upphörde på
grund av det inträffade med sitt ekonomiska stöd till PLO.
PLO-ledaren Yassir Arafat gjorde också uttalanden om Iraks
oprovocerade anfall på Israel som åtminstone i massmedia
presenterades som ett helhjärtat stöd för attackerna.
Robotanfallen riktades mot civila områden i Irael.
Under de senaste åren har en intensifierad invandring till
Israel från Sovjetunionen skett. Judiska nationalister har
strävat efter att de nya immigranterna till stor del skall
bosätta sig på Västbanken. Även om just denna politik av flera
skäl inte har lyckats fortsätter utbyggnaden av judiska
bosättningar på Västbanken, i Gaza och på Golanhöjderna trots
internationella fördömanden. De israeliska bosättningarna är
folkrättsstridiga, eftersom de upprättas på ockuperade områden i
stor skala. Även i östra Jerusalem förekommer israeliska
bosättningar i betydande omfattning. Enligt världssamfundet
förvärrar de endast en redan infekterad situation.
Befolkningen i Israel uppgår enligt officiell israelisk
statistik till ca 4,5 miljoner invånare. Härtill kommer 1,5
miljoner människor på de ockuperade områdena. Av sammanlagt 6
miljoner människor är ungefär 4 miljoner judar. Ca 300 000 av
dessa återfinns på de ockuperade områdena, de flesta i östra
Jerusalem. Av de 2 miljoner araberna bor 1,3 miljoner på
Västbanken, i Jerusalem och i Gaza. Ca 125 000 av den arabiska
befolkningen är kristna.
Araberna i Israel har formellt samma rättigheter som judarna
men är i praktiken undantagna från vissa typer av arbeten och
sociala förmåner. Stora skillnader i levnadsstandard föreligger
mellan den judiska befolkningen i Israel och den arabiska på de
ockuperade områdena. Den senare är i viss utsträckning
sysselsatt som tillfällig och okvalificerad arbetskraft i
Israel, som är ett industriland med en hög andel utbildad
befolkning.
Irak var ett brittiskt mandatområde 1920--1932 med kung Faisal
I som monark. 1932 blev Irak självständigt och medlem av
Nationernas förbund. Monarkin varade fram till år 1958, då
kungafamiljen avrättades i samband med en militärkupp. En
republik under ledning av överste Abdul Karim Kassem utropades.
I en ny militärkupp tio år senare avsattes Kassem. Saddam
Hussein utsågs till vice ordförande i Iraks styrande
revolutionsråd med ansvar för den interna säkerheten. Några år
senare hade han erövrat den politiska makten i landet. Kuwait
var i praktiken redan 1899 ett brittiskt protektorat och
undantogs från mandatområdet. Kuwait blev självständigt 1961,
men hamnade omedelbart i konflikt med Irak. Kuwait kunde därför
inte upptas som medlem i FN förrän 1963.
Irak genomförde under 70- och 80-talen en kraftig militär
upprustning. Den irakiska regeringen försökte med denna som bas
skaffa sig allt större politiskt inflytande i hela Mellanöstern.
I och med Saddam Husseins formella makttillträde i juli 1979
ägnade Irak ökad uppmärksamhet åt gulfområdet. Samtidigt visade
Irans nya makthavare efter den islamiska revolutionen i februari
1979 ökat intresse för att sprida sina politiska och religiösa
idéer till grannländerna i regionen. Mellan 1980 och 1988 pågick
ett utdraget krig mellan Iran och Irak. Kriget ledde inte till
några territoriella förändringar.
De irakiska maktambitionerna ledde den 2 augusti 1990 till
invasionen av Kuwait. Som en följd av en kraftfull
multinationell FN-insats kunde Kuwait befrias från irakiska
invasionsstyrkor i februari 1991. Den förstörelse som den
kortvariga ockupationen resulterade i blev omfattande. Bl.a.
sattes ett stort antal kuwaitiska oljekällor i brand.
Efter gulfkriget har förutsättningarna för en bestående
fredsordning i Mellanöstern förbättrats. En regional
Mellanösternkonferens har, efter omfattande förberedande
insatser främst från amerikansk sida, inletts i Madrid.
Konferensen ledde inte till några omedelbara genombrott, men det
faktum att parterna träffades i direkta samtal, inkl. bilaterala
israelisk-palestinska överläggningar, var i sig ett framsteg.
Nästa fas i den inledda processen är fortsatta samtal i
Washington D.C., USA.
Utskottet
Utskottet konstaterar att Sveriges inställning till
konflikterna i Mellanöstern baserar sig på principen om folkens
rätt till självbestämmande. Sverige ger sitt självklara stöd
till FNs säkerhetsråds resolutioner 242 och 338, med den därav
följande principen om land för fred. I resolutionerna fastställs
de existerande staternas rätt att existera inom säkra och
erkända gränser, "fria från hot om våld eller våldshandlingar".
Resolutionerna uppmanar också Israel att dra sig tillbaka från
ockuperade områden.
Enligt utskottet innebär accepterandet av resolution 242 att
Israels existens måste erkännas av de omgivande arabstaterna
samt att palestinierna av Israel tillerkänns rätten till
självbestämmande, inkl. rätten att upprätta en egen stat.
Sverige har också givit sitt stöd till de resolutioner som
antogs av säkerhetsrådet i samband med Iraks ockupation av
Kuwait, inkl. resolution 678, i vilken de av FNs medlemsstater
som samarbetar med Kuwaits regering bemyndigas att med alla
nödvändiga medel framtvinga ett irakiskt tillbakadragande.
Frågan om en internationell fredskonferens
I motion 1990/91:U625 (fp) föreslås att Sverige intensifierar
det diplomatiska arbetet för att få till stånd en fredlig
lösning av Palestinafrågan. Ett sätt att åstadkomma detta vore,
enligt motionärerna, att aktivt verka för en internationell
fredskonferens. I yrkande 4 i motion 1990/91:U627 (v) föreslås
att Sverige i FN skall agera för sammankallandet av en
internationell konferens för att finna en tvåstatslösning av
Palestinafrågan. I motion 1990/91:U601 (mp), yrkandena 3 och 4,
i yrkande 2 i motion 1990/91:U658 (s) samt i yrkande 6 i motion
1990/91:U668 (mp) föreslås på liknande sätt att Sverige bör
verka för en internationell fredskonferens i Mellanösternfrågan.
I motionerna 1990/91:U429 (c), yrkande 3, och 1990/91:U652
(m), yrkande 1, föreslås att Sverige skall verka för en
fredsordning i Mellanöstern som tar till vara de erfarenheter
som gjorts i ESK-processen, där frågorna har sorterats i
"korgar". Enligt motionärerna måste den fredsordning som skall
ta vid innehålla tre fundamentala komponenter --
säkerhetsarrangemang, demokrati och respekt för mänskliga
rättigheter. Dessutom måste hänsyn tas till den ekonomiska och
den sociala utvecklingen.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att en regional
fredskonferens om Mellanöstern har inletts samt att
förutsättningarna för att en bestående fredlig lösning skall
kunna uppnås har förbättrats.
Sverige har ända sedan greve Bernadottes insatser haft viktiga
medlingsuppdrag i olika skeden av Mellanösternkonflikterna och
dessutom i internationella fora verkat för fredliga lösningar.
Sverige har sedan länge givit sitt aktiva stöd till tanken om en
internationell fredskonferens. Utskottet förutsätter att
regeringen fortsätter att aktivt verka för en varaktig och
rättvis lösning av denna konflikt.
Därmed får yrkande 3 i motion 1990/91:U429 (c), yrkandena 3
och 4 i motion 1990/91:U601 (mp), motion 1990/91:U625 (fp),
yrkande 4 i motion 1990/91:U627 (v), yrkande 1 i motion
1990/91:U652 (m), yrkande 2 i motion 1990/91:U658 (s) och
yrkande 6 i motion 1990/91:U668 (mp) anses besvarade med vad
utskottet anfört.
Iraks ockupation av Kuwait
Utskottet noterar att ett antal motioner diskuterar förslag
och metoder för att få Iraks ockupation av Kuwait att upphöra.
Som har konstaterats hävdes ockupationen genom de irakiska
truppernas fördrivande i februari 1991.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 1 i motion
1990/91:U658 (s) samt yrkandena 1 och 11 i motion 1990/91:U668
(mp) som besvarade.
Israels ockupation av vissa områden
I motion 1990/91:U627 (v), yrkande 1, föreslås att Sverige i
FN och andra internationella sammanhang skall agera för att
Israels ockupations- och våldspolitik mot det palestinska folket
fördöms.
Utskottet konstaterar att Sverige, bl.a. genom sitt agerande i
FN, redan arbetar för att Israels ockupation av de aktuella
territorierna skall upphöra. Kravet att den israeliska
ockupationen av omgivande områden skall upphöra måste enligt
utskottet ingå i en allomfattande lösning som också tar hänsyn
till de hot och våldshandlingar som omger den israeliska staten.
Utskottet fäster därför stor vikt vid den påbörjade konferensen
om fred och säkerhet i Mellanöstern.
Därmed får yrkande 1 i motion 1990/91:U627 (v) anses besvarat.
Sanktioner mot Israel
I motion 1990/91:U627 (v), yrkande 2, motion 1990/91:U601
(mp), yrkande 1, samt motion 1990/91:U638 (mp), yrkande 2,
föreslås att Sverige i FN skall agera för att sanktioner vidtas
mot Israel på grund av ockupationspolitiken.
Frågan om sanktioner mot Israel behandlades av utskottet i
dess senaste betänkande om Mellanöstern, 1990/91:UU6. Utskottet
konstaterade då att det inte skulle tjäna några konstruktiva
syften att i FN väcka frågan om sanktioner mot Israel. Utskottet
är fortfarande av denna åsikt. Sanktioner mot Israel kan i sig
inte bidra till en förbättring av den situation som råder. De
skulle enligt utskottets mening snarare motverka sitt syfte
genom att omintetgöra förutsättningarna för fortsatta samtal
inom ramen för den regionala Mellanösternkonferensen.
Därmed avstyrks yrkande 2 i motion 1990/91:U627 (v), yrkande 1
i motion 1990/91:U601 (mp) samt yrkande 2 i motion 1990/91:U638
(mp).
Bistånd, humanitära insatser
I yrkande 6 i motion 1990/91:U627 (v) föreslås att Sverige ger
biståndsmedel till PLOs humanitära verksamhet, exempelvis till
utbildning och hälsovård.
Utskottet konstaterade i sitt betänkande 1990/91:UU15 att
Sverige redan ger bistånd till det palestinska folket. Insatsen
kanaliseras genom UNRWA och svenska enskilda organisationer.
Sveriges bidrag till UNRWA är betydande. Av de medel som ges
till organisationen tillfaller cirka en tredjedel Västbanken och
Gaza.
Därmed får yrkande 6 i motion 1990/91:U627 (v) anses besvarat.
I motion 1990/91:U658 (s), yrkande 3, understryks behovet av
humanitära insatser i Mellanöstern. Enligt motionärerna måste
det humanitära biståndet utökas och ges till behövande i
regionen, oavsett i vilket land de befinner sig, även Irak.
I yrkandena 14 och 15 i motion 1990/91:U668 (mp) föreslås att
Sverige tar initiativ till en s.k. Marshallhjälp om sammanlagt
100 miljarder USD till Mellanöstern.
Utskottet konstaterar att Sverige, vad humanitära insatser i
Mellanöstern beträffar, har att ta hänsyn till de
rekommendationer som lämnas av FN. Sverige bör pröva de behov
som föreligger i ljuset av dessa rekommendationer. Utskottet
delar motionärernas önskan att bidra till lindrandet av nöden i
området. Samtidigt kan också konstateras att många av länderna i
Mellanöstern har omfattande ekonomiska resurser som kan frigöras
för humanitära ändamål när väl de egna militära rustningarna
begränsas.
Därmed får yrkande 3 i motion 1990/91:U658 (s) samt yrkandena
14 och 15 i motion 1990/91:U668 (mp) anses besvarade.
Erkännande av Palestina
I motion 1990/91:U627 (v), yrkande 5 (delvis), föreslås att
Sverige stegvis erkänner Palestina, som av PLO den 15 november
1988 utropades som en självständig stat.
Som utskottet påpekade i sitt betänkande 1990/91:UU6 finns
vissa sedan länge uppställda kriterier för Sveriges erkännande
av andra stater. Bl.a. krävs effektiv myndighetsutövning inom
eget territorium. Dessa förhållanden kan inte anses föreligga i
dag. Sverige har konsekvent eftersträvat att erkänna stater så
snart de folkrättsliga förutsättningarna härför föreligger och
inga särskilda skäl talar emot ett erkännande. Ett erkännande är
i sig varken ett uttryck för politiskt stöd till eller sympati
för staten i fråga. Enligt samma princip behöver frånvaron av
ett erkännande inte innebära att den svenska regeringen inte ger
sitt stöd till ett folks rätt till självbestämmande i ett
territorium som det för tillfället inte behärskar.
Därmed avstyrks yrkande 5 (delvis) i motion 1990/91:U627 (v).
Diplomatiska relationer med PLO
I motion 1990/91:U601 (mp), yrkande 2, och motion 1990/91:U627
(v), yrkande 5 (delvis), föreslås att Sverige bör stärka sina
diplomatiska relationer med PLO och höja PLOs
informationskontors diplomatiska status.
Som ovan konstaterats uppfylls inte de villkor som krävs för
ett erkännande av en palestinsk stat. Några förutsättningar för
att etablera diplomatiska relationer med PLO föreligger därför
heller inte.
Därmed avstyrks yrkande 2 i motion 1990/91:U601 (mp) och
yrkande 5 (delvis) i motion 1990/91:U627 (v).
Judisk invandring från Sovjetunionen
I motion 1990/91:U522 (v) föreslås att riksdagen som sin
mening skall ge regeringen till känna att den svenska
utlandsrepresentationen i Sovjetunionen skall informera
sovjetiska medborgare av judisk börd, som ansöker om
transitviseringar, om de av FNs resolutioner som rör de av
Israel ockuperade territorierna samt om Sveriges inställning
till israeliska bosättningar i dessa områden.
Utskottet konstaterar att Sovjetunionen och Israel nyligen har
etablerat diplomatiska relationer. Vidare finns numera direkta
flygförbindelser mellan Moskva och Tel Aviv. Frågan om
transitviseringar torde därmed ha mist sin aktualitet.
Utskottet konstaterar vidare att det inte ankommer på svensk
utlandsrepresentation att informera främmande medborgare om
förhållanden som råder i tredje land.
Därmed avstyrks motion 1990/91:U522 (v).
I motion 1990/91:U627 (v), yrkande 3, föreslås att Sverige
internationellt skall verka för att de judar som utvandrar från
Sovjetunionen själva skall kunna bestämma var de vill bosätta
sig samt att de inte ges möjlighet att bosätta sig på områden
som sedan 1967 är ockuperade av Israel.
Som framgår av vad utskottet anfört tidigare i betänkandet är
det utskottets uppfattning att annektering av ockuperade områden
strider mot den moderna folkrätten. Om ockupationsmakten
medvetet strävar efter att ersätta civilbefolkningen i
ockuperade områden med egna medborgare är detta också
folkrättsstridigt. Utskottet konstaterar att även den Europeiska
Gemenskapen har uttryckt stark kritik mot den israeliska
ockupationspolitiken samt betecknat de nya bosättningarna på
ockuperade territorier som illegala.
Därmed får yrkande 3 i motion 1990/91:U627 (v) anses besvarat.
Svenska insatser inom FNs ram
Miljöpartiet har i motion 1990/91:U668, yrkandena 2--5 samt
yrkande 10, presenterat förslag som skulle innebära att Sverige
i framtiden inte skulle kunna hörsamma rekommendationer och
förfrågningar från FNs säkerhetsråd om svenskt deltagande i
fredsbevarande operationer.
Utskottet har tidigare behandlat denna frågeställning i sitt
betänkande 1990/91:UU18. I detta betänkande konstaterade
utskottet bl.a. att FNs medlemsstater enligt artikel 25 i FNs
stadga är skyldiga att "godtaga och verkställa säkerhetsrådets
beslut". Det är inte möjligt att genom ett riksdagsuttalande
skapa en särställning åt Sverige bland FNs medlemmar. Sveriges
skyldigheter är inte villkorslösa, men Sverige kan å andra sidan
inte kategoriskt friskriva sig från dem. Utskottet vill
understryka den traditionellt stora vikt Sverige fäster vid FNs
ansvar för bevarandet av freden och det starka stöd som Sverige
under lång tid har lämnat för att FNs roll på detta område skall
kunna bli effektivare.
Därmed avstyrks yrkandena 2--5 och 10 i motion 1990/91:U668
(mp).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande internationell fredskonferens
att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1990/91:U429,
yrkandena 3 och 4 i motion 1990/91:U601, motion 1990/91:U625,
yrkande 4 i motion 1990/91:U627, yrkande 1 i motion
1990/91:U652, yrkande 2 i motion 1990/91:U658 samt yrkande 6 i
motion 1990/91:U668 besvarade med vad utskottet anfört,
2. beträffande Iraks ockupation av Kuwait
att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U658 samt
yrkandena 1 och 11 i motion 1990/91:U668 besvarade med vad
utskottet anfört,
3. beträffande Israels ockupation av vissa områden
att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U627
besvarat med vad utskottet anfört,
4. beträffande sanktioner mot Israel
att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1990/91:U627, yrkande
1 i motion 1990/91:U601 samt yrkande 2 i motion 1990/91:U638,
men. (v)
5. beträffande bistånd och humanitära insatser
att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1990/91:U627,
yrkande 3 i motion 1990/91:U658 samt yrkandena 14 och 15 i
motion 1990/91:U668 besvarade med vad utskottet anfört,
6. beträffande diplomatiska relationer till Palestina och
PLO
att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1990/91:U601 och
yrkande 5 i motion 1990/91:U627,
7. beträffande judisk invandring från Sovjetunionen
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:U522 förklarar
yrkande 3 i motion 1990/91:U627 besvarat med vad utskottet
anfört,
8. beträffande svenska insatser inom FNs ram
att riksdagen avslår yrkandena 2, 3, 4, 5 och 10 i motion
1990/91:U668.
Stockholm den 14 november 1991
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Nic
Grönvall (m), Alf Wennerfors (m), Maj Britt Theorin (s), Pär
Granstedt (c), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T
Svensson (s), Lars Moquist (nyd), Karl-Göran Biörsmark (fp),
Berndt Ekholm (s), Bengt Silfverstrand (s), Ulla-Britt Åbark
(s), Hans Göran Franck (s) och Fanny Rizell (kds).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Seija Viitamäki-Carlsson
(v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Seija Viitamäki-Carlsson (v) anför:
Enligt vänsterpartiets mening är det uppenbart att USA under
den pågående fredskonferensen håller inne en del av sitt
ekonomiska bistånd i syfte att få Israel att medverka i
förhandlingarna. Liknande sanktioner tillämpas även av EG. I
denna mening kan man säga att en viss form av sanktioner redan
förekommer. Att vidta ytterligare konkreta åtgärder för att
sätta makt bakom orden och förmå Israel att medverka till ett
positivt förhandlingsresultat kan bli nödvändigt.
Fredsprocessens vidareutveckling får avgöra när sådana konkreta
åtgärder kan vara lämpliga från världssamfundets sida. Utskottet
instämmer i princip i motionärens uppfattning men vill överlåta
åt regeringen att bedöma om och när sanktioner kan behöva
föreslås.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
4 borde ha hemställt:
4. beträffande sanktioner mot Israel
att riksdagen med bifall till yrkande 2 i motion 1990/91:U627
(v) som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i
denna del.