I detta betänkande behandlas motioner med förslag om att
regeringen skall verka för att normerna och principerna
beträffande de mänskliga rättigheterna utvecklas och förbättras
samt att existerande regler efterlevs. Några motioner avser det
multilaterala arbetet inom FN eller regionala samarbetsorgan,
andra behandlar brott mot de mänskliga rättigheterna i specifika
länder. Andra åter behandlar vissa speciella brott mot de
mänskliga rättigheterna eller skydd för olika särskilt utsatta
grupper av människor.
Betänkandet disponeras enligt följande:
I. Initiativ för att stärka det folkrättsliga regelsystemet
(U408, U614, U621, U631, U638, U642, U666, U667, U671 och U672)
II. Åtgärder för att förbättra efterlevnaden av det
folkrättsliga regelsystemet (U227, U258, U614, U631, U638, U666
och U667)
III. Mänskliga rättigheter som avser enskilda folk, områden
eller länder enligt följande:
1. Kurderna (U225, U634, U645, U655 och U667)
2. Kosovo (U619)
3. Turkiet (U631, U636, U638, U650 och U655)
4. Iran (U618, U638, U648 och U667)
5. Irak (U638 och U667)
6. Afghanistan (U640 och U667)
7. Indonesien (U602, U629, U637, U647 och U667)
8. Tibet (U606, U643, U657 och U667)
9. Myanmar (U633 och U639)
10. Angola (U237)
11. Filippinerna (U612)
12. Västra Sahara (U630, U641, U646 och U667)
13. El Salvador (U613)
14. Guatemala (U638 och U660)
15. Cuba (U661)
16. De baltiska folken (U531)
17. Nordirland (U620 och U644)
18. Avkolonisering (U647)
19. Urbefolkningar (U626, U638 och U660).
Motionerna
1990/91:U225 av Berith Eriksson m.fl. (v, s, fp, c, mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ett kurdiskt kulturcentrum
i Sverige och att regeringen till riksdagen återkommer med
förslag om hur kulturcentret kan realiseras.
1990/91:U227 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för att
respekten för mänskliga rättigheter och utveckling mot demokrati
och marknadsekonomi betonas i FNs utvecklingsstrategi för
1990-talet.
1990/91:U237 av Birger Hagård m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör bidra till att stimulera
utvecklingen mot demokrati i Angola genom att försöka påverka
MPLA-regimen att snarast på allvar inleda fredsförhandlingar med
UNITA.
1990/91:U258 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen begär initiativ av regeringen under FNs
folkrättsdecennium för att FN skall få resurser till att bevaka
att internationella konventioner följs och bistå offren för
överträdelser.
1990/91:U408 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige i FN eller andra internationella
fora bör ta upp frågan om förbud mot användandet av plast- och
gummikulor.
1990/91:U531 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ta upp frågan om balternas fri- och
rättigheter inom FNs kommission för mänskliga fri- och
rättigheter,
1990/91:U602 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att aktivt stödja Östtimors och Västpapuas
rätt till självbestämmande i FN och i andra fora,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Indonesiens skyldighet att följa
internationella stadgar och överenskommelser angående de
mänskliga rättigheterna i Östtimor och på Västpapua,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om observatörsstatus i IGGI,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hjälp- och MR-organisationers möjlighet
att fritt kunna röra sig i Östtimor och Västpapua,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rapport om vilka åtgärder som vidtagits
angående Östtimor och Västpapua inom sex månader till riksdagen.
1990/91:U606 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp, s, m, c, v, mp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att Sverige stödjer Dalai Lamas
fredsplan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenska initiativ i Förenta nationerna för
att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna i Tibet.
1990/91:U612 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FNs kommission för mänskliga
rättigheter tar upp Aquinoregimens brott mot de mänskliga
rättigheterna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN och andra internationella
fora skall agera till internationellt understöd av senator
Tanadas fredsinitiativ i Filippinerna.
1990/91:U613 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i Europa skall agera för
skapandet av en stödgrupp för FNs förhandlingsinitiativ i El
Salvador,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN och andra internationella
fora skall framföra kritik mot USAs ovilja att stödja en
förhandlingslösning i El Salvador,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall ge FMLN ett diplomatiskt
erkännande av samma karaktär som Mexiko och Frankrike gav 1984,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ge ekonomiskt stöd för FMLNs
representation i Sverige,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige internationellt skall verka
för en bred opinion för att skipa rättvisa i fallet med de sex
mördade jesuitprästerna och deras två medhjälpare,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall agera för en bred
internationell övervakningskommission inför valen i El Salvador
i mars 1991,
7. att riksdagen beslutar att sända en flerpartidelegation
för att undersöka förhållandena i El Salvador och försöken att
nå en förhandlingslösning.
1990/91:U614 av Inger Koch m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett intensifierat svenskt agerande i
frågor som rör mänskliga fri- och rättigheter i syfte att stärka
FN-systemet och respekten för efterlevnaden av FNs konvention om
de mänskliga rättigheterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör verka för ökade resurser
för att ge FNs centrum för mänskliga rättigheter möjlighet till
ökade rådgivnings- och konsultinsatser,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige som medlem i MR-kommissionen
bevakar att tilläggsprotokollet till tortyrkonventionen tas upp
till behandling vid kommissionens nästa möte,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inrättandet av ett fristående institut för
att främja utvecklingen av mänskliga rättigheter.
1990/91:U618 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Sveriges handelsförbindelser med Iran,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige genom FNs kommission för de mänskliga rättigheterna tar
upp kränkningarna i Iran,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
kampen mot dödsstraffet intensifieras.
1990/91:U619 av Eva Goës m.fl. (mp, s, fp, c, v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stöd till Kosovoalbanerna och att de
mänskliga rättigheterna kränks i Kosovoprovinsen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige aktualiserar frågan om
övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i Europarådet och/eller
FNs kommission för mänskliga rättigheter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att sända en delegation till Kosovo,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett tillkännagivande om att Kosovoalbaner
i stor utsträckning på grund av de massiva och väl dokumenterade
övergreppen mot mänskliga rättigheter måste anses kunna hysa
välgrundad fruktan för förföljelse.
1990/91:U620 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konflikten på Nordirland.
1990/91:U621 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm
(fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om svenskt initiativ i FN för barn
på institutioner.
1990/91:U626 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär initiativ för att i
samband med jubileet 1992 stödja indianernas krav på rättvisa,
2. att riksdagen hos regeringen begär att den i Världsbanken
och Interamerikanska banken liksom i kontakterna med EG verkar
för att de inte skall finansiera några projekt som hotar
indianernas existens.
1990/91:U629 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Sveriges agerande i IGGI och att inte
utveckla biståndssamarbete med Indonesien,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN och andra internationella
fora bör agera för östtimoresisk representation i de FN-ledda
förhandlingarna mellan Portugal och Indonesien och för att en
folkomröstning genomförs i FNs regi på Östtimor, där folket
självt får avgöra sitt lands framtid,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN bör driva kravet att om
Indonesien inte inom en bestämd tidsram accepterar en
folkomröstning på Östtimor, så skall FN med sanktionspolitik
fredligt förverkliga kravet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN och andra internationella
fora skall föra fram kritik mot Indonesiens folkmordspolitik på
Östtimor och Västpapua och mot det brutala förtrycket av inhemsk
opposition i Indonesien,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN bör agera för en
omprövning av beslutet om Västpapuas status då landets egen
befolkning aldrig fått ta ställning till frågan i en
folkomröstning.
1990/91:U630 av Jan Strömdahl och Bertil Måbrink (v) vari
yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att forcera FNs behandling av fredsplanen.
1990/91:U631 av Maria Leissner m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en konvention om förbud av dödsstraffet,
en konvention om skydd för flyktingar undan krig och andra
katastrofer samt ett utbyggt skydd för barn i väpnade
konflikter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att fler länder skall ansluta
sig till FN-konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att aktivera den
mellanstatliga klagorätten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att anmäla Turkiet till Europadomstolen
samt att ta upp frågan i ESK-processen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om internationellt arbete för att fler länder
skall ratificera tilläggsprotokollet om individuell och
mellanstatlig klagorätt,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en internationell domstol knuten till
konventionen om mänskliga rättigheter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om FNs rådgivningsprogram för mänskliga
rättigheter och fonden för tortyroffer,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en koppling mellan FNs bistånds- och
mänskliga rättighetsarbete,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en FN-observatör för "Human Rights'
Defenders",
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett internationellt normsystem för
fria val,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om aktualiserandet av vissa brott mot
mänskliga rättigheter i FN-kommissionen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till ett svenskt institut för
mänskliga rättigheter,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sambandet mellan mänskliga rättigheter
och en generös flyktingpolitik,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skydd för mänskliga rättigheter i
samband med interna konflikter.
1990/91:U633 av Inger Koch (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FNs kommission för de
mänskliga rättigheterna aktivt verkar för att Myanmars brott mot
de mänskliga rättigheterna fördöms,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN aktivt verkar för att
Myanmars nuvarande regim skall respektera valutgången.
1990/91:U634 av Inger Koch och Eva Björne (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall verka för att kurdernas
situation tas upp till behandling i FN.
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall verka för att kurdernas
mänskliga rättigheter tas upp till behandling i FNs kommission
för mänskliga rättigheter.
1990/91:U636 av Lennart Nilsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för att
alla dödsdomar upphävs i Turkiet,
2. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för att
Turkiet upphäver dödsstraffet,
3. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för att
undantagstillståndet upphävs i Turkiet,
4. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för att
Turkiet vidtar effektiva åtgärder för att stoppa tortyren,
5. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för att
Europarådets särskilda kommittés rapport offentliggörs enligt
gällande regler om Turkiet inte självt gör det,
6. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för att
Sverige bör göra en anmälan mot Turkiet före utgången av 1991 om
inte landet effektivt har stoppat det utbredda bruket av tortyr,
7. att riksdagen i internationella sammanhang verkar för att
allmän amnesti beviljas de politiska fångarna och politiskt
arresterade.
1990/91:U637 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FN och andra internationella
fora aktivt skall stödja Östtimors rätt till självbestämmande,
1990/91:U638 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Sveriges plikt att utöva påtryckningar mot
länder som bryter mot mänskliga rättigheter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om dödsstraff i USA,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om omskärelse av flickor i Afrika,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Irak, Iran och Turkiet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om giftbesprutningar i Guatemala,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Nord-, Syd- och Centralamerika.
1990/91:U639 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vid i
motionen anförts om vikten av att arbeta för mänskliga
rättigheter i Myanmar.
1990/91:U640 av Inger Koch och Alf Wennerfors (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige åter bör ta upp
Afganistanfrågan till behandling i FN,
1990/91:U641 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär att initiativ om
fredssamtal tas enligt vad i motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige inom
kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Genève lägger fram
och begär att initiativ skall tas angående de försvunna
västsahariska ungdomarna enligt vad i motionen anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående medel för det svenska
Västsaharakontoret.
1990/91:U642 av Gösta Lyngå m.fl. (mp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avvecklandet av dödsstraffet i hela
världen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bekämpandet av den internationella handeln
med pornografi.
1990/91:U643 av Eva Björne (m) vari yrkas att riksdagen begär
att regeringen stöder Dalai Lamas förslag till fredsplan och i
internationella fora stöder att fredsförhandlingar mellan Kina
och Tibet kommer till stånd.
1990/91:U644 av Viola Claesson (v) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om konflikten på Nordirland.
1990/91:U645 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige tar upp den kurdiska frågan i
FN,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den kurdiska frågan skall tas med i en
internationell konferens om Mellersta Östern,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige skall verka för att kurderna
själva skall få bestämma om sin framtid i folkomröstningar.
1990/91:U646 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om aktivt stöd för fredsplanen för
Västsahara,
1990/91:U647 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att föra upp Franska Polynesien på FNs
avkoloniseringslista,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att föra upp Västpapua på FNs
avkoloniseringslista,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige aktivt bör verka för att en aktionsplan för avskaffande
av kolonialism till år 2000 kommer till stånd i FN.
1990/91:U648 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige skall verka för att Irans brott mot de mänskliga
rättigheterna skall uppmärksammas i alla relevanta
internationella sammanhang,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige i FN skall verka för att MR-kommissionens rapportör i
Iran byts ut,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
regeringen bör verka för att handeln med Iran och ekonomiska
åtaganden i Iran bör hållas på en låg nivå.
1990/91:U650 av Bertil Måbrink m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige inom Europarådet, ESK, och i
FN bör arbeta för att upphäva dödsdomarna i Turkiet så att
undantagstillstånd och undantagslagar upphävs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i Europarådet motverkar
Turkiets begäran om att få göra avsteg från MR-konventionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör anmäla Turkiet till
Europadomstolen för brott mot tortyrkonventionen samt i FN agera
för att landet blir föremål för särskild rapportör.
1990/91:U655 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige skall ta
upp kurdfrågan i sin helhet i FN med den bakgrund som behandlas
i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige tar upp
Turkiets behandling av sin kurdiska befolkning i Europarådet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tortyr, fängslande och avrättningar i
Iran, Irak, Syrien och Turkiet och att internationella initiativ
för en humanisering tas,
4. att riksdagen begär att regeringen hos FN begär att UNHCR
skall ta över ansvaret för de kurdiska flyktinglägren för
irakiska flyktingar i Turkiet och Iran,
5. att riksdagen begär att regeringen verkar för att en
särskild rapportör tillsätts för Turkiets efterlevande av
konventioner och andra internationella åtaganden,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om situationen i Turkiet och därav följande
asylskäl hos asylsökande från Turkiet.
1990/91:U657 av Kaj Nilsson och Ragnhild Pohanka (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om
behovet att verka för att genuina förhandlingar utan dröjsmål
upptas med av Dalai Lama utsedda representanter för ett fredligt
maktövertagande som leder till det tibetanska folkets oberoende
i enlighet med Dalai Lamas fempunktsplan för fred,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om
behovet att aktivt driva frågan om Tibets rättigheter i Förenta
Nationerna och andra lämpliga internationella fora,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om
att ett initiativ bör tas i FNs kommission för de mänskliga
rättigheterna angående övergreppen på det tibetanska folket,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna om
att Dalai Lama bör erkännas som den enda och legitima
representanten för det tibetanska folket,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
andra lämpliga mått och steg för att stödja den tibetanska
icke-våldskampen för landets befrielse bör vidtagas.
1990/91:U660 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om urbefolkningarnas rätt till
självbestämmande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om urbefolkningars speciella kunskaper när
det gäller miljön och vikten av att deras röster hörs i
internationell och nationell miljöpolitik,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tvångsförflyttningen av Navajoindianer i
Big Mountain, Arizona,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om cree-indianernas svåra situation i Quebec
till följd av Hydro Quebecs vattenkraftprojekt,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Kanadas brott mot Lubiconindianernas
mänskliga rättigheter i Alberta,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kolonialiseringens och guld- och
oljeprospekteringens destruktiva effekter på indianerna i
Amazonas,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den katastrofala effekt "djurvänners"
kampanjer mot pälsvaror har på urbefolkningarna i polarområdet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hur Sveriges uraninköp bidrar till
urbefolkningarnas lidande i Nordamerika, Australien och Tibet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tvångssteriliseringar och
tvångsadoptioner utgör folkmord,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om politisk förföljelse av indianer i
Nord-, Syd- och Centralamerika,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det förvärrade politiska läget i
Guatemala,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om brotten mot den politiska fången
Leonard Peltiers rättigheter i USA och Kanada och att Sverige
bör protestera mot det brott mot internationell lag som begicks
då USA medvetet använde uppdiktade vittnesmål för att få Peltier
utlämnad till USA från Kanada,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör stödja indianska
organisationers försök att informera allmänheten om verkligheten
bakom Columbus och 500 år av förtryck, i stället för att bidra
till det 500-årsjubileum som planeras av kolonialmakterna,
1990/91:U661 av Margareta Fogelberg (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stöd för dem som verkar för mänskliga
rättigheter, en fredlig omdaning och nationell försoning på
Cuba,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om protester mot förtrycket på Cuba.
1990/91:U666 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FNs MR-kommission skall resa
frågan om brott mot mänskliga rättigheter i en rad formellt
demokratiska stater där den s.k. LIC-strategin används,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FNs MR-kommission i samband
med behandlingen av efterlevnaden av barnkonventionen skall
lyfta fram brott mot konventionens stadgar av Israel mot
palestinska barn på de ockuperade områdena, av Brasilien mot
landets gatubarn, av Rumänien mot landets barnhemsbarn,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i FNs MR-kommission skall
lyfta fram frågan om förtrycket av de homosexuella i en mängd
stater,
5. att riksdagen begär att regeringen i FN tar initiativ för
inrättande av en särskild kommissarie för övervakning av de
mänskliga rättigheterna,
6. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ för att
förstärka internationella Haagdomstolens effektivitet i enlighet
med vad i motionen anförts,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en MR-avdelning på UD.
1990/91:U667 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till
inrättande av ett FN-universitet för demokratifrågor och
mänskliga fri- och rättigheter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om initiativ till inrättande av en
FN-kommissarie för de mänskliga rättigheterna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konventionen och deklarationen om barnens
rätt,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om genomförande av FNs strategiplan för
handikappade,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att aktualisera avskaffandet av
dödsstraffet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenska insatser mot tortyr,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stöd till FN-fonden för tortyrens offer,
9. att riksdagen hos regeringen begär initiativ för ett
internationellt förbud mot s.k. splitter- och plastkulor,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Västsahara,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om insatser för Afghanistan,
14. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av
vilka åtgärder man vidtagit och avser vidta inom ramen för IGGI
för att förbättra de mänskliga fri- och rättigheterna på
Östtimor,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rapportör för mänskliga fri- och
rättigheter i Irak,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om brotten mot mänskliga rättigheter i
Iran,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Kina och Tibet,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt initiativ om granskning av
MR-brotten mot kurderna i FNs kommission för de mänskliga
rättigheterna.
1990/91:U671 av Karin Söder m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rapporteringsarbetet om barnkonventionen
till övervakningskommissionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det långsiktiga stödet till
folkrörelsernas insatser för barnkonventionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetet med att få till stånd ett
internationellt förbud mot att använda barn i krigstjänst,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om barnaspekter i det multilaterala
biståndsarbetet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetet med att få fler länder att
ratificera barnkonventionen.
1990/91:U672 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige
bör agera för att barn inte får tas ut som soldater och att barn
inte får utnyttjas som arbetskraft i alltför tidig ålder samt
att Sverige måste ändra lagen enligt FN-konventionen om barnens
rättigheter vad gäller att Sverige i dag tillåter att barn sätts
i fängelse, något som FN-konventionen inte tillåter.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So226.
Bakgrund
FNs regelsystem
De mänskliga fri- och rättigheterna är dels de medborgerliga
och politiska rättigheterna (rätten till liv, förbud mot tortyr
och tvångsarbete, rätten till personlig frihet och opartisk
rättegång, rätten till skydd för privat- och familjeliv, tanke-
och religionsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet, äganderätt
m.m.), dels rättigheterna på de ekonomiska, sociala och
kulturella områdena såsom rätten till arbete, social trygghet,
drägliga arbetsförhållanden, fritid, utbildning, tillgång till
kulturella aktiviteter m.m.
Arbetet på att främja de mänskliga rättigheterna baseras på
ett väl utvecklat folkrättsligt normsystem. Till grund för det
internationella normsystemet ligger FNs allmänna förklaring från
1948 om de mänskliga rättigheterna. Den allmänna förklaringen
följdes 1966 av konventionen om de medborgerliga och politiska
rättigheterna och av konventionen om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter. I motsats till förklaringen är båda
dessa konventioner bindande för de stater som har undertecknat
dem. Tillsammans med den allmänna förklaringen brukar dessa
konventioner kallas Bill of Human Rights. Hittills har 96 stater
antagit konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
och 99 stater konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter.
Därtill har inom ramen för FN flera konventioner och
förklaringar utarbetats med syfte att skydda speciella grupper
eller intressen. År 1966 tillkom konventionen om avskaffande av
alla former av rasdiskriminering (129 anslutna stater). År 1979
antogs konventionen om avskaffande av allt slags diskriminering
av kvinnor (109 anslutna stater). År 1984 antogs konventionen
mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning (59 anslutna stater).
Andra konventioner som antagits i FN och som har relevans för
detta betänkande är 1948 års konvention om folkmord, 1951 års
konvention om flyktingar (med tilläggsprotokoll 1967), 1954 års
konvention om statslösa samt 1926 års slaverikonvention (med
tilläggsprotokoll 1966).
Några viktiga framsteg på det normskapande området som gjorts
under senare tid har varit att FNs generalförsamling den 20
november 1989 kunde anta en konvention om barnets rättigheter.
Likaså antog 1989 års generalförsamling ett frivilligt
tilläggsprotokoll till 1966 års konvention om de medborgerliga
och politiska rättigheterna. Protokollet gäller avskaffande av
dödsstraff.
En konvention om migrerande arbetares mänskliga rättigheter
antogs av generalförsamlingen år 1990. Arbete pågår även på att
utarbeta en deklaration om rätten att främja och försvara de
mänskliga rättigheterna, en deklaration om minoriteters
rättigheter och en deklaration om påtvingade eller ofrivilliga
försvinnanden.
Även inom FNs fackorgan har en rad konventioner antagits som
rör de mänskliga rättigheterna. ILOs medlemmar har t.ex. antagit
konventioner rörande barnarbete, föreningsfrihet, förbud mot
tvångsarbete, diskriminering inom arbetslivet och rätten till
arbete. Inom UNESCO har antagits en konvention mot
diskriminering i undervisningen.
Utanför FN-systemet är 1949 års Genèvekonventioner angående
skydd för krigets offer m.m. samt de två tilläggsprotokollen
från 1977 av betydelse.
Inom FN-systemet har kontrollsystem utvecklats för att
tillse att de stater som anslutit sig till en konvention rörande
skyddet av de mänskliga rättigheterna också efterlever
konventionen. Kontrollen utövas av kommittéer till vilka
konventionsstaterna åläggs rapportera om hur de uppfyllt
konventionsåtagandena. Vissa av kommittéerna kan även granska
klagomål som väcks av en konventionsstat mot en annan eller av
enskilda mot en stat. Kontrollkommittéer har upprättats för de
tre MR-konventioner som antogs 1966: konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter, konventionen om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt konventionen
om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Senare har
kommittéer tillkommit för övervakning av efterlevnaden av 1979
års konvention om avskaffande av allt slags diskriminering av
kvinnor och 1984 års tortyrkonvention. Den senast tillkomna
barnkommittén (Kommittén för barnets rättigheter) har just haft
sitt första sammanträde.
Kommittéernas möjlighet till en effektiv övervakning är
dock begränsad. Klagomål från stater eller enskilda personer kan
tas upp till prövning endast om klagomålet riktar sig mot det
begränsade antal stater som uttryckligen genom särskild
förklaring eller genom anslutning till ett frivilligt protokoll
godtagit kommitténs kompetens att pröva sådana klagomål. Sådana
möjligheter finns under konventionen om de medborgerliga och
politiska rättigheterna, tortyrkonventionen och
rasdiskrimineringskonventionen. Få stater har erkänt enskilda
klagomål. Hittills har t.ex. endast 55 av de 96 stater som
ratificerat konventionen om politiska och medborgerliga
rättigheter anslutit sig till det frivilliga protokollet. Av de
59 stater som antagit 1984 års tortyrkonvention har 26 godkänt
kommitténs behörighet att ta upp klagomål från annan
konventionsstat. 26 stater har erkänt individuell klagorätt.
Endast 14 av de 129 stater som antagit 1966 års
rasdiskrimineringskonvention har antagit kommitténs kompetens
att behandla klagomål från enskilda.
Under 1989 anslöt sig Ungern som första land i Central- och
Östeuropa till det frivilliga protokoll till konventionen om de
medborgerliga och politiska rättigheterna som erkänner
kommitténs kompetens att behandla klagomål från enskilda.
Sovjetunionen har också anslutit sig och Polen uttalat sin
avsikt att göra detsamma.
De olika övervakningskommittéerna rapporterar till FNs
generalförsamling, vanligen via FNs ekonomiska och sociala råd
(ECOSOC). ECOSOC upprättade år 1946 Kommissionen för de
mänskliga rättigheterna (MR-kommissionen), som är det centrala
organet inom FN-systemet för främjandet av de mänskliga
rättigheterna. Kommissionen har även en underkommission
(Underkommissionen för förhindrande av
diskriminering samt för skydd av minoriteter). Denna
underkommission, som består av oberoende experter, fungerar
delvis som ett beredningsorgan till MR-kommissionen.
MR-kommissionen har utvecklat ett eget kontroll- och
övervakningssystem. Kommissionen behandlar varje år sådana
klagomål mot stater från enskilda personer eller organisationer
som förefaller tyda på ett sammanhängande mönster av grova
och tillförlitligt styrkta kränkningar av mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter.
Denna behandling grundar sig på ECOSOC-resolutionen 1503 från
1970 och sker i slutna möten, där förutom kommissionens
medlemmar endast företrädare för den svarande staten får delta
när dess fall tas upp.
MR-kommissionen har även under åren utvecklat ett system av
särskilda rapportörer eller arbetsgrupper med uppgift att
övervaka regeringarnas respekt för mänskliga rättigheter. Sådana
rapportörer har tillsatts antingen för att granska ett visst
land (landrapportörer) eller för att granska ett visst slag av
kränkningar oavsett var dessa förekommer (tematiska
rapportörer).
FN-systemet har inga sanktionsmöjligheter mot de stater som
kränker de mänskliga rättigheterna. De kommittéer som tillsatts
för att kontrollera konventionsstaternas tillämpning av
konventionerna och för att pröva klagomål kan inte avge bindande
avgöranden. Vid mål mellan två stater kan kommittéerna endast
avge rapport med fakta i målet och parternas argumentering. Vid
klagomål från en enskild kan kommittén fälla utslag. Detta
gäller dock endast de stater som tillträtt det frivilliga
protokollet eller avgivit särskild deklaration, eftersom endast
de erkänt kommitténs kompetens att pröva enskilda mål. I andra
fall utgörs de tillgängliga sanktionsformerna av
offentliggörandet av missförhållanden, diskussion och
fördömande inom FN-systemet och moraliska påtryckningar på den
skyldiga staten. FN-systemet kan dock inte framtvinga någon form
av rättelse mot den berörda statens vilja.
FN kan finansiellt bistå personer, vilkas mänskliga
rättigheter kränkts. År 1978 upprättade generalförsamlingen på
nordisk initiativ en frivillig fond för hjälp till personer som
utsatts för brott mot de mänskliga rättigheterna i Chile. År
1981 breddades fondens mandat till att bistå personer som
utsatts för tortyr oavsett land.
FN kan även bistå med experthjälp till de länder som vill
främja mänskliga rättigheter utan att ha tillräckliga medel
eller kunskaper därför. MR-kommissionen har upprättat ett
program för rådgivning och tekniskt bistånd. Biståndet som
finansieras via en frivillig fond kan användas till bl.a.
utbildning av personal och rådgivning i frågor som rör mänskliga
rättigheter. Sverige är största bidragsgivare till fonden.
Europarådet och ESK
Direkt efter FNs allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna utarbetades den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheterna. Konventionen antogs år 1950 av Europarådet. Samtliga
medlemsstater i Europarådet är anslutna till konventionen, och
denna kan anses ha varit en viktig inspirationskälla för det
vidare FN-arbetet på samma område. Europarådet har senare
antagit åtta tilläggsprotokoll till konventionen. Av intresse är
här bl.a. det första protokollet som bl.a. behandlar
äganderätten, rätten till fria val och rätten till undervisning
och det sjätte protokollet som förbjuder dödsstraff i fredstid.
Ett mindre tilläggsprotokoll som avser enskildas hänskjutande av
mål till domstolen antogs år 1990 men har ännu inte trätt i
kraft. Protokollet har undertecknats av ett antal stater, bl.a.
Sverige, men har ännu inte ratificerats av någon stat.
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna har jämfört med
FN-systemet försetts med ett betydligt effektivare
system för övervakning. Denna sker genom tre organ: den
europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, den
europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna samt
Europarådets ministerkommitté. Två typer av mål kan
anhängiggöras inför kommissionen: mellanstatliga mål och
enskilda mål. Alla konventionsstaterna har godtagit den
enskilda klagorätten, dvs. rätten för enskilda medborgare i ett
land att föra talan mot sitt land. Kommissionen avlägger rapport
till ministerkommittén som kan pröva frågan. På begäran
av den berörda staten eller kommissionen kan ett mål även föras
till den europeiska domstolen för prövning. Alla
konventionsstater har godkänt domstolens jurisdiktion vad gäller
såväl mellanstatliga som enskilda mål. Domstolens dom är
bindande för staterna.
Skyddet och främjandet av mänskliga rättigheter är och förblir
en viktig del av arbetet inom den europeiska
säkerhetskonferensen (ESK), och slutdokumentet från Helsingfors
(1975) har haft stor betydelse i praktiken. Det sägs
uttryckligen i slutdokumentet att respekt för de mänskliga
rättigheterna utgör en väsentlig faktor för freden.
Slutdokumentet är dock i sig inte juridiskt bindande.
Enligt beslut vid ESKs tredje uppföljningsmöte i Wien
1986--1989 har en rad möten hållits i syfte att ytterligare
försöka främja respekten för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna samt utöka de mänskliga kontakterna i
Europa. Ett första möte hölls i Paris i maj--juni 1989. Vid det
andra mötet, som hölls i Köpenhamn i juli 1990, antogs ett
omfattande dokument som i olika avseenden preciserar principerna
om bl.a. rättsstaten, demokratiska procedurer och skydd för
minoriteter. Det tredje mötet om ESKs mänskliga dimension hölls
i Moskva i september--oktober 1991.
I det dokument som antogs vid ESKs tredje uppföljningsmöte i
Wien i januari 1989 ingick vad som kan sägas var en form av
mellanstatlig klagorätt, den s.k. mekanismen. Den innebär att
medlemsstaterna politiskt åtagit sig att utbyta information,
svara på frågor och på begäran delta i bilaterala möten inkl. om
individuella fall. Proceduren kompletterades vid Köpenhamnsmötet
1990 med vissa tidsfrister. Vid det nyligen avslutade ESK-mötet
i Moskva om mänskliga rättigheter i september--oktober i år
utvidgades och effektiviserades denna mekanism genom bl.a. ett
tvingande rapportörsförfarande.
47:e mötet med kommissionen för de mänskliga rättigheterna
Sedan utskottet senast behandlat motioner rörande skyddet av
de mänskliga rättigheterna (1989/90:UU22) har FNs kommission
för de mänskliga rättigheterna (MR-kommissionen) hållit sitt
47e möte (den 28 januari--9 mars 1991).
Den tidigare inledda nedtoningen av öst--västmotsättningarna i
kommissionen fortsatte vid årets möte, även om detta kom att
präglas av aktuella yttre händelser som kriget vid Persiska
viken och den sovjetiska centralmaktens användande av våld i
Baltikum. Den konservativa tendens som vintern 1990/91 präglade
den sovjetiska politiken i stort slog i viss mån igenom i
Sovjetunionens uppträdande vid mötet. Övriga central- och
östeuropeiska stater gick emellertid tydligt vidare i sin
västorientering. Tidstypiskt var också att Ukrainas president
framträdde inför kommissionen och i ett anförande på ukrainska
bl.a. underströk sitt lands internationella status och önskan
att bli fullvärdig deltagare i ESK.
Den traditionella nord--sydklyftan i kommissionen var mindre
tydlig än vid tidigare möten. Fjolårets uppslitande
nord--sydmotsättningar i arbetet på kommissionens
effektivisering hade i år knappast någon motsvarighet. Arbetet
på att utforma riktlinjer för den kommitté som skall förbereda
1993 års världskonferens om de mänskliga rättigheterna erbjöd
ett liknande tillfälle för nord--sydkonflikter, men dessa
materialiserades ej. En resolution i ämnet med över åttio
förslagsställare kunde antas utan omröstning.
Den låga konfliktnivån i kommissionen synes delvis ha berott
på att tidigare tongivande u-länder som Irak och Cuba i år stod
tämligen isolerade. Cuba drev visserligen några förslag, som
enligt bl.a. svensk uppfattning var ägnade att förvirra
MR-begreppen och försvåra MR-arbetet, men led påtagliga nederlag
i dessa försök. Både Cuba och Irak blev därtill själva föremål
för resolutioner, i det senare fallet med stöd av överväldigande
majoritet.
Som helhet kan kommissionsmötet betecknas som framgångsrikt.
Veterligen var det första gången som en av säkerhetsrådets
ständiga medlemmar gjorts till föremål för beslut
(Baltikumärendet). Vidare kunde kommissionen efter tidigare års
misslyckade försök nu tillsätta en rapportör för Irak samt
ytterligare en för det Irakockuperade Kuwait. Trots stora
svårigheter gick det också att förlänga mandatet för
FN-representanten för Iran.
Till framgångarna hörde vidare bl.a. beslut att skapa en
arbetsgrupp för att granska förekomsten av godtyckliga
frihetsberövanden, beslut om klarare riktlinjer för MR-biståndet
samt de nämnda riktlinjerna för världskonferensen.
Konfidentiellt, i den s.k. 1503-proceduren, behandlade
kommissionen MR-förhållandena i Burma (Myanmar), Somalia, Sudan,
Tchad och Zaire. Zaire avfördes från dagordningen.
Enligt ett beslut i ECOSOC 1990 kommer kommissionen för de
mänskliga rättigheterna att utökas från 43 till 53 medlemmar
fr.o.m. 1992. Samtliga tio nya platser tillfaller u-länderna
(Afrika 4, Asien 3 och Latinamerika 3). Valen förrättades i maj
1991.
1991 års möte med kommissionen var Sveriges sista som medlem
under perioden 1989--1991. Enligt den tidigare gängse
rotationsprincipen på en plats som i praktiken har betraktats
som nordisk skulle Danmark ha valts till medlem i kommissionen
för nästa treårsperiod. När valen till MR-kommissionen
förrättades i maj 1991 i ECOSOC blev Danmark emellertid ej
invalt och därmed saknar Norden för första gången på många år en
plats i MR-kommissionen. Status som observatör innebär
emellertid inga hinder för ett aktivt deltagande i kommissionens
arbete. Observatörer kan enligt praxis både delta i debatten och
medverka som förslagsställare till beslut av kommissionen.
Utskottet
I. Initiativ för att stärka det folkrättsliga regelsystemet
Utskottet konstaterar att det under hela efterkrigstiden varit
en viktig del av svensk utrikespolitik att verka för ett starkt
internationellt skydd av de mänskliga rättigheterna. Sverige har
strävat efter att visa en markant profil i dessa frågor genom
att reagera mot grova kränkningar av mänskliga rättigheter,
oavsett i vilket land de förekommer. Sverige har också varit
pådrivande när det gällt att få till stånd ett folkrättsligt
normsystem för skydd av de mänskliga rättigheterna och har
spelat en aktiv roll i utarbetandet av nya konventioner och
deklarationer om mänskliga rättigheter.
Demokratiseringen av Central- och Östeuropa har inneburit en
dramatiskt förbättrad situation för de mänskliga rättigheterna i
vår egen världsdel. Samtidigt måste konstateras att denna
glädjande utveckling ännu inte haft sin motsvarighet bland
u-länderna generellt, och någon global utveckling mot ökad
respekt för mänskliga rättigheter är det enligt utskottets
bedömning därför ännu för tidigt att tala om. Utskottet ser
därför ett fortsatt starkt svenskt engagemang för mänskliga
rättigheter, såväl i multilaterala organ som i direkta kontakter
med olika länder, som en naturlig och angelägen del av den
svenska utrikespolitiken. Utskottet anser det viktigt att de
möjligheter till ett aktivt agerande i FNs MR-kommission som
står öppen även för icke-medlemmar tas till vara fullt ut av
regeringen sedan Sveriges medlemskap upphört med utgången av
innevarande år.
Utskottet konstaterar att den politiska utvecklingen
beträffande de mänskliga rättigheterna i Central- och Östeuropa
bidragit till att de tidigare så uttalade
öst--västmotsättningarna på området försvunnit. I stället har en
motsvarande klyfta mellan nord och syd framträtt med växande
tydlighet. Många u-länder tenderar att inta defensiva positioner
inför den växande enigheten på detta område mellan västländerna
och länderna i Central- och Östeuropa. Traditionellt har en
hänvisning till icke-inblandning använts som argument för att
motverka tillämpandet av internationellt vedertagna principer om
mänskliga rättigheter. Detta är emellertid ett argument som
numera används enbart av ett fåtal länder.
Ett viktigt tillfälle till en samlad diskussion av dessa
frågor erbjuds enligt utskottets mening vid FNs världskonferens
om mänskliga rättigheter, som skall hållas 1993 och vars
förberedelser redan påbörjats i en förberedande kommitté. Denna
höll sitt första möte i september 1991 i Genève. Även om
skillnaden i perspektiv på MR-frågorna klart framkom vid detta
förberedande möte, är det enligt utskottets uppfattning
angeläget att konferensen inte leder till en fördjupad
nord--sydklyfta, utan att den verkligen bidrar till att
efterlevnaden av det internationella regelverket ökar.
I yrkande 1 i motion U631 (fp) föreslås att regeringen skall
verka för en internationell konvention som förbjuder
dödsstraffet, en konvention om skydd för flyktingar undan krig
och andra katastrofer samt ett utbyggt skydd för barn i väpnade
konflikter. I yrkande 15 i samma motion föreslås att regeringen
bör uppmärksamma det eventuella behovet av ett kortfattat
normverk med oinskränkbara rättigheter, vilka måste gälla även i
interna väpnade konflikter, då en gråzon mellan krig och fred
kan råda.
Frågan om avskaffande av dödsstraffet berörs längre fram i
detta betänkande. Vad gäller motionärernas övriga förslag vill
utskottet inledningsvis framhålla att det internationella
regelverk som gradvis byggts upp är, som framgår av den
redovisade bakgrunden, omfattande och numera väl utvecklat. Det
är utskottets bedömning att det också täcker de flesta
situationer som motionärerna avser, även om utskottet inte
utesluter att normerna på vissa områden skulle kunna ytterligare
utvecklas och preciseras.
Ansträngningarna att fortsatt värna om de mänskliga
rättigheterna bör enligt utskottets mening för närvarande gälla
inte så mycket att utarbeta nya regler som att förbättra
respekten för de regler som finns. Inom ramen för det nordiska
FN-projektet har Sverige lagt förslag till reformer av
styrmekanismer och till förbättringar av FN-systemets
effektivitet som enligt utskottets bedömning bör kunna ha
positiva effekter också på detta område. Utskottet anser liksom
i tidigare betänkande (1989/90:UU22) att det svenska
engagemanget fortsatt måste inriktas på att förmå fler stater
att dels ansluta sig till, dels respektera de folkrättsliga
normer och principer som finns. Det kan även finnas skäl för ett
aktivt svenskt deltagande i utarbetandet av ytterligare normer
där ett väldokumenterat behov och förutsättningar för bred
internationell uppslutning föreligger. Utskottet utgår från att
regeringen löpande följer det internationella arbetet i detta
perspektiv.
Därmed anser utskottet yrkandena 1 och 15 i motion U631 (fp)
besvarade.
I yrkande 10 i motion U631 (fp) föreslås att Sverige i FN dels
bör verka för att ett internationellt normsystem för fria val
etableras, dels initiera en diskussion om hur en
internationell valövervakning skulle kunna institutionaliseras.
Utskottet har behandlat dessa frågor i tidigare betänkanden. I
betänkande 1989/90:UU22 konstateras att frågan om ett
internationellt normsystem första gången togs upp vid den 43:e
generalförsamlingen (1988), vilken utan omröstning antog en
resolution om periodiska och hederliga val.
MR-kommissionen har följt upp frågan genom att vid sitt möte
1989 utarbeta och anta en allmän ram för vad ett framtida arbete
på detta område borde omfatta, t.ex. allmän rösträtt, opartisk
administration, behovet av oberoende valövervakning,
registrering av röstberättigade, tillförlitliga
röstavlämningsprocedurer och metoder för att undvika valfusk och
lösa tvister.
Senast frågan behandlades var vid den 45:e generalförsamlingen
(l990) då en resolution (45/150) antogs utan omröstning, i
vilken bl.a. understryks betydelsen av den allmänna förklaringen
om de mänskliga rättigheterna och den internationella
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Det
fastslås att makten att regera skall grundas på folkets vilja,
sådan den uttrycks i periodiska och hederliga val. Vidare
betonas att periodiska och hederliga val är nödvändiga för
ansträngningarna att skydda de styrdas rättigheter och intressen
samt att envars rätt att ta del i sitt lands styrelse är av
central betydelse för det effektiva åtnjutandet av ett stort
antal andra mänskliga rättigheter och grundläggande friheter,
inkl. politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Generalförsamlingen förklarar att bestämmandet av folkets vilja
kräver ett valförfarande som bör ge lika möjligheter för alla
medborgare att bli kandidater och att framföra sina politiska
åsikter, individuellt och i samarbete med andra.
På förslag av Cuba och ett antal andra u-länder antog
emellertid generalförsamlingen i samband härmed en annan
resolution om respekt för principerna om nationell suveränitet
och icke-inblandning i staternas inre angelägenheter vad gäller
deras valprocedurer. Sverige röstade tillsammans med flertalet
övriga väststater emot denna resolution, som antogs med 111
röster för, 29 emot och 11 avstående.
En majoritetsuppfattning i FN att valprocedurer är en fråga
som faller under den nationella suveräniteten och därmed skyddas
enligt principen om icke-inblandning utgör naturligtvis en
begränsande faktor för FNs möjligheter att spela en pådrivande
roll på detta område. Frågan har emellertid fortsatt att
uppmärksammas inom FN som följd av ovannämnda resolution, i
vilken generalsekreteraren uppmanas inhämta bl.a.
medlemsstaternas synpunkter. Sverige har i sitt svar betonat
vikten av att internationella riktlinjer etableras för
organiserandet av val, liksom att FNs roll som förmedlare av
bistånd på detta område bör definieras.
Enligt utskottets uppfattning är demokratifrågorna inkl.
organiserandet av fria val en viktig fråga som regeringen bör
prioritera i det fortsatta FN-arbetet. Det är önskvärt att FN
kan få en större roll att spela än hittills på detta område.
Utskottet delar helt regeringens uppfattning att alla FNs
medlemmar har rätt att följa hur de mänskliga rättigheterna,
sådana de kommer till uttryck i de grundläggande FN-dokumenten,
respekteras inom varje annat FN-land. Respekten för de mänskliga
rättigheterna är därtill en folkrättslig skyldighet för dem som
anslutit sig till de olika konventionerna och därigenom en
gemensam angelägenhet, som inte kan begränsas med hänvisning
till principen om icke-inblandning och det enskilda landets
nationella suveränitet.
På den regionala nivån i Europa har möjligheterna ökat
väsentligt för den europeiska säkerhets- och
samarbetskonferensen (ESK) att spela en större roll i demokrati-
och valfrågor. Bakgrunden är givetvis den glädjande
demokratiseringen av de central- och östeuropeiska staterna.
Sålunda antogs vid ESKs möte i Köpenhamn om den mänskliga
dimensionen i juli l990 ett dokument, i vilket medlemsstaterna
gör politiska åtaganden om regelbundna val och om formerna för
deras hållande.
Utskottet noterar att den s.k. Parisstadgan, som antogs vid
ESKs toppmöte i Paris i november l990, slår fast att fria val
utgör demokratins grund och att den pluralistiska demokratin
representerar den överlägsna samhällsformen. Parismötet fattade
även beslut om inrättande av ett kontor för fria val, sedermera
förlagt till Warszawa, med uppgift att bl.a. underlätta
kontakter och informationsutbyte om val i de deltagande
staterna. Vid ett expertseminarium i Oslo i november 1991 skall
bl.a. metoder att konsolidera och stärka livskraftiga
demokratiska institutioner i de deltagande staterna diskuteras.
Vid ESK-mötet i Moskva i september--oktober i år om den
mänskliga dimensionen kom också demokratifrågorna att inta en
framskjutande plats. I slutdokumentet från Moskvamötet slår
medlemsländerna bl.a. fast behovet att stärka de nya
demokratiska landvinningarna och göra dessa oåterkalleliga samt
att stödja de legitimt valda regeringarna mot eventuella försök
att störta dem med odemokratiska metoder.
Att värnandet av de mänskliga rättigheterna utgör en gemensam
angelägenhet bekräftades ytterligare genom Moskvamötets vidare
utveckling av den s.k. Wienmekanismen. I Moskvadokumentet
etableras olika alternativa procedurer för sändandet av
rapportörer, utvalda från en lista som upptar tre experter från
varje ESK-land, till en medlemsstat i vilken brott mot ESKs
principer och andra åtaganden befaras. Rapportörernas uppgift är
såväl att fastställa sakläget på platsen som att föreslå
lösningar på det aktuella problemet. Om något medlemsland så
begär skall deras rapport också diskuteras av ESKs
ämbetsmannakommitté.
Utskottet välkomnar det stora framsteg för värnandet av de
mänskliga rättigheterna som det innebär att denna procedur kan
följas även utan den berörda statens medgivande om så skulle
visa sig nödvändigt.
Beträffande den institutionalisering av valövervakning som
motionärerna i U631 föreslår, med en förläggning av ett
fristående institut till Sverige, vill utskottet hänvisa till
tidigare betänkande (l990/91:UU18), i vilket utskottet framhöll
det önskvärda i att utrikesdepartementet utredde hur och i vilka
former erfarenheterna från de internationella valövervakningar
som genomförts bättre skulle kunna tas till vara. Utskottet
förutsätter att utrikesdepartementet följer denna fråga, bl.a. i
ljuset av den redovisade utvecklingen inom FN och ESK.
Med det anförda anser utskottet yrkande 10 i motion U631 (fp)
besvarat.
En konvention om barnets rättigheter antogs av FNs
generalförsamling den 20 november l989. Riksdagen godkände den
12 juni l990 regeringens förslag om Sveriges anslutning till
konventionen, vilken trädde i kraft den 2 september l990. En
redogörelse för konventionens innehåll finns dels i
l989/90:SoU28, dels i utskottets föregående betänkande om
mänskliga rättigheter (l989/90:UU22).
På bl.a. svenskt initiativ hölls ett särskilt FN-toppmöte om
barnens situation den 29--30 september l990 med deltagande av
bl.a. över 70 regeringschefer. Utskottet välkomnar den viktiga
impuls på det fortsatta internationella samarbetet om barnen som
barntoppmötet inneburit. Vid mötet antogs dels en deklaration
om barnets rättigheter, dels ett handlingsprogram för
deklarationens genomförande. Utskottet konstaterar att enligt
handlingsprogrammet skall nationella handlingsprogram ha
utarbetats före 1992. Det svenska handlingsprogrammet kommer
enligt vad utskottet erfarit att bli färdigt under innevarande
år.
I februari 1991 hölls i New York det första
konventionsstatsmötet för barnkonventionen. Ett fyrtiotal
regeringar hade nominerat kandidater till kommittén för barnets
rättigheter. En svensk kandidat invaldes i kommittén tillsammans
med nio andra personer från de olika regionala grupperna.
Medlemmarna kommer att vara valda på en mandattid om fyra år.
I yrkande 3 i motion U671 (c) samt i motion U672 (mp) föreslås
att åldersgränsen vad gäller förbudet i barnkonventionen mot att
utnyttja barn som soldater i väpnade konflikter skall höjas
från 15 till 18 år.
Utskottet har tidigare (l989/90:UU3y) konstaterat att Sverige
i förhandlingarna om konventionen verkat just i denna riktning.
Enighet i denna fråga har emellertid ej kunnat uppnås. Enligt
vad utskottet erfarit kommer vid den internationella
Rödakorskonferensen i Budapest i november-december i år ett
förslag att framläggas från nordisk sida om att medlemsstaterna
skall göra en frivillig unilateral deklaration i frågan. På så
sätt skulle varje stat som så önskar kunna åta sig en
förpliktelse att ej utnyttja barn under 18 år för väpnad tjänst.
Därmed skulle, under förutsättning att tillräckligt många stater
gör dylika deklarationer, en internationell sedvänja kunna
utvecklas som på sikt kan ändra det folkrättsliga läget.
Vad beträffar förslaget i motion U672 (mp) att Sverige skall
ändra lagen enligt barnkonventionen så att barn ej sätts i
fängelse hänvisar utskottet till riksdagens beslut
(1989/90:SoU28) grundat på bedömningen, som utskottet delar, att
någon reservation från svensk sida ej behövs, då svensk praxis
ej kan anses strida mot konventionen. Det är enligt utskottet
därvid att märka att åtagandet i barnkonventionen beträffande
att hålla barn åtskilda från vuxna under fängelsestraff är
mindre kategoriskt än formuleringen i 1966 års konvention om de
medborgerliga och politiska rättigheterna, vid vars ratifikation
Sverige gjorde en reservation på denna punkt.
Därmed anser utskottet yrkande 3 i motion U671 (c) besvarat
samt avstyrker motion U672 (mp).
I några motioner föreslås att regeringen skall verka för att
fler länder ansluter sig till barnkonventionen. Det gäller
yrkande 4 i motion U667 (c) samt yrkande 5 i motion U671 (c).
Konventionen i fråga har redan vunnit en uppslutning som saknar
motstycke: redan har 131 stater undertecknat och 94 ratificerat
konventionen. Sverige har under sin tid som medlem i FNs
kommission för de mänskliga rättigheterna verkat energiskt både
för en bred anslutning och för ett stärkande på andra sätt av
konventionen.
Yrkande 4 i motion U667 (c) samt yrkande 5 i motion U671 (c)
anses därmed besvarade.
I det svenska anförandet om barnens rättigheter vid årets möte
med MR-kommissionen ställdes frågan om den starka uppslutningen
bakom konventionen motsvarades av en förbättring av barnens
situation. För att konventionen skall kunna bli ett permanent
referensdokument i frågor som rör barn måste dess bestämmelser
göras allmänt kända. I det syftet har regeringen ställt medel
till frivilligorganisationernas förfogande. I yrkande 2 i
motion U671 (c) föreslås att detta regeringsstöd, som utgår för
en treårsperiod, skall kunna utgå även efter de tre första åren.
Utskottet delar motionärernas syn på betydelsen av
frivilligorganisationernas insatser. Regeringen har beslutat om
ett treårigt stöd för dessa med 10 milj.kr. per år t.o.m. 1992.
Utskottet förutsätter att regeringen prövar frågan om fortsatt
stöd när den blir aktuell.
Därmed anser utskottet yrkande 2 i motion U671 (c) besvarat.
Enligt barnkonventionen skall Sverige inom två år från sin
anslutning till konventionen lämna in en första rapport om
svenska åtgärder med anledning av konventionen. Enligt yrkande
1 i motion U671 (c) är det viktigt att denna rapport blir
föremål för offentlig diskussion och att förberedelserna för
rapporten snarast inleds.
Utskottet finner det naturligt att den svenska rapporten om
åtgärder med anledning av barnkonventionen diskuteras med
berörda frivilligorganisationer och att dessa erbjuds
tillfälle att lämna synpunkter under arbetets gång. Enligt
konventionen är det emellertid regeringen som ansvarar för
rapportens utformning.
Yrkande 1 i motion U671 (c) är därmed besvarat.
I yrkande 4 i motion U638 (mp) föreslås att Sverige inom FN
skall verka för att bruket med omskärelse av flickor i
Afrika stoppas. Utskottet konstaterar att barnkonventionen
innehåller ett förbud i artikel 24 mot traditionella sedvänjor
som är skadliga för barns hälsa. Därmed föreligger enligt
Sveriges och de flesta andra länders tolkning ett förbud mot
kvinnlig omskärelse. Ett problem har sedermera blivit att några
länder sökt undgå denna artikel genom att i samband med
ratifikationen av konventionen göra ett förbehåll för att
konventionen skall tillämpas i den mån den ej strider mot
religiös lag eller landets konstitution. Sverige har gjort en
formell invändning mot dessa reservationer och därvid framhållit
att ett dylikt förbehåll är ogiltigt eftersom det inte är
förenligt med barnkonventionens ändamål och syfte.
Frågan om kvinnlig omskärelse är också föremål för studium i
underkommissionen till FNs kommission för de mänskliga
rättigheterna. Utskottet finner det angeläget att regeringen
fortsätter att på lämpligt sätt inom FN-systemet verka för att
bruket med kvinnlig omskärelse effektivt avskaffas.
Yrkande 4 i motion U638 (mp) anses därmed besvarat.
I några motioner föreslås insatser till stöd för barnen i
olika länder. I motion U621 (fp) föreslås att Sverige skall ta
ett initiativ i FN för att få till stånd en kartläggning av
levnadsvillkoren för barn på institutioner och för ett
åtgärdsprogram i länder där barnens rättigheter kränks. I
yrkande 4 i motion U671 (c) föreslås att ökad uppmärksamhet
skall ges barnaspekter i det svenska biståndet såväl bilateralt
som multilateralt.
Som utskottet uttalade i senaste biståndsbetänkande
(1990/91:UU15) har Sverige länge varit en av de två största
bidragsgivarna till FNs barnfond, UNICEF. Därtill har Sverige i
UNICEFs styrelse arbetat för att barnfondens verksamhet skall
utvidgas i fondens samarbetsländer, andra FN-organ och
internationella organisationer. UNICEF är enligt utskottets
uppfattning en effektiv biståndsorganisation, som kommit att bli
det ledande multilaterala utvecklings- och biståndsorganet inom
de sociala sektorerna. UNICEF har också utövat ett positivt
inflytande på världsbankens och IMFs politik vad gäller hänsyn
till barnens situation i strukturanpassningsprogrammen.
Eftersom mer än halva befolkningen i ett u-land är just barn
kommer barnen också i hög grad i åtnjutande av alla andra former
av bistånd som Sverige ger, såväl bilateralt som multilateralt.
Exempel på åtgärder som direkt syftar till att förbättra barnens
förutsättningar är det svenska stödet till primärhälsovård,
AIDS-bekämpning och AIDS-kontroll, familjeplanering, nutrition,
vatten och sanitet m.m. Utskottet konstaterar att en betydande
del av det svenska biståndet på detta sätt har direkt anknytning
till barnens situation.
Utskottet konstaterar att kommittén för barnets rättigheter
som upprättats enligt FNs barnkonvention har fått en uppgift som
är en nyhet i jämförelse med andra övervakningskommittéer. Den
kan nämligen identifiera biståndsbehov i samband med
granskningen av konventionsstaternas rapporter. Därvid bör t.ex.
levnadsvillkoren för barn på institutioner kunna uppmärksammas.
Rapporter som ger vid handen att det finns ett biståndsbehov
skall, om kommittén finner det lämpligt, överlämnas till
behöriga organ i FN-systemet, bl.a. UNICEF.
Sverige bidrog också aktivt till antagandet av det speciella
handlingsprogrammet för barn som antogs vid FNs barntoppmöte i
september 1990. Handlingsprogrammet syftar bl.a. till att
förbättra situationen för barn på institutioner. Utskottet utgår
ifrån att regeringen i det fortsatta internationella samarbetet
såväl inom som utanför barnkonventionens ram uppmärksammar och
söker förbättra dessa barns situation. Formerna härför överlåter
utskottet på regeringen.
Med det anförda betraktar utskottet motion U621 (fp) samt
yrkande 4 i motion U671 (c) som besvarade.
I yrkande 3 i motion U638 (mp), yrkande 5 i motion U642 (mp)
samt yrkande 6 i motion U667 (c) föreslås att Sverige skall
verka för ett avskaffande av dödsstraffet i hela världen.
Som utskottet anförde i senast aktuella betänkande
(l989/90:UU22) utgör det fakultativa tilläggsprotokollet till
l966 års konvention om de medborgerliga och politiska
rättigheterna ett steg framåt. Tilläggsprotokollet kan enligt
utskottets uppfattning endast betraktas som ett etappmål. Det
medför ingen skyldighet för staterna att avskaffa dödsstraffet
utan erbjuder endast en möjlighet att åta sig att inte använda
dödsstraffet i fredstid. Utskottet uttalade därför att arbetet
på att uppnå ett totalt förbud mot dödsstraff såväl i fredstid
som i krigstid måste fortsätta.
Sverige uppmanade vid sitt anförande i detta ämne i FNs
MR-kommission 1991 samtliga stater som avskaffat dödsstraffet
att ansluta sig till det fakultativa protokollet. Detta trädde i
kraft den 11 juli l991 sedan det ratificerats av tio stater.
Frågan om dödsstraffet har även tagits upp inom ESK. I
slutdokumentet från uppföljningsmötet i Wien 1989 överenskoms
att frågan i fortsättningen skulle uppmärksammas. Vid
Köpenhamnsmötet om den mänskliga dimensionen 1990 lade Sverige
fram ett förslag om uppmaning till anslutning till
tilläggsprotokollet, vilket dock ej vann gehör. I slutdokumentet
från mötet åtog sig emellertid medlemsstaterna att utbyta
information om dödsstraffets avskaffande och även publicera
information beträffande användandet av dödsstraffet.
Vid ESK-mötet i Moskva om den mänskliga dimensionen i
september--oktober 1991 lade Sverige och Portugal gemensamt fram
ett förslag om avskaffande av dödsstraffet i fredstid med
uppmaning till alla medlemsstater som ej anslutit sig till
tilläggsprotokollet att göra så. Även om förslaget inte antogs
på grund av vissa medlemsstaters motstånd, stöddes det av ett
mycket stort antal medförslagsställare inkl. Sovjetunionen,
vilket i sig måste betraktas som en framgång.
Utskottet vill uttala sitt stöd för regeringens fortsatta
ansträngningar att begränsa användandet av och på sikt avskaffa
dödsstraffet.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 3 i motion U638
(mp), yrkande 5 i motion U642 (mp) samt yrkande 6 i motion U667
(c) som besvarade.
Enligt den senaste rapporten från MR-kommissionens särskilde
rapportör har bruket av tortyr ännu inte minskat. Antalet
skyndsamma vädjanden om ingripande från den särskilde
rapportören växer tvärtom stadigt. Trots tortyrkonventionen och
den mycket klara normbildningen på området är det många
regeringar som brister. MR-kommissionens specielle rapportör
framhåller i sin rapport till årets möte med MR-kommissionen
särskilt den svårhanterliga situation som uppstår när en
regering internationellt deltar i kampanjen mot tortyr men
samtidigt genom en annan del av sin förvaltning utövar eller
sanktionerar tortyr i det egna landet.
I yrkande 8 i motion U667 (c) föreslås att Sverige även i
fortsättningen skall ge ett omfattande finansiellt stöd till den
särskilda FN-fonden till hjälp för tortyrens offer.
Utskottet noterar att ett fortsatt svenskt stöd kungjordes vid
årets MR-kommissionsmöte med l milj.kr. vardera för åren l99l
och l992.
Yrkande 8 i motion U667 (c) är därmed besvarat.
I yrkande 7 i motion U667 (c) föreslås att Sverige skall ta
initiativ till en särskild FN-konferens för uppföljning av
tortyrkonventionen i syfte att få fler länder att ansluta sig.
För närvarande är, som tidigare konstaterats, 56 stater
anslutna. Utskottet konstaterar att tortyrkonventionens status
regelbundet diskuteras i FNs kommission för de mänskliga
rättigheterna. Vid årets möte antogs en resolution i vilken alla
stater uppmanas att ansluta sig till konventionen. Detta
resolutionsförslag introducerades av Sverige och hade ett stort
antal medförslagsställare. Utskottet anser att dessa former för
arbete på att nå en bredare anslutning till tortyrkonventionen
är de mest ändamålsenliga.
Yrkande 7 i motion U667 (c) är därmed besvarat.
I yrkande 3 i motion U614 (m) föreslås att Sverige skall verka
för att frågan om ett tilläggsprotokoll till
tortyrkonventionen tas upp till behandling i kommissionen för
de mänskliga rättigheterna under l99l. Vid kommissionens möte i
år cirkulerades enligt vad utskottet inhämtat ett förslag till
tilläggsprotokoll. Enligt detta bör ett system inrättas för
besök av en expertkommitté på platser där personer hålls
frihetsberövade. Som modell för förslaget har tjänat den
europeiska tortyrkonventionen. MR-kommissionen beslöt att frågan
skulle tas upp under en särskild dagordningspunkt vid dess möte
l992.
På svensk sida har man enligt vad utskottet inhämtat ställt
sig något avvaktande till förslaget med en expertkommitté på
grund av risken för dubblering av uppgifter i förhållande till
FNs tortyrkommitté samt även med hänsyn till att tillräcklig
erfarenhet ännu ej vunnits från existerande kommittéers arbete.
Utskottet förutsätter att regeringen fortsätter
ansträngningarna att på lämpligt sätt göra tortyrkonventionen så
effektiv som möjligt, även sedan Sverige vid innevarande års
utgång lämnar medlemskapet i MR-kommissionen.
Med det anförda anser utskottet yrkande 3 i motion U614 (m)
besvarat.
I motion U408 (fp) och i yrkande 9 i motion U667 (c) föreslås
att Sverige skall verka för att få till stånd ett
internationellt förbud mot splitter-, plast- och gummikulor.
Motionärerna hänvisar särskilt till det lidande som dessa vapen
åstadkommit på de av Israel ockuperade områdena samt i
Nordirland.
Utskottet konstaterar att folkrätten innehåller ett antal
regler som förbjuder användandet av särskilt inhumana vapen i
väpnade konflikter. Bland dessa regler förekommer dock inget
förbud som rör splitter- och plastkulor. Dessa vapen betecknas
som kravallvapen och används för mötande av inre oroligheter.
Hur olika stater utrustar sina polis- och säkerhetsstyrkor har
hittills ansetts vara en fråga som faller under varje stats
exklusiva rätt att bestämma om sina interna angelägenheter. I
konventionerna om mänskliga rättigheter finns inte heller några
regler som skulle kunna sägas direkt stödja ett förbud mot
användandet av splitter- och plastkulor.
I tidigare betänkanden (1989/90:UU5 och 1989/90:UU22) har
utskottet med beklagande konstaterat att utsikterna att få till
stånd ett förbud mot den aktuella typen av ammunition för
närvarande synes små. Behovet av en reglering är emellertid
uppenbart, varför utskottet utgår ifrån att regeringen kommer
att fortsätta att pröva alla vägar att internationellt begränsa
användandet av denna typ av ammunition.
Därmed anser utskottet motion U408 (fp) samt yrkande 9 i
motion U667 (c) besvarade.
I yrkande 7 i motion U642 (mp) föreslås att regeringen skall
verka för att bekämpa den internationella handeln med
pornografi. Motionärerna pekar särskilt på det mänskliga
lidande och den förnedring som är förknippad med framställningen
av pornografisk litteratur och film och på behovet att FN gör
det till sin uppgift att söka stoppa den handel med människor
som ligger bakom.
Utskottet delar motionärens syn beträffande avskyvärda inslag
i den pornografiska industrin och på behovet att genom
internationellt samarbete motverka det lidande och den
förnedring denna förorsakar.
FN har i första hand arbetat dels mot prostitution, dels mot
barnpornografi. I l979 års FN-konvention om avskaffande av all
slags diskriminering av kvinnor, vilken Sverige ratificerat,
förbinder sig de deltagande staterna att vidta alla lämpliga
åtgärder, inkl. lagstiftning, för att bekämpa alla former av
handel med kvinnor och utnyttjande av kvinnoprostitution.
I konventionen om barnets rättigheter åtar sig
konventionsstaterna att skydda barnet mot alla former av
sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp samt att särskilt
vidta åtgärder bl.a. för att förhindra att barn utnyttjas i
pornografiskt material.
Någon reguljär dagordningspunkt för behandling inom
FN-systemet av frågor som gäller sådant pornografiskt material
som inte avser barn finns inte. Förklaringen är enligt
utskottets bedömning att dylikt material inte är förbjudet i
flertalet medlemsländers egen lagstiftning. För svensk del
gäller t.ex. tryckfrihetsförordningens ansvar för
tryckfrihetsbrott endast olaga våldsskildring, varigenom någon i
bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden
sprids, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är
försvarlig.
Ett forum inom vilket problemen med den pornografiska
industrin eventuellt skulle kunna aktualiseras är enligt
utskottet arbetsgruppen om samtida former av slaveri, vilken
etablerats av underkommissionen till FNs kommission för de
mänskliga rättigheterna. I arbetsgruppen behandlas regelbundet
frågor som förutom barnprostitution och barnpornografi även rör
förhindrande av människohandel och utnyttjande av prostituerade.
Vid sitt möte 1991 lyssnade arbetsgruppen till ett antal
representanter för frivilliga organisationer som bl.a. föreslog
inrättandet av en särskild rapportör för människohandel under
MR-kommissionen. De frivilliga organisationerna uppmanade även
regeringarna i FNs medlemsstater att utse speciella ombudmän för
bekämpande av prostituering och sexuell exploatering.
Arbetsgruppens slutsats blev att utarbetandet av ett
handlingsprogram mot människohandel och utnyttjande av
prostituerade var nödvändigt.
Utskottet anser det önskvärt att regeringen, inom de ramar som
kraven på iakttagandet av yttrande- och tryckfrihetens regler
uppställer, verkar för att problemet uppmärksammas och om
möjligt blir föremål för gemensamma åtgärder inom det
internationella samfundet. Det är enligt utskottet önskvärt att
Sverige i detta syfte ägnade ökad uppmärksamhet bl.a. åt arbetet
i den ovannämnda arbetsgruppen om samtida former av slaveri.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 7 i motion U642
som besvarat.
I yrkande 5 i motion U667 (c) föreslås att Sverige skall verka
för att FNs strategi för de handikappade ges en hög
prioritet och att Sverige skall ta initiativ till en konferens
1995 med samtliga traktatländer om uppföljningen av strategin.
Liksom i föregående betänkande (1989/90:UU22) vill utskottet
framhålla vikten av att FNs världsaktionsprogram för
handikappade prioriteras. Svårigheterna att få till stånd en
internationell konvention på området förklaras i första hand av
att många FN-medlemmar anser att detta täcks relativt väl av
existerande regelverk och att något behov av en konvention
därför inte föreligger.
Till följd av ett initiativ som Sverige tagit i FNs ekonomiska
och sociala råd (ECOSOC) har 1991 en arbetsgrupp etablerats med
uppgift att utarbeta normer för tillämpningen av existerande
MR-instrument med särskilt avseende på handikappade.
Arbetsgruppens första möte har redan hållits i Wien med
deltagare av ett 60-tal länder samt därtill enskilda
organisationer. Förhoppningen är enligt vad utskottet erfarit
att ytterligare två möten under 1992 skall kunna leda till målet
i form av antagande av internationella normer på området. Frågan
om en uppföljningskonferens är enligt utskottets mening en fråga
som får prövas bl.a. i ljuset av den nu tillsatta arbetsgruppens
resultat.
Yrkande 5 i motion U667 (c) betraktas därmed som besvarat.
I yrkande 4 i motion U666 (v) föreslås att Sverige i FNs
MR-kommission skall ta upp frågan om förtrycket av de
homosexuella i en mängd stater.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att Sverige bör
arbeta för avskaffandet av all diskriminering mot homosexuella.
Inom Nordiska rådet har man beslutat sätta i gång en utredning
om de homosexuella med särskild inriktning på deras sociala
förhållanden. Inom ILO har frågan om regler mot diskriminering
av homosexuella uppmärksammats. FNs kommission för de mänskliga
rättigheterna har uppdragit åt sin underkommission att initiera
en studie om personer med HIV-smitta eller AIDS.
Underkommissionens studie bör avvaktas innan ytterligare
initiativ tas i FN-kommissionen.
Utskottet stödjer den väg regeringen valt att i första hand
aktualisera de homosexuellas rättigheter inom ramen för det
europeiska regionala samarbetet. Såväl Europarådets
parlamentarikerförsamling som Europaparlamentet har uttalat att
all diskriminering av homosexuella bör upphöra. Utskottet
noterar att Sverige vid ESKs möte i Moskva i september--oktober
1991 tog upp de homosexuellas situation och därvid uttalade
förhoppningen att all kriminalisering och statlig diskriminering
av homosexuella skall upphöra.
Utskottet utgår från att regeringen på lämpligt sätt kommer
att aktualisera frågan vidare i de internationella sammanhang
som har förutsättningar att leda till en konstruktiv behandling.
Därmed betraktar utskottet yrkande 4 i motion U666 (v) som
besvarat.
II. Åtgärder för att förbättra efterlevnaden av det
folkrättsliga regelsystemet
I ett antal motioner lämnas förslag om hur Sverige i det
internationella samarbetet skall agera för att förbättra
efterlevnaden av det omfattande regelsystem som utarbetats
till skydd för de mänskliga rättigheterna.
Sveriges plikt att utöva påtryckningar mot länder som
bryter mot mänskliga rättigheter, inte minst inom ramen för FNs
kommission för de mänskliga rättigheterna, betonas i yrkande 11
i motion U631 (fp), yrkande 1 i motion U638 (mp) och yrkande 1 i
motion U666 (v). I yrkande 1 motion U614 (m) framhålls att
Sveriges uppgift inte bara får vara att kritisera utan också att
genom utrikespolitiken stärka och utveckla respekten för de
mänskliga rättigheterna, såväl bilateralt som multilateralt,
inte minst inom ramen för biståndspolitiken.
I yrkande 2 i motion U631 (fp) föreslås att regeringen skall
verka för att fler länder skall ansluta sig till FN-konventionen
om medborgerliga och politiska rättigheter. I yrkandena 3 och 5
i samma motion föreslås att Sverige skall verka för en
aktivering av den mellanstatliga klagorätten och för att fler
länder skall ratificera tilläggsprotokollet om individuell och
mellanstatlig klagorätt.
Utskottet har i tidigare betänkanden (senast l989/90:UU22)
behandlat förslag som motsvarar innehållet i flertalet av dessa
yrkanden, varvid utskottet konstaterat att Sverige redan mycket
målmedvetet och kraftfullt agerar för att fler stater dels skall
ansluta sig till de konventioner som finns, dels skall godta de
procedurer för prövning av klagomål över kränkningar som
existerar, dvs. respektera den mellanstatliga och den
individuella klagorätten.
Utskottet konstaterar att Sverige mycket aktivt har utnyttjat
de särskilda möjligheter att verka för dessa mål som
medlemskapet l989--l99l i FNs kommission för de mänskliga
rättigheterna inneburit. Utskottet finner det angeläget att
Sverige fortsätter att spela en aktiv roll i kommissionens
arbete även under kommande år inom ramen för de möjligheter som
erbjuds även länder som ej är medlemmar utan deltar som
observatörer. Fortsatt svenskt agerande är enligt utskottets
uppfattning så mycket mer angeläget som l992 blir första gången
på mycket länge som Norden blir utan någon plats i
MR-kommissionen.
I yrkande 3 i motion U666 (v) föreslås att Sverige i FNs
MR-kommission skall lyfta fram brott mot efterlevnaden av
barnkonventionen av Israel i behandlingen av palestinska
flyktingbarn, av Brasilien mot landets gatubarn och av
Rumänien vad gäller landets barnhemsbarn.
Utskottet konstaterar att MR-kommissionens behandling av
barnkonventionen vid årets möte gällde generella frågor i
anslutning till konventionen. Behandlingen av barn i enskilda
länder som anslutit sig till barnkonventionen kommer i första
hand att kunna granskas inom ramen för det övervakningssystem
som konventionen själv erbjuder. Övervakningsansvaret vilar i
första hand på den barnkommitté som valdes i februari 1991 och
som helt nyligen haft sitt första konstituerande möte. Denna
kommitté kommer att granska de nationella rapporter som
medlemsländerna skall avlämna under 1992. Rumänien och Brasilien
har ratificerat barnkonventionen, medan Israel har undertecknat
men ännu inte ratificerat den.
Vad gäller motionärernas önskan att lindra situationen för de
utsatta barnen på de av Israel ockuperade områdena resp. i
Brasilien och Rumänien vill utskottet utöver vad som anförts
hänvisa till att svenska biståndsinsatser för alla tre grupperna
gjorts av frivilliga organisationer med statligt stöd.
Vad gäller förslaget i motion U614 (m) beträffande Sveriges
möjligheter att bilateralt verka för mänskliga rättigheter
bl.a. inom ramen för biståndspolitiken vill utskottet
återigen uttala sitt stöd för en utveckling som noterades i det
senaste betänkandet om mänskliga rättigheter (1989/90:UU22),
nämligen att regeringen i allt högre grad söker inrikta det
svenska biståndet på att stödja en utveckling mot demokrati och
respekt för mänskliga rättigheter. Denna utveckling bör enligt
utskottets mening fortsätta att accentueras. Utskottet noterar
med tillfredsställelse att det i regeringsförklaringen ges ett
starkt stöd åt en biståndspolitik med denna inriktning.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 1 i motion U614
(m), yrkandena 2, 3, 5 och 11 i motion U631 (fp), yrkande 1 i
motion U638 (mp) samt yrkandena 1 och 3 i motion U666 (v) som
besvarade.
En internationell domstol knuten till l966 års konvention
om medborgerliga och politiska rättigheter föreslås i yrkande 6
i motion U631 (fp). Liksom i tidigare betänkande (l989/90:UU22)
får utskottet konstatera att en dylik domstol inte får kompetens
annat än genom konventionsstaternas medgivande, t.ex. genom
accepterande av den mellanstatliga klagorätten. Den europeiska
domstolens effektivitet, vilket tas upp som jämförelse i motion
U631, beror på att de stater som ratificerat den europeiska
konventionen om de mänskliga rättigheterna erkänner domstolens
kompetens och att dess domar därför är bindande för staterna.
Liksom förra året får utskottet konstatera att tiden knappast
är mogen för att de stater som antagit 1966 års konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter skulle acceptera en
domstol med bindande utslag. Samma slutsats får utskottet dra
beträffande förslaget i yrkande 6 i motion U666 (v) om att
förstärka internationella Haagdomstolens roll så att den skulle
få reella möjligheter att beivra folkmordsbrott och andra brott
mot mänskligheten.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 6 i motion U631
(fp) och yrkande 6 i motion U666 (v).
I yrkande 14 i motion U631 (fp) betonas sambandet mellan
mänskliga rättigheter och en generös flyktingpolitik inte
minst med hänsyn till att det ofta är de starkaste förespråkarna
för mänskliga rättigheter som tvingas fly.
Utskottet delar motionärernas syn på sambandet mellan
flyktingpolitiken och stödet för de mänskliga rättigheterna. Ett
effektivare stöd för de mänskliga rättigheterna är i bredaste
bemärkelse också en del av flyktingpolitiken i det att en
förbättrad MR-situation också bidrar till att människor inte
tvingas bli flyktingar. Sveriges omfattande bistånd till FNs
flyktingkommissarie UNHCR och FNs program för
Palestinaflyktingarna (UNRWA) är därför även i vid
bemärkelse på detta sätt del av biståndet till stöd för
mänskliga rättigheter.
Med det anförda anser utskottet yrkande 14 i motion U631 (fp)
besvarat.
I yrkande 11 i motion U227 (m) och i yrkande 8 i motion U631
(fp) betonas vikten av att sambandet stärks mellan FNs
biståndsarbete generellt och dess insatser för mänskliga
rättigheter.
Utskottet delar uppfattningen att Sverige i det multilaterala
biståndsarbetet såväl som i det bilaterala bör ge utveckling mot
demokrati och mänskliga rättigheter ökad tyngd. Detta har också
återspeglats i Sveriges bidrag till arbetet på FNs
utvecklingsstrategi för l990-talet. Sverige har medverkat till
att FNs utvecklingsorgan UNDP skall ge de mänskliga
rättigheterna en central ställning i sitt program för mänsklig
utveckling. 1991 års utgåva av UNDPs rapport (Human Development
Report) avspeglar detta genom att publicera ett s.k.
frihetsindex för olika länder. U-länderna reste vid årets
styrelsemöte i UNDP starka invändningar mot detta frihetsindex
och krävde att det i framtiden skulle utgå ur rapporten. Sverige
anser dock att ett dylikt index fyller en viktig funktion, även
om metodiken för dess sammanställande kan behöva
vidareutvecklas. Sverige har också stött UNDP-rapportens
slutsats att det såväl är bristande politisk vilja i många
länder som brist på finansiella resurser som hindrar den
mänskliga utvecklingen.
Inom FN bör Sverige också enligt utskottets mening arbeta på
demokratifrämjande insatser som utbildning, kvinnoinsatser, stöd
till massmedia och kultur, landsbygdsutveckling m.m. Utskottet
noterar att sådana organ inom FN vilkas verksamhet har en
tyngdpunkt på MR-området, t.ex. UNHCR, ILO och UNESCO, alla får
ett omfattande stöd av Sverige.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 11 i motion U227
(m) samt yrkande 8 i motion U631 (fp) som besvarade.
I några yrkanden lämnas förslag som rör FNs direkta insatser
för främjande av mänskliga rättigheter, i första hand ökade
resurser till FNs center för mänskliga rättigheter, FNs
rådgivningsprogram samt till de frivilliga fonder som finns
på området.
Utskottet får i likhet med tidigare år konstatera att Sverige
regelbundet i generalförsamlingen betonat vikten av att
tillräckliga resurser ges till centrets verksamhet och till de
frivilliga fonder som finns, dvs. dels fonden för personer som
utsatts för tortyr, dels urbefolkningsfonden, dels fonden för
tekniskt bistånd.
Sverige har under det gångna året tillsammans med andra länder
agerat för att förbättra verksamheten vid FN-centret, inte minst
genom att åstadkomma en klarare distinktion mellan å ena sidan
FNs allmänna rådgivande verksamhet på MR-området via den
reguljära budgeten och å andra sidan projekt för tekniskt
bistånd, vilka finansieras över den frivilliga fonden. Denna
omdaning i önskvärd riktning har nu åstadkommits, och regeringen
har 1991 utbetalt ett nytt bidrag om tre milj.kr. till fonden,
som sammanlagt fått svenska bidrag med över fem milj.kr.
Utskottet utgår ifrån att Sverige på lämpligt sätt fortsätter
att stödja centrets verksamhet, inkl. det tekniska
biståndsprogrammet. Härtill kommer det svenska stöd till FNs
fond för tortyroffer för vilket utskottet redogjort ovan.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 2 i motion U258
(v), yrkande 2 i motion U614 (m) samt yrkande 7 i motion U631
(fp) som besvarade.
Liksom i tidigare betänkanden om mänskliga rättigheter har
utskottet att behandla förslag i yrkande 5 i motion U666 (v) och
i yrkande 3 i motion U667 (c) om en FN-kommissarie och i
yrkande 2 i motion U667 (c) förslag om ett FN-universitet
för de mänskliga rättigheterna. I tidigare betänkanden har
utskottet nödgats konstatera att det inte funnits några
förutsättningar för att få gehör vare sig för ett nytt FN-organ
finansierat över den reguljära budgeten eller en ny funktion
inom FN på detta område. Utskottet finner förslaget om en
FN-kommissarie vara av bestående intresse, om det kan genomföras
utan att de viktiga mekanismer som MR-kommissionen framgångsrikt
byggt upp därmed riskeras. Ett förverkligande av förslaget bör
ske när de finansiella förutsättningarna föreligger. Utskottet
betraktar även åtgärderna för att effektivisera och stärka
FN-centret för de mänskliga rättigheterna, vars chef har
ställning som biträdande generalsekreterare, som ett steg i
riktning mot att MR-frågorna får den tyngd inom FN-systemet som
motionärerna eftersträvar.
Med det anförda anser utskottet yrkande 5 i motion U666 (v)
samt yrkandena 2 och 3 i motion U667 (c) besvarade.
I yrkande 9 i motion U631 (fp) föreslås att en särskild
rapportör skall utses för försvararna av mänskliga
rättigheter, vilka i många länder utgör de personer som är
mest utsatta för hot och övergrepp. Utskottet konstaterar att en
särskild arbetsgrupp för försvararna av mänskliga rättigheter
sedan l984 arbetat under MR-kommissionen i syfte att utarbeta en
deklaration om deras skydd. Under intryck av utvecklingen i
Central- och Östeuropa har de två senaste åren stora framsteg
gjorts i arbetet, trots motstånd från främst Cuba.
Förutsättningar finns enligt vad utskottet inhämtat för att
arbetet skall kunna slutföras under l993. Sverige har aktivt
deltagit i detta arbete. Det är enligt utskottets bedömning inte
meningsfullt att aktualisera frågan om en särskild rapportör på
området innan resultatet från arbetet med en deklaration
avslutats.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 9 i motion U631
(fp).
I yrkande 13 i motion U631 (fp) föreslås att ett fristående
svenskt institut inrättas för att sprida information och ge
stöd till de organisationer och enskilda som arbetar för offren
för brott mot de mänskliga rättigheterna. Ett förslag av
motsvarande innebörd framförs i yrkande 4 i motion U614 (m).
Utskottet har i tidigare betänkanden om internationellt
utvecklingssamarbete (1989/90:UU15 och 1990/91:UU15) behandlat
liknande förslag. Utskottet har därvid uttalat att initiativet
till ett fristående institut inte bör tas av statsmakterna utan
på enskild väg. Först därefter kan frågan om statligt stöd
aktualiseras.
Budgetåret 1990/91 inledde Raoul Wallenberg-institutet för
mänskliga rättigheter och humanitär rätt ett samarbete med SIDA.
Institutet får bidrag från SIDA för det beredningsarbete som
utförs vad gäller ansökningar hos SIDA om bidrag till
MR-projekt. På initiativ av Röda korset, Amnesty Internationals
svenska sektion, Diakonia, Rädda barnen, svenska kyrkan och
Lutherhjälpen instiftades sommaren 1991 en särskild fond för
mänskliga rättigheter. Denna "frivilligorganisationernas fond
för mänskliga rättigheter" har erhållit såväl internationellt
stöd som programbidrag från SIDA. Utskottet konstaterar därmed
att motionärernas syfte är på väg att förverkligas.
Utskottet utgår ifrån att regeringen kommer att pröva
ansökningar om bidrag till den nya fondens verksamhet.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 4 i motion U614
(m) samt yrkande 13 i motion U631 (fp) som besvarade.
Utskottet kan inte tillstyrka förslaget i yrkande 7 i motion
U666 (v) om att en särskild avdelning inom UD för mänskliga
rättigheter skall inrättas på UD. Såsom utskottet påpekat
tidigare tillkommer det regeringen att själv organisera sitt
arbete.
Utskottet avstyrker därför yrkande 7 i motion U666 (v).
III. Mänskliga rättigheter som avser enskilda folk, områden
eller länder
1. Det kurdiska folkets mänskliga rättigheter
Bakgrund
I motion U655 (mp), yrkande 3, begärs att internationella
initiativ tas för en humanisering mot bakgrund av förtrycket mot
kurderna. I motionerna U634 (m) yrkande 1, U655 (mp) yrkande 1
och U645 (v) yrkande 1 anförs att Sverige skall verka för att
kurdernas situation tas upp i FN. I yrkande 3 i sistnämnda
motion föreslås att Sverige skall verka för att kurderna själva
skall få bestämma om sin framtid i folkomröstningar. I motion
U634, yrkande 2 (m) och motion U667, yrkande 18 (c) anförs att
Sverige bör verka för att kurdernas situation behandlas i FNs
kommission för de mänskliga rättigheterna.
Utskottet har under en lång följd av år tagit upp kurdernas
situation, senast i betänkandet 1989/90:UU22 om insatser för
kurdiska flyktingar. En mer utförlig bakgrundsbeskrivning av det
kurdiska folkets situation och geografiska belägenhet har givits
i betänkanden i anslutning till tidigare behandling av frågan
och utskottet får hänvisa till dessa. (UU 1983/84:12,
UU 1985/86:2 och 21, UU 1987/88:4 samt 1988/89:UU6.)
Den kurdiska befolkningen finns utspridd över ett gränsområde
mellan sex länder: Turkiet, Syrien, Irak, Iran, Sovjetunionen
och Libanon. Totalt uppgår den kurdiska befolkningen till
uppskattningsvis 20--25 miljoner. Den största befolkningsgruppen
finns i Turkiet och omfattar 10--12 miljoner kurder.
De kurdiska minoritetsgrupperna lever i en utsatt situation i
synnerhet i Irak. Bombningar av byar och användning av kemiska
stridsmedel har lett till skarpa fördömanden från den
internationella opinionen. Stora befolkningsgrupper har
deporterats från de norra kurdiska områdena till södra Irak.
Kurdernas situation i Irak, i synnerhet efter användningen av
kemiska vapen mot civilbefolkningen, har medfört omfattande
flyktingströmmar till i första hand Turkiet och Iran. I samband
med kriget i Irak begicks under våren 1991 ytterligare
förbrytelser gentemot den kurdiska befolkningen i Irak. De
hårdföra metoder som den irakiska regimen använde för att söka
säkerställa kontrollen över irakiska Kurdistan medförde en
okontrollerad och kaotisk flykt av den kurdiska befolkningen
vilket ytterligare förvärrade flyktingsituationen i Turkiet och
Iran. Någon varaktig politisk lösning vad gäller kurdernas
anspråk på politiska och medborgerliga rättigheter och former
för ökad autonomi i Irak har ännu inte nåtts. Rapportering om
nya strider mellan irakisk militär och kurder inger stor oro.
Det är emellertid inte enbart i Irak som den kurdiska
befolkningens mänskliga rättigheter inte respekteras.
Situationen för kurderna i Turkiet har rönt omfattande
internationell uppmärksamhet. Det faktum att undantagstillstånd
råder i stora delar av de områden främst i sydöstra Turkiet som
befolkas av kurder har medverkat till att brott mot de mänskliga
rättigheterna begås samt ökar riskerna för fortsatta
överträdelser. Möjligheterna att använda det kurdiska språket i
Turkiet har vidgats något under senare tid, men fler åtgärder
måste vidtas innan kurdernas mänskliga rättigheter kan anses
vara respekterade.
Turkiet har sedan slutet av juli i år vid upprepade tillfällen
attackerat vad som påstås vara PKK-baser i Irak. Aktionerna
innefattar trupptransporter in på irakiskt område liksom
bombningar. Från kurdiskt håll har det framhållits att
attackerna främst drabbat kurdisk civilbefolkning.
Kurdernas situation har i FN-sammanhang främst uppmärksammats
i syfte att förbättra resp. för den kurdiska minoritetens
mänskliga rättigheter i respektive land. Sedan flera år har
Sverige tillsammans med andra länder drivit frågan om att ta upp
situationen i Irak i FNs kommission för de mänskliga
rättigheterna. Vid kommissionens senaste möte under våren 1991
antogs en resolution om de mänskliga rättigheterna i Irak. Ett
avsnitt i resolutionen berör specifikt kurdernas situation. I FN
har vidare kurdernas behov av särskilda humanitära hjälpinsatser
rönt uppmärksamhet, och i april 1991 presenterade FN en särskild
handlingsplan för de humanitära behoven i området.
Säkerhetsrådets resolution 688 tillkom i april i år i syfte
att skydda den kurdiska befolkningen i samband med
stridigheterna i Irak. I resolutionen fördöms Iraks förtryck av
civilbefolkningen i många delar av landet inkl. de områden som
bebos av kurder. Generalsekreteraren ombeds också fortsätta sina
humanitära ansträngningar för att lindra den irakiska
civilbefolkningens och särskilt kurdernas lidande. Resolutionen
har rönt stor uppmärksamhet bl.a. mot bakgrunden att kurdernas
skyddsbehov så explicit anges. Efter en period av militär
närvaro av några västmakter, stationerades med utgångspunkt i
resolutionen en FN-vaktstyrka i irakiska Kurdistan för att
skydda kurdernas mänskliga rättigheter och för att underlätta
det humanitära hjälparbetet. Trots detta förekommer fortfarande
stridigheter, och det humanitära hjälpbehovet är fortsatt stort.
Utskottet
Regeringen bör enligt utskottets uppfattning fortsätta
ansträngningarna att ta upp kurdernas mänskliga rättigheter till
behandling i FN i syfte att förmå de länder där kurderna bor att
respektera deras rättigheter och tillmötesgå deras strävanden
efter autonomi. Kurderna måste få utöva sina rättigheter och få
fritt utrymme att utveckla sin egen kultur och identitet och
använda sitt eget språk. När det gäller Turkiet specifikt vill
utskottet uttrycka oro över fortsatta uppgifter om att kurdernas
mänskliga rättigheter inte respekteras, främst i den sydöstra
delen. Utskottet vill i övrigt hänvisa till detta betänkandes
avsnitt om Turkiet och vad som där nämns om bl.a. Europarådets
roll.
Beträffande kurdernas situation i Iran har möjligheterna att
få insyn i dessas situation ökat genom att den särskilda
representanten som tillsatts av MR-kommissionen numer tillåts
besöka landet.
Med det anförda får yrkandena 1 och 2 i motion U634 (m),
yrkandena 1 och 3 i motion U645 (v), yrkandena 1 och 3 i motion
U655 (mp) samt yrkande 18 i motion U667 (c) anses besvarade.
I yrkande 2 i motion U645 (v) anförs att den kurdiska frågan
skall tas med i en internationell konferens om Mellanöstern.
Utskottet anser att frågan om vilka ämnen som tas upp i den
nyligen inledda fredskonferensen om Mellanöstern måste bedömas i
ljuset av många komplicerade överväganden. Denna fråga är därför
främst för de i konferensen deltagande parterna att avgöra.
Härmed avstyrks yrkande 2 i motion U645 (v).
I motion U655 (mp), yrkande 4, begärs att FN och UNHCR skall
ta över ansvaret för flyktinglägren för kurder i Turkiet och
Iran.
De flyktingläger som upprättades i sydöstra Turkiet 1988 hyser
fortfarande ett stort antal flyktingar, även om antalet minskat
under senare tid. Situationen för dessa flyktingar är fortsatt
undermålig. Sverige har tillsammans med andra givarländer aktivt
verkat för ökat tillträde för UNHCR till dessa flyktingläger och
därmed en ökad internationell insyn. I Iran finns ca
150000--200000 kurdiska flyktingar, och liksom när det
gäller Turkiet är det önskvärt att UNHCR kan spela en ökad roll
och ta ett stort ansvar när det gäller stödet till flyktingarna.
Den ur humanitär synvinkel mest hotande flyktingsituationen
föreligger emellertid inne på irakiskt territorium, där
hundratusentals internflyktingar lever under svåra förhållanden.
Utskottet utgår från att regeringen fortsätter att verka för
att UNHCR får ökad roll och ökat ansvar, för ökad internationell
insyn och för fortsatta internationella humanitära hjälpinsatser
för de kurdiska flyktingarna i de aktuella områdena.
Härmed får yrkande 4 i motion U655 (mp) anses besvarat.
I motion U225 (v, s, fp, c, mp) yrkas att regeringen till
riksdagen återkommer med förslag om hur ett kurdiskt
kulturcenter kan realiseras.
Initiativ till att bilda ett kulturcenter av det slag som
omnämns i motionen bör enligt utskottets uppfattning i första
hand komma från enskilt håll. Det finns enligt vad utskottet
erfarit möjligheter att erhålla vissa bidrag för olika
folkgruppers och invandrargruppers kulturella verksamhet i
Sverige från bl.a. statens kulturråd och statens invandrarverk.
Vidare kan samarbete med folkbildningsorganisationer,
studieförbund etc. underlätta en kulturell verksamhet av detta
slag.
Med det anförda får motion U225 (v, s, fp, c, mp) anses
besvarad.
2. Mänskliga rättigheter i Kosovo
I motion U619, yrkandena 1--4 (mp, s, fp, c, v) anges att
situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Kosovo är
mycket allvarlig. Sverige bör enligt motionen aktualisera frågan
om övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i Europarådet och i
FNs kommission för mänskliga rättigheter. Vidare bör Sverige
sända en delegation till Kosovo. I motionen yrkas också att
Kosovoalbaner som flytt till Sverige bör anses kunna hysa
välgrundad fruktan för förföljelse och bli betraktade som
politiskt förföljda.
Utskottet vill hänvisa till betänkandet 1989/90:UU22 och den
bakgrundsbeskrivning till situationen i Kosovo som där återgavs.
I nämnda betänkande konstaterades vidare att respekten för
mänskliga rättigheter i Jugoslavien allvarligt urholkas genom
det systematiska och ständigt utvidgade förtryck av den albanska
befolkningens rättigheter som pågår i Kosovo. I betänkandet
angavs att de övergrepp som begås omfattar fängslande efter
summariska rättegångar, fängslande för politiska brott,
rättsligt godtycke samt ekonomiskt och kulturellt förtryck av
den albanska befolkningen.
Utskottet kan nu konstatera att respekten för de mänskliga
rättigheterna i Kosovo inte förbättrats utan snarare ytterligare
försämrats. Förutom de övergrepp som omnämndes i betänkandet
1989/90:UU22 förekommer numera enligt trovärdiga uppgifter även
att serbisk polis utför tortyr och annan brutal behandling mot
anhållna Kosovoalbaner. Vidare har ett stort antal sakligt
ogrundade avskedanden drabbat Kosovoalbanerna.
Den kaotiska situationen i Jugoslavien för närvarande innebär
risker för att våldet ökar i Kosovo och för att de regelrätta
striderna också drabbar denna provins.
Med utgångspunkt från de åtaganden som Jugoslavien gjort inom
ramen för ESK aktiverades under 1990 den s.k. ESK-mekanismen vad
gäller mänskliga rättigheter med avseende på situationen i
Kosovo. Eftersom någon förbättring inte ägde rum har nu en
aktivering av mekanismens steg två aktualiserats, vilket bl.a.
innebär att direkta konsultationer med Jugoslavien i frågan
skall äga rum. Det är enligt utskottets uppfattning angeläget
att fortsätta uppmärksamma och kritiskt granska problemen i
Kosovo i internationella fora, i första hand inom ramen för ESK.
Härmed får yrkandena 1 och 2 i motion U619 (mp, s, fp, c, v)
anses besvarade.
Utskottet anser att den svenska regeringen bör ha goda
möjligheter att erhålla information om situationen i Kosovo dels
genom Sveriges representation i Jugoslavien, dels genom andra
källor. Utskottet ser ingen anledning att göra något uttalande
angående lämpligheten av att sända en regeringsdelegation till
Kosovo.
När det gäller bedömningar om Kosovoalbaner i Sverige bör
betraktas som politiskt förföljda och därmed ges politisk asyl
får utskottet konstatera att inga sådana bedömningar görs
generellt utan alla fall bedöms individuellt.
Härmed avstyrks yrkandena 3 och 4 i motion U619 (mp, s, fp, c,
v).
3. Mänskliga rättigheter i Turkiet
Motionerna
Ett antal motionsyrkanden berör generellt situationen i
Turkiet vad gäller respekten för mänskliga rättigheter. Yrkande
4 i motion U631 (fp) anger att Sverige bör verka för att Turkiet
återigen anmäls till Europadomstolen samt ta upp frågan i
ESK-processen. Även motion U638 (mp) anför att Turkiet bör
anmälas till Europadomstolen. I motion U636 (s), yrkandena 3, 5
och 7 anförs att riksdagen bör verka för att
undantagstillståndet upphävs i Turkiet, att Europarådets
särskilda kommittés rapport om Turkiet offentliggörs samt att
allmän amnesti beviljas de politiska fångarna. Yrkande 2 i
motion U650 (v) anger att Sverige i Europarådet skall motverka
Turkiets begäran om att få göra avsteg från MR-konventionen.
Enligt yrkande 7 i motion U667 (c) bör Sverige anmäla Turkiet
till FNs kommission för de mänskliga rättigheterna och enligt
motion U655, yrkande 5 (mp) bör en särskild rapportör tillsättas
för Turkiet. I motion U655 (mp), yrkande 6, anförs att
bedömningen av turkiska flyktingars asylskäl omvärderas mot
bakgrund av situationen i Turkiet.
Bakgrund
Utskottet har under en följd av år behandlat frågan om
mänskliga rättigheter i Turkiet, senast i betänkandet om
Europarådet (1990/91:UU10) och i 1989/90:UU22.
I sistnämnda betänkande uttryckte utskottet sin oro över
rapporter om fortsatta kränkningar av mänskliga rättigheter i
Turkiet. Denna oro är fortfarande berättigad. Utskottets
sammanfattande bedömning är att Turkiet ännu inte kan betraktas
som ett land med fullvärdig demokrati och rättssäkerhet.
Aktuella uppgifter visar en bild av att överträdelser av de
mänskliga rättigheterna fortfarande begås i Turkiet. I första
hand gäller detta bruk av tortyr i polisarrester och godtyckliga
frihetsberövanden samt inskränkningar i de grundläggande
demokratiska fri- och rättigheterna. Vidare finns uppgifter om
fängslanden på politisk grund. Till bilden hör också att
undantagstillstånd råder i delar av sydöstra Turkiet vilket har
medfört godtyckliga frihetsberövanden och bruk av våld.
Samtidigt bör det noteras att den turkiska regeringen ökat
ansträngningarna att komma tillrätta med problemen. Under senare
år har ett antal konkreta åtgärder vidtagits för att förbättra
respekten för de mänskliga rättigheterna. Hit hör erkännande av
den individuella klagorätten enligt Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna och Europadomstolens jurisdiktion. Detta
innebär att enskilda turkiska medborgare har möjlighet att få
sina anmälningar behandlade inför den europeiska kommissionen
för de mänskliga rättigheterna och vidare inför Europadomstolen
eller Europarådets ministerkommitté.
Andra åtgärder som vidtagits är inrättandet av ett
parlamentariskt utskott för mänskliga rättigheter, avskaffande
av vissa artiklar i den turkiska strafflagen samt omvandling av
dödsstraff till fängelsestraff i ett antal enskilda fall.
Utskottet
En fråga som kommit i förgrunden beträffande Turkiet gäller
bruket av tortyr. Utskottet ser i detta sammanhang med stort
allvar på bruket av tortyr i turkiska polisarrester och häkten.
Turkiet har undertecknat FNs tortyrkonvention och också
anslutit sig till den europeiska tortyrkonventionen. Enligt den
senare svarar en oberoende expertkommitté för övervakningen
genom platsbesök i fängelser, häkten och motsvarande
institutioner i Europarådets medlemsländer. Ett sådant
platsbesök har ägt rum och en rapport utarbetats och lämnats
till ministerrådet. Kommittén har också beslutat göra ett andra
besök under 1992. Enligt konventionen är en sådan rapport hemlig
och någon förpliktelse att offentliggöra rapporten finns inte.
Enligt den europeiska tortyrkonventionen överlämnas kommitténs
rapport till landet i fråga (konventionsparten) och i
förekommande fall föreslås förbättringar. Om parten underlåter
att samarbeta eller vägrar att förbättra situationen mot
bakgrund av kommitténs rekommendationer får kommittén, efter det
att parten beretts tillfälle framföra sin uppfattning, med två
tredjedels majoritet besluta om den skall göra ett offentligt
uttalande.
Utskottet är av uppfattningen att regelmässig publicering av
tortyrkommitténs rapportering vore önskvärd. Utskottet anser i
enlighet härmed att trovärdigheten i de turkiska uttalandena om
att förbättra respekten för mänskliga rättigheter skulle öka om
Turkiets regering lät publicera nämnda rapport. Utskottet anser
det angeläget att Sveriges regering fortsätter att på lämpligt
sätt verka för att Turkiet skall uppfylla sina internationella
åtaganden och effektivt avskaffa all form av tortyr och annan
omänsklig eller förnedrande behandling.
Möjligheten att övervaka Turkiets efterlevnad av sina
internationella åtaganden beträffande mänskliga rättigheter har
förbättrats, särskilt i och med Turkiets erkännande av den
individuella klagorätten. Flera mål har väckts mot Turkiet i
detta sammanhang. Effektiviteten av detta instrument begränsas
dock bl.a. av att det tar åtskillig tid innan klagomål blir
slutligt bedömda av Europadomstolen.
Utskottet bedömer att EG spelar en positiv roll vad gäller
strävandena att förbättra respekten för mänskliga rättigheter i
Turkiet, inte minst mot bakgrund av att Turkiet ansökt om
medlemskap i EG.
ESK-processen har också lett till ökade möjligheter till
övervakning. Enligt slutdokumentet från ESK-uppföljningsmötet i
Wien 1989 kan medlemsstaterna påtala varandras brister i
efterlevnaden av de åtaganden som gjorts. Situationen i Turkiet
har tagits upp i ESK-sammanhang, bl.a. av Sverige.
Sverige bör enligt utskottet fortsätta att följa utvecklingen
i Turkiet och i internationella fora påtala de brott mot
mänskliga rättigheter som äger rum i landet Turkiet samt ta
erforderliga initiativ till åtgärder. Skulle det visa sig att
utvecklingen inte går åt rätt håll, bör frågan om att anmäla
Turkiet inför Europadomstolen återigen aktualiseras.
Med det ovan anförda får yrkande 4 i motion U631, yrkandena 3,
4, 5, 6 och 7 i motion U636 (s), yrkande 5 (berörd del) i motion
U638 (mp) och yrkande 3 (berörd del) i motion U650 (v) anses
besvarade.
Turkiet har gjort en så kallad derogering enligt artikel 15 i
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, vilken innebär
att man inom ett visst område vill göra undantag från delar av
de fri- och rättigheter som fastställts i konventionen. Artikel
15 ger alla konventionsstater en rätt att göra sådana
inskränkningar vid krig eller nödläge.
Derogationen gäller de sydöstra provinserna där undantagslagar
gäller och omfattar bl.a. rätten till personlig frihet, rätten
till domstolsprövning och rätten till yttrande- och
föreningsfrihet.
Denna fråga berördes av utrikesminister Sten Andersson i ett
interpellationssvar från 30 november 1990. I svaret anges att
det enligt Europakonventionen ankommer på den europeiska
domstolen för de mänskliga rättigheterna att avgöra om Turkiets
derogation är berättigad och i vad mån de åtgärder man vidtagit
i enskilda fall kan anses falla inom den ram som artikel 15 i
konventionen anger. Det framgår av interpellationssvaret att
Sverige, i likhet med övriga konventionsstater, inte på detta
stadium vidtagit några särskilda åtgärder i anledning av
Turkiets derogation.
Utskottet anser att vad som ovan angetts om vikten av att
följa utvecklingen i Turkiet och ta erforderliga initiativ till
åtgärder också bör gälla frågan om Turkiets derogation.
Med det ovan anförda får yrkande 2 i motion U650 (v) anses
besvarat.
Möjligheterna att tillsätta en särskild rapportör som skall
bevaka de mänskliga rättigheterna i Turkiet anses vara
begränsade. Det kan i sammanhanget noteras att de särskilda
tematiska rapportörerna som tillsätts av MR-kommissionen (t.ex.
rapportörer som bevakar tortyr och ofrivilliga försvinnanden)
även kan undersöka förhållanden i Turkiet. FNs rapportör
avseende tortyr har besökt Turkiet. I den mån kurdernas
mänskliga rättigheter tas upp till behandling i MR-kommissionen
kan även Turkiets behandling av den kurdiska minoriteten
beröras. Som utskottet tidigare framhållit bör regeringen
fortsätta att ta upp kurdernas mänskliga rättigheter till
behandling i FN.
Med det ovan anförda får yrkandena 2 och 5 i motion U655 (mp)
och berörd del av yrkande 3 i motion U650 (v) anses besvarade.
Dödsstraffet finns kvar enligt turkisk lag. Nya dödsdomar har
avkunnats, men någon avrättning har emellertid inte ägt rum
sedan 1984. Även om många dödsdomar på senare tid omvandlats
till fängelsedomar i samband med en amnesti så kvarstår hotet om
dödsstraff så länge detta finns i lagen. Utskottet har som nämns
tidigare i betänkandet uttalat att arbetet på att uppnå ett
totalt förbud mot dödsstraff såväl i krigstid som i fredstid
måste fortsätta. Självfallet gäller denna målsättning om att
verka för dödsstraffets avskaffande även Turkiet.
Med det anförda får yrkandena 1 och 2 i motion U636 (s) och
yrkande 1 i motion U650 (v) anses besvarade.
Beträffande turkiska asylsökande i Sverige gäller att varje
asylansökan individuellt prövas av Statens invandrarverk.
Härmed avstyrks yrkande 6 i motion U655 (mp).
4. Mänskliga rättigheter i Iran
Ett antal motioner tar upp bristen på respekt för mänskliga
rättigheter i Iran. Yrkande 16 i motion U667 (c) anger att det
är viktigt att FNs granskning av situationen i Iran fortsätter
och effektiviseras. Motion U618 (mp) tar likaledes upp vikten av
en granskning av Iran inom ramen för FNs kommission för de
mänskliga rättigheterna och av att kampen mot det i Iran vanligt
förekommande dödsstraffet intensifieras. Motion U638 (mp)
redogör för brotten mot mänskliga rättigheter i Iran. I motion
U648 (v) yrkas att Sverige skall verka för att Irans brott mot
de mänskliga rättigheterna skall uppmärksammas i alla relevanta
internationella sammanhang samt att MR-kommissionens rapportör i
Iran byts ut.
Utskottet konstaterar att grova överträdelser av de mänskliga
rättigheterna äger rum i Iran. Exempel på övergrepp är
godtyckliga avrättningar, försvinnanden och frihetsberövanden
samt bristande rättssäkerhet. Den strafflag som tillämpas i Iran
innehåller åtskilligt som ter sig helt främmande för vår egen
rättsuppfattning. Situationen i Iran har varit föremål för
behandling i MR-kommissionen sedan 1982. FNs särskilda
representant medgavs besöka Iran första gången 1990 då två besök
ägde rum. MR-kommissionen beslöt i våras att förlänga
representantens mandat.
Den resolution avseende rapportörens rapport som antogs i
MR-kommissionen 1990 var återhållsam, och Sverige ansåg sig inte
kunna ställa upp som medförslagsställare. Årets rapport
innehåller åtskilligt av kritik mot förhållandena i Iran, och
den resolution som antogs förlänger rapportörens mandat.
Utskottet anser mot denna bakgrund inte att yrkande 2 i motion
U648 (v) om att verka för att byta ut rapportören bör föranleda
något vidare uttalande.
Härmed avstyrks yrkande 2 i motion U648 (v).
Utskottet utgår från att regeringen även fortsättningsvis
arbetar för att brotten mot de mänskliga rättigheterna i Iran,
inte minst vad gäller verkställandet av dödsdomar och summariska
avrättningar, uppmärksammas och påtalas, t.ex. i MR-kommissionen
samt vid bilaterala kontakter.
Härmed får yrkandena 2 och 3 i motion U618 (mp), berörd del av
yrkande 5 i motion U638 (mp), yrkande 1 i motion U648 (v) samt
yrkande 16 i motion U667 (c) anses besvarade.
I motionerna U618 (mp) och U648 (v) anförs också att Sverige
bör hålla handelsförbindelserna med Iran på låg nivå.
Sverige deltar som regel endast i handelsbojkotter som
tillkommit genom beslut i FNs säkerhetsråd. Några särskilda
restriktioner vad gäller handeln med Iran åläggs inte svenska
företag. Utskottet ser inte anledning göra några ytterligare
uttalanden i denna fråga.
Yrkande 1 i motion U618 (mp) och yrkande 4 i motion U648 (v)
avstyrks därmed.
5. Mänskliga rättigheter i Irak
I motion U638 (mp) och U667 (c) berörs bristen på respekt för
mänskliga rättigheter i Irak. Motionen U667 (c) anför vidare att
Sverige bör undersöka möjligheterna att utse en särskild
rapportör för Irak.
Utskottet konstaterar att allvarliga brott mot de mänskliga
rättigheterna sker i Irak. Tidigare i betänkandet har kurdernas
situation i Irak behandlats. Sverige jämte andra västländer
försökte 1989 och 1990 få upp situationen i Irak till behandling
i MR-kommissionen utan framgång. Vid MR-kommissionens möte våren
1991 rönte ansträngningarna framgång, och en resolution om Irak
antogs. I resolutionen anges de allvarliga bristerna vad gäller
respekten för mänskliga rättigheter i landet, och kommissionens
ordförande uppmanas tillsätta en rapportör för Irak med mandat
att samla information om MR-läget och rapportera härom till
generalförsamlingen och nästa möte med kommissionen.
Utskottet utgår från att Sverige kommer att fortsätta att
verka för internationell uppmärksamhet och övervakning
beträffande de mänskliga rättigheterna i Irak.
Med det ovan anförda får berörd del av yrkande 5 i motion U638
(mp) och yrkande 15 i motion U667 (c) anses besvarade.
6. Mänskliga rättigheter i Afghanistan
I motion U640 (m) föreslås att Sverige åter bör ta upp
Afghanistanfrågan till behandling i FN. I motion U667 (c)
beskrivs det allvarliga problem som kvarlämnade minor skapar. I
motionen anförs att Sverige i sina kontakter med Sovjetunionen
bör påtala vikten av att Sovjetunionen deltar i minröjning och
överlämnar de minkartor som finns. Vidare sägs att Sverige bör
bidra med minröjningsutrustning. Motionen föreslår att
möjligheterna att anordna en folkomröstning under FNs
överinseende bör prövas.
I betänkandet 1989/90:UU22 återfinns en bakgrundsbeskrivning
till konflikterna i Afghanistan och utskottet får hänvisa till
denna. När det gäller biståndsinsatser i Afghanistan behandlar
utskottet denna fråga i samband med den årliga behandlingen av
biståndsbudgeten.
Utskottet har under en följd av år behandlat situationen i
Afghanistan. I betänkandet 1989/90:UU22 angavs att avsaknaden av
en lösning på konflikten hindrar främjandet av de mänskliga
rättigheterna. Denna bedömning har fortfarande aktualitet.
I den rapport som den särskilda rapportören för Afghanistan
lade fram inför årets möte med MR-kommissionen angavs att
situationen avseende respekt för mänskliga rättigheter inte hade
förbättrats och att den fortsatta väpnade konflikten orsakar
enormt mänskligt lidande. Enligt den resolution som antogs vid
MR-kommissionens möte förlängdes mandatet för den särskilda
rapportören ett år.
FN spelar en aktiv roll när det gäller fredsansträngningarna,
baserat på Genèveavtalen från 1988. I 1990 års behandling av
Afghanistan i generalförsamlingen anmodas generalsekreteraren
uppmuntra och underlätta genomförandet av en fullständig
politisk lösning i Afghanistan. Sverige bör enligt utskottet
fortsätta att understödja den aktiva roll som FNs
generalsekreterare spelar i försöken att få till stånd en
lösning.
Sverige stödjer finansiellt UNOCAs minröjningsprogram i
Afghanistan. Utskottet bedömer detta stöd som angeläget och
utgår från att det kommer att fortsätta. Utskottet understryker
vikten av att Sovjetunionen bistår vid minröjningen, inkl. genom
tillhandahållande av minkartor.
Härmed får yrkande 12 i motion U667 (c) och yrkande 1 i motion
U640 (m) anses besvarade.
7. Mänskliga rättigheter i Indonesien
Motion U602 (mp) tar upp frågorna om självbestämmande och
mänskliga rättigheter i Östra Timor och Irian Jaya (tidigare
Västpapua). Motionerna U637 (s) och U629 (v) berör situationen i
Östra Timor. Motion U629 omnämner specifikt önskemålet om
folkomröstning i Östra Timor. Motion U647 (fp) förordar att
Västpapua förs upp på FNs avkolonialiseringslista. Tre motioner,
U602 (mp), U667 (c) och U629 (v), berör samarbetsorganet IGGI
och dess roll vad gäller mänskliga rättigheter, liksom Sveriges
syn.
I betänkandet 1989/90:UU22 återfinns en beskrivning av
bakgrunden till situationen i Östra Timor, och utskottet får
hänvisa till denna.
Den svenska regeringen har tagit avstånd från Indonesiens
invasion och annektering av Östra Timor som ägde rum 1975. Östra
Timor-frågan har inte behandlats i FN på över tio år. FNs
generalsekreterare har dock sedan 1982 generalförsamlingens
uppdrag att genom konsultationer med alla berörda parter söka nå
en lösning på den otillfredsställande situationen. Dessa
konsultationer har hittills inte nått något genombrott, utan
Östra Timor har blivit allt fastare inlemmat i Indonesien.
Utskottet noterar att Sveriges regering i olika sammanhang har
gett uttryck för sin uppfattning direkt till Indonesiens
regering.
I ett svar på en riksdagsfråga den 5 november 1991 angav
utrikesminister Margaretha af Ugglas att Sverige stödjer
generalsekreterarens ansträngningar att nå fram till en lösning
som i enlighet med principerna om kolonialsystemets avskaffande
innebär att befolkningen i Östra Timor bör få göra sin röst hörd
om sin egen framtid. Vidare nämnde utrikesministern att Sverige
i samtal med företrädare för Indonesiens regering inte tvekar
att framföra uppfattningen att östtimoresernas rätt till
självbestämmande inte respekteras.
Utskottet ansluter sig till den hållning som frågesvaret ger
uttryck för och vill upprepa förhoppningen att konsultationerna
i FNs regi skall leda till en lösning som går den timoresiska
befolkningens legitima anspråk till mötes. Utskottet anser att
detta självfallet kan innebära anordnandet av folkomröstning.
Härmed får utskottet anse berörd del av yrkande 1 i motion
U602 (mp), yrkande 1 i motion U637 (s) och yrkandena 3 och 4 i
motion U629 (v) besvarade.
Beträffande Irian Jayas status får utskottet konstatera att
Sverige accepterade områdets införlivande med Indonesien genom
ett antagande av resolution 2504 (XXIV) år 1969.
Härmed avstyrks berörd del av yrkande 1 i motion U602 (mp),
yrkande 2 i motion U647 (fp) samt yrkande 6 i motion U629 (v).
Situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i
Indonesien som helhet är otillfredsställande. Uppgifter
förekommer om att personer fängslas på politiska grunder och om
tortyr och misshandel av fångar. Rättssäkerheten är undermålig
och dödsstraffet har inte avskaffats.
Situationen är mest allvarlig i Östra Timor och på Irian Jaya.
De övergrepp som utskottet i tidigare betänkanden omnämnt
fortsätter, såsom fängslanden på politiska grunder, avrättningar
och tortyr. Amnesty International har rapporterat om att
korttidsanhållanden, tortyr och undermålig behandling av
politiskt oppositionella i Östra Timor ökat. Enligt vad
utskottet erfarit har situationen i Östra Timor försämrats under
senare tid. Nyligen dödades ett stort antal demonstranter av
indonesiska säkerhetsstyrkor i Östra Timors huvudstad Dili.
En oroande omständighet är att de indonesiska myndigheterna
utövar en mycket strikt kontroll och begränsar internationell
insyn och tillträde. Det kan dock noteras att Internationella
rödakorskommittén numera kan verka i Östra Timor och i begränsad
omfattning på Irian Jaya. Det är viktigt att det internationella
samfundet får ta del av informationer om händelseutvecklingen i
dessa områden och att mänskliga rättighetsorganisationer tillåts
verka fritt.
Utskottet vill i detta sammanhang vidare peka på att en
oroande situation med hög våldsnivå uppstått i provinsen Aceh
belägen på Sumatra.
Situationen i Östra Timor har i flera år varit föremål för
behandling i FNs underkommission. Förra året antogs en
resolution i vilken MR-kommissionen rekommenderades att granska
läget där. MR-kommissionen behandlade dock inte frågan vintern
1991. Underkommissionen möttes igen i augusti 1991 och beslöt då
att den skulle avvakta ett kommande besök av en portugisisk
parlamentsdelegation. Den indonesiska regeringens inbjudan till
MR-kommissionens tortyrrapportör att besöka Östra Timor kan
också noteras i detta sammanhang. Det framgår av
utrikesministerns svar i riksdagen att besöket av den
portugisiska parlamentsdelegationen inte har kunnat genomföras.
Sammanfattningsvis finner utskottet att situationen
beträffande de mänskliga rättigheterna i Indonesien som helhet,
i Östra Timor och i provinserna Irian Jaya och Aceh är allvarlig
och motiverar internationellt agerande. Utskottet utgår från att
regeringen även framgent såväl inom ramen för FN som bilateralt
kommer att arbeta för att demokrati och mänskliga rättigheter
skall respekteras.
Med det ovan anförda får yrkandena 3 och 5 i motion U602 (mp)
och yrkande 5 i motion U629 (v) anses besvarade.
Utskottet ser ingen anledning att i detta sammanhang föreslå
någon särskild ordning när det gäller information från
regeringen till riksdagen.
Härmed avstyrks yrkande 6 i motion U602 (mp).
Med anledning av att motionerna U602 (mp), U629 (v) och U667
(c) berör också samarbetsorganet Intergovernmental Group on
Indonesia (IGGI) får utskottet anföra följande.
Sverige deltar i likhet med flertalet andra OECD-länder, bl.a.
Norge, Danmark och Finland, sedan 1980 som observatör vid IGGI:s
årliga möten. Syftet med observatörsskapet är att erhålla allmän
ekonomisk, handelspolitisk och kommersiell information om
Indonesien. Så länge regeringen bedömer att det svenska
observatörsskapet har ett informationsvärde, ser utskottet ingen
anledning att förorda att detta upphör.
Härmed avstyrks yrkande 4 i motion U602 (mp), berörd del av
yrkande 2 i motion U629 (v) samt yrkande 14 i motion U667 (c).
I berörd del av yrkande 2 i motion U629 (v) yrkas att Sverige
inte bör utveckla biståndssamarbete med Indonesien.
Utskottet får konstatera att det svenska biståndssamarbetet
med Indonesien är begränsat och utgörs främst av stöd via
enskilda organisationer. Vidare har katastrofbistånd via
Internationella röda korset tidigare gått till befolkningen i
Östra Timor.
Utskottet anser att såväl katastrofbistånd som bistånd via
enskilda organisationer med syfte att stödja de mänskliga
rättigheterna har en roll att fylla. Utskottet ser därför ingen
anledning att införa någon sorts förbud mot svenskt bistånd i
detta sammanhang.
Härmed avstyrks berörd del av yrkande 2 i motion U629 (v).
8. Mänskliga rättigheter i Tibet
I motionerna U606 (fp, s, m, c, v, mp) och U657 (mp) yrkas
att Sverige bör verka för att situationen beträffande de
mänskliga rättigheterna i Tibet tas upp i MR-kommissionen.
Motion U667 (c) anför att Sverige bör verka för ett stärkt skydd
för de mänskliga rättigheterna för Tibets folk.
Allvarliga överträdelser av de mänskliga rättigheterna begås i
Tibet. Rapporterna från Tibet talar om en hård repression mot
det tibetanska folket. Godtyckliga frihetsberövanden, tortyr och
misshandel i fängelser, försvinnanden samt begränsning av de
medborgerliga fri- och rättigheterna, framför allt yttrande- och
församlingsfrihet, hör till bilden. Demonstrationer för ökad
frihet har mötts med beskjutning. Det bör i sammanhanget noteras
att den låga respekten för mänskliga rättigheter i Kina
självfallet påverkar situationen i Tibet i negativ riktning.
Utskottet noterar med oro att det är svårt att få fullgod
information om situationen, mot bakgrund av restriktioner när
det gäller tillträdet för bl.a. organisationer som bevakar
mänskliga rättigheter.
Situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Kina
uppmärksammades i FN-sammanhang i samband med mötet med FNs
underkommission om förhindrande av diskriminering och skydd av
minoriteter 1989. Underkommissionen antog då en resolution
enligt vilken Kina skulle tas upp vid 1990 års MR-kommission.
Detta lyckades emellertid inte trots att flera stater, däribland
Sverige, verkade härför. Vid underkommissionens möte 1991 antogs
en resolution om situationen i Tibet. Genom detta beslut
placeras Tibet på MR-kommissionens dagordning vintern 1992.
Utskottet välkomnar att situationen i Tibet kommer att finnas
på MR-kommissionens dagordning. Utskottet utgår från att
regeringen kommer att fortsätta att såväl i internationella fora
som bilateralt med Kinas regering ta upp kränkningarna av de
mänskliga rättigheterna i Tibet. Utskottet vill betona att det
tibetanska folket måste garanteras fullständiga demokratiska
fri- och rättigheter, och tibetanerna bör ges möjlighet att
fritt utveckla sin egen kulturella särart och sin religion.
Härmed betraktar utskottet yrkande 2 i motion U606 (fp, s, m,
c, v, mp), yrkande 3 i motion U657 (mp) samt yrkande 17 i motion
U667 (c) som besvarade.
Motionerna U606 (fp, s, m, c, v, mp), U643 (m) och U657 (mp)
yrkar samtliga på att Sverige bör stödja Dalai Lamas fredsplan
och att Sverige bör verka för att förhandlingar mellan Kina och
Tibet inleds. I motion U657 anförs vidare att frågan om Tibets
rättigheter bör drivas i FN och andra lämpliga internationella
fora, att Dalai Lama bör erkännas som den enda och legitima
representanten för det tibetanska folket samt att svenska
regeringen bör stödja den tibetanska icke-våldskampanjen för
landets befrielse. Motion U667 (c) föreslår att Sverige bör
verka för ökad självständighet för Tibets folk och att en
lösning med utgångspunkt från Dalai Lamas fredsplan bör
eftersträvas.
Den fredsplan Dalai Lama lade fram 1987 innehåller i kort
sammanfattning följande fem punkter: att förklara Tibet som
fredszon och att de kinesiska trupperna dras tillbaka, att
upphöra med den planerade invandringen av kineser, att återge
tibetanerna deras fundamentala mänskliga och demokratiska
rättigheter, att återuppbygga Tibets ekologi och att skydda dess
kultur samt att inleda en dialog mellan Kina och Tibet om Tibets
framtida status. Det bör noteras att det självfallet förekommer
många olika tolkningar av fredsplanens innehåll.
Utskottet noterar att Tibet formellt har ställning som s.k.
autonom region och därmed skall åtnjuta viss självstyrelse.
Denna självstyrelse måste enligt utskottet ges ett reellt
innehåll. Det bör noteras att det finns en stark opinion bland
tibetanerna för ökad autonomi i förhållande till kinesiska
centralregeringen. Utskottet noterar vidare att Dalai Lama
uppenbarligen åtnjuter en stark förankring hos det tibetanska
folket.
Utskottet vill för sin del särskilt betona vikten av att en
fredlig dialog upprättas mellan företrädare för den kinesiska
regeringen och legitima företrädare för det tibetanska folket i
syfte att dels förbättra respekten för de mänskliga
rättigheterna, dels på fredlig väg enas om Tibets framtida
status. I en sådan dialog torde Dalai Lamas fredsplan komma att
spela en viktig roll.
En situation i Tibet präglad av fredliga förhållanden och
respekt för mänskliga rättigheter förutsätter uppenbarligen att
tibetanernas krav på ökat självbestämmande tillgodoses. Det
ankommer i första hand på parterna i dialogen att avgöra formen
för ett sådant självbestämmande.
Härmed besvaras yrkande 1 i motion U606 (fp, s, m, c, v, mp),
motion U643 (m) samt yrkandena 1, 2, 4 och 5 i motion U657 (mp).
9. Mänskliga rättigheter i Myanmar (tidigare Burma)
I motion U633 (m) yrkas att Sverige i MR-kommissionen verkar
för att Myanmars brott mot de mänskliga rättigheterna fördöms
samt att Sverige i FN aktivt verkar för att Myanmars nuvarande
regim skall respektera utgången vid valen 1990. I motion U639
(mp) anges vikten av att Sverige i FNs generalförsamling och i
MR-kommissionen arbetar för mänskliga rättigheter i Myanmar.
Efter en period av spänningar och inrikespolitisk oro tog
militären i Myanmar makten genom en kupp 1988. Sedan dess har
respekten för de mänskliga rättigheterna ytterligare försämrats,
inte minst under det senaste året. Krigslagar gäller i större
delen av landet. Rättssäkerheten får anses mycket eftersatt,
bl.a. mot bakgrund av att många rättegångar äger rum inom ramen
för militära domstolar. Godtyckliga arresteringar på politiska
grunder liksom tortyr och försvinnanden förekommer. Personer har
skjutits ihjäl i samband med demonstrationer. Någon öppen
politisk debatt eller kritik mot regimen tillåts över huvud
taget inte.
Situationen förbättrades tillfälligt en kort period inför de
allmänna valen i maj 1990. Den nationalförsamling som då valdes
och i vilken oppositionen fick en överväldigande majoritet har
emellertid inte tillåtits sammanträda. Flera av de valda
parlamentsledamöterna har fängslats eller begett sig i exil.
Myanmar är sedan 1990 föremål för behandling i MR-kommissionen
enligt den s.k. 1503-proceduren. I denna har beslutats om en
särskild expert för Myanmar, vars rapport blir föremål för
konfidentiell behandling. Den särskilde experten för Myanmar
avgav en kritisk rapport inför årets möte med MR-kommissionen.
Behandlingen i kommissionen innebar att ett beslut togs om att
behålla Myanmar på dagordningen inom ramen för 1503-proceduren.
Sveriges strävan är att få situationen i Myanmar granskad i
MR-kommissionens offentliga behandling.
Vid FNs generalförsamlings möte 1990 lade Sverige som
huvudförslagsställare fram ett resolutionsförslag med rubriken
respekt för folkviljan i Myanmar inkluderande en betoning av
mänskliga rättigheter. Generalförsamlingen fattade beslut om att
skjuta upp behandlingen av resolutionsförslaget till 1991 års
generalförsamling mot bakgrund av att situationen i Myanmar
skulle tas upp vid MR-kommissionens möte vintern 1991. I samband
med debatten i generalförsamlingen påtalade Sverige bl.a. det
faktum att den styrande regimen inte respekterat valutslaget.
Utskottet välkomnar den aktiva roll Sverige spelat för att
uppmärksamma situationen i Myanmar och få den behandlad i FN.
Mot bakgrund av att situationen i Myanmar synes ha försämrats
ytterligare utgår utskottet från att Sverige fortsätter att
driva frågan om respekt för de mänskliga rättigheterna i
Myanmar.
Med det ovan anförda får yrkandena 1 och 2 i motion U633 (m)
och motion U639 (mp) anses besvarade.
10. Mänskliga rättigheter i Angola
I motion U237 (m) yrkas att Sverige bör bidra till att
stimulera utvecklingen mot demokrati i Angola genom att försöka
påverka MPLA-regimen att snarast på allvar inleda
fredsförhandlingar med UNITA.
Det mesta tyder på att det krigstillstånd som rått i Angola i
trettio års tid och som förorsakat sådana enorma mänskliga
lidanden nu går mot sitt slut. Fredsansträngningarna i Angola
fick en positiv impuls i och med Namibias framgångsrika väg mot
självständigheten som proklamerades 1990. Fredsdialogen
mellan parterna MPLA och UNITA kom på allvar i gång under 1989,
och genom aktiv medverkan av Portugal samt USA och Sovjetunionen
kunde parterna enas om ett fredsavtal och eldupphör den 31 maj i
år. Fredsavtalet innehåller bl.a. bestämmelser om
demobilisering, övervakning av avtalet, sammanslagning av
militärstyrkor och inte minst demokratisering inklusive
anordnandet av allmänna val. Flerpartisystem har införts. En ny
författning skall antas. Val kommer sannolikt att äga rum mot
slutet av 1992. Fredsprocessen övervakas av en FN-styrka
(UNAVEMII) med svenskt deltagande.
En förbättring av respekten för de mänskliga rättigheterna i
det krigsdrabbade Angola går hand i hand med framstegen i freds-
och demokratiprocessen. Det är utskottets förhoppning att
processen skall fortlöpa som planerat och att det angolanska
folket härigenom uppnår drägligare levnadsvillkor och respekt
för demokratiska fri- och rättigheter.
Härmed får yrkande 3 i motion U237 (m) anses besvarat.
11. Mänskliga rättigheter i Filippinerna
I motion U612 (v) anförs att Sverige i MR-kommissionen bör ta
upp Aquinoregimens brott mot de mänskliga rättigheterna samt att
Sverige i FN och andra internationella fora skall verka för
internationellt stöd till senator Tanadas fredsinitiativ i
Filippinerna.
Några av de första åtgärder som vidtogs efter president
Aquinos makttillträde 1986 var att återupprätta politiska
demokratiska institutioner och garantera de mänskliga
rättigheterna i konstitutionen. Filippinerna ratificerade
exempelvis 1966 års konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter och tillträdde år 1989 tilläggsprotokollet om
enskild klagorätt. Politiska fångar frigavs och en särskild
kommission för mänskliga rättigheter upprättades. Dödsstraffet
avskaffades.
Trots dessa ansträngningar från den filippinska regeringens
sida kvarstår allvarliga kränkningar av de mänskliga
rättigheterna i Filippinerna. Rapporter, bl.a. från Amnesty
International, talar om olagliga och godtyckliga avrättningar,
försvinnanden, tortyr och ett illa fungerande rättsväsende. En
rapport från Amnesty International tar särskilt upp repressionen
mot fackföreningsrörelsen.
Det faktum att väpnade oroligheter förekommer mellan olika
väpnade grupper och regeringstrupperna innebär betydande
svårigheter i strävandena vad gäller respekten för de mänskliga
rättigheterna. Den prekära sociala och ekonomiska situationen i
landet innebär också en grogrund för fortsatta övergrepp.
Det får anses som positivt att den filippinska regeringen dels
erkänner att övergrepp förekommer, dels fortsatt betonar sin
intention att förbättra situationen. Positivt är också att
enskilda organisationer har ett visst utrymme att verka även
inom MR-området. Inte desto mindre anser utskottet att de
allvarliga brotten mot de mänskliga rättigheterna som förekommer
bör uppmärksammas internationellt och i bilaterala kontakter.
Utskottet har inte kunnat inhämta någon detaljerad information
om den i motion U612 (v) nämnda senator Tanadas
fredsansträngningar mer än att denne person söker verka för en
fredlig lösning av konflikterna i Filippinerna. Utskottet vill i
detta sammanhang uttrycka förhoppningen att de väpnade
oroligheterna kan bringas till ett slut genom dialog och
förhandlingar.
Med det ovan anförda får motion U612 (v), yrkandena 1 och 3,
anses besvarade.
12. Mänskliga rättigheter i Västra Sahara
I motion U630 (v), yrkande 3, i yrkande 4 i motion U641 (mp)
och i yrkande 1 i motion U646 (fp) föreslås att Sverige aktivt
verkar för att förverkliga fredsplanen för Västra Sahara. I
motion U667 (c) föreslås också att detta sker genom nordiskt
agerande. I motion U641 (mp) yrkas att Sverige i MR-kommissionen
skall ta upp frågan om västsahariska ungdomar som befinner sig i
Marocko samt att Polisarios representation i Sverige bör ges
ekonomiskt stöd.
I betänkandet 1989/90:UU22 ges en utförlig historisk bakgrund
till situationen i Västra Sahara.
Utskottet konstaterar att viktiga framsteg gjorts i
ansträngningarna att åstadkomma en fredlig lösning av
Västsaharafrågan. FNs generalsekreterare och OAU lade fram
en fredsplan 1988 i syfte att uppnå ett vapenstillestånd i
konflikten och en överenskommelse om formerna för en
folkomröstning angående territoriets framtida status. Planen har
accepterats av parterna och också erhållit stöd i FNs
generalförsamling och i MR-kommissionen. Planen godkändes av
säkerhetsrådet 1990.
I enlighet med fredsplanen proklamerades eldupphör i Västra
Sahara 6 september i år. En FN-styrka, MINURSO, skall övervaka
fredsplanens genomförande vars nyckelelement är den
folkomröstning som planeras äga rum i januari 1992. En viktig
och ännu inte avklarad fråga är identifieringen av de
röstberättigade vid den förestående folkomröstningen. Detta
arbete har dock försenats vilket kan leda till att
folkomröstningen senareläggs.
Utskottet har tidigare uttalat att Västra Sahara-frågan bör
betraktas som ett oavslutat kolonialt problem och att områdets
framtid måste avgöras i enlighet med befolkningens fritt
uttalade önskemål. Utskottet ser det därför som mycket angeläget
att den planerade folkomröstningen kan genomföras på ett fritt
och demokratiskt sätt, att identifieringen av de röstberättigade
sker på det sätt som FN beslutat om och att parterna avhåller
sig från fortsatta stridigheter och till fullo samarbetar med
FN. Det är vidare väsentligt att de mänskliga rättigheterna
respekteras och att politiska fångar och krigsfångar släpps.
Utskottet noterar att oroande uppgifter framkommit med
innebörden att fredsplanens genomförande riskerar att fördröjas
och försvåras.
Utrikesminister Margaretha af Ugglas uttalade i riksdagen den
5 november 1991 att svenska representanter i samtal främst i
Rabat och New York uttryckt den svenska regeringens oro för
åtgärder som kan störa den pågående fredsprocessen och kraftigt
understrukit den vikt Sverige fäster vid att folkomröstningen
kan genomföras som planerat. Sverige har enligt utrikesministern
påpekat att det är särskilt angeläget att FNs arbete med att
identifiera röstberättigade kan slutföras så skyndsamt och
rättvist som möjligt. Samma fråga har enligt utrikesministern
tagits upp i samtal med representanter för Marocko och Polisario
i Stockholm.
Utskottet ser positivt på att Sverige framför denna oro till
de berörda parterna samt utgår från att Sverige även
fortsättningsvis aktivt stödjer fredsprocessen och genomförandet
av folkomröstningen, såväl inom ramen för FN som genom
bilaterala kontakter.
Härmed besvaras yrkande 3 i motion U630 (v), yrkande 4 i
motion U641 (mp), yrkande 1 i motion U646 (fp) och yrkande 10 i
motion U667 (c).
Frågan om i Marocko försvunna saharier är föremål för
behandling i MR-kommissionen genom den särskilda arbetsgrupp
under kommissionen som följer upp och undersöker rapporter om
ofrivilliga försvinnanden. Det är naturligt att arbetsgruppen
också kan ta upp den allmänna frågan om kränkningar av mänskliga
rättigheter för de västsaharier som befinner sig i Marocko.
Utskottet utgår från att Sverige fortsätter att stödja
arbetsgruppens arbete.
Härmed besvaras yrkande 5 i motion U641 (mp).
Utskottet anser inte att ekonomiskt stöd från svenska staten
bör utgå till Polisarios representation i Sverige. Härmed
avstyrks yrkande 6 i motion U641.
13. Mänskliga rättigheter i El Salvador
Motion U613 (v) tar upp såväl fredsprocessen i El Salvador som
situationen beträffande de mänskliga rättigheterna. I motionen
anförs att Sverige skall medverka till att skapa en stödgrupp
för förhandlingarna samt agera för en internationell
övervakningskommission inför valen, att Sverige skall framföra
kritik mot USAs ovilja att stödja en förhandlingslösning och att
Sverige skall ge FMLN diplomatiskt erkännande. Vidare föreslås
ekonomiskt stöd för FMLNs representation i Sverige och att
riksdagen skall sända en flerpartidelegation till El Salvador.
Sedan utskottet förra gången behandlade utvecklingen i det
krigsdrabbade El Salvador (1989/90:UU22) har flera viktiga
steg tagits mot fred. De fredssamtal som förts under ledning av
FNs generalsekreterare mellan FMLN och den salvadoranska
regeringen ledde fram till ett principavtal om fred och
vapenvila som undertecknades den 25 september i år. Avtalet är
tänkt att leda fram till eldupphör. Avtalet inbegriper bl.a.
konstitutionella reformer i syfte att skapa ett mer demokratiskt
och rättvist samhälle, reformering av den polis och militärmakt
som stått bakom huvuddelen av övergreppen mot de mänskliga
rättigheterna samt en integrering av gerillan i det civila
politiska livet. Samtal fortsätter i syfte att uppnå vapenvila
före årets slut. Eldupphöröverenskommelsen liksom mänskliga
rättighetsaspekterna kommer att övervakas av en
observatörsstyrka i FNs regi (ONUSAL) i enlighet med
säkerhetsrådets resolution 693.
Framsteg i fredsprocessen är grundläggande för att en
förbättring av läget beträffande de mänskliga rättigheterna
skall äga rum. Även om det nu finns skäl att hysa viss optimism
beträffande den framtida utvecklingen så får utskottet
konstatera att det även under senare år inkl. innevarande år
skett allvarliga överträdelser av de mänskliga rättigheterna i
El Salvador. Mord, försvinnanden, tortyr, godtyckliga
frihetsberövanden och en undermålig rättssäkerhet är exempel på
de allvarliga bristerna när det gäller respekten för de
mänskliga rättigheterna.
MR-kommissionen har sedan många år haft El Salvador på
dagordningen. Kommissionens särskilda representant lade inför
årets möte fram en rapport med redogörelse för grova MR-brott.
Med rapporten som grund beslöt kommissionen att förlänga
rapportörens mandat och på nytt granska situationen i landet vid
nästkommande möte.
Utskottet utgår från att Sverige i internationella sammanhang
fortsätter att uppmärksamma kränkningarna av de mänskliga
rättigheterna i El Salvador samt aktivt verkar för att den för
demokratin och de mänskliga rättigheterna så avgörande
fredsprocessen fortsätter och att den ges erforderligt
internationellt stöd.
Med det ovan anförda får utskottet anse yrkandena 1, 5 och 6 i
motion U613 (v) besvarade.
Utskottet ser inte anledning att i detta läge när ett viktigt
förhandlingsgenombrott uppnåtts rikta kritik mot något särskilt
land i detta sammanhang som föreslås i motion U613 (v), yrkande
2.
Yrkande 2 i motion U613 (v) avstyrks därför.
Utskottet ser heller inte någon anledning att nu ändra på
Sveriges nuvarande syn på FMLNs status och ställning. Utskottet
vill heller inte förorda ekonomiskt stöd till FMLNs
representation i Sverige.
Utskottet anser att Sveriges regering och riksdag har tillgång
till god information om utvecklingen i El Salvador, bl.a. genom
vår diplomatiska representation. Utskottet ser därför inte
anledning förorda att en särskild flerpartidelegation för besök
i El Salvador upprättas.
Härmed avstyrks yrkandena 3, 4 och 7 i motion U613 (v).
14. Mänskliga rättigheter i Guatemala
I motion U638 (mp) och i motion U660 (mp) anförs att
situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i Guatemala
försämrats liksom det politiska läget. I U638 berörs specifikt
problemet med giftbesprutningar som drabbar urbefolkningen.
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Guatemala
bedömdes under en lång följd av år vara mycket allvarlig, och
landet har sedan början av 1980-talet varit föremål för
behandling i MR-kommissionen. På förslag av ett antal
latinamerikanska länder och efter beslut av MR-kommissionen
fördes behandlingen av ärendet 1987 över till dagordningspunkten
rådgivande verksamhet.
Utskottet behandlade situationen i Guatemala senast i
betänkandet 1989/90:UU5. Av betänkandet framgår att Sverige
kritiserade beslutet att ersätta den särskilde rapportören för
Guatemala med enbart rådgivning i MR-frågor.
Utskottet kan nu konstatera att de förhoppningar om en
förbättring av MR-läget i landet som låg bakom beslutet enligt
ovan och som i mångt och mycket grundades på tillträdandet av en
civil regering i landet några år dessförinnan tyvärr inte
infriats.
Expertrapporten som lades fram vid årets kommissionsmöte angav
att politiskt motiverade mord och försvinnanden är frekventa i
Guatemala samt att urbefolkningen utsätts för allvarlig och
omfattande diskriminering. Trots rapporten beslöt kommissionen
att Guatemala vid nästa års möte även skall behandlas under
dagordningspunkten rådgivande verksamhet. Sverige och övriga
västländer röstade emot detta beslut.
Utskottet utgår från att Sverige fortsätter att verka för att
Guatemala ägnas den internationella uppmärksamhet som är
påkallad mot bakgrund av den allvarliga situation som råder i
landet.
Med det ovan anförda får yrkande 6 och berörd del av yrkande 7
i motion U638 (mp) och yrkande 14 i motion U660 (mp) anses
besvarade.
15. Mänskliga rättigheter i Cuba
I motion U661 (fp) anförs att Sverige bör ge stöd till dem som
kämpar för mänskliga rättigheter och protesterar mot förtrycket
i Cuba.
Utskottet bedömer att problemen vad gäller de mänskliga
rättigheterna i Cuba främst har att göra med det politiska
systemet som inte tillåter grundläggande demokratiska fri- och
rättigheter som yttrandefrihet, pressfrihet och föreningsfrihet.
De personer som som fritt ger uttryck för åsikter som av den
kommunistiska regimen uppfattas som obekväma löper stor risk att
fängslas på politiska grunder och under starkt bristande
rättssäkerhet. Myndigheterna motarbetar de organisationer som
verkar för mänskliga rättigheter.
USA tog 1987 initiativ i MR-kommissionen till en resolution om
Cuba. Resolutionsförslaget föll men initiativet ledde så
småningom till att Cuba inbjöd en delegation att besöka landet.
Besöksrapporten gav belägg för förekomsten av vissa kränkningar.
Vid årets möte med MR-kommissionen fattades efter långa
överläggningar ett beslut med innebörden att stöd uttrycks för
FNs generalsekreterares kontakter med Cuba och för Cubas
samarbete. Vidare beslöts att generalsekreteraren skulle utse en
särskild representant med uppgift att upprätthålla direkta
kontakter med kubanska regeringen och kubanska medborgare.
Representanten uppmanades rapportera till nästkommande
kommissionsmöte. Sverige röstade för detta beslut.
Utskottet utgår från att Sverige på lämpligt sätt fortsätter
att verka för respekt för de mänskliga rättigheterna i Cuba.
Härmed får yrkandena 2 och 3 i motion U661 (fp) anses
besvarade.
16. Mänskliga rättigheter i Baltikum
I motion U531 yrkande 2 (m) begärs att Sverige bör ta upp
frågan om balternas fri- och rättigheter i MR-kommissionen.
Sedan motionen skrevs har de baltiska staterna återvunnit sin
självständighet och situationen beträffande de mänskliga
rättigheterna genomgripande förbättrats. De baltiska staternas
regeringar har lovat att fullt ut respektera de normer för
mänskliga rättigheter inkl. för minoriteter som utarbetats inom
Europarådet och ESK.
Utskottet erinrar om att Sverige vid kommissionsmötets
inledning vintern 1991 framförde uppfattningen att läget i de
baltiska republikerna borde behandlas av kommissionen. På
svenskt initiativ utarbetades ett resolutionsutkast.
Sovjetunionen kunde dock inte acceptera en resolution men ett
uttalande godkändes med i stort sett samma innehåll som den
tänkta resolutionen.
Uttalandet, som alltså gjordes innan de baltiska staternas
självständighet, innehåller vissa uppgifter om fortsatta
kränkningar och olösta problem vad avser mänskliga rättigheter i
de baltiska staterna. Vidare uppmanar kommissionen berörda
myndigheter att se till att de mänskliga rättigheterna åtnjuts
fullt ut av alla utan diskriminering.
Med det ovan anförda får utskottet anse yrkande 2 i motion
U531 (m) som besvarat.
17. Mänskliga rättigheter i Nordirland
I såväl motion U620 (fp) som i motion U644 (v) redovisas
brister när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna
samt föreslås att Sverige tar upp frågan om konflikten på
Nordirland i olika internationella fora, t.ex. i ESK eller
Europarådet.
Konflikten i Nordirland har en lång historia. Utan att gå in i
detalj i konfliktens komplicerade bakgrund kan det konstateras
att en huvudfråga i konflikten gäller Storbritanniens fortsatta
överhöghet över Nordirland. När republiken Irland föddes 1921
delades ön, och sex grevskap förblev brittiska med hänvisning
till ett protestantiskt befolkningsflertal där. Delningen
innebar att Nordirlands protestanter kunde behålla den
politiska, ekonomiska och sociala särställning de haft på öns
norra del sedan århundraden. Samtidigt innebar delningen ett
minoritetsproblem; drygt 400000 av Nordirlands 1,6 miljoner
invånare är katoliker.
På många sätt blev områdets katoliker en missgynnad minoritet
och de levde och lever i dag under sämre levnadsbetingelser än
protestanterna. Härmed utvecklades konfliktens grogrund.
Misstron mellan folkgrupperna är i våra dagar djup.
De som företräder Nordirlands protestanter motsätter sig
förändringar som kan leda till Nordirlands inlemmande i
irländska republiken medan den katolska minoriteten är för en
återförening.
Den brittiska regeringen har främst efter 1968 sökt finna
lösningar på problemen. I första hand har man gjort försök att
få i gång en fungerande dialog mellan protestanter och
katoliker, en strävan som är förenad med många svårigheter.
Terrorism har blivit ett inslag i den nordirländska
konflikten. I en sådan situation utsätts rättsstaten för
påfrestningar. Storbritannien har i detta sammanhang blivit
föremål för en hel del kritik när det gäller de mänskliga
rättigheterna. Europadomstolen i Strasbourg och Amnesty
International har tagit upp bl.a. häktningstider som strider mot
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, olika slags
övergrepp mot häktade samt brister vad gäller att snabbt ingripa
mot påstådda övergrepp av polis och militär. På brittisk sida
har vissa åtgärder vidtagits i syfte att förbättra
rättssäkerheten.
Det kan noteras att Storbritannien valt att utnyttja en
möjlighet som Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna
ger att avvika från denna med hänvisning till de särskilda
förhållandena på Nordirland. Denna fråga väntas få fortsatt
uppmärksamhet i Europadomstolen.
Utskottet konstaterar att de kränkningar av de mänskliga
rättigheterna som inrapporterats är nära länkade till konflikten
mellan befolkningsgrupperna på Nordirland och till
terroristbekämpningen. En återupptagen och utvidgad fredlig
dialog mellan de berörda parterna i konflikten utgör därför det
viktigaste steget också när det gäller att förbättra respekten
för de mänskliga rättigheterna.
Med det anförda betraktar utskottet motionerna U620 (fp) och
U644 (v) som besvarade.
18. Avkolonisering
I yrkande 1 i motion U647 (fp) anförs att Franska Polynesien
bör föras upp på FNs avkolonialiseringslista. I motionens
yrkande 3 föreslås att Sverige bör verka för en aktionsplan inom
FN för avskaffande av kolonialism till år 2000.
Utskottet har inhämtat att för att föra upp ett nytt område på
FNs avkolonialiseringslista fordras ett beslut av FNs
kolonialkommitté och ett bekräftande beslut av
generalförsamlingen. Sverige är för närvarande inte medlem av
FNs kolonialkommitté.
Det finns ett beslut i FNs generalförsamling om en
handlingsplan för avskaffande av kolonialism till år 2000. I
beslutet uppmanas medlemsstaterna att komma med förslag
beträffande förverkligandet av handlingsplanen. Sverige avstod
vid omröstningen om detta beslut.
Sverige vänder sig inte mot idén om en handlingsplan som sådan
men hade jämte övriga nordiska länder vid omröstningen
invändningar mot formuleringar i beslutet.
Enligt vad utskottet erfarit återfinns inte frågan om att föra
upp Franska Polynesien på FNs avkolonialiseringslista på
generalförsamlingens dagordning. Utskottet utgår från att
regeringen fortsätter att inom FNs ram följa frågan om
avkoloniseringsplanen.
Härmed betraktar utskottet yrkandena 1 och 3 i motion U647
(fp) som besvarade.
19. Urbefolkningar
I motion U660 (mp) tas en lång rad frågor, varav en del är
mycket detaljerade, med anknytning till urbefolkningarnas
situation upp. Bl.a. berörs frågan om urbefolkningarnas rätt
till självbestämmande. Urbefolkningarna berörs också i motion
U626 (v) vari yrkas att Sverige skall verka för att vissa
biståndsmedel inte skall finansiera projekt som hotar
indianernas existens.
Den svenska synen vad gäller urbefolkningar är att deras
rättigheter bör ses i ett större sammanhang där det gäller att
värna om alla individers och alla minoritetsgruppers mänskliga
rättigheter. Det gäller att verka för att de etniska
minoriteterna åtnjuter grundläggande demokratiska fri- och
rättigheter, rätten till en egen kulturell identitet och ett
eget kulturliv, till egen religion och eget språk.
Sverige har anslutit sig till FNs rasdiskrimineringskonvention
från 1965 vilken bl.a. medger positiv särbehandling i syfte att
skydda särskilt utsatta grupper.
Sedan 1982 pågår inom ramen för FNs arbetsgrupp om
urbefolkningar ett arbete på att utforma en deklaration om
urbefolkningar. Arbetsgruppen sorterar under FNs kommission för
de mänskliga rättigheterna. Sverige deltar aktivt i detta
arbete.
Utskottet vill betona vikten av att urbefolkningarnas
situation uppmärksammas, att deras rättigheter skyddas och att
vederbörliga sociala och ekologiska hänsyn tas till
urbefolkningarna i den samhälleliga planeringen och
utvecklingen, liksom i biståndssamarbetet.
Utskottet anser att många värdefulla aspekter när det gäller
urbefolkningarnas rättigheter och ställning tagits upp i motion
U660 (mp). Utskottet har emellertid inte möjlighet att belysa
alla de detaljerade frågor som tas upp i motionens olika
yrkanden.
Härmed får yrkande 2 i motion U660, berörd del av yrkande 7 i
motion U638 (mp) och yrkande 2 i motion U626 (v) anses
besvarade. Yrkandena 4--9 och yrkandena 12, 13 och 15 i motion
U660 (mp) avstyrks härmed.
När det gäller begreppet självbestämmande i detta sammanhang
konstaterar utskottet att det internationellt råder delade
meningar om tolkningen. Utskottet är inte i detta sammanhang
berett göra några ytterligare uttalanden i den frågan.
Yrkande 1 i motion U660 (mp) avstyrks därför.
Minnesår i solidaritet med Amerikas indianer
I yrkande 1 i motion U626 (v) föreslås att 1992 skall bli ett
år för solidaritet med Amerikas indianer. I motion U660 (mp),
yrkande 16, anförs att Sverige bör stödja indianska
organisationers försök att informera allmänheten om verkligheten
bakom Columbus och 500 år av förtryck.
Utskottet konstaterar att 1992 firas 500-årsjubileet av
upptäckten av Amerika. Utskottet anser det naturligt att alla
aspekter av Amerikas upptäckt och kolonialisering uppmärksammas
i jubileet, inkl. följderna för urbefolkningarna. Utskottet ser
inte anledning göra några vidare uttalanden i denna fråga.
Yrkande 1 i motion U626 (v) och yrkande 16 i motion U660 (mp)
avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande initiativ för att bygga ut det folkrättsliga
regelverket
att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 15 i motion
1990/91:U631 besvarade med vad utskottet anfört,
2. beträffande internationellt normsystem för fria val
att riksdagen förklarar yrkande 10 i motion 1990/91:U631
besvarat med vad utskottet anfört,
3. beträffande barns rättigheter
att riksdagen avslår motion 1990/91:U672 och förklarar motion
1990/91:U621, yrkande 4 i motion 1990/91:U638, yrkande 4 i
motion 1990/91:U667 samt yrkandena 1--5 i motion 1990/91:U671
besvarade med vad utskottet anfört,
4. beträffande dödsstraffet
att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1990/91:U638,
yrkande 5 i motion 1990/91:U642 samt yrkande 6 i motion
1990/91:U667 besvarade med vad utskottet anfört,
5. beträffande tortyr
att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1990/91:U614 samt
yrkandena 7 och 8 i motion 1990/91:U667 besvarade med vad
utskottet anfört,
6. beträffande plast- och splitterkulor
att riksdagen förklarar motion 1990/91:U408 samt yrkande 9 i
motion 1990/91:U667 besvarade,
7. beträffande internationell handel med pornografi
att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1990/91:U642
besvarat med vad utskottet anfört,
8. beträffande handikappades rättigheter
att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1990/91:U667
besvarat med vad utskottet anfört,
9. beträffande de homosexuellas rättigheter
att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1990/91:U666
besvarat med vad utskottet anfört,
10. beträffande anslutning till och efterlevnad av
internationella konventioner
att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U614,
yrkandena 2, 3, 5 och 11 i motion 1990/91:U631, yrkande 1 i
motion 1990/91:U638 samt yrkandena 1 och 3 i motion 1990/91:U666
besvarade med vad utskottet anfört,
11. beträffande internationella domstolens roll
att riksdagen avstyrker yrkande 6 i motion 1990/91:U631 och
yrkande 6 i motion 1990/91:U666,
12. beträffande sambandet mellan mänskliga rättigheter och
en generös flyktingpolitik
att riksdagen förklarar yrkande 14 i motion 1990/91:U631
besvarat med vad utskottet anfört,
13. beträffande FNs biståndsarbete
att riksdagen förklarar yrkande 11 i motion 1990/91:U227 samt
yrkande 8 i motion 1990/91:U631 besvarade med vad utskottet
anfört,
14. beträffande resurser för FNs center för mänskliga
rättigheter
att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1990/91:U258,
yrkande 2 i motion 1990/91:U614 samt yrkande 7 i motion
1990/91:U631 besvarade med vad utskottet anfört,
15. beträffande FN-kommissarie och FN-universitet för
mänskliga rättigheter
att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1990/91:U666 samt
yrkandena 2 och 3 i motion 1990/91:U667 besvarade med vad
utskottet anfört,
16. beträffande rapportör för försvararna av mänskliga
rättigheter
att riksdagen avslår yrkande 9 i motion 1990/91:U631,
17. beträffande fristående svenskt institut för mänskliga
rättigheter
att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1990/91:U614 samt
yrkande 13 i motion 1990/91:U631 besvarade med vad utskottet
anfört,
18. beträffande UD-avdelning för mänskliga rättigheter
att riksdagen avslår yrkande 7 i motion 1990/91:U666,
19. beträffande det kurdiska folkets mänskliga rättigheter
att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 2 i motion
1990/91:U634, yrkandena 1 och 3 i motion 1990/91:U645,
yrkandena 1 och 3 i motion 1990/91:U655 samt yrkande 18 i motion
1990/91:U667 besvarade med vad utskottet anfört,
men. (v)
20. beträffande internationell konferens om Mellanöstern
att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1990/91:U645,
21. beträffande flyktingläger för kurder
att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1990/91:U655
besvarat med vad utskottet anfört,
22. beträffande kurdiskt kulturcenter
att riksdagen förklarar motion 1990/91:U225 besvarad med vad
utskottet anfört,
23. beträffande mänskliga rättigheter i Kosovo
att riksdagen avslår yrkandena 3 och 4 i motion 1990/91:U619
samt förklarar yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U619 besvarade
med vad utskottet anfört,
24. beträffande mänskliga rättigheter i Turkiet
att riksdagen förklarar yrkande 4 i motion 1990/91:U631,
yrkandena 1--7 i motion 1990/91:U636, berörd del av yrkande 5 i
motion 1990/91:U638, yrkandena 1--3 i motion 1990/91:U650 samt
yrkandena 2, 5 och 6 i motion 1990/91:U655 besvarade med vad
utskottet anfört,
25. beträffande mänskliga rättigheter i Iran
att riksdagen förklarar yrkandena 2 och 3 i motion
1990/91:U618, berörd del av yrkande 5 i motion 1990/91:U638,
yrkandena 1 och 2 i motion 1990/91:U648 samt yrkande 16 i motion
1990/91:U667 besvarade med vad utskottet anfört,
26. beträffande handel med Iran
att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1990/91:U618 och
yrkande 4 i motion 1990/91:U648,
men. (v)
27. beträffande mänskliga rättigheter i Irak
att riksdagen förklarar berörd del av yrkande 5 i motion
1990/91:U638 och yrkande 15 i motion 1990/91:U667 besvarade med
vad utskottet anfört,
28. beträffande situationen i Afghanistan
att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U640 och
yrkande 12 i motion 1990/91:U667 besvarade med vad utskottet
anfört,
29. beträffande Östra Timors status
att riksdagen förklarar berörd del av yrkande 1 i motion
1990/91:U602, yrkande 1 i motion 1990/91:U637 och yrkandena 3
och 4 i motion 1990/91:U629 besvarade med vad utskottet anfört,
30. beträffande Irian Jaya (tidigare Västpapua)
att riksdagen avslår berörd del av yrkande 1 i motion
1990/91:U602, yrkande 2 i motion 1990/91:U647 samt yrkande 6 i
motion 1990/91:U629,
31. beträffande mänskliga rättigheter i Indonesien
att riksdagen förklarar yrkandena 3 och 5 i motion
1990/91:U602 och yrkande 5 i motion 1990/91:U629 besvarade med
vad utskottet anfört,
32. beträffande rapport om Östra Timor och Irian Jaya
att riksdagen avslår yrkande 6 i motion 1990/91:U602,
33. beträffande IGGI
att riksdagen avslår yrkande 4 i motion 1990/91:U602, berörd
del av yrkande 2 i motion 1990/91:U629 samt yrkande 14 i motion
1990/91:U667,
34. beträffande biståndssamarbete med Indonesien
att riksdagen avslår berörd del av yrkande 2 i motion
1990/91:U629,
35. beträffande mänskliga rättigheter i Tibet
att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1990/91:U606,
yrkande 3 i motion 1990/91:U657 samt yrkande 17 i motion
1990/91:U667 besvarade med vad utskottet anfört,
36. beträffande Tibets status
att riksdagen förklarar yrkande 1 i motion 1990/91:U606,
motion 1990/91:U643 samt yrkandena 1, 2, 4 och 5 i motion
1990/91:U657 besvarade med vad utskottet anfört,
37. beträffande mänskliga rättigheter i Myanmar
att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 2 i motion
1990/91:U633 samt motion 1990/91:U639 besvarade med vad
utskottet anfört,
38. beträffande mänskliga rättigheter i Angola
att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1990/91:U237
besvarat med vad utskottet anfört,
39. beträffande mänskliga rättigheter i Filippinerna
att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 3 i motion
1990/91:U612 besvarade med vad utskottet anfört,
40. beträffande fredsprocessen i Västra Sahara
att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1990/91:U630,
yrkande 4 i motion 1990/91:U641, yrkande 1 i motion 1990/91:U646
samt yrkande 10 i motion 1990/91:U667 besvarade med vad
utskottet anfört,
41. beträffande mänskliga rättigheter i Marocko
att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1990/91:U641
besvarat med vad utskottet anfört,
42. beträffande Polisarios representation i Sverige
att riksdagen avslår yrkande 6 i motion 1990/91:U641,
43. beträffande mänskliga rättigheter i El Salvador
att riksdagen förklarar yrkandena 1, 5 och 6 i motion
1990/91:U613 besvarade med vad utskottet anfört,
44. beträffande USAs roll i El Salvador
att riksdagen avslår yrkande 2 i motion 1990/91:U613,
45. beträffande FMLN
att riksdagen avslår yrkandena 3 och 4 i motion 1990/91:U613,
46. beträffande delegation till El Salvador
att riksdagen avslår yrkande 7 i motion 1990/91:U613,
47. beträffande mänskliga rättigheter i Guatemala
att riksdagen förklarar yrkande 6 och berörd del av yrkande 7
i motion 1990/91:U638 och yrkande 14 i motion 1990/91:U660
besvarade med vad utskottet anfört,
48. beträffande mänskliga rättigheter i Cuba
att riksdagen förklarar yrkandena 2 och 3 i motion
1990/91:U661 besvarade med vad utskottet anfört,
49. beträffande mänskliga rättigheter i Baltikum
att riksdagen förklarar yrkande 2 i motion 1990/91:U531
besvarat med vad utskottet anfört,
50. beträffande mänskliga rättigheter i Nordirland
att riksdagen förklarar motionerna 1990/91:U620 och
1990/91:U644 besvarade med vad utskottet anfört,
51. beträffande avkolonialisering
att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 3 i motion
1990/91:U647 besvarade med vad utskottet anfört,
52. beträffande urbefolkningar
att riksdagen avslår yrkandena 1, 4--9, 12, 13 och 15 i motion
1990/91:U660 samt förklarar yrkande 2 i motion 1990/91:U626,
berörd del av yrkande 7 i motion 1990/91:U638 samt yrkande 2 i
motion 1990/91:U660 besvarade med vad utskottet anfört,
53. beträffande minnesår för Amerikas indianer
att riksdagen avslår yrkande 1 i motion 1990/91:U626 och
yrkande 16 i motion 1990/91:U660.
Stockholm den 14 november 1991
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Nic
Grönvall (m), Alf Wennerfors (m), Maj Britt Theorin (s),
Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T Svensson (s),
Lars Moquist (nyd), Karl-Göran Biörsmark (fp), Berndt Ekholm
(s), Bengt Silfverstrand (s), Ulla-Britt Åbark (s), Hans Göran
Franck (s), Fanny Rizell (kds) och Ingbritt Irhammar (c).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Seija Viitamäki-Carlsson
(v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Seija Viitamäki-Carlsson (v) anför:
Kurdernas situation i Turkiet
Situationen för kurderna i Turkiet har rönt omfattande
internationell uppmärksamhet. Det faktum att undantagstillstånd
råder i stora delar av de områden främst i sydöstra Turkiet
som befolkas av kurder ökar riskerna för att brott mot de
mänskliga rättigheterna begås. Den 12 april 1991 upphävdes
paragraferna 140, 141 och 142 i 1926 års strafflag. I stället
kom den nya "Lagen mot terrorism" med artiklar som innehåller
samma förbud som tidigare lagar att använda det kurdiska språket
i offentliga sammanhang och för trycksaker. Samtidigt upphävdes
lag 2932 i 1983 års grundlag, som förbjöd det kurdiska
språket. Lagen mot terrorism ersätter i praktiken de gamla
lagarna och innebär att all politisk verksamhet för den kurdiska
frågan fortfarande är förbjuden, likställd med terrorism och
skall bestraffas. Rättegångar mot terrorister skall
hållas i specialdomstolar. Och fortfarande är det förbjudet
att publicera skrifter och undervisa på kurdiska. Fler åtgärder
måste vidtas innan kurdernas mänskliga rättigheter kan anses
vara respekterade.
Turkiet har sedan slutet av juli i år vid upprepade tillfällen
attackerat vad som påstås vara PKK-baser i Irak. Aktionerna
innefattar transporter in på irakiskt område liksom bombningar.
Från kurdiskt håll har det framhållits att attackerna främst
drabbat irakisk, kurdisk civilbefolkning.
Kurdernas situation har i FN-sammanhang främst uppmärksammats
i syfte att förbättra respekten för den kurdiska minoritetens
mänskliga rättigheter i resp. land. Sedan flera år har Sverige
tillsammans med andra länder drivit frågan om att ta upp
situationen i Irak i FNs kommission för de mänskliga
rättigheterna. Vid kommissionens senaste möte under våren 1991
antogs en resolution om de mänskliga rättigheterna i Irak. Ett
avsnitt i resolutionen berör specifikt kurdernas situation. I FN
har vidare kurdernas behov av särskilda humanitära hjälpinsatser
rönt uppmärksamhet och i april 1991 presenterade FN en särskild
handlingsplan för de humanitära behoven i området.
Men fortfarande är 1--2 miljoner kurder utan bostad, de har
inte ens tillgång till tält inför den stundande vintern. Många
skadas av minorna i området, mat och medicin saknas. Turkisk
militär har bombat UNHCRs lager för hjälp till kurderna.
Rapport om detta finns från FNs undersökningskommission i
området.
Säkerhetsrådets resolution 688 tillkom i april i år i syfte
att skydda den kurdiska befolkningen i samband med
stridigheterna i Irak. I resolutionen fördöms Iraks förtryck av
civilbefolkningen i många delar av landet inkl. de områden som
bebos av kurder. Generalsekreteraren ombeds också fortsätta sina
humanitära ansträngningar för att lindra den irakiska
civilbefolkningens och särskilt kurdernas lidande. Resolutionen
har rönt stor uppmärksamhet bl.a. mot bakgrunden att kurdernas
skyddsbehov så explicit anges. Efter en period av militär
närvaro av några västmakter, stationerades med utgångspunkt i
resolutionen en FN-vaktstyrka i irakiska Kurdistan för att
skydda kurdernas mänskliga rättigheter och för att underlätta
det humanitära hjälparbetet. Trots detta förekommer fortfarande
stridigheter och det humanitära hjälpbehovet är fortsatt stort.
Handel med Iran
Det kan konstateras att Iran är ett intressant land att göra
affärer med. Nu när kriget med Irak är slut, har handel,
industriinvesteringar, handelskrediter och diplomatiska
förbindelser med Iran mycket kraftigt utökats från många länder,
så också från svensk sida. Vänsterpartiet anser, såsom återges i
vänsterpartiets motion 1990/91:U648, att handeln med Iran skall
hållas på lägsta möjliga nivå och initiativ i form av
regeringsledda handelsdelegationer inte skall tas.
Den svenska regeringen bör därför aktivt påverka handeln med
Iran då detta är mer verksamt än indragna biståndsmedel.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under
momenten 19 och 26 borde ha hemställt:
19. beträffande det kurdiska folkets mänskliga rättigheter
att riksdagen, dels med bifall till yrkandena 1 och 3 i motion
1990/91:U645, dels med besvarande av yrkandena 1 och 2 i motion
1990/91:U634, yrkandena 1 och 3 i motion 1990/91:U655 samt
yrkande 18 i motion 1990/91:U667 som sin mening ger regeringen
till känna vad ovan anförts i denna del,
26. beträffande handel med Iran
att riksdagen med bifall till yrkande 1 i motion 1990/91:U618
och yrkande 4 i motion 1990/91:U648 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts i denna del.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motionerna 2
Bakgrund 13
FNs regelsystem 13
Europarådet och ESK 16
47:e mötet med kommissionen för de mänskliga rättigheterna
17
Utskottet 18
I. Initiativ för att stärka det folkrättsliga regelsystemet
18
II. Åtgärder för att förbättra efterlevnaden av det
folkrättsliga regelsystemet 29
III. Mänskliga rättigheter som avser enskilda folk, områden
eller länder 34
1. Det kurdiska folkets mänskliga rättigheter 34
2. Mänskliga rättigheter i Kosovo 37
3. Mänskliga rättigheter i Turkiet 38
4. Mänskliga rättigheter i Iran 41
5. Mänskliga rättigheter i Irak 42
6. Mänskliga rättigheter i Afghanistan 43
7. Mänskliga rättigheter i Indonesien 43
8. Mänskliga rättigheter i Tibet 46
9. Mänskliga rättigheter i Myanmar (tidigare Burma) 47
10. Mänskliga rättigheter i Angola 48
11. Mänskliga rättigheter i Filippinerna 49
12. Mänskliga rättigheter i Västra Sahara 50
13. Mänskliga rättigheter i El Salvador 51
14. Mänskliga rättigheter i Guatemala 52
15. Mänskliga rättigheter i Cuba 53
16. Mänskliga rättigheter i Baltikum 54
17. Mänskliga rättigheter i Nordirland 54
18. Avkolonisering 55
19. Urbefolkningar 56
Hemställan 57
Meningsyttring av suppleant 62