1991/92:U401 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen med kraft och
konkretion verkar för ett förnyat internationellt samarbete i
syfte att främja gemensam säkerhet och globalt ledarskap i
enlighet med Stockholmsinitiativet och vad som framförts i
denna motion,
2. att riksdagen begär att regeringen stimulerar och
underlättar initiativ som verkar i denna riktning.
1991/92:U402 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen fortsatt aktivt arbetar
för internationell fred och nedrustning inom FN och på
FN-stadgans grund,
2. att riksdagen begär att regeringen ställer sin
förhandlings- och tekniska kompetens till det internationella
freds- och nedrustningsarbetets förfogande,
3. att riksdagen beslutar att nedrustningsfrågorna fortsatt
skall förankras i en parlamentarisk nedrustningsdelegation,
5. att riksdagen begär att regeringen aktivt arbetar för ett
fullständigt stopp för alla kärnvapenprov,
6. att riksdagen begär att regeringen i FN kräver en
oberoende internationell undersökning om de medicinska och
miljömässiga konsekvenserna av kärnvapen,
7. att riksdagen begär att regeringen verkar för NPT-avtalets
förlängning och en förstärkning av IAEA-garantierna,
8. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag om
icke-första användning, icke-användning och olagligförklarande
av kärnvapenanvändning,
9. att riksdagen begär att regeringen arbetar för ett förbud
mot icke-strategiska kärnvapen till sjöss,
10. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om
att kärnvapen ställs under internationell kontroll och att ett
internationellt kärnvapenregister upprättas i FN:s regi,
11. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag om
skrotning av kärnvapen i Sovjet och USA i enlighet med vad som
anförs i motionen,
12. att riksdagen begär att regeringen tar initiativet till
förverkligandet av en kärnvapenfri zon i Norden,
13. att riksdagen begär att regeringen aktivt arbetar för att
ett totalförbud av kemiska vapen snarast kommer till stånd,
14. att riksdagen begär att regeringen arbetar för ett förbud
mot radiologiska vapen inkluderande förbud mot angrepp av civila
kärnenergianläggningar,
15. att riksdagen begär att regeringen verkar för ett
internationellt förbud mot antipersonella laservapen,
16. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag om
en internationell regim för begränsning och kontroll av den
internationella vapenhandeln, inkl. vapenproduktionen, i
enlighet med förslag i motionen,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den europeiska säkerhetskonferensen
(ESK) och aktivt verkar för att ESK:s institutioner stärks.
1991/92:U403 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att i internationella fora driva frågan om
begränsningar, registrering och kontroll av den internationella
vapenhandeln och vapenindustrin.
1991/92:U404 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringen bör ge högsta prioritet åt
arbetet inom ESK,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör aktivt verka för
kärnvapenfrihet och minskade militära styrkor i våra närområden,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts som riktlinje för en tredje-världen-politik
gällande militariseringen, skuldfrågan, vapenhandeln,
handelspolitiken och flyktingpolitiken.
1991/92:U405 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige bör verka för en FN-studie om
möjligheterna att utveckla en global fredstjänst baserad på
principen om icke-våld.
1991/92:U407 (delvis) av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ny utrikespolitik för Sverige.
1991/92:U409 av Sten-Ove Sundström (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kärnvapenproven i Ryssland.
1991/92:U410 av Lennart Daléus (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om krig och miljö.
1991/92:U411 av Lennart Daléus (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om åtgärder för att minska riskerna med sjöburna kärnreaktorer.
1991/92:U517 av Hans Göran Franck och Ulla-Britt Åbark (s)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svensk alliansfrihet syftande till
neutralitet i krig samt om målsättningar och förutsättningar för
Sveriges Europapolitik.
1991/92:U534 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sveriges säkerhetspolitik alltfort skall vila på principen
alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.
1991/92:U601 av Kjell Eldensjö (kds) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om upprättande av ett världsomspännande strukturerat
vänortsnätverk.
1991/92:U612 av Karl-Erik Svartberg m.fl. (s, fp, c, kds, v)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att verka för en FN-studie om
möjligheterna att utveckla en global fredstjänst baserad på
principen om ickevåld.
1991/92:U614 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige internationellt måste verka
för begränsning och kontroll av den internationella handeln med
krigsmateriel.
Den internationella bakgrunden och Sveriges säkerhetspolitik
Propositionen
(prop. 1991/92:100, bil. 4, s. 10--14)
De senaste årens genomgripande omvälvningar har lett till ett
i grunden förändrat säkerhetspolitiskt läge i Europa. En ny
europeisk säkerhetsordning håller på att byggas upp. Sverige har
ett starkt nationellt intresse av att delta i detta arbete.
Genom att utvecklingen inte längre domineras av ideologiska och
säkerhetspolitiska motsättningar mellan två rivaliserande
maktblock har nya förutsättningar skapats inte bara för Europas
utveckling utan också för internationell politik i stort.
De dramatiska världspolitiska förändringarna under de senaste
åren gör det nödvändigt att anpassa vår utrikes- och
säkerhetspolitik till de nya europeiska realiteterna.
Tre slutsatser kan i det sammanhanget dras.
För det första är det uppenbart att termen
"neutralitetspolitik" inte längre kan användas som en adekvat
övergripande beskrivning av den utrikes- och säkerhetspolitik vi
önskar föra inom den europeiska ramen. Sverige skall föra en
politik med en klar europeisk identitet.
Den andra slutsatsen är att Sverige har ett lika stort
intresse som andra europeiska nationer av att en ny
säkerhetsstruktur byggs upp i Europa för att hantera, bemästra
och lösa de säkerhetspolitiska hot och spänningar som vi med all
sannolikhet kommer att möta i framtiden. Sverige är redo att
delta i en konstruktiv dialog om hur vi kan medverka till detta.
Den tredje slutsatsen är att detta inte i något avseende
befriar oss från vårt ansvar för att på egen hand försvara vårt
stora luftrum och vårt vidsträckta land- och sjöterritorium med
dess strategiska läge mellan Nordatlanten och nordvästra
Ryssland. För att säkerställa detta avser regeringen att realt
höja försvarsutgifterna under den kommande femåriga
försvarsbeslutsperioden.
Den svenska utrikespolitiken skall vara en klar röst för
mänskliga rättigheter, frihet och demokrati i alla världens
delar. Omsorgen om dessa principer är en integrerad del av vår
utrikespolitik. Samarbetet med såväl Central- och Östeuropa som
utvecklingsländerna inriktas på ett starkare stöd för demokrati
och marknadsekonomi.
På det utrikespolitiska området kommer en gradvis anpassning
till EG:s samarbetsformer att äga rum. Detta hindrar inte
Sverige från att fortsätta att driva för vårt land angelägna
frågor i FN och andra internationella fora. En ökad samordning
med EG-länderna kommer att äga rum.
EG kommer att spela en huvudroll i utformningen av Europas nya
frihets- och samarbetsordning. Sverige önskar delta aktivt i
detta arbete. Våra möjligheter att påverka den fortsatta
politiska, sociala och ekonomiska utvecklingen i Europa kommer
att avsevärt förbättras genom medlemskap i Gemenskapen.
Samtidigt som vi söker medlemskap i EG fortsätter vi att
arbeta för ett enat Europa med samarbetsordningar som också
inkluderar demokratierna i Central- och Östeuropa. Vi vill verka
för ett Europa som är öppet mot omvärlden och som kan fungera
som en motor i det internationella arbetet.
Betoningen av den europeiska identiteten i Sveriges
utrikespolitik innebär inte att det nordiska samarbetet blir
mindre angeläget. Tvärtom kommer detta att ges nya impulser.
Samarbetsformerna måste omprövas och stärkas mot bakgrund av de
nya förutsättningar som de senaste årens utveckling i Europa
skapat.
ESK är också ett centralt forum för diskussionerna om Europas
framtida säkerhets- och samarbetsstruktur. Genom "Parisstadgan
för ett nytt Europa", som ESK antog i november 1990, bekräftades
den alleuropeiska värdegemenskapen som en stabil grund för det
framtida samarbetet. För närvarande pågår inom organisationen
ett intensivt arbete för att utveckla de olika förtroende- och
säkerhetsskapande regimer som tidigare framförhandlats. Sverige
deltar aktivt i dessa ansträngningar.
Efter kalla krigets slut bedrivs det internationella
nedrustningsarbetet i en ny atmosfär. Verklig nedrustning har
inletts på områden där utsikterna till framgång endast för några
år sedan tedde sig små. START-avtalet mellan Sovjetunionen och
Förenta staterna om betydande reduktioner i de strategiska
arsenalerna, liksom genombrottet i förhandlingarna om kemiska
vapen, kan tjäna som exempel på utvecklingen i olika
förhandlingsfora under år 1991. Genom avtalet om konventionella
rustningsbegränsningar i Europa (CFE-avtalet), som ingicks i
november 1990, kommer också de offensiva konventionella
stridskrafterna att kraftigt begränsas. Till detta skall läggas
de omfattande unilaterala åtgärder som presidenterna Bush och
Gorbatjov tillkännagav i höstas. De innebär bl.a. att de
landbaserade taktiska kärnvapnen på sikt kommer att försvinna
från Europa.
Det är i denna förändrade miljö som den svenska
nedrustningspolitiken nu skall verka. Den ställs inför nya
frågor och nya utmaningar. Det ställer höga krav på kunskaper
och analys. Förslag och åtgärder måste värderas mot svenska
säkerhetspolitiska intressen, mot utvecklingen i vårt närområde
och mot den europeiska integrationsprocessen.
I internationella fora har frågor om icke-spridning av vapen
och vapensystem kommit i förgrunden. Sverige kommer att arbeta
för en förlängning och ett stärkande av icke-spridningsavtalet
för kärnvapen (NPT), för en effektivisering av kontrollsystemet
inom det Internationella atomenergiorganet (IAEA) och för ett
totalförbud för kemiska vapen inom ramen för
nedrustningskonferensen i Genève (CD). I andra organ deltar vi
också i ansträngningarna att etablera en internationell kontroll
av handeln med högteknologiska vapen.
Irak--Kuwait-kriget kom att sätta icke-spridningsfrågan i
fokus både när det gäller nukleära och konventionella
massförstörelsevapen. I det sönderfallande Sovjetunionen finns
ett stort antal strategiska och taktiska kärnvapen spridda till
flera republiker. Det är av yttersta vikt att dessa kärnvapen
förblir under tillfredsställande kontroll.
Inom ramen för ESK-förhandlingarna har betydande framsteg
gjorts i fråga om nedrustning av konventionella stridskrafter.
Sverige fäster stor vikt vid att avtalet om konventionella
rustningsbegränsningar i Europa (CFE-avtalet) från år 1990
omgående ratificeras. Konsultationer pågår för närvarande om ett
mandat för en sammanhållen militärförhandling rörande
förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder efter ESK:s
uppföljningsmöte i Helsingfors år 1992, som skall vara öppen för
samtliga medlemsstater.
Den svenska nedrustningspolitiken bedrivs i ett systematiskt
samråd mellan olika myndigheter. Vid de internationella
nedrustningsförhandlingarna stödjer sig utrikesdepartementet i
stor utsträckning på expertis från försvarets forskningsanstalt
(FOA).
Mot bakgrund av den snabba utvecklingen i världen och i Europa
har en expertgrupp tillsatts inom utrikesdepartementet för att
granska nedrustningspolitiken och utforma rekommendationer inför
resten av 1990-talet. Gruppen skall presentera sina slutsatser i
mitten av januari 1992.
Förenta nationerna förblir en hörnsten i den svenska
utrikespolitiken.
På grund av att blockbildningen upphört har FN fått större
möjlighet att upprätthålla internationell fred och säkerhet samt
att handskas med mera långsiktigt globala frågor, som miljövård,
utvecklingsbistånd och nedrustning.
Enligt propositionen inger säkerhetsrådets beslutsamma
uppträdande under kriget vid Persiska viken förhoppningar om att
både folkrätten och FN:s förmåga att hantera politiska kriser
har stärkts. Verksamheten i FN:s säkerhetsråd har präglats av en
samarbetsanda, som gjort det möjligt för FN att verksamt bidra
till att lösa ett antal långvariga regionala konflikter. Sverige
kandiderar för en plats i säkerhetsrådet under mandatperioden
1993--94.
Sverige arbetar tillsammans med de andra nordiska länderna för
att ytterligare utveckla FN:s fredsskapande och fredsbevarande
verksamhet. Under den gångna hösten presenterade de nordiska
länderna i generalförsamlingen konkreta förslag på detta område,
med tonvikt på förebyggande åtgärder i syfte att förhindra att
väpnade konflikter bryter ut.
Förändringarna i Europa och i världen
Motionerna
I den socialdemokratiska partimotionen U401 föreslås i
yrkandena 1 och 2 att regeringen med kraft och konkretion skall
verka för ett förnyat internationellt samarbete i syfte att
främja gemensam säkerhet och globalt ledarskap. Motionärerna
hänvisar bl.a. till dokumentet "Gemensamt ansvar under
l990-talet -- Stockholmsinitiativet för gemensam säkerhet och
globalt ledarskap", vilket antogs vid ett möte i Stockholm i
april 1991 med ledare från ett trettiotal länder. Det
internationella samfundet måste sträva efter att stärka och
reformera FN-systemet och ge det en central roll i en ny
världsordning. En unipolär världsordning präglad av de rika
ländernas intressen saknar moralisk och demokratisk grund och
kommer aldrig att accepteras av det etthundrafemtiotal länder
som då ej skulle komma till tals.
Reformerna av FN-systemet bör gälla såväl förstärkning av
generalsekreterarämbetet som av säkerhetsrådet och FN:s
fredsbyggande och fredsbevarande arbete. De förslag som lagts
fram inom ramen för det nordiska FN-projektet beträffande FN:s
arbete på det ekonomiska och sociala området bör också drivas
vidare av Sverige. Det gäller särskilt bättre styrformer för
FN:s olika organ, t.ex. genom ett förstärkt ECOSOC eller ett
Internationellt utvecklingsråd som skulle kunna fastställa de
övergripande politiska riktlinjerna för FN-organens arbete.
Regeringen bör enligt motionärerna verka för sammankallandet
till ett världstoppmöte liknande dem som hölls i San Fransisco
och Bretton Woods på l940-talet om globalt ledarskap och
beslutsfattande.
I den socialdemokratiska partimotionen U402 En fredlig värld
föreslås i berörd del i yrkande 1 att regeringen skall fortsatt
aktivt arbeta för internationell fred och nedrustning inom FN
och på FN-stadgans grund. Konflikter måste enligt motionärerna
föregripas och förebyggas genom nya kollektiva
säkerhetsförfaranden inom FN:s ram och genom en förbättring av
de fredsbevarande åtgärderna. Palme-kommissionens förslag om
gemensam säkerhet åsyftade just detta och har nu i praktiken
fått genomslag i internationell politik och givit ett viktigt
bidrag till den internationella nedrustningen. Sveriges
medverkan i det internationella nedrustningsarbetet bör utgå
från en syn på säkerhet och samarbete som betonar det gemensamma
intresset för fred och överlevnad och samtidigt en rättvis
social och ekonomisk utveckling.
I yrkande 4 i motion U404 (s) framhålls att Sveriges
säkerhetspolitik även måste innehålla en tredje
världen-dimension. Ledstjärnan för svensk tredje världen-politik
bör vara att motverka militarisering och stödja demokratisering.
Sverige bör också verka för avskrivande av tredje världens
skuldbörda, minskade handelshinder och utökade flyktinginsatser.
Utskottet
Utskottet konstaterar att de senaste årens genomgripande
omvälvningar har lett till ett i grunden förändrat
säkerhetspolitiskt läge i Europa. Den sovjetiska kontrollen över
Central- och Östeuropa har avvecklats. Dess ideologiska bas,
kommunismen, har raserats. Fria stater har uppstått inom den
forna Warszawapaktens område. Sovjetunionen har upplösts och den
tidigare militära kapaciteten att genomföra ett massivt och
överraskande militärt angrepp mot Västeuropa likaså.
Risken för ett krig mellan stormakterna i vår del av världen
måste bedömas mycket avlägsen. I stället håller en ny europeisk
freds- och säkerhetsordning på att byggas upp. Sverige har ett
starkt nationellt intresse av att delta i detta arbete. Genom
att kontinenten inte längre domineras av ideologiska och
säkerhetspolitiska motsättningar mellan två rivaliserande
maktblock har nya förutsättningar skapats inte bara för Europas
utveckling utan också för internationell politik i stort.
Sveriges aktiva Europapolitik står inte i motsättning till
vårt engagemang i andra delar av världen. Vi kan inte avskärma
oss från förhållandena i andra länder, vare sig de geografiskt
befinner sig nära eller långt borta. Tvärtom vill utskottet se
ett öppet Europa som aktivt medverkar till bättre
utvecklingsbetingelser för tredje världen. Världens länder står
i dag inför utmaningar av global räckvidd och har ett gemensamt
ansvar för att finna former att stimulera demokratisk och
ekonomisk utveckling, minska klyftorna och avvärja de växande
miljöhoten.
När den bipolära blockuppdelningen upphört har Förenta
nationerna avsevärt bättre möjligheter att genomföra stadgans
principer och syften att skapa en säkrare värld. Säkerhetsrådets
ökade intresse för att förhindra spridningen av
massförstörelsevapen visar att FN kan spela en fortsatt viktig
roll i centrala nedrustningsfrågor, även om stormakternas
kärnvapennedskärningar sker i bilaterala eller unilaterala
former. Ett svenskt medlemskap i säkerhetsrådet skulle öka
Sveriges möjligheter att påverka nedrustnings- och
säkerhetsfrågorna samt den fredsskapande verksamheten.
Som en demonstration av FN:s ökade betydelse efter det kalla
krigets slut samlades medlemmarna av FN:s säkerhetsråd till ett
toppmöte i New York den sista januari i år. Vid detta möte antog
de en deklaration som betonade vikten av FN:s fredsskapande
verksamhet och uppdrog åt generalsekreteraren att undersöka hur
världsorganisationens kapacitet på detta område kan stärkas.
Många av deklarationens tankar kring stärkandet av FN:s
konfliktförebyggande förmåga sammanfaller med vad de nordiska
länderna tidigare rekommenderat. Utskottet välkomnar att
regeringen också aktivt verkar för ett stärkande av Förenta
nationerna på de ekonomiska och sociala områdena bl.a. enligt de
förslag som presenterats i det nordiska FN-projektet.
Det är emellertid naturligen i Europa som
öst--väst-konfliktens upphävande lett till de för Sveriges
säkerhet mest genomgripande konsekvenserna. Trots stora
osäkerheter om den framtida utvecklingen i Östeuropa och de
länder som tidigare bildade Sovjetunionen är en återgång till de
säkerhetspolitiska förhållandena som kännetecknade huvuddelen av
efterkrigsperioden i Europa ytterst osannolik. Den nya
utvecklingsfasen har emellertid endast inletts. Fortsatta
betydelsefulla förändringar kan väntas. Den formativa period som
Europa nu gått in i kan enligt utskottets mening pågå under lång
tid innan det nya samarbetet funnit mer bestående former.
Med det anförda anser utskottet yrkandena 1 och 2 i motion
U401 (s), berörd del av yrkande 1 i motion U402 (s) samt yrkande
4 i motion U404 (s) besvarade.
Nedrustningsåtgärder
Motionerna
I berörd del i yrkande 1 i motion U402 (s) föreslås att
förändringarna framför allt i Europa, där nu i praktiken
gemensam säkerhet börjat tillämpas, också bör leda till en
granskning av den svenska nedrustningspolitiken. Ensidiga
nedrustningsåtgärder är välkomna men har vissa begränsningar.
Kärnvapenprovstopp, totalförbud mot kemiska vapen, marin
kärnvapennedrustning, förlängning och stärkande av
icke-spridningsavtalet, begränsning och kontroll av den
internationella vapenhandeln är alla frågor som kräver
internationella avtal och kontroll och som måste förhandlas inom
Förenta nationernas och dess nedrustningskonferens ram. De kan
inte lösas vare sig genom bilaterala avtal eller enbart inom en
europeisk ram.
I yrkande 2 i samma motion föreslås att Sverige skall ställa
sin förhandlings- och tekniska kompetens till förfogande i det
internationella freds- och nedrustningsarbetet.
Utskottet
Det nya samarbetsklimatet mellan stormakterna har på det
militära området manifesterats såväl i åtaganden om en
omfattande nedrustning i Europa som i form av avveckling av
militära baser. Sammantaget innebär de militära förändringar som
följt i spåren av den politiska utvecklingen och som delvis även
regleras i åtaganden i CFE-avtalet att möjligheten till
inledande av större militära aktioner med kort förvarning i
Centraleuropa elimineras. Unilateralt tillkännagivna
reduktioner, som alltså genomförs vid sidan av CFE-avtalet och
som avser både vapensystem och stående trupper inom NATO och i
Ryssland, förstärker detta förhållande ytterligare. I Wien
ingicks i slutet av förra året ett nytt avtal om ytterligare
skärpning av ESK:s förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder.
Till denna utveckling i fråga om konventionella vapen skall
också läggas betydelsefulla minskningar på kärnvapensidan. I
START-avtalet har Sovjetunionen och USA åtagit sig att reducera
antalet strategiska vapenbärare med ungefär en tredjedel till
högst 1 600 för vardera sidan. Antalet stridsspetsar skall
enligt avtalet samtidigt minskas med drygt 40 procent till högst
vardera 6 000.
I två omgångar under hösten l991 resp. januari 1992 har USA
och först Sovjetunionen och sedan Ryssland härutöver gått vidare
med ensidiga men delvis ömsesidigt villkorade utspel om fortsatt
kärnvapennedrustning. Förslagen består av en rad komponenter
avseende utveckling, tillverkning, utplacering och skrotning.
Sammanlagt skulle härmed upp till ytterligare en tredjedel av de
kvarvarande strategiska vapnen försvinna.
Mest dramatiska har de annonserade åtgärderna varit
beträffande de taktiska kärnvapnen. För amerikansk del innebär
de att samtliga landbaserade kortdistanskärnvapen i Europa har
förts tillbaka till USA och förstörts. Samtliga sjöbaserade
taktiska kärnvapen, inkl. kärnladdade flygbomber ombord på
hangarfartyg, tas bort från ytfartyg och attackubåtar för att
lagras på land. Alla sjöbaserade medeldistansrobotar
(kryssningsmissilen Tomahawk) avlägsnas likaledes från ytfartyg
och attackubåtar. Kärnvapen till sjöss kommer därmed endast att
medföras på de strategiska ubåtarna. När denna process
fullbordats skulle därmed i fråga om taktiska kärnvapen i Europa
endast återstå flygbomber på taktiskt flyg.
Det sovjetiska resp. ryska svaret på de amerikanska utspelen
har i stort sett omfattat motsvarande vapenkategorier men
hittills varit mindre preciserade.
Utskottet behandlar i annat sammanhang i detta betänkande dels
förhållanden i norra Europa, vilka ännu inte berörts nämnvärt av
de pågående nedrustningsprocesserna, dels de frågor som är
aktuella i de internationella nedrustningsförhandlingarna.
Utskottet välkomnar att regeringen, såsom tillkännagivits i
utrikesdeklarationen, fortsätter att driva en aktiv politik på
nedrustnings- och rustningskontrollområdet. Däri bör även i
framtiden ingå att Sverige ställer sin förhandlingserfarenhet
och tekniska kompetens till det internationella arbetets
förfogande.
Utskottet finner utvecklingen hittills på nedrustningsområdet
i Europa glädjande och hoppingivande. En allvarlig källa till
oro utgör emellertid enligt utskottets mening spridningen av
vapen och delar av vapensystem, såväl konventionella som
nukleära. Ett särskilt problem gäller vapen från förband som
avvecklas eller dras tillbaka inom i första hand Oberoende
Staters Samvälde. Inte minst oroväckande är möjligheten att
dessa vapen på olika sätt hamnar hos parter i öppna eller
potentiella etniska konflikter, eller hos terrororganisationer.
Det är tillfredsställande att Sverige tillsammans med andra
länder och internationella organisationer medverkar till en
avveckling av vapen i OSS. En expertgrupp med
sekretariatsfunktion i utrikesdepartementet bereder det svenska
stödet, vilket även omfattar åtgärder för att öka den civila
kärnkraftssäkerheten i Baltikum och OSS. Det kommer att utgå
både som finansiell hjälp och i form av expertis och materiel.
Arbetet inriktas bl.a. på säkerhetsåtgärder vid kärnkraftverk,
förbättrat strålskydd, kärntekniskt relaterade miljöfrågor,
destruktion av kemiska vapen, nationell exportkontroll av
massförstörelsevapen, ett internationellt vetenskaps- och
teknologicenter, lagring av verifiering av anrikat uran och
plutonium från nedmonterade kärnvapen samt uppbyggnad av
nationella kontrollsystem för klyvbart material.
Med det anförda betraktar utskottet berörd del i yrkande 1
samt yrkande 2 i motion U402 (s) som besvarade.
Nya och gamla samarbetsmönster i Europa
Motionerna
I yrkande 19 i den socialdemokratiska partimotionen U402
föreslås att Sverige aktivt skall verka för att ESK:s
institutioner stärks. ESK är enligt motionärerna den självklara
grunden för arbetet på att bygga en ny alleuropeisk säkerhets-
och samarbetsordning. I yrkande 1 i motion U404 (s) föreslås att
regeringen skall ge högsta prioritet åt arbetet inom ESK.
I några motioner berörs Sveriges allianspolitik. I motion U407
(nyd) (delvis) förutsätts att Sverige kommer att växa in i den
Västeuropeiska unionen. Motionärerna anser att
neutralitetspolitiken är överspelad med hänsyn till Sveriges
ekonomiska och ideologiska tillhörighet till västvärlden.
Utrikespolitiken bör anpassas därefter.
Utskottet
Europas säkerhet har blivit i grunden avhängig av långt fler
faktorer än de militära. En förändrad stormaktsbalans, ekonomisk
utveckling, handelsfrågor, miljöhot, integrationssträvanden,
nationella motsättningar, migration är några av de faktorer som
kommer att få avgörande betydelse för den framtida säkerheten
också i vår världsdel. Sverige måste därför i samverkan med
andra länder i sin säkerhetspolitik beakta långt fler faktorer
och fler aktörer i en flytande och ofta snabb utveckling. Stora
krav ställs på helhetssyn i säkerhetspolitiken liksom på
samordning av alla politiska och diplomatiska ansträngningar som
kan påverka säkerheten i dess allt bredare mening. De många allt
fastare band med vilka den framtida säkerhetsstrukturen kommer
att byggas -- ekonomiska, säkerhetspolitiska, sociala,
kulturella, demokratiska -- demonstrerar med all tydlighet att
det nya Europa kommer att söka sin trygghet i ett vidgat
säkerhetsbegrepp.
Grundvalen härtill lades vid ESK:s toppmöte i november
1990, då deltagarna undertecknade "Parisstadgan för ett nytt
Europa". I denna förband sig alla parter att verka för
demokrati, mänskliga rättigheter och marknadsekonomi inriktad på
uthållig ekonomisk tillväxt, välstånd, social rättvisa, ökad
sysselsättning och ett effektivt resursutnyttjande. Därmed
bekände sig alla Europas stater för första gången till
gemensamma värderingar. Därmed blev också ett verkligt samarbete
möjligt.
ESK är det enda europeiska forum som har ett allomfattande
medlemskap och en allomfattande dagordning. Samtidigt som ESK
håller på att stärka sina egna mekanismer och beslutsformer
förbättras också samarbetet med andra organisationer. De senare
frågorna stod i centrum vid det utrikesministermöte som inledde
ESK:s fjärde uppföljningsmöte i Helsingfors. Från svensk sida
underströks behovet av att utveckla organisationens strukturer
och verkställande förmåga och ge den ett fastare formulerat
mandat i fråga om fredsskapande och fredsbevarande uppgifter, om
den skall kunna bli den centrala instansen i ett system av
samverkande organisationer. En ökad roll på detta område innebär
inte nödvändigtvis att ESK som organisation måste utveckla en
förmåga att själv ta på sig de operativa uppgifterna i
fredsbevarande aktioner. ESK kan också tänkas ge ett politiskt
mandat som innebär att ett samarbete kan etableras med andra
organisationer i detta syfte. Diskussion om förhållandet mellan
ESK och mer operativt inriktade organisationer som NATO, FN och
även i någon mån WEU förs bl.a. utifrån de skilda perspektiv och
intressen som olika ESK-medlemmar har på dessa senare
organisationer.
Enighet nåddes vid utrikesministermötet i mars om att engagera
ESK i en medlingsinsats i konflikten om Nagorno-Karabach mellan
Armenien och Azerbajdzjan. Efter en inledande mission i syfte
att etablera vapenvila är avsikten att sammankalla en
fredskonferens i Minsk med deltagande av elva medlemsstater,
däribland Sverige.
Det är enligt utskottets mening ännu för tidigt att avgöra i
vad mån uppföljningsmötet i Helsingfors kommer att resultera i
en väsentligt förstärkt förmåga för ESK vad gäller
krishantering samt fredsskapande och fredsbevarande verksamhet.
Utskottet anser det emellertid vara ett klart svenskt intresse
att verka för att så blir fallet. Utskottet välkomnar därför
Sveriges aktiva bidrag till ESK-processen, inkl. axlandet av
ordförandeskapet under nästa period. Detta kommer enligt
utskottets mening att ge Sverige speciella möjligheter att under
en nyckelperiod bidra till den framtida säkerhetsstrukturen i
Europa också i ett längre tidsperspektiv.
Inom den Europeiska Gemenskapen togs i Maastricht i
december 1991 ett viktigt steg mot en fortsatt fördjupning av
samarbetet. Färdriktningen stakades ut mot målet, ett allt
fastare förbund mellan Europas länder och folk.
I Maastricht utformades bl.a. ramarna för en gemensam utrikes-
och säkerhetspolitik. Resultatet skall nu ratificeras av
medlemsländerna. Sverige har ett starkt intresse av att så
snabbt som möjligt som medlem kunna påverka även i denna del av
EG:s utveckling. Som medlem av EG kan Sverige enligt utskottets
mening ge konstruktiva bidrag på detta område och därmed till
hela Europas framtid. Utskottet behandlar frågan om
medlemskapsförhandlingarna i ett annat betänkande
(1991/92:UU24).
De senaste toppmötena såväl inom EG som NATO tyder på att
berörda EG-stater under överskådlig tid ser ett NATO med
bibehållen koppling till Förenta staterna och med någon form av
fortsatt amerikansk närvaro på europeisk mark som den
fördelaktigaste lösningen på sina försvarsproblem även i det
förändrade läget.
EG:s medlemsstater torde sålunda under överskådlig framtid
komma att lägga sin militäroperativa samverkan utanför EG:s
ramar. Detta försvagar inte bilden av Gemenskapen som en växande
säkerhetspolitisk stabilitetsfaktor i Europa.
NATO har å sin sida fattat viktiga beslut om att anpassa
organisationen till den nya situationen i Europa. Både enskilda
NATO-medlemmar och organisationen som sådan har i sina
reaktioner successivt sökt bidra till utvecklingen i öst. Vid
NATO:s toppmöte i juli 1990 antogs den s.k.
London-deklarationen, i vilken bl.a. förutskickades en
förstärkning av organisationens politiska roll för att etablera
nya samarbetsrelationer med de tidigare motståndarna i den gamla
Warszawapakten. Vid NATO:s toppmöte i Rom i november 1991 beslöt
man sålunda att inbjuda de forna Warszawapaktsstaterna till en
säkerhetspolitisk dialog inom ramen för ett North Atlantic
Cooperation Council (NACC). Dess verksamhet inleddes redan
månaden därpå och har utvecklats snabbt. Det är utskottets
uppfattning att NATO på detta sätt lämnar ett konstruktivt
bidrag till dialog och samarbete med sina forna motståndare i
ett nytt säkerhetssamarbete. Ett antal central- och
östeuropeiska länder har förklarat sin önskan att bli medlemmar
i NATO. Inställningen från NATO kan karakteriseras så att frågan
för närvarande saknar aktualitet, även om en dylik möjlighet
inte kan uteslutas på sikt.
NATO kommer sålunda att undergå betydande förändringar i vad
avser såväl den politiska rollen som de militära uppgifterna och
resurserna. Dock talar som ovan angivits starka skäl för att
NATO under överskådlig tid kommer att förbli den organisation
inom vilken de västeuropeiska medlemsstaterna, tillsammans med
Förenta staterna och Canada, bedriver huvuddelen av sitt
försvarspolitiska samarbete.
Västeuropeiska unionen (WEU) har länge fört en undanskymd
tillvaro som organ för visst militärt samarbete mellan sina för
närvarande nio medlemsländer (de tolv EG-medlemmarna utom
Irland, Grekland och Danmark). I samband med EG-debatten om den
politiska unionens säkerhetspolitiska dimension, och mot
bakgrund av de erfarenheter som gjordes i samband med
Gulfkrisen, har emellertid ett antal västeuropeiska stater
markerat ett växande intresse för WEU och en europeisk
försvarsidentitet, parallellt med ett förändrat NATO.
Det är i dag inte möjligt att precisera den säkerhetspolitiska
miljö i vilken en fortsatt fördjupning av samarbete mellan WEU
och den Europeiska Unionen kan komma att ske. Redan i dag kan
skönjas en utveckling innebärande att de olika
säkerhetspolitiska samarbetsstrukturerna inte utgör alternativ
utan komplement till varandra och var för sig ingår som
väsentliga element i en europeisk säkerhetsordning. På vilka
sätt den nya helheten i sin tur kommer att påverka EG, WEU,
NATO, ESK, NACC och andra samverkansstrukturer är i dag
vanskligt att förutse.
Denna fortsatta föränderlighet återspeglas även i
Maastrichtavtalet, i vilket stadgas att det utrikes- och
säkerhetspolitiska samarbetet skall utvärderas i en rapport till
en regeringskonferens mellan unionens medlemsstater 1996, då nya
beslut kan fattas innan frågan om en förlängning av WEU-avtalet
skall avgöras 1998.
I anslutning till toppmötet i Maastricht antog de länder som
är medlemmar i WEU en deklaration, i vilken de inbjuder
medlemmarna i den blivande Europeiska unionen att bli medlemmar
eller observatörer i den Västeuropeiska unionen. Medlemskap i
den Europeiska unionen innebär således möjlighet men ej
skyldighet att bli medlem i WEU. Beslut fattade inom WEU är
bindande endast för organisationens medlemmar.
Det är först vid ett medlemskap i den Europeiska unionen som
ett ställningstagande beträffande WEU kan ske för svensk del.
Dessförinnan saknar frågan aktualitet. Den militära
alliansfriheten består alltjämt såsom utskottet utvecklar senare
i detta betänkande.
Därmed anser utskottet yrkande 19 i motion U402 (s) och
yrkande 1 i motion U404 (s) besvarade. Berörd del av motion
U407 (nyd) avstyrks.
Säkerheten i norra Europa
Motionerna
I yrkande 12 i motion U402 (s) föreslås att Sverige bör ta
initiativet till förverkligandet av en nordisk kärnvapenfri zon.
Med hänsyn till att Europa totalt förändrats och att en kraftig
kärnvapennedrustning påbörjats borde enligt motionärerna tiden
nu vara mogen att aktualisera den nordiska kärnvapenfria zonen.
I yrkande 2 i motion U404 (s) föreslås att Sverige aktivt skall
verka för kärnvapenfrihet och minskade militära styrkor i våra
närområden.
I motion U409 (s) föreslås att Sverige skall ta ett initiativ
tillsammans med de övriga nordiska länderna med krav på
totalförbud mot kärnvapenprov på Nordkalotten. Den pågående
demokratiseringen i Ryssland bör enligt motionärerna underlätta
en sådan diskussion som blivit angelägen mot bakgrunden av
beslutet att upphöra med proven i Kazakstan.
Utskottet
Genom de senaste årens utveckling har som tidigare skildrats
den säkerhetspolitiska situationen i det europeiska och
nordatlantiska området förändrats i grundläggande avseenden.
Dessa förändringar har genomgripande konsekvenser också för
Sveriges säkerhetspolitiska läge. De rubbar självfallet inte det
grundläggande nordiska mönstret karakteriserat av stabilitet och
begränsad närvaro av konventionella styrkor liksom det i varje
nordiskt land traditionella hänsynstagandet till och respekten
för de andra nordiska ländernas val av säkerhetspolitisk linje.
Tvärtom har de senaste årens förändringar lett till att denna
stabilitet ytterligare förstärkts. En sådan förändring är att
den tidigare VSB-pakten mellan Finland och Sovjetunionen har
ersatts av ett nytt bilateralt avtal om grannrelationerna mellan
Finland och Ryssland, vilket ej innehåller någon klausul om
militärpolitiskt bistånd eller samarbete.
De senaste årens åtaganden om minskningar av stridskrafterna
inom NATO och länderna i den forna Warszawapakten berör i första
hand Centraleuropa, medan förhållandena i norr påverkats i långt
mindre utsträckning. Därtill kommer att överenskommelserna inom
ESK:s ram hittills berört varken stormakternas luft- och
sjötransportkapacitet eller deras förmåga till operativa
förflyttningar, faktorer som från nordisk synpunkt har ett
särskilt intresse.
Det nordeuropeiska och nordatlantiska områdets strategiska
betydelse sammanhänger i väsentlig grad med vissa grundläggande
militärstrategiska intressen för Rysslands och USA:s del. Främst
avser de den globala kärnvapenbalansen, liksom marinstrategiska
och luftoperativa förhållanden. Dessa har hittills berörts
endast i ringa utsträckning av de senaste årens
nedrustningsprocess mellan NATO och den numera avvecklade
Warszawapakten, och de kommer inte heller enligt utskottets
mening att påverkas i grundläggande avseenden av avtalet om
begränsning av de strategiska kärnvapnen, det s.k. START-avtalet
eller de därpå följande utspelen om fortsatta minskningar av de
strategiska arsenalerna.
I en långsiktig bedömning av Sveriges säkerhetspolitiska miljö
finns det mot denna bakgrund anledning att räkna med att
nordvästra Europa med kringliggande havsområden under
överskådlig tid framöver kommer att ha kvar sin betydelse i ett
strategiskt perspektiv.
Det säkerhetspolitiska läget i norra Europa påverkas också av
den fortsatta inre utvecklingen i Ryssland och i Oberoende
Staters Samvälde, där såväl positiva möjligheter som risker för
en turbulent utveckling utsträckt över en lång tidsperiod kan
urskiljas. Till de senare hör tecken på uppsplittring även av
den Ryska federationen. Det kan inte uteslutas att följden av
alla svårigheter förr eller senare blir en återgång till en mer
auktoritär styrelseform med ökat utrymme för en aggressiv
politik. Det är enligt utskottets mening en central uppgift för
det framtida europeiska samarbetet att minska riskerna för en
sådan negativ utveckling i Ryssland och övriga Östeuropa.
I yrkande 12 i motion U402 (s) föreslås att regeringen skall
ta initiativet till förverkligandet av en kärnvapenfri zon i
Norden. I yrkande 2 i motion U404 (s) föreslås att Sverige skall
aktivt verka för minskade militärstyrkor och kärnvapenfrihet i
alla våra närområden i Nordeuropa.
I föregående betänkande om dessa frågor (l990/91:UUl8)
redogjorde utskottet för de slutsatser som den år l987 tillsatta
nordiska ämbetsmannagruppen kommit fram till i sin slutrapport,
vilken publicerades i mars l991.
I rapporten konstaterades att frågan ännu inte varit uppe till
behandling i det vidare europeiska perspektiv där den hörde
hemma. En zon borde inte undergräva de grundelement som bidragit
till säkerhet och stabilitet i norra Europa och inte skapa en
ordning som var isolerad från det övriga Europa. En eventuell
zon skulle också behöva ta hänsyn till de nordiska ländernas
olika säkerhetspolitiska lösningar. Gruppen kunde inte se att
förutsättningar för en kärnvapenfri zon enligt dessa och andra
kriterier förelåg. Den fick av utrikesministrarna i uppdrag att
"fortsätta att mötas i syfte att vidare behandla sådana
särskilda nordiska perspektiv i den säkerhetspolitiska
utvecklingen i Europa som lämpade sig härför, däribland
zontanken".
Utskottet konstaterar att den nordiska ämbetsmannagruppen fått
förlängt uppdrag och förutsätter att regeringen tar de
eventuella initiativ som kan bedömas erforderliga.
Utskottet anser att regeringen i det nya läget löpande bör
pröva frågan vad som kan göras för att reducera antalet
kärnvapen i vårt närområde samt verka för sådana militära
strukturer på lägre nivåer som ger ökad stabilitet såväl i
Europa som helhet, som i synnerhet i det nordeuropeiska området.
Fortsatta styrkereduktioner, men också åtgärder som skapar insyn
i andra staters militära dispositioner och åtgärder som kan
försvåra en snabb militär uppladdning, bör stå högt på
dagordningen. Utskottet välkomnar att regeringen verkar för att
de f.d. sovjetiska styrkorna i de baltiska staterna skall dras
bort. Utskottet delar statsministerns inför riksdagen redovisade
uppfattning att det är en anomali i dagens Europa att varken de
främmande truppernas status eller tidtabellen för deras
tillbakadragande ännu reglerats i någon form av avtal.
Med det anförda anser utskottet yrkande 12 i motion U402 (s)
samt yrkande 2 i motion U404 (s) besvarade.
I motion U409 (s) föreslås att Sverige tar initiativ för att
tillsammans med de övriga nordiska länderna kräva ett
totalförbud för kärnvapenprov på Nordkalotten.
Den senaste provsprängningen i området ägde rum den 24 oktober
1990. Vid en gemensam uppvaktning i Moskva framförde Sverige och
de övriga nordiska länderna en kraftig protest mot
provsprängningen och vädjade till den dåvarande sovjetiska
regeringen att upphöra med fortsatta prov på Novaja Zemlja.
Utskottet konstaterar att den ryske presidenten Jeltsin den 26
oktober l991 deklarerade ett års moratorium för kärnsprängningar
på ryskt område. Samtidigt fick den ryska regeringen i uppdrag
att utarbeta ett förslag för hur testområdet på Novaja Zemlja
och dess experter hädanefter skulle användas för civil
verksamhet.
Utskottet noterar att vissa uppgifter under senare tid tyder
på att centrala ryska myndigheter fattat beslut som innebär en
beredskap att återuppta kärnvapenproven. Utskottet finner dessa
uppgifter oroväckande. Återupptagna kärnvapenprov ligger inte i
linje med den nedrustningspolitik med vilken president Jeltsin
identifierats. Om provsprängningar på Novaja Zemlja trots den
ryske presidentens moratoriebeslut åter skulle aktualiseras,
förutsätter utskottet att regeringen åter tar upp denna fråga
med de ryska myndigheterna och även samråder med övriga nordiska
regeringar om lämpliga åtgärder.
Utskottet finner de allt talrikare uppgifterna om olika former
av miljöskador från de tidigare kärnvapenproven på Novaja Zemlja
mycket oroväckande. Utskottet finner det angeläget att alla
ansträngningar görs såväl för att förhindra ett återupptagande
av kärnvapenproven på Novaja Zemlja som för att åtgärda de
skador som redan inträffat, skador som på sikt kan visa sig vara
ett allvarligt hot mot hela Nordeuropas miljö.
Därmed anses motion U409 (s) besvarad.
Svensk säkerhetspolitik
Motionerna
I två motioner föreslås att Sverige skall bibehålla den
traditionella neutralitetspolitiken. I yrkande 1 i motion U517
(s) föreslås att riksdagen skall slå fast att de uttalanden som
riksdagen tidigare gjort om en bibehållen neutralitetspolitik,
dvs. alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig,
fortfarande gäller inför förhandlingarna om ett medlemskap i EG.
Motionärerna finner det anmärkningsvärt att statsministern i ett
viktigt utrikespolitiskt anförande utomlands slagit fast att
termen neutralitetspolitik inte längre kan användas som en
lämplig beskrivning av den utrikes- och säkerhetspolitik som
Sverige önskar föra inom den europeiska ramen. En ändring av
riksdagens beslut beträffande neutralitetspolitiken kan enligt
motionärerna endast ske genom nytt riksdagsbeslut.
Också i yrkande 3 i motion U534 (v) föreslås att riksdagen
skall uttala att Sveriges säkerhetspolitik alltfort vilar på
principen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.
Enligt motionärerna är det grundfalskt att hävda att
neutraliteten inte behövs längre därför att öst--väst-konflikten
upphört. De skäl som motiverade Karl XIV Johan att införa den
dåtida motsvarigheten till neutralitetspolitiken på 1830-talet
består alltjämt.
I yrkande 3 i motion U402 (s) föreslås att
nedrustningsfrågorna fortsatt skall förankras i en
parlamentarisk nedrustningsdelegation med hänsyn till att freds-
och nedrustningspolitiken även i framtiden kommer att vara
alltför viktig för att tillåtas bli en majoritetens maktpolitik.
Utskottet
Målet för den svenska säkerhetspolitiken förblir detsamma som
riksdagen slagit fast i flera tidigare betänkanden och som
bekräftas i regeringens proposition, nämligen att i alla lägen
och i former som vi själva väljer trygga en handlingsfrihet för
oss att -- såsom enskild nation eller i självvald samverkan med
andra länder -- kunna utveckla vårt samhälle i politiskt,
ekonomiskt, socialt och kulturellt och varje annat hänseende.
Därmed bidrar vi även till fortsatt lugn och stabilitet i Norden
och angränsande områden. Ett viktigt inslag i säkerhetspolitiken
är också att utåt verka för avspänning, nedrustning, samarbete
och demokratisk utveckling, inte minst genom att aktivt verka
för en ökad roll för FN på dessa områden.
Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land
skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde
består. Den förutsätter att en betryggande försvarsförmåga
upprätthålls.
De senaste årens dramatiska förändringar i Europa har i vissa
grundläggande avseenden haft konsekvenser också på Sveriges
säkerhetspolitiska situation.
Den svenska neutraliteten har rötter som går tillbaka till
1800-talets stormaktskonstellationer i Europa. Den traditionella
beskrivningen av svensk säkerhetspolitik såsom alliansfrihet i
fred syftande till neutralitet i krig, vanligen kortfattat
benämnd neutralitetspolitik, utformades i ett klimat präglat av
det kalla krigets djupgående konflikter och misstro mellan
stormakterna. Inte heller ett land som valt att föra en
självständig säkerhetspolitik utanför stormaktsblocken kunde
undgå detta klimat utan fick bära en särskild börda och ett
särskilt ansvar att göra den valda politiken trovärdig. Sverige
avstod därför i sin säkerhetspolitik från sådana samarbetsformer
och engagemang som kunde riskera att dra in vårt land i
stormaktsblockens utrikes- och säkerhetspolitiska motsättningar
och därmed leda till ifrågasättanden av vår avsikt och förmåga
att genomföra den deklarerade politiken.
Det var därför en viktig uppgift för den svenska
utrikespolitiken att undvika att väcka osäkerhet i form av
farhågor eller förväntningar från någon stormakts sida om att
Sverige i ett utsatt läge skulle låta sig utnyttjas till någon
sidas fördel. Våra åtaganden i det europeiska samarbetet kom i
detta syfte att präglas av självvalda begränsningar och
återhållsamhet.
Också i detta avseende har i dag den tidigare situationen i
vår världsdel grundligt förändrats. Förutsättningarna för
samarbetet grundas nu på de gemensamma värderingar i
grundläggande frågor som manifesterades i Parisstadgan 1990. De
förhållanden mellan stormakterna som nu håller på att byggas upp
i det nya Europa präglas av ett omfattande och växande samarbete
inom ramen för ett nätverk av delvis överlappande och
samverkande organisationer och strukturer, i vilka samarbetet
även omfattar säkerhetspolitiken.
Som framgått ovan är det enligt utskottets mening ännu för
tidigt att säga vilka institutionella uttryck detta nya
samarbete på sikt kan ta sig. Det rör sig emellertid om för
Europas säkerhet kvalitativt nya former av samverkan, i vilken
alla europeiska länder har en roll att spela. Det går inte i dag
att utskilja någon naturlig slutpunkt för denna
integrationsprocess.
I denna nya situation förändras också förutsättningarna för
svensk säkerhetspolitik. Den tidigare centrala frågan om
undvikande av utrikespolitiska bindningar ställs ej på samma
sätt som tidigare. Ett fullvärdigt deltagande i det europeiska
samarbetet, redan nu inom ESK och vid ett medlemskap även inom
den Europeiska unionen, är tvärtom en förutsättning för att ett
land skall kunna påverka utvecklingen och aktivt bidra till att
skapa en ny freds- och säkerhetsordning på vår kontinent. Det
gäller inte minst de mindre och medelstora europeiska länderna.
Bevarande av den militära alliansfriheten förutsätter inte att
Sverige i något annat avseende skulle behöva ålägga sig
restriktioner vad gäller deltagandet i det framväxande,
mångfacetterade europeiska samarbetet. Den svenska
säkerhetspolitiken karakteriseras i den nya situationen tvärtom
av ett aktivt och fullvärdigt deltagande i arbetet för de mål
som numera delas av alla europeiska stater.
Vilka medel som bäst lämpar sig för att nå säkerhetspolitikens
mål betingas av den långsiktiga utvecklingen i världen
runtomkring oss. Riksdagen har tidigare avvisat en permanent
bindning av svensk utrikespolitik för varje tänkbart läge i en
oförutsägbar framtid.
Med det anförda betraktar utskottet yrkande 1 i motion U517
(s) och yrkande 3 i motion U534 (v) som besvarade.
I yrkande 3 i motion U402 (s) föreslås att riksdagen beslutar
att nedrustningsfrågorna fortsatt skall förankras i en
parlamentarisk nedrustningsdelegation. Motionärerna hänvisar
till att detta varit fallet under snart trettio år. Oppositionen
har av regeringar av olika slag hela tiden informerats om
regeringens nedrustningspolitik och haft möjligheter att påverka
den. Säkerhets-, freds- och nedrustningspolitiken har enligt
motionärerna ansetts vara alltför viktig för att vara en
majoritetens maktpolitik.
Utskottet konstaterar att den nuvarande
nedrustningsdelegationen är en rådgivande kommitté underställd
utrikesministern. Den tillkom genom ett regeringsbeslut den 26
maj 1976 och består för närvarande av sex riksdagsledamöter och
tre representanter för utrikesförvaltningen. I delegationens
möten deltar också experter från utrikesdepartementet,
försvarsdepartementet och FOA.
Enligt sitt mandat är nedrustningsdelegationen direkt
underställd utrikesministern med uppgift att fortlöpande följa
utvecklingen på detta område samt utarbeta förslag till Sveriges
agerande i olika aktuella nedrustningsfrågor. I mandatet sades
vidare att delegationens närmare arbetsformer borde anpassas
till den internationella förhandlingssituationens växlande läge.
Utskottet anser att delegationen har varit ett värdefullt
forum för dialog mellan parlamentariska representanter och sådan
expertis som på heltid arbetar med nedrustningsfrågor.
Ytterligare parlamentarisk förankring av nedrustningspolitiken
har skett i utrikesnämnden, utrikesutskottet samt genom
riksdagsledamöternas deltagande i FN:s generalförsamling och
nedrustningskonferensen i Genève.
Utskottet förutsätter att en särskild parlamentarisk
förankring av nedrustningsarbetet kommer att ske även i
framtiden. I regeringskansliet pågår enligt vad utskottet
erfarit överväganden av olika alternativ i syfte att finna den
lämpligaste formen. Utskottet överlåter prövningen av dessa
alternativ åt regeringen.
Därmed anser utskottet yrkande 3 i motion U402 (s) besvarat.
Sverige och de internationella nedrustningsförhandlingarna
Fullständigt provstoppsavtal
Motionerna
I den socialdemokratiska partimotionen U402 föreslås i yrkande
5 att Sverige fortsatt aktivt skall arbeta för ett provstopp och
tillse att förhandlingar om det förslag till fullständig
avtalstext som Sverige presenterade vid nedrustningskonferensen
i Genève 1991 så snart som möjligt inleds. Enligt motionärerna
fortsätter den kvalitativa utvecklingen mot alltmer effektiva
kärnvapen trots att en kvantitativ reduktion av kärnvapnen har
inletts.
Förutom minskningen av antalet kärnvapen är enligt
motionärerna den totalt förändrade situationen i
världspolitiken, slutet på det kalla kriget, genombrottet för
inträngande nedrustningsverifikation och framstegen i
icke-spridningsarbetet tecken på att tiden nu är mogen för ett
fullständigt stopp för alla kärnvapenprov. Enligt motionärerna
är det inte heller möjligt med en stegvis nedtrappning av
kärnvapenproven, eftersom detta skulle innebära en de facto
acceptans av proven som sådana.
Utskottet
Utskottet konstaterar att Sverige sedan många år har ägnat
stor uppmärksamhet åt försöken att få till stånd ett avtal om
fullständigt stopp för alla kärnvapenprov (CTB).
Ansträngningarna har sedan 1960-talet koncentrerats till
förhandlingarna vid nedrustningskonferensen i Genève. Sverige
har lagt flera förslag i denna fråga. Senast i juli 1991
presenterade Sverige ett fullständigt avtalsförslag. Sedan 1976
har Sverige också lett arbetet på ett globalt
verifikationssystem med omfattande teknisk utrustning för analys
av seismiska data.
Utskottet välkomnar regeringens avsikt att även fortsatt verka
för ett fullständigt stopp för alla kärnvapenprov. Det är också
en positiv utveckling att antalet kärnvapenprov successivt har
minskat under senare år samt att även sprängstyrkan i varje prov
har reducerats. 1991 företogs 14 provsprängningar, att jämföra
med exempelvis 34 prov 1988 och 47 stycken 1987. Det uttalande
som gjordes av Frankrikes regering den 8 april 1992, med
innebörd att Frankrike beslutat upphöra med ytterligare
kärnvapenprov under perioden fram till årsskiftet 1992/93, är
likaledes glädjande.
Utskottet noterar med tillfredsställelse utrikesministerns
uttalanden i riksdagen den 20 mars 1992 att den svenska
politiken att verka för ett fullständigt stopp för alla
kärnvapenprov ligger fast, samt att regeringen fortsätter att
söka stöd för och synpunkter på det förslag till provstoppsavtal
som Sverige presenterade vid nedrustningskonferensen i Genève.
Ett fullständigt stopp för alla kärnvapenprov försvårar
vidareutvecklingen av kärnvapen och är enligt utskottets mening
ett av flera nödvändiga steg mot kärnvapennedrustning. Ett
fullständigt provstopp är emellertid ingen garanti för att
kärnvapnen inte sprids, och arbetet på detta område måste
självfallet kompletteras med andra överenskommelser, exempelvis
på icke-spridningsområdet.
Såsom FN:s specialkommission för Irak och IAEA:s inspektörer
har påvisat var Irak vid tiden för Gulfkrigets utbrott nära att
utveckla egna kärnvapen, trots att man tidigare hade
undertecknat icke-spridningsfördraget och instämt i kritiken mot
kärnvapenmakternas provsprängningar.
Frågan om ett fullständigt provstopp måste enligt utskottet
också ses i nära relation till den kärnvapenavveckling och de
därmed förknippade spridningsproblem som blivit följden av den
senaste tidens politiska omvälvningar i de länder som tidigare
bildade Sovjetunionen.
Med det ovan anförda betraktar utskottet yrkande 5 i motion
U402 (s) som besvarat.
Studie av de miljömässiga konsekvenserna av kärnvapen
Motionerna
I motion U402 (s) framhålls att det finns en vitt spridd oro
för de hälso- och miljömässiga effekterna av kärnvapenproven. En
hänvisning görs till FN:s kärnvapenstudie 1990 i vilken vissa
medicinska och miljömässiga effekter av kärnvapenproduktion och
kärnvapenprov påvisades. Motionärerna föreslår därför i yrkande
6 att Sverige i FN kräver en oberoende internationell
undersökning om de medicinska och miljömässiga konsekvenserna av
kärnvapen.
Utskottet
Som utskottet underströk i sitt förra betänkande om
nedrustning (1990/91:UU18) är det angeläget att kärnvapenprovens
effekter på hälsa och miljö undersöks noggrant. Det är enligt
utskottet en självklarhet att de internationella ansträngningar
som görs i denna fråga får Sveriges stöd. Utrikesministern har
också i riksdagen uttalat att regeringen ämnar verka för att den
nödvändiga internationella enighet som krävs för oberoende
vetenskapliga studier uppnås. I flera kärnvapenstater pågår
medicinska studier om effekterna på de människor som mer direkt
utsattes för effekterna av provsprängningarna. Det är enligt
utskottet angeläget att göra deras resultat tillgängliga för en
bred krets forskare. Utskottet förutsätter att regeringen aktivt
deltar i den fortsatta internationella diskussionen i denna
fråga och därvid tar de egna initiativ som enligt regeringens
bedömning kan vara motiverade.
Med det ovan anförda får yrkande 6 i motion U402 (s) anses
besvarat.
Icke-första användning och negativa säkerhetsgarantier
Motionen
I yrkande 8 i ovan citerade motion föreslås att Sverige skall
lägga fram ett förslag om icke-första användning,
icke-användning och olagligförklarande av kärnvapenanvändning.
Enligt motionärerna ökar säkerheten om kärnvapenmakterna
utfäster sig att aldrig använda sina vapen. Dessutom finns i dag
folkrättsliga grunder för att användningen av kärnvapnen kan
förbjudas i en konvention: Kärnvapenmakterna har i mer än 46 år
tillämpat icke-användningspraxis, bland FN:s medlemsstater finns
en övertygelse om olagligheten i användningen av kärnvapen, de
båda stora kärnvapenmakterna är övertygade om "att ett
kärnvapenkrig inte kan vinnas och aldrig får föras". I dagens
nya internationella situation är det lämpligt att försöka skapa
negativa säkerhetsgarantier för att ytterligare minska risken
för användning av kärnvapen.
Utskottet
Utskottet konstaterar att förslagen om icke-första användning
och ett förbud mot användning av kärnvapen har stått på
dagordningen i internationella fora under en lång följd av år
utan att frågan har kunnat föras framåt. USA och OSS har nu valt
en metod med successiva minskningar i arsenalerna.
Utskottet anser att det är angeläget med en utveckling som på
olika sätt höjer kärnvapentröskeln. Ett åtagande om icke-första
användning skulle kunna vara ett steg på denna väg. Utskottet
har tidigare konstaterat (UU 1987/88:1) att åtaganden om
icke-första användning inte nödvändigtvis vinner i trovärdighet
om de görs inom ramen för en konvention.
Beträffande negativa säkerhetsgarantier konstaterade utskottet
i sitt betänkande 1990/91:UU18 att det kan finnas fördelar för
kärnvapenfria stater med denna typ av utfästelser från
kärnvapenstaterna, då den förra kategorin inte binds i
avtalsförhållanden till de senare. Sverige har enligt utskottet
naturligtvis intresse av att entydiga och villkorslösa
uttalanden om icke-användning av kärnvapen mot kärnvapenfri stat
görs av kärnvapenmakterna. Utskottet förutsätter att regeringen
kontinuerligt följer frågan och tar de initiativ som kan bedömas
vara ändamålsenliga.
Därmed avstyrks yrkande 8 i motion U402 (s).
Förbud mot icke-strategiska kärnvapen till sjöss
Motionerna
I motion U402 (s) anför motionärerna att Sverige hösten 1990
föreslog att förhandlingar om ett förbud mot icke-strategiska
kärnvapen till sjöss skulle inledas. Senare har USA och
Sovjetunionen ensidigt förklarat att de har för avsikt att dra
tillbaka sina taktiska kärnvapen till sjöss. Målet bör dock,
enligt motionärerna, vara att alla icke-strategiska kärnvapen
till sjöss förstörs under internationell kontroll. I motionens
yrkande 9 föreslås därför att Sverige fortsatt aktivt bör agera
för ett förbud mot dessa vapen.
Utskottet
Beträffande icke-strategiska kärnvapen till sjöss konstaterar
utskottet med tillfredsställelse att Förenta staternas president
i september 1991 deklarerade att alla taktiska kärnvapen med
undantag för ett begränsat antal flygburna bomber skulle dras
tillbaka och att en stor del av dessa vapen skulle förstöras. En
motsvarande, men i sitt innehåll något vagare, deklaration
gjordes senare av Sovjetunionens president. Dessa deklarationer
skulle innebära att samtliga sjöbaserade taktiska kärnvapen
avlägsnades och att de två berörda kärnvapenmakternas ytfartyg
och attackubåtar skulle bli kärnvapenfria efter en kort tid.
Därmed kommer kärnvapnen till sjöss att vara begränsade till de
vapen som finns på de strategiska ubåtarna.
Mot bakgrund av ovanstående är det enligt utskottet inte
meningsfullt att specifikt driva frågan om ett förbud mot
sjöbasering av dessa vapen.
Därmed avstyrks yrkande 9 i motion U402 (s).
Internationell kontroll av kärnvapen och kärnvapenregister
Motionerna
Motionärerna (U402, yrkande 10) anför vidare att man åren
efter det andra världskriget på förslag av USA i FN diskuterade
att ställa kärnvapnen under internationella kontroll. Avsikten
var att förhindra en okontrollerad kärnvapenkapplöpning.
Grundtankarna i denna plan bör nu enligt motionärerna tas upp
till ny diskussion. En början skulle kunna vara att upprätta ett
internationellt kärnvapenregister i FN:s regi. Sverige bör
därför i FN föreslå att kärnvapnen ställs under internationell
kontroll samt att ett internationellt kärnvapenregister i FN:s
regi upprättas.
Utskottet
Frågan om internationell kontroll av kärnvapnen har fått ökad
aktualitet genom risken för spridning av de kärnvapen som stod
under Sovjetunionens kontroll och den kunskap som fanns samlad
hos denna stats kärnvapenexperter. Utskottet konstaterar att
båda de stora kärnvapenmakterna har visat en ny och välkommen
öppenhet beträffande sina innehav av kärnvapen. I samband med
den amerikanske presidentens senaste unilaterala utfästelse i
januari 1992 lämnades en redovisning för hela den amerikanska
kärnvapenarsenalen. Uppgifter om de ledande kärnvapenmakternas
vapentyper och antal vapen är i dag därför tillgängliga på ett
helt annat sätt än tidigare. Det är emellertid önskvärt att en
motsvarande redovisning kommer till stånd beträffande samtliga
kärnvapen.
Den nya beredvillighet hos de ledande kärnvapenmakterna att
komma till rätta med de kontrollproblem som existerar bör enligt
utskottets mening ses mot bakgrund av de förslag om förstärkning
av icke-spridningsregimen och en utökad roll för IAEA som i dag
föreligger. Gulfkrigets utveckling och de avslöjanden som gjorts
om Iraks kärnvapenprogram har på ett dramatiskt sätt
understrukit kontrollfrågornas vikt. Samtidigt har därigenom
tydligt visats svårigheterna att kontrollera en stats
kärnvapenprogram mot dess vilja.
Utskottet utgår från att regeringen kontinuerligt följer
utvecklingen på detta område, främst vad gäller möjligheten till
internationellt stöd för ett kärnvapenregister och utsikterna
att genom ett sådant register få tillgång till relevant
information från medlemsstaterna. Utskottet anser därför att
förslag som bidrar till att begränsa de kärnvapenprogram som kan
finnas även utanför kretsen av de erkända kärnvapenmakterna
självfallet bör ges Sveriges stöd.
Något särskilt uttalande från riksdagen är inte erforderligt,
varför utskottet avstyrker yrkande 10 i motion U402 (s).
Skrotning av kärnvapen
Motionen
Enligt motionärerna i motion U402 (s), yrkande 11, har USA
politiskt intresse av att de sovjetiska kärnvapnen förstörs,
framför allt de taktiska. USA har teknisk och ekonomisk
kapacitet för detta och kunde erbjuda sig att i ömsesidiga och
balanserade former samtidigt skrota de egna vapensystemen i
motsvarande grad. Därför yrkas att Sverige i FN föreslår att USA
ställer upp med teknisk hjälp för skrotning av sovjetiska
kärnvapen och samtidigt skrotar de egna vapensystemen i
motsvarande grad.
Utskottet
Utskottet anser att det är angeläget att internationella
ansträngningar görs för att kärnvapen skrotas på ett säkert och
effektivt sätt. Det är därför med tillfredsställelse utskottet
kan konstatera att Förenta staternas regering i slutet av 1991
för budgetåret 1992 avsatte 400 miljoner USD att användas till
riktade biståndsinsatser till de tidigare sovjetiska
republikerna på detta område. Representanter för såväl den
amerikanska administrationen som den amerikanska kongressen har
uttalat att ytterligare insatser kan bli nödvändiga.
Utskottet konstaterar samtidigt att utrikesministern i
februari 1992 tillsatte en expertgrupp som skall förbereda
svenskt stöd till avveckling av nukleära och kemiska vapen i de
f.d. Sovjetrepublikerna. Enligt utrikesministern skall gruppen
bl.a. samordna Sveriges stöd med det stöd som kommer från
Förenta staterna och övriga europeiska länder.
Därmed får yrkande 11 i motion U402 (s) anses besvarat.
Sjöburna kärnreaktorer
Motionen
Enligt motion U411 (c) finns i dag närmare 600 kärnreaktorer
på fartyg och båtar runtom i världen. Dessa sjöburna reaktorer
utgör en stor risk för den marina miljön, och olyckor med sådana
reaktorer bör ägnas ökad uppmärksamhet. De riktlinjer i dag som
finns för sjöburna reaktorer gäller bara civila fartyg. Det är
enligt motionärerna angeläget att FN engagerar sig i frågan om
såväl civila som militära kärnreaktorer till sjöss. Som exempel
på lämpliga åtgärder nämns tillsättandet av en internationell
expertgrupp. I motionen föreslås därför att ett internationellt
förbud mot kärnreaktorer till havs på sikt införs.
Utskottet
Utskottet delar den oro motionären hyser för de risker som kan
förknippas med sjöburna kärnreaktorer. Sverige och de övriga
nordiska länderna har vid flera tillfällen tagit upp denna fråga
i internationella sammanhang. Frågan kompliceras emellertid av
det faktum att av de fartyg på vilka reaktorer finns placerade
är de flesta krigsfartyg. De enda civila kärnkraftsdrivna fartyg
i trafik är ett fåtal ryska isbrytare. Enligt sin stadga har
IAEA endast mandat att behandla civil användning av kärnkraft.
Eftersom de militära reaktorerna är kraftkällor för
krigsfartygen och inte utgör en del av vapnen ombord, har
reaktorerna aldrig tagits upp i bilaterala eller andra
nedrustningssammanhang. Vid IAEA:s generalkonferens hösten 1990
försökte de nordiska länderna på svenskt initiativ genomdriva
att IAEA:s och IMO:s (International Maritime Organization)
gemensamma säkerhetsriktlinjer från 1981 för civila
kärnkraftsdrivna fartyg skulle moderniseras. Frågan utreds för
närvarande inom IMO.
Därmed får motion U411 (c) anses besvarad.
Radiologiska vapen m.m.
Motionerna
Enligt Socialdemokraternas partimotion U402, yrkande 14, bör
Sverige i nedrustningskonferensen i Genève aktivt verka för ett
förbud mot radiologiska vapen, innehållande förbud mot angrepp
på kärnenergianläggningar. Ett förbud måste enligt motionärerna
också innehålla förbud mot angrepp på civila
kärnenergianläggningar. Inte minst i det tättbefolkade Europa
och nära inpå Sveriges gränser finns ett stort antal
kärnkraftverk med dålig säkerhet. Mot den bakgrunden är det
enligt motionärerna väsentligt att Sverige fortsätter att med
kraft driva frågan.
I samma motions yrkande 15 föreslås att Sverige bör verka för
ett internationellt förbud mot användning av laser mot soldater
på slagfältet på ett sådant sätt att de blir permanent blinda.
Utskottet
Utskottet konstaterade i sitt betänkande 1989/90:UU6 om
nedrustning att Sverige sedan flera år inom CD har arbetat för
att få till stånd en konvention mot radiologiskt orsakad
massförstörelse, omfattande även förbud mot angrepp på
kärnkraftsanläggningar. Sverige deltar i det arbete som bedrivs
inom FN:s ram för att kartlägga effekterna av joniserande
strålning, bl.a. inom FN:s vetenskapliga kommitté för att
studera effekterna av strålning (UNSCEAR).
Utskottet anser att frågan om radiologiska och andra inhumana
vapen, inklusive angrepp på civila kärnkraftsanläggningar, har
hög angelägenhetsgrad för Sverige i vars omedelbara närhet flera
kärnkraftsanläggningar finns lokaliserade. Utskottet
konstaterar att Sverige tillsammans med bl.a. Nederländerna och
Ungern i nedrustningskonferensen har lagt ett förslag om förbud
mot radiologiska vapen. Regeringen har också deklarerat sin
avsikt att driva frågan vidare inom ramen för CD i Genève.
Vad gäller frågan om laservapen har Sverige nyligen genom
bilaterala konsultationer med ett antal stater verkat för
förslag om förbud mot anti-personella laservapen som gör
människor blinda. Tanken var att en resolution härom skulle
antagas på den 26 Internationella Rödakorskonferensen som skulle
hållas i början av december 1991. Konferensen inställdes
emellertid, och enligt vad utskottet har inhämtat avser Sverige
nu i samråd med Internationella Rödakorskommittén (ICRC) utröna
andra möjligheter att nå fram till ett internationellt förbud
mot dessa vapen.
Därmed får yrkandena 14 och 15 i motion U402 (s) anses
besvarade.
NPT-avtalets förlängning och förstärkning av IAEA-garantierna
Motionerna
I motion U402 (s) yrkande 7 föreslås att Sverige aktivt bör
verka för att en förstärkning av IAEA-garantierna och för att
kärnvapenmakterna lever upp till sina förpliktelser i artikel VI
i NPT-avtalet. Sverige bör också medverka till att fler stater
ansluter sig till NPT. 1995 kommer frågan om NPT-avtalets
förlängning upp till behandling. Enligt motionärerna hävdar
många länder att om kärnvapenstaterna inte inlett förhandlingar
om ett fullständigt provstopp innan dess kommer avtalet inte att
förlängas mer än för en mycket begränsad tid. Motionärerna ser
en positiv utveckling i att Frankrike, Kina och Sydafrika m.fl.
stater beslutat att ansluta sig samt att Nordkorea har beslutat
ställa sin civila kärnkraft under IAEA-kontroll. Gulfkriget
visar enligt motionärerna dock att IAEA-garantierna inte är
tillräckliga och därför måste stärkas. Kunskaperna hos tusentals
arbetslösa sovjetiska kärnvapenexperter och tekniker kan enligt
motionärerna komma att spridas över världen och därmed bidra
till spridningen av kärnvapen.
Utskottet
Som utskottet i det ovanstående har påpekat är arbetet med ett
förhindrande av kärnvapnens spridning en av de mest centrala
frågorna på den internationella nedrustningsagendan. Utskottet
delar motionärernas syn på behovet av en stärkning av
icke-spridningsregimen och IAEA:s kontrollsystem. Som
motionärerna påpekar har flera länder knutit frågan om en
förlängning av NPT till kärnvapenstaternas nedrustningsåtaganden
enligt artikel VI samt till provstoppsfrågan. Det är enligt
utskottet därför nödvändigt att särskilda ansträngningar görs
för att åstadkomma såväl fullständigt provstopp som en
förlängning av NPT och en förstärkning av
icke-spridningsregimen.
Därmed får yrkande 7 i motion U402 (s) anses besvarat.
Kemiska vapen
Motionerna
Socialdemokraterna föreslår vidare i partimotionen U402,
yrkande 13, att Sverige bör intensifiera sitt arbete för en
konvention om kemiska vapen och aktivt arbeta för att ett
totalförbud och en förstörelse av dessa vapen snarast kommer
till stånd. Kriget i Persiska viken och avslöjandet av stora
arsenaler av kemiska vapen i Irak har på nytt visat behovet av
ett stopp för kemiska vapen och en fullständig kontroll över
dem. Förhandlingarna har gjort betydande framsteg, och en
konvention bör enligt motionärerna kunna slutföras om den
politiska viljan finns.
Utskottet
Utskottet konstaterar att Sverige sedan många år aktivt har
deltagit i de förhandlingar om ett totalförbud för kemiska vapen
som bedrivs inom nedrustningskonferensen i Genève. Även på detta
område har en positiv utveckling skett under senare år.
Förhandlingarna bedrivs för närvarande under mandatet att en
konventionstext skall föreligga under 1992. År 1990 kom Förenta
staterna och Sovjetunionen dessutom överens om att med början
1992 inleda en förstöring av existerande lager av kemiska vapen.
Rysslands president förklarade i januari 1992 att omfattande
praktiska svårigheter att inleda den utlovade förstöringen i
utsatt tid föreligger, men att detta inte innebar en förändrad
målsättning.
Utskottet anser det angeläget att en konvention som omfattar
förbud mot utveckling, framställning, användning och lagring av
samt handel med kemiska vapen snarast kommer till stånd.
Utskottet utgår från att regeringen fortsatt aktivt bidrar
härtill.
Med det ovan anförda anser utskottet yrkande 13 i motion U402
(s) besvarat.
Internationell vapenhandel
Motionerna
I tre motioner föreslås att Sverige skall verka för
begränsningar av den internationella vapenhandeln. I motion U402
(s) yrkande 16 föreslås att Sverige bör lägga förslag i FN om en
internationell regim för begränsning och kontroll av den
internationella vapenhandeln. Varje land bör rapportera till FN
om sin vapenproduktion, export och import. Detta register bör
vara tillgängligt för alla medlemsländer. FN bör också sätta upp
en kunskapsbank för information om den militära produktionen,
exporten och importen. Avsikten är enligt motionärerna inte att
förbjuda utan endast begränsa den internationella vapenhandeln.
I motion U403 (s) föreslås i yrkande 1 att Sverige skall verka
för att ett internationellt organ under FN inrättas och ges i
uppgift att begränsa och kontrollera den internationella
vapenhandeln. Varje land skall ha skyldighet att rapportera till
FN, och ett FN-register baserat på dessa uppgifter bör
upprättas.
I yrkande 4 i motion U614 (v) föreslås att Sverige
internationellt bör verka för en begränsning och kontroll av den
internationella handeln med krigsmateriel. Det finns enligt
motionärerna inte något reellt hopp om att världens
flyktingproblem skall kunna lösas så länge amerikansk och
europeisk vapenexport gör militarism och terrorism möjlig i
u-världen.
Utskottet
Beträffande åtgärder i internationella fora för att åstadkomma
en kontroll av den internationella vapenhandeln konstaterar
utskottet att Sverige 1988 stod som medförslagsställare när en
resolution angående internationella vapenöverföringar för första
gången antogs av FN:s generalförsamling. I resolutionen
uppmanades medlemsstaterna bl.a. att stärka sina nationella
system för övervakning och kontroll samt att skapa större
öppenhet på området. Sverige har också till FN:s
generalsekreterare redovisat sin positiva syn på upprättandet av
ett registreringssystem för vapenhandeln.
Utskottet konstaterar vidare att generalförsamlingen i
december 1991 antog en resolution som uppmanar FN:s
medlemsstater att informera FN-sekretariatet om import och
export av tyngre konventionella vapen som stridsfordon,
artilleripjäser och robotar etc. Uppgifter skall också på
frivillig basis lämnas om innehav av sådana system. Information
skall för första gången presenteras i april 1993 och då avse
kalenderåret 1992. På sikt avses registret eventuellt vidgas
till att omfatta även andra vapentyper. Sverige var en av många
medförslagsställare till denna resolution.
Ett FN-register om handeln med konventionella vapen är enligt
utskottet ett viktigt steg mot ökad internationell öppenhet i
frågan och kan tjäna som ett förtroendeskapande instrument.
Utskottet utgår från att regeringen fortsatt aktivt verkar för
en utvidgning av registret.
Med det ovan anförda betraktar utskottet yrkande 16 i motion
U402 (s), yrkande 1 i motion U403 (s) och yrkande 4 i motion
U614 (v) som besvarade.
Krig och miljö
Motionerna
I motion U410 (c) hänvisas till de miljöförstörande effekter
väpnade konflikter har. Motionären anför att en ny
Genève-konvention innehållande regler för förebyggande av
allvarliga miljöeffekter i samband med krigshandlingar kan komma
att behövas. Kriget i Irak aktualiserar enligt motionären
behovet av en konvention. Parallellt med ett konventionsarbete
bör ansträngningar göras för att samla information om sambandet
mellan krig och miljö.
Utskottet
Gulfkriget visade enligt utskottets mening med all tydlighet
hur allvarliga konsekvenserna på miljön kan bli även av
geografiskt och tidsmässigt begränsade konflikter. Utskottet
konstaterar att Sverige också på detta område har varit aktivt i
internationella fora. På svenskt initiativ rekommenderade
exempelvis FN:s miljöstyrelse i maj 1991 regeringarna att
överväga en förstärkning av folkrätten i fråga om allvarliga
miljöeffekter av krigföring. FN:s konferens om miljö och
utveckling i juni 1992 är enligt utskottet ett lämpligt
tillfälle att driva dessa frågor vidare.
Med det ovan anförda betraktar utskottet motion U410 (c) som
besvarad.
Global fredstjänst
Motionerna
I två nästan likalydande motioner, U405 (v) och U612 (s, fp,
c, kds, v), föreslås att Sverige bör verka för att en FN-studie
kommer till stånd om möjligheterna att utveckla en global
fredstjänst baserad på principen om icke-våld. Människor som går
in i global fredstjänst skall få en gedigen utbildning och
träning i bl.a. icke-våld och konfliktlösning för att bl.a.
kunna främja mänskliga rättigheter och skydda miljön, slå vakt
om och utveckla barns rättigheter, lära ut metoder och
strategier för aktivt icke-våld, bistå dem som hotas av
kidnappning, tortyr eller mord samt bistå flyktingar, t.ex. då
de återvänder till sina hemländer.
Utskottet
Utskottet ser positivt på utvecklandet av ett globalt
fredsarbete i den anda som motionärerna beskriver. Ett
omfattande och hängivet arbete utförs av en lång rad enskilda
organisationer, vilket resulterat i värdefulla insatser i många
länder. Utskottet delar också motionärernas uppfattning att
samarbete och erfarenhetsutbyte mellan de organisationer som
engagerat sig i dessa uppgifter skulle vara värdefullt för en
vidareutveckling av verksamheten.
Inom Förenta nationerna har den nye generalsekreteraren
påbörjat ett ambitiöst program för att effektivisera och
rationalisera arbetet i FN-sekretariatet. Till de prioriterade
uppgifterna hör att utvidga och förstärka den avdelning som
ansvarar för de fredsbevarande operationerna. Under senare år
har de civila inslagen i de fredsbevarande operationerna blivit
allt större. Sverige har aktivt deltagit i denna utveckling. I
denna bemärkelse pågår en utveckling i den riktning motionärerna
föreslår. Det är enligt utskottet naturligt att FN fortsätter på
den inslagna vägen. Utskottet förutsätter att regeringen tar de
initiativ som bedöms lämpliga och realistiska för att driva
denna utveckling vidare.
Med det ovan anförda betraktar utskottet motion U405 (v) och
motion U612 (s, fp, c, kds, v) som besvarade.
Internationellt nätverk av vänorter
Motionerna
I motion U601 (kds) anförs betydelsen av vänskap och
förtroende mellan människor i olika länder för en bestående
fred. Utveckling av ett världsomspännande nätverk av vänorter
borde enligt motionären ge förutsättningar för ökat
fredsbevarande och bör dessutom vara ett sätt att långsiktigt
motverka främlingsfientlighet och rasism i skilda länder världen
över. FN bör vara det sammanhållande organet för detta nätverk.
Utskottet
Avseende upprättandet av ett världsomspännande strukturerat
vänortsnätverk konstaterar utskottet att de svenska kommunerna
redan är brett engagerade i det internationella vänortsarbetet.
Vid val av vänorter har hittills det huvudsakliga syftet varit
att vänorterna skall kunna ge varandra ett ömsesidigt utbyte.
Detta frivilliga kontaktutbyte bör enligt utskottet uppmuntras.
Utskottet anser däremot inte att det internationella
vänortsarbetet skulle främjas av en samordning inom FN:s ram.
Därmed avstyrks motion U601 (kds).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande den säkerhetspolitiska utvecklingen
att riksdagen förklarar yrkandena 1 och 2 i motion
1991/92:U401, yrkande 1 (berörd del) i motion 1991/92:U402 och
yrkande 4 i motion 1991/92:U404 besvarade med vad utskottet
anfört,
2. beträffande nedrustningsåtgärder
att riksdagen förklarar yrkande 1 (berörd del) och yrkande 2 i
motion 1991/92:U402 besvarade med vad utskottet anfört,
3. beträffande samarbetsmönster i Europa
att riksdagen med avslag på motion 1991/92:U407 (berörd del)
förklarar yrkande 19 i motion 1991/92:U402 och yrkande 1 i
motion 1991/92:U404 besvarade med vad utskottet anfört,
4. beträffande säkerheten i norra Europa
att riksdagen förklarar yrkande 12 i motion 1991/92:U402,
yrkande 2 i motion 1991/92:U404 och motion 1991/92:U409
besvarade med vad utskottet anfört,
5. beträffande svensk säkerhetspolitik
att riksdagen förklarar yrkande 3 i motion 1991/92:U402,
yrkande 1 i motion 1991/92:U517 och yrkande 3 i motion
1991/92:U534 besvarade med vad utskottet anfört,
men. (v)
6. beträffande fullständigt provstoppsavtal
att riksdagen förklarar yrkande 5 i motion 1991/92:U402
besvarat med vad utskottet anfört,
7. beträffande miljömässiga konsekvenser av kärnvapen
att riksdagen förklarar yrkande 6 i motion 1991/92:U402
besvarat med vad utskottet anfört,
8. beträffande icke-första användning och negativa
säkerhetsgarantier
att riksdagen avslår yrkande 8 i motion 1991/92:U402,
res. 1 (s)
9. beträffande icke-strategiska kärnvapen till sjöss
att riksdagen avslår yrkande 9 i motion 1991/92:U402,
res. 2 (s)
10. beträffande kärnvapenregister m.m.
att riksdagen avslår yrkande 10 i motion 1991/92:U402,
res. 3 (s)
11. beträffande kärnvapenskrotning
att riksdagen förklarar yrkande 11 i motion 1991/92:U402
besvarat med vad utskottet anfört,
12. beträffande sjöburna kärnreaktorer
att riksdagen förklarar motion 1991/92:U411 besvarad med vad
utskottet anfört,
13. beträffande radiologiska vapen m.m.
att riksdagen förklarar yrkandena 14 och 15 i motion
1991/92:U402 besvarade med vad utskottet anfört,
14. beträffande NPT-avtalet och IAEA-garantierna
att riksdagen förklarar yrkande 7 i motion 1991/92:U402
besvarat med vad utskottet anfört,
15. beträffande kemiska vapen
att riksdagen förklarar yrkande 13 i motion 1991/92:U402
besvarat med vad utskottet anfört,
16. beträffande internationell vapenhandel
att riksdagen förklarar yrkande 16 i motion 1991/92:U402,
yrkande 1 i motion 1991/92:U403 och yrkande 4 i motion
1991/92:U614 besvarade med vad utskottet anfört,
17. beträffande krig och miljö
att riksdagen förklarar motion 1991/92:U410 besvarad med vad
utskottet anfört,
18. beträffande global fredstjänst
att riksdagen förklarar motion 1991/92:U405 och motion
1991/92:U612 besvarade med vad utskottet anfört,
19. beträffande internationellt vänortsnätverk
att riksdagen avslår motion 1991/92:U601.
Stockholm den 28 april 1992
På utrikesutskottets vägnar
Daniel Tarschys
I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Pierre
Schori (s), Nic Grönvall (m), Mats Hellström (s), Maj Britt
Theorin (s), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T
Svensson (s), Viola Furubjelke (s), Karl-Göran Biörsmark (fp),
Göran Lennmarker (m), Berndt Ekholm (s), Birgitta Hambraeus (c),
Fanny Rizell (kds) och Richard Ulfvengren (nyd).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bertil Måbrink (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Icke-första användning och negativa säkerhetsgarantier
(mom. 8)
Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Karl-Erik
Svartberg, Nils T Svensson, Viola Furubjelke och Berndt Ekholm
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "8 i motion
U402 (s)" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en framtida säkerhetsordning som baseras
på användning av eller hot om användning av kärnvapen inte är
acceptabel. Som påpekas i motion U402 (s) finns alltid en risk
för kärnvapnens användning så länge de existerar, trots att
politiska ledare i kärnvapenstaterna själva principiellt kanske
motsätter sig deras användning. Möjligheten till
kärnvapenanvändning måste därför enligt utskottets mening på
lång sikt elimineras. Ett viktigt folkrättsligt steg vore att
förbjuda användning av kärnvapen. Ett sådant steg skulle kunna
inleda en process som leder till allmän och fullständig
nedrustning.
Under 1980-talet framstod enligt utskottets mening allt
tydligare att staters förhållande till icke-användning av
kärnvapen konstituerade en begynnande process av sedvanerätt.
Grunden för en ny lag, såväl sedvane- som avtalsbaserad,
existerar redan: Kärnvapenmakterna har i mer än 46 år tillämpat
icke-användningspraxis. I de flesta medlemsstater i FN finns
också en övertygelse att användningen av kärnvapen skulle stå i
motsättning till humanitära och internationella normer.
I den nya internationella situation som råder i dag är det
enligt utskottets mening också möjligt att stärka den pågående
processen genom att förhandla fram internationella
överenskommelser eller förstärka negativa säkerhetsgarantier för
att ytterligare minska risken för användning av kärnvapen. Ett
steg i denna riktning vore att alla kärnvapenmakterna förband
sig att inte använda kärnvapen först. Sådana deklarationer har
redan avgivits av Kina och det förutvarande Sovjetunionen. Denna
typ av utfästelser skulle kunna följas av en internationell
överenskommelse om totalförbud mot användning av kärnvapen.
I likhet med motion U402 (s) anser utskottet därför att
Sverige bör lägga fram förslag om icke-första användning,
icke-användning och olagligförklarande av kärnvapenanvändning.
Därmed tillstyrks yrkande 8 i motion U402 (s).
dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
8. beträffande icke-första användning och negativa
säkerhetsgarantier
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U402 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Icke-strategiska kärnvapen till sjöss (mom. 9)
Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Karl-Erik
Svartberg, Nils T Svensson, Viola Furubjelke och Berndt Ekholm
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som
börjar med "Beträffande icke-strategiska" och slutar med "9 i
motion U402 (s)" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att Förenta staternas ensidiga deklaration,
följd av Sovjetunionens, att dra tillbaka sina taktiska
kärnvapen till sjöss måste ses som en positiv utveckling.
Problemet att varken bekräfta eller förneka förekomsten av
kärnvapen ombord torde exempelvis därmed kunna lösas. Dessa
förslag innebär emellertid inte att samtliga av denna kategori
av kärnvapen förstörs. En del av dem förs endast i land och blir
på så sätt tillgängliga för eventuell utplacering i ett senare
skede. I likhet med Socialdemokraternas partimotion U402 anser
utskottet att målsättningen måste vara att alla icke-strategiska
kärnvapen till sjöss förstörs under internationell kontroll.
Sverige bör i konsekvens med detta resonemang därmed fortsatt
aktivt agera för ett förbud mot icke-strategiska kärnvapen till
sjöss.
Därmed tillstyrks yrkande 9 i motion U402 (s).
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
9. beträffande icke-strategiska kärnvapen till sjöss
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U402, yrkande 9,
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Kärnvapenregister m.m. (mom. 10)
Pierre Schori, Mats Hellström, Maj Britt Theorin, Karl-Erik
Svartberg, Nils T Svensson, Viola Furubjelke och Berndt Ekholm
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "Frågan om" och på s. 24 slutar med "10 i motion U402
(s)" bort ha följande lydelse:
Som påpekats i Socialdemokraternas partimotion U402 (s)
diskuterades i FN på förslag av USA åren efter det andra
världskriget att ställa kärnvapnen under internationell
kontroll. Avsikten var att förhindra en okontrollerad
kärnvapenkapplöpning. Grundtankarna i denna plan bör nu, i den
förändrade världspolitiska situationen som råder, tas upp till
ny diskussion. En början kan enligt utskottets mening göras
genom att ett internationellt kärnvapenregister i FN:s regi
snabbt upprättas, omfattande alla nationella arsenaler.
Utskottet anser att Sverige i FN bör föreslå att kärnvapnen
ställs under internationell kontroll samt att ett
internationellt kärnvapenregister i FN:s regi upprättas.
Därmed tillstyrks yrkande 10 i motion U402 (s).
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
10. beträffande kärnvapenregister m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U402, yrkande 10,
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Bertil Måbrink (v) anför:
De genomgripande omvälvningarna i Central- och Östeuropa har i
grunden förändrat det säkerhetspolitiska läget i Europa. Å ena
sidan har supermaktskonfrontationen upphört, men å den andra har
nya -- eller nygamla -- konflikter blossat upp i det f.d.
Sovjetunionen och Jugoslavien. Ryssland framträder på nytt som
europeisk stormakt, vilket ses med viss oro av dess grannar --
inte minst de baltiska staterna. Flera av de central- och
östeuropeiska staterna söker sin säkerhet hos Nato, medan
Ukraina uttalat önskan att bli neutralt och Kroatien närmat sig
den alliansfria rörelsen. Säkerhetsläget är sålunda flytande.
Den svenska neutralitetspolitiken är en stabiliserande faktor.
Den ger oss möjlighet att bidra konstruktivt till arbetet för
fred, gemensam säkerhet och nedrustning i FN, ESK och andra
internationella fora.
Sveriges politik måste vara förutsebar för omvärlden och får
inte göras beroende av de västeuropeiska stormakternas
sammanfallande eller motstridiga intressen. Därför måste
huvudlinjen i den svenska säkerhetspolitiken vara alliansfrihet
i fred syftande till neutralitet i krig.
Detta måste vara utgångspunkten för förhandlingarna med EG om
ett eventuellt svenskt medlemskap, som -- om den kommande
folkomröstningen säger ja -- kommer att innebära att Sverige
ansluter sig till den Europeiska unionen (EU). EU:s gemensamma
utrikes- och försvarspolitik skall omfatta alla frågor som berör
EU:s säkerhet inbegripet en framtida utformning av en gemensam
försvarspolitik, som på sikt kan leda till ett gemensamt
försvar. Detta låter sig inte förenas med svensk militär
alliansfrihet.
EU-medlemskapet innebär i sig inte medlemskap i Västeuropeiska
unionen (WEU). Men WEU är -- enligt Maastrichtfördraget -- en
integrerad del av EU:s utveckling och skall verkställa EU-beslut
när dessa har försvarsimplikationer. Hur den framtida
konstruktionen kommer att gestalta sig skall avgöras i de
förhandlingar som inleds 1996 inför WEU-fördragets utlöpande
1998.
WEU-staterna uttalade på Maastrichtmötet sin avsikt att
utveckla WEU dels som EU:s försvarskomponent, dels som
medel att stärka Natos europeiska pelare. Denna deklaration är
fogad som bilaga till Maastrichtfördraget. Den anger samtidigt
hur nära arbetsförbindelser skall utvecklas EU--WEU och
WEU--Nato, exempelvis genom att synkronisera mandatperioder,
sammanträdestider och -platser.
Medlemskap i Europeiska unionen är därför oförenligt med den
svenska neutralitetspolitiken.
Jag anser därför att riksdagen med bifall till yrkande 3 i
motion U534 (v) som sin mening bör ge regeringen till känna att
Sveriges säkerhetspolitik alltfort skall vila på principen
alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under
moment 5 borde ha hemställt:
5. beträffande svensk säkerhetspolitik
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U534, yrkande 3,
samt med anledning av motion 1991/92:U402, yrkande 3 och motion
1991/92:U517, yrkande 1, som sin mening ger regeringen till
känna vad som ovan anförts.
Särskilt yttrande
Samarbetsmönster i Europa (mom. 3)
Richard Ulfvengren (nyd) anför:
Ny demokrati anser att svensk säkerhetspolitik skall utformas
på ett sådant sätt att en betryggande försvarsförmåga
upprätthålls i händelse av krig i vårt närområde. Vilka medel
som bäst lämpar sig för att nå säkerhetspolitikens mål betingas
av den långsiktiga utvecklingen i världen runt omkring oss.
De senaste årens utveckling, vad avser säkerhetspolitiken,
pekar entydigt mot att Sverige militärt kommer att växa in i den
Västeuropeiska unionen. Ny demokrati välkomnar denna utveckling
och anser att neutralitetspolitiken är överspelad. En ståndpunkt
som vi intog i vårt partiprogram under valrörelsen 1991 och som
i dag har bekräftats av verkligheten.
Den svenska säkerhetspolitiken skall karakteriseras av ett
aktivt och fullvärdigt deltagande i arbetet för de mål som
numera delas av alla europeiska stater. Skall vi vara med i EG
och senare den Europeiska unionen, skall vi vara det på allvar
och på alla områden.