I betänkandet behandlas regeringens proposition 1990/91:199 om
förbud mot vissa dopningsmedel och de motioner som väckts med
anledning av propositionen. Vidare behandlas några
motionsyrkanden om åtgärder mot dopning från den allmänna
motionstiden 1990 och 1991. Även vissa motionsyrkanden om
narkotika behandlas i betänkandet.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag. Samtliga
motionsyrkanden avstyrks.
Propositionen
I proposition 1990/91:199 har regeringen föreslagit att
riksdagen antar förslaget till lag om förbud mot vissa
dopningsmedel.
Lagförslaget återfinns som bilaga till betänkandet.
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1991/92:So1 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen i samverkan med
idrottsrörelsen bör ta initiativ för att förhindra dopning med
hjälp av biotekniskt framställda läkemedel.
1991/92:So2 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om beteckning på dopning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillägg till listan över substanser som
ökar produktionen av röda blodkroppar, såsom erytropoietin.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990 och 1991
1989/90:So226 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om internationellt samarbete.
1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om snabb klassificering av nya narkotiska
preparat.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju821.
1990/91:So277 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder mot doping.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Kr513.
1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett effektivare samarbete på
narkotikaområdet i Norden.
1990/91:So529 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om initiativ till att förhindra att bioteknik
utnyttjas för doping.
1990/91:So534 av andre vice talman Christer Eirefelt m.fl.
(fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om
straffskärpning för dopingbrott.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Kr526.
Utskottet
Bakgrund
Genom beslut den 29 juni 1989 förordnade chefen för
socialdepartementet i samråd med chefen för bostadsdepartementet
regeringsrådet Susanne Billum Stegard att undersöka möjligheten
att via ändringar i läkemedelslagstiftningen minska tillgången
på dopningsmedel. Uppdraget redovisades hösten 1989 i
promemorian (Ds 1989:60) Åtgärder mot doping. I promemorian
föreslogs en särskild lag om vissa medel med hormoniell
inverkan. Promemorian har remissbehandlats.
Regeringen beslutade i maj 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lag om
förbud mot vissa dopningsmedel. Lagrådet har lämnat förslaget
utan erinran.
Allmänt om dopning
Dopning har länge använts i samband med idrottsutövning och
innebär i princip att idrottsutövaren försöker att förbättra sin
prestationsförmåga på ett konstlat sätt. Hittills har de
farmakologiska dopningsmedlen dominerat i detta sammanhang.
Förutom dessa medel kan nämnas bloddopning, där en del av
idrottsutövarens blod lagras och reinfunderas strax före en
tävling för att hans syretransportkapacitet skall öka.
Internationella olympiska kommittén (IOC) tog inför 1986 års
olympiska spel fram en lista över substanser som var att
betrakta som dopningsmedel. IOCs lista hålls aktuell genom
upprepade revideringar.
Den i Sverige centrala definitionen på dopning är antagen av
Riksidrottsmötet 1989 och bygger på IOCs definition. Denna
lyder: "Dopning är användandet av substanser tillhörande de
olika grupperna av förbjudna medel, men också användandet av
illegala metoder, som t.ex. bloddopning." Härtill hör den nyss
nämnda dopningslistan, som senast reviderats i april 1990, då
erytropoietin tillkom.
IOC ackrediterar dopningslaboratorier efter vissa normer. År
1990 fanns 20 ackrediterade laboratorier. Ett av dessa är
dopinglaboratoriet vid Huddinge sjukhus, som drivs i samarbete
mellan Sveriges riksidrottsförbund (RF) och Stockholms läns
landsting. De anställdas löner samt analysutrustningen betalas
från RFs anslag på statsbudgeten. För innevarande budgetåret har
riksidrottsstyrelsen anslagit 6 milj.kr. för bl.a. förstärkning
av laboratoriets resurser.
För kontrollverksamheten har RF ca 200 ideellt arbetande
kontrollfunktionärer som utför oanmälda stickprovskontroller
under träningsperioderna och förannonserade kontroller i samband
med tävlingar. Dopningsprovet är ett urinprov, som skickas till
laboratoriet för analys. Analysresultatet meddelas RFs
dopningskommission, som i händelse av positivt resultat anmäler
ärendet till berört specialförbund för bestraffning.
Kommissionen bevakar specialförbundets bestraffning och kan
överklaga ärendet till riksidrottsnämnden.
Inom den svenska idrottsrörelsen bedrivs ett arbete i
internationell samverkan för att få fram nya analysmetoder. En
lista över dopningspreparat har utarbetats i samarbete mellan
idrottsrörelsen, Apoteksbolaget och läkemedelsverket.
Idrottsrörelsen har också tagit initiativ för att få till stånd
en märkning av de förbjudna dopningsmedlen.
I Sverige är förskrivningen av de läkemedel som används i
dopningssammanhang enligt uppgift förhållandevis liten. Det
stora tillflödet av anabola steroider sker genom införsel från
utlandet. Möjligheten till legal införsel för privat bruk är med
hänsyn till de bestämmelser som gäller begränsad, varför
importen till allra största delen är illegal. Statistik från
åren 1987--1989 visar på ett 30-tal tullbeslag per år av
hormonpreparat. År 1990 gjordes 45 tullbeslag. År 1987
beslagtogs bl.a. drygt 160 000 tabletter och ampuller. För år
1990 var siffran ca 488 000, fördelat på ca 482 000 tabletter
och 6 000 ampuller. För narkotika bedöms att ca 5 % av den
illegala importen beslagtas. För hormonpreparaten antas
procentsatsen vara betydligt lägre.
När det gäller internationellt samarbete kan särskilt nämnas
Europarådets konvention mot dopning, som för Sveriges del trädde
i kraft den 1 juli 1990 (prop. 1989/90:142, SoU30, rskr. 316).
De konventionsslutande parterna förbinder sig bl.a. att genom
lagstiftning och administrativa åtgärder begränsa
tillgängligheten och bruket av anabola steroider. För att
övervaka tillämpningen av konventionen har inrättats en särskild
övervakningsgrupp.
Gällande bestämmelser
De grundläggande svenska bestämmelserna om
läkemedelshanteringen finns i läkemedelsförordningen (1962:701),
som innehåller bestämmelser om bl.a. tillverkning, införsel,
handel och hantering i övrigt. I anslutning till
läkemedelsförordningen finns ett antal föreskrifter av olika
slag som närmare reglerar läkemedelshanteringen. Genom en sådan
föreskrift (LVFS 1990:22) av socialstyrelsen (numera
läkemedelsverket) har läkemedelsförordningen gjorts tillämplig
också på hanteringen av anabola steroider, androgener med anabol
effekt, t.ex. testosteron samt tillväxthormon.
Straffet för den som bryter mot läkemedelsförordningens
bestämmelser är normalt dagsböter. Detta gäller bl.a. i fråga om
den som tillverkar, saluhåller, eller försäljer läkemedel utan
att vara berättigad till det eller som åsidosätter det krav på
aktsamhet som finns uppställt i förordningen.
Läkemedelshanteringen har varit föremål för en allmän översyn
genom 1983 års läkemedelsutredning, som i betänkandet (SOU
1987:20) Läkemedel och hälsa lagt fram förslag till en
läkemedelslag jämte ett förslag till lag om kontroll av
narkotika. Förslagen bereds för närvarande i regeringskansliet.
Bestämmelser om narkotika finns i narkotikastrafflagen
(1968:64), narkotikaförordningen (1962:704) samt
läkemedelsverkets narkotikakungörelse (LVFS 1990:45). Vidare
upprättar läkemedelsverket förteckningar över narkotika (LVFS
1990:47). Med narkotika förstås enligt 8 § narkotikastrafflagen
läkemedel eller hälsofarliga varor med starkt vanebildande
egenskaper eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor
med sådana egenskaper och som 1. på sådan grund är föremål för
kontroll enligt en internationell överenskommelse som Sverige
biträtt, eller 2. av regeringen har förklarats skola anses som
narkotika enligt lagen. Syftet med lagstiftningen är att
begränsa användningen av narkotika till sådan som sker för
medicinska och vetenskapliga ändamål. Straffet för
narkotikabrott av normalgraden är fängelse i upp till tre år.
Grovt narkotikabrott kan ge upp till tio års fängelse.
Olovlig införsel och utförsel regleras i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling. Enligt tullagen (1987:1065) föreligger
skyldighet att vid införsel av vara anmäla den för förtullning.
Samma skyldighet föreligger även vid utförsel. Den som utan att
göra anmälan hos tullen inför eller utför gods, för vilket skall
erläggas tull eller annan avgift eller för vilket gäller
införsel- eller utförselförbud, döms, i fall av uppsåt, för
varusmuggling. Även vilseledande vid tullbehandling
straffbeläggs i lagen. Straffet är böter eller fängelse i upp
till sex år. För smuggling av narkotika finns en särskild,
strängare straffskala som gör det möjligt att döma ut upp till
tio års fängelse.
Propositionen i huvuddrag
I propositionen läggs fram förslag till en särskild lag om
förbud mot vissa dopningsmedel. Förslaget omfattar syntetiska
anabola steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon
samt kemiska substanser som ökar produktion och frigörelse av
testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon.
De angivna medlen får enligt förslaget inte annat än för
medicinskt eller vetenskapligt ändamål införas till landet,
överlåtas, framställas, förvärvas i överlåtelsesyfte, bjudas ut
till försäljning eller innehas.
Uppsåtlig överträdelse av lagens förbud -- dopningsbrott --
skall kunna straffas med fängelse i upp till två år. För ringa
brott föreslås påföljden bli böter eller fängelse i högst sex
månader. När det gäller olovlig införsel hänvisas till
bestämmelserna i varusmugglingslagen.
Genom en hänvisning till 23 kap. brottsbalken straffbeläggs i
förslaget också försök eller förberedelse till sådant
dopningsbrott som inte är att anse som ringa om gärningen gäller
annan befattning än innehav.
Lagförslaget innehåller också bestämmelser om förverkande och
beslag.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.
Benämningen dopning
I motion 1991/92:So2 av Barbro Westerholm (fp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om beteckning på dopning (yrkande 1).
Enligt motionären har den aktuella typen av otillåtna
manipulationer såväl i Sverige som utomlands alltid benämnts med
det engelska ordet doping. Därför bör enligt motionären den
engelska benämningen, som är en fackterm som bör vara
internationell, behållas i lagen.
Även i motion 1991/92:So1 av Lennart Brunander m.fl. (c)
anförs att beteckningen doping bör behållas. Motionärerna har
dock inget yrkande härom.
Till utskottet har vidare inkommit en skrivelse daterad den 11
september 1991 från Riksidrottsförbundet.
I skrivelsen anför förbundet att ända sedan den aktuella typen
av otillåtna manipulationer började att uppmärksammas inom
idrotten har företeelsen benämnts med det engelska ordet doping.
Beteckningen har enligt förbundet vunnit allmän spridning i
sport- och idrottssammanhang över hela världen. Förbundet
ifrågasätter därför om det är lämpligt att ändra ett i Sverige
inte endast hos idrottsfolk utan även hos den breda allmänheten
väl inarbetat ord. Förbundet menar också att det i ett framtida
perspektiv är önskvärt att fackrelaterade begrepp är
universella.
Utskottet gör följande bedömning.
Benämningen dopning rekommenderas i bl.a. Svenska akademiens
ordlista, som används som norm för svensk stavning och
ordböjning. Den har också använts i den svenska översättningen
av Europarådets konvention på området och på senare tid även i
utskottsbetänkanden m.m. Med hänsyn härtill bör, i enlighet med
vad som föreslagits i propositionen, benämningen dopning
användas i lagen. Utskottet avstyrker motion 1991/92:So2 yrkande
1.
Inriktningen av lagstiftningen
I motion 1990/91:So277 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder mot doping (yrkandet delvis).
Enligt motionärerna bör narkotikaliknande preparat som används
för doping betraktas som narkotika eller i vart fall jämställas
med narkotika när det gäller exempelvis reglering av införsel,
försäljning och användning. Regeringen bör enligt motionärerna
skyndsamt utreda denna fråga och förelägga riksdagen de förslag
om åtgärder som kan komma att erfordras. (Motiveringen finns i
motion 1990/91:Kr513.)
I motion 1990/91:So534 av andre vice talman Christer
Eirefelt m.fl. (fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag om straffskärpning för dopingbrott. Motionärerna anser
att det förslag om straffskärpning och om en utökning av det
kriminaliserade området vad beträffar dopingmedel som
remissbehandlats snarast bör föranleda lagstiftning.
Vad beträffar möjligheten att låta narkotikalagstiftningen
omfatta de aktuella medlen anför föredraganden följande i
propositionen.
Med narkotika avses enligt 8 § narkotikastrafflagen sådana
läkemedel eller hälsofarliga varor som på grund av sina starkt
vanebildande egenskaper eller lättheten att kunna omvandlas till
varor med sådana egenskaper är föremål för internationell
kontroll enligt av Sverige biträdda överenskommelser samt sådana
varor som enligt förordnande av regeringen skall anses som
narkotika. Narkotikalagstiftningen är tillämplig på ett stort
antal dopningsmedel i grupperna stimulantia resp. narkotiska
analgetika. Anabola steroider och övriga här aktuella medel är
däremot inte, såvitt hittills har belagts, i sig vanebildande
eller beroendeskapande. Orsakerna till att de intas ligger
uppenbarligen på ett annat plan. Åtgärder mot missbruk av
anabola steroider etc. innebär därför inte samma slag av problem
som kampen mot de starkt vanebildande medel som snabbt kan
rasera inte bara missbrukarens hälsa utan också hans eller
hennes hela sociala situation. Missbruk av de nu aktuella
typerna av medel bör därför inte bekämpas inom ramen för
narkotikalagstiftningen utan genom en särskild lag.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att lagstiftningen
behöver skärpas så att samhället får ökade möjligheter att
bekämpa missbruket av dopningspreparat. Förslaget i
propositionen, i vilket utskottet i allt väsentligt instämmer,
får anses tillgodose motion So534 (fp). Också motion So277 (m)
yrkandet delvis får anses vara i huvudsak tillgodosedd, även om
utskottet inte kan instämma i att missbruket av vissa av de
aktuella medlen bör bekämpas inom ramen för
narkotikalagstiftningen. Utskottet avstyrker de nämnda
motionsyrkandena.
Omfattningen av kontrollen m.m.
Motioner
I motion 1990/91:So277 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder mot doping (yrkandet delvis).
Enligt motionärerna bör stöd lämnas till kontrollverksamhet och
sådan forskning som syftar till att utveckla metoder för att
avslöja doping. (Motiveringen finns i motion 1990/91:Kr513.)
I motion 1990/91:So529 av Lennart Brunander m.fl. (c)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om initiativ till att förhindra att bioteknik
utnyttjas för doping (yrkande 3). Motionärerna framhåller
att flera biologiskt framtagna läkemedel också kan användas som
dopingpreparat och att de inte kan spåras i dopningstester
eftersom de är kroppsegna. Regeringen bör i samverkan med
idrottsrörelsen ta sådana initiativ att missbruk av bioteknik
inom idrotten förhindras, anför motionärerna.
I motion 1991/92:So1 av Lennart Brunander m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att regeringen i samverkan med
idrottsrörelsen bör ta initiativ för att förhindra dopning med
hjälp av biotekniskt framställda läkemedel. Motionärerna
framhåller att biotekniskt framställda läkemedel som exempelvis
erytropoietin inte kan spåras eftersom de är kroppsegna.
Regeringen och idrottsrörelsen bör i samverkan ta initiativ för
att förhindra missbruk av bioteknik inom idrotten.
Läkemedelsverket bör som ett led i det arbetet se över
möjligheterna att skärpa förskrivningen av erytropoietin. Rätten
till förskrivning skulle exempelvis kunna begränsas till läkare
som behandlar njursjuka och personer med svår blodbrist, anför
motionärerna. Samma teknik skulle kunna användas när det gäller
tillväxthormon. En annan möjlighet som bör undersökas är enligt
motionärerna att tillsätta en ofarlig märksubstans som kan
spåras vid analys.
I motion 1991/92:So2 av Barbro Westerholm (fp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillägg till listan av substanser som ökar
produktionen av röda blodkroppar, såsom erytropoietin
(yrkande 2). Motionären menar att substanser av typ
erytropoietin bör omfattas av lagförslaget. Dessa substanser är
för närvarande svåra att spåra i kroppen, men utvecklingen inom
läkemedelsområdet sker snabbt. Läkemedel kan dessutom märkas på
olika sätt för att kunna spåras i organismen, anför motionären.
Dopningsmedlen
I sitt remissvar över departementspromemorian (Ds 1989:60)
Åtgärder mot doping föreslog socialstyrelsen att ytterligare
en grupp av hormoner skulle tas med i lagstiftningen och anförde
följande.
Denna grupp av hormoner påverkar bildandet av röda
blodkroppar. Socialstyrelsen har inga uppgifter om att denna
grupp använts i dopingsammanhang. I förebyggande syfte föreslås
följande tillägg till lagförslagets 1 §: Erytropoietin och andra
substanser som ökar produktionen av röda blodkroppar. I dag
finns erytropoietin registrerat som läkemedel och används bl.a.
i samband med transplantationer. Erytropoietin stimulerar
produktionen av röda blodkroppar. Vid kliniska prövningar har
biverkningar i form av högt blodtryck, hjärtinfarkt och
epileptiska anfall iakttagits.
Även Sveriges Farmacevtförbund förordade i sitt remissvar en
sådan utvidgning.
Svenska Läkaresällskapet framhöll under remissbehandlingen att
det var betänkligt att hela diskussionen om erytropoietin (det
hormon som stimulerar erytropoesen, och som nu är kommersiellt
tillgängligt och i praktiskt kliniskt bruk på vissa
indikationer) saknades i promemorian. Med erytropoietin kan man,
anförde sällskapet, förmoda att det blir möjligt att åstadkomma
en "farmakologisk autotransfusion", dvs. höga erytrocyttal och
hemoglobinnivå i blodet över normal nivå, med ökad
prestationsförmåga som följd.
Även Stockholms läns landsting behandlade frågan om
bloddopning genom tillförsel av erytropoietin i sitt remissvar.
Landstinget anförde att ämnet än så länge bara tillverkas på
licens, men att det kan behöva omfattas av lagstiftningen om det
blir införlivat i läkemedelsarsenalen.
I propositionen anförs (s. 17 f.) att det genom ny teknik har
blivit möjligt att i större kvantiteter och till lägre kostnad
framställa erytropoietin, en substans som ökar kroppens
produktion av röda blodkroppar. Erytropoietin har tills helt
nyligen varit mycket dyrt och svårtillgängligt på marknaden.
Beredningar av substansen är registrerade som farmacevtiska
specialiteter och används bl.a. i samband med transplantationer.
Föredraganden anser emellertid att underlaget i förevarande
sammanhang inte är tillräckligt för att kunna bedöma eventuella
negativa medicinska effekter av de blodbildande substanserna.
Särskild lagreglering av dessa substanser bör därför inte
genomföras för närvarande. Föredraganden förutsätter emellertid
att socialstyrelsen och läkemedelsverket noga följer
utvecklingen av dessa substansers användning.
I propositionen anförs vidare att erytropoietin numera tagits
upp på den dopningslista som har godkänts av den
övervakningsgrupp som arbetar inom ramen för den konvention som
Sverige är ansluten till. Detta talar enligt föredraganden för
att även sådana medel bör omfattas av regleringen. Erytropoietin
har dock inte närmare redovisats i departementspromemorian om
åtgärder mot dopning och det anses för närvarande inte möjligt
att spåra användningen av ämnet som dopningsmedel. Föredraganden
anser sig därför inte kunna -- utan ytterligare överväganden --
föreslå att regleringen bör omfatta medlet erytropoietin.
Föredraganden anför vidare att den framtida utvecklingen på
dopningsområdet -- främst uppträdandet av nya farliga
dopningsmedel -- också kan motivera att de regler som föreslås
utsträcks till andra grupper av substanser.
Kontroll och forskning
Socialstyrelsen och läkemedelsverket följer
utvecklingen på olika områden när det gäller dopning. Genom
bl.a. olika register har man uppsyn över den legala
förskrivningen av de preparat som kan användas i dopningssyfte.
Samhällets resurser för idrottsforskning har på senare år
förstärkts. Ett särskilt centrum för idrottsforskning har
inrättats i Stockholm. Centrumets uppgift är bl.a. att bedriva
forskning inom idrottens område och att svara för
forskarutbildning. Centrumet har även samordnande uppgifter.
Sedan 1970 arbetar även Idrottens forskningsråd, som är ett
organ inom Riksidrottsförbundet, med olika frågor om
idrottsforskning.
Den 1 juli 1992 skall idrottshögskolan i Stockholm starta
sin verksamhet som självständig högskoleenhet efter att tidigare
ha varit en institution vid högskolan för lärarutbildning i
Stockholm.
Nya professurer har inrättats under senare tid. Som
exempel kan nämnas tjänster i idrottsmedicin vid universiteten i
Umeå och Linköping. Den 1 juli innevarande år fanns enligt
uppgift sammanlagt nio professorstjänster i olika
idrottsrelaterade discipliner i landet.
Riksidrottsförbundet får statligt stöd för sina insatser
mot dopning via bl.a. anslaget E 2. Stöd till forskning och
utveckling m.m. i statsbudgeten (elfte huvudtiteln). För det
innevarande budgetåret har avsatts 10,1 milj.kr. för insatser
mot dopning och för forskning. Anslaget skall ses som ett
komplement till den forskning som kan erhålla anslag från
forskningsråden och till satsningarna på nya professurer vid
högskolorna. Som tidigare har nämnts används en del av anslaget
för att förstärka resurserna vid dopinglaboratoriet vid Huddinge
sjukhus.
Riksidrottsförbundet avser enligt vad utskottet har inhämtat
att göra en sammanställning av de forskningsprojekt om dopning
som förbundet vill få till stånd. Sammanställningen skall tjäna
som underlag för förbundets fortsatta arbete med att initiera
och stödja idrottsrelaterad forskning.
Internationella friidrottsförbundet har under innevarande år
lämnat ekonomiskt stöd till två svenska forskningsprojekt kring
dopning. Det ena projektet genomförs vid dopinglaboratoriet vid
Huddinge sjukhus och har till syfte att förbättra metoderna för
att upptäcka dopning med ämnet testosteron. Det andra projektet
har nyligen påbörjats vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och
syftar till att utveckla metoder för att avslöja dopning med
ämnen som påverkar bildandet av röda blodkroppar, såsom
erytropoietin.
Som tidigare har framgått deltar Sverige också på olika sätt i
det internationella arbetet för att komma till rätta med
dopningsproblemet.
Tidigare behandling
I betänkandet 1989/90:SoU30 behandlade utskottet
regeringens proposition 1989/90:142 om godkännande av
Europarådets konvention mot dopning och ett antal motioner (m,
c, och mp) om åtgärder mot dopning som väckts i anledning av
denna. Utskottet konstaterade att Riksidrottsförbundet bedriver
ett aktivt arbete när det gäller att utveckla idrotten och att
komma till rätta med dopningsproblemet. Utskottet framhöll
betydelsen av att ansträngningarna, nationellt och
internationellt, att komma till rätta med detta problem
fortsätter. När det gällde åtgärder för att förhindra dopning
med vissa ämnen framställda på genteknisk väg konstaterade
utskottet att det är just det svenska arbetet med att finna
kontrollmetoder som lett till att frågan om användning av
erytropoietin uppmärksammats av IOC. Utskottet utgick från att
de svenska insatserna på detta område fortsatte. Något särskilt
initiativ från riksdagens sida behövdes inte, ansåg utskottet,
som avstyrkte de då aktuella motionerna (res. m och c).
En motion (c) om åtgärder för att förhindra att biotekniskt
framtagna läkemedel såsom erytropoietin används som
dopningspreparat behandlades av utskottet i betänkandet
1990/91:SoU10. Utskottet hänvisade till vad det uttalat i
betänkandet 1989/90:SoU30 och tillade bl.a. att en proposition i
frågan förbereddes samt att det i budgetpropositionen
(1990/91:100 bil. 13) hade föreslagits att drygt 10 milj.kr.
skulle anvisas till idrottens forskning, utveckling och kampen
mot dopning. Med hänvisning till det anförda ansåg utskottet att
någon åtgärd av riksdagen inte var påkallad. Utskottet avstyrkte
därför motionen (res. c och mp).
Utskottets bedömning
Utskottet anser sig för närvarande inte ha tillräckligt
underlag för att förorda att den föreslagna lagens
tillämpningsområde skall utvidgas till att omfatta andra medel
än de som upptagits i förslaget. Utvecklingen när det gäller
användningen av dopningsmedel inom idrotten och kunskapen om
dessa medel sker emellertid snabbt. Utvecklingen bör därför noga
följas. Utskottet utgår från att regeringen, berörda myndigheter
och Riksidrottsförbundet gör detta när det gäller erytropoietin
och andra medel och vid behov vidtar lämpliga åtgärder. Med det
anförda avstyrker utskottet motion So2 (fp) yrkande 2.
För att komma till rätta med dopningsproblemet är det viktigt
med fortsatt forskning och metodutveckling. Dopinglaboratoriet
vid Huddinge sjukhus är här av särskild betydelse. Utskottet
vill även framhålla betydelsen av Riksidrottsförbundets
omfattande dopningsförebyggande arbete, inte minst för att inom
idrottsrörelsen sprida information om de stora farorna med
dopning och för att klargöra att viktiga etiska normer sätts
åsido vid denna verksamhet. Statens direkta ekonomiska stöd till
insatser mot dopning och för forskning uppgår under innevarande
budgetår till 10,1 milj.kr. Det är enligt utskottets mening
angeläget att staten även fortsättningsvis stöder det
dopningsförebyggande arbetet och att särskilt idrottsrörelsens
resurser därvid utnyttjas och tas till vara.
Förskrivningen i Sverige av de läkemedel som kan användas i
dopningssammanhang är av allt att döma förhållandevis liten. Det
stora inflödet av dopningspreparat sker i stället genom illegal
införsel från utlandet. Med hänsyn bl.a. härtill vill utskottet
för närvarande inte förorda skärpta regler för förskrivning
eller särskilda bestämmelser om märkning med spårsubstanser av
de läkemedel som kan användas för dopning. Utskottet förutsätter
dock att läkemedelsverket noga följer förskrivningen av de
läkemedel som kan användas i dopningssammanhang och vid behov
ser över reglerna för denna.
Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört behövs inte något
initiativ från riksdagens sida med anledning av motionerna So277
(m) yrkandet delvis, So529 (c) yrkande 3 och So1 (c). Utskottet
avstyrker därför motionerna.
Konkurrensfrågor
Utskottet har under hand uppmärksammats på frågan hur
lagförslaget straffrättsligt förhåller sig till lagen (1960:418)
om straff för varusmuggling.
I lagförslaget förbjuds dels olovlig införsel till landet av
dopningsmedel, dels vissa andra förfaranden med sådana medel.
Vad gäller olovlig införsel föreslås att varusmugglingslagen
skall tillämpas. För övriga förfaranden finns ett särskilt
straffstadgande i den föreslagna lagen.
Straffsatserna i förslaget till lag om förbud mot vissa
dopningsmedel är fängelse i högst två år eller, om brottet är
att anse som ringa, böter eller fängelse i högst sex månader.
Bestämmelserna i varusmugglingslagen är emellertid annorlunda.
Sålunda bestraffas varusmuggling i normalfallet med böter
eller fängelse i högst två år (enbart fängelse i högst tre år om
det rör sig om narkotika) och vid ringa brott med böter, högst
ettusen kronor (böter eller fängelse i högst sex månader om
det rör sig om narkotika). Från den 1 januari 1992 är straffet
för ringa brott som inte gäller narkotika penningböter, högst
tvåtusen kronor (prop. 1990/91:68, JuU10, rskr. 155).
Påföljden kan alltså bli beroende av vilka straffbestämmelser
som tillämpas i det enskilda fallet. Det finns emellertid
metoder hos domstolarna för att bemästra problem av detta slag.
Utskottet förutsätter att regeringen följer tillämpningen av den
nya lagen.
Vissa narkotikafrågor
I motion 1989/90:So226 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om internationellt samarbete (yrkande 12).
Enligt motionärerna är det angeläget att Sverige initierar
internationella åtgärder i kampen mot narkotikan. Sverige bör
således i FN arbeta för en prioritering av biståndsinsatser för
att underlätta den sociala och ekonomiska omställningen för
personer som är beroende av narkotikahandeln, t.ex. bönder som
sysslar med odling av kokabuskar i Colombia. Vidare bör Sverige
inom ramen för det nordiska samarbetet ta upp problemet med den
enligt motionärerna alltför positiva inställningen till
narkotika i Danmark och försöka få till stånd en harmonisering
av den nordiska lagstiftningen om narkotika.
I motion 1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om snabb klassificering av narkotika
(yrkande 12). Motionärerna framhåller att det är av
mycket stor vikt att nyintroducerade narkotiska preparat snabbt
klassificeras som narkotika så att de faller under den
lagstiftning som gäller på området. (Motiveringen finns i motion
1990/91:Ju821.)
I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett effektivare samarbete på
narkotikaområdet i Norden (yrkande 6). Enligt motionärerna
måste tullsamarbetet i Norden effektiviseras. Sverige bör därför
i Nordiska rådet kräva ett gemensamt agerande när det gäller att
hindra införsel av narkotika till de nordiska länderna.
I betänkandet 1991/92:SoU2 behandlade utskottet två
motionsyrkanden (m) liknande de nu aktuella. I betänkandet finns
en bakgrundsbeskrivning och en redogörelse för tidigare
riksdagsbehandling av liknande frågor. Utskottet konstaterade
att den nya regeringen i regeringsförklaringen har förutskickat
olika åtgärder för att komma till rätta med
narkotikabrottslighet och narkotikamissbruk. Mot denna bakgrund
ansåg utskottet att riksdagen inte nu borde göra några
uttalanden i de aktuella frågorna. Utskottet avstyrkte därför de
föreliggande motionsyrkandena.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker
motionerna So226 (m) yrkande 12, So276 (c) yrkande 12 och So336
(fp) yrkande 6.
4. beträffande omfattningen av kontrollen
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So277 yrkandet delvis,
1990/91:So529 yrkande 3 och 1991/92:So1,
5. beträffande förslaget till lag om förbud mot vissa
dopningsmedel
att riksdagen antar det i proposition 1990/91:199 framlagda
förslaget till lag om förbud mot vissa dopningsmedel,
6. beträffande vissa narkotikafrågor
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So226 yrkande 12,
1990/91:So276 yrkande 12 och 1990/91:So336 yrkande 6.
Stockholm den 28 november 1991
På socialutskottets vägnar
Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson
(m), Anita Persson (s), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c),
Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingela Thalén (s),
Jerzy Einhorn (kds), Johan Brohult (nyd), Jan Andersson (s),
Leif Carlson (m), Maj-Inger Klingvall (s), My Persson (m) och
Barbro Westerholm (fp).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Propositionens lagförslag
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning1
Propositionen1
Motioner1
Motioner väckta med anledning av propositionen1
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990
och 19912
Utskottet2
Bakgrund2
Allmänt om dopning3
Gällande bestämmelser4
Propositionen i huvuddrag5
Benämningen dopning5
Inriktningen av lagstiftningen6
Omfattningen av kontrollen m.m.7
Motioner7
Dopningsmedlen8
Kontroll och forskning9
Tidigare behandling10
Utskottets bedömning10
Konkurrensfrågor11
Vissa narkotikafrågor12
Hemställan13
Propositionens lagförslag14