I betänkandet behandlas ett stort antal motionsyrkanden om
olika hälso- och sjukvårdsfrågor. Motionerna utgör huvudparten
av de motioner om hälso- och sjukvård som väcktes under allmänna
motionstiden 1991. Vissa mera övergripande motionsyrkanden har
dock behandlats i samband med budgetbehandlingen (1990/91:SoU12)
eller i samband med särpropositioner. Här kan bl.a. nämnas
betänkandena 1990/91:SoU13 (psykiatrisk tvångsvård),
1990/91:SoU21 (primärvården), 1990/91:SoU22 (prioriteringar i
hälso- och sjukvården), 1990/91:SoU23 (folkhälsa) och
1990/91:SoU25 (äldreomsorg). Det bör också nämnas att riksdagens
revisorer granskat den svenska hälso- och sjukvården (förslag
1990/91:17) och lagt fram förslag till riktlinjer på området i
frågor om bl.a. vårdstrukturen, primärvården, slutenvården,
uppföljning och utvärdering m.m. Revisorernas förslag och vissa
motioner behandlas av utskottet i betänkandet 1991/92:SoU6.
I regeringsförklaringen har den nya regeringen aviserat att
den kommer att genomföra en större översyn av sjukvårdens
organisation och finansiering. Vidare anförs i förklaringen att
den snabba utvecklingen inom den medicinska och biologiska
forskningen ställer krav på en sammanhållen och etiskt förankrad
politik. Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden främst med
hänvisning till att riksdagen inte nu bör föregripa regeringens
kommande förslag på hälso- och sjukvårdsområdet.
Motionerna
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990
1989/90:So408 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag på inrättande av en
patientombudsman, i enlighet med motionens intentioner.
1989/90:So494 av Gullan Lindblad och Margit Gennser (m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen anhåller om en utredning
rörande en opartisk, fristående instans, patientombudsman, för
att tillvarata patienternas intressen i vården.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991
1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om benzodiazepiner och andra lugnande
preparat.
1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
10. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk kommitté med uppgift att komma med ett
heltäckande förslag till lagstiftning om genteknik och
angränsande områden inom bioteknik vilket har betydelse även för
diskussionen kring fosterdiagnostiken.
1990/91:So261 av Siw Persson m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om amalgamfria kliniker.
1990/91:So273 av Nils T Svensson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om inrättande av obligatorisk hörselkontroll före 65-årsåldern.
1990/91:So281 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att alla som
varit utsatta för tortyr skall erbjudas sakkunnig behandling
psykiskt och fysiskt på ett center för tortyroffer.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf627.
1990/91:So308 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
cancerutredning med uppgift att lägga fram konkreta förslag för
hur den prognostiserade cancerexplosionen skall kunna hejdas och
vändas till en nedgång i cancerfrekvensen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en sådan ny cancerutredning skall innehålla ett betydande inslag
av företrädare för det s.k. allmänmiljöperspektivet beträffande
cancerorsaker.
1990/91:So318 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om legitimering för socionomer.
1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om metadonbehandling,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sprututbytesprogram,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om läkemedelsberoende.
1990/91:So401 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att
snarast verkställa besluten om utarbetandet av allmänna råd i
enlighet med riksdagsbeslutet 1989 om legitimation av
kiropraktorer.
1990/91:So403 av Lena Öhrsvik och Bo Nilsson (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av åtgärder för ökad säkerhet och
trygghet för personer med epilepsi.
1990/91:So404 av Barbro Sandberg (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om användandet av titeln psykolog.
1990/91:So406 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inrättande av ett centrum för
missbildningsstudier.
1990/91:So407 av Martin Olsson och Birger Andersson (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om underlag för och förslag till beslut om
legitimation av Doctors of Naprapathy.
1990/91:So409 av Margit Sandéhn och Ingegerd Anderlund (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om införande av enhetliga regler
för tomgångskörning och skyltning om gällande regler.
1990/91:So410 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om legitimation av naprapater.
1990/91:So411 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att amalgam bör förbjudas som
tandfyllningsmaterial,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en avvecklingstid för
amalgamanvändningen bör fastställas till maximalt tre år,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en intensifiering av utvecklingen av
ofarliga alternativ som tandbehandlingsmaterial skall ske,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att 11 milj.kr. under en treårsperiod
ställs till förfogande för forskning kring ersättningsmaterial
för amalgam,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tandbehandlingsmaterial skall
betraktas som läkemedel och därmed underställas
biverkningskontroll,
6. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får
i uppdrag att skärpa de allmänna råden till tandläkarna så att
alla tandläkare informerar alla patienter om de alternativ som
finns för tandbehandling,
7. att riksdagen hos regeringen begär forskningspengar för att
starta någon form av institut eller centrumbildning där man kan
forska tvärvetenskapligt på universitetsnivå och samla både
medicinsk och odontologisk forskning för att få fram
tillförlitliga diagnos- och behandlingsmetoder för amalgamsjuka
patienter.
1990/91:So412 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ökad samverkan och en effektiv
användning av de lokala resurserna vad gäller den framtida
tandvården.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf217.
1990/91:So413 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen beslutar att utbildningstjänster i ortopedisk
medicin inrättas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
läkare med utbildning bör i enlighet med vad som anförts i
motionen erhålla specialistkompetens,
3. att riksdagen beslutar att en statlig vidareutbildning för
sjukgymnaster i ortopedisk medicin inrättas.
1990/91:So414 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen skall utreda
förutsättningarna för allmänna hälsokontroller för tidig
upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos kvinnor över 50 år.
1990/91:So415 av Hugo Bergdahl och Sigge Godin (fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det angelägna i att naprapater skall kunna
erhålla legitimation.
1990/91:So417 av Ulla Tillander (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utbildning för sjukvårds- och
socialtjänstpersonal.
1990/91:So419 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om WHO-universitet till Malmö.
1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar undanröja den maximering av antalet
metadonpatienter till 450 personer som föregående riksmöte
fastställde,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att undanröja köerna till
metadonbehandling,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om omprövning av sprututbytesprogrammet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hjälp till de prostituerade,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjlighet till anonymitet vid
hiv-testning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hiv-testning av invandrare m.fl.,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hiv-testning inom sjukvården,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sjukvård för hiv-smittade.
1990/91:So421 av Ingrid Hemmingsson och Bertil Persson (m)
vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att fosterdiagnostik skall utföras
om kvinnan och hennes läkare gemensamt gjort bedömningen att så
är angeläget,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud att
upplysa om kön i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får
i uppdrag att utforma regler avseende bifynd i enlighet med vad
som anförts i motionen.
1990/91:So422 av Karin Falkmer och Birgit Henriksson (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om legitimering av naprapater.
1990/91:So423 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att medel bör anslås till en kampanj för
att öka intresset för att bli blodgivare under den militära
grundutbildningen och under repetitionsövningarna.
1990/91:So424 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av utvärdering av landstingens
hiv/aids-bekämpande verksamhet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utdelandet av fria sprutor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av utvärdering och eventuell
lagändring vad gäller fria sprutor.
1990/91:So427 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om invandrarkvinnornas situation.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf617.
1990/91:So428 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder beträffande aborter och sexuellt
överförbara sjukdomar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en undersökning rörande
preventivmedelsanvändning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om särskilda insatser kring hälsa och
hälsoupplysning för invandrare.
1990/91:So429 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att dietister med kvalificerad högskoleutbildning bör erhålla
legitimation som skydd för sin yrkestitel.
1990/91:So430 av Göran Ericsson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en översyn av den nuvarande
nationella organisationen vad avser blod- och
blodproduktshanteringen i landet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nödvändigheten av en översyn av
blodhanteringen i landstingen visavi industrin sett från
ekonomisk synpunkt.
1990/91:So431 av Karin Falkmer (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om legitimering av dietister.
1990/91:So432 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kommuners möjlighet att kräva avgift för
överträdelse mot tomgångskörningsförbudet.
1990/91:So433 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en skärpning av tidsgränserna för abort.
1990/91:So434 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om aktiv dödshjälp vid samtycke.
1990/91:So435 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av lagstiftningen vad gäller
etiska frågor till följd av den medicinsk-etiska utvecklingen.
1990/91:So436 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behov av telefonjour för personer med
läkemedelsberoende.
1990/91:So437 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om forskning om läkemedels effekter på män
respektive kvinnor.
1990/91:So438 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om legitimation för dietister.
1990/91:So439 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen påverkar
landstingen så att dessa inrättar smärtkliniker i varje
landsting och att personalen får den utbildning och
vidareutbildning som denna verksamhet kräver.
1990/91:So441 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att socialstyrelsen bör uppmana
landstingen att värna om de små förlossningsenheterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att vårdplatserna bör finnas inom rimligt
avstånd var man än bor i landet.
1990/91:So442 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
ersättning för hemförlossning skall tas ut i enlighet med det i
motionen framlagda förslaget,
2. att riksdagen begär att regeringen skall låta ta fram en
samlad skrift som beskriver kulturella skillnader i synen på
födandet hos olika kulturer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en översyn skall göras så att inte landstingen sänker ambitionen
för bra barnavård.
1990/91:So443 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att både den enskilde patienten och
patientorganisationerna skall få ökat inflytande över hälso- och
sjukvården,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att patienter som vill ha saklig
information om alternativa behandlingsmetoder skall kunna få
denna och att samarbetet mellan den alternativa vården och den
etablerade skolmedicinen utökas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att hälsofrämjande verksamhet inom vården
får utökade resurser.
1990/91:So445 av Ove Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om legitimation av naprapater.
1990/91:So446 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de förebyggande insatsernas roll i
sjukvårdsarbetet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en långsiktig planering av
personalförsörjningsläget inom hälso- och sjukvården,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av satsningar på personalfrämjande
åtgärder för sjukvårdspersonalen.
1990/91:So447 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
återinrättande av en medicinalstyrelse,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ett oberoende och fristående
organ för bedömning av högsta möjliga kvalitet och service inom
sjukvården,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av förebyggande vård.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf267.
1990/91:So448 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utvärdering av kontaktspårningen,
4. att riksdagen beslutar om sådan ändring av smittskyddslagen
att såväl konsultation som behandling vid samhällsfarlig sjukdom
skall vara gratis för patienten oavsett om denne vänder sig till
den offentliga sjukvården eller försäkringsansluten
privatpraktiserande läkare,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om statlig ersättning till
transfusionssmittade hiv-patienter,
1990/91:So449 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en ökning av förebyggande vård och en
satsning på hälsoupplysning bör ske i enlighet med motionens
syfte,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att de patienter som vill ha en alternativ
behandlingsform under vissa villkor skall kunna få denna på
samma villkor som övrig vård,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en representant för alternativ vård
skall ingå i socialstyrelsen för att stimulera till ett större
samarbete och bättre förståelse mellan skolmedicinen och den
alternativa medicinen.
1990/91:So450 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att underlag för att ge naprapater
legitimation framläggs inom ett år.
1990/91:So451 av Karin Falkmer m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att arbetet med abortförebyggande åtgärder
intensifieras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av forskning bl.a. beträffande
informationsmetoder som når fram till de unga,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kuratorstöd alltid skall erbjudas
såväl före som efter en abort,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förbättra möjligheten att genomföra en
oplanerad graviditet.
1990/91:So453 av Per Stenmarck m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om legitimation för naprapater.
1990/91:So454 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
förbud för kvicksilver som konserveringsmedel i läkemedel.
1990/91:So455 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att en parlamentarisk utredning tillsätts om
amalgamfrågan.
1990/91:So456 av Barbro Westerholm och Ingrid Ronne-Björkqvist
(fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att garantera Sveriges
självförsörjning av blod och blodprodukter.
1990/91:So458 av Elver Jonsson och Kenth Skårvik (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en snabb utredning av alternativa
medicineringar och behandlingsformer i avsikt att ge verksamma
inom akupunktur m.fl. discipliner behörighet att utöva yrket
inom hälso- och sjukvården.
1990/91:So459 av Roy Ottosson m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att lagar och
förordningar bör ses över i syfte att ge kommunerna möjligheten
att låta parkeringsövervakare även övervaka
tomgångsbestämmelser.
1990/91:So460 av Lena Öhrsvik och Grethe Lundblad (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nationell uppföljning av samnordiskt
beslutade insatser beträffande reumatikeråret 1992.
1990/91:So462 av Gunnar Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om resurs- och organisationsproblem inom hörselvården.
1990/91:So465 av Iréne Vestlund och Gunnar Thollander (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att arbetet med kvalitetssäkring inom
sjukvården påskyndas.
1990/91:So467 av Gunilla André m.fl. (c, s, m, fp, v, mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om översyn av lagstiftningen om återkallelse
av legitimation.
1990/91:So469 av Ulla-Britt Åbark och Håkan Strömberg (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en avvecklingsplan för amalgam.
1990/91:So470 av Barbro Sandberg och Sigge Godin (fp) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får
i uppdrag att utreda ansvarsförhållandena vid återanvändning av
pacemaker.
1990/91:So472 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att socialstyrelsen med skyndsamhet bör
redovisa den utredning som skulle varit redovisad före utgången
av 1988.
1990/91:So477 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en översyn bör göras av utbildningen
till lymfterapeut, vilken skall vara godkänd och likvärdig på
flera platser i landet så att den motsvarar patienternas behov
av vård.
1990/91:So478 av Hans Nyhage (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att legitimation för
Doctors of Naprapathy bör införas fr.o.m. den 1 juli 1991.
1990/91:So479 av Rosa Östh och Barbro Sandberg (c, fp) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur ett
forskningscentrum på tungmetall- och spårelementområdet kan
inrättas.
1990/91:So480 av Rolf L Nilson (v) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om hörselkontroller för äldre.
1990/91:So481 av Rolf L Nilson (v) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om bristerna i hörselvården.
1990/91:So482 av Bo Nilsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en satsning på apparatur vid
kirurgisk behandling av epilepsi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en specialistgrupp för barn med
svårbehandlad epilepsi.
1990/91:So483 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utbildning om olika invandrargruppers
kulturer.
1990/91:So484 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om samordning av arbetet med värdering av
medicinska insatser.
1990/91:So486 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m)
vari yrkas att riksdagen begär att regeringen utreder frågan om
frivillig eutanasi.
1990/91:So487 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm
(fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om alternativa rådgivningsbyråer.
1990/91:So488 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av förbättrad vård av barn med
reumatiska sjukdomar.
1990/91:So491 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
amalgam skall förbjudas som tandlagningsmedel,
2. att riksdagen hos regeringen begär att forskningen för
framtagande av alternativa tandlagningsmedel intensifieras under
en avvecklingsperiod på tre år.
1990/91:So494 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förstärkta forskningsinsatser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av stödjande åtgärder på
handikappsidan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av fördjupad information om
whip-lash.
1990/91:So495 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av förebyggande insatser inom
psykiatrin i syfte att förhindra självmord.
1990/91:So498 av Gullan Lindblad och Inger Koch (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ett fristående nationellt organ för
bedömandet av sjukvårdskvalitet och sjukvårdsservice inrättas så
att WHOs mål nr 31 kan uppfyllas,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
återinrättande av en medicinalstyrelse.
1990/91:So501 av Per Stenmarck och Rune Rydén (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hälsopass.
1990/91:So502 av Bengt Silfverstrand och Bengt Kronblad (s)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om amalgam som tandlagningsmaterial,
2. att riksdagen hos regeringen begär att utbildning i
handhavande av alternativa material och ny arbetsteknik
intensifieras under en avvecklingsperiod fram till den 30 juni
1992.
1990/91:So504 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regler för kontroll, användning och tillsyn
av medicintekniska produkter samt tillsättande av
haverikommission för utredning av allvarligare olyckor inom
sjukvården.
1990/91:So505 av Eivor Husing m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om legitimation för dietister.
1990/91:So506 av Sven Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om alternativ medicin.
1990/91:So508 av Sven Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvärdering och åtgärder beträffande
amalgamets skadeverkningar.
1990/91:So509 av Gullan Lindblad och Birger Hagård (m) vari
yrkas
1. att riksdagen hos regeringen snarast begär en samlad
redovisning rörande de åtgärder som vidtagits i anledning av den
s.k. LEK-utredningen och övriga förslag till regeringen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tvärvetenskaplig forskning rörande
tungmetaller skall bedrivas som ett långsiktigt program med
årliga anslag,
3. att riksdagen beslutar att ett obligatoriskt
produktregister för dentala material snarast skall inrättas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att rapportering rörande biverkningar
snarast skall komma till stånd.
1990/91:So510 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det i nästa forskningspolitiska
proposition bör finnas förslag om en stärkt organisation för
omvårdnadsforskningen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till uppföljning
av vad Sverige gör för att nå WHOs mål om kvalitet i vården.
1990/91:So513 av Leif Olsson och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om köerna till reumatologenheterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utökade möjligheter till vård utomlands
för reumatikersjuka,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjlighet till medicinsk rehabilitering
hos varje sjukvårdshuvudman.
1990/91:So517 av Margó Ingvardsson och Elisabeth Persson (v)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
stärka patienternas rättssäkerhet enligt vad i motionen anförts
om en patientombudsmans funktion.
1990/91:So518 av Jan Jennehag och Gudrun Schyman (v) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får
i uppdrag att ta fram vetenskaplig dokumentation om
naprapaternas arbete.
1990/91:So519 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen beslutar att Doctors of Naprapathy skall erhålla
legitimation för utövande av sitt yrke inom hälso- och sjukvård.
1990/91:So520 av Sonja Rembo (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att vidta de åtgärder som erfordras för en lokalisering av
socialstyrelsens regionala representation för Västsverige till
Göteborg.
1990/91:So522 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt (m)
vari yrkas att riksdagen begär att regeringen låter utreda
patientens rätt att med hänvisning till dokumenterad
viljeyttring avstå från livsuppehållande medicinska insatser.
1990/91:So523 av Marianne Andersson i Vårgårda m.fl. (c) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en parlamentarisk utredning om amalgam,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en brett upplagd studie om amalgam.
1990/91:So524 av Görel Thurdin (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utredning av alternativmedicinens
betydelse för samhällsekonomin och samhällets framtida
förhållningssätt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förbättrad läkarutbildning inom området
"ortopedisk medicin",
3. att riksdagen beslutar att även naprapater skall ges
möjlighet till legitimering,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om socialstyrelsens uppgift att utreda
huruvida länsläkare kan vara inkopplade i
legitimeringsprocessen.
1990/91:So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillstånd också för Stockholms län att
genomföra verksamhet med utbyte av sprutor och spetsar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om borttagande av tak för metadonbehandling.
1990/91:So526 av förste vice talman Ingegerd Troedsson (m)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådana åtgärder
att tidigare gällande möjligheter återförs för läkare att
delegera beslut om vaccination till sjuksköterska.
1990/91:So528 av Görel Thurdin och Marianne Andersson i
Vårgårda (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en prövning av att anmälningsskyldigheten
till ansvarsnämnden uppfylls,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fritt läkarval samt ansvar för de
merkostnader detta kan medföra för gruppen felbehandlade,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rehabiliterande insatser för de
behandlingsskadade.
1990/91:So529 av Lennart Brunander m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att säkerställa svensk medverkan och insyn
i kartläggningen av den mänskliga arvsmassan,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om
skydd av genetisk integritet i enlighet med motionen,
1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om personalutveckling inom hälso- och
sjukvården,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av förbättrad kvinnosjukvård,
7. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får
i uppdrag att ge förslag till den framtida epilepsivården,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om reumatologkonsulenter inom primärvården,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om patientens säkerhet i vården.
1990/91:So532 av Margitta Edgren m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om placering av ett WHO-universitet i Malmö.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A495.
1990/91:So533 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett bättre stöd till tandvårdsrädda,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tandvård som ges inom hemsjukvård,
sjukhus och andra institutioner inte bara skall ges av
folktandvårdens personal.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf358.
1990/91:So535 av Kersti Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att en brett upplagd
studie genomförs för att klarlägga eventuella samband mellan
kvicksilver i t.ex. amalgam och diffusa sjukdomssymptom,
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A814.
1990/91:So638 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari
yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen av resurser till och
forskning om kvinnosjukdomar.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A812.
1990/91:Ub630 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur
tandläkarhögskolornas specialistvård skall kunna utnyttjas i den
reguljära tandvården.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf296.
Utskottet
Vård och behandling m.m.
Sjukvårdens kvalitet, patientsäkerhet m.m.
Motioner
I motion 1990/91:So447 av Sten Svensson m.fl. (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett oberoende och
fristående organ för bedömning av högsta möjliga kvalitet och
service inom sjukvården (yrkande 4). Detta sjukvårdens
kvalitetsorgan skall enligt motionärerna vara fristående från
alla producentintressen och utgöra ett organ som tar till vara
patienternas rätt.
Liknande synpunkter framförs i motion 1990/91:So498 av
Gullan Lindblad och Inger Koch (båda m) yrkande 1.
Motionärerna hänvisar även till ett av WHOs Europakommitté
antaget mål (nr 31) enligt vilket alla medlemsstater förbundit
sig att skapa metoder för att säkra kvalitet i vården.
I motion 1990/91:So484 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
föreslås en utredning om samordning och organisation av det
arbete med värdering av medicinska insatser som i dag utförs av
socialstyrelsen, Spri och SBU. Enligt motionärerna är det
önskvärt att de nämnda myndigheternas uppgifter såvitt avser
värdering av medicinska insatser koncentreras till ett organ som
är fristående från regeringskansliet. Det behövs också en
samverkan med läkemedelsverket såvitt avser frågor om
läkemedelsbehandling. Motionen mynnar ut i en begäran om ett
tillkännagivande till regeringen (yrkande 1).
I motion 1990/91:So510 av Margitta Edgren (fp) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till uppföljning av
vad Sverige gör för att nå WHOs mål om kvalitet i vården
(yrkande 3).
Även i motion 1990/91:So465 av Iréne Vestlund och Gunnar
Thollander (båda s) åberopas WHOs mål om ökad kvalitet i
sjukvården. Motionärerna begär ett tillkännagivande till
regeringen om att arbetet med kvalitetssäkring skall påskyndas.
Två motioner innehåller yrkanden om att en särskild
medicinalstyrelse skall inrättas, motionerna 1990/91:So447 av
Sten Svensson m.fl. (m) yrkande 3 och 1990/91:So498 av
Gullan Lindblad och Inger Koch (båda m) yrkande 2. I den
förstnämnda motionen framhålls att återinrättandet av en
medicinalstyrelse är nödvändigt om den medicinska kompetensen
centralt skall kunna ökas.
I motion 1990/91:So520 av Sonja Rembo (m) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om att vidta de åtgärder som
erfordras för en lokalisering av socialstyrelsens regionala
representation för Västsverige till Göteborg. Motionären anser
att Göteborg är ett bättre alternativ än t.ex. Jönköping.
Myndigheters och organisationers arbete med kvalitetsfrågor
m.m.
Socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Svenska Läkaresällskapet
och Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut (Spri) har nyligen tagit initiativet
till bildandet av en nationell samrådsgrupp för kvalitet i
hälso- och sjukvården. Samrådsgruppen skall förutom att verka
för att samordna kvalitetssäkringsarbetet på nationell nivå
verka för att ta till vara svenska och utländska erfarenheter av
kvalitetssäkring och för att enhetliga mått och metoder
utvecklas. Samrådsgruppen skall även stimulera och stödja
nationellt och lokalt kvalitetssäkringsarbete samt verka för att
information och kunskap förmedlas samt att undervisning i
kvalitetssäkring och kvalitetsuppföljning ingår i olika
vårdutbildningar.
Genom riksdagsbeslutet 1989 (prop. 1988/89:130, SoU24, rskr.
313) har socialstyrelsens framtida roll preciserats.
Socialstyrelsen skall numera koncentrera de centrala delarna av
sina insatser kring tillsyn och uppföljning samt
kunskapsutveckling och kunskapsförmedling. Socialstyrelsens
grundläggande uppgift såvitt avser hälso- och sjukvården är att
garantera individerna en säker sjukvård av god kvalitet. Detta
sker framför allt genom socialstyrelsens tillsyn över hälso- och
sjukvården men också genom att socialstyrelsen utarbetar
föreskrifter och allmänna råd.
I syfte att förstärka tillsynen har socialstyrelsen inrättat
särskilda regionala tillsynsenheter. Enheterna handlägger bl.a.
patientärenden och utövar tillsyn t.ex. genom besök i
förebyggande syfte. Den regionala organisationen har också till
uppgift att med hänsyn till patientsäkerheten bedriva en
"systemtillsyn" genom att följa upp att det finns fungerande
kvalitetssäkringssystem inom samtliga vårdenheter.
Som exempel på socialstyrelsens kvalitetssäkringsarbete kan
nämnas den riskdatabas som nu byggs upp vid den regionala
tillsynsenheten i Örebro. Till denna databas skall inrapporteras
alla olyckshändelser eller händelser som inneburit någon form av
risker. Ur databasen skall sedan hämtas underlag för information
i ett särskilt informationsblad, Riskronden.
Socialstyrelsen samarbetar också med olika professionella
grupper för att ta fram kvalitetssäkringsindikatorer. Sålunda
sker ett samarbete med Svenska Läkaresällskapet, Sveriges
läkarförbund och Svensk sjuksköterskeförening. Ett särskilt
arbete bedrivs i samarbete med sjukgymnasterna vid ett tiotal
sjukhus, där ett holländskt system för kvalitetssäkring nyligen
införts.
Olika initiativ har också tagits för att förstärka
sjukvårdshuvudmännens kvalitetssäkerhetsarbete.
Inom ramen för de senaste överenskommelserna mellan staten och
sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar från sjukförsäkringen
till sjukvårdshuvudmännen (de s.k. Dagmaröverenskommelserna) har
sålunda sjukvårdshuvudmännen åtagit sig att kontinuerligt följa
upp verksamheten som ett led i egenkontrollen. Detta innebär
bl.a. att sjukvårdshuvudmännen i samverkan med
Landstingsförbundet och med stöd från socialstyrelsen och Spri
bedriver ett arbete med att utveckla former för att mäta och
värdera vårdens kvalitet som underlag för att förbättra denna.
Inom ramen för 1992 års överenskommelse mellan
sjukvårdshuvudmännen och staten om ersättningarna från
sjukförsäkringen har parterna varit överens om att avsätta 20
milj.kr. för åtgärder hos sjukvårdshuvudmännen som syftar till
en förbättrad informationsförsörjning. I detta belopp ingår även
den under föregående år i särskild ordning beslutade
ersättningen till de sjukvårdshuvudmän som åtar sig att svara
för nationella register för produktkontroll samt för att
fortsätta arbetet med att öka tillgängligheten och kapaciteten
inom hälso- och sjukvården. I detta arbete skall
Landstingsförbundet samarbeta med socialstyrelsen.
Landstingsförbundet har nyligen publicerat två rapporter
som ger viss möjlighet att studera skillnader i resursfördelning
och resursutnyttjande mellan och inom landstingen och som ger
visst underlag för att belysa vad hälso- och sjukvården
presterar samt att bedöma hur väl insatta resurser utnyttjats.
Vidare har Landstingsförbundet med start i april 1991 inlett
fortlöpande rapportering av väntelistsituationen för ett antal
väldefinierade diagnoser. Inom ramen för det s.k. Dagmar
50-projektet har en uppföljning och utvärdering av
resursutnyttjande och tillgänglighet företagits och redovisats
inom sex medicinska specialiteter: ortopedi, kirurgi,
internmedicin, urologi, kvinnosjukvård och ögonsjukvård. När
dessa projekt avslutats vid utgången av år 1991 är avsikten att
förslag skall lämnas hur denna typ av uppföljningar skall kunna
företas kontinuerligt.
En arbetsgrupp med företrädare för socialdepartementet och
Landstingsförbundet bereder för närvarande frågan om hur
sjukvårdshuvudmännen skall kunna redovisa uppgifter om
prestationer i öppen och sluten vård, resurser, köer och
väntetider för vissa ingrepp, väntetider inom den öppna delen av
primärvården, antal färdigbehandlade patienter, effekter av
vården m.m.
Av Spris verksamhetsplan för perioden 1990--1992 framgår
att Spris arbete bedrivs inom fem programområden, varav ett har
rubriken Metoder för att utvärdera hälso- och sjukvården. Härmed
avses insatser för att utveckla metoder som gör att klinikerna
bättre kan följa och värdera den egna verksamheten och bedömning
av vilka medicinska åtgärder som är de lämpligaste. Som ett led
i detta arbete har Spri tagit initiativet till att utarbeta en
nationell kvalitetssäkringsstrategi för svensk hälso- och
sjukvård. Syftet är dels att stimulera till en bred satsning på
kvalitetssäkring inom häso- och sjukvården, dels att klargöra
arbets- och ansvarsfördelningen mellan inblandade parter på
lokal och central nivå. Strategin har presenterats i Spri
rapport 287 Kvalitetssäkring i svensk sjukvård -- förslag till
nationell strategi. Spri har publicerat även andra skrifter om
kvalitetssäkring. Här kan nämnas rapport 230 (Kvalitetssäkring
-- att mäta, värdera och utveckla vårdens kvalitet) och två
rapporter om kvalitetscirklar (rapporterna 265 och 291). I
rapporten Kvalitetssäkring i kirurgi och anestesiologi (rapport
289) föreslås kvalitetsindikatorer och metoder för att
rutinmässigt mäta, värdera och förbättra kvaliteten vid i
princip alla typer av kirurgi samt anestesiologi. I rapporten
Säkerhetsanalys -- säker användning av medicinteknisk utrustning
i vården (rapport 290) presenteras en metod för
kvalitetssäkringsarbete när det gäller medicinteknik.
På uppdrag av socialstyrelsen driver Spri ett särskilt projekt
som bl.a. inkluderar en genomgång av olika internationella
system för intern och extern kvalitetsrevision, ackreditering
och kvalitetssäkring. Även tillämpbarheten för svensk sjukvård
skall bedömas. Spri avser att publicera en inledande rapport om
projektet under hösten 1991. Inom ramen för projektet avser Spri
vidare att i samarbete med vissa sjukhus och/eller
sjukvårdsområden initiera kvalitetssäkringsarbete på
ledningsnivå. Samarbete i detta syfte har inletts med Nacka
sjukhus, Mölndals lasarett, länssjukhuset Ryhov i Jönköping och
universitetssjukhuset i Lund.
Ett problem i kvalitetssäkringsarbetet samt uppföljningen och
utvärderingen av hälso- och sjukvården har varit bristen på
uppföljningssystem. I syfte att avhjälpa vissa av dessa brister
tillsatte regeringen en särskild utredare att utarbeta förslag
till en för staten och sjukvårdshuvudmännen gemensam
informationsstruktur för hälso- och sjukvården m.m. (utredningen
om informationsstrukturen för hälso- och sjukvården,
INFHOS). Utredningen överlämnade våren 1991 betänkandet
Informationsstruktur för hälso- och sjukvården -- en
utvecklingsprocess (SOU 1991:18) till regeringen. Utredningen
har främst behandlat och klargjort frågor om ansvarsfördelningen
mellan de olika aktörerna och framhåller att arbetet med en
gemensam informationsstruktur bör ses som en fortlöpande
utvecklingsprocess, vars innehåll och form fortlöpande kommer
att påverkas av förändringar i hälso- och sjukvårdens
organisation, ledning och styrning, datateknikens utveckling
samt verksamhetens behov.
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik,
SBU, som tillkom genom ett regeringsbeslut år 1987, är en
fristående myndighet inom regeringskansliet. Enligt
regeringsbeslutet skall SBU verka för nationell samordning av
utvärdering av medicinsk metodik genom att bl.a. sammanställa
vetenskapligt grundade kunskaper på området. Arbetet skall vara
inriktat på utvärdering i vid mening och belysa de samlade
medicinska, ekonomiska, sociala och etiska konsekvenserna av
såväl etablerade som nya teknologier. Syftet med verksamheten är
att den skall ge underlag för beslut på statlig,
landstingskommunal eller medicinskt professionell nivå som leder
till god sjukvårdskvalitet och jämlik tillgång till effektiva
metoder i hela landet. Av SBUs första sex rapporter har fyra
anknytning till det kirurgiska området medan de två övriga --
Ont i ryggen och Gastroskopi -- har viss anknytning till
kirurgin men berör stora sjukdomsgrupper som tas om hand även av
allmänläkare, invärtesmedicinare m.fl.
Regeringen tillkallade i maj 1990 en särskild utredare med
uppdrag att utvärdera SBUs verksamhet och lägga fram förslag om
den framtida organisationen. Utredaren överlämnade i november
1990 betänkandet (SOU 1991:6) Utvärdering av SBU -- Utvärdering
av medicinsk metodik. Den särskilde utredaren konstaterar att
frågan om hur utvärderingen av medicinsk metodik får genomslag i
vården är av stor betydelse för den svenska sjukvårdens
förändring och utveckling. Utredarens grundinställning är att
SBU utför ett bra arbete inom ett högt prioriterat område.
Utredaren betonar särskilt att SBUs rapporter måste få praktiskt
genomslag på alla nivåer i den svenska sjukvården. I utredningen
förslås att SBU skall bli en särskild myndighet under
socialdepartementet i stället för att som hittills vara en
kommitté under socialdepartementet. Utredaren anser inte att SBU
skall samordnas eller integreras med någon annan organisation.
Utredaren tar även avstånd från tanken på en utvidgning av SBUs
verksamhet till socialtjänstens område.
Utredningens förslag har remissbehandlats och bereds nu i
regeringskansliet.
Tidigare behandling
Socialutskottet har i betänkandet 1990/91:SoU22
Prioriteringar i hälso- och sjukvården som en av flera viktiga
frågor som förtjänade ytterligare belysning pekat på det arbete
som SBU bedrivit för att finna metoder att prioritera mellan
olika terapier och tekniker. Utskottet uttalade därvid att det
är angeläget att detta arbete förs vidare.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat och
avstyrkt motionsyrkanden om återinrättandet av en
medicinalstyrelse. I betänkandet SoU 1987/88:16 t.ex.
erinrade utskottet sålunda om tidigare uttalanden och anförde
vidare att en offensiv hälsopolitik enligt utskottets mening
kräver en god samverkan mellan hälso- och sjukvården,
socialtjänsten och hälsoskyddet. Inriktningen av hälso- och
sjukvården mot förebyggande arbete och helhetssyn inom såväl
socialtjänst som hälso- och sjukvård ansåg utskottet starkt tala
för en integrering på det centrala myndighetsplanet av dessa
frågor. Utskottet framhöll dock att det är viktigt att
socialstyrelsen har en organisation som medger att styrelsen kan
fungera effektivt i sin roll som central förvaltningsmyndighet
för såväl hälso- och sjukvården som socialtjänsten. Utskottet
framhöll också vikten av att socialstyrelsen prioriterar
medicinsk uppföljning, tillsyn och rådgivning, utvärdering och
analys av hälso- och sjukvården samt resursanvändning och
effektivitet. Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen.
(res. m.)
I betänkandet 1989/90:SoU17 behandlades motioner om
socialstyrelsens regionala tillsynsenheter. Utskottet erinrade
om att riksdagen inte skall besluta om grundstrukturen när det
gäller en myndighets inre organisation utan om huvudinriktningen
av myndighetens verksamhet. Riksdagen borde därför enligt
utskottet inte ta ställning i frågan om förläggningen av de
regionala tillsynsenheterna. Motionerna avstyrks. (res. en (fp.)
Regeringen beslutade i juni 1990 att förlägga en regional
tillsynsenhet till Jönköping.
Omvårdnadsforskning
Motion
I motion 1990/91:So510 av Margitta Edgren (fp) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om att det i nästa
forskningspolitiska proposition bör finnas förslag om en stärkt
organisation för omvårdnadsforskningen (yrkande 2). Enligt
motionären bör det vara en angelägen uppgift att utveckla en
kvalificerad omvårdnadsutbildning som leder till licentiatexamen
i omvårdnad. Samtidigt måste landstingen utveckla tjänster som
kräver en sådan bakgrund. Det finns fortfarande inte någon
vårdfakultet i landet trots att omvårdnadsforskning är etablerad
sedan länge.
Bakgrund
Socialstyrelsen har givit ut allmänna råd i omvårdnad inom
sluten somatisk vård och primärvård (SOSFS 1990:15). Vid en
genomgång av ärenden i hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
(HSAN) har styrelsen konstaterat att brister i omvårdnaden i
vissa fall förelåg. Styrelsen har därför funnit det angeläget
att ge ut de allmänna råden och vänder sig som en första åtgärd
på området till sjuksköterskorna eftersom dessa är arbetsledare
och har det primära ansvaret. Styrelsen vill lyfta fram
omvårdnaden och betrakta den som övergripande.
Tidigare behandling
I betänkandet 1988/89:SoU16 behandlades bl.a.
omvårdnadsfrågor. Utskottet uttalade att kvaliteten i
omvårdnaden är viktig samt att forsknings- och utvecklingsarbete
på detta område är angeläget. Utskottet konstaterade vidare att
ett omfattande arbete bedrevs av olika myndigheter och
organisationer för att stimulera till försöksverksamheter med
utveckling av omvårdnadsarbetet och vårdorganisationen. Det
fanns inte skäl för något initiativ från riksdagens sida.
Patientens ställning i vården
Motioner
I motion 1990/91:So443 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om att både den enskilde
patienten och patientorganisationerna skall få ökat inflytande
över hälso- och sjukvården (yrkande 1). Motionärerna anser
att båda dessa skall tillfrågas och användas som remissinstans
vid organisationsförändringar och andra för dem intressanta
förändringar inom hälso- och sjukvården.
I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om patientens säkerhet i vården
(yrkande 11). Motionärerna anser att det finns mycket
som talar för att det bör inrättas en instans vid sidan av
hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN, förtroendenämnderna
och patientförsäkringen, dvs. fristående från
sjukvårdshuvudmannen och andra myndigheter som kan biträda
patienter t.ex. i att få rättelse och driva ärenden i domstol.
I motion 1990/91:So517 av Margó Ingvardsson och Elisabeth
Persson (båda v) hemställs att riksdagen hos regeringen
begär förslag om att stärka patienternas rättssäkerhet enligt
vad i motionen anförts om en patientombudsmans funktion. Enligt
motionärerna framstår det till synes som om patienterna är väl
tillgodosedda när det gäller möjligheter att få sina ärenden
prövade. Men det finns trots detta behov av ytterligare hjälp i
vissa situationer. Motionärerna anser att det finns behov för
patienter att få en opartisk bedömning av om det exempelvis är
befogat att driva ett avslagsärende från patientförsäkringen
vidare som civilt mål. Andra arbetsuppgifter för en
patientombudsman kan vara att initiera utredningar t.ex. då det
finns misstanke om att man från sjukvårdens sida underlåtit att
anmäla felbehandlingar eller allvarliga incidenter.
I motion 1989/90:So408 av Margó Ingvardsson m.fl. (v)
finns ett liknande yrkande.
I motion 1989/90:So494 av Gullan Lindblad och Margit
Gennser (båda m) hemställs att riksdagen hos regeringen
anhåller om en utredning rörande en opartisk, fristående
instans, patientombudsman, för att tillvarata patienternas
intressen i vården. Motionärerna anser att förtroendenämnderna
bör avskaffas och ersättas med en patientombudsman som har klara
juridiska funktioner och utses på ett från
sjukhusadministrationen helt fristående sätt.
Bakgrund
Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) innebar att
patientens ställning i hälso- och sjukvården stärktes.
Sedan den 1 juli 1980 finns vidare i varje landstingskommun på
försök en eller flera förtroendenämnder som skall förmedla
information och ge stöd och hjälp i olika former till
patienterna. Om nämnden t.ex. finner att en patient behöver vård
skall den medverka till att sådan vård lämnas. Den skall verka
för att patienternas rättigheter tas till vara och deras
integritet skyddas. Nämnden har även till uppgift att för de
ansvariga påpeka eventuella behov av resurser inom ett visst
område. Skyldigheten omfattar hälso- och sjukvården enligt
hälso- och sjukvårdslagen utom tandvården. Numera föreskrivs att
lagen (1980:12) om förtroendenämnder skall gälla tills vidare.
Enligt uppgift från socialdepartementet övervägs nu dessa
bestämmelser och en proposition kan förväntas inom kort.
Tidigare behandling
Utskottet har tidigare bl.a. hösten 1990 vid behandling av ett
motionsyrkande (c) om åtgärder för att förbättra
omhändertagandet av patienter uttalat att patienten skall stå i
centrum för hälso- och sjukvårdsarbetet (1990/91:SoU4 s.
16).
Hälso- och sjukvårdslagens liksom tillsynslagens syfte är att
inskärpa bl.a. detta. Patienten får aldrig uppfattas som ett
passivt föremål för vård utan skall ges tillfälle att aktivt
medverka. Enligt 2 a § hälso- och sjukvårdslagen skall vården så
långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med
patienten. Personalen bör tillsammans med patienten utforma och
genomföra vården. Inom hälso- och sjukvården pågår också arbete
med att utveckla vården och behandlingen av patienterna med
denna klara inriktning. Utskottet ansåg sig kunna förutsätta att
denna positiva utveckling fortsatte och att det sålunda inte
behövdes någon åtgärd från riksdagens sida för att syftet med
motionen skulle tillgodoses. Yrkandet avstyrktes.
Förebyggande vård
Motioner
I motion 1990/91:So447 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vikten av förebyggande
vård. För att människor skall kunna ta ett ökat ansvar för sin
hälsa behövs information om hur man undviker ohälsa och ökade
kunskaper om hur man behandlar lindrigare sjukdomstillstånd och
påskyndar tillfrisknande (yrkande 5). Motiv finns i motion
Sf267.
I motion 1990/91:So446 av Olof Johansson m.fl. (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de förebyggande insatsernas roll i
sjukvårdsarbetet (yrkande 3). Motionärerna framhåller att en
satsning på förebyggande insatser utgör en viktig strategi för
att motverka de stigande sjukvårdsbehoven. För att kunna
genomföra meningsfulla åtgärder krävs att orsakerna till ohälsa
analyseras.
I motion 1990/91:So449 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om att en ökning
av förebyggande vård och en satsning på hälsoupplysning bör ske
i enlighet med motionens syfte (yrkande 1). Motionärerna
anför att många av de påverkbara orsakerna till våra sjukdomar
finns i vår livsstil och vår miljö.
I motion 1990/91:So443 av samma motionärer begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om
att hälsofrämjande verksamhet inom vården får utökade resurser
(yrkande 4). Motionärerna anser att patientinformation och
patientinflytande inom vården bör öka. För att minska
vårdtrycket bör undervisning i egenvård ges i sjuk- och
hälsovård och via skolor och vårdskolor.
Tidigare behandling
I utskottets betänkande 1990/91:SoU4 behandlades flera
motioner om förebyggande vård bl.a. med liknande innehåll som de
nu aktuella. I betänkandet redovisades utförligt utredningar
m.m. samt tidigare utskottsbehandling (s. 28--33) vartill
hänvisas. Utskottet gjorde därefter följande bedömning.
Utskottet vill inledningsvis framhålla att utskottet helt
delar den grundläggande inställningen i motionerna att det
förebyggande arbetet inom hälso- och sjukvården har mycket stor
betydelse. Ett effektivt förebyggande arbete bidrar till ett
rationellt utnyttjande av hälso- och sjukvårdens resurser. Att
ohälsa förebyggs innebär även stora mänskliga vinster. Utskottet
har också i åtskilliga sammanhang tidigare framhållit att
satsningarna på att förebygga ohälsa måste intensifieras.
Den föregående redovisningen visar klart att det på många håll
och på många olika områden pågår ett omfattande arbete för att
förbättra folkhälsan. Folkhälsogruppen, socialstyrelsen,
Landstingsförbundet, Spri m.fl. gör insatser. I vissa fall pågår
det förebyggande arbetet redan för fullt, i andra fall planeras
insatser. Det finns enligt utskottet en stark medvetenhet hos
berörda myndigheter och organisationer om nödvändigheten av att
satsa på förebyggande vård.
Utskottet såg därför inte skäl till något tillkännagivande
till regeringen av det slag som efterlystes i motioner om de
förebyggande insatsernas roll i sjukvårdsarbetet (c) och ökad
satsning på hälsoupplysning (mp). Motionerna avstyrktes i
berörda delar. Reservation av (c) och (mp).
Riksdagen behandlade i våras en proposition om vissa
folkhälsofrågor (prop. 1990/91:175, SoU23, rskr. 376). Bl.a.
godkände riksdagen allmänna riktlinjer för folkhälsopolitiken.
Riksdagen beslutade också att ett folkhälsoinstitut skall
inrättas från den 1 januari 1992 som en självständig myndighet
under regeringen. Dess uppgift skall bl.a. vara att driva
hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete på nationell nivå
i nära samarbete med berörda myndigheter, lokala organ och
folkrörelser. Institutets huvudinriktning skall vara att nå de
särskilt utsatta grupperna i samhället och att minska hälsans
ojämlika fördelning genom att vidta åtgärder för att förbättra
deras situation. Institutet har ett särskilt ansvar för att det
förebyggande folkhälsoarbetet bygger på vetenskapligt väl
förankrat underlag och bör bedriva viss egen
forskningsverksamhet.
En organisationskommitté för folkhälsoinstitutet har
tillsatts (dir. 1991:77) för det förberedelsearbete som krävs
för att inrätta institutet.
Enligt ett nyligen avlämnat förslag (prop. 1991/92:25, bil. 4)
föreslås att tidpunkten för folkhälsoinstitutets inrättande
senareläggs till den 1 juli 1992.
Invandrare och hälso- och sjukvård
Motioner
I motion 1990/91:So428 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen
anförs om särskilda insatser kring hälsa och hälsoupplysning för
invandrare (yrkande 7). Motionärerna pekar på att
invandrarnas inställning till ohälsa, sex- och samlevnadsfrågor
m.m. skiljer sig många gånger från vår egen, vilket man måste ha
i åtanke när man utformar och genomför olika
hälsoupplysningsaktiviteter. Vidare kan en del invandrare varken
skriva eller läsa och kan därför inte tillgodogöra sig skriftlig
information.
I motion 1990/91:So483 av samma motionärer begärs ett
tillkännagivande till regeringen om utbildning om olika
invandrargruppers kulturer (yrkande 2). Motionärerna anför
att läkare som skall tjänstgöra vid kliniker eller vårdcentraler
med patienter med invandrarbakgrund bör få möjlighet till
utbildning om de aktuella invandrargruppernas kulturer, syn på
hälsa och förväntningar på hälso- och sjukvård.
I motion 1990/91:So427 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om invandrarkvinnornas
situation. Motionärerna anför att det har visat sig att många
invandrarkvinnor besitter god utbildning på vårdområdet, och det
kan inte nog betonas hur viktigt det är att deras yrkeskunskaper
snabbt tas till vara av det svenska samhället. Vidare framhålls
i motionen att det bör vara en rättighet för de kvinnor som så
önskar att begära en undersökning hos en kvinnlig gynekolog.
(Motiv till motionen finns i Sf617.)
Tidigare behandling
Utskottet har tidigare behandlat frågan om invandrarkvinnors
rätt till kvinnlig gynekolog. I betänkandet 1990/91:SoU6 (s.
38 f.) då utskottet senast behandlade frågan, pekade utskottet
på att socialstyrelsen i allmänna råd (1988:8) om Hälsovård för
flyktingar och asylsökande behandlar gynekologiska
undersökningar under ett särskilt avsnitt. Utskottet pekade
vidare på vad som sagts i betänkandet 1988/89:SoU15 (s. 28),
nämligen att det i första hand är en fråga för
sjukvårdshuvudmännen, men att sjukvårdshuvudmännen borde ägna
särskild uppmärksamhet åt frågan. Utskottet framhöll att
invandrarkvinnor, liksom andra kvinnor som anlitar sjukvården,
så långt möjligt bör få välja läkare. Utskottet ansåg att något
initiativ från riksdagens sida inte behövdes.
Utskottet har också beträffande vårdutbildade invandrares
medverkan i vården framhållit betydelsen av detta i betänkandet
1990/91:SoU4 (s. 88 och s. 90). Utskottet redovisade
vidtagna och planerade åtgärder samt framhöll betydelsen av att
detta arbete fortsatte och intensifierades. Ett motionsyrkande
(fp) med begäran om ett tillkännagivande om
fortbildningsinsatser för flyktingar med utländska vårdexamina
avstyrktes.
Insatser mot olika sjukdomar
Reumatiska sjukdomar
Motioner
I motion 1990/91:So460 av Lena Öhrsvik och Grethe Lundblad
(båda s) begärs tillkännagivanden till regeringen om
nationell uppföljning av samnordiskt beslutade insatser
beträffande reumatikeråret 1992. Motionärerna anför att Nordiska
rådet vid sin 37:e session i mars 1989 antog en rekommendation
till Nordiska ministerrådet att genomföra ett nordiskt
reumatikerår 1992 och en plan för förstärkta insatser i Norden
mot reumatiska sjukdomar. I social- och miljöutskottets
betänkande över ministerrådsförslaget om nordiskt reumatikerår
1992 hemställs dels att 1993 i stället utses till reumatikerår,
dels att de nordiska ländernas regeringar rekommenderas att
ställa tillräckliga medel till förfogande.
I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
begärs tillkännagivanden till regeringen om att
förutsättningarna för en organisation med reumatologkonsulter
inom primärvården bör utredas (yrkande 8). Primärvården har
enligt motionärerna svårigheter att ta hand om alla som söker
för reumatiska besvär. Det skulle därför behövas
reumatologkonsulter för sjukvårdsområdets vårdcentraler.
I motion 1990/91:So513 av Leif Olsson och Kenth Skårvik
(båda fp) hemställs att riksdagen ger regeringen till
känna att köerna till reumatologenheterna måste kortas
(yrkande 1). Vidare bör en större flexibilitet i
vårdstrukturer leda fram till slussning mot ett mera öppet
rehabiliteringsled. Det är i dag mycket svårt för den enskilde
att få för sin sjukdom anpassad vård i utlandet -- vårdplatser
som vanligen är billigare än i Sverige. Inom landet finns
speciella rehabiliteringssjukhus i Östersund och i Spenshult med
platser som är för få för att täcka efterfrågan. I motionen
begärs också tillkännagivande till regeringen om utökade
möjligheter till vård utomlands (yrkande 2). Slutligen yrkas
i motionen att möjlighet till medicinsk rehabilitering bör
finnas hos varje sjukvårdshuvudman (yrkande 3).
I motion 1990/91:So488 av Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om behovet av
förbättrad vård av barn med reumatiska sjukdomar. I motionen
anförs att det behövs ett nationellt centrum för
barnreumatologi.
Tidigare behandling m.m.
Utskottet har i flera betänkanden under senare år behandlat
motioner med anknytning till reumatiska sjukdomar.
Utskottet behandlade i betänkandet 1988/89:SoU2 ett
flertal motioner som berörde olika muskel- och skelettsjukdomar,
bl.a. vissa reumatiska sjukdomar. Utskottet inhämtade yttranden
över motionerna från bl.a. socialstyrelsen, Landstingsförbundet
och Svenska läkaresällskapet.
Utskottet konstaterade för sin del att patienter med långvarig
värk från muskler och mjukdelar utgör en mycket stor grupp bland
de långtidssjukskrivna, enligt socialstyrelsen 10--20 %.
Utskottet konstaterade vidare att remissinstanserna understött
motionernas krav på bättre kunskaper om sjukdomarnas omfattning
och analys av resursbehov och även att forskning är angelägen.
Det noterades att förbättrade diagnos- och behandlingsresurser
bedömts vara viktiga.
Utskottet delade uppfattningen att det är angeläget att
resurser satsas för att öka kunskaperna om primär fibromyalgi
och andra skelett- och muskelsjukdomar, eftersom dessa
sjukdomstillstånd i många fall leder till ett svårt lidande för
många människor och också medför stora kostnader för samhället.
Utskottet erinrade om att sjukdomarna i rörelseorganen också
uppmärksammats som ett angeläget medicinskt område under arbetet
med riktlinjer för hälso- och sjukvården inför 90-talet.
Utskottet hänvisade sedan till det arbete som inletts av
socialstyrelsen när det gäller förebyggande insatser mot
sjukdomar i rörelseorganen.
I betänkandet 1989/90:SoU10 behandlade utskottet bl.a. en
motion om reumatikernas situation. Utskottet uttalade att stor
uppmärksamhet bör ägnas de reumatiska sjukdomarna.
I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 73) uttalades att utskottet
vid flera tillfällen tidigare har framhållit vikten av både
förebyggande arbete och en god vård för dem som drabbas av
reumatiska sjukdomar.
Såvitt gällde yrkanden om reumatologkonsulter inom
primärvården och en ytterligare enhet i barnreumatologi ansåg
utskottet att frågan hur vården för olika sjukdomar skall
organiseras är en fråga för huvudmännen inom hälso- och
sjukvården och inte för riksdagen. Motionerna därom avstyrktes
(reservation fp).
Från socialstyrelsen uppges att det inte finns något reellt
underlag för att bedöma kösituationen för människor med
reumatiska symtom.
I en nyligen avlämnad redogörelse till riksdagen (redog.
1991/92:4) från Nordiska rådets svenska delegation anfördes
följande angående finansiering av det nordiska reumatikeråret
(s. 47).
Nordiska rådet rekommenderar de nordiska ländernas regeringar
att ställa tillräckliga medel till förfogande för att på
nationellt plan säkerställa genomförandet av det nordiska
reumatikeråret.
Social- och miljöutskottet framhöll att man genom ett
nordiskt reumatikerår kunde lyfta fram den reumatologiska
forskningen, då det fanns stort kunskapsbehov angående
orsakssamband, förbättrade behandlingsmetoder m.m. Enligt
utskottet skulle en nationell delfinansiering komma att bli
nödvändig. Detta liksom behovet av utförliga nationella
förberedelser talade för att man skulle uppskjuta genomförandet
av reumatikeråret till 1993.
Epilepsi
Motioner
I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
begärs att regeringen ger socialstyrelsen i uppdrag att ge
förslag till den framtida epilepsivården (yrkande 7). I
motionen anförs att ca 100 000 människor i Sverige lider av
epilepsi av olika svårighetsgrad. Av dessa borde ett stort antal
kunna beredas en bättre hjälp och förbättrad medicinsk eller
kirurgisk behandling.
I motion 1990/91:So403 av Lena Öhrsvik och Bo Nilsson (båda
s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om behovet av
åtgärder för ökad säkerhet och trygghet för personer med
epilepsi. I motionen pekas på den sociala sidan av
epilepsivården. Allmänna problem är skador vid anfall, social
isolering, problem med transporter och eget boende.
I motion 1990/91:So482 av Bo Nilsson m.fl. (s) hemställs
att riksdagen hos regeringen tillkännager att det krävs
särskilda resurser för att på ett adekvat sätt ta hand om barn
med epilepsi (yrkande 2). Förslag har framförts om bildande
av en överregional specialistgrupp med särskilt ansvar för dessa
barn.
I motionen begärs vidare ett tillkännagivande till regeringen
beträffande behov av inköp av en magnetencefalograf till
Karolinska sjukhuset (yrkande 1). Enligt motionärerna är det
nödvändigt med en statlig ekonomisk medverkan vid inköpet
eftersom kostnaden har angetts till ca 17 milj.kr.
Magnetencefalografen är en apparat som gör att man kan
lokalisera epilepsicentrum med mycket stor precision. Detta
möjliggör i sin tur ett alternativ till den konventionella
operationsmetoden på så sätt att operationen kan genomföras med
s.k. strålkniv, utan narkos och oblodigt.
Tidigare behandling m.m.
Utskottet behandlade i betänkandet 1990/91:SoU4 (s.
78--80) flera motioner om epilepsivården. Utskottet konstaterade
att inom såväl socialstyrelsen som statens beredning för
utvärdering av medicinsk metodik (SBU) pågick utredningsarbete i
syfte att förbättra vården för människor som drabbats av
epilepsi. Utskottet förutsatte att pågående utredningsarbete
skulle komma att leda till förbättringar av epilepsivården och
att något uttalande från riksdagen inte behövdes. Motionerna
avstyrktes.
SBU har kommit med en rapport om epilepsikirurgi
(preliminär upplaga juni 1991). Också statens medicinska
forskningsråd har under 1991 publicerat en översikt
(kunskapssammanställning) i samma ämne. Socialstyrelsen
räknar enligt uppgift med att dess rapport om epilepsivården
kommer senare i höst.
Smärtbehandling
Motion
I motion 1990/91:So439 av Anita Stenberg m.fl. (mp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen
påverkar landstingen så att dessa inrättar smärtkliniker i varje
landsting samt att personalen får den utbildning och
vidareutbildning som denna verksamhet kräver.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade i betänkandet 1988/89:SoU15 flera
motionsyrkanden om behandling mot smärta. I betänkandet
hänvisades bl.a. till socialstyrelsens kungörelse om
medikamentell smärtbehandling i terminal vård (SOSFS (M)
1979:21) och socialstyrelsens allmänna råd om smärtbehandling i
livets slutskede (Allmänna råd 1989:1). Råden tar upp olika
faktorer bakom smärtupplevelser och olika behandlingsmetoder.
Råden är emellertid inte avsedda endast vid vård i livets
slutskede. De allmänna råden anses kunna äga giltighet även i
många fall av smärttillstånd som drabbar människor med god
livsprognos. Det hänvisades också till av Svenska
läkaresällskapet och Örebro läkaresällskap anordnade
efterutbildningskurser om smärta och smärtbehandling och en av
Svenska läkaresällskapet och Spri utgiven dokumentation från
sådan efterutbildning (Spri-rapport 219).
Utskottet anförde vidare i betänkandet (s. 34):
Utskottet kan inledningsvis konstatera att motionärerna tar
upp ett mycket viktigt område, nämligen den stora betydelsen av
att människor med svåra smärtor kan få en effektiv behandling.
I en väl utbyggd sjukvård skall patienten kunna kräva god
smärtbehandling som ett led i god omvårdnad och adekvat
medicinsk behandling. Att så många människor inte får hjälp mot
svåra smärtor har många orsaker. Emellertid är förutsättningarna
för behandling av smärta bättre i dag än tidigare. Enligt
utskottet är det betydelsefullt att forskningen om
smärtbehandling kan utvecklas och vårdpersonalen stimuleras till
större kunskap om smärta och smärtbehandling.
All smärtbehandling är ett samarbete mellan patient och
sjukvårdspersonal, där patientens upplevelser är basen. Varje
vårdform har sina problem och sina möjligheter till lösningar.
Det är viktigt att åstadkomma ett gott samarbete mellan
primäransvarig läkare, vårdlag och läkare, sjuksköterska och
annan personal med specialkunskap i smärtlindring. Patientens
anhöriga får inte heller glömmas bort i sammanhanget. Det sker
en snabb utveckling när det gäller smärtbehandling, en
utveckling som bör stödjas med bl.a. resurser för utvärdering.
Vidareutbildning och handledning spelar en mycket viktig roll.
Utskottet delar uppfattningen i de aktuella motionerna att
vårdpersonalen såväl i sin grund- som fort- och vidareutbildning
måste få ökade kunskaper om smärtbehandlingens möjligheter. Det
är enligt utskottet också angeläget att socialstyrelsen tar sitt
ansvar för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling på området.
Ett viktigt initiativ för att öka kunskaperna om smärtbehandling
har redan tagits av Spri och Svenska Läkaresällskapet genom
anordnandet för något år sedan av den tidigare nämnda
efterutbildningskursen om smärta och smärtbehandling.
Vad utskottet anfört beslutade riksdagen sedermera att som sin
mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:213).
Utskottet anförde vidare:
När det gäller frågan om hur smärtbehandlingsarbetet bör
organiseras har utskottet ovan framhållit vikten av ett gott
samarbete mellan olika medicinska specialiteter och mellan olika
personalkategorier inom vården för att behandlingen mot smärta
skall kunna förbättras. Som också framgått tidigare finns på
olika håll i landet särskilda smärtvårdsgrupper, smärtkliniker
eller polikliniska smärtmottagningar. Utskottet vill understryka
att erfarenheterna från sådana verksamheter måste tas till vara
i vårdarbetet och i utvecklingen av metoder för behandling mot
smärta. Hur detta arbete skall byggas upp i de enskilda
landstingen måste emellertid enligt utskottets bedömning i
första hand vara en fråga för sjukvårdshuvudmännen själva.
Utskottet var därför inte berett att ställa sig bakom
motionskrav om att det i varje landstingsområde skall inrättas
särskilda kliniker eller enheter för smärtbehandling. De
aktuella motionsyrkandena avstyrktes.
Regeringen har därefter, genom beslut den 15 februari
1990, uppdragit åt socialstyrelsen att i lämpligt sammanhang
beakta vad riksdagen anfört samt att senast den 31 mars 1991
till regeringen rapportera vilka åtgärder som vidtagits med
anledning av uppdraget.
Socialstyrelsen har i samband med sin redovisning av
uppdraget om kvinnors hälsa m.m. (se nedan) även redovisat vad
som görs i utbildningshänseende för att öka kunskapen om
smärtbehandlingens möjligheter. Styrelsen anför att allmänna råd
om smärtbehandling (1989:1) brukar användas vid utbildning av
ledningspersonal. Styrelsen har vidare deltagit i
läroplansarbete inom skolöverstyrelsen i samband med reformering
av gymnasieskolan. I den läroplan för försöksverksamhet med den
treåriga omvårdnadslinjen i gymnasieskolan som nu utarbetas och
som utbildar för verksamhet inom sjukhus och kommunal
hemtjänst kommer styrelsen att arbeta för att kunskap om
smärta och smärtbehandling beaktas.
Ortopedisk medicin
Motioner
I motion 1990/91:So524 av Görel Thurdin (c) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om
förbättrad läkarutbildning inom området ortopedisk medicin
(yrkande 2). Motionären anför att det med tanke på den stora
efterfrågan på ryggbehandlingar är av allra största vikt att
forskningen inriktas även på området ortopedisk medicin. Det
räcker emellertid inte med enbart forskning. En utveckling av
läkarutbildningen på området skulle bidra till en större
förståelse för och en mer nyanserad debatt om alternativa
behandlingsmetoder.
I motion 1990/91:So413 av Ragnhild Pohanka och Anita
Stenberg (båda mp) hemställs att riksdagen beslutar dels
att utbildningstjänster i ortopedisk medicin skall inrättas
(yrkande 1), dels att en statlig vidareutbildning för
sjukgymnaster i ortopedisk medicin skall inrättas (yrkande
3). I motionen begärs också ett tillkännagivande till
regeringen om att läkare med utbildning i ortopedisk medicin
skall få specialistkompetens (yrkande 2).
Tidigare behandling
Regeringen lade genom proposition 1988/89:138 fram förslag
till nya riktlinjer för läkarnas specialiseringstjänstgöring.
Riksdagen godkände hösten 1989 i princip de föreslagna
riktlinjerna (1989/90:SoU9 och rskr. 16). I samband med
behandlingen av förslaget till nya riktlinjer uttalade sig
utskottet också om motionsyrkanden om den ortopediska medicinens
ställning (1989/90:SoU9). Motionerna avstyrktes med motiveringen
att det inte bör ankomma på riksdagen att göra något uttalande
om vilka de medicinska specialiteterna bör vara (reservation
mp).
Regeringen har genom förordningen 1991:1325 fastställt de
specialiteter inom vilka specialistkompetens kan erhållas
fr.o.m. den 1 januari 1992. Ortopedisk medicin är inte en
specialitet.
Whiplash
Motion
I motion 1990/91:So494 av Kenth Skårvik och Leif Olsson
(båda fp) begärs tillkännagivanden till regeringen om
förstärkta forskningsinsatser (yrkande 1), stödjande
åtgärder på handikappsidan (yrkande 2) samt fördjupad
information (yrkande 3). Samtliga yrkanden rör skador av
whiplash-karaktär eller s.k. pisksnärtskador. Dessa skador kan
uppstå vid en kollision av något slag då en snabb pendelliknande
rörelse uppkommer och huvudet kastas antingen bakåt eller åt
sidan. Följden blir skador i mjukdelarna och ledbanden mellan
kotorna, liksom i celler och nerver. Ofta är skadorna inte
synbara. Många av dem som drabbas kan få en livslång smärta.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU19 ett
motionsyrkande om forskning om skador av whiplash-karaktär.
Utskottet konstaterade att den form av trafikskada som kallas
whiplash drabbar många människor, att forskning om whiplash
bedrivs vid Umeå universitet och vid Åre sjukhus samt att det
vid Sahlgrenska sjukhusets smärtklinik i Göteborg bedrivs försök
med att lindra den värk som drabbar whiplash-skadade. Utskottet
uttalade att det såg positivt på forskning om whiplash-skador
men ansåg inte att riksdagen bör prioritera mellan olika
forskningsprojekt utan att detta bör göras av de
anslagsbeviljande myndigheterna. Motionen avslogs.
Även i betänkandet 1990/91:SoU4 behandlades ett
motionsyrkande med anknytning till behovet av vård och
efterbehandling vid skador av whiplash-karaktär. Yrkandet
avslogs.
Hörselvård
Motioner
I motion 1990/91:So462 av Gunnar Nilsson (s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om resurs- och
organisationsproblem inom hörselvården. Motionären pekar på de
långa väntetiderna som i första hand drabbar äldre hörselskadade
eftersom barn och yrkesverksamma personer ges förtur. Detta
faktum kan för många äldre få förödande konsekvenser både
psykiskt och socialt.
I motion 1990/91:So481 av Rolf L Nilson (v) begärs ett
liknande tillkännagivande.
I motion 1990/91:So273 av Nils T Svensson (s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om inrättande av obligatorisk
hörselkontroll före 65-årsåldern. Motionären anför att den
vanligaste hörselskadan är av åldersbetingad art som ofta
debuterar i 60--65-årsåldern. Även en del skador som orsakats av
buller debuterar i den åldern.
I motion 1990/91:So480 av Rolf L Nilson (v) begärs ett
liknande tillkännagivande.
Tidigare behandling
I sitt betänkande 1990/91:SoU4 (s. 83) behandlade
utskottet en motion om hörselskador. Utskottet delade
inställningen i motionen att hörselskador bör förebyggas och
att hörselskadade skall kunna beredas god vård men konstaterade
att det inte ankom på riksdagen att pröva vilka åtgärder som
behövs för att hörselskador skall kunna förebyggas och vilka
åtgärder som behövs på vårdområdet.
Landstingsförbundet har nyligen gjort en enkät om
kösituationen inom hörselvården, i synnerhet vad gäller
väntetider för att få hörapparat utprovad. Väntetiderna varierar
från ingen väntan alls till drygt två och ett halvt år.
Väntetiden som avses är endast tiden från det beslut fattas att
patienten skall ha hörapparat och fram till första besöket för
utprovning av hörapparat. Den tid man får vänta på att komma
till öronläkare/audiolog för att bli undersökt är alltså inte
medräknad, inte heller eventuell väntetid för pedagogisk
uppföljning efter hörapparatutprovningen och/eller för
installation av hörseltekniska hjälpmedel i hemmet eller skolan.
På sina håll i landet genomför man utprovning av hörapparat
redan i samband med första besöket.
Cancer
Motion
I motion 1990/91:So308 av Eva Goës m.fl. (mp) begärs dels
att regeringen tillsätter en cancerutredning med uppgift att
lägga fram konkreta förslag för hur den prognosticerade
cancerexplosionen skall kunna hejdas och vändas till en nedgång
i cancerfrekvensen (yrkande 4), dels ett tillkännagivande
till regeringen om att en sådan ny cancerutredning skall
innehålla ett betydande inslag av företrädare för det s.k.
allmänmiljöperspektivet beträffande cancerorsaker (yrkande
5). Motionärerna anför att det finns två olika skolor när det
gäller kraven på åtgärder för att förebygga cancer:
livsstilsskolan drar framför allt fram faktorer som livsmedel,
mat och tobak i rampljuset, medan allmänmiljöskolan betonar
arbetsmiljöer och utsläpp i luft, vatten och mark.
Tidigare behandling
I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 80 f.) behandlade utskottet
liknande motionsyrkanden. Utskottet noterade att
cancerkommittén, liksom tidigare WHO, bedömde att i 80 % eller
mer av alla cancerfall bidrar kost- och miljöfaktorer till
cancerns uppkomst. Vilka dessa faktorer är anses dock endast
delvis känt. Den bäst kartlagda och väldokumenterade orsaken
till cancer är tobaksrökning. Enligt cancerkommitténs
beräkningar förorsakar rökning ca 15 % av all cancer och uppemot
80% av all lungcancer. Även s.k. passiv rökning samt bruk av
rökfria tobaksvaror har visst samband med en ökad cancerrisk.
På senare år har samlats en rad indicier på att kostvanor har
samband med flera olika cancertyper, framför allt cancer i
grovtarm och magsäck men också i bröst och prostata. Totalt
kunde kosten enligt dessa beräkningar påverka 30 % av all
cancer. Även andra levnadsvanor anses ha betydelse för särskilda
cancertyper (alkohol i relation till bl.a. cancer i matstrupen
och sexualvanor i relation till livmoderhalscancer).
Luftföroreningar anses enligt en rad aktuella svenska studier
ansvara för endast 1--2 % av all cancer, joniserande strålning
från radon, röntgen m.m. för endast ett par procent.
Arbetsmiljöns kemiska och fysikaliska komponenter kan i och för
sig ha stor betydelse för särskilda yrkesgruppers cancerrisker,
men för det totala antalet cancerfall i samhället har bl.a.
cancerkommittén bedömt att andelen ligger mellan 1 och 10 %.
Sammantaget betonas dock att den långa latenstiden mellan
exposition och cancerinsjuknande försvårar säkra bedömningar av
dagens miljörisker.
Utskottet konstaterade att såväl cancerkommittén som den under
hälso- och sjukvårdsberedningen inrättade folkhälsogruppen ansåg
att kunskapsunderlaget beträffande samband mellan cancer och
vissa av våra levnadsvanor -- särskilt tobaks- och kostvanor --
var tillräckligt för att motivera åtgärder från samhällets sida.
Utskottet konstaterade sammanfattningsvis att 1979 års
cancerkommitté hade en mycket bred ansats för sitt arbete och
att kommittén mycket utförligt försökte att analysera alla kända
faktorer när det gäller cancersjukdomarnas uppkomst, orsaker och
utbredning. Cancerkommitténs arbete har följts upp på olika sätt
och av olika organ, där särskilt folkhälsogruppen förtjänade att
nämnas. Mot denna bakgrund ansåg utskottet att det saknades skäl
att tillsätta en ny cancerutredning.
Medicinsk fotvård
Motion
I motion 1990/91:So472 av Anita Stenberg och Ragnhild
Pohanka (båda mp) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om att socialstyrelsen med skyndsamhet bör redovisa
den utredning om den medicinska fotvården för diabetiker och
vissa andra patientkategorier som skulle varit redovisad före
utgången av 1988.
Tidigare behandling
I betänkandet SoU 1987/88:7 behandlades frågan om
specialfotvård för diabetiker. Utskottet ansåg att det fanns
skäl att göra en allmän genomgång av den medicinska fotvården
för diabetiker och vissa andra patientkategorier.
Socialstyrelsen fick av regeringen i uppdrag att utreda frågan.
I en den 21 januari 1991 dagtecknad rapport har
socialstyrelsen redovisat sitt uppdrag till socialdepartementet.
Rapporten är omfattande och bygger på enkäter till kommuner,
landsting och medicinska experter. Den tar upp frågor om ansvar,
organisation och huvudmannaskap bl.a. Rapporten har
remissbehandlats och bereds nu i regeringskansliet.
Kvinnosjukvård
Allmänt
Motioner
I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om behovet av en
förbättrad kvinnosjukvård (yrkande 6). Motionärerna anför
att hälsoproblem som är typiska för kvinnor inte alltid får den
uppmärksamhet inom forskning och politik som motsvarande mer
manliga sjukdomar får. I en resursknapp tid måste vid
resursfördelningen speciell uppmärksamhet riktas mot de
kvinnliga sjukdomsgrupperna. Motionärerna pekar bl.a. på att
eftervården av bröstcanceropererade kvinnor samt
mammografiutbyggnaden är eftersatta områden.
I motion 1990/91:So638 av Gunilla André och Karin Starrin
(båda c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att
resurser och forskning skall inriktas på kvinnosjukdomar
(yrkande 5) (motiv finns i A 812).
Tidigare behandling
I betänkandet 1988/89:SoU15 (s. 35 f.) behandlade
utskottet motioner om kvinnors hälsa. Utskottet ansåg det
angeläget att såväl forskningsansvariga som utbildningsansvariga
myndigheter ägnar frågor om kvinnors hälsa en skärpt
uppmärksamhet. Ett särskilt ansvar åvilar socialstyrelsen.
Utskottet förutsatte att regeringen skulle ta de initiativ som
behövdes för att problemen kring kvinnors hälsa skulle kunna få
den ökade uppmärksamhet som var nödvändig. Vad utskottet anfört
borde ges regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet
(rskr. 213).
Regeringen gav den 15 februari 1990 socialstyrelsen i uppdrag
att i lämpligt sammanhang beakta vad riksdagen anfört samt att
till regeringen rapportera vilka åtgärder som vidtagits med
anledning av uppdraget.
Socialstyrelsen har den 12 april 1991 överlämnat en
rapport över uppdraget till socialdepartementet. I rapporten
anförs bl.a. följande.
Olika forsknings- och andra undersökningsresultat visar att
sjukdomsmönstret förändrats och att särskilt ryggbesvär och
annan värk ökat särskilt bland kvinnor. Livsstilssjukdomar
(cancer, hjärt- och kärlsjukdomar) har också ökat bland
kvinnorna. På senare tid har ett nytt begrepp, de s.k.
frustrationssjukdomarna, uppmärksammats.
När det gäller skadeverkningar av tobak och alkohol är kvinnor
också mer utsatta än män. Kvinnor har t.ex. en mycket lägre
toleransgräns än män, innan skadeverkningar inträder vid bruk av
tobak och alkohol.
Det är således så att kvinnors sjukdomar, symtom och skador
ofta är förorsakade av ett samspel av betingelser som
arbetsbelastning, omsorgsansvar, förslitningseffekter, låga
löner, långa arbetsdagar, monotona jobb och lågt inflytande.
Kvinnors totala livsvillkor har dock varit förhållandevis lite
uppmärksammade när det gällt att söka förklaringar till kvinnors
ohälsa och sjukdomar.
Mot denna bakgrund är det väsentligt att djupare belysa hur
dagens levnadsförhållanden påverkar kvinnorna i syfte att
förebygga hälsoproblem. Vidare är det viktigt att utveckla
insatserna för tidig rehabilitering. Stor uppmärksamhet bör
riktas mot de psykologiska, emotionella och sociala aspekterna.
Socialstyrelsen planerar nu för en konferens kring kvinnors
ohälsa sedd i brett socialt och medicinskt perspektiv.
Styrelsens avsikt är att inbjuda föreläsare som företräder
medicinska, psykologiska, arbetsmiljö- och folkhälsopolitiska
ståndpunkter. Konferensen skall dokumenteras och materialet
spridas till berörda för att medverka till kunskapsutveckling
och kunskapsuppbyggnad kring dessa frågor.
Socialstyrelsen kommer också att inom ramarna för ett
folkhälsoarbete följa och utvärdera hälsoläget beträffande
kvinnor.
Regeringen har i beslut den 6 juni 1991 lagt
socialstyrelsens rapport till handlingarna.
Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut, Spri, har givit ut en rapport om
kvinnosjukvård inom Dagmar 50-projektet (Spri-rapport 310).
Projektet är gemensamt för staten och Landstingsförbundet och
det syftar till att öka tillgänglighet och kapacitet i vården.
Arbetets inriktning fastställdes i samband med den s.k.
Dagmaröverenskommelsen om vissa ersättningar från
sjukförsäkringen för år 1990. Kvinnosjukvården är ett av sex
medicinska verksamhetsområden som ledningsgruppen för Dagmar 50
har beslutat att uppmärksamma särskilt. I rapporten redovisas
resurserna och deras användning på kliniknivå. Syftet är att
stimulera till diskussion om hur man kan organisera och
producera sjukvård.
Sköldkörtelsjukdom hos kvinnor
Motion
I motion 1990/91:So414 av Margó Ingvardsson m.fl. (v)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen
skall utreda förutsättningarna för allmänna hälsokontroller för
tidig upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos kvinnor över 50 år.
Motionärerna anför att kvinnor tio gånger oftare än män drabbas
av sköldkörtelsjukdomar. Ungefär var tjugonde kvinna riskerar
att någon gång under sitt liv råka ut för en
ämnesomsättningsrubbning som beror på någon sköldkörtelsjukdom.
Risken ökar under tioårsperioden efter menopaus.
Tidigare behandling
Utskottet har tidigare behandlat en liknande motion, nämligen
i betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 50). Utskottet anförde då att
regelbundna undersökningar av personer utan symtom -- s.k.
hälsokontroller -- för att förhindra eller tidigt upptäcka olika
sjukdomar har under lång tid diskuterats livligt. Optimismen var
från början stor på många håll men har med tiden ersatts av en
betydligt mera skeptisk inställning. Mot massundersökningar
talar att en hel del sjukdomsfall förblir oupptäckta trots
kontroller, att hälsokontroller skapar "överdiagnostik" så att
en rad ofarliga förändringar upptäcks och behandlas i onödan och
att utbytet, dvs. upptäckten av sjukdomsfall där en tidig
diagnos är viktig, är litet i förhållande till de höga
kostnaderna. Den dominerande uppfattningen för närvarande är att
omfattande hälsokontroller av stora åldersgrupper har ett
begränsat värde (se även bl.a. betänkandena SoU 1985/86:16 och
1986/87:27).
Förlossningsvård
Motioner
I motion 1990/91:So441 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om att socialstyrelsen bör
uppmana landstingen att värna om de små förlossningsenheterna
(yrkande 1) samt att vårdplatser bör finnas inom rimligt
avstånd var man än bor i landet (yrkande 2). Motionärerna
anför att den centralisering av förlossningsvården som påbörjats
och som drabbar landsbygden strider mot hälso- och
sjukvårdslagens intentioner. De anser att de små
förlossningsenheterna skall få vara kvar.
I motion 1990/91:So442 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om att ersättning
för hemförlossning skall tas ut i enlighet med det i motionen
framlagda förslaget (yrkande 1). Motionärerna föreslår att
avgift skall tas ut enligt samma regler som för besök av
distriktssköterska, eller att avgift helt slopas. Samma
motionärer hemställer att riksdagen begär att regeringen skall
låta ta fram en samlad skrift som beskriver kulturella
skillnader i synen på födandet hos olika kulturer (yrkande
2) samt begär slutligen ett tillkännagivande till regeringen
att en översyn skall göras så att inte landstingen sänker
ambitionen för bra barnavård (yrkande 3). Motionärerna
framhåller att barn bör få en så god start som möjligt och att
kortsiktigt ekonomiskt sparande inte får vara styrande.
Bakgrund
Socialstyrelsen har nyligen givit ut allmänna råd om
hemförlossning (SOSFS 1990:22). Syftet med råden är att klarare
definiera barnmorskans ansvar samt att underlätta kontakten
mellan henne och vederbörande förlossningsklinik. I råden
erinras bl.a. om vad som åligger en barnmorska som biträder vid
en hemförlossning.
Tidigare behandling
Utskottet har vid flera tillfällen under senare år behandlat
motioner om förlossningsvården (se bl.a. betänkandena SoU
1986/87:1, 1987/88:22, 1988/89:SoU15 och 1990/91:SoU4. Vid sin
behandling av frågor om förlossningsvården, i betänkandet
1988/89:SoU15, erinrade utskottet om de tidigare uttalandena
om att det överordnade målet för mödra- och förlossningsvård
måste vara att säkerställa en säker och trygg graviditet och
förlossning. Utskottet hänvisade till att det under den senaste
tiden kommit till stånd en utveckling när det gäller
omhändertagandet av föräldrar och barn vid förlossning.
Utskottet påpekade att små förlossningsenheter naturligtvis inte
har samma tekniska resurser som en större och att tillgång till
tekniska resurser och en mera specialiserad vård innebär större
möjligheter att klara oväntade komplikationer under eller efter
en förlossning. Resurserna måste enligt utskottet avvägas mot
förlossningsenheternas storlek och närhet i geografiskt
hänseende. Sådana avvägningar måste i första hand vara en fråga
för sjukvårdshuvudmännen. Utskottet fann inte skäl till något
initiativ från riksdagens sida med anledning av den då aktuella
motionen. (res. m.)
Insatser i syfte att förhindra självmord
Motion
I motion 1990/91:So495 av Kenth Skårvik och Leif Olsson
(båda fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om
behovet av förebyggande insatser inom psykiatrin i syfte att
förhindra självmord. Motionärerna anför att självmord länge har
varit en vanlig dödsorsak i Sverige. Det går emellertid inte att
generalisera om de bakomliggande orsakerna till varför människor
begår självmord men det finns vissa riskgrupper, enligt
uppgifter bl.a. från WHO och socialstyrelsen. En grupp är yngre
ensamma kvinnor med barn vilka många gånger lever i en situation
med komplicerade sociala problem. Många av självmordsoffren har
före dödsfallet sökt någon form av vård. Detta pekar enligt
motionärerna på att det förebyggande arbetet inom psykiatrin
måste förbättras. En annan grupp med ökande självmordssiffror är
sjuksköterskor. Vidare har antalet självmord bland ungdomar
fördubblats de senaste decennierna. Ytterligare en grupp med hög
självmordsfrekvens är änkor. Motionärerna konstaterar att
kvinnor synes genomgående mer benägna för självmord än männen.
Även anhöriga till självmordsoffer måste ges bättre möjligheter
till professionell hjälp efter ett självmord.
Bakgrund
I proposition 1990/91:175 Om vissa folkhälsofrågor framhålls
bl.a. följande när det gäller den psykiska hälsan.
Antalet registrerade självmord, som ökade under många år, har
sedan början av 1970-talet hållit sig på en oförändrad nivå och
t.o.m. sakta börjat minska -- under 1980-talet med 1--2 % per
år. Den under en period sjunkande alkoholkonsumtionen och låga
arbetslösheten anses här ha haft viss betydelse. Att det inte är
frågan om en allmänt minskad självmordsbenägenhet visar
emellertid det förhållande att antalet självmordsförsök som
kommer till sjukvårdens kännedom samtidigt har ökat. Minskningen
av självmorden har dessutom begränsat sig till fall som sker
genom förgiftning genom läkemedel utskrivna inom sjukvården.
I den samlade bilden av möjliga orsaker till den psykiska
ohälsan spelar en rad psykosociala förhållanden en betydelsefull
roll. Viktiga skyddsfaktorer är tillgång till socialt nätverk
och arbete samt individens upplevelse av mening och sammanhang i
samhället. Till dessa psykosociala faktorer finns rika
möjligheter att knyta insatser med primärpreventiv effekt på den
psykiska ohälsan.
Socialstyrelsen har i 1991 års Folkhälsorapport under
rubriken Att förebygga självmord redovisat bl.a. följande.
Självmordsbeteende är ibland sökande efter hjälp. Att på olika
sätt svara på det hjälpbehovet är den viktigaste strategin för
det förebyggande arbetet. Våra kunskaper om bakgrunden till
självmordsbeteende, om den faktiska förekomsten av självmord och
effekter av förebyggande insatser är outvecklade. Det saknas
idag gemensamma definitioner, nationella och regionala
epidemiologiska data, metoder för interventioner och metoder för
utvärdering av dessa. Inom ramen för realiserandet av WHOs
program Hälsa för alla i Europa år 2000 föreslår en arbetsgrupp
inom WHO att nationella program för självmordsprevention
formuleras, vilka i tillämpliga delar bör samordnas med andra
preventionsprogram t.ex. mot missbruk, psykisk ohälsa och
olycksfall. En nationell kommitté bör arbeta med att förverkliga
programmet.
Därefter nämns flera åtgärder för att förebygga självmord (s.
90).
Tidigare behandling
I två betänkanden från i höstas, nämligen 1990/91:SoU4 och
SoU6, berörde utskottet motioner med anknytning till
självmord. Efter en genomgång av statistik, pågående studier och
forskning inom olika områden för att förebygga självmord ansåg
utskottet att något initiativ från riksdagens sida inte
behövdes. I sitt betänkande 1990/91:SoU23 om folkhälsofrågor
ansåg utskottet att förebyggande av bl.a. självmord är en fråga
för det kommande folkhälsoinstitutet.
Center för tortyroffer
Motion
I motion 1990/91:So281 av Inger Schörling m.fl. (mp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om att alla som
varit utsatta för tortyr skall erbjudas sakkunnig behandling
psykiskt och fysiskt på ett center för tortyroffer (motiveringen
finns i motion 1990/91:Sf627).
Tidigare behandling
Utskottet har tidigare behandlat motioner om särskilda centra
för rehabilitering av tortyroffer. I betänkandet
1988/89:SoU15 (s. 30 f.) finns en utförlig redovisning
därav. Utskottet ansåg sammanfattningsvis att regeringen borde
överväga hur staten kan stödja en uppbyggnad av stödverksamheter
för flyktingar och invandrare med svåra psykiska och fysiska men
i landstingens eller frivilligorganisationernas regi. Vad
utskottet sålunda anfört borde riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 213).
Regeringen har därefter beslutat att överlämna
riksdagsskrivelsen till psykiatriutredningen (S 1989:01).
Kommittén beräknas avge sitt slutbetänkande i slutet av juni
1992.
Hälsopass m.m.
Motion
I motion 1990/91:So501 av Per Stenmarck och Rune Rydén
(båda m) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om hälsopass.
Motionärerna hänvisar till att man i andra länder byggt upp ett
system för information om sjukdomsbilden hos människor som skall
resa till andra länder. I ett hälsopass finns på olika språk
uppgifter om vilka sjukdomar resenären lider av och vilka
mediciner han eller hon är beroende av.
Tidigare behandling
I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 98) uttalade utskottet bl.a.
följande med anledning av en motion om hälsopass.
Utskottet kan i och för sig ha förståelse för att människor,
särskilt äldre, som skall resa utomlands skulle känna en extra
trygghet med ett officiellt system med hälsopass. Utskottet är
dock inte berett att ställa sig bakom kraven i motionerna på ett
tillkännagivande till regeringen i frågan. Utskottet vill
särskilt erinra om de integritetsfrågor som är förknippade med
registrering av sjukdomar m.m. Ett omfattande utrednings- och
beredningsarbete pågår redan på detta område.
Pågående arbete
Sjukvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut,
Spri, har en grupp som arbetar med utveckling rörande s.k.
smart card, patientkort med minne. Gruppen har många kontakter
internationellt, främst i Europa. I Sverige pågår
försöksverksamhet i mindre omfattning i Göteborgsområdet (Tjörn)
med smart card. Senare under hösten planerar Spri en konferens i
frågan.
Personalpolitik m.m.
Motioner
I motion 1990/91:So446 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i
motionen om behovet av en långsiktig planering av
personalförsörjningsläget inom hälso- och sjukvården (yrkande
11) samt behovet av satsningen på sjukvårdspersonalen
(yrkande 12). Motionärerna framhåller att en god tillgång på
sjukvårdspersonal i hela landet är en förutsättning för en
rättvis sjukvård.
I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i motionen om personalutveckling inom hälso- och
sjukvården (yrkande 5). I motionen anförs bl.a. att det i
hög grad är de anställdas motivation och kompetens som avgör
kvalitet, service och effektivitet inom den svenska sjukvården.
Missnöjet med sjukvården som arbetsplats måste enligt
motionärerna mötas genom en rad åtgärder där det kanske
viktigaste är att göra enheterna inom sjukvården mer
självständiga. Andra viktiga områden är löner, arbetstider,
ersättning för arbete på obekväm arbetstid och belöning av goda
prestationer.
Tidigare behandling
Utskottet har under de senaste åren återkommande understrukit
betydelsen av åtgärder på en rad olika områden som har betydelse
för personalförsörjningen inom sjukvården och utvecklingen för
den personal som arbetar där. En utförlig redovisning lämnades i
betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 86--90). Där sades bl.a. att
sådana åtgärder som efterlystes i de motioner som då var
aktuella, som mycket liknar de nu aktuella, nämligen
utvecklingsarbete på en rad områden där sådant som arbetstider,
arbetsorganisation, åtgärder för att öka möjligheterna till
utveckling i vårdarbetet, insatser för att öka attraktiviteten,
utbildningar som leder fram till vård- och serviceyrken och
andra utbildningsinsatser hade utskottet betonat särskilt.
Utskottet hade tidigare avstyrkt motionsyrkanden av motsvarande
allmänt innehåll som de då aktuella med hänvisning framför allt
till det omfattande arbete med personalfrågorna som inletts inom
hela vårdområdet. I betänkandet 1991/92:SoU6 behandlas frågor
rörande tillgången på läkare.
Utskottets bedömning
Den nya regeringen har i regeringsförklaringen aviserat en
översyn av sjukvårdens organisation och finansiering. I
regeringsförklaringen sägs att välfärdspolitiken inte alltid
fungerar som den skall. Bristerna är påtagliga. Köerna måste
kortas. Servicen skall förbättras. Regeringen är enligt
förklaringen starkt medveten om de växande problemen inom
sjukvården. Att förändra och förbättra vården blir en av dess
viktigaste uppgifter när det gäller välfärdspolitiken, sägs det
vidare i regeringsförklaringen. Den nuvarande organisationen
fyller inte de krav som måste ställas på en fungerande sjukvård.
Sjukvårdens organisation präglas i alltför hög grad av
centralplanering, tröghet och byråkrati. Ett viktigt mål är att
öka valfriheten för patienter. Bättre förutsättningar skapas för
att nya former av vård snabbt kan växa upp, enligt
regeringsförklaringen.
Utskottet anser att riksdagen inte nu bör föregripa
behandlingen av regeringens kommande förslag inom hälso- och
sjukvårdens område.
I motion 1990/91:So435 av Ulla Tillander m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande till regeringen angående vad som anförts i
motionen om inriktningen av lagstiftningen vad gäller etiska
frågor till följd av den medicinsk-etiska utvecklingen.
Motionärerna pekar på att fosterdiagnostiken blir alltmer
avancerad. Här sker hela tiden upptäckter och innovationer i en
anda av optimism där man inte ser några gränser för
medicinsk-teknisk ingenjörskonst.
I motion 1990/91:So421 av Ingrid Hemmingsson och Bertil
Persson (båda m) hemställs att riksdagen beslutar att
fosterdiagnostik skall utföras om kvinnan och hennes läkare
gemensamt gjort bedömningen att så är angeläget (yrkande 1).
Motionärerna anser att fosterdiagnostik i första hand bör
användas i syfte att kontrollera graviditetens förlopp eller för
att se om fostret lider av någon allvarlig sjukdom eller skada.
Samma motionärer hemställer att riksdagen hos regeringen begär
förslag om förbud att upplysa om kön i enlighet med vad som
anförts i motionen (yrkande 2). Motionärerna anser att s.k.
bifynd, dvs. information som inte efterfrågas vid
undersökningen, inte bör lämnas ut. Motionärerna hemställer
slutligen att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen
får i uppdrag att utforma regler avseende bifynd i enlighet med
vad som anförts i motionen (yrkande 3). En känslig fråga i
sammanhanget är om läkaren skall vara skyldig att lämna
information om alla fynd och sjukdomstillstånd, även sådana
sjukdomar som inte uppträder förrän i vuxen ålder.
I motion 1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp)
hemställs att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk kommitté med uppgift att komma med ett
heltäckande förslag till lagstiftning om genteknik och
angränsande områden inom bioteknik, vilket har betydelse även
för diskussionen kring fosterdiagnostiken (yrkande 10).
Motionärerna menar att vi inte via genteknisk forskning och
fosterdiagnostik kan "försäkra" oss mot handikapp och sjukdom.
I motion 1990/91:So529 av Lennart Brunander m.fl. (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om
skydd av genetisk integritet (yrkande 2). Motionärerna anför
att Sverige har en mycket svag lagstiftning på bioteknikområdet.
Det behövs en samlad heltäckande lagstiftning som anger de
etiska, sociala och miljömässiga ramarna för biotekniken.
Tidigare behandling m.m.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden liknande de
nu aktuella och redovisade i anledning därav bl.a. följande i
sitt betänkande 1990/91:SoU4 (s. 57 f.).
Utredningen om det ofödda barnet avgav år 1989 sitt
slutbetänkande (SOU 1989:51), Den gravida kvinnan och fostret --
två individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter). I fråga om
fosterdiagnostik lämnas en faktaredovisning av diagnostikens
användnings- och problemområden, olika diagnostikmetoder och i
vilka fall fosterdiagnostik görs. Utredningens etiska
övervägande i fråga om fosterdiagnostik redovisas utförligt.
Frågan om frivillighet vid fosterdiagnostik tas upp, särskilt
med avseende på screeningsundersökningar. Synpunkter lämnas även
beträffande vilka kvinnor som bör få tillgång till
fosterdiagnostik och på screeningsundersökningar.
Utredningen tar i betänkandet också upp den fria aborträtten
och fosterdiagnostiken inkl. informationen till föräldrarna om
resultatet av fosterdiagnostik. Utredningen pekar på det etiska
dilemma som kvinnans rätt att begära abort fram till den artonde
graviditetsveckan och fosterdiagnostikens möjligheter att inte
bara upptäcka sjukdomstillstånd utan också ge svar på frågan om
det blivande barnets kön. Utredningen har dock inte velat
föreslå någon begränsning av föräldrarnas rätt till information
om resultaten av genomförd fosterdiagnostik.
De etiska frågeställningar som rör den medicinska utvecklingen
kring det mänskliga livets början har behandlats av utskottet
vid flera tillfällen tidigare, bl.a. i betänkandena SoU
1986/87:7, SoU 1987/88:4 och 26 samt senast i betänkandet
1989/90:SoU4. Utskottet har i dessa uttryckt önskemål om ett
underlag från regeringen för en övergripande principiell
diskussion kring de etiska frågeställningarna kring livets
början. Betänkandet 1989/90:SoU4 innehåller en sammanfattning av
utskottets uttalanden i de tidigare betänkandena.
I det sistnämnda betänkandet konstaterade utskottet att de
aktuella frågorna behandlas i såväl gen-etikkommitténs
betänkande som slutbetänkandet från utredningen om det ofödda
barnet. Utskottet konstaterade vidare att förslagen var föremål
för beredning i regeringskansliet. Det noterades att vissa av
frågeställningarna i motionerna också skulle komma att belysas i
transplantationsutredningens arbete. Utskottet ansåg också att
regeringens övervägande i dessa frågor borde avvaktas. Utskottet
vidhöll sin tidigare uppfattning att regeringen skyndsamt borde
återkomma till riksdagen med underlag för en övergripande
principiell diskussion beträffande olika etiska frågeställningar
som rör livets början. Riksdagen följde utskottet (RD
1989/90:36).
-- -- --
Utskottet delar grundsynen i flera av motionerna att den
medicinska utvecklingen inte får leda till etiskt oacceptabla
konsekvenser. Flera av motionärerna efterlyser åtgärder för att
förhindra att kvinnor som fått kunskap om det väntade barnets
kön enbart på denna grund begär abort. Motionärerna efterlyser
åtgärder för att förhindra att kvinnorna under graviditeten får
information om barnets kön.
Enligt utskottet är det angeläget att regeringen skyndsamt
överväger de frågor som berördes i motionerna. Vad utskottet
anfört föreslogs riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 26).
Utskottet uttalade i sitt betänkande 1990/91:SoU10 om
användning av genteknik på människan bl.a. följande.
Utskottet delar uppfattningen att det finns en risk för att
den enskildes samtycke till att efterge sekretessen beträffande
genetisk information blir illusoriskt om samtycket utgör ett
krav för att få en anställning eller rätt att teckna en
försäkring. I likhet med genetikkommittén anser utskottet
emellertid inte att detta utgör tillräckliga skäl för att
inskränka den enskildes självbestämmanderätt. Det är också svårt
att föreställa sig hur man skulle kunna hindra den enskilde från
att göra informationen tillgänglig för andra. En patient har ju
exempelvis rätt att få en kopia eller avskrift av journalen utan
att ange ändamålet med detta. Det är emellertid ett allvarligt
integritetsproblem som motionärerna pekar på. Också i
propositionen anförs att det är etiskt oriktigt att ställa upp
krav på genomgången genetisk undersökning som förutsättning för
anställning eller dylikt. Enligt utskottets mening måste frågan
dock lösas på ett annat sätt än genom intrång i den enskildes
självbestämmanderätt enligt sekretesslagen. Om inte någon annan
teknisk lösning är möjlig, bör man i stället överväga att
straffbelägga förfaranden som innebär att exempelvis
arbetsgivare eller försäkringsbolag avkräver någon
undersökningsresultat från genetiska undersökningar som villkor
för anställning respektive rätt att teckna försäkring.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om hur
oetiska krav på tillgång till genetiska data skall kunna
hindras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
I anledning av en motion liknande den nu aktuella So529
noterade utskottet att socialministern utgick från att
socialstyrelsen noggrant följer utvecklingen när det gäller
behandlingen av genetisk information och, om det befinns
påkallat, aktualiserar frågan om komplettering genom
lagstiftning eller på annat sätt av sådan information som det
här gäller. Socialministern förutsatte också att det
medicinetiska rådet som ett led i arbetet med att följa
utvecklingen på genteknikens område beaktar det behov av
förstärkt informationsskydd som kan uppkomma om
förutsättningarna ändras i förhållande till nuläget. Utskottet
avstyrkte motionen (res. c och v). Riksdagen följde utskottet
(rskr. 114). I betänkandet har på s. 28 f. utförligt redovisats
vad som för närvarande gäller för etisk normbildning och
kontroll.
Utskottet anförde vidare i betänkandet följande om s.k. bifynd
(s. 16). (Den proposition som åsyftas är prop. 1990/91:52.)
I propositionen anförs att man vid genetisk diagnostik i
största möjliga utsträckning bör undvika att få s.k. bifynd,
dvs. information om genetiska faktorer som man inte haft
anledning att söka efter. Utredningen om det ofödda barnet ansåg
i sitt betänkande (SoU 1984:88) att en av fördelarna med
DNA-baserad diagnostik är att ett bestämt DNA-fragment kan
identifieras. Därigenom kan analysen begränsas till att avse
viss efterfrågad information och bifynd i stort sett undvikas,
anförde utredningen. Det kan dock inte helt uteslutas att en
genetisk diagnostik ger bifynd rörande viss sjukdom för vilken
bot, behandling eller lindring inte kan erbjudas. Lagrådet har
anfört att inte minst med hänsyn till risken för sådana bifynd
bör den i propositionen aviserade bevakningen av utvecklingen
när det gäller behandlingen av genetisk information omfatta
också frågan om huruvida föreskrifter kan behövas till skydd för
den som undersöks. Propositionen ansluter sig till lagrådets
bedömning (s. 42). Även utskottet instämmer i bedömningen att
frågan om hur den enskilde skall kunna skyddas mot vissa s.k.
bifynd bör uppmärksammas framöver. Utskottet utgår från att så
kommer att ske.
Syftet med den då aktuella motionen ansågs tillgodosett varför
motionen avstyrktes (res. mp). Riksdagen följde utskottet.
En parlamentarisk beredning har tillkallats för att bereda
frågor med anknytning till användning av gentekniken,
genteknikberedningen (Ju 1990:03). Beredningen beräknas avge
sitt slutbetänkande under andra halvåret 1992.
I den nyligen avgivna regeringsförklaringen anförde den
nya regeringen att den snabba utvecklingen inom den medicinska
och biologiska forskningen reser ständigt nya och svåra etiska
problem. Denna utveckling ställer krav på en sammanhållen och
etiskt förankrad politik.
Abortförebyggande åtgärder
Motioner
I motion 1990/91:So428 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om åtgärder
beträffande aborter och sexuellt överförbara sjukdomar
(yrkande 2). Motionärerna anför att antalet aborter nu
ligger oroande högt och är ett tecken på att samhällets
abortförebyggande insatser är otillräckliga. Det är därför
viktigt att man på riksplanet och i landsting och kommuner
intensifierar sina insatser i abortförebyggande syfte. De
abortförebyggande insatserna bör enligt motionärerna samordnas
med arbetet att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar.
Hälsoupplysning är här en viktig insats. Vidare begärs ett
tillkännagivande till regeringen om att en undersökning bör
genomföras rörande preventivmedelsanvändning (yrkande 4).
I motion 1990/91:So451 av Karin Falkmer m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i
motionen om att arbetet med abortförebyggande åtgärder
intensifieras (yrkande 1). Motionärerna anser att
abortrådgivningen måste vara lättillgänglig för alla kvinnor i
fertil ålder. Motionärerna begär också ett tillkännagivande
rörande vikten av forskning bl.a. beträffande
informationsmetoder som når fram till de unga (yrkande 2).
På vetenskaplig grund bör enligt motionärerna mer effektiva
informationsmetoder tas fram när det gäller abortförebyggande
upplysning och samlevnadsundervisning. Samma motionärer begär
ett tillkännagivande till regeringen om förbättrade möjligheter
att genomföra en oplanerad graviditet (yrkande 5). De menar
att det stora antalet aborter tyder på att det skyddsnät som
samhället kan erbjuda en kvinna som blivit oplanerat gravid inte
upplevs som tillräckligt betryggande eller också inte är
tillräckligt känt.
I motion 1990/91:So433 av Ulla Tillander m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om en skärpning av
tidsgränserna för abort. Motionärerna anser att det finns
anledning att sätta en gräns för abort vid 12:e
havandeskapsveckan. Därefter, mellan den 12:e och den 18:e
veckan, bör abort få utföras endast efter särskilt tillstånd.
I motion 1990/91:So451 av Karin Falkmer m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om att kuratorsstöd skall
erbjudas såväl före som efter en abort (yrkande 4).
Motionärerna anför att de flesta kvinnor som överväger abort
befinner sig i någon form av kris och är i behov av råd och
stöd. Även mannen behöver stöd.
I motion 1990/91:So487 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro
Westerholm (båda fp) begärs ett tillkännagivande om
alternativa rådgivningsbyråer. Motionärerna pekar på en
verksamhet som bedrivs i Norge sedan drygt tio år med rådgivning
för gravida kvinnor i kris. Verksamheten drivs ideellt i
samarbete mellan en rad organisationer. Man står till tjänst med
graviditetstest, mödrahälsovård, social rådgivning, stödfamiljer
och i viss omfattning också krisbostäder.
Bakgrund
Enligt abortlagen (1974:595) avgörs frågan om abort före
utgången av 12:e havandeskapsveckan av kvinnan själv. Hon får
vägras abort endast om åtgärden skulle medföra allvarlig fara
för hennes liv eller hälsa. För abort efter 12:e veckan men före
utgången av 18:e veckan fordras i princip, utöver vad som gäller
vid abort före 12:e veckan, att det företas en särskild
kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges abort, är läkaren
skyldig att omedelbart hänskjuta frågan till socialstyrelsen för
förnyad prövning. Efter 18:e graviditetsveckan får abort företas
endast i undantagsfall. För abort krävs socialstyrelsens
tillstånd som får lämnas endast om det föreligger synnerliga
skäl för åtgärden. Om det kan antas att fostret är livsdugligt,
får tillstånd endast lämnas om graviditeten på grund av sjukdom
eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv
eller hälsa.
I slutbetänkande av utredningen om det ofödda barnet SOU
1989:51 anges bl.a. (s. 61) att en kvinna som överväger abort
alltid kan få kontakt med en kurator för samtal. Enligt
vissa undersökningar är det av dem som genomgår abort före
utgången av 12:e graviditetsveckan 30% som hade haft
kuratorskontakt. Efter denna tidpunkt hade 47% haft sådan
kontakt. Skillnaderna är stora mellan sjukvårdsdistrikten.
Mannen är sällan med vid kuratorsbesöket. Han är dock oftare med
hos kuratorn än i något annat led i abortvården. Kvinnor som
haft kuratorskontakt före aborten erbjuds praktiskt taget alltid
kontakt även efter abortingreppet. Få kvinnor utnyttjar dock den
möjligheten.
När det gäller sena aborter (efter 18:e graviditetsveckan)
anför utredningen (s. 62) att ett framträdande drag i
abortutvecklingen under tiden efter år 1970 är minskningen av
sent utförda aborter. Ännu år 1971 gjordes nära 6 % (1 098
aborter) av alla aborter senare än i vecka 18. År 1982 hade
denna siffra sjunkit till 0,8 % (256 aborter). Siffran har
därefter i stort sett varit konstant. År 1987 gjordes 227
aborter efter 18:e veckan. Enligt utredningens uppfattning finns
det inte anledning att längre upprätthålla kravet på en
kuratorsutredning om abort begärs efter 12:e graviditetsveckan.
I stället föreslås att kvinnan alltid skall erbjudas
kuratorsamtal oavsett när aborten begärs. Kvinnan är däremot
inte skyldig att samtala med kuratorn innan abort utförs.
Utredningen föreslår att det sjukhus eller annan
sjukvårdsinrättning som har utfört aborten skall ha en laglig
skyldighet att erbjuda kvinnan (föräldraparet) samtalskontakt
efter abort. I första hand torde det vara kuratorns uppgift att
ge detta stöd. Kvinnan (föräldraparet) är inte skyldig att
ställa upp på en sådan kontakt.
Utredningen anser inte att det finns etiska, medicinska eller
psykologiska skäl att sänka 18-veckorsgränsen. Någon ändring av
nuvarande ordning föreslås därför inte. Inte heller finner
utredningen någon anledning att ändra den övre gränsen för
abort, dvs. livsduglighet. Det bör enligt utredningen ankomma på
socialstyrelsens rättsliga råd att följa den medicinska
utvecklingen på området och vid behov sänka den gräns som för
närvarande gäller för när abort skall vara tillåten, dvs. 22
veckor. När det gäller frågan om att ange förutsättningar för
tillstånd till abort efter 18:e graviditetsveckan anser
utredningen inte att skäl finns att ändra det nuvarande
begreppet "synnerliga skäl".
När det gäller tidsgränserna för abort har utredningen om det
ofödda barnet inte funnit skäl att föreslå någon ändring av
tidsgränsen för sen abort, 18 veckor. Enligt utredningens
uppfattning utgör 18:e graviditetsveckan i dag, och inom den
framtid som kan överblickas, i sig en betryggande
säkerhetsmarginal till livsduglighet.
När det gäller den yttersta gränsen för abort, dvs.
livsduglighet, konstaterar utredningen att på vetenskapens
nuvarande ståndpunkt foster som är 23--24 veckor kan bringas
överleva och att man inom prematurvården inte räknar med att
denna tidsgräns skall kunna förskjutas inom överskådlig tid.
Barnets andningsorgan är dessförinnan inte tillräckligt
utvecklat för att det ens med mycket effektiv intensivvård skall
kunna överleva. Utredningen finner därför inte någon anledning
att ändra denna gräns för abort. Enligt vad utredningen anser
sig kunna konstatera är socialstyrelsens praxis vad gäller
beviljande av sena aborter numera mer restriktiv än tidigare och
överensstämmer därför väl med lagstiftningens intentioner.
Utredningens förslag bereds efter remissbehandling i
regeringskansliet.
Tidigare behandling
I betänkandet 1990/91:SoU4 redovisade utskottet utförligt hur
socialstyrelsen och Landstingsförbundet arbetade i
abortförebyggande syfte (s.37f.).
Socialstyrelsen har nyligen utarbetat ett förslag till
program för abortförebyggande åtgärder där målgrupper, förslag
till åtgärder, innehåll och metoder i upplysningen diskuteras
mot bakgrund av utvecklingen. Programmet innehåller
inledningsvis en tillbakablick över det abortförebyggande
arbetet under 1970- och 1980-talen och en statistisk överblick
över utvecklingen av de legala aborterna i Sverige. Programmet
innehåller förslag om att socialstyrelsen i fortsättningen skall
redovisa läns-, kommun- och vissa fall församlingsdata i
särskilda publikationer. Landstingen uppmuntras också att
utarbeta detaljerade epidemiologiska underlag som bör utgöra en
bas för vilka insatser som bör göras och för vem.
När det gäller orsakerna till det ökade antalet aborter
konstateras i programmet att det inte finns en orsak utan flera.
Ett uppskjutet barnafödande till högre åldrar, otillräcklig
preventivmedelsrådgivning, bristande kvalitet på rådgivningen,
oron för p-piller, en teknisk kondomupplysning alltför mycket
kopplad till HIV-information är orsaker som kommit fram i
intervjuer med personal som arbetar med rådgivning och
upplysning. I avsnittet Preventivmedelsanvändningen och
preventivmedelsrådgivningen beskrivs hur användningen av
preventivmedel har förändrats under 1980-talet. En minskning har
framför allt skett i användandet av p-piller. I rapporten
framhålls ungdomsmottagningarnas roll i det abort- och
STD-förebyggande arbetet (STD = sexually transmitted diseases,
sexuellt överförbara sjukdomar). Enligt rapporten behöver
studerandehälsovården finansiellt stöd för att utveckla sin
abort- och STD-rådgivning. Över huvud taget anser
socialstyrelsen att abortrådgivningen behöver förstärkas.
Preventivmedelsrådgivning bör ges både före och efter abort.
Efterkontroller bör införas, anser man också. Socialstyrelsen
föreslår också att kostnaderna för p-piller bör utredas med
syftet att undersöka ungdomars priskänslighet och prioriteringar
på olika varor, däribland olika preventivmedel.
Socialstyrelsen redovisar att landstingen under den allra
senaste tiden alltmer uppmärksammat abortproblemet och planerar
förebyggande insatser. Flera landsting har gjort
handlingsprogram för STD-förebyggande insatser, där man betonat
vikten av att samordna STD med abortförebyggande åtgärder.
Enligt socialstyrelsen behöver dock storstäderna upprätta
speciella handlingsprogram.
När det gäller målsättningen framhåller socialstyrelsen i det
föreslagna handlingsprogrammet att det abortförebyggande arbetet
även i framtiden bör syfta till att minska antalet oönskade
graviditeter och inte i huvudsak aborter. Målgrupperna för
abortförebyggande insatser sammanfaller till stora delar med
målgrupperna för STD- och HIV-förebyggande insatser. En
samordning av framför allt de generella upplysningsinsatserna
anses därför mycket viktiga. Socialstyrelsen uttalar också en
avsikt att med socialdepartementet ta upp en diskussion om att
ett utvecklingsbidrag bör införas med syftet att stimulera
abortförebyggande arbete och hitta nya metoder i arbetet med att
nå specifika målgrupper. Ett utvecklingsbidrag skulle enligt
socialstyrelsen kunna uppmuntra initiativ av mer experimentell
natur.
Landstingsförbundet har nyligen i samverkan med
representanter för olika verksamhet som arbetar med
abortförebyggande arbete och sexuellt överförbara sjukdomar
utarbetat skriften Landstingen till offensiv mot sexsjukdomar
och aborter. I skriften skisseras bl.a. två modeller för en
bättre samordning av resurser för STD- och abortförebyggande
verksamhet. Landstingsförbundets styrelse har vid sammanträde
den 5 april 1990 beslutat rekommendera landstingen att aktivt
verka för en bättre samordning av resurser för STD- och
abortförebyggande verksamhet. Som underlag för sådana insatser
har förbundet överlämnat den nämnda skriften.
Utskottet anförde därefter följande (s. 41f.).
Utskottet har under de senaste åren med stigande oro kunnat
konstatera en årlig ökning av antalet aborter. En viss
stagnering har dock ägt rum under det senaste året. Utskottet
vill ännu en gång framhålla att det abortförebyggande arbetet
måste bedrivas aktivt. Kommuner och landsting måste noga
analysera behovet av åtgärder för att åstadkomma en minskning av
aborterna och avsätta resurser för detta arbete. Arbetet måste i
första hand syfta till att minska antalet oönskade graviditeter.
Detta förutsätter framför allt en väl fungerande
preventivmedelsrådgivning.
Ungdomarna är en mycket viktig grupp att nå i det
abortförebyggande arbetet. I likhet med motionärerna och
socialstyrelsen i det nya handlingsprogrammet vill utskottet
framhålla ungdomsmottagningarnas roll. Mottagningarna har visat
sig kunna nå ungdomarna och få dem att ta itu med problemen. Det
är viktigt att finna nya vägar i det abortförebyggande arbetet.
Alternativa rådgivningsmottagningar håller nu på att växa fram.
Dessa mottagningar kommer förhoppningsvis också att kunna
utveckla goda metoder för att nå kvinnor i abortsituationer.
Utskottet har inte minst i HIV- och aidssammanhang framhållit
betydelsen av sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Det är
viktigt att denna undervisning kan utvecklas och nå fram till
eleverna. Utskottet har också i flera år tillstyrkt särskilda
statsbidrag till utveckling av sex- och
samlevnadsundervisningen.
Utskottet behandlar i ett särskilt betänkande åtgärder mot HIV
och aids. Det finns dock anledning att även i förevarande
sammanhang betona att arbetet med att förebygga de sexuellt
överförbara sjukdomarna har ett nära samband med det
abortförebyggande arbetet.
Vid sin senaste behandling av abortfrågan noterade utskottet
att socialstyrelsen arbetade med att ta fram ett särskilt
handlingsprogram för att förebygga aborter. Detta program är nu
klart. Programmet innehåller en rad olika förslag till åtgärder.
Socialstyrelsen betonar att det lokalt förankrade arbetet i
landstingen måste förstärkas. Även Landstingsförbundet har
uppmanat landstingen att verka för en bättre samordning av
resurser för STD- och abortförebyggande verksamhet. Utskottet
anser det angeläget att socialstyrelsens handlingsprogram med
dess omfattande förslag till insatser verkligen kan föras ut i
praktiskt arbete i landstingen. Utskottet förutsätter att
regeringen snabbt prövar de förslag i socialstyrelsens
handlingsprogram som förutsätter regeringens medverkan.
Vad utskottet anfört föreslogs riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 26).
Enligt uppgift har antalet aborter minskat något (2,5--3 %)
under första halvåret 1991.
HUGO-projektet
Motion
Motionärerna i motion So529 (c) begär ett tillkännagivande
till regeringen om att säkerställa svensk medverkan och insyn i
kartläggningen av den mänskliga arvsmassan (yrkande 1).
Motionärerna anser inte att enskilda svenska forskares medverkan
i paraplyorganisationen HUGO räcker utan medverkan måste i ökad
utsträckning ske genom ett aktivt deltagande där Sverige
medverkar i själva forskningsutförandet. Motionärerna anser att
regeringen bör vidta de nödvändiga åtgärderna för att
säkerställa en sådan svensk medverkan och därmed insyn i
kartläggningen av den mänskliga arvsmassan.
Tidigare behandling m.m.
I sitt betänkande 1989/90:SoU19 om forskning inom
socialdepartementets område anförde utskottet följande om
HUGO-projektet (Human Genome Organization) (s. 40).
Inom det internationella s.k. HUGO-projektet bedrivs ett
vetenskapligt arbete med målet att kartlägga den mänskliga
arvsmassan -- DNA. Ca 5 000 av ca 100 000 av människans gener är
nu identifierade. Denna kartläggning kan betraktas som
grundforskning, vars resultat inte omedelbart går att tolka. I
förlängningen räknar man dock med att på grundval av resultaten
kunna identifiera de gener som ger upphov till människans kända
ärftliga sjukdomar och få ökade kunskaper om en mängd andra
sjukdomar där ärftligheten spelar en viss roll.
Hela projektet beräknas ta ca 15 år och kosta ca 20 miljarder
kronor.
I HUGO ingår f.n. fyra forskare från Sverige. Vid olika
forskningsinstitutioner i Sverige pågår utvecklingsarbete med
anknytning till HUGO. Forskningen bedrivs dock under oklara
former och ansträngningar görs för att etablera ett svenskt
HUGO-projekt. Detta projekts syfte skulle vara att tillgodose
att Sverige ges en möjlighet att från en starkare plattform
påverka den internationella organisationen.
Det är angeläget att Sverige deltar i HUGO-projektet. Därmed
öppnas möjligheten att påverka forskningens inriktning och att
skapa en kontinuerlig dialog om dess nytta och risker. Sverige
kommer då också att få samma tillgång till den samlade kunskap
som HUGO-projektet kommer att generera på bl.a. sjukvårdens och
farmakologins områden. Sverige riskerar annars ett utflöde av
forskarkapacitet samt minskar möjligheterna till teknologisk
utveckling inom området. Ju starkare nationell organisation som
kan tillskapas, desto större möjligheter får Sverige att påverka
forskningens inriktning och ställa krav på en fast ledning av
projektet.
Mot denna bakgrund finner utskottet det alltså angeläget att
det inom befintliga ramar avsätts medel för att tillskapa ett
svenskt HUGO-projekt i syfte att garantera en fortlöpande insyn
i och dialog om projektets inriktning och resultat. Vad
utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 333).
Forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi
Motion
I motion 1990/91:So406 av Barbro Westerholm (fp) begärs
ett tillkännagivande av vad som anförs i motionen om att det bör
inrättas ett centrum för missbildningsstudier. Ett sådant
centrum skulle enligt motionären möjliggöra en effektivare
användning av data i socialstyrelsens missbildningsregister och
andra register och bredda intresset för att studera medfödda
skador hos barn.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade en liknande motion i betänkandet
1990/91:SoU4 (s. 51 f). Utskottet instämde då i grundtanken
i motionen att det är angeläget att den medicinska forskningen
tillgodogör sig data ur socialstyrelsens missbildningsregister
och att intresset för att studera medfödda skador hos barn kan
behöva breddas. Det ankom dock enligt utskottet i första hand på
universiteten att ta initiativet till bildandet av ett centrum
för forskning. Riksdagen borde därför inte överväga något
initiativ i enlighet med den aktuella motionen. Motionen
avstyrktes. (Res. fp.)
Dödshjälp m.m.
Motioner
I motion 1990/91:So434 av Ulla Tillander m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om aktiv dödshjälp vid samtycke. Motionärerna anför
bl.a. att samhället måste ställas inför det moraliska kravet att
det skall göra allt för att ingjuta livsmod och underlätta vägen
tillbaka till livskvalitet.
I motion 1990/91:So522 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo
Komstedt (båda m) hemställs att riksdagen begär att regeringen
skall utreda på vilket sätt en läkare skall vara bunden av en
patients dokumenterade viljeyttring, s.k. livstestamente, att
avstå från livsuppehållande insatser. I motion 1990/91:So486
av samma motionärer hemställs att riksdagen begär en utredning
gällande möjliga villkor för eutanasi inom sjukvården.
Bakgrund
Socialstyrelsen kom i slutet av maj 1991 med förslag till
allmänna råd om "Att avstå från eller avbryta livsuppehållande
behandling". Förslaget har remissbehandlats under hösten. I maj
i år utgav också Svenska läkaresällskapet riktlinjer i frågan,
benämnda När får läkare avstå från behandling?
Tidigare behandling
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat frågan om
skriftliga deklarationer med förbud mot livsförlängande
behandling. Här kan nämnas betänkandena SoU 1986/87:25,
1988/89:SoU4 och 1990/91:SoU4. I betänkandet 1989/90:SoU1
återgavs utskottets ställningstaganden i de tidigare
betänkandena. Där redovisades också att Landstingsförbundet
under slutet av år 1988 låtit utföra en opinionsundersökning om
vårdetiska frågor, där en av frågorna avsåg aktiv dödshjälp.
Enkätresultaten diskuterades på Landstingsförbundets kongress
1989 varvid kongressen slog fast att hälso- och sjukvården inte
kan medverka i aktiv dödshjälp. Kongressen ansåg att statens
medicinsk-etiska råd skall ges i uppdrag att behandla frågan om
aktiv dödshjälp och arbeta fram ett kunskapsunderlag som en del
i en bred informationsinsats till allmänheten.
I det nämnda betänkandet erinrade utskottet om att det vid ett
flertal tillfällen, och senast hösten 1988 (1988/89:SoU4),
behandlat och avstyrkt motionsförslag om införande av rättsligt
bindande viljeförklaringar om att slippa livsuppehållande
behandling. Utskottet hänvisade till sin principiella
uppfattning att en skriftlig viljeförklaring inte generellt
skall ges avgörande betydelse för bedömningen av vilken
behandling som skall ges en patient, utan att detta får avgöras
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning i frågan och
avstyrkte på nytt motionskrav om bindande livstestamenten. (Res.
av en fp-ledamot.)
I betänkandet behandlades också motioner om aktiv dödshjälp.
Utskottet erinrade om att utskottet tidigare uttalat att aktiv
eutanasi måste vara förbjuden och att det i stället är genom en
förbättrad vård av döende -- inrymmande god smärtlindring och
psykologiskt stöd -- som hälso- och sjukvården skall försöka
bistå den döende. Utskottet fann inte heller anledning att
frångå sitt tidigare principiella ställningstagande att såväl
skriftliga deklarationer med begäran om aktiv dödshjälp som
muntligt uttryckta önskemål därom skall avvisas. Utskottet
noterade särskilt att socialministern i ett interpellationssvar
klart tagit avstånd från alla tankar på aktiv dödshjälp och att
sjukvårdshuvudmännen vid sin kongress klargjort att hälso- och
sjukvården inte kan medverka till aktiv dödshjälp. Med
hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet ett motionskrav
om att villkoren för eutanasi inom sjukvården skulle utredas.
(Reservation av en fp-ledamot beträffande motiveringen för
avslag.)
I betänkandet 1990/91:SoU4 anförde utskottet att det vid
flera tillfällen tidigare tagit avstånd från alla tankar på
aktiv dödshjälp och vidhöll även denna gång den inställningen.
Motioner med innehåll som de nu aktuella avstyrktes.
Utskottets bedömning
Den nya regeringen har i regeringsförklaringen anfört att den
snabba utvecklingen inom den medicinska och biologiska
forskningen reser ständigt nya och svåra etiska problem. Denna
utveckling ställer krav på en sammanhållen och etiskt förankrad
politik. Enligt regeringsförklaringen skall utgångspunkten
alltid vara den syn på människan och på människolivets helgd som
har sin förankring i den kristna etiken och den västerländska
humanismen. Alla människor har samma värde och den grundläggande
mänskliga rättigheten är rätten till liv. I
regeringsförklaringen sägs vidare att förslag utarbetas till
etiska och miljömässiga regler för biotekniken. Regler läggs
fast för ansvarsfull hantering av genteknik på människor bl.a.
Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa behandlingen
av regeringens kommande förslag på detta område.
Utskottet avstyrker därför motionerna So406 (fp), So226 (mp)
yrkande 10, So421 (m) yrkandena 1--3, So428 (fp) yrkandena 2 och
4, So433 (c), So434 (c), So435 (c), So451 (m) yrkandena 1, 2, 4
och 5, So486 (m), So487 (fp), So522 (m) och So529 (c) yrkandena
1 och 2.
Lex Maria m.m.
Motioner
I motion 1990/91:So528 av Görel Thurdin och Marianne
Andersson i Vårgårda (båda c) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad i motionen anförts om en prövning av att
anmälningsskyldigheten till ansvarsnämnden uppfylls (yrkande
1). Socialstyrelsen är samhällets kontrollmyndighet för
sjukvården. Det åligger respektive sjukvårdsenhets chefsläkare
att tillse att alla de fall där felbehandling kan misstänkas
anmäls till socialstyrelsen. Motionärerna pekar på att det
förekommit uppgifter i massmedia att det finns anledning att
pröva att denna anmälningsskyldighet efterföljs.
I motion 528 (c) framhålls att många felbehandlade
människor upplever att samhället sviker dem när det gäller att
påvisa att en uppkommen skada är hänförlig till brister i
vården. Misstankar att genomgången behandling inte utförts på
ett accepterat sätt medför ofta att förtroendet för vården i
grunden sviktar, och det är nödvändigt att den som misstänker
sig vara felbehandlad får möjligheter att konsultera andra
medicinska specialister än dem som utfört behandlingen. De
merkostnader som ett sådant läkarval kan föra med sig belastar
den enskilde, vilket inte är acceptabelt enligt motionärerna.
Motionärerna hemställer därför att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om fritt läkarval
samt ansvar för de merkostnader detta kan medföra (yrkande
2).
Samma motionärer begär också ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om rehabiliterande insatser
för de behandlingsskadade (yrkande 3). Motionärerna anför
att behandlingsskadade ofta har behov av rehabilitering. Sådana
resurser är emellertid begränsade. Det är enligt motionärerna
viktigt att alla tillgängliga resurser kan utnyttjas för denna
grupp av människor. De bör inte enbart vara hänvisade till de
vårdmöjligheter som sjukvårdshuvudmannen förfogar över utan
också fristående behandlingshem och andra resurser.
Bakgrund
Enligt 2 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl. står hälso- och sjukvårdspersonalen
i yrkesutövningen under tillsyn av socialstyrelsen. I
förordningen (1982:772) om skyldighet för landstingskommuner att
anmäla till socialstyrelsen vissa skador och sjukdomar som
inträffat i hälso- och sjukvården (lex Maria) sägs att anmälan
omedelbart görs till styrelsen om en patient drabbats eller
utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom.
Genom anmälningarna får styrelsen kännedom om brister och
riskmoment i hälso- och sjukvården och får därmed möjligheter
att vidta åtgärder mot sådana missförhållanden.
I proposition 1981/82:97 Hälso- och sjukvårdslag m.m. (s. 92)
förklarade föredragande statsrådet bl.a. att huvudsyftet med
bestämmelserna i fråga "bör vara att få till stånd en objektiv
utredning om anledningen till det inträffade -- t.ex. tekniskt
fel på apparater, den mänskliga faktorn eller vårdslöshet eller
försummelse från någon bland personalen. Många gånger är det av
stor betydelse för såväl personalen som patienten eller hans
anhöriga att från sakkunnig instans få klarhet i varför skadan
eller sjukdomen uppstått. Viktigast är dock att anmälan kan leda
till att socialstyrelsen utfärdar föreskrifter eller på annat
sätt ingriper för att förebygga att liknande händelser inträffar
framdeles." Anmälningsskyldigheten bör begränsas till allvarliga
skador och sjukdomar som inte ligger inom ramen för vad som
kunnat förutses eller utgör en normal risk.
Kritik har ibland riktats mot det sätt på vilket de nuvarande
bestämmelserna har tillämpats. I den allmänna debatten har man
bl.a. pekat på den omständigheten att det huvudsakligen är
läkare som fullgör anmälningsskyldigheten och att man misstänkt
att skyldigheten i många fall inte fullgjorts av hänsyn till
berörda kollegor. Det har framkommit att anmälningsfrekvensen
varierar från landsting till landsting. Antalet anmälningar från
vissa landsting är litet utan att detta ger anledning för
antagandet att hälso- och sjukvården i dessa är av högre
kvalitet och säkrare än i landsting med betydligt högre
anmälningsfrekvens. Tillsynsutredningen har i sitt
delbetänkande (SOU 1989:80) Förenklad handläggning hos HSAN m.m.
ingående diskuterat lex Maria (s. 106 ff.). Utredningen betonade
därvid bl.a. att handläggningen av lex Maria-anmälningarna i
socialstyrelsen skulle göras i första hand med sikte på att få
klarhet i vad som orsakat det anmälda fallet och därefter vidta
åtgärder för att förebygga ett upprepande av det inträffade.
Enligt utredningens mening borde strävandena sålunda mer
inriktas på dessa moment än sökandet efter "syndabockar".
Bestämmelserna om denna anmälningsskyldighet gäller emellertid
enbart för den landstingskommunala hälso- och sjukvården.
I sitt slutbetänkande Tillsynen över hälso- och sjukvården
(SOU 1991:63) föreslår tillsynsutredningen att socialstyrelsen
ges i uppdrag att utreda och analysera förutsättningarna för att
utvidga lex Maria till att gälla all den hälso- och sjukvård
över vilken socialstyrelsen har tillsyn. Betänkandet
remissbehandlas för närvarande.
Inom socialstyrelsen pågår arbete med att utforma nya
riktlinjer för tillämpningen av lex Maria för att få till stånd
en fullständigare uppsortering till styrelsen av sådana skade-
och sjukdomsfall som omfattas av anmälningsskyldigheten. I
slutet av oktober har frågorna behandlats i socialstyrelsens
styrelse. En konferens skall hållas i december.
Tidigare behandling
Frågan om ett friare läkarval har behandlats av utskottet vid
ett flertal tillfällen. I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 14)
redovisades följande i anledning av motioner om ett fritt
läkarval (c).
I betänkandet 1988/89:SoU15 (s. 11 ff.) t.ex. konstaterade
utskottet att det för hälso- och sjukvården gäller en rad olika
krav, där både respekten för patientens självbestämmande och
kraven på kontinuitet är väsentliga krav. Utskottet betonade att
inte något av dessa krav på hälso- och sjukvården får försummas
och att avvägningar måste göras när olika krav kommer i konflikt
med varandra. När det gällde frågor om självbestämmande och
särskilt möjligheterna att välja läkare hänvisade utskottet till
den utveckling som pågår inom landstingen i riktning mot att
låta invånarna välja den vårdcentral och/eller sjukhus som de
önskar. Utskottet framhöll att patienterna måste få kännedom om
den möjlighet de har att välja t.ex. vårdcentral. Utskottet
ansåg det inte nödvändigt med någon åtgärd från riksdagens sida
vad gällde ett då aktuellt motionsyrkande (c) om fritt läkarval.
(Res. c.)
Riksdagen beslutade i maj 1990 om införandet av ett samlat
ledningsansvar inom hälso- och sjukvården (prop. 1989/90:81,
SoU24, rskr. 313).
Utskottet såg i betänkandet (s. 27 f) positivt på förslaget i
propositionen att det för varje patient skall utses en särskild
patientansvarig legitimerad läkare. Utskottet erinrade om hälso-
och sjukvårdslagens bestämmelser om att hälso- och sjukvården
skall främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och
sjukvårdspersonalen. Utskottet erinrade också om att utskottet i
olika sammanhang framhållit att kontinuiteten i vården måste
förstärkas. Förslaget om en patientansvarig läkare ansåg man
främja kontinuiteten, och man ansåg det också kunna stärka
patienternas ställning i vården. Det ansågs kunna bli särskilt
värdefullt för patienter med långa vårdtider eller ofta
återkommande behov och för handikappade.
-- -- --
Res. av (c) beträffande fritt läkarval. Res. av (m)
beträffande motiveringen.
Utskottets bedömning
Tillsynsutredningen har i sitt slutbetänkande, vilket för
närvarande remissbehandlas, föreslagit att förutsättningarna för
en utvidgning av lex Maria till att gälla all den hälso- och
sjukvård som socialstyrelsen har tillsyn över bör utredas och
analyseras. Inom socialstyrelsen pågår arbete med att utforma
nya riktlinjer för tillämpningen av lex Maria. Enligt utskottets
mening bör riksdagen inte nu föregripa regeringens och
socialstyrelsens kommande behandling av dessa frågor. Motion
So528 (c) yrkandena 1--3 avstyrks därför.
Hiv/aids
Kontaktspårning
Motioner
I motion 1990/91:So424 av Rosa Östh m.fl. (c) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om
behovet av utvärdering av landstingens hiv- och aidsbekämpande
verksamhet (yrkande 2). Motionärerna anser att det vore
värdefullt för det fortsatta förebyggande arbetet i landstingen
om en utvärdering av genomförda verksamheter kunde göras.
I motion 1990/91:So448 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om utvärdering av kontaktspårningen (yrkande 3).
Motionärerna anför att kontaktspårningen är ett av de viktigaste
vapnen i smittskyddsarbetet och den måste bedrivas intensivt och
på ett kompetent och förtroendegivande sätt.
Tidigare behandling
I betänkandet 1990/91:SoU5 behandlade utskottet senast
motioner om kontaktspårning. På s. 10--12 i betänkandet lämnas
en utförlig redogörelse för gällande bestämmelser, tidigare
behandling samt socialstyrelsens och Landstingsförbundets
uppföljningar.
Bestämmelser om smittspårning finns i 18 § smittskyddslagen
(1988:1472). Enligt dessa skall den behandlande läkaren
beträffande patienter som smittats av en samhällsfarlig sjukdom
genom att fråga den smittade försöka få veta av vad eller vem
han kan ha blivit smittad och vilka andra som kan ha blivit
smittade av samma smittkälla. Han skall också försöka få reda på
till vem den smittade kan ha fört smittan vidare.
I proposition 1988/89:5 med förslaget till den nya
smittskyddslagen framhölls särskilt smittspårningens centrala
betydelse när det gäller att förhindra utbredningen av
smittsamma sjukdomar. Ju snabbare och framgångsrikare
smittspridningen kan ske, desto bättre är förutsättningarna för
att förhindra vidare smittspridning. Det framhölls som naturligt
att de läkare som först kommer i kontakt med de smittade har ett
primärt ansvar för smittspårningen. Därför föreslogs också --
till skillnad mot vad som gällt enligt den gamla
smittskyddslagen -- införandet av en särskild bestämmelse i
lagen om skyldighet för läkare att bedriva smittspårning. Det
framhölls vidare i propositionen att det bör ankomma på
socialstyrelsen att ge vägledande riktlinjer för hur
smittspårning bör bedrivas. Beträffande de sexuellt överförbara
infektionerna hänvisade propositionen till den av
socialstyrelsen utarbetade skriften Kontaktspårning vid sexuellt
överförbara infektioner (Socialstyrelsen redovisar 1987:13). På
det regionala planet ansågs det vara en av smittskyddsläkarens
viktigaste uppgifter att se till att sådana arbetsmetoder
utarbetas och kommer till berörd personals kännedom.
Socialstyrelsen har också givit ut föreskrifter och allmänna
råd om tillämpningen av smittskyddslagen (SOSFS 1989:18),
där ett avsnitt om smittspårning ingår.
Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1987/88:10
motionsyrkanden om bl.a. kontakt- eller smittspårning. Utskottet
framhöll att smittspårningen utgör ett viktigt led i
aidsbekämpningen och att den kunskap som den verksamheten ger
bör tillvaratas och analyseras. Samtidigt betonade utskottet att
ett effektivt smittspårningsarbete kräver att patienten känner
förtroende för den personal som skall utföra
smittspårningsarbetet. Utskottet anförde vidare att
kontaktspårning ställer stora krav på utbildad och erfaren
personal. Utskottet såg positivt på åtgärder som socialstyrelsen
vidtagit för att förstärka kunskaperna om bl.a. smittspårning.
och hänvisade till den ovan nämnda skriften från socialstyrelsen
Kontaktspårning vid sexuellt överförbara infektioner. Utskottet
underströk starkt vikten av att kontaktspårningen snarast byggs
ut.
I betänkandet 1988/89:SoU9, i vilket regeringens förslag
till ny smittskyddslag behandlades, hänvisade utskottet till de
ovan återgivna uttalandena i proposition 1988/89:5. Med
anledning av ett motionsyrkande uttalade utskottet att
smittspårning måste ske med stor varsamhet och med hänsyn till
de berördas integritet.
I betänkandet 1988/89:SoU21 behandlades på nytt ett
motionsyrkande om kontaktspårning. Utskottet erinrade om de
tidigare uttalandena om betydelsen av smittskyddsarbetet och
också om behovet av kunnig personal för detta arbete. Utskottet
konstaterade att den nya smittskyddslagen innebär en
förstärkning av smittskyddsorganisationen och ansåg det mot
denna bakgrund inte nödvändigt med någon åtgärd från riksdagens
sida med anledning av då aktuella motionsyrkanden.
Utskottet instämde i betänkandet 1990/91:SoU5 i motionärernas
uppfattning om betydelsen av smittspårning samt noterade att
utvärdering pågick. Med hänsyn därtill behövdes enligt utskottet
inte något initiativ från riksdagens sida. Motionen avstyrktes.
(Res. m.)
Pågående aktiviteter
För närvarande pågår utvärdering av Stockholms läns landstings
projekt Att förebygga aids samt Göteborgs kommuns projekt
Göteborg mot aids. Inom Stockholms läns landsting har drivits
ett ungdomsprojekt med anknytning till sex- och
samlevnadsundervisning samt ett invandrarprojekt. För de södra
landstingen pågår en utvärdering av informationsinsatserna kring
aids. Utvärdering görs inom sociologiska institutionen vid Lunds
universitet.
I februari 1991 presenterades en rapport, HIV finns inte bara
i Stockholm, från besök i 21 landsting av Aids-delegationen
och socialstyrelsen. I slutomdömet i rapporten sägs bl.a.
följande.
I den välorganiserade och i ett internationellt perspektiv
kraftigt utbyggda offentliga hälso- och sjukvården har vi unika
förutsättningar att förebygga smittspridning av HIV. Inom hälso-
och sjukvården finns en god beredskap att ge HIV-smittade
patienter ett gott medicinskt omhändertagande och ett
kvalificerat psykosocialt stöd. Frivilligorganisationerna kan ge
ett nödvändigt komplement till det psykosociala stödet och bidra
med värdefulla informations- och utbildningsinsatser.
Om smittspridningen av HIV fortsätter i samma låga takt som
under de senaste åren kommer den inte att ge upphov till några
kapacitetsproblem. Personalen inom hälso- och sjukvården är väl
utbildad för sin uppgift och kan ge HIV-smittade patienter en
god vård.
Det förebyggande arbetet i landstingen och primärkommunerna
inriktas i första hand på ungdomar och narkotikamissbrukare. Man
har svårare att nå ut till män som har sex med andra män.
Personer med särskilda riskbeteenden fångas upp på ett effektivt
sätt inom STD-vården och ungdomsmottagningarna. Det
förhållandevis stora antalet HIV-positiva asylsökande och
flyktingar gör att insatser på detta område blir särskilt
angelägna i framtiden.
I april 1991 hölls ett seminarium om hivepidemiologi. I en
skriftlig sammanfattning nämns bl.a. att det
kontaktspårningsprojekt som startade år 1989 planerades pågå
till sommaren 1991. En rapport är under utarbetande och skall
distribueras till Landstingen. Aids-delegationen planerar en
fördjupad utbildning för personal som arbetar med
kontaktspårning.
Sjukvård för hivsmittade
Motioner
I motion 1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om hur sjukvården
för de hivsmittade bör vara utformad (yrkande 9).
Motionärerna anser att det kring varje hivsmittad bör finnas ett
vårdteam. Utöver kontinuerlig kontakt med läkare måste de
smittade även erbjudas psykosocialt stöd. I många fall behövs
rådgivning även för de anhöriga. För barn med hiv är det viktigt
att det skapas beredskap för att ta hand om dem och deras
föräldrar, särskilt när deras föräldrar börjar bli sjuka.
I motion 1990/91:So417 av Ulla Tillander (c) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om utbildning för sjukvårds-
och socialtjänstpersonal som kommer i kontakt med hiv
(yrkande 2). Nämnda personalgrupper vilka kommer i
kontakt med hiv måste få tillfälle att bearbeta sina tankar och
kunskaper eftersom hiv har laddats med mycket känsliga frågor.
Dessa medför att kunskap om hur viruset fungerar inte räcker.
Pågående arbete
Inom socialstyrelsen pågår arbete med en rapport om
hiv/aids i sjukvården. Denna rapport är en uppföljning av
socialstyrelsens rapport 1988:6 i samma ämne. Den nya rapporten
beräknas utkomma i slutet av november och behandla bl.a. frågor
om hiv/aids medicinska följder, vården av patienterna
(personalfrågor, attitydfrågor, psykologiskt stöd) samvård med
t.ex. infektions- och psykiatriska kliniker samt resurserna i
stort i sjukvården.
Behandling hos privatpraktiserande läkare
Motion
I motion 1990/91:So448 av Sten Svensson m.fl. (m)
hemställs att riksdagen beslutar om sådan ändring av
smittskyddslagen att såväl konsultation som behandling vid
samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för patienten oavsett
om denne vänder sig till den offentliga sjukvården eller
försäkringsansluten privatpraktiserande läkare (yrkande 4).
Tidigare behandling
Frågan om kostnadsfri behandling hos privatpraktiserade läkare
har behandlats tidigare. I betänkandet 1990/91:SoU5 (s.
12--13) anförde utskottet följande.
I proposition 1988/89:5 med förslag till den nya
smittskyddslagen framhölls att det är av utomordentligt stor
betydelse för smittskyddet att man i så stor utsträckning som
möjligt underlättar för den enskilde att ta kontakt med hälso-
och sjukvården. Enligt propositionen borde därför alla
sjukvårdsbesök inom den landstingskommunala vården, som görs med
anledning av en samhällsfarlig sjukdom, vara gratis för den
enskilde. Detta bör, framhölls det i propositionen, gälla både
den undersökning och utredning som görs för att fastställa om en
sådan sjukdom föreligger och den efterföljande vård och
behandling som sjukdomen kräver. Det förhållandet att vård och
behandling skall vara gratis för patienten ansågs i
propositionen inte utgöra något hinder mot att göra
kostnadsavdrag på utgående sjukpenning vid sluten sjukhusvård.
För den som väljer att vända sig till privatpraktiserande läkare
vid misstanke om en samhällsfarlig sjukdom föreslogs i
propositionen att besök för att utreda om en samhällsfarlig
sjukdom föreligger skall vara gratis, medan patientavgift skall
erläggas vid besök för vård eller behandling.
Vid sin behandling av förslaget till ny smittskyddslag
behandlade utskottet ett liknande motionsyrkande som det nu
aktuella. Utskottet hänvisade därvid (1988/89:SoU9 s.
13--14) till uttalandena i propositionen. Utskottet delade
uppfattningen att det är av grundläggande betydelse för ett
fungerande smittskydd att var och en som smittats av en
samhällsfarlig sjukdom söker läkare för undersökning, och att
kontakterna med sjukvården därför måste underlättas så mycket
som möjligt. Att göra besöken inom den landstingskommunala
sjukvården gratis för patienten ansågs utgöra en väg till detta
mål. Det ansågs likaså värdefullt att besök hos
privatpraktiserande läkare för att utreda om en samhällsfarlig
sjukdom föreligger är gratis. När det gäller vård och behandling
delade utskottet den uppfattning som framfördes i propositionen
att patientavgift bör erläggas om denna ges av en
privatpraktiserande läkare. Med det anförda avstyrkte utskottet
det då aktuella motionsyrkandet.
Vid sin behandling av en liknande motion förra hösten fann
utskottet inte någon anledning att ändra sin inställning i
frågan. Motionen avstyrktes därför. (Res. m.)
Rutinmässig testning
Motion
I motion 1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om att hivtestning i
ökande utsträckning bör införas mer rutinmässigt i hälso- och
sjukvården dels för patienternas skull, dels med tanke på de
risker personalen kan utsättas för. Testning bör införas som
frivilligrutin vid olika hälsoundersökningar och behandlingar.
Gravida och personer tillhörande olika riskgrupper bör erbjudas
sådan frivillig testning, (yrkande 8). Vidare begärs ett
tillkännagivande om hivtestning av invandrare (yrkande 7).
Motionärerna menar att det är viktigt att rutiner utvecklas för
hivtestning vid invandrarverkets flyktingmottagningar med tanke
på smittans spridning internationellt. Asylsökande flyktingar
bör erbjudas hivtest som en naturlig del av hälsokontrollen
oavsett från vilket ursprungsland man kommer. Även
anknytningsfallen och de gäststuderande bör erbjudas testning i
samband med läkarundersökning.
Samma motionärer begär ett tillkännagivande till regeringen om
möjlighet till anonymitet vid hivtestning (yrkande 6).
Fullt anonym testning bör kunna utföras för den som så önskar.
Bakgrund
Rutinmässig testning i ordets rätta bemärkelse förekommer inte
i dag.
Alla gravida erbjuds testning. Såvitt gäller andra grupper kan
följande sägas. Socialstyrelsen och invandrarverket
erbjuder alla asylsökande hälsoundersökning som innefattar många
sjukdomar inklusive hiv/aidstest. 90--95 % accepterar en sådan
undersökning. Sedan årsskiftet 1991 erbjuds också alla
anknytningsfall till flyktingar i Sverige liknande undersökning.
Det finns också planer på att utländska gästforskare och
studenter skall erbjudas sådan undersökning. Studenterna, ca
1 000 nyanlända varje år, är relativt lätta att nå via
studenthälsovården. Forskare som stannar kort tid i Sverige är
däremot svåra att nå.
Tidigare behandling
Frågan om anonymitet vid hivtestning har behandlats av
utskottet vid upprepade tillfällen. I betänkandet 1988/89:SoU9
ges en utförlig redovisning av såväl reglerna i
patientjournallagen (1985:562) och förordningen (1986:198) om
provtagning för infektion av hiv som utskottets tidigare
ställningstaganden i anonymitetsfrågan. Utskottet vidhöll sin
tidigare uppfattning att en fullständig anonymitet vid hivtest
skulle rubba grunderna för smittskyddslagens tillämpning. Enligt
utskottets uppfattning skulle det bli mycket svårt att försvara
en lagstiftning som innehåller möjligheter till ibland
synnerligen ingripande tvångsåtgärder, om samhället samtidigt
ger patienter möjlighet att vara anonyma även efter ett positivt
test och därigenom undandra sig lagens åtgärder. I betänkandena
1989/90:SoU21 och 1990/91:SoU5 vidhöll utskottet denna
inställning. (Res. fp, v och mp i senaste betänkandet.)
Sprututbytesprogram
Motioner
I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om att ett
sprututbytesprogram snarast etableras (yrkande 8). För att
hiv inte skall spridas via sprutor bör använda sprutor i
kontrollerade former kunna bytas ut mot nya. Motionärerna anför
att erfarenheten av väl kontrollerade sprututbytesprogram visar
att man på den vägen kan nå tidigare inte kända missbrukare och
erbjuda dem hiv-test och narkomanvård.
I motion 1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om vad som anförs i motionen om
omprövning av sprututbytesprogrammet (yrkande 4).
Motionärerna anser övervägande skäl tala för program där
narkomaner får tillgång till rena sprutor och spetsar. Mot
bakgrund av vunna erfarenheter bör infektionsklinikerna omgående
införa sprututbytesprogram i enlighet med den modell som används
i Malmö och Lund, dvs. inom en medicinsk ram med stöd av den
lokala socialtjänsten och sjukvårdshuvudmannen i området.
I motion 1990/91:So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen angående vad som
anförts i motionen om tillstånd till sprututbytesprogram i
Stockholm (yrkande 3). Motionärerna anser att narkomaner
skall ha möjlighet att byta nya sprutor och spetsar mot rena
verktyg. Detta skall ske under strikt kontroll och göras på
vårdinrättning i nära samarbete med narkomanvården.
I motion 1990/91:So424 av Rosa Öst m.fl. (c) begärs
tillkännagivanden till regeringen om vad som anförs i motionen
om utdelandet av fria sprutor (yrkande 5) samt behovet av
utvärdering och eventuell lagändring vad gäller fria sprutor
(yrkande 6). Motionärerna anför att det är uttryck för en
dubbelmoral som är svår att försvara när en infektionsläkare
tillhandahåller sprutor till en patient med motivet att det kan
förhindra smitta men samtidigt hävdar att det inte är hans sak
att känna ansvar för att komma till rätta med patientens
narkomani.
Tidigare behandling
I betänkandet 1990/91:SoU5 (s. 18--20) lämnade utskottet
en omfattande redogörelse för försöksverksamheten inom hälso-
och sjukvården med utdelning av rena sprutor och kanyler till
narkotikamissbrukare. Därefter anförde utskottet.
Utskottet gör nu samma bedömning som tidigare att utbyte av
sprutor och kanyler endast får förekomma i samband med en noga
kontrollerad försöksverksamhet, som har till syfte att söka
vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot aids.
Utskottet vidhåller också sin tidigare uppfattning om
förutsättningarna för en sådan försöksverksamhet, bl.a. att
försöksverksamheten inte får göras mer omfattande än vad som är
absolut nödvändigt för att tillgodose kraven på vetenskaplighet.
Utskottet förutsätter liksom tidigare att regeringen eller
socialstyrelsen skyndsamt vidtar åtgärder eller att regeringen
återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder som kan
stoppa utbytesverksamheten, om det visar sig att utbyte sker
utanför den speciella försöksverksamheten. Utskottets
ställningstagande innebär att utskottet inte är berett att
ompröva förutsättningarna för sprututbytesprogrammet.
(Res. av fp samt av m betr. motivering.)
Till utskottet har under våren 1991 kommit en skrivelse från
Läkare mot aids. I skrivelsen föreslås att sprututbytesprogram
med individuell rådgivning byggs ut vid infektionsklinikerna
över landet, om möjligt i samarbete med socialtjänsten.
Medicinska forskningsrådet har i ett nyligen avgivet
yttrande till socialstyrelsen lämnat synpunkter angående
utvärderingen av hivpreventionsprojekten i Lund och Malmö
(sprututbytesprojekt). Bl.a. anser forskningsrådet att vissa
närmare beskriva kompletteringar i projektplanen kan övervägas
för att öka undersökningens vetenskapliga värde. Rådet anser
sammanfattningsvis att flera av de synpunkter som rådet framför
i yttrandet måste beaktas och rimliga kompletteringar måste ske
innan frågan om studiens genomförande och dess finansiering tas
upp till behandling.
Socialstyrelsen har ännu inte bemött yttrandet.
Metadon
Motioner
I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om metadonbehandling (yrkande 7). För att hejda
hivepidemin är det enligt motionärerna av yttersta vikt att i
första hand narkotikamissbruket bekämpas. Om detta ej lyckas bör
metadonbehandling kunna lämnas i medicinskt kontrollerade
former. Alltför många narkomaner står i dag i kö för
metadonbehandling och många avlider i väntan på denna
behandling. En snabb utbyggnad av ytterligare metadonprogram som
svarar mot behoven är därför enligt motionärerna angelägen.
I motion 1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om att resurserna
för metadonbehandling är otillräckliga (yrkande 3). En snabb
utbyggnad av möjligheterna till metadonbehandling som svarar mot
behoven är därför angelägen. I motionen hemställs vidare att
riksdagen skall besluta att undanröja den maximering av antalet
metadonpatienter till 450 personer som föregående riksmöte
fastställde (yrkande 2). Motionärerna anser att det
medicinskt sett är oetiskt att sätta sådana gränser för
livräddande behandling. I motion 1990/91:So525 av Ylva
Annerstedt m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om borttagande av det tak som regeringen satt för hur
många narkomaner som får gå igenom behandlingen (yrkande 4).
Metadonbehandling för narkomaner i främst öppenvård måste enligt
motionärerna utökas.
I motion 1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om hjälp till de
prostituerade (yrkande 5). Motionärerna pekar på att hiv i
likhet med övriga sexuellt överförbara sjukdomar sprids genom
prostituerade.
Bakgrund
I metadonverksamheten i Stockholm finns det sex
öppenvårdsteam, en vårdavdelning, ett inackorderingshem och två
behandlingshem i funktion. Verksamheten har 240--250 patienter
och under det senaste året har en till två patienter i veckan
tagits in i programmet. Ungefär hälften av patienterna är
hivsmittade och över hälften av dessa har en allmän påverkan
eller nedsatta laboratoriemarkörer på hivrelaterade sjukdomar.
Behandlingen bedrivs dels i form av noggrann kontroll av
pågående missbruk och sidomissbruk, dels i form av intensivt
personligt stöd, dels i form av sociala insatser, dels i form av
psykologiska insatser. De tidigare långa väntetiderna har enligt
uppgift kunnat avskaffas och väntetiderna har rört sig om någon
till några veckor till ett par månader beroende på
angelägenhetsgrad.
Tidigare behandling
I betänkandet 1990/91:SoU5 (s. 16--17) redovisade
utskottet följande i samband med sin behandling av liknande
motionsyrkanden.
Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1987/88:10 ett
motionsyrkande om att det inte borde fastställas något högsta
antal för de missbrukare som får metadonbehandling. I
betänkandet redovisades det program för metadonbehandling för
opiatmissbrukare som sedan en längre tid funnits vid Ulleråkers
sjukhus i Uppsala. Utskottet redovisade också att
socialstyrelsen efter utvärdering beslutat att utvidga
metadonprogrammet till tre områden (Uppsala, Stockholm och Lund)
och till att omfatta högst 300 patienter.
-- -- --
I det nämnda betänkandet anförde utskottet följande (s. 22):
HIV-situationen kräver en offensiv narkomanvård. Målet för
narkomanvården är drogfrihet, och vården skall i huvudsak vara
drogfri. För vissa långvarigt intravenösa heroinmissbrukare kan
emellertid målsättningen med fullständig drogfrihet och drogfri
vård vara svår att uppnå. Risken att genom infekterade
injektionsverktyg bli HIV-smittad utgör en stor fara för de
intravenösa missbrukarna. Erfarenheterna nationellt och
internationellt har också visat att HIV-smittan sprids mycket
snabbt i denna grupp.
Det finns mot denna bakgrund skäl som talar för en utökning av
det högsta antal missbrukare som kan få metadonbehandling från
150 till 300 personer. Det är dock angeläget att urvalet av
klienter sker med stor restriktivitet och att de kriterier och
riktlinjer som utvecklats i Ulleråkersprogrammet följs.
Utvidgningen får inte heller uppfattas som en principiell
förändring av narkomanvården, vilken enligt utskottets mening
fortfarande måste ha drogfrihet som ett självklart mål. Inte
minst på grund härav anser utskottet det nödvändigt att sätta en
övre gräns för verksamhetens omfattning. Utskottet vill också
framhålla att socialstyrelsen noga måste följa verksamheten och
regelbundet redovisa metadonprogrammets utveckling.
Med det anförda avstyrkte utskottet det då aktuella
motionsyrkandet.
Utskottet återkom till frågan i betänkandet 1988/89:SoU21.
Därvid konstaterade utskottet att det efter socialstyrelsens
beslut att utöka antalet platser för metadonbehandling av
narkomaner kommit till stånd en verksamhet med utdelning av
metadon i Stockholm. Det noterades att den praktiska
verksamheten mera än i Uppsala kommit att inriktas på behandling
i öppen vård. Enligt vad som dittills rapporterats ingick vid
den tidpunkten 200 personer i metadonprogrammet. På väntelista
stod då ytterligare 200 personer. Vid den tidpunkten tog man in
tre--sex nya patienter per månad i programmet. Enligt vad
utskottet erfarit var det dock inte det tak som satts till högst
300 personer som utgjorde det största hindret mot att antas till
metadonbehandling utan bristen på utbildad personal. Utskottet
hänvisade till utskottets tidigare uttalanden om att urvalet av
klienter för behandling med metadon måste ske med stor
restriktivitet och att de kriterier och riktlinjer som
utvecklats i Ulleråkersprogrammet måste följas. Utskottet
framhöll också att socialstyrelsen noga måste följa verksamheten
och regelbundet redovisa metadonprogrammets utveckling.
Vad gällde kraven på att taket för antalet metadonpatienter på
300 personer skall undanröjas vidhöll utskottet sin tidigare
inställning. Det betonades att det inte är den maximering som
satts för programmet som utgör det huvudsakliga hindret mot att
de som väntar på att bli antagna för metadonbehandling ännu inte
kunna få den avsedda behandlingen. Utskottet såg därför inte
något skäl att ändra sin tidigare inställning i denna del. Det
då aktuella motionsyrkandet avstyrktes. (Reservation fp)
Socialstyrelsen beslutade efter rekommendation av bl.a.
aids-delegationen den 15 juni 1990 att maximiantalet
metadonpatienter skulle höjas från 300 till 450. Styrelsen har
också utarbetat reviderade föreskrifter för metadonbehandling
(SOSFS(M) 1990:16). De nya föreskrifterna tillämpas fr.o.m. den
1 oktober 1990.
I augusti 1990 var 220 personer antagna för metadonbehandling
i Stockholm. Under våren 1990 togs 10--12 patienter in varje
månad. Under sommaren har dessutom ett antal patienter, som
ställts in på metadonbehandling vid Ulleråkers sjukhus i
Uppsala, förts över till Stockholm för fortsatt behandling där.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att socialstyrelsen, efter
rekommendation av bl.a. aids-delegationen, beslutat höja
maximiantalet metadonpatienter. Styrelsen har också givit ut nya
föreskrifter för metadonbehandling. Utskottet noterar även att
antalet personer som är antagna för metadonbehandling i
Stockholm ökat. De aktuella motionsyrkandena bör mot denna
bakgrund anses tillgodosedda enligt utskottet.
Motionerna avstyrktes.
I utskottets kommande betänkande 1991/92:SoU2 om
socialtjänsten behandlas motioner beträffande insatser för
prostituerade.
Statlig ersättning till transfusionssmittade
Motion
I motion 1990/91:So 448 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om statlig ersättning till
transfusionssmittade (yrkande 5). Motionärerna anser att de
nya ersättningsreglerna inte kan anses tillräckliga utan
regeringen bör lägga fram förslag till statlig ersättning till
transfusionssmittade hivpatienter.
Bakgrund
I februari 1991 beslutade den förra regeringen att de som
hivsmittats inom hälso- och sjukvården skulle få 100 000 kr. var
som ett engångsbelopp. Samtidigt beslutade patient- och
läkemedelsförsäkringarna att betala ut lika mycket. Var och en
som smittats får därmed 200 000 kr. i ersättning utöver
skadestånd som har betalats ut.
Kommittén om ideell skada har nyligen avgivit ett
delbetänkande SOU 1991:34 HIV-smittade -- ersättning för ideell
skada. I betänkandet behandlas frågan om vilken ersättning för
ideell skada som de som har smittats av hiv genom en
skadeståndsgrundande handling kan anses berättigade till enligt
nuvarande skadeståndsrättsliga principer. Betänkandet har inte
remissbehandlats.
Tidigare behandling
I utskottets betänkanden 1988/89:SoU21 (s. 39--40) och
1989/90:SoU17 (s. 47) har uttalats att det är angeläget
att det finns en väl fungerande stödverksamhet för de människor
som drabbats av hivsmitta genom blodprodukter samt att de på
allt sätt får samhällets stöd.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar inledningsvis att vissa åtgärder har
vidtagits av ansvariga myndigheter på de områden som berörs i
motionerna. Exempelvis är en rapport om
kontaktspårningsprojektet under utarbetande. Utvärdering pågår
också av andra projekt i Stockholm och Göteborg. Socialstyrelsen
presenterar inom kort en rapport om sjukvård för
hiv/aidspatienter. Alla asylsökande och anknytningsfall till
flyktingar erbjuds numera hiv/aidstest i samband med
hälsoundersökning. Beslut har fattats om att utbetala
ersättningar till transfusionssmittade.
Utskottet förutsätter att den nya regeringen noga följer
arbetet med sprututbytesprogram och metadonbehandling.
I regeringsförklaringen har den nya regeringen förutskickat
olika åtgärder för att komma till rätta med
narkotikabrottsligheten och narkotikamissbruket. Mot denna
bakgrund bör riksdagen enligt utskottets mening inte nu göra
några uttalanden i dessa frågor.
Utskottet avstyrker därmed motionerna So336 (fp) yrkandena 7
och 8, So417 (c) yrkande 2, So420 (fp) yrkandena 2--9, So424
(c) yrkandena 2, 5 och 6, So448 (m) yrkandena 3--5 och So525
(fp) yrkandena 3 och 4.
Behörighetsfrågor
Legitimation för naprapater
Motioner
I motion 1990/91:So453 av Per Stenmarck m.fl. (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om legitimation för naprapater.
Motionärerna framhåller att naprapaterna i dag utgör en mycket
stor resurs för många människor. Behandlingen är tillgänglig för
alla och utbildade naprapater finns redan i dag med god
geografisk utbredning över hela Sverige.
Liknande motionsyrkanden finns också i motionerna
1990/91:So422 av Karin Falkmer och Birgit Henriksson (båda m),
1990/91:So415 av Hugo Bergdahl och Sigge Godin (båda fp),
1990/91:So524 av Görel Thurdin (c) yrkande 3, 1990/91:So445 av
Ove Karlsson m.fl. (s) samt 1990/91:So410 av Bengt
Silfverstrand och Birthe Sörestedt (båda s).
I motion 1990/91:So519 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m)
hemställs att riksdagen beslutar att Doctors of Naprapathy skall
erhålla legitimation för utövande av sitt yrke inom hälso- och
sjukvård. Motionärerna hävdar att utbildningen är av hög
kvalitet med bl.a. legitimerade läkare som lärare och äger rum
vid Högskolan för naprapati i Stockholm.
Liknande motionsyrkanden finns i motionerna 1990/91:So407 av
Martin Olsson och Birger Andersson (båda c) samt i motion
1990/91:So478 av Hans Nyhage (m).
I motion 1990/91:So518 av Jan Jennehag och Gudrun Schyman
(båda v) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att
socialstyrelsen får i uppdrag att ta fram vetenskaplig
dokumentation om naprapaternas arbete. Motionärerna anser att
dokumentationen i fråga skall tjäna som underlag för
ställningstagandet till legitimation.
I motion 1990/91:So450 av Anita Stenberg och Ragnhild
Pohanka (båda mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen
om att underlag för att ge naprapater legitimation framläggs
inom ett år.
Tidigare behandling
I sitt betänkande 1989/90:SoU24 (s. 37 f.) uttalade
utskottet bl.a. följande.
Frågan om legitimation av naprapater har behandlats av
utskottet vid flera tillfällen tidigare. Vid den senaste
behandlingen -- i samband med behandlingen av propositionen om
legitimation för vissa kiropraktorer (1988/89:SoU23) --
hänvisade utskottet till alternativmedicinkommitténs pågående
arbete med bl.a. frågor om naprapaternas ställning. Utskottet
ansåg det positivt att yrkesgruppen naprapater kommer att få en
noggrann genomlysning. Utskottet instämde i bedömningen att det
inom naprapatin bedrivs ett seriöst arbete. Utskottet uttalade
att regeringen, så snart det föreligger ett tillräckligt
underlag för ett ställningstagande beträffande naprapaterna, bör
pröva frågan om deras legitimation. Vad utskottet anförde om
naprapaternas ställning beslutade riksdagen sedermera att som
sin mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:295).
Alternativmedicinkommittén överlämnade i oktober 1989 sitt
slutbetänkande (SOU 1989:60) Alternativmedicin 1 --
Huvudbetänkande från alternativmedicinkommittén till
regeringen. I betänkandet behandlas bl.a. frågan om legitimation
för naprapater och andra grupper. Kommittén understryker att
lagstiftningens kriterier för legitimation av nya grupper är
uttalat restriktiva. Legitimationens huvudfunktioner är att vara
en garanti för en viss kunskapsnivå och för sådana personliga
egenskaper hos yrkesutövaren att denne är förtjänt av
allmänhetens och myndigheternas förtroende. Dessutom skall
legitimationen fylla ett väsentligt informationsbehov, som en
sorts "varudeklaration", gentemot allmänheten, myndigheterna och
sjukvårdshuvudmännen. Legitimationen anses också böra
förbehållas grupper, som har en självständig yrkesfunktion med
kvalificerade arbetsuppgifter och ett särskilt ansvar för
patienternas säkerhet i vården. Slutligen bör krävas att gruppen
byggt upp ett förtroende samt vunnit ett visst mått av kliniskt
och vetenskapligt erkännande. Alternativmedicinkommittén anser
att naprapaternas förutsättningar på flera av dessa punkter
skiljer sig från kiropraktorernas. Kommittén påpekar vidare att
naprapaterna internationellt är en nästan okänd grupp och
följaktligen inte heller kommit i fråga för legitimation i något
annat land. Därför anser kommittén att det f.n. inte föreligger
förutsättningar för legitimation för naprapater. Då emellertid
naprapaterna har en lång utbildning och deras kunskaper och
kompetens är allmänt vitsordad förordar kommittén att regeringen
prövar frågan om deras legitimation när naprapaterna kan uppvisa
studier som konfirmerar effekten av deras metoder.
Utskottet gör nu följande bedömning.
Utskottet erinrar om vad utskottet uttalade förra året om att
regeringen, så snart det föreligger ett tillräckligt underlag
för ett ställningstagande beträffande naprapaterna, bör pröva
frågan om deras legitimation. Utskottet kan vidare konstatera
att alternativmedicinkommittén nu lagt fram sitt slutbetänkande
i vilket bl.a. frågan om legitimation av naprapater behandlas.
Remissbehandlingen och beredningen av förslaget i
regeringskansliet bör enligt utskottet avvaktas.
Alternativmedicinkommitténs förslag har därefter
remissbehandlats och övervägs nu i regeringskansliet.
Legitimation för dietister
Motion
I motion 1990/91:So429 av Gullan Lindblad (m) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
dietister med kvalificerad högskoleutbildning bör erhålla
legitimation som skydd för sin yrkestitel. Liknande
motionsyrkanden finns också i motionerna 1990/91:So431 av
Karin Falkmer (m), 1990/91:So438 av Ingrid Hasselström Nyvall
(fp) samt 1990/91:So505 av Eivor Husing m.fl. (s).
Tidigare behandling
Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU11 frågan om
legitimation för dietister. Därvid redovisades utförligt
gällande bestämmelser enligt lagen (1984:542) om behörighet att
utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. (behörighetslagen).
Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om kompetensbevis (t.ex.
legitimation), behörighetskrav för att utöva yrke och skydd för
yrkestitel och yrkesbeteckning. Inför behandlingen hade
utskottet inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen,
Landstingsförbundet och Dietisternas riksförbund.
Remissyttrandena refereras utförligt i utskottsbetänkandet.
Utskottet gjorde därefter följande bedömning (s. 5 f.).
Utskottet delar den inställning som kommer till uttryck i
propositionen om lag om behörighet att utöva yrke inom hälso-
och sjukvården m.m. att man överhuvudtaget bör vara försiktig,
när det gäller att statligt reglera områden där flertalet
yrkesutövare är anställda av sjukvårdshuvudmännen.
Legitimationen -- och möjligheten till återkallelse av denna --
har, enligt utskottets mening, ett särskilt värde som
information till patienter som vänder sig till enskilt verksamma
yrkesutövare. Utskottet anser att betydande restriktivitet bör
iakttas, när det gäller att införa legitimation för nya
yrkesgrupper.
Utskottet är således av den uppfattningen att dietisterna,
vilka huvudsakligen är verksamma inom den landstingskommunala
hälso- och sjukvården, inte bör komma i fråga för legitimation.
Med hänvisning till vad som anförts avstyrkte utskottet den då
aktuella motionen. Riksdagen följde utskottet (rskr.
1989/90:37).
Även i betänkandet 1989/90:SoU24 behandlades samma fråga.
Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning och avstyrkte de då
aktuella motionerna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 313).
Användandet av titeln psykolog
Motion
I motion 1990/91:So404 av Barbro Sandberg (fp) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen
om användandet av titeln psykolog. Motionärerna anser att för
att yrkesmässigt kalla sig psykolog bör krävas en psykologexamen
från högskolan. Andra kategorier, t.ex. vittnespsykologer som
kanske inte har en fullständig examen utan endast vissa enskilda
kurser, skall inte tillåtas använda titeln psykolog.
Tidigare behandling
I betänkandet 1989/90:SoU11 behandlade utskottet senast
frågan om skydd för bl.a. yrkestiteln psykolog. Utskottet gjorde
följande bedömning.
Enligt gällande bestämmelser föreligger inte något hinder för
den som saknar utbildning att kalla sig psykolog eller
psykoterapeut. Detta innebär, enligt utskottets uppfattning, en
betydande risk för att människor med psykiska problem kan
utsättas för utredning och behandling av personer utan
tillräcklig utbildning och erfarenhet med allvarliga olägenheter
som följd.
En enskild person, som söker hjälp för psykiska besvär, har
ofta inte tillräcklig kunskap om vilka krav som bör ställas på
en psykolog eller psykoterapeut.
Utskottet anser att det finns skäl att ge även själva
yrkesbeteckningarna psykolog och psykoterapeut ett
straffrättsligt skydd.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till
känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 37).
Uppföljande arbete
Regeringen uppdrog åt socialstyrelsen att överväga en
lämplig utformning av ett straffrättsligt skydd för bl.a.
yrkesbeteckningen psykolog samt i anslutning till detta belysa
konsekvenserna av ett införande av en lagreglering av
yrkesbeteckningen.
Socialstyrelsen redovisade sitt uppdrag till
socialdepartementet i januari 1991. Styrelsen anser
sammanfattningsvis att det finns sakliga skäl att införa skydd
för såvitt nu är i fråga yrkesbeteckningen psykolog.
Socialstyrelsens förslag har remissbehandlats och beredning
pågår i regeringskansliet.
Legitimation för socionomer
Motion
I motion 1990/91:So318 av Ulla Pettersson m.fl. (s) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i
motionen om legitimering av socionomer. Legitimationen är avsedd
som en garanti av kvalitativ miniminivå för professionellt
socialt arbete. Motionärerna anknyter till de senaste årens
debatt om socialtjänsten och socialarbetarna, vilken
aktualiserats av ett antal uppmärksammade och i några fall djupt
tragiska händelser. Debatten har, enligt motionärerna,
tydliggjort svårigheterna i det sociala arbetet och de följder
missbedömningar kan få men också visat hur lätt det är att
utpeka en hel arbetsgrupp som syndabockar.
Utredningar
I direktiven (dir. 1991:50) till den nyligen tillkallade
parlamentariska kommittén, vilken skall göra en allmän översyn
av socialtjänstlagen (1980:620), nämns under rubriken
Övriga frågor bl.a. att kommittén bör förbereda en kommande
översyn av socionomutbildningen bl.a. mot bakgrund av att den är
utsatt för stark kritik från såväl kommuner i deras egenskap av
arbetsgivare som från de fackliga organisationerna.
Tillsynsutredningen har i betänkandet (SOU 1991:63)
Tillsynen över hälso- och sjukvården något berört personalen i
socialtjänsten (s. 144 f.). Utredningen är dock för sin del inte
beredd att föreslå att personalen inom socialtjänsten i all sin
yrkesutövning bör omfattas av tillsynslagen. Som skäl därtill
framhåller utredningen att socialtjänsten till övervägande del
innefattar aktiviteter som inte är att beteckna som hälso- och
sjukvård. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Återkallelse av läkarlegitimation
Motion
I motion 1990/91:So467 av Gunilla André m.fl. (c, s, m, fp,
v, mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som
anförts i motionen om översyn av lagstiftningen om återkallelse
av läkarlegitimation. Motionärerna pekar på att läkares
handlande även utanför tjänsten kan föranleda återkallelse av
legitimation. Motionärerna anser att ett så allvarligt ingrepp
som att frånta en läkare legitimation måste kräva mycket starka
skäl, men det får inte leda till att läkare som människor inte
kan ha något förtroende för, eller till och med känner rädsla
inför, får ha kvar sin legitimation.
Bakgrund
Reglerna om återkallelse av legitimation finns i
tillsynslagens 15 §. Legitimationen kan återkallas om den
legitimerade
1. varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på
annat sätt visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket,
2. på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte
kan utöva yrket tillfredsställande,
3. begär att legitimationen skall återkallas och hinder mot
återkallelse inte föreligger från allmän synpunkt.
Den s.k. tillsynsutredningen har i augusti 1991 överlämnat
sitt betänkande Tillsynen över hälso- och sjukvård (SOU
1991:63). I betänkandet berörs bl.a. återkallelse av
legitimation, och legitimerades handlande utanför
yrkesutövningen behandlas särskilt på s. 236--237. Utredningen
anför följande.
Eftersom ett beslut om interimistisk återkallelse av
legitimation kan leda till ett beslut om definitiv återkallelse
måste de möjliga orsakerna till återkallelsen vara desamma.
Tillsynsutredningen erinrar därför om hur lagstiftaren enligt
specialmotiveringen i prop. 1978/79:220 tänkt sig att reglerna i
15 § första stycket tillsynslagen bör tolkas.
Att någon visat sig uppenbart olämplig för yrket är den
övergripande bestämningen. Den legitimerade kan ha ådagalagt
sådan olämplighet genom grov oskicklighet i yrket, t.ex. genom
att ha begått ett allvarligt misstag eller gjort sig skyldig
till flera förseelser av mindre allvarlig art. I det sistnämnda
fallet blir alltså summan av de mindre fallen = ett allvarligt
fel = grov oskicklighet = ådagalagd uppenbar olämplighet för
yrket.
De nyssnämnda situationerna tar som sagt sikte på den
legitimerades handlande i yrkesutövningen. Men även i sitt
handlande utanför yrkesutövningen kan den legitimerade förfara
på sådant sätt att han bedöms som uppenbart olämplig för yrket.
I och för sig kan det vara fråga om en läkare, tandläkare,
sjuksköterska etc., mot vilken ingen som helst anmärkning kan
riktas för brister i hans eller hennes handlande i egenskap av
läkare, tandläkare, sjuksköterska etc. men som förfarit på
sådant sätt utanför tjänsten, att vederbörande därigenom
undergrävt den tillit allmänheten har rätt att hysa till en
legitimerad yrkesutövare. Som exempel anges i propositionen
ett allvarligt brott mot annans hälsa. Emellertid får man härav
inte föranledas att tro, att om den legitimerade begått ett
sådant brott eller gjort sig skyldig till annat förfarande som
medfört allvarligt men för tredje man, så skulle saken därmed
vara klar, dvs. legitimationen återkallas. I propositionen
rekommenderas ett mer nyanserat synsätt. Där sägs:
"Förhållandena i det enskilda fallet måste bli avgörande och det
krävs en samlad bedömning av alla de faktorer som inverkar på
lämplighetsprövningen. Det torde endast i undantagsfall bli
aktuellt att ett handlande utom yrkesutövningen medför
återkallelse enligt denna punkt. Ett olämpligt uppträdande utom
yrkesutövningen kan emellertid, liksom händelser som inträffar i
denna, tyda på att återkallelse enligt andra punkten bör komma i
fråga", dvs. att den legitimerade på grund av sjukdom eller
liknande omständighet inte kan utöva yrket tillfredsställande.
Tillsynsutredningen ifrågasätter inte detta synsätt men vill
betona vikten av att patienter skall kunna känna fullt
förtroende, när de vänder sig till och söker hjälp hos
legitimerade yrkesutövare. Ett sådant förtroendeförhållande har
med rätta alltid betraktats som en av grundpelarna i t.ex.
relationen läkare--patient. Det måste anses allvarligt om detta
förhållande rubbas.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Allmänna råd om kiropraktorers verksamhet
Motion
I motion 1990/91:So401 av Mona Saint Cyr (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag
att snarast verkställa beslutet om utarbetandet av allmänna råd
i enlighet med riksdagsbeslutet 1989 om legitimation av
kiropraktorer. Motionärerna syftar på allmänna råd som skall
vara vägledande för vårdavtal som i sin tur är villkoret för att
patienten skall kunna få ersättning för behandling hos
kiropraktor.
Tidigare behandling
Fråga om ersättning från den allmänna försäkringen för
legitimerade kiropraktorer behandlades i utskottets betänkande
1989/90:SoU24 (s. 35). Utskottet anförde bl.a. följande.
Frågan om remissrätt för kiropraktorer har visst samband med
frågan om kiropraktorernas inordnande i sjukförsäkringssystemet.
Alternativmedicinkommittén föreslog att kiropraktorerna skulle
anslutas till den allmänna försäkringen genom upprättande av
vårdavtal med sjukvårdshuvudman. När det gällde remissrätten
konstaterade kommittén att kiropraktorernas
differentialdiagnostiska kunskap gör dem fullt skickade att
arbeta självständigt med ett eget medicinskt yrkesansvar. Detta
ansågs också vara innebörden av legitimationsförslaget. Om
läkarremiss skulle behövas av administrativa eller
försäkringsmässiga skäl ansågs detta böra regleras i
vårdavtalet. Kommittén ansåg bindande remisskrav i princip
onödiga. Det anfördes dock att ett ömsesidigt remissförfarande i
praktiken ändå kommer att bli en vanlig samarbetsform för läkare
och kiropraktorer. I proposition 1989/90:96 ansågs
sjukvårdshuvudmännens övergripande ansvar enligt hälso- och
sjukvårdslagen kombinerat med vårdavtalsmöjligheten utgöra
tillräckliga förutsättningar för att så långt som möjligt möta
efterfrågan på vård och behandling inom den sektor -- ortopedin
-- där kiropraktorerna är verksamma. I ett yttrande till
socialutskottet över propositionen och då aktuella motioner
(1988/89:SfU4y) hänvisade socialförsäkringsutskottet också till
möjligheterna att teckna vårdavtal. Utskottet ansåg sig inte
kunna tillstyrka att de legitimerade kiropraktorerna skulle få
ansluta sig till sjukförsäkringen. Socialutskottet hade samma
uppfattning som propositionen och socialförsäkringsutskottet.
Frågan om remissrätt behandlades dock inte särskilt vare sig i
propositionen eller under riksdagsbehandlingen.
Sammanfattningsvis erinrade utskottet, såvitt gällde frågan om
remissrätt, om möjligheterna att träffa vårdavtal samt att
frågan om läkarremiss bör behandlas i sådana avtal.
Socialstyrelsens föreskrifter om legitimerade
kiropraktorers verksamhet (SOSFS 1991:16) har beslutats tidigare
i höst och är nu under tryckning. I föreskrifterna har frågan om
vårdavtal inte tagits upp.
Läkares rätt att delegera beslut om vaccination till
sjuksköterska
Motion
I motion 1990/91:So526 av förste vice talman Ingegerd
Troedsson (m) hemställs att riksdagen hos regeringen begär
sådana åtgärder att tidigare gällande möjligheter återförs för
läkare att delegera beslut om vaccination till sjuksköterska.
Motionären anknyter till socialstyrelsens föreskrifter om
vaccinationsverksamhet, SOSFS 1990:20, vilka trädde i kraft den
1 januari 1991 och anför att tidigare fastställde erfarna
sjuksköterskor det behov av turistvaccinationer som kunde finnas
hos individen. Vid komplicerade fall rådgjorde sjuksköterskan
med en läkare.
Bakgrund
I SOSFS 1990:20 sägs bl.a.
Utöver den vaccinationsverksamhet som sker inom ramen för
fastställda generella program erbjuds allmänheten vaccination
och annan profylax (t.ex. mot malaria) såväl inom offentlig som
inom enskilt bedriven hälso- och sjukvård. Enskilt sker detta
bl.a. inom företagshälsovården och vid speciella mottagningar
för vaccinationsverksamhet. Vid såväl offentlig som enskild
vaccinationsverksamhet måste indikationer och kontraindikationer
i hög grad baserad bl.a. på en bedömning av personens
hälsotillstånd samt risker för smittexponering på grund av t.ex.
arbetsmiljöförhållanden, aktuell epidemisk situation och
nationella vaccinationskrav etc. Hela det profylaktiska
behandlingsprogrammet kräver sådan individualisering att
medicinska ställningstaganden till vaccination i dessa fall
måste göras av läkare. Här kan således dessa ställningstaganden
inte överlåtas till sjuksköterska.
I anslutning till vad nu sagts föreskriver socialstyrelsen
följande beträffande ifrågavarande vaccinationsverksamhet:
1. Ansvarig läkare skall på basis av sin särskilda erfarenhet
och med ledning av anamnes och efter bedömning av patientens
hälsotillstånd samt smittexponeringsrisken meddela de hälsoråd,
som är motiverade av resmål och andra omständigheter, bedöma
vaccinationsbehovet och fastställa behandlingsplan. Tillförandet
av ympämnet kan i allmänhet överlåtas på annan i enlighet med
vanliga delegeringsprinciper (socialstyrelsens kungörelse (SOSFS
1980:100) med allmänna råd om delegering av arbetsuppgifter inom
hälso- och sjukvården m.m.).
2. Journal skall föras vid vaccinationer (patientjournallagen
1985:562).
3. Före vaccination är vaccinatören skyldig att förvissa sig
om vilka komponenter det aktuella vaccinet innehåller samt
efterhöra om personen har känd överkänslighet mot någon av
dessa.
Enligt uppgift har de nya bestämmelserna mötts av kritik. En
arbetsgrupp inom socialstyrelsens rådgivande
vaccinationsnämnd arbetar sedan i våras med en översyn av de
nya bestämmelserna. Ett förslag från arbetsgruppen väntas senare
i höst.
Lymfterapeut
I motion 1990/91:So477 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts
om att en översyn bör göras av utbildningen till lymfterapeut.
Utbildningen bör enligt motionärerna ses över för att få en
godkänd, likvärdig utbildning över hela landet. De anför att en
patient med lymfödem (efter t.ex. operation av bröstcancer)
måste få omedelbar hjälp för att kunna undvika ett livslångt
handikapp med svullen svårrörlig smärtande arm. I Sverige råder
stor brist på utbildade lymfterapeuter.
Bakgrund
Enligt uppgift från utbildningsdepartementet och
sjuksköterskornas fackliga organisation (SHSTF) finns för
närvarande ingen officiell utbildning med benämning
lymfterapeut. Utbildningen tillhandahålls för närvarande i
privat regi vid ett kurhotell i Västergötland. Lymfterapi
innebär att terapeuten med en viss massageteknik försöker få i
gång lymfan och därmed ödemet att flytta på sig. För närvarande
drivs projekt med medel från cancerfonden i syfte att studera
hur effektiv lymfterapibehandlingen är.
Utskottets bedömning
Flera av de frågor som aktualiseras av motionärerna bereds för
närvarande i regeringskansliet. Riksdagen bör enligt utskottets
mening inte nu föregripa behandlingen av regeringens kommande
förslag på området.
I motion 1990/91:So524 av Görel Thurdin (c) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om en
utredning av alternativmedicinens betydelse för samhällsekonomin
(yrkande 1). Motionären anser att samhället inte kan
nonchalera betydelsen som alternativmedicinen har i vårt land.
Då nonchalerar man också felaktiga behandlingar både i
sjukvården och i alternativmedicinen.
Samma motionär begär ett tillkännagivande till regeringen om
att socialstyrelsen borde få i uppgift att se över möjligheten
att länsläkaren skall bedöma huruvida någon med godkänd
utbildning (inom alternativmedicin) skall få legitimation
(yrkande 4).
I motion 1990/91:So506 av Sven Lundberg m.fl. (s) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i
motionen om alternativmedicin. Motionärerna anser att regeringen
bör kunna lägga fram förslag om att t.ex. erkänna de
auktoriserade hälsohemmen som komplement och att utgöra
remissunderlag i princip för de sjukdomar som redovisas av
alternativmedicinkommittén.
I motion 1990/91:So449 av Anita Stenberg m.fl. (mp)
hemställs att riksdagen beslutar att de patienter som vill ha en
alternativ behandlingsform under vissa villkor skall kunna få
denna på samma villkor som övrig vård (yrkande 2).
Motionärerna hemställer också att riksdagen skall besluta att en
representant för alternativ vård skall ingå i socialstyrelsens
styrelse (yrkande 3).
I motion 1990/91:So443 av samma motionärer hemställs att
riksdagen ger regeringen till känna att en patient som vill ha
saklig information om alternativa behandlingsmetoder skall kunna
få denna och att samarbetet mellan den alternativa vården och
den etablerade skolmedicinen utökas (yrkande 3).
I motion 1990/91:So458 av Elver Jonsson och Kenth Skårvik
(båda fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om en
snabb utredning av alternativa medicineringar och
behandlingsformer i avsikt att ge verksamma inom akupunktur
m.fl. discipliner behörighet att utöva yrket inom hälso- och
sjukvården.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade i sitt betänkande 1990/91:SoU4 en motion
liknande So449. Utskottet anförde följande.
Socialförsäkringsutskottet behandlade i betänkandet
1989/90:SfU5 en mp-motion om att patienter som vill ha en
alternativ behandlingsform skall kunna få detta med samma
ekonomiska villkor som övrig vård under förutsättning att det
rör sig om en behandling som har effekt. Utskottet hänvisade
till alternativmedicinkommittén som inte velat föreslå att
ersättning från den allmänna försäkringen skall kunna utgå för
behandling hos alternativmedicinska yrkesutövare eftersom det
inom den etablerade medicinen finns behandlingsformer som inte
ersätts av den allmänna försäkringen. Utskottet ansåg, med
hänsyn till den beredning som förestår av
alternativmedicinkommitténs förslag, att det inte fanns
anledning för riksdagen att göra någon annan bedömning i frågan.
Motionen avstyrktes därför.
I samband med socialutskottets behandling av regeringens
proposition om riktlinjer för socialstyrelsens framtida roll,
uppgifter och inriktning m.m. (prop. 1988/89:130) behandlades
bl.a. frågan om organisation och ledning av socialstyrelsen.
Därvid förekom även ett motionsyrkande om att en representant
för alternativ vård borde ingå i socialstyrelsen.
Socialutskottet (1988/89:SoU24) anförde att det enligt
utskottets mening inom socialstyrelsen bör finnas kompetens i
fråga om alternativmedicin. Utskottet vill dock inte ställa sig
bakom kravet på att det i myndighetens styrelse skall ingå en
representant för denna verksamhet. Den då aktuella motionen
avstyrktes. (Res. av mp.)
Utredningar
De övriga frågor som motionärerna tar upp har behandlats av
alternativmedicinkommittén i dess huvudbetänkande eller i
bilagor till betänkandet (SOU 1989:60). Betänkandet har
remissbehandlats och bereds nu i regeringskansliet.
Alternativmedicinkommittén hade enligt sitt uppdrag att utreda
den alternativa medicinens ställning i vårt samhälle. Enligt
kommitténs uppfattning borde det vara tillåtet att använda
alternativa behandlingsformer inom hälso- och sjukvården om
patienten har uttryckt önskemål om alternativ behandling, om
behandlingsformen är ofarlig och om den ges först sedan allmänt
vedertagna metoder använts eller parallellt med sådana.
Kommittén föreslog bl.a. att de hälsohem som bedriver vård och
behandling skall kallas hälsovårdhem. Om godtagen medicinsk
indikation föreligger hos en patient som önskar komma till
hälsovårdhem ansåg kommittén att sjukvårdshuvudmannen skulle
bekosta vistelsen. Kommittén ansåg vidare att legitimering av
bl.a. akupunktörer borde anstå tills vidare.
Utskottets bedömning
I avvaktan på regeringens förslag med anledning av
alternativmedicinkommitténs förslag bör riksdagen inte göra
några uttalanden i dessa frågor. Utskottet avstyrker därför
motionerna So443 (mp) yrkande 3, So449 (mp) yrkandena 2 och 3,
So458 (fp), So506 (s) och So524 (c) yrkandena 1 och 4.
Läkemedel
Motioner
I motion 1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i
motionen om benzodiazepiner och andra lugnande preparat
(yrkande 10). Motionärerna anser att bruket av sådana
preparat är ett växande problem som tyvärr kommit i bakgrunden.
För många är dessa verkningsfulla och nödvändiga mediciner, men
för en växande grupp har konsumtionen förändrats till ett
missbruk.
I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts
om läkemedelsberoende i motionen (yrkande 15). Motionärerna
pekar på vad utskottet anförde om kraftfulla och snabba åtgärder
beträffande läkemedelsberoende i sitt betänkande 1990/91:SoU4
och framhåller att det är viktigt att dessa verkställs utan
dröjsmål samt att det skall bli möjligt för apotekspersonal att
kontakta förskrivande läkare om man misstänker
läkemedelsberoende hos kunden.
I motion 1990/91:So436 av Barbro Westerholm (fp) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om behov av telefonjour för personer med
läkemedelsberoende. Motionären anför att ett sätt att stödja
läkemedelsberoende är att initiera en länkrörelse i likhet med
vad man har för alkohol- och narkotikaberoende personer. Ett
annat är att skapa en telefonjourverksamhet dit personer med
läkemedelsberoende kan ringa för att få råd och hjälp. Vid några
underavdelningar till Riksförbundet för hjälp åt
läkemedelsmissbrukare (RFHL) har man prövat en sådan
telefonjourverksamhet.
I motionen 1990/91:So437 av samma motionär begärs ett
tillkännagivande till regeringen om forskning om
läkemedelseffekter på män resp. kvinnor. Motionären pekar på att
innan ett läkemedel kan godkännas för användning måste det ha
genomgått en noggrann prövning, vilken inrymmer testning på
djur, prövning på friska försökspersoner och därefter på
patienter med de sjukdomar läkemedlet är avsett för.
Prövningarna fokuseras normalt inte på eventuella skillnader
mellan könen.
Tidigare behandling
I sitt betänkande 1990/91:SoU4 efterlyste utskottet
åtgärder såväl från regeringen som landstingen, kommunerna och
andra berörda myndigheter när det gäller förskrivning m.m. av
beroendeframkallande läkemedel, framför allt de s.k.
bensodiazepinerna.
I betänkandet s. 64--69 lämnas en utförlig redogörelse för
utredningar och tidigare utskottsbehandling. Därefter anförde
utskottet bl.a. följande.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare uttryckt sin oro
över att läkemedelsberoendet fått en sådan omfattning och också
i tillkännagivanden till regeringen efterlyst olika åtgärder.
Utskottet har bl.a. i ett tillkännagivande till regeringen år
1987 efterlyst åtgärder från regeringens sida när det gäller
vården av läkemedelsberoende och -missbrukare. Regeringen synes
ännu inte ha vidtagit någon åtgärd med anledning av detta
tillkännagivande. Utskottet finner detta anmärkningsvärt. I
samband med tillkomsten av det nya läkemedelsverket påtalade
utskottet behovet av åtgärder från läkmedelsverkets och
socialstyrelsens sida. Utskottet betonade därvid att det nya
läkemedelsverket måste se till att rapporteringen till
biverkningsregistret verkligen fungerar även när det gäller
biverkningar i form av beroende hos patienter. Behovet av
förbättrade utbildnings- och informationsinsatser till läkare
och annan vårdpersonal om de beroendeframkallande läkemedlen
ansågs vara andra nödvändiga åtgärder. Utskottet framhöll också
betydelsen av att läkarna får information om sin
läkemedelsförskrivning. I de aktuella motionerna efterlyses
åtgärder på en lång rad olika områden. Det framhålls att
åtgärder måste vidtas för att minska förskrivningen av
beroendeframkallande läkemedel av typ bensodiazepiner. Åtgärder
som information, utbildning och andra riktade insatser till
läkare framhålls särskilt. Andra åtgärder som nämns berör främst
läkemedelsverket och socialstyrelsen men också apoteken.
Utskottet är helt enigt med motionärerna att det krävs åtgärder
på samtliga dessa områden. Synpunkter på vad som måste göras
återfinns också i 1983 års läkemedelsutrednings betänkande.
Utskottet erinrar om sina tidigare uttalanden och förutsätter
att berörda myndigheter snabbt vidtar erforderliga åtgärder.
Utskottet vill dock i sammanhanget tillägga att utskottet med
tillfredsställelse noterat att socialstyrelsen gett ut allmänna
råd som syftar till att förebygga beroende och missbruk av
psykofarmaka och till en bättre vård och behandling för
patienterna. Det är angeläget att råden tränger ut till läkare
och annan vårdpersonal och kommer i praktisk tillämpning.
Bl.a. det studiebesök som utskottet gjort inför sin behandling
av motionerna har visat att det behövs betydligt ökade
behandlingsresurser inom primärvården och psykiatrin för dem som
hamnat i ett beroende eller missbruk. Socialtjänstens personal
är också viktiga länkar i behandlingskedjan. Utskottet vill
också peka på socialläkarnas roll i det förebyggande arbetet.
Utskottet är medvetet om att läkemedelsutredningens förslag
fortfarande bereds i regeringskansliet med sikte på en
proposition.
Utskottet efterlyste också åtgärder för att förbättra vården
för dem som hamnat i ett läkemedelsberoende eller -missbruk.
Utskottet ansåg det angeläget att en ny läkemedelslagstiftning
kommer till stånd. Arbetet med en proposition i ämnet måste
därför bedrivas aktivt i regeringskansliet. Åtgärderna när det
gäller läkemedelsberoende är emellertid enligt utskottet så
angelägna att en ny lagstiftning inte bör avvaktas. Åtgärder
kunde enligt utskottet också mycket väl vidtas inom ramen för
gällande lagstiftning. Vad utskottet anfört föreslogs riksdagen
ge regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 26).
Uppföljande arbete
Regeringen beslutade i april 1991 att uppdra till
socialstyrelsen och läkemedelsverket att anordna en hearing om
lugnande medel och sömnmedel. Hearingen hade först planerats
till början av oktober men skall nu äga rum i början av december
i år.
En arbetsgrupp har nyligen utrett förutsättningarna för att
skapa ett läkemedelsepidemiologiskt centrum för att studera
läkemedelsbiverkningar och användning av läkemedel i hälso- och
sjukvården. Syftet med ett sådant centrum är att medverka till
rationell läkemedelsanvändning och motverka läkemedelsmissbruk.
Utskottets bedömning
Utskottet har i ett tidigare tillkännagivande till regeringen
med skärpa framhållit att åtgärder när det gäller
läkemedelsberoende är angelägna samt att arbetet med en
proposition med ny läkemedelslagstiftning måste bedrivas aktivt.
Vissa åtgärder har också nu vidtagits. Utskottet utgår ifrån att
den nya regeringen snarast återkommer till riksdagen i dessa
frågor. Något nytt tillkännagivande behövs inte. Utskottet
avstyrker motionerna So215 (m) yrkande 10, So336 (fp) yrkande
15, So436 (fp) och So437 (fp).
Medicinteknik
Motioner
I motion 1990/91:So504 av Stig Gustafsson m.fl. (s)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regler för kontroll, användning och
tillsyn av medicintekniska produkter samt tillsättande av en
haverikommission för utredning av allvarligare olyckor inom
sjukvården. Motionärerna efterlyser ett samlat grepp på hela det
medicintekniska området.
I motion 1990/91:So470 av Barbro Sandberg och Sigge Godin
(båda fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att
socialstyrelsen får i uppdrag att utreda ansvarsförhållandena
vid återanvändning av pacemaker. Motionärerna anför att i
Sverige sker återanvändningen i begränsad omfattning, upp till
20--25 % på vissa kliniker, på andra inte alls. Skälet till att
vissa kliniker inte återanvänder pacemaker är att
ansvarsfrågorna inte är lösta.
Tidigare behandling
Vid sin senaste behandling av en motion (1989/90:SoU21 s. 33)
om ansvarsförhållandena vid återanvändning av pacemaker anförde
utskottet följande.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat liknande
motionsyrkanden (se bl.a. SoU 1987/88:16 och 1988/89:SoU15).
Utskottet har därvid redovisat de förslag som lagts fram av
utredningen om den medicintekniska säkerheten. Utskottet har med
hänvisning till att förslagen bereds i regeringskansliet
avstyrkt motionsyrkandena. Utskottet har dock i sammanhanget
framhållit vikten av att riksdagen snart får pröva frågan om den
framtida utformningen av kontrollen av säkerheten för
medicintekniska produkter.
Utskottet finner inte skäl till något ändrat
ställningstagande.
Motionen avstyrktes.
Båda dessa motioner berör frågor som har behandlats av
utredningen om den medicintekniska säkerheten i dess betänkande
SOU 1987:23. Utredningens förslag bereds fortfarande i
regeringskansliet.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att betänkandet från utredningen om den
medicintekniska säkerheten fortfarande bereds i
regeringskansliet. Utskottet har redan tidigare avstyrkt
liknande motionsyrkanden men framhållit vikten av att riksdagen
snart får pröva frågan om den framtida utformningen av
kontrollen av säkerheten för medicintekniska produkter.
Utskottet finner inte nu skäl till något ändrat
ställningstagande. Motionerna So470 (fp) och So504 (s) avstyrks
därför.
Blodförsörjning m.m.
Motioner
I motion 1990/91:So456 av Barbro Westerholm och Ingrid
Ronne-Björkqvist (båda fp) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om åtgärder för att garantera Sveriges
självförsörjning av blod och blodprodukter (yrkande 1).
Motionärerna vill fästa uppmärksamhet vid Sveriges ansvar att
vara självförsörjande när det gäller blod och blodprodukter och
de hinder som finns för att målet skall uppnås. För att lösa
problemen föreslås att ett nationellt samordnande organ skapas
med uppgift att följa och bedöma behovet av blod och
blodprodukter och att tillskapa resurser för ett bättre
utnyttjande av blod och dess komponent.
I motion 1990/91:So430 av Göran Ericsson (m) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om nödvändigheten av en översyn
av den nuvarande nationella organisationen vad avser blod- och
blodproduktshanteringen i landet (yrkande 1). Motionären
begär också ett tillkännagivande till regeringen om
nödvändigheten av en översyn av blodhanteringen i landstingen
visavi industrin sett från ekonomisk synpunkt (yrkande 2).
Motionären anför att blodhanteringen i Sverige från många
synpunkter är bristfällig. Ett rationellt sammanhållet program
för en bättre och billigare
blodförsörjning måste åstadkommas enligt motionären, vilken
också ifrågasätter om inte en ny huvudman med riksansvar måste
bildas.
I motion 1990/91:So423 av Anita Stenberg och Ragnhild
Pohanka (båda mp) hemställs att riksdagen ger regeringen till
känna om att medel bör anslås till en kampanj för att öka
intresset för att bli blodgivare under den militära
grundutbildningen och under repetitionsövningarna.
Tidigare behandling
Utskottet har tidigare behandlat frågor om blodförsörjning och
blodgivning (se SoU1985/86:15 och 1988/89:SoU15). I betänkandet
1990/91:SoU4 (s. 84) anförde utskottet bl.a. följande.
Världshälsoorganisationen (WHO) gav år 1975 ut en
rekommendation om blod och blodprodukter. Rekommendationen är av
etisk karaktär och uppmanar medlemsländerna att organisera
frivillig och ersättningsfri blodgivning. Rekommendationen
uppfattas allmänt som ett uttalande för att nationell
självförsörjning bör eftersträvas.
Sveriges regering konstaterade år 1985 att "det bör ankomma på
hälso- och sjukvårdshuvudmännen att vidta de åtgärder som bedöms
erforderliga för att uppnå den av WHO angivna målsättningen".
Landstingsförbundet har nyligen kartlagt det svenska
blodförsörjningssystemet och inom detta arbete särskilt belyst
de faktorer som påverkar försörjningsläget. Kartläggningen, som
redovisades våren 1990 genom skriften Blodförsörjningen i
Sverige, har bl.a. visat att självförsörjningsgraden i Sverige,
som efter kraftfulla insatser inom blodförsörjningsområdet i
mitten av 1980-talet nådde en självförsörjningsgrad på ca 85 %,
numera har sjunkit till ca 55 %. Den vikande
självförsörjningsgraden anses främst ha samband med en betydande
ökning av faktor VIII-förbrukningen och ett försämrat
industriellt utbyte vid plasmaförädlingen, det senare främst som
ett resultat av kraven på virusinaktivering, för att eliminera
risken för spridning av HIV. Tillgången på blodgivare är dock
enligt Landstingsförbundets kartläggning god. Man räknar med en
förbättrad självförsörjningsgrad fr.o.m. innevarande år, då Kabi
inför en förbättrad förädlingsteknik.
Landstingsförbundets styrelse har den 5 april 1990 beslutat
att ge förbundskansliet i uppdrag att vidta nödvändiga
informations- och samordningsinsatser för landets
blodförsörjning i syfte att Sverige skall uppnå självförsörjning
inom området. I kansliets uppdrag ingår att bilda en särskild
referens- eller expertgrupp med företrädare för
sjukvårdshuvudmännen.
Frågan om kampanjer för blodgivning bland värnpliktiga och
under repetitionsövningar togs upp för ett antal år sedan i en
motion till Landstingsförbundets kongress. Motionen resulterade
så småningom i ett uppdrag från överbefälhavaren till samtliga
försvarsgrenschefer att genomföra attitydskapande utbildning om
blodgivning under värnpliktstjänstgöringen och att bl.a. ge
möjlighet till frivillig blodgivning under tjänstetid. Sedan
utbildningsåret 1983/84 genomförs sådan utbildning.
Sveriges centrala värnpliktsråd (organisationen för de
värnpliktigas förtroendevalda) tog för något år sedan
initiativet till en kampanj för blodgivning bland alla
värnpliktiga. Projektet hade drivits tämligen långt innan det
blev klarlagt att hälso- och sjukvården skulle ha problem att ta
om hand det blod som med en framgångsrik kampanj skulle ha
blivit resultatet. Projektet kom därför aldrig att genomföras.
Utskottet anförde att det är viktigt att Sverige kan leva upp
till målsättningen att vi skall vara självförsörjande med blod
och blodprodukter. Utskottet konstaterade att nödvändiga
informations- och samordningsinsatser förbereddes inom
Landstingsförbundet. Utskottet vidhöll sin inställning att
riksdagen bör avstå från att uttala sig i frågan om kampanjer
för blodgivning. Motionen avstyrktes.
Uppföljande arbete
Socialstyrelsen har i april 1991 till regeringen redovisat
ett uppdrag gällande behovet av beredskapslager för behandling
av bl.a. blödarsjuka och personer med immunbristdefekter.
Styrelsen anförde bl.a. följande.
För behandlingskrävande blödarsjuka, f.n. ca 240 personer,
åtgick år 1990 36--37 ME (miljoner enheter) faktor VIII, vilket
ger en förbrukning av drygt 3 ME per månad. Förbrukningen är i
viss mån årstidsbunden, något lägre på sommaren i jämförelse med
övriga årstider. Internationellt ligger förbrukningen i Sverige
räknat per miljon invånare i samma nivå som Danmark, Holland och
Tyskland men nära dubbelt jämfört med Finland, Frankrike och
Norge samt USA. De förstnämnda länderna har i princip samma
profylaxprogram som Sverige, medan de sistnämnda länderna saknar
detta.
För att erhålla en tillfredsställande överlevnad för de
blödarsjuka kan man beräkna att det erfordras omkring hälften av
den normala fredsförbrukningen eller ca 1,5 ME/månad. Med denna
nivå kan man dock inte förhindra att de blödarsjuka får framtida
men av ökat antal led- och muskelblödningar och att deras
framtida arbetsförmåga försämras.
Vad beträffar substitutionsterapi för personer med
immunglobulinbrist begränsas behovet per månad till
storleksordningen 400 g specifikt immunglobulin. Denna kvantitet
kan fraktioneras i laboratoriemässig skala.
Socialstyrelsen har nyligen utgivit preliminära allmänna
råd om blodförsörjningen i krig. I förordet sägs bl.a. följande:
Försörjningen med blod och blodprodukter är en viktig
förutsättning för en väl fungerande sjukvård i krig. Under krig
skall försvarsmaktens sjukvård försörjas med blod från den
civila hälso- och sjukvården.
Under de två senaste årtiondena har en övergång skett från
helblod till komponentterapi. Vidare har blodförbrukningen
sjunkit per kirurgisk patient inom den fredstida sjukvården.
Aktuella krigserfarenheter visar samma tendens när det gäller
stridsskadade patienter. Under motsvarande tid har vidare
produktionskapaciteten hos sjukvårdshuvudmännens blodcentraler
ökat betydligt. Sammantaget innebär detta att behovet av en
särskild organisation för krigsblodcentraler upphört.
Vid Landstingsförbundets kongress våren 1991 behandlades
en motion om nationell självförsörjning av blod och blodplasma.
Förbundsstyrelsen yttrade bl.a. följande.
Förbundsstyrelsen anser att försörjningsläget är
tillfredsställande och stabilt. Det kan av flera skäl vara
olämpligt att nu vidta genomgripande organisatoriska
förändringar av det svenska blodförsörjningssystemet. Fram till
dagsläget har Kabi Pharmacia AB varit relativt ohotade på den
svenska plasmamarknaden. Någon utländsk konkurrens har
egentligen inte funnits. Denna situation har nu radikalt
förändrats. Den europeiska gemenskapen (EG) väntas fatta beslut
om att förbjuda amerikansk plasma i de produkter som säljs på
europamarknaden. Då en stor del av de plasmabaserade läkemedel
som idag säljs i Europa är framställda ur amerikansk plasma
leder ett eventuellt förbud till ökad efterfrågan på europeisk
plasma, med prisstegringar som följd. Den förändrade
konkurrenssituationen har redan visat sig i att utländska
plasmaförädlare gjort framställningar om att få köpa svensk
plasma vilket har gynnat prissättningen på den svenska plasman.
Kongressen beslöt att avslå motionen.
Utskottets bedömning
Socialstyrelsen har nyligen redovisat sitt uppdrag om
beredskapslagren och givit ut allmänna råd om blodförsörjning i
krig. Landstingsförbundet har också nyligen behandlat dessa
frågor. Något initiativ behövs inte från riksdagens sida.
Utskottet avstyrker motionerna So430 (m) yrkandena 1 och 2 samt
So456 (fp) yrkande 1.
Utskottet vidhåller sin inställning att riksdagen bör avstå
från att uttala sig i frågan om kampanjer för blodgivning bland
värnpliktiga. Utskottet avstyrker motionen So423 (mp).
Kvicksilver som konserveringsmedel i läkemedel
Motion
I motion 1990/91:So454 av Siw Persson (fp) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om
förbud mot kvicksilver som konserveringsmedel. Motionären
framhåller att kvicksilver förekommer som konserveringsmedel i
vissa läkemedel, företrädesvis i immunoglobuliner och vacciner,
och i mindre utsträckning i ögondroppar. Under 1960- och
1970-talen ersattes kvicksilvret i många preparat med andra
konserveringsmedel. Alltför många preparat har enligt motionären
fortfarande kvicksilver som konserveringsmedel.
Bakgrund
Enligt läkemedelsförordningen (1962:701) gäller som
villkor för registreringen att ett läkemedel skall vara av
fullgod beskaffenhet och inte vid normal användning medföra
skadeverkningar som står i missförhållande till den avsedda
effekten.
Under årens lopp har kvicksilver som konserveringsmedel i en
rad läkemedel ersatts av andra konserveringsmedel. Statens
bakteriologiska laboratorium arbetar fortlöpande med att finna
alternativ till kvicksilver som konserveringsmedel. Därifrån har
under september 1991 upplysts att immunoglobuliner numera inte
innehåller kvicksilver. Såvitt gäller difteri- och
stelkrampsvaccin finns f.n. sådana vaccin utan kvicksilver på
marknaden. Det är fråga om förpackningar med engångsdoser som
således ställer sig förhållandevis dyrare än större
förpackningar. I mitten av 1992 skall en utvärdering av dessa
vacciner göras.
Tidigare behandling
Utskottet har behandlat denna frågeställning senast i sitt
betänkande 1990/91:SoU4 (s.101 f.) och erinrade då om sin
tidigare uttalade inställning till kvicksilver som
konserveringsmedel, dvs. att det var angeläget att arbetet med
att finna alternativ bedrivs så snabbt som möjligt. Utskottet
var inte berett att ställa sig bakom ett förbud mot kvicksilver
i läkemedel och avstyrkte motionen i fråga. (Se också
1989/90:SoU6).
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning till kvicksilver
som konserveringsmedel i läkemedel och noterar att antalet
läkemedel konserverade med kvicksilver fortsätter att minska.
Utskottet avstyrker motion So454 (fp).
Amalgam, m.m.
Motioner
I motion 1990/91:So455 av Siw Persson (fp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning
tillsätts om amalgam. Motionären anser att frågan om amalgamets
framtid är till en del ett problem för vetenskapen men ytterst
är det de politiskt valda församlingarna som måste ta ansvar för
medborgarnas hälsa. Ett liknande yrkande finns i motion
1990/91:So523 av Marianne Andersson i Vårgårda m.fl. (c),
yrkande 1. I sistnämnda motion finns också en begäran om ett
tillkännagivande om en brett upplagd studie om amalgam
(yrkande 2). Studien skulle göras i syfte att utöka
kunskapen om amalgamsaneringens inflytande över möjligheterna
att påverka specifika sjukdomstillstånd och syndrom. I motion
1990/91:So535 av Kersti Johansson m.fl. (c) finns också en sådan
hemställan (yrkande 1).
I motion 1990/91:So508 av Sven Lundberg m.fl. (s)
hemställs att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvärdering och åtgärder beträffande amalgamets
skadeverkningar. Motionärerna anknyter till den nyligen
publicerade rapporten från kemikalieinspektionen och statens
naturvårdsverk vari uttalas att "målet är att användningen av
kvicksilver på sikt skall upphöra" resp. "på lång sikt bör
produkter tillverkas utan användning av kvicksilver, även inom
sektorer där detta är svårt eller mycket dyrt".
I motion 1990/91:So509 av Gullan Lindblad och Birger Hagård
(båda m) hemställs att riksdagen hos regeringen snarast begär
en samlad redovisning rörande de åtgärder som vidtagits i
anledning av den s.k. LEK-utredningen och övriga förslag till
regeringen (yrkande 1). Enligt motionärerna är det nu hög
tid att regeringen presenterar ett samlat program kring frågor
rörande amalgam som tandlagningsmaterial och redovisar vilka
åtgärder som vidtagits beträffande produktkontroll och
biverkningsregister m.m.
I motion 1990/91:So469 av Ulla-Britt Åbark och Håkan
Strömberg (båda s) hemställs att riksdagen ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en avvecklingsplan
för amalgam. Olika forskningsresultat visar att kvicksilver
frigörs från plomberna vid tuggning och vid intagande av varm
eller sur föda. Det lagras också i kroppen på ett sätt som
tidigare ansetts omöjligt.
I motion 1990/91:So502 av Bengt Silfverstrand och Bengt
Kronblad (båda s) begärs ett tillkännagivande till regeringen
om vad som anförts i motionen om amalgam som
tandlagningsmaterial (yrkande 1). samt att riksdagen hos
regeringen begär att utbildning i handhavande av alternativa
material och ny arbetsteknik intensifieras under en
avvecklingsperiod fram till den 30 juni 1992 (yrkande 2).
Motionärerna anför att övergångsprocessen när det gäller att
ersätta amalgam som tandfyllningsmaterial med andra
vävnadsvänliga material tenderar att bli alltför utdragen i
tiden.
I motion 1990/91:So491 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
hemställs om förbud mot amalgam som tandlagningsmedel (yrkande
1) samt att forskningen för framtagande av alternativa
tandlagningsmedel intensifieras under en avvecklingsperiod på
tre år (yrkande 2).
I motion 1990/91:So411 av Anita Stenberg m.fl. (mp) finns
liknande yrkanden om förbud och treårig avvecklingsperiod
(yrkandena 1 och 2). I motionen begärs också
tillkännagivanden till regeringen om att en intensifiering av
utvecklingen av ofarliga alternativ som tandbehandlingsmaterial
skall ske (yrkande 3) och att 11 milj.kr. under en
treårsperiod ställs till förfogande för forskning kring
ersättningsmaterial för amalgam (yrkande 4) samt hemställs
att riksdagen hos regeringen begär forskningspengar för att
starta någon form av institut eller centrumbildning där man kan
forska tvärvetenskapligt på universitetsnivå och samla både
medicinsk och odontologisk forskning för att få fram
tillförlitliga diagnos- och behandlingsmetoder för amalgamsjuka
patienter (yrkande 7). Motionärerna hemställer slutligen att
riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag
att skärpa de allmänna råden till tandläkarna så att alla
tandläkare informerar alla patienter om de alternativ som finns
för tandbehandling (yrkande 6).
I motion 1990/91:So261 av Siw Persson m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om att amalgamfria kliniker
bör inrättas. Motionären anför bl.a. att det hos många patienter
finns en så allvarlig överkänslighetsreaktion redan vid enkla
åtgärder utan särskild skyddsutrustning att det borde inrättas
särskilda specialkliniker regionalt.
I motion 1990/91:So509 av Gullan Lindblad och Birger Hagård
(båda m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att
rapportering rörande biverkningar av tandlagningsmaterial
snarast skall komma till stånd (yrkande 4). Samma motionärer
hemställer också att ett obligatoriskt produktregister för
dentala material snarast skall inrättas (yrkande 3).
I motion 1990/91:So411 av Anita Stenberg m.fl. (mp) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i
motionen om att tandbehandlingsmaterial skall betraktas som
läkemedel och därmed underställas biverkningskontroll (yrkande
5). Motionärerna anser att tandbehandlingsmaterial måste
underkastas samma bestämmelser som andra läkemedel och
eventuella biverkningar skall kartläggas.
Bakgrund
Socialstyrelsen har under våren 1991 givit ut allmänna råd
(SOSFS 1991:6) om utredning av patienter som sätter sina symptom
i samband med kvicksilver från amalgam. De ersätter
socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1988:9). De allmänna råden
inriktas dels på utredning av patienterna, dels på allmänna
rekommendationer om användning av amalgam. Ur råden hämtas bl.a.
följande.
Patienter som förutom generella symtom också har symtom från
munhålan eller tuggapparaten bör undersökas även av läkare.
Den medicinska utredningen måste vara förutsättningslös och
baseras på patientens besvär och läkarens respektive
tandläkarens undersökningsfynd. Det finns f.n. inte anledning
att generellt i denna utredning inbegripa analyser av
kvicksilverhalter i blod respektive urin.
Det åligger varje läkare och tandläkare att i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patienten de råd
och så vitt möjligt den behandling som patientens tillstånd
fordrar. Det är synnerligen viktigt att dessa patienter får ett
korrekt bemötande från sjukvårdspersonalens och
tandvårdspersonalens sida.
Det är vidare viktigt att det etableras en förtroendefull
relation mellan läkare respektive tandläkare och patient samt
att denna relation får kontinuitet.
Som framförs ovan finns det i dag inget vetenskapligt underlag
som visar att kvicksilverexponeringen från dentalt amalgam
orsakar generella sjukdomssymtom. Utvecklingen av nya
tandfyllningsmaterial, som är tekniskt och biologiskt
tillfredsställande pågår. I avvaktan på att sådana material
finns tillgängliga som generell ersättning för amalgam, kan
amalgam därför fortfarande användas som ett av flera plastiska
tandersättningsmaterial.
Socialstyrelsen vill i detta sammanhang påminna om
tandvårdslagens bestämmelse om att tandläkare alltid skall
informera patienten om tänkbara alternativ och beakta patientens
rätt att avböja viss behandling.
Socialstyrelsen vill rekommendera att all hantering av
kvicksilver och kvicksilverföreningar bör ske så, att både
individuell exponering och kontaminering av den omgivande miljön
nedbringas till minsta möjliga nivå. Trots att det saknas belägg
för amalgamfyllningars skadlighet bör användningen av amalgam
successivt minska med hänsyn till de allmänna miljöaspekterna.
Alternativ såsom kompositmaterial eller glasjonomercement anses
idag bäst fungera vid reparativ behandling av små kariesskador.
Dessa alternativ bör användas i så stor utsträckning som möjligt
vid sådan behandling och även i de övriga fall där det kan anses
indicerat (se socialstyrelsens meddelandeblad nr 8/89 om val av
tandfyllningsmaterial för tuggytor) och då andra alternativ med
mer permanenta egenskaper av olika skäl inte kan tillgripas.
Med hänsyn till ökad risk för korrosion bör amalgam undvikas
vid lagning av guldkronor. Generellt bör antalet olika
legeringar i en och samma munhåla minimeras. Guldkronor bör inte
utföras på amalgampelare. I de fall där utbyte av befintlig
amalgampelare under guldkrona på rotfylld tand övervägs, bör
risken för eventuella endodontiska komplikationer vägas mot
möjligheten att avstå från sådant byte.
Putsning av och borrning bör alltid ske med vattenavkylning
och med användande av höghastighetssug för att nedbringa
kvicksilverexponeringen. Detta gäller också när tandhygienister
utför sådant arbete.
Hos de patienter som utvecklar överkänslighet mot kvicksilver
bör befintliga amalgamfyllningar bytas mot annat material. Det
är dock svårt att fastställa denna överkänslighet. Hos patienter
som har lichenförändringar eller liknande slemhinnereaktioner i
anslutning till amalgamfyllningar bör i första hand fyllningar i
anslutning till läsionerna bytas.
Enligt uppgift från socialstyrelsen förväntas omkring
årsskiftet 1991-1992 en rapport från styrelsens och
läkemedelsverkets pågående försöksverksamhet med registrering av
biverkningar från dentala material.
Genom beslut den 2 maj 1991 uppdrog regeringen till
socialstyrelsen att utreda vissa frågor rörande amalgam som
tandfyllningsmaterial. Samråd bör ske med bl.a. naturvårdsverket
och kemikalieinspektionen. Uppdraget innebär följande.
Socialstyrelsen bör redovisa i vilken utsträckning nya
tandfyllningsmaterial redan finns eller när sådana material, som
är tekniskt och biologiskt tillfredsställande, beräknas ha
utvecklats och kommer att finnas tillgängliga för generell
användning.
Socialstyrelsen bör bedöma hur snabbt en avveckling av
användningen av amalgam kan ske mot bakgrund av när alternativa
tandersättningsmaterial bedöms finnas tillgängliga. Ytterligare
en utgångspunkt för socialstyrelsens bedömning av
avvecklingstakten bör vara att nuvarande personella resurser
inom tandvården inte förutsätts öka. Vidare bör den pågående
utvecklingen mot en ökad satsning på individuellt avvägda
förebyggande åtgärder kunna fortsätta. Socialstyrelsen bör mot
denna bakgrund lämna förslag till hur en avvecklingsplan för
användningen av dentala amalgam skulle kunna utformas.
Socialstyrelsen bör göra en ekonomisk bedömning av vilka
eventuella merkostnader i materialkostnader alternativa material
medför såväl i ett kortare perspektiv som på sikt. I detta
sammanhang bör även bedömas i vilken utsträckning antalet nya
kariesskador kan förväntas minska framöver till följd av en
allmänt förbättrad tandhälsosituation i befolkningen och vilka
minskade kostnader detta kan ge.
Förutsättningen för utredningsuppdraget skall bl.a. vara att
det i Sverige kommer att införas en obligatorisk kontroll av
dentala material. Materialen skall vara godkända eller
certifierade före marknadsföring av produkterna. Avsikten är att
en lagstiftning om en sådan kontroll kommer att träda i kraft
fr.o.m. år 1993.
Socialstyrelsen bör undersöka i vilken utsträckning och i
vilken takt dentala amalgam kommer att avvecklas i övriga länder
och -- mot bakgrund av ambitionen att harmonisera lagar och
andra författningar i Västeuropa -- i vilken mån det är möjligt
att samordna avvecklingen.
Utredningsarbetet bör avslutas senast den 1 maj 1992.
Tidigare behandling
Frågan om riskerna vid användningen av amalgam inom tandvården
har behandlats av utskottet flera gånger tidigare. Senast
redovisade utskottet bl.a. följande i sitt betänkande
1990/91:SoU4 (s. 102).
Motionsyrkanden om förbud mot användning av amalgam
behandlades även i betänkandet 1988/89:SoU7. Därvid
refererades den s.k. LEK-utredningens förslag i rapporten
Kvicksilver/amalgam hälsorisker (Socialstyrelsen redovisar
1987:10), socialstyrelsens allmänna råd om utredning av
patienter med symtom som antagits bero på kvicksilverexponering
för amalgam samt om användning av amalgam (SOSFS (M) 1988:9),
socialstyrelsens meddelandeblad (nr 8/89) som gäller val av
tandfyllningsmaterial för tuggytor, arbetarskyddsstyrelsens och
kemikalieinspektionens arbete på området m.m.
Vid sin behandling av frågan hänvisade utskottet till
socialstyrelsens uppgift att som central expertmyndighet på
hälso- och sjukvårdens samt tandvårdens områden lämna råd och
föreskrifter i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet
och till de nya allmänna råden om bl.a. användningen av amalgam.
Utskottet konstaterade att socialstyrelsen funnit att amalgam
fortfarande kan användas som tandersättningsmaterial i avvaktan
på att andra bättre material blir tillgängliga som generell
ersättning för amalgam. Utskottet ansåg sig inte kunna förorda
något initiativ från riksdagens sida som syftade till förbud
helt eller delvis mot användning av amalgam. Införandet av ett
förbud innan det finns fullgoda ersättningsmaterial skulle
enligt utskottet kunna medföra konsekvenser av allvarlig natur.
I stället ansåg utskottet att socialstyrelsens allmänna råd bör
styra materialvalet. Utskottet erinrade samtidigt om att
tandläkare alltid bör informera patienten om tänkbara alternativ
och beakta hans rätt att avböja viss behandling. Utskottet
framhöll slutligen att ställningstagandet till amalgamanvändning
fortlöpande måste omprövas med nya vetenskapliga rön som
underlag. Utskottet avstyrkte de då aktuella motionsyrkandena.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 42).
I betänkandet 1989/90:SoU7 behandlade utskottet på nytt
motionsyrkanden om förbud mot amalgam. Utskottet fann därvid
inte någon anledning för riksdagen att ändra uppfattning i
frågan. (Reservation c, vpk och mp)
Socialstyrelsen har nyligen bildat en tungmetallgrupp för
hälso-, sjuk- och tandvården. Socialstyrelsen har med
tillsättandet av denna tungmetallgrupp velat markera att det är
nödvändigt att kvicksilverproblemet i framtiden även fogas in i
ett större perspektiv där samtliga tungmetallers inverkan på
människa och miljö måste beaktas. Landets främsta expertis inom
området ingår i gruppen. Gruppen skall följa forskningen kring
kvicksilver och andra tungmetaller. Man skall bl.a. behandla
frågan om hur utvecklingen av nya tandersättningsmaterial kan
stimuleras, kostnadsaspekter kring amalgamutbyte, hur
tandvårdspersonal skall kunna påverkas att i mindre utsträckning
använda amalgam m.m.
-- -- --
Kemikalieinspektionen och statens naturvårdsverk
publicerade i juni 1990 rapporten Begränsningsuppdraget --
Redovisning av ett regeringsuppdrag. Rapporten tar upp behovet
av åtgärder när det gäller olika tungmetaller. I fråga om
användningen av kvicksilver uttalas i rapporten att målet är att
användningen av kvicksilver på sikt skall upphöra. I rapporten
föreslås att socialstyrelsen skall ges i uppdrag att utreda
förutsättningarna för att avveckla amalgam som fyllnadsmaterial.
-- -- --
Vad gäller kontroll och registrering av dentala material
behandlades motioner i ämnet i betänkandet 1989/90:SoU21,
som i övrigt handlade om det nya läkemedelsverket. Utskottet
förutsatte därvid att regeringen skulle beakta vad utskottet
anfört om nödvändigheten av att få till stånd en kontroll och
registrering av biverkningar av dentala material.
Regeringen har i beslut den 11 november uppdragit åt
socialstyrelsen att tillsammans med läkemedelsverket genomföra
en försöksverksamhet med registrering av biverkningar från
dentala material. Försöksverksamhet bör enligt uppdraget ske
inom vissa geografiska områden för att få erfarenheter av hur en
sådan rapportering och registrering av biverkningar senare skall
kunna införas för hela landet.
Utskottet erinrar om sin tidigare inställning till förbud mot
amalgam. Utskottet vidhåller sin uppfattning.
Motionerna avslogs. Reservation av c, v och mp.
Konstitutionsutskottet har i sitt betänkande 1990/91:KU30
till granskning tagit upp regeringens befattning med frågan om
kontroll och tillsyn över dentala material. Från de synpunkter
konstitutionsutskottet har att beakta fann utskottet inte
anledning till kritik mot regeringens handläggning av frågan.
Forskning om tungmetaller
Motioner
I motion 1990/91:So509 av Gullan Lindblad och Birger Hagård
(båda m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att
tvärvetenskaplig forskning rörande tungmetaller skall bedrivas
som ett långsiktigt program med årliga anslag (yrkande 2).
I motion 1990/91:So479 av Rosa Östh och Barbro Sandberg (c,
fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om
hur ett forskningscentrum på tungmetall- och spårelementområdet
kan inrättas. Motionärerna anser att det bör finnas goda
förutsättningar att bedriva sådan forskning i Uppsala och
anknyter till att det tidigare väckts motioner i riksdagen i
samma fråga samt att socialutskottet därvid uttalade sig
positivt, men motionerna föranledde då inte något
tillkännagivande till regeringen.
Tidigare behandling
I utskottets betänkande 1989/90:SoU19 behandlades (s. 37) en
liknande motion. Utskottet anförde.
Enligt vad utskottet erfar finns en bred vetenskaplig
kompetens på tungmetall- och spårelementområdet i Uppsala, och
värdefulla forskningsrön på området har också presenterats där.
Uppsala läns landsting har också förberett en patientanknuten
verksamhet på området.
Utskottet ser positivt på den forskning på tungmetallområdet
som sålunda bedrivs vid Uppsala universitet. Utskottet vill i
detta sammanhang också anknyta till behovet av gemensam nordisk
forskning kring amalgam och andra tandfyllnadsmaterial. Nordiska
rådets rekommendation innebär att ett forskningsprojekt på detta
område skall bedrivas i samarbete med nordiska
forskninginstitutioner och medicinsk expertis. Utskottet, som
utgår från att Nordiska ministerrådet följer Nordiska rådets
rekommendation, anser att den svenska insatsen inom det nordiska
forskningsprojektet bl.a. kan bedrivas i anslutning till den
ovan beskrivna forskningen i Uppsala, som därmed får en starkare
ställning.
Motionen avslogs.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att en försöksverksamhet med
registrering av biverkningar från dentala material pågår och att
socialstyrelsen överväger olika aspekter på en avveckling av
amalgam som tandfyllningsmaterial. Redovisningen av dessa
verksamheter beräknas ske inom det närmaste halvåret.
Utskottet anser att redovisningarna bör avvaktas. Utskottet
utgår ifrån att frågor som rör forskning om tungmetaller kan
behandlas i samband med den kommande beredningen av olika frågor
om amalgam. Utskottet avstyrker därmed motionerna So261 (fp),
So411 (mp) yrkandena 1--7, So455 (fp), So469 (s), So479 (c, fp),
So491 (v) yrkandena 1 och 2, So502 (s) yrkandena 1 och 2, So508
(s), So509 (m) yrkandena 1--4, So523 (c) yrkandena 1 och 2,
So535 (c) yrkande 1.
Övriga tandvårdsfrågor
Motionerna
I motion 1990/91:So533 av Sigge Godin m.fl. (fp) hemställs
att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ett bättre stöd till tandvårdsrädda. Motionärerna anför att
det finns många människor med tandvårdsrädsla som är så stark
att man inte söker tandvård över huvud taget eller endast i
akuta fall. Motionärerna anför att det i Sverige finns
specialkunskap och behandlingsmetoder vid tandvårdsfobier endast
på enstaka ställen och föreslår att varje tandvårdshuvudman bör
åläggas att erbjuda sådan behandling (yrkande 1). Samma
motionär begär ett tillkännagivande om att tandvård som ges
inom hemsjukvård, sjukhus och andra institutioner inte bara
skall ges av folktandvårdens personal (yrkande 2).
Motionärerna anser att samverkan mellan privat och offentlig
tandvård är synnerligen lämplig samt att de patienter som fått
tandvård hos privata vårdgivare före sin sjukdom då kan behålla
sin tidigare tandläkare.
I motion 1990/91:So412 av Karin Israelsson m.fl. (c)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om behovet
av ökad samverkan och en effektiv användning av de lokala
resurserna vad gäller den framtida tandvården (yrkande 1).
Motionärerna anser att arbete i olika vårdlag med en
omfördelning av arbetsuppgifterna kan leda till positiva
resultat såväl för patienterna som för personalen. Tandläkarna
kan därmed frigöras för uppgifter där deras speciella kunskaper
bättre kan tas till vara.
I motion 1990/91:Ub630 av Sten Svensson m.fl. (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur
tandläkarhögskolans specialistvård skall kunna utnyttjas i den
reguljära tandvården (yrkande 3). Motionärerna anför att de
odontologiska fakulteterna inte har någon självklar plats i
landets tandvårdssystem. Detta har lett till att
tandläkarhögskolan får söka sina patienter, där de kan finna
sådana.
Bakgrund
På senare år har allt fler forskare börjat intressera sig för
behandling av patienter med tandvårdsrädsla. Metoder för att
komma till rätta med tandvårdsrädsla håller på att utvecklas
inom flera landsting. Inom Stockholms läns landsting finns
det tillgång till hypnos- och narkostandvård (remiss krävs).
På flera allmäntandvårdskliniker finns tillgång till
lustgasbehandling. Också i Göteborg kan liknande behandling
erbjudas.
I allmänhet kan de regionala tandläkarföreningarna lämna
upplysningar om vilka tandläkare som har specialiserat sig på
att behandla patienter med olika former av tandvårdsrädsla.
I vissa landsting bedrivs i projektform sedan ett antal år
försök med nya eller alternativa vårdmodeller inom tandvården
där tandsköterskor eller tandhygienister används för kliniska
arbetsuppgifter i större utsträckning än som tidigare varit
fallet. I rapporten Nya vårdmodeller inom tandvården -- Rapport
från en konferens i januari 1991 redovisar socialstyrelsen olika
sådana projekt inom folktandvården och resultat från dessa
projekt. Här kan också nämnas projektet Medvind som drivs av
Bohuslandstinget.
När det gäller de tandvårdskliniker som nu finns på olika
sjukhus har dessa byggts upp av och tillhör den offentliga
tandvården. För sjukhustandvården finns i och för sig ingen
bestämmelse som hindrar samarbete med privattandläkare. För
patienterna finns möjlighet att besöka sin ordinarie tandläkare
om det går att ordna praktiskt. I vissa fall kan dock medicinska
behandlingar (vissa läkemedel) göra att en patient främst
behöver hjälp av en specialist med erfarenhet av
sjukhustandvård.
Ett motionsyrkande liknande det nu aktuella behandlades av
utskottet i betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 106). Efter en
genomgång av frågans behandling i samband med förslaget om en
allmän tandvårdsförsäkring och förslaget till tandvårdslag
vidhöll utskottet sin inställning att tandvård på sjukhus i
huvudsak bör ges av folktandvårdens egen personal men med
utrymme för vårdavtal med privata tandläkare. Utskottet framhöll
att det var angeläget att frågan om ett lagfäst ansvar för
tandvården vid sjukhus och andra institutioner fick en lösning.
Motionen avstyrktes (res. fp).
För närvarande har tandvården vid universiteten i Umeå resp.
Göteborg överförts till kommunalt huvudmannaskap.
Förhandlingar pågår om en motsvarande överföring av tandvården
vid universitetet i Lund. Vidare utreds förutsättningarna för en
kommunalisering av tandvården vid Karolinska institutet i
Stockholm.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att metoder för att komma till rätta med
tandvårdsrädsla för närvarande utvecklas inom flera landsting.
Försöksverksamhet pågår också i en del landsting med nya eller
alternativa vårdmodeller för tandvården i allmänhet. Något
initiativ från riksdagens sida behövs inte. Motion So533 (fp)
yrkande 1 och motion So412 (c) yrkande 1 avstyrks därför.
När det gäller tandvården vid sjukhus och andra institutioner
har utskottet tidigare framhållit att det är angeläget att
frågan om ett lagfäst ansvar för sådan tandvård får en lösning.
Utskottet utgår ifrån att den nya regeringen överväger frågan.
Motion So533 (fp) yrkande 2 avstyrks därmed.
Utskottet förutsätter att frågan om hur tandläkarhögskolornas
specialistvård skall kunna utnyttjas i den reguljära tandvården
bl.a. genom att patienten skall konsultera och få behandling av
högskolornas specialister får en slutlig lösning när
kommunaliseringen av den odontologiska utbildningen är fullt
genomförd. Någon utredning behövs därför inte. Motion Ub630 (m)
yrkande 3 avstyrks därför.
Hälsoskyddslagen
Motioner
I motion 1990/91:So409 av Margit Sandéhn och Ingegerd
Anderlund (båda s) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av
enhetliga regler för tomgångskörning samt skyltning om gällande
regler. Motionärerna anser att en enhetlig regel rörande förbud
mot tomgångskörning längre tid än en minut skall införas i hela
landet samt att kommunerna skall ha skyldighet att vid infarter
till tätorter på ett tydligt sätt, sätta upp skyltar som
utmärker tillåten tid för tomgångskörning.
I motion 1990/91:So432 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson
(båda mp) begärs ett tillkännagivande till regeringen att
kommunerna bör ges möjlighet att kräva avgift för överträdelse
mot tomgångskörningsförbudet.
I motion 1990/91:So459 av Roy Ottosson m.fl. (mp) begärs
ett tillkännagivande till regeringen att lagar och förordningar
bör ses över i syfte att ge kommunerna möjlighet att låta
parkeringsövervakare även övervaka tomgångsbestämmelser. Det
framhålls i motionen att polisen inte har resurser till att
övervaka gällande bestämmelser, men att parkeringsövervakarna
inte har befogenhet därtill.
Bakgrund
Med sanitär olägenhet avses enligt 1 § hälsoskyddslagen
(1982:1080) en störning som kan vara skadlig för människors
hälsa och som inte är ringa eller helt tillfällig. Definitionen
avser alla former av störningar som kan inverka skadligt i såväl
fysiskt som psykiskt hänseende på en människas hälsa.
Genom 13 § hälsoskyddslagen har regeringen eller -- efter
regeringens bemyndigande -- kommunerna bemyndigats att utfärda
ytterligare föreskrifter till förekommande av sanitära
olägenheter.
Regeringen har genom hälsoskyddsförordningen (1983:616)
bemyndigat kommunerna att utfärda lokala föreskrifter angående
vissa verksamheter. I 11 och 12 §§ förordningen anges de områden
som de kommunala föreskrifterna får omfatta. Av 11 § 1.
förordningen framgår att kommunerna får meddela föreskrifter om
tomgångskörning med motordrivna fordon.
Bestämmelser om ansvar för överträdelser av hälsoskyddslagen
eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen finns i 23 §
hälsoskyddslagen och 18 § hälsoskyddsförordningen. Av
bestämmelserna framgår att den som med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot t.ex. en kommunal föreskrift om begränsad
tomgångskörning kan bestraffas med böter.
Tidigare behandling
Utskottet behandlade i betänkandet 1990/91:SoU4 ett
liknande motionsyrkande som de nu aktuella. Utskottet utgick
ifrån att regeringen och berörda myndigheter följde frågan och
att något initiativ från riksdagens sida därför inte behövdes.
Motionen avstyrktes (res. v).
Utskottets bedömning
Utskottet utgår ifrån att regeringen och berörda myndigheter
följer frågan om tomgångskörning. Något initiativ från
riksdagens sida behövs därför inte. Utskottet avstyrker
motionerna So409 (s), So432 (mp) och So459 (mp).
WHO-universitet
Motioner
I motion 1990/91:So419 av Bertil Persson (m) hemställs att
riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
placering av ett WHO-universitet i Malmö. En liknande hemställan
finns i motion 1990/91:So532 av Margitta Edgren m.fl. (fp)
(motivering i motion 1990/91:A495). I motionerna anförs att WHO
har ett intresse av att inrätta ett universitet för utbildning i
medicinteknik samt att en tänkbar lokaliseringsort skulle vara
Malmö. Motionärerna anför att WHO inte kan föreslå att en sådan
skola förläggs till ett visst land och att regeringen snarast
bör manifestera Sveriges intresse för att ett sådant
universitet lokaliseras till Malmö.
Tidigare behandling
I sitt betänkande 1989/90:SoU19 (s. 39) uttalade utskottet
följande.
Utrikesutskottet konstaterade i höstas, med anledning av en
motion (m) om att förlägga FN-organ till Sverige, att Sverige i
princip är postivt till en eventuell framtida lokalisering av
ytterligare FN-organ till landet. Denna inställning borde enligt
utrikesutskottet vara vägledande när en diskussion eventuellt
med tiden kunde komma att aktualiseras i FN. Med hänvisning till
att frågan vid tillfället saknade aktualitet avstyrktes motionen
(1989/90:UU14 s. 16).
Innan något konkret förslag om ett WHO-universitet för
medicinsk teknologi lagts fram av WHO anser utskottet inte att
riksdagen bör ta ställning för eller emot inrättandet av ett
sådant universitet, eller till förläggningen av detsamma.
Utskottet avstyrkte därför motionen.
Enligt uppgift från utrikesdepartementet (avdelningen för
internationellt utvecklingssamarbete) har WHO tillsatt en
utredning som bl.a. utreder följande frågor. Finns det behov av
en sådan utbildning som är i fråga? Var i världen bör den ligga?
(I-land eller U-land.) Hur skall finansieringen i så fall ske?
Utredningen förväntas bli klar senare under hösten.
Utskottets bedömning
Inom WHO pågår enligt uppgift en utredning om
förutsättningarna för ett WHO-universitet. Utskottet anser att
riksdagen inte bör ta ställning till en eventuell placering i
Sverige innan utredningen är avslutad. Utskottet avstyrker
därför motionerna So419 (m) och So532 (fp).
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande vård och behandling m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So408, 1989/90:So494,
1990/91:So273, 1990/91:So281, 1990/91:So308 yrkandena 4 och 5,
1990/91:So403, 1990/91:So413, 1990/91:So414, 1990/91:So427,
1990/91:So428 yrkande 7, 1990/91:So439, 1990/91:So441 yrkandena
1 och 2, 1990/91:So442, 1990/91:So443 yrkandena 1 och 4,
1990/91:So446 yrkandena 3, 11 och 12, 1990/91:So447 yrkandena
3--5, 1990/91:So449 yrkande 1, 1990/91:So460, 1990/91:So462,
1990/91:So465, 1990/91:So472, 1990/91:So480, 1990/91:So481,
1990/91:So482, 1990/91:So483 yrkande 2, 1990/91:So484
yrkande 1, 1990/91:So488, 1990/91:So494, 1990/91:So495,
1990/91:So498 yrkandena 1 och 2, 1990/91:So501,
1990/91:So510 yrkandena 2 och 3, 1990/91:So513,
1990/91:So517, 1990/91:So520, 1990/91:So524 yrkande 2,
1990/91:So531 yrkandena 5--8 och 11 och 1990/91:So638
yrkande 5,
2. beträffande vissa etiska frågor
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So226 yrkande 10,
1990/91:So406, 1990/91:So421, 1990/91:So428 yrkandena 2 och 4,
1990/91:So433, 1990/91:So434, 1990/91:So435, 1990/91:So451
yrkandena 1 och 2 och 4 och 5, 1990/91:So486, 1990/91:So487,
1990/91:So522 och 1990/91:So 529 yrkandena 1 och 2,
3. beträffande lex Maria
att riksdagen avslår motion 1990/91:So528,
4. beträffande hiv/aids
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So336 yrkandena 7 och
8, 1990/91:So417 yrkande 2, 1990/91:So420 yrkandena 2--9,
1990/91:So424 yrkandena 2, 5 och 6, 1990/91:So448 yrkandena 3--5
och 1990/91:So525 yrkandena 3 och 4,
16. beträffande tomgångskörning
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So409, 1990/91:So432
och 1990/91:So459,
17. beträffande ett WHO-universitet i medicinsk teknologi
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So419 och
1990/91:So532.
Stockholm den 14 november 1991
På socialutskottets vägnar
Sten Svensson
I beslutet har deltagit:
Sten Svensson (m), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s),
Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingela Thalén (s),
Jerzy Einhorn (kds), Johan Brohult (nyd), Jan Andersson (s),
Leif Carlson (m), Maj-Inger Klingvall (s), My Persson (m), Hans
Karlsson (s), Birthe Sörestedt (s) och Anna Corshammar-Bojerud
(c).
Innehållsförteckning
Sammanfattning1
Motionerna2
Motioner väckta under allmänna motionstiden 19902
Motioner väckta under allmänna motionstiden 19912
Utskottet15
Vård och behandling m.m.15
Sjukvårdens kvalitet, patientsäkerhet m.m.15
Myndigheters och organisationers arbete med kvalitetsfrågor
m.m.16
Omvårdnadsforskning20
Patientens ställning i vården21
Förebyggande vård22
Invandrare och hälso- och sjukvård24
Insatser mot olika sjukdomar25
Reumatiska sjukdomar25
Epilepsi27
Smärtbehandling28
Ortopedisk medicin29
Whiplash30
Hörselvård31
Cancer31
Medicinsk fotvård33
Kvinnosjukvård33
Sköldkörtelsjukdom hos kvinnor35
Förlossningsvård35
Insatser i syfte att förhindra självmord36
Center för tortyroffer38
Hälsopass m.m.38
Personalpolitik m.m.39
Vissa etiska frågor40
Fosterdiagnostik, genteknik40
Abortförebyggande åtgärder44
HUGO-projektet48
Forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi49
Dödshjälp m.m.49
Lex Maria m.m.51
Hiv/aids54
Kontaktspårning54
Sjukvård för hivsmittade56
Behandling hos privatpraktiserande läkare57
Rutinmässig testning58
Sprututbytesprogram59
Metadon60
Statlig ersättning till transfusionssmittade63
Behörighetsfrågor64
Legitimation för naprapater64
Legitimation för dietister65
Användandet av titeln psykolog66
Legitimation för socionomer67
Återkallelse av läkarlegitimation68
Allmänna råd om kiropraktorers verksamhet69
Läkares rätt att delegera beslut om vaccination till
sjuksköterska70
Lymfterapeut71
Alternativmedicin72
Läkemedel73
Medicinteknik76
Blodförsörjning m.m.77
Kvicksilver som konserveringsmedel i läkemedel80
Amalgam m.m.81
Forskning om tungmetaller86
Övriga tandvårdsfrågor87
Hälsoskyddslagen89
WHO-universitet90
Hemställan91