I betänkandet behandlas två motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden 1989 och ett fyrtiotal motionsyrkanden från den
allmänna motionstiden 1990. Yrkandena rör olika frågor som har
anknytning till socialtjänstlagen. Även två yrkanden som rör
narkotika behandlas i betänkandet.
Sedan motionsyrkandena framställdes har en ny regering
tillträtt och aviserat olika förändringar på det sociala
området. Den förra regeringen tillsatte en parlamentarisk
utredning (socialtjänstkommittén) för att göra en allmän översyn
av socialtjänstlagen. Utskottet avstyrker samtliga
motionsyrkanden, främst med hänvisning till att behandlingen av
kommande förslag från den nya regeringen inte bör föregripas.
Motionerna
1989/90:So268 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en analys av behovet av alternativt
boende för bostadslösa utförs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att efter genomförd analys bör planeras
dels behovet av ekonomiska medel för nästa budgetår och dels
start för utbyggnad i samarbete med landsting och kommuner.
1990/91:So205 av Sylvia Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att i översynen av socialtjänstlagen bör
ingå socialtjänstens roll i samhällsplaneringen.
1990/91:So209 av Tom Heyman (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring av delegationsförbudet i
48 § socialtjänstlagen.
1990/91:So210 av Tom Heyman (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om ändring av 6 § socialtjänstlagen
med begränsning av överklaganderätten för missbrukarvård,
2. att riksdagen beslutar om att bestämmelserna i 6 §
socialtjänstlagen om den fria överklagningsrätten tas med i den
utredning som nu skall utvärdera lagen.
1990/91:So214 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att socialstyrelsen bör göra en översyn av
hur kommunerna lever upp till socialtjänstlagens intentioner.
1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att stärka familjen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vården av alkoholmissbrukare,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den aviserade beredningen av socialtjänstlagen bör ges
tilläggsdirektiv rörande en översyn av nuvarande LVU- och
LVM-lagarna i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förtecknande av förbjudna narkotiska
preparat,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om anlitande av ideella organisationer i
vårdarbetet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om internationellt samarbete på alla nivåer i
kampen mot narkotikan.
1990/91:So219 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av forskning om de hemlösas
situation.
1990/91:So220 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en analys av behovet av alternativt boende för bostadslösa
utförs enligt vad som i motionen anförs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den med stat, landsting och kommuner bör starta i motionen
angivna åtgärder för de bostadslösa,
3. att riksdagen hos regeringen för nästa budgetår begär en
beräkning av statens ekonomiska bidrag till kommunerna.
1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
analys blir gjord av bostadsbehovet bland bostadslösa ungdomar
och att sedan åtgärder vidtas för att skapa små billiga bostäder
samt ge natthärbärge för de akut bostadslösa ungdomarna.
1990/91:So227 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om intensifierade sociala insatser för de
prostituerade.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju617.
1990/91:So232 av Lena Öhrsvik m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ökad information om
socialtjänstlagens mål och innehåll samt om stimulans för
framtagande av lokala handlingsprogram.
1990/91:So233 av Karl Hagström m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behandlingshem för utvecklingsstörda med
drogproblem.
1990/91:So242 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder
för att komma till rätta med den ökade manliga prostitutionen i
enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nödvändigheten av organisationsstöd i
anledning av situationen.
1990/91:So269 av Sverre Palm m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om återbetalningsskyldighet av
utrustningsbidrag.
1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om individuella vårdprogram för brottsoffer,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utbyggnad av jourfamiljsystemet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om narkomanvården.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Jo821.
1990/91:So285 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skyndsamt förslag angående omsorgen om
brottsoffer inom socialvård och sjukvård.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju825.
1990/91:So286 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en fungerande vård för narkotikamissbrukare.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju826.
1990/91:So294 av Karin Israelsson m.fl. (c, fp, mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökad forskning om kvinnors bruk av alkohol
och läkemedel,
2. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av
antalet nyfödda barn med alkoholskador.
1990/91:So299 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett åtgärdsprogram för att förbättra
ungdomars levnadsvillkor.
1990/91:So307 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om information om homosexualitet.
1990/91:So309 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om information, vård och stöd till spelberoende.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Kr327.
1990/91:So329 av Jan Hyttring (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utredning med uppgift att redovisa de
ensamstående förvärvsarbetandes ekonomiska situation i enlighet
med vad som anförts i motionen.
1990/91:So330 av Margareta Winberg och Maj Britt Theorin (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om användning av alternativa
behandlingsformer i större utsträckning för att minska
förskrivningen av lugnande medel och om speciell kvinnovård som
en naturlig och vedertagen del inom kriminalvård, psykiatrisk
vård och missbruksvård.
1990/91:So331 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen beaktar vad som i motionen anförts vid
utarbetandet av direktiv för den aviserade utredningen om
socialtjänstlagen.
1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utveckling av metoder för uppföljning av
behandlingsresultaten vid olika vårdformer,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjligheter till vidareutbildning för
personal i missbrukarvården,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utslussning av behandlade missbrukare,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bostadslösa missbrukare.
1990/91:So443 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att sjukvården och socialtjänsten får
bättre tillgång till psykologisk expertis.
1990/91:So484 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om värdering av sociala insatser.
1990/91:So490 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får
i uppdrag att se över reglerna enligt vad i motionen sägs om
etiska regler för institutioner utanför hälso- och sjukvården,
2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får
i uppdrag att utarbeta regler för vårdgivarnas kompetens enligt
vad i motionen sägs om behovet av kompetens hos privata
vårdgivare.
1990/91:So601 av Ewa Hedkvist Petersen m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande utvecklingsmedel till
föräldragrupper.
1990/91:So638 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari
yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om kompensation
till ensamstående med barn vid borttagande av skattereduktion i
enlighet med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om forskning och vård av drogmissbrukande
kvinnor.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A812.
Utskottet
Bistånd m.m.
Normer för socialbidrag
Motionen
I motion 1990/91:So331 av Wiggo Komstedt (m) yrkas att
riksdagen begär att regeringen beaktar vad som i motionen
anförts vid utarbetandet av direktiv för den ännu inte tillsatta
utredningen om socialtjänsten. Motionären framhåller att många
pensionärer har pengar avsatta för den egna begravningen och att
de därför nekas socialbidrag som de annars skulle vara
berättigade till. En normal begravning med minnesstund och enkel
förtäring för 30--50 personer kostar enligt en uppgift som
motionären fått 15 000 kr. Det borde vara självklart, anser
motionären, att den summan skall få finnas avsatt och inte
inkräkta på någon form av bidrag från samhällets sida i de fall
vederbörande eljest skulle vara bidragsberättigad.
Bakgrund
Enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:610), SoL, har den
enskilde rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning
och sin livsföring i övrigt om hans behov inte kan tillgodoses
på annat sätt.
Socialstyrelsen har för socialtjänsten utarbetat allmänna
råd om socialbidrag (1985:1). I dessa sägs att om en person
har kontanter, banktillgodohavanden eller lätt realiserbara
tillgångar (t.ex. aktier och obligationer) skall de i första
hand användas för hans försörjning och livsföring i övrigt. Den
enskilde bör dock kunna lägga undan pengar varje månad för att
på sikt kunna köpa kompletterande hemutrustning eller byta ut
förslitna inventarier och kapitalvaror. Det kan enligt
socialstyrelsen även finnas andra situationer där man bör bortse
från mindre banktillgodohavanden. Storleken på det belopp som
bör accepteras som sparade medel och som inte bör påverka rätten
till socialbidrag måste enligt socialstyrelsen bedömas från fall
till fall.
I betänkandet 1990/91:SoU6 fann socialutskottet att tiden
var mogen för en allmän översyn av socialtjänstlagen och att en
parlamentarisk kommitté borde tillkallas för ändamålet. Detta
gavs regeringen till känna.
Den förra regeringen tillsatte därför i juni 1991 en
parlamentarisk kommitté (socialtjänstkommittén) för att göra
en allmän översyn av socialtjänstlagen (dir. 1991:50). I
vissa delar skall uppdraget redovisas senast den 1 mars 1993.
Arbetet skall vara slutfört senast vid utgången av år 1993. I
kommittédirektiven sägs bl.a. att en utgångspunkt för kommitténs
arbete bör vara, att det synsätt som kommer till uttryck i
socialtjänstlagens målformuleringar skall ligga fast. Översynen
bör bl.a. utifrån en utvärdering av hur socialtjänstlagen
tillämpats inriktas på ställningstaganden till vilket uppdrag
socialtjänsten skall ha och hur detta uppdrag skall kunna
genomföras. Utredningen bör bl.a. utvärdera hur
ansvarsfördelningen fungerat mellan statsmakterna och
kommunerna. I direktiven anförs vidare att det ökade trycket på
socialtjänsten ställer allt högre krav på effektiv användning av
tillgängliga resurser och på organisation och samverkan mellan
olika huvudmän. Detta innebär att förutsättningarna för
socialtjänstens organisation måste analyseras. Kommitténs arbete
bör enligt direktiven inriktas mot vissa huvudfrågor även om det
bör stå kommittén fritt att ta upp även andra frågeställningar
som aktualiseras under utredningsarbetet. Enligt direktiven är
det angeläget att inrikta översynen mot följande huvudområden:
1. Socialtjänstlagens regler om rätten till bistånd, det
yttersta ansvaret och vistelsebegreppet
2. Överklagande av beslut inom socialtjänsten
3. Kommunernas socialbidragsnormer
4. Socialtjänstens framtida inriktning och organisation
5. Tillsyn, uppföljning och utvärdering
Enligt direktiven (s. 13 f.) bör kommittén överväga
möjligheterna att bättre precisera socialtjänstlagens regler om
rätten till bistånd. En frågeställning som bör uppmärksammas i
sammanhanget är om service eller bistånd i vissa fall skall ges
utan behovsprövning. När det gäller kommunernas
socialbidragsnormer bör kommittén enligt direktiven analysera
vilka skillnader som finns vad gäller socialbidragsnormernas
konstruktion och innehåll. Kommittén bör vidare utreda fördelar
och nackdelar med skilda normsystem samt överväga möjligheterna
att åstadkomma större enhetlighet mellan kommunernas
socialbidragsnormer och andra närliggande system.
Rätt till bistånd för vårdkostnader m.m.
Motionen
I motion 1990/91:So210 av Tom Heyman (m) yrkas att
riksdagen beslutar om ändring av 6 § socialtjänstlagen med
begränsning av överklaganderätten för missbrukarvård (yrkande
1) och att riksdagen beslutar om att bestämmelserna i 6 §
socialtjänstlagen om den fria överklaganderätten tas med i den
utredning som nu skall utvärdera lagen (yrkande 2). Enligt
motionären kan en vårdtagares rätt att överklaga ett kommunalt
beslut om en viss vårdplats och i stället kräva vård på annan
institution innebära väsentliga merkostnader för kommunen. Det
är enligt motionären rimligt att kommunerna, som betalar kost-
naderna för vården, också skall ha möjlighet att påverka dessa
kostnader och att den fria överklaganderätten därför slopas.
Bakgrund
Enligt 6 § SoL har den enskilde rätt till bistånd av
socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt,
om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde
skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå.
Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att
leva ett självständigt liv. Av 11 § i samma lag framgår att
socialnämnden aktivt skall sörja för att den enskilde
missbrukaren får den hjälp och vård som han behöver för att
komma ifrån missbruket och att nämnden i samförstånd med den
enskilde skall planera vården och noga bevaka att planen
fullföljs. I 73 § SoL anges att socialnämndens beslut får
överklagas hos länsrätten, om nämnden meddelat beslut i fråga om
bl.a. bistånd enligt 6 §.
Regeringsrätten har i rättsfallet RÅ 1989 ref. 90 I ansett att
rätt till bistånd enligt 6 § SoL för vistelse vid enskilt
behandlingshem, då den biståndssökande inte varit förhindrad
eller ur stånd att före vårdens påbörjande ta kontakt med
socialförvaltningen, har förelegat endast för tid efter det att
biståndsfrågan aktualiserats. I rättsfallet RÅ 1989 ref. 90
II har rätt till bistånd enligt 6 § SoL inte ansetts
föreligga i
fråga om redan avslutad vård som genomförts utan socialnämndens
medverkan.
I direktiven för socialtjänstkommittén (s. 14)
understryker föredragande statsrådet att möjligheten att få en
materiell överprövning i domstol av socialnämndsbeslut om rätt
till bistånd är av central betydelse för den enskilde. Han avvi-
sar därför den tanke som ibland framförts i litteraturen, att
man skulle avskaffa rätten till förvaltningsbesvär i
biståndsärenden. Problem i tillämpningen måste i stället, anför
statsrådet, lösas genom att lagstiftningen i möjligaste mån
preciseras. En särskild frågeställning i detta sammanhang är i
vad mån en förvaltningsdomstol skall ha möjlighet att föreskriva
inte bara om bistånd skall ges eller ej, utan även hur biståndet
skall vara utformat. Ibland kan här den enskildes vilja komma i
konflikt med kommunernas möjligheter att ge ett önskat bistånd.
Ett exempel på en sådan situation är när den enskilde har
önskemål om en viss institutionsbehandling medan kommunen anser
sig kunna erbjuda likvärdig behandling till en lägre kostnad på
en annan institution. Det kan enligt statsrådet inte vara
tillfredsställande att kommunen åläggs kostnader för
institutionsbehandling utan att kommunen har möjlighet att
påverka var denna vård skall ges. Socialtjänstkommittén bör,
uttalas det i direktiven, överväga möjligheterna att bättre
precisera socialtjänstens regler om rätten till bistånd.
Socialtjänstkommittén skall också enligt sina direktiv (s. 16
f.) söka en lösning på problemen med olika möjligheter att
överklaga beslut inom socialtjänsten. För närvarande finns två
vägar att överklaga sådana beslut. Genom kommunalbesvär kan
beslut angripas på de särskilda besvärsgrunder som anges i 7
kap. 1 § kommunallagen. Det innebär att prövningen är begränsad
till lagligheten av det överklagade beslutet. Besvärsrätt
tillkommer varje kommunmedlem oavsett om han eller hon direkt
berörs av beslutet eller inte. Genom förvaltningsbesvär,
som regleras i 33 § förvaltningsprocesslagen och 22 §
förvaltningslagen, sker en fullständig överprövning av det
överklagade beslutet inom ramen för parternas yrkanden. Om
beslutet kan överklagas har den besvärsrätt som berörs av
beslutet om det gått honom emot. I kommittédirektiven anförs att
detta system med skilda besvärsvägar skapar problem inte minst
för de hjälpsökande.
Återbetalningsskyldighet för utrustningsbidrag
Motionen
I motion 1990/91:So269 av Sverre Palm m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om återbetalningsskyldighet för
utrustningsbidrag. I motionen påpekas att flyktingar numera
skall få sina utrustningskostnader finansierade genom lån. Det
finns dock fortfarande grupper som vid ett eller flera
tillfällen kan få utrustningsbidrag via socialtjänsten när
hemmet gått förlorat. Likartade regler borde enligt motionen
gälla vid likartade förutsättningar. Man borde därför pröva om
en anpassning kan ske så att utrustningsbidrag från
socialtjänsten kan förenas med återbetalningsskyldighet.
Bakgrund
Enligt 33 § SoL får socialnämnden återkräva ekonomisk
hjälp som den enskilde har rätt till och som han erhållit,
endast om den har lämnats som förskott på en förmån eller
ersättning eller till den som är indragen i arbetskonflikt. Om
socialnämnden har lämnat den enskilde ekonomisk hjälp i annat
fall än där rätt till det föreligger, får hjälpen återkrävas om
den har getts under villkor om återbetalning.
I förordningen (1990:1361) om lån till hemutrustning till
flyktingar och vissa andra utlänningar stadgas att centrala
studiestödsnämnden under de närmare förutsättningar som anges i
förordningen kan bevilja vissa utlänningar lån till
hemutrustning. För dem som beviljas sådant lån bör det, enligt
prop. 1990/91:25 bil. 6 (s. 43 f.), inte finnas något behov av
socialbidrag till hemutrustning.
Socialtjänstkommittén skall, som tidigare anförts, enligt sina
direktiv (s. 13 f.) se över bl.a. socialtjänstlagens regler om
rätten till bistånd.
Utskottets bedömning
Socialtjänstkommittén har i uppdrag att se över bl.a.
socialtjänstlagens regler om rätten till bistånd. Enligt
utskottets mening bör riksdagen därför inte nu ta något
initiativ i de frågor som aktualiserats i motionerna So331 (m),
So210 (m) och So269 (s). Utskottet avstyrker motionsyrkandena.
Allmänna riktlinjer
Socialtjänstens roll i samhällsplaneringen
Motionen
I motion 1990/91:So205 av Sylvia Pettersson m.fl. (s)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att i översynen av socialtjänstlagen bör
ingå socialtjänstens roll i samhällsplaneringen. Enligt
motionärerna har socialtjänstens möjligheter som medverkande i
samhällsplaneringen inte tagits till vara. Ett viktigt inslag i
en översyn av socialtjänstlagen bör därför bli socialtjänstens
roll i denna. Därvid bör även frågan om hur socialtjänsten skall
kunna medverka i samhällsplaneringen utan en socialnämnd
belysas, anförs i motionen.
Bakgrund
I 5 § SoL stadgas att socialtjänsten skall medverka i
samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan,
organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i
kommunen. I 7 § SoL anges att socialnämndens medverkan skall
bygga på nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till
att påverka utformningen av nya och äldre bostadsområden i
kommunen. Nämnden skall också verka för att offentliga lokaler
och allmänna kommunikationer blir tillgängliga för alla.
Enligt 2 kap. 1 § plan- och bygglagen (1987:10), PBL,
skall sociala synpunkter beaktas vid planläggning och byggande.
I propositionen till PBL liksom i socialutskottets yttrande
1985/86:1y till bostadsutskottet i frågan (s. 12 f.)
framhålls vikten av att samverkan sker mellan berörda
samhällsorgan.
Socialstyrelsen deltar i utvecklingsarbetet på området och har
1987 publicerat en remissutgåva av allmänna råd om
socialtjänsten i samhällsplaneringen (PM 170/87) och
remissvaren över denna (SoS-rapport 1989/18). Hösten 1990
inbjöd socialstyrelsen och socialvetenskapliga forskningsrådet,
SFR, till ett seminarium om socialtjänstens roll i
samhällsplaneringen. Syftet var att få en redovisning av den
aktuella utvecklingen och kunskapsläget beträffande
socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen samt att få en
diskussion om hur man skulle kunna stärka socialtjänsten i denna
roll. En sammanfattning av seminariet finns i SoS-rapport
1991:26, Socialtjänsten i samhällsplaneringen.
I direktiven för socialtjänstkommittén (s. 20) uttalas att
kommittén ur bl.a. ett folkhälsoperspektiv närmare bör ta
ställning till på vilket sätt socialtjänsten kan och bör
medverka i samhällsplaneringen. Kommittén bör vidare utreda
behovet av och formerna för socialtjänstens allmänt inriktade
insatser. Kommittén bör i dessa delar särskilt beakta behovet av
samverkan mellan olika verksamheter, anförs det i direktiven.
Tidigare riksdagsbehandling
Frågan om socialtjänstens roll i samhällsplaneringen
behandlades senast av utskottet i betänkandet 1989/90:SoU5
(s. 20 f.). Utskottet konstaterade i betänkandet att såväl
socialtjänstlagen som PBL utgår från att socialtjänsten -- genom
att delta i samhällsplaneringen -- med sin specifika kunskap
skall bidra till att främja goda miljöer i kommunen. I
förarbetena till PBL betonas också, anförde utskottet, vikten av
att bestående samverkansformer mellan berörda samhällsorgan
utvecklas. Utskottet förutsatte att socialstyrelsen noga följer
utvecklingen på området och verkar för att lagstiftningens
intentioner förverkligas i detta avseende. Med hänvisning till
det anförda avstyrkte utskottet den då aktuella motionen (s).
Riksdagen följde utskottet.
Uppsökande verksamhet
Motionen
I motion 1990/91:So214 av Anita Stenberg och Ragnhild
Pohanka (båda mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
socialstyrelsen bör göra en översyn av hur kommunerna lever upp
till socialtjänstlagens intentioner. I motionen anförs att trots
socialtjänstlagens klara och entydiga lagparagrafer och
intentioner bedriver inte alla kommuner den uppsökande
verksamhet som är en förutsättning för att socialtjänsten skall
kunna fungera vid t.ex. den långsiktiga planeringen av omsorg
och service.
Bakgrund
I 5 § SoL anges bl.a. att till socialnämndens
arbetsuppgifter hör att genom uppsökande verksamhet och på annat
sätt främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden.
Enligt 8 § SoL
skall socialnämnden i den uppsökande verksamheten upplysa om
socialtjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När
det är lämpligt skall nämnden härvid samverka med andra
samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. Den
uppsökande verksamheten bör bedrivas så att den vänder sig till
alla i en viss målgrupp och avse information och erbjudanden av
samhällets hjälp och tjänster. Nämnden skall särskilt inrikta
sig på enskilda och grupper som av olika orsaker kan antas
behöva stöd och hjälp av nämnden, t.ex. barnfamiljer, invandrare
och ålderspensionärer. Informationsverksamheten bör så långt som
möjligt läggas upp och genomföras tillsammans med de
organisationer och sammanslutningar som tillvaratar vederbörande
målgrupps intressen, t.ex. pensionärsföreningar och
invandrarföreningar. Formerna för informationen bör avpassas
efter ändamålet. Är syftet att nå stora grupper bör massmedierna
utnyttjas. Andra informationsvägar är aktiv verksamhet i
bostadsområden, medverkan på arbetsplatser, i skolor och
bibliotek, inom förebyggande mödra- och barnavård och
äldreomsorg samt inom föreningar (Nya sociallagarna med
kommentarer, Norström och Thunved).
Dåvarande regeringen tillsatte hösten 1989 en aktionsgrupp
mot narkotika. I aktionsgruppens arbetsuppgifter ingick bl.a.
att ta initiativ till en intensifierad uppsökande verksamhet
riktad till ungdomar i riskzonen. Gruppen avlämnade under
sommaren 1991 slutrapporten Vi ger oss aldrig, i vilken
redovisas de initiativ som tagits och den verksamhet som
bedrivits. Enligt gruppen pågår uppsökande verksamhet och
gängbearbetning för ungdomar i riskzonen på de flesta håll i
landet. Ännu återstår emellertid en del att göra för att hitta
arbetsformer och metoder som når och kan hjälpa ungdomar som
tidigt signalerar att de har behov av stöd och hjälp. Gruppen
har bl.a. medverkat till att utveckla samarbetet mellan skola,
socialtjänst, polis och kommunernas fritidsverksamhet när det
gäller arbete med ungdomar som löper risk att hamna i missbruk
och kriminalitet.
Socialstyrelsen noterade i rapporten Växa i välfärdsland
(SoS-rapport 1990:3) att det finns ett ökande intresse i
kommunerna för att utveckla det uppsökande och förebyggande
arbetet bland barn och ungdomar. Arbetet har enligt rapporten
breddats under senare år, och verksamheten har hunnit ganska
långt när det gäller att bryta ner de övergripande målen för
praktisk tillämpning. Målen för arbetet har konkretiserats i
olika program där drogprogram är de vanligaste. Många kommuner
saknar dock helt särskilda program. De allra flesta kommunerna
saknar också ungdomsplaner i ett bredare perspektiv, men här har
processer startats på olika håll i landet, anförs det i
rapporten.
1989 års handikapputredning redovisade i betänkandet
Handikapp och välfärd -- en lägesrapport (SOU 1990:19) en
kartläggning av kommunernas uppsökande verksamhet när det gäller
handikappade. Kartläggningen visar att 69 % av de tillfrågade
kommunerna, framför allt i glesbygd och på landsorten, inte
bedriver någon uppsökande verksamhet när det gäller de svårt
funktionshindrade.
Socialtjänstkommittén skall enligt sina direktiv (s. 19 f.)
göra en översyn av socialtjänstens framtida inriktning och
organisation. Kommittén skall bl.a. utreda behovet av och
formerna för socialtjänstens allmänt inriktade och förebyggande
insatser samt studera socialtjänstens organisation och
socialsekreterarnas arbetsuppgifter och ansvarsområden.
Tidigare riksdagsbehandling
I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 17 f.) konstaterade
utskottet i anledning av en motion (mp) att kommunerna som ett
led i socialtjänsten är skyldiga att bedriva uppsökande
verksamhet. Vidare konstaterade utskottet att socialstyrelen i
det s.k. REBUS-projektet gjort en uppföljning av kommunernas
uppsökande arbete bland barn och ungdomar och funnit ett ökande
intresse att utveckla det uppsökande och förebyggande arbetet.
Utskottet hänvisade också till att den av regeringen tillsatta
aktionsgruppen mot narkotika bl.a. hade till uppgift att ta
initiativ till en intensifierad uppsökande verksamhet riktad
till ungdomar i riskzonen. Mot denna bakgrund ansåg utskottet
att något initiativ från riksdagen inte behövdes. Utskottet
avstyrkte därför motionen (res. mp). Riksdagen följde utskottet.
Information om socialtjänstlagen m.m.
Motionen
I motion 1990/91:So232 av Lena Öhrsvik m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ökad information om
socialtjänstlagens mål och innehåll samt om framtagande av
lokala handlingsprogram. Enligt motionärerna har såväl
socialtjänstens personal som de förtroendevalda brister i
kunskapen när det gäller målen för socialtjänsten. Därför är det
viktigt att i samband med den aviserade översynen av
socialtjänstlagen informera kraftfullt om dessa mål. I avvaktan
på att denna översyn blir färdig bör åtgärder vidtas för att
bättre förankra det grundläggande synsätt som kommer till
uttryck i socialtjänstlagen, t.ex. genom att arbete med att ta
fram lokala handlingsprogram stimuleras.
Bakgrund
Enligt vad utskottet har inhämtat från socialstyrelsen pågår
inom många kommuner arbete med att informera socialtjänstens
personal om socialtjänstlagen och hur den skall tillämpas. På
många håll arbetar kommunerna också med lokala handlingsprogram
av olika slag.
Stockholms socialförvaltning startar under innevarande höst
ett projekt som syftar till att ge socialarbetarna i de olika
distrikten utbildning och information om bl.a. riktlinjerna för
det sociala arbetet. Socialförvaltningen driver vidare ett
10-årsprojekt under namnet Kreativ Samverkan 2000, som i första
hand vänder sig till personer i chefsbefattning i
socialdistrikten och till de förtroendevalda. Inom ramen för
projektet ordnas bl.a. regelbundna konferenser där man går
igenom viktiga utvecklingsfrågor på socialtjänstens område.
Utskottets bedömning
Socialtjänstkommittén skall enligt sina direktiv se över
socialtjänstens framtida verksamhet och bl.a. överväga på vilket
sätt socialtjänsten kan och bör medverka i samhällsplaneringen.
Riksdagen bör därför inte nu ta något initiativ i anledning av
motionerna So205 (s) och So214 (mp). Motionerna avstyrks.
Det är enligt utskottets mening viktigt att socialtjänstens
personal och andra berörda fortlöpande informeras om
socialtjänstens uppgifter och att socialtjänstlagens
övergripande regler på olika sätt ges en lokal förankring. Detta
är i första hand en uppgift för kommunerna. Riksdagen bör inte
ta något initiativ i frågan. Även motion So232 (s) avstyrks
således.
Vissa förebyggande insatser
Utsatta familjer
Motionerna
I motion 1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att stärka familjen (yrkande
3). Enligt motionen måste socialtjänstens personal ges större
möjligheter att rycka in preventivt i familjer där det håller på
att gå snett.
I motion 1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utbyggnad av jourfamiljsystemet
(yrkande 10). I motionen anförs att en utbyggnad av
kommunernas system med jourfamiljer, kontaktpersoner och
kontaktfamiljer utgör ett viktigt inslag för att hjälpa utsatta
familjer. Detta system bör därför byggas ut. (Motiveringen finns
i motion 1990/91:Ju821.)
I motion 1990/91:So601 av Ewa Hedkvist Petersen m.fl. (s)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts beträffande utvecklingsmedel till
föräldragrupper. Motionärerna föreslår att särskilda medel skall
ställas till förfogande för utvecklingsverksamhet som syftar
till att stödja de utsatta ensamboende föräldrarna och deras
barn.
Bakgrund
Av 5 § SoL framgår bl.a. att till socialnämndens
arbetsuppgifter hör att svara för omsorg och service,
upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat
bistånd till familjer och enskilda som behöver det. Enligt 10
§ SoL kan socialnämnden utse en särskild person
(kontaktperson) eller en familj med uppgift att hjälpa den
enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den
enskilde begär eller samtycker till det.
Med hjälp av medel från anslaget H 4 i statsbudgeten för
utvecklings- och försöksverksamhet stödjer socialstyrelsen olika
familjeprojekt. Bl.a. har Solna socialförvaltning fått bidrag
till ett omfattande projekt för att utveckla socialtjänstens
familjearbete i Hagalund. Inom projektet har man bl.a. arbetat
fram förslag till ett familjecenter där alla verksamheter som
riktar sig till småbarnsföräldrar skall samverka. Stöd utgår
också till s.k. självhjälpsgrupper för föräldrar.
Socialstyrelsen avser att stödja ett projekt i Malmö som avser
olika former av insatser för småbarnsmammor. Detta projekt skall
tillföras forskningskompetens och senare bli föremål för
utvärdering. Vidare överväger socialstyrelsen projekt och
uppföljningar beträffande kommunernas verksamhet med
kontaktpersoner och kontaktfamiljer.
Situationen för ensamstående förvärvsarbetande
Motionerna
I motion 1990/91:So329 av Jan Hyttring (c) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppgift att
redovisa de ensamstående förvärvsarbetandes ekonomiska situation
i enlighet med vad som anförts i motionen. Enligt motionären är
den ekonomiska situationen för de ensamstående allt utom ljus.
Han anser att regeringen bör ge en redovisning av situationen
för ensamstående förvärvsarbetande med beaktande bl.a. av de
riksdagsbeslut som fattades i samband med skatteomläggningen.
I motion 1990/91:So638 av Gunilla André och Karin Starrin
(c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om
kompensation till ensamstående med barn vid borttagande av
skattereduktion i enlighet med vad i motionen anförts (yrkande
1). Motionärerna pekar på att ensamföräldrarnas
skattereduktion togs bort vid skatteomläggningen och att denna
grupps redan tidigare bekymmersamma ekonomiska situation därmed
försämrades. Detta drabbar enligt motionärerna också barnen.
Därför måste ensamstående med barn kompenseras för den borttagna
skattereduktionen. (Motiveringen finns i motion 1990/91:A812.)
Bakgrund
I proposition 1989/90:110 (s. 630 f.) finns en redogörelse
för skattereformens effekter för olika grupper, bl.a.
ensamstående med eller utan barn.
Dåvarande regeringen tillsatte i juni 1990 en kommitté för att
göra en utvärdering av 1990-91 års skattereform (dir.
1990:44). Kommittén skall bl.a. utvärdera reformens effekter
på fördelningen av inkomster och förmögenheter. Uppdraget skall
redovisas löpande genom delrapporter. En slutrapport bör enligt
direktiven redovisas i maj 1995.
Enligt vad utskottet har inhämtat avser regeringen att under
innevarande år lägga fram förslag om särskilda ekonomiska
insatser för ensamföräldrarna.
Ungdomars ekonomi
Motionen
I motion 1990/91:So299 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett åtgärdsprogram för att förbättra
ungdomars levnadsvillkor. I motionen pekas på att många ungdomar
hamnat i den s.k. skuldfällan. För såväl samhället som den
enskilde är det viktigt att sunda ekonomiska vanor grundläggs
tidigt, och för att uppnå detta krävs att en rad olika åtgärder
vidtas. En framkomlig väg bland många andra är enligt motionen
att engagera ungdomsorganisationerna. Dessutom krävs samordning
och samarbete mellan skola och myndigheter.
Bakgrund
I oktober 1990 lade insolvensutredningen (Ju 1988:02) i ett
delbetänkande (SOU 1990:74) fram ett förslag till
skuldsaneringslag. Enligt förslaget skall överskuldsatta
fysiska personer som inte driver näringsverksamhet kunna befrias
helt eller delvis från sina skulder. Betänkandet har
remissbehandlats. Förslaget bereds för närvarande inom
justitiedepartementet.
Inom justitiedepartementet har utarbetats ett förslag till
ny konsumentkreditlag (Ds 1990:84). Ett viktigt syfte
med den föreslagna lagen är att motverka överskuldsättning bland
hushållen. Det föreslås bl.a. att kreditgivare skall vara
skyldiga att göra en s.k. kreditprövning innan krediter
överstigande 10 000 kr. lämnas till konsumenter. Om det står
klart att en tillfredsställande kreditprövning borde ha
föranlett kreditgivaren att inte bevilja krediten, skall
fordringen kunna jämkas av domstol. I syfte att motverka
oöverlagda kreditåtaganden föreslås vidare ett förbud för
kreditgivare att vid marknadsföring av krediter bifoga formulär
för avtal eller ansökan om kredit. Avtal om konsumentkrediter
skall enligt förslaget i fortsättningen ingås skriftligen.
Förslaget innebär på flera punkter att konsumentens ställning
gentemot kreditgivaren förstärks.
Förslaget har remissbehandlats. Även lagrådets yttrande har
inhämtats. Lagrådet har riktat kritik mot delar av förslaget.
Beredning pågår för närvarande inom justitiedepartementet.
Socialstyrelsen avser att under början av år 1992 ge ut
allmänna råd för socialtjänstens hushållsekonomiska
rådgivningsverksamhet.
Utskottets bedömning
Den nya regeringen har i regeringsförklaringen aviserat olika
åtgärder på familjepolitikens område. Att ge bättre
förutsättningar för trygga familjer och för barnens uppväxt och
omvårdnad anges i förklaringen som en av de allra viktigaste
uppgifterna för framtiden. Vidare har utskottet inhämtat att
regeringen avser att lägga fram förslag om ekonomiska insatser
för ensamföräldrarna. Regeringen förbereder också lagstiftning
som berör problemet med alltför stor skuldsättning i många
hushåll. Riksdagen bör inte föregripa behandlingen av
regeringens förslag i dessa frågor. Utskottet avstyrker därför
motionerna So215 (m) yrkande 3, So276 (c) yrkande 10, So601 (s),
So329 (c), So638 yrkande 1 (c) och So299 (s).
De bostadslösas situation
Motionerna
I motion 1989/90:So268 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en analys av behovet av alternativt
boende för bostadslösa utförs (yrkande 1) och att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att efter genomförd analys bör planeras dels behovet av
ekonomiska medel för nästa budgetår, dels start för utbyggnad i
samarbete med landsting och kommuner (yrkande 2).
Motionärerna föreslår att socialstyrelsen skall utforma direktiv
för kommunerna att genom uppsökande verksamhet söka uppskatta
behovet av sängplatser för de bostadslösa. Vidare föreslås att
kommunerna skall upplåta hus där grava missbrukare under viss
uppsikt kan erbjudas någon form av eget boende. Stat, landsting
och kommuner bör enligt motionärerna tillsammans arbeta för att
finna en lösning på det sociala problemet med bostadslösa.
I motion 1990/91:So219 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av forskning om de hemlösas
situation (yrkande 1). Det finns enligt motionärerna ett
stort behov av forskning som inriktas på att ge svar på frågor
som t.ex. berör orsaken till hemlöshet och varför antalet
hemlösa ökar.
I motion 1990/91:So220 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en analys av behovet av alternativt boende för bostadslösa
utförs enligt vad i motionen anförts (yrkande 1), att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den i
samarbete med stat, landsting och kommuner bör starta i motionen
angivna åtgärder för de bostadslösa (yrkande 2) samt att
riksdagen hos regeringen för nästa budgetår begär en beräkning
av statens ekonomiska bidrag till kommunerna (yrkande 3). I
motionen föreslås att socialstyrelsen utformar direktiv för
kommunerna att genom uppsökande verksamhet söka uppskatta
behovet av sängplatser för de bostadslösa. Vidare föreslås att
kommunerna skall upplåta hus där grava missbrukare under viss
uppsikt kan erbjudas någon form av eget boende. Stat, landsting
och kommuner bör enligt motionen samarbeta för en lösning på det
sociala problemet med bostadslösa, och en ekonomisk plan för fem
år bör upprättas.
I motion 1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
analys blir gjord av bostadsbehovet bland bostadslösa ungdomar
och att sedan åtgärder vidtas för att skapa små billiga bostäder
samt ge natthärbärge för de akut bostadslösa ungdomarna
(yrkande 11). Det är enligt motionärerna viktigt att det
finns bra och billiga bostäder inte bara för skötsamma ungdomar
utan också för dem som kommer snett i samhället. Socialstyrelsen
bör enligt motionärerna utforma direktiv för hur kommunerna
genom uppsökande verksamhet skall söka uppskatta behovet av
sängplatser för de bostadslösa missbrukarna.
I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bostadslösa missbrukare (yrkande 14).
I motionen anförs att initiativ måste tas för att lösa
bostadssituationen för de bostadslösa missbrukarna. Olika typer
av kollektiva boendeformer kan enligt motionärerna vara en
lösning för denna grupp.
Bakgrund
Socialstyrelsen har i rapporten Från hyresskuld till
avhysning (SoS-rapport 1989:36) bl.a. lämnat förslag till
förändringar av lagstiftningen om avhysning. I rapporten
redovisas också resultatet av en kartläggning som gjorts av
socialnämndernas handläggning av avhysningsärenden samt
statistik om avhysningar och de avhysta. I rapporten aviserar
socialstyrelsen bl.a. överläggningar med bostadsmarknadens
parter för att diskutera de avhystas och bostadslösas situation
samt en konferens med representanter för kommun, landsting m.fl.
för att diskutera bostadsförsörjningen ur socialpolitiskt
perspektiv. Enligt vad utskottet inhämtat har dessa
sammankomster ännu inte ägt rum.
Socialstyrelsen har också utarbetat allmänna råd för
socialnämnderna vid handläggning av avhysningsärenden, Inför
avhysningen, 1991:7. I dessa påtalas bl.a. att
socialnämndernas uppgift är att dels förebygga att någon
förlorar sin bostad, dels biträda vederbörande om så ändå skulle
ske.
Av en promemoria upprättad inom socialstyrelsen den 19 juni
1991 med titeln Hemlöshet i Sverige -- ett försök att ge en
bild av hemlöshet och de hemlösas situation framgår bl.a.
följande. Antalet hemlösa i vid bemärkelse i Sverige beräknas
med grova siffror uppgå till 8000--9000 människor. I
Stockholm uppskattas antalet hemlösa män vara 3000--5000.
Antalet hemlösa kvinnor uppskattas vara 500--1000. I Göteborg
och Malmö beräknar man gruppen hemlösa till drygt 700 personer.
Enligt promemorian föreligger uppgifter om att hemlöshet
förekommer även i landsortsstäder. När det gäller uteliggarna
uppskattar socialförvaltningen i Stockholm antalet till 50--100
personer. Socialförvaltningen i Malmö uppskattade 1989 antalet
renodlade uteliggare till ett tjugotal. Pålitlig regelbunden
statistik om hemlöshet saknas dock. Därför är det enligt
promemorian ingen som säkert vet om gruppen hemlösa ökar eller
minskar. Enligt promemorian är tendensen att de hemlösa utgörs
av allt yngre personer, att de har mer psykiska störningar och
allt sämre kontakt med arbetsmarknaden. Rekryteringen sker
framför allt bland lågavlönade och bland arbetargrupper. Det är
vanligt med trassliga uppväxtförhållanden. I en undersökning i
Stockholm 1988 bland härbärgeshyresgästerna bedömdes 75 % ha
allvarliga missbruksproblem.
Inom socialförvaltningen i Stockholm bedriver en särskild
enhet, Byrån för bostadslösa män, förmedling av korttidslogi
samt uppsökande verksamhet bland bostadslösa. Byrån har för
närvarande ca 1 000 personer aktuella i olika boendeformer. Av
dessa är en tredjedel finska män. Enligt byrån har
socialförvaltningen tillgång till drygt 100 platser för
korttidsboende på härbärgen. Olika kyrkor och religiösa samfund
har ca 60 härbärgesplatser varav hälften är öppna endast under
vinterhalvåret. En frivilligorganisation driver ett daghärbärge
som erbjuder möjligheter att äta, duscha, tvätta kläder m.m. På
hotellhem finns ca 1400 platser. Hälften av dessa är dock för
närvarande upptagna av asylsökande. På inackorderingshem finns
omkring 500 platser. Vidare ordnar socialförvaltningen
försökslägenheter åt dem som bedöms klara av att bo i sådana.
Enligt byrån har man i stort sett tillräckliga resurser för att
ta emot de hjälpsökande. Ett problem är dock de svårplacerade
tyngsta missbrukarna.
Dåvarande regeringen beslutade i september 1989 att tillsätta
en parlamentarisk kommitté för att göra en översyn av
hyreslagstiftningen (dir. 1989:44). Enligt direktiven för
kommittén skall bl.a. övervägas om de nuvarande reglerna för
förverkande av hyresrätt vid dröjsmål med betalning av hyran bör
ersättas med regler som ger större utrymme för en bedömning av
omständigheterna i det enskilda fallet. En fråga som kommittén
särskilt bör ta upp är enligt direktiven svårigheterna att
åstadkomma rättelse eller avhysning av störande hyresgäster.
Kommitténs utredningsarbete bör enligt direktiven vara avslutat
före utgången av innevarande år.
Tidigare riksdagsbehandling
I betänkandet 1989/90:SoU14 (s. 36 f.) behandlade
utskottet ett antal motioner rörande de bostadslösas situation.
Utskottet inhämtade yttranden över motionerna från
socialstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet,
Föreningen Sveriges soccialchefer, Stockholms kommun, Göteborgs
kommun, Malmö kommun samt Stadsmissionen. I betänkandet ges en
sammanfattning av yttrandenas innehåll. Utskottet anförde bl.a.
att det delade motionärernas uppfattning att det är ovärdigt ett
välfärdssamhälle att människor står helt utan bostad och att det
också strider mot syftet i vår sociallagstiftning. Utskottet
underströk vikten av att kommunerna kontinuerligt ägnar de
bostadslösas problem stor uppmärksamhet och att de ser till att
stödinsatserna blir så effektiva som möjligt. Utskottet delade
motionärernas uppfattning att det behövs ett starkare engagemang
från bostadsmarknadens parter beträffande missbrukarnas
svårigheter att få en egen bostad och såg med tillfredsställelse
att socialstyrelsen avsåg att ta initiativ till överläggningar
med parterna. Utskottet avstyrkte de aktuella motionerna (res.
fp, c och mp). Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet har vid ett flertal tillfällen uttryckt sin oro över
situationen med de många bostadslösa i samhället. Det rådande
förhållandet är enligt utskottets mening oacceptabelt. Det är i
första hand en uppgift för kommunerna att se till att människor
har ett ordnat boende. Utskottet vill på nytt understryka vikten
av att kommunerna kontinuerligt ägnar de bostadslösa stor
uppmärksamhet och att de ser till att stödinsatserna blir så
effektiva som möjligt. Vidare förutsätter utskottet att
socialstyrelsen nu tar initiativ till de överläggningar med
berörda parter som styrelsen en längre tid aviserat. Utskottet
noterar i sammanhanget att den nya regeringen i
regeringsförklaringen uttalat att bostadspolitiken skall
inriktas på att alla skall ha möjlighet till en bra bostad till
ett rimligt pris.
Med det sagda anser utskottet att riksdagen för närvarande
inte bör ta något initiativ i dessa frågor. Utskottet avstyrker
därför motionerna So268 (mp), So219 (c) yrkande 1, So220 (mp),
So226 (mp) yrkande 11 och So336 (fp) yrkande 14.
Missbrukarvård m.m.
Tillgången på vårdplatser, olika vårdformer m.m.
Motionerna
I motion 1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna dels vad
i motionen anförts om vården av alkoholmissbrukare (yrkande
7), dels om att den aviserade beredningen av socialtjänstlagen
bör ges tilläggsdirektiv rörande nuvarande LVM-lagen i enlighet
med vad som anförts i motionen (yrkande 8 delvis) samt dels
om anlitande av ideella organisationer i vårdarbetet (yrkande
11). Enligt motionärerna måste insatser för alkoholmissbrukare
göras i ett så tidigt skede av missbruket som möjligt. Vidare
måste vården koncentreras på dem som ännu inte har ett
långvarigt missbruk bakom sig. Motionärerna har förslag om en ny
LVM-lag enligt vilken stöd och behandling skall ske på tre
nivåer. Frivilliga åtgärder föreslås som ett första steg,
därefter övervakning och andra föreskrifter från socialnämnden.
Som ett sista steg föreslås frihetsberövande åtgärder. Dessutom
är det enligt motionärerna viktigt att en LVM-lag ger möjlighet
till s.k. kontraktsvård. Motionärerna anför vidare att all
erfarenhet visar att alternativa behandlingsformer och det
engagemang som kommer till uttryck i dessa bör stimuleras och
uppvärderas. Motionärerna anser slutligen att stat och kommun
med hänsyn till de långa väntetiderna för dem som behöver vård
och rehabilitering måste använda sig av de enskilda
organisationer som med kort varsel kan erbjuda sin hjälp.
I motion 1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om narkomanvården (yrkande 11).
Motionärerna anser att antalet platser på behandlingshemmen
behöver utökas och att alternativa behandlingsformer måste
utvecklas. Väntetiderna för intagning till frivillig
missbrukarvård måste förkortas radikalt enligt motionärerna, och
besked om intagning bör ges inom tre dagar. En samordning av
samhällets totala resurser för vården av missbrukare måste ske
för att vården skall kunna bedrivas som en pågående process med
akutvård, motivationsvård och eftervård. (Motiveringen finns i
motion 1990/91:Ju821.)
I motion 1990/91:So286 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en fungerande vård för narkotikamissbrukare.
Motionärerna påpekar vikten av att ingripande sker i tid, då
möjligheten att hejda ett påbörjat missbruk med åtföljande
brottslighet är störst och narkotikans vidare utbredning kan
begränsas. Motionärerna framhåller också att vården skall kunna
ges under så lång tid att den kan bryta missbrukarnas medicinska
och psykiska beroende. De menar att vårdlagarna inte ger de
nödvändiga möjligheterna att göra insatser i tid eller under
tillräckligt lång tid. (Motiveringen finns i motion
1990/91:Ju826.)
I motion 1990/91:So443 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att sjukvården och socialtjänsten får bättre
tillgång till psykologisk expertis (yrkande 2). Motionärerna
menar att hälften av våra sjukdomar beräknas vara psykosomatiskt
betingade och att en minskning av dagens kroppsliga och
själsliga utslagning är nödvändig.
Bakgrund
Enligt 11 § tredje stycket SoL skall socialnämnden aktivt
sörja för att den enskilde missbrukaren får den hjälp och vård
som han behöver för att komma ifrån missbruket. Nämnden skall i
samförstånd med den enskilde planera hjälpen och vården och noga
bevaka att planen fullföljs. Av 23 § SoL framgår att behovet
av hem för vård eller boende inom varje landstingskommun skall
tillgodoses av landstingskommunen och kommunerna i området.
JO Norell-Söderblom framhåller i ett beslut den 26 mars
1990 i anledning av att missbrukare inom Stockholms län inte
kunnat beredas vård till följd av otillräckliga resurser, att de
missförhållanden som råder inom missbrukarvården ställer krav på
lagstiftningsändringar så att tillgången på LVM-vård tryggas.
Det bör enligt henne övervägas om det inte av lagen bättre skall
framgå vem som skall vara huvudman för vården. Vidare bör
samverkansformerna mellan landstingsområdena utvecklas
ytterligare. Hon anser också att förutsättningarna för att genom
ändringar i statsbidragsreglerna trygga tillgången på
beredskapsplatser vid LVM-hemmen bör övervägas.
I samråd med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
har socialstyrelsen i juni 1990 avlämnat en Rapport angående
inventering av behov och resurser inom den tunga missbrukar-
och ungdomsvården. I rapporten sägs att institutionsvården
genomgår en omstrukturering med minskning av antalet vårdplatser
på framför allt de större, offentligt drivna institutionerna.
Samtidigt pågår en kraftig nyetablering av framför allt små
institutioner med enskilda huvudmän. Inom vuxenvården drivs
hälften av alla platser som finns för frivillig vård i enskild
regi. Genom bl.a. socialstyrelsens uppföljning av
missbrukarvården har framkommit att ökningen av klienterna inom
öppenvården i kombination med avsaknaden av alternativa
vårdformer skapat en ökad efterfrågan på institutionsvård.
Bristen på platser som kan ta emot särskilt vårdkrävande
klienter gör situationen för dessa grupper mycket svår,
framhålls i rapporten. Den omfattande nyetableringen av främst
privata vårdhem kan inte tillgodose detta behov. Under flera år
och i synnerhet efter den nya LVM har enligt rapporten
efterfrågan på LVM-platser överstigit antalet tillgängliga
platser. Vidare har den ökade efterfrågan av tvångsvård under
senare år inneburit att de frivilliga placeringarna i allt högre
grad har skett inom den privata vården. När det gäller den tunga
ungdomsvården visar enligt rapporten alla undersökningar
entydigt att platsantalet vid de särskilda ungdomshemmen
(tidigare § 12-hem) är otillräckligt.
I anledning av ett regeringsuppdrag i december 1989 att
analysera utvecklingen vad avser missbrukarvården samt barn- och
ungdomsvården i enskild regi har socialstyrelsen publicerat
rapporten Privat och offentligt i vården (SoS-rapport
1991:27). I rapporten anförs bl.a. att den enskilda vården har
legat väl
framme när det gäller att utveckla nya metoder inom främst
missbrukarvården och att detta också har inspirerat den
offentliga vården. Tiden från beslut till genomförande har också
varit kortare i enskild vård. Enligt rapporten har den enskilda
vården lägre avgifter för samma inriktning på vården men
tenderar trots det att kunna betala bättre löner till personalen
än offentlig vård. Under förutsättning att kommunerna har klara
mål för institutionsvården i det enskilda fallet, en bra
marknadsöverblick och förmåga att göra effektiva upphandlingar
av vård, bidrar den enskilda vården enligt socialstyrelsen till
ett större utbud och bättre differentiering. Samtidigt anförs
att vården av socialt utslagna missbrukare riskerar att få
minskade resurser på grund av att en större del av kommunala
medel går till att betala enskild vård för socialt relativt
etablerade missbrukare och att tendensen att marknadskrafterna
söker sig till säkra och lätta inkomster påverkar också den
offentliga vården i samma riktning. Enligt socialstyrelsen måste
kommunerna bygga upp en bättre beställarkompetens.
Tillsynsorganisationen måste förstärkas och reglerna för
tillstånd skärpas. Vidare bör skapas ett enhetligt
huvudmannaskap för den offentliga vården.
I samarbete med statens pris- och konkurrensverk (SPK)
genomför socialstyrelsen för närvarande en undersökning i
Västerbottens och Norrbottens län avseende
konkurrensförhållanden inom vården, kommunernas
beställarkompetens m.m.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
Frågor om vård enligt LVM behandlades utförligt av utskottet i
betänkandet SoU 1987/88:25 i anledning av proposition
1987/88:147 om tvångsvård av vuxna missbrukare m.m. Utskottet
tillstyrkte propositionens förslag om möjligheter till att
ingripa tidigare och framhöll att det måste vara möjligt att
kunna avbryta ett destruktivt missbruksbeteende innan allvarliga
skador hade uppstått. Vad gäller vårdtidens längd framhöll
utskottet att det finns starka behandlingsmässiga skäl som talar
för en relativt lång vårdtid. LVM-vården skall ses som en
utgångspunkt för motivationsarbete och planering av vård- och
stödinsatser. Utskottet ansåg, med ett sådant synsätt och då ett
frihetsberövande alltid är ett djupt ingrepp i den enskildes
liv, att sex månader som en längsta vårdtid är en rimlig
avvägning. När det gäller kontraktsvård uttalade utskottet att
det av rättssäkerhetsskäl är betänkligt med ett system där man
inom ramen för frivillig vård bygger in tvångsåtgärder för vilka
inte uppställs lika stränga krav som för vård enligt LVM.
I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 23 f.) anförde utskottet
att det vid upprepade tillfällen behandlat frågor om bristen på
vårdplatser inom missbrukarvården och problemen med långa
väntetider. Utskottet ansåg att det är mycket allvarligt att
bristen på behandlingshemsplatser består liksom de långa
väntetiderna. Utskottet underströk därför nödvändigheten av att
landsting och kommuner lever upp till sitt ansvar att tillgodose
behovet av hem för vård eller boende framför allt när tvångsvård
utdömts. Utskottet påminde vidare om att det vid flera
tillfällen understrukit betydelsen av de privata
behandlingsalternativen inom missbrukarvården och erinrade på
nytt om dessa uttalanden. Med hänsyn till det arbete som pågick
vid socialstyrelsen ansåg utskottet att riksdagen nu borde avstå
från att ta något initiativ i frågan. Vad beträffar frågor om
tvångsingripande, vårdtidens längd och kontraktsvård anförde
utskottet att det vidhöll den inställning som det redovisat i
betänkandet SoU 1987/88:25 (res. m, fp och c). Riksdagen följde
utskottet.
I proposition 1990/91:96 om statsbidrag till
missbrukarvård och ungdomsvård m.m. föreslogs en tillfällig
omläggning av statsbidraget till missbrukarvård och ungdomsvård
i syfte att ge förutsättningar för en snabb utbyggnad av
institutionsresurserna för de mest utsatta ungdomarna och
missbrukarna. Innebörden av omläggningen var att en större del
av statsbidraget skulle ges i form av platsbidrag och att medel
skulle avsättas, inom nuvarande finansiella ramar, för ett
tillfälligt anordningsbidrag avseende åren 1991 och 1992.
Riksdagen bereddes också tillfälle att ta del av riktlinjerna
för arbetet med att åstadkomma en förändrad organisation av
institutionsvården för de mest utsatta ungdomarna och
missbrukarna.
I sitt betänkande 1990/91:SoU14 (s. 24 f.) i anledning av
propositionen och ett antal motioner som väckts i anslutning
till denna anförde utskottet att den nödvändiga utbyggnaden och
differentieringen av institutionsvården inte har ägt rum. Enligt
utskottet borde ett principbeslut fattas om att staten skall
vara huvudman för tvångsvården i de särskilda ungdomshemmen.
Regeringen borde snarast återkomma till riksdagen med förslag i
enlighet med de riktlinjer utskottet angett. Enligt utskottet
måste frågan om hur det framtida stödet till missbrukarvården
skall utformas också övervägas i sammanhanget. Även frågor som
rör missbrukarvårdens innehåll och utformning kan behöva belysas
ytterligare. Vad utskottet anfört borde ges regeringen till
känna. För att den planerade utbyggnaden inte skall stanna av
tillstyrkte utskottet propositionens förslag om införande av ett
tillfälligt anordningsbidrag avseende ungdomsvård och
missbrukarvård. Utskottet avstyrkte bifall till propositionens
förslag i övrig del. Riksdagen följde utskottet.
I anledning av riksdagens beslut tillsatte dåvarande
regeringen en utredning om institutioner inom ungdomsvården
och missbrukarvården (dir. 1991:55). Enligt direktiven skall
utredningen behandla bl.a. de administrativa och ekonomiska
frågor som hänger samman med att staten skall överta
huvudmannaskapet för de särskilda ungdomshemmen. Även
missbrukarvårdens situation bör enligt direktiven genomlysas.
Det gäller bl.a. frågan om huvudmannaskapet för LVM-vården. Även
frågor som rör missbrukarvårdens innehåll och utformning kan
komma att behöva belysas ytterligare, sägs det i direktiven.
Utredningen skall vara slutförd den 15 januari 1992.
Utslussning
Motionen
I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utslussning av behandlade missbrukare
(yrkande 13). Motionärerna framhåller att arbetet med
återanpassning av missbrukare kräver samverkan mellan
socialtjänsten, arbetsförmedlingen, bostadsförmedlingen samt
parterna på arbets- och bostadsmarknaden.
Bakgrund
Enligt 30 § LVM skall socialnämnden aktivt verka för att
den enskilde efter vårdtiden får bostad och arbete eller
utbildning samt se till att han får personligt stöd eller
behandling för att varaktigt komma ifrån sitt missbruk. I
bestämmelsen klargörs på ett tydligare sätt än i den tidigare
lagstiftningen att socialnämnden har en skyldighet att se till
att den enskilde efter vårdtiden får fortsatt stöd.
I LVM-propositionen (1987/88:147) anfördes bl.a. följande (s.
106).
Att socialnämnden skall aktivt verka för att missbrukaren
efter vårdtiden får bostad och arbete eller utbildning innebär
en långt gående skyldighet för nämnden. Som regel skall dessa
insatser kunna utnyttjas av den enskilde när han lämnar
LVM-hemmet. Utgångspunkten måste vara att den som skrivs ut inte
skall behöva återvända till en miljö och livssituation där han
har små utsikter att hålla sig ifrån missbruket. För att kunna
fullgöra sin skyldighet enligt bestämmelsen måste socialnämnden
på ett tidigt stadium planera för utskrivningen. Missbrukarens
kontaktman har här en viktig arbetsuppgift. Vidare krävs ett väl
fungerande samarbete mellan socialnämnd och bl.a.
arbetsförmedling, bostadsförmedling samt skola. Att åtgärderna
kräver samråd med den enskilde följer av socialtjänstlagen och
har på grund härav inte tagits in i lagtexten.
Enligt 9 § LVM skall socialnämnden utse en kontaktman för
missbrukare som bereds vård med stöd av LVM och som skall följa
missbrukaren under hela vårdtiden. Efter vårdtidens slut kan,
under förutsättning att den enskilde själv vill det, en
kontaktperson utses enligt SoL.
I proposition 1984/85:19 om en samordnad och intensifierad
narkotikapolitik anfördes bl.a. (s. 41) att vägen tillbaka
in i samhället för narkotikamissbrukare som genomgått behandling
oftast är lång. Den fysiska och psykiska stabiliteten måste
byggas upp. Kompletterande studier, arbetslivspraktik och en
meningsfull fritid är viktiga förutsättningar för ett drogfritt,
självständigt liv. Utslussningen är därför en väsentlig del av
vården, uttalades i propositionen.
Socialstyrelsen stödjer olika utvecklingsprojekt om
utslussning från missbrukarvård. En sådan utslussningsverksamhet
vid stiftelsen Vallmotorp finns beskriven i boken En positiv
utspark i livet, stiftelsernas skriftserie nr 3.
Enligt direktiven (1991:55) för utredningen om institutioner
inom ungdomsvården och missbrukarvården bör utredningen
särskilt uppmärksamma eftervårdens utformning och innehåll vid
de särskilda ungdomshemmen. Även frågor om missbrukarvårdens
innehåll vad avser tvångsvården bör enligt direktiven belysas av
utredningen.
Tidigare riksdagsbehandling
I betänkandet 1990/91:SoU6 behandlade utskottet en motion
(fp) om utslussning av behandlade missbrukare. Utskottet
underströk att det för vårdens resultat är av avgörande
betydelse hur de fortsatta stödinsatserna inom den öppna vården
utformas och genomförs. Socialnämnden är också, anmärkte
utskottet, skyldig att i samverkan med andra planera och ordna
sådana stödinsatser. Utskottet konstaterade att frågan hade
uppmärksammats av olika myndigheter och ansåg därför inte att
något initiativ från riksdagen behövdes (res. fp). Riksdagen
följde utskottet.
Kvinnliga missbrukare m.m.
Motionerna
I motion 1990/91:So294 av Karin Israelsson m.fl. (c, fp,
mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ökad forskning om kvinnors bruk
av alkohol och läkemedel (yrkande 1) och att riksdagen hos
regeringen begär en kartläggning av antalet nyfödda barn med
alkoholskador (yrkande 2). Enligt motionen borde mer
uppmärksamhet ägnas åt kvinnornas alltmer tilltagande konsumtion
av alkohol. Kvinnor skadas betydligt tidigare på grund av
alkoholkonsumtion än män, anförs det i motionen, och det är
därför av stor vikt att deras problem tidigt upptäcks och
behandlas. Det krävs enligt motionen ökade resurser för
forskning om kvinnor och alkohol- och blandmissbruk. Vidare
anges att det varje år föds ett 50-tal barn med bestående
mentala skador till följd av mammans alkoholkonsumtion och att
det inte finns någon uppföljning eller ständigt pågående
undersökning kring detta problem. Skadefrekvensen bör enligt
motionen följas av socialstyrelsen.
I motion 1990/91:So330 av Margareta Winberg och Maj Britt
Theorin (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om användning av alternativa
behandlingsformer i större utsträckning för att minska
förskrivningen av lugnande medel och om speciell kvinnovård som
en naturlig och vedertagen del av kriminalvård, psykiatrisk vård
och missbruksvård. Enligt motionärerna finns inom vården många
bra exempel på att det finns fördelar med behandlingsgrupper
enbart för kvinnor. Flertalet av dessa projekt är finansierade
av organisationer och företag utanför den gemensamma sektorn,
och de har enligt motionen svårt att få gehör inom samhällets
organisation av vården.
I motion 1990/91:So638 av Gunilla André och Kerstin Starrin
(c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om forskning om och vård av
drogmissbrukande kvinnor (yrkande 6). I motionen anförs att
vård av kvinnliga missbrukare skall ske i en miljö med enbart
kvinnor och att forskning om unga kvinnors missbruk måste
initieras. (Motiveringen finns i motion 1990/91:A812.)
Bakgrund
Utredningen om det ofödda barnet (dir. 1984:36) redogjorde i
betänkandet Skydd för det ofödda barnet 1. Åtgärder vid
missbruk m.m. under graviditet (SOU 1987:11) bl.a. för
kunskapsläget i fråga om missbruk under graviditet och för de
insatser som på olika håll görs på området. Enligt utredningen
är det bl.a. viktigt att socialtjänsten skapar bättre resurser
för att ta emot blivande mödrar som behöver hjälp för att komma
från sitt missbruk. Utredningen konstaterade att forskningen i
fråga om missbruk under graviditet blivit allt intensivare
världen över och att allt fler forskningsresultat har
redovisats.
Socialstyrelsen har under senare år ägnat frågan om missbruk
bland kvinnor ökad uppmärksamhet. Styrelsen har lämnat stöd till
stiftelsen Kvinnoforum som bl.a. initierat insatser för
utbildning, utveckling och utvärdering när det gäller vården av
kvinnliga missbrukare. Styrelsen har också gett stöd för att
starta behandlingshem för kvinnliga missbrukare. Stöd har vidare
utgått till projekt som uppmärksammat situationen för barn till
missbrukare.
Stiftelsen Kvinnoforum stödjer olika forskningsprojekt som
är inriktade på missbrukande kvinnor. Dessutom stödjer
Socialvetenskapliga forskningsrådet, SFR, ett antal
forskningsprojekt kring missbrukarfrågor. Tillsammans förbereder
stiftelsen och rådet ett större forskningsprojekt om kvinnors
ohälsa som särskilt skall uppmärksamma missbrukande kvinnor.
Den 1 januari 1992 startar det nyinrättade
folkhälsoinstitutet sin verksamhet. Institutets verksamhet
skall enligt proposition 1990/91:175 om vissa folkhälsofrågor
(s. 110 f.) bedrivas i form av särskilda program. Ett av dessa
program kommer att vara inriktat på drogprevention, ett annat på
barn och ungdom resp. utsatta kvinnor. Enligt propositionen har
kvinnor anammat ett manligt dryckesmönster. Den ökande
alkoholkonsumtionen särskilt bland yngre kvinnor ökar risken för
alkoholrelaterade skador också bland kvinnor. Denna negativa
utvecklingstendens vad avser kvinnors hälsa har inte
uppmärksammats tillräckligt. Inom folkhälsoinstitutets program
för utsatta kvinnor bör enligt propositionen dels en
kartläggning göras av hälsa ur ett kvinnoperspektiv, dels
strategiska insatser intensifieras som i första hand kan
förbättra hälsans villkor för de kvinnor som är utsatta för de
största hälsoriskerna. Institutet bör också, anförs det i
propositionen, stödja forskningsinsatser inom alkohol- och
drogområdet.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat motioner om
kvinnliga missbrukare och därmed sammanhängande frågor. I
betänkandet 1989/90:SoU14 (s. 33 f.) ges en bakgrund och en
redogörelse för tidigare riksdagsbehandling. Utskottet framhöll
i anledning av ett antal motioner behovet av insatser för
kvinnliga missbrukare och anförde att de bör ägnas större
uppmärksamhet inom vården och forskningen. Detta gäller, anförde
utskottet, inte minst beträffande de gravida missbrukarna mot
bakgrund av de risker som alkohol och andra droger innebär för
foster. Enligt utskottet måste behandlingsinsatserna anpassas
efter kvinnornas speciella behov. Särskild information om
kvinnors missbruk bör utgå till beslutsfattare och personal inom
all missbruksvård. Kunskaper om kvinnors missbruk bör ingå i
utbildningen av behandlingsassistenter. Vidare bör, påtalade
utskottet, behovet av särskilda behandlingsinstitutioner för
kvinnliga missbrukare beaktas i kommunernas vårdresursplaner.
Vad utskottet anfört borde ges regeringen till känna. Riksdagen
följde utskottet.
I anledning av riksdagens beslut uppdrog dåvarande regeringen
i april i år åt socialstyrelsen att analysera effekterna av
gjorda insatser samt bedöma vilka ytterligare åtgärder som
behöver vidtas inom området.
Vid behandlingen av budgetpropositionen, bil. 7, anslaget H 3,
våren 1990, betänkandet 1990/91:SoU12, uttalade utskottet
att det är angeläget att de insatser som av frivilliga
organisationer görs för att hjälpa kvinnliga missbrukare och för
att utveckla vården för dem får stöd. Stiftelsen Kvinnoforum gör
enligt utskottet ett värdefullt arbete. Utskottet noterade också
att Kvinnoforum har fått bidrag från socialstyrelsen för sin
verksamhet. Enligt budgetpropositionen borde en del av anslaget
för utvecklings- och försöksverksamhet kunna användas för
insatser för kvinnliga missbrukare. Det borde alltså, anförde
utskottet, finnas möjlighet för Kvinnoforum att få ytterligare
bidrag för sin verksamhet.
I anledning av dåvarande regeringens proposition 1990/91:175
om vissa folkhälsofrågor och motionsyrkanden angående alkohol-
och drogforskning som väckts i anledning härtill framförde
utskottet i betänkandet 1990/91:SoU23 (s. 69 f.) bl.a. att
det tidigare uttalat att ytterligare ansträngningar behövs för
att intensifiera forskning på området. Utskottet hänvisade till
att det folkhälsoinstitut som föreslogs bli inrättat i
propositionen skall följa alkohol- och drogutvecklingen samt
stödja forskningsinsatser inom alkohol- och drogområdet.
Institutet skall också initiera eller genomföra forsknings- och
utvecklingsarbete inom de områden som bedöms eftersatta.
Utskottet utgick från att folkhälsoinstitutet därvid beaktar de
förslag till forskningsarbete som framfördes i de aktuella
motionerna (m, fp, c och v). Utskottet avstyrkte motionerna.
Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet noterar att den nya regeringen i
regeringsförklaringen har aviserat att den avser att tillsätta
en bred alkoholpolitisk kommission för att bl.a. göra en
utvärdering av alkoholistvården. Regeringen har också ställt i
utsikt olika åtgärder på narkotikaområdet. Det nyinrättade
folkhälsoinstitutet skall ägna särskild uppmärksamhet åt bl.a.
kvinnliga missbrukare och stödja forskningsinsatser inom
alkohol- och drogområdet. Vidare har socialstyrelsen fått i
uppdrag att analysera effekterna av hittills gjorda insatser för
kvinnliga missbrukare och bedöma vilka ytterligare åtgärder som
behövs på området. Med hänsyn till det anförda bör enligt
utskottets mening riksdagen inte ta något initiativ i anledning
av motionsyrkandena. Utskottet avstyrker därför motionerna So215
(m) yrkandena 7, 8 delvis och 11, So276 (c) yrkande 11, So286
(m), So336 (fp) yrkande 13, So294 (c, fp, mp), So330 (s) samt
So638 (c) yrkande 6. Även motion So443 (mp) yrkande 2 avstyrks.
Behandlingshem för utvecklingsstörda med drogproblem
Bakgrund
I motion 1990/91:So233 av Karl Hagström m.fl. (s) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behandlingshem för utvecklingsstörda med
drogproblem. Enligt motionärerna har utvecklingsstörda svårt att
tillgodogöra sig vård på de behandlingshem som finns i dag. De
har också svårt att kommunicera med all den personal de kommer i
kontakt med när problemen uppstår. Följden blir att de
särbehandlas och att ingen eller ringa behandling erbjuds dem.
Motionärerna menar att det är viktigt att behovet av
högkvalificerade behandlingshem för utvecklingsstörda med
drogproblem undersöks och kartläggs och att därefter
behandlingshem för denna grupp uppförs.
Landstinget i Värmland driver sedan sju år tillbaka ett
särskilt inackorderingshem för utvecklingsstörda med
missbruksproblem. För närvarande vistas där fem
utvecklingsstörda på frivillig basis. De har tillgång till egna
rum samt gemensamma utrymmen. Personalen är specialiserad på att
ta hand om dessa utvecklingsstörda och stödjer dem olika sätt,
bl.a. genom att försöka ge dem en meningsfull fritid. Den
samarbetar även med en distriktsläkarmottagning. Landstinget ser
positivt på den bedrivna verksamheten och överväger att flytta
den till lokaler där de utvecklingsstörda kan få tillgång till
egna lägenheter.
Utskottets bedömning
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är viktigt
att även utvecklingsstörda med drogproblem erbjuds lämplig
behandling. Detta är i första hand en uppgift för kommuner och
landsting. Utskottet anser inte att riksdagen bör göra något
tillkännagivande i frågan. Motion So233 (s) avstyrks därför.
Vidareutbildning
Motionen
I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjligheter till vidareutbildning för
personal i missbrukarvården (yrkande 12). Motionärerna anser
att det är viktigt att personalen ges möjligheter till
vidareutbildning och handledning och att den får all den
uppmuntran den är värd.
Bakgrund
Socialstyrelsen har i anledning av ett regeringsuppdrag i
september 1988 inrättat en särskild enhet, Institutet för
kunskapsutveckling inom missbrukarvården (IKM), som sedan den
1 januari 1991 arbetar med insatser för fortbildning,
handledning och evaluering inom missbrukarvården. Institutet
skall vid vårdhögskolorna bygga upp en kursverksamhet för
anställda inom missbrukarvården. Vidare planerar institutet att
i egen regi ge särskilda kurser för anställda inom tvångsvården.
Studiematerial som skall användas för studiecirklar på
arbetsplatser är under utarbetande. En treterminers utbildning
inom institutet av handledare inom missbrukarvården har redan
påbörjats. På sikt planeras också en uppbyggnad av regionala
enheter som bl.a. skall utbilda personal som skall svara för
utvärdering av missbrukarvårdens innehåll, vårdresultat m.m.
Till institutet har knutits en referensgrupp med representanter
för bl.a. Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och
kriminalvårdsstyrelsen.
Tidigare riksdagsbehandling
I betänkandet 1990/91:SoU6 behandlade utskottet ett
motionsyrkande (fp) om vidareutbildning av personal i
missbrukarvården. Utskottet konstaterade att arbete pågår inom
socialstyrelsen när det gäller utbildning, handledning och
evaluering inom missbrukarvården och ansåg med hänsyn härtill
att riksdagen borde avstå från uttalanden i frågan (res. fp).
Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Med hänsyn till bl.a. den verksamhet som startat vid
socialstyrelsen när det gäller vidareutbildning av personal inom
missbrukarvården behövs enligt utskottet inte något
tillkännagivande av riksdagen i denna fråga. Motion So336 (fp)
yrkande 12 avstyrks därför.
Möjligheten att delegera beslut enligt socialtjänstlagen
Motionen
I motion 1990/91:So209 av Tom Heyman (m) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
delegationsförbudet i 48 § socialtjänstlagen. Motionären menar
att det av sekretess- och integritetsskäl är olämpligt att vissa
ärenden, bl.a. om adoption, så som socialtjänstlagen nu är
avfattad måste behandlas av hela socialnämnden och alltså inte
kan delegeras till mindre beslutandegrupper.
Gällande bestämmelser
Genom en ändring (SFS 1990:1403) av 4 § SoL gäller från
den 1 januari 1992 att kommunens uppgifter inom socialtjänsten
fullgörs av den eller de nämnder som kommunfullmäktige
bestämmer, samt att vad som i SoL eller annan författning sägs
om socialnämnd i förekommande fall gäller de nämnder som utses
av kommunfullmäktige. I 46 § SoL stadgas att vad som sägs i
SoL eller annan författning om en socialnämnd tillämpas också på
sociala distriktsnämnder.
Enligt 6 kap. 33 § i den nya kommunallag (SFS
1991:900) som träder i kraft den 1 januari 1992 får en nämnd
uppdra åt ett utskott, åt en ledamot eller ersättare eller åt en
anställd hos kommunen att besluta på nämndens vägnar i ett
ärende eller en viss grupp av ärenden. Från denna regel gäller
enligt 6 kap. 34 § samma lag undantag för bl.a. vissa
ärenden som anges i särskilda föreskrifter.
En sådan särskild föreskrift finns i 48 § SoL, av vilken
bl.a. framgår att uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar i
vissa föräldrabalksärenden inte får delegeras. Detta gäller
bl.a. socialnämnds skyldighet enligt 4 kap. 10 § första
stycket föräldrabalken att avge yttrande till domstol som har
att besluta om adoption.
Utskottets bedömning
Socialtjänstkommittén gör för närvarande en bred översyn av
socialtjänstlagen. Utskottet utgår från att även den aktuella
frågan om det anses lämpligt kan tas upp i sammanhanget.
Utskottet anser inte att riksdagen nu bör ta något initiativ i
anledning av motion So209 (m). Motionen avstyrks således.
Översyn av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU)
Motionen
I motion 1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den aviserade beredningen av
socialtjänstlagen bör ges tilläggsdirektiv rörande en översyn av
nuvarande LVU-lagen i enlighet med vad som anförts i motionen
(yrkande 8 delvis). Motionärerna menar att det i LVU bör
införas en motsvarighet till 26 § i gamla barnavårdslagen,
vilken innebar att de sociala myndigheterna i samarbete med
familjen hade en reell möjlighet att på ett tidigt stadium gå in
och hjälpa och stötta familjer där barnen riskerade att råka
illa ut fysiskt eller psykiskt. Enligt motionärerna inleddes
åtgärderna med att de sociala myndigheterna i samarbete med
familjen lade upp planer på åtgärder som syftade till att stötta
familjen. Hjälpte inte detta fanns det möjlighet för
barnavårdsnämnden att komma med förmaningar och eventuellt
varningar till familjen. Ledde inte dessa åtgärder till önskat
resultat kunde de sociala myndigheterna lämna föreskrifter. Som
ytterligare ett steg kunde beordras övervakning av det enskilda
barnet. Först som en sista åtgärd kunde beslut om
omhändertagande bli aktuellt. I motionen förordas att den
aviserade parlamentariska beredningen för översyn av
socialtjänstlagen får tilläggsdirektiv som innebär en översyn av
LVU i enlighet med vad som skisserats i motionen.
Gällande bestämmelser m.m.
Enligt 12 § SoL skall socialnämnden verka för att barn och
ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. Nämnden
skall i nära samarbete med hemmen främja en allsidig
personlighetsutveckling och en gynnsam social utveckling hos
barn och ungdom. Nämnden skall också med särskild uppmärksamhet
följa utvecklingen hos barn och ungdom som visat tecken till en
ogynnsam utveckling. Vidare skall nämnden i samarbete med hemmen
sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas
ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen
till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det
egna hemmet.
Enligt 1--4 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga, LVU, skall insatser för barn och ungdom göras i
samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare enligt
bestämmelserna i socialtjänstlagen. Beslut om vård oberoende av
samtycke skall fattas om det på grund av misshandel,
otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat
förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges
hälsa eller utveckling skadas. Sådan vård skall också beslutas
om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig
risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel,
brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande
beteende. Beslut om vård med stöd av lagen meddelas av
länsrätten efter ansökan av socialnämnden.
I 22 § LVU stadgas att socialnämnden under vissa angivna
förhållanden får besluta att den unge skall hålla regelbunden
kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller delta i
behandling i öppna former inom socialtjänsten. När ett beslut om
behandling meddelas skall en särskild behandlingsplan finnas.
I proposition 1984/85:171 framhölls i anslutning till
föreslagna tillägg till 12 § SoL bl.a. att avsaknaden av
möjligheter att vidta tvingande åtgärder med stöd av
socialtjänstlagstiftningen inte får innebära att socialtjänsten
står passiv och avvaktar till dess LVU blir tillämplig. Om
socialtjänstens befattningshavare misslyckas med att etablera en
kontakt med den unge bör man ändå följa utvecklingen genom
förnyade kontakter och uppsökande verksamhet, anfördes i
propositionen.
Tidigare riksdagsbehandling
I betänkandet 1989/90:SoU15 behandlade utskottet
regeringens proposition 1989/90:28 om ny lag med särskilda
bestämmelser om vård av unga och de motioner som väckts i
anledning av denna. Utskottet uttalade bl.a. (s. 45) att det är
mycket viktigt att socialnämnden arbetar förebyggande, särskilt
när det gäller familjer med sociala problem och i fråga om
ungdomar i utsatta situationer. Detta följer redan av
socialtjänstlagen. Ett ingripande med tvång bör i allmänhet inte
komma överraskande. Utskottet anförde vidare att de åtgärder,
t.ex. förmaning och varning samt föreskrifter för den unge,
vilka var möjliga enligt barnavårdslagen, hade kommit att sakna
praktisk betydelse långt innan barnavårdslagen upphörde att
gälla. Utskottet ansåg att de i propositionen föreslagna
möjligheterna till förebyggande åtgärder enligt LVU fick anses
vara tillräckliga och avstyrkte med det anförda de aktuella
motionerna (res. m). Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Den nya regeringen har i regeringsförklaringen förutskickat
olika åtgärder på familjepolitikens område för att ge bättre
förutsättningar för trygga familjer och för barnens uppväxt och
omvårdnad. Utskottet anser att regeringens förslag på detta
område inte bör föregripas. Motion So215 (m) yrkande 8 delvis
avstyrks därför.
Tillsynen över den privata vården
Motionen
I motion 1990/91:So490 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i
uppdrag att se över reglerna enligt vad i motionen sägs om
etiska regler för institutioner utanför hälso- och sjukvården
(yrkande 1) och att riksdagen hos regeringen begär att
socialstyrelsen får i uppdrag att utarbeta regler för
vårdgivarnas kompetens enligt vad i motionen anförts om behovet
av kompetens hos privata vårdgivare (yrkande 2). I motionen
anförs att det behövs etiska riktlinjer och annan reglering av
den vård som erbjuds vid sidan av den offentliga och att det bör
finnas en prövning av den yrkesmässiga kompetensen hos de
personer som skall öppna en institution.
Bakgrund
Enligt 69 § SoL skall enskild person eller sammanslutning
som vill inrätta hem för vård eller boende söka tillstånd hos
länsstyrelsen. Vidare anges att ett sådant hem står under
löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är
beläget.
I 10 § socialtjänstförordningen (1981:750) stadgas att vid
varje hem för vård eller boende skall finnas en person som
förestår verksamheten samt den personal som i övrigt behövs för
en ändamålsenlig verksamhet. Vidare anges att socialstyrelsen
efter visst samråd meddelar närmare föreskrifter om
kompetenskrav för föreståndare vid sådana hem som avses i 12 §
LVU (särskilda ungdomshem) och för hem för tvångsvård enligt 22
§ LVM.
Socialstyrelsen har utarbetat föreskrifter och allmänna
råd rörande hem för vård eller boende som drivs av enskilda
(SOSFS 1982:56). Av dessa framgår bl.a. att den person som
förestår verksamheten skall ha lämplig utbildning och/eller
erfarenhet. I föreskrifterna anges närmare vilken yrkesmässig
kompetens som bör ställas på föreståndare av olika typer av hem
som drivs av enskilda.
I direktiven för socialtjänstkommittén (s. 24) anförs att
det stora inslaget av privata vårdgivare inom vården av barn,
ungdomar och missbrukare motiverar en översyn av de regler som
finns för tillstånd och tillsyn av verksamheten. Enligt
direktiven bör kommittén överväga innehållet i och formerna för
tillsynen av såväl den kommunala socialtjänsten som de privata
vårdgivarnas verksamhet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan
om vilka villkor som bör vara förenade med tillstånd att driva
hem för vård eller boende och hur tillsynen över hemmen bör vara
utformad.
Utskottets bedömning
Socialtjänstkommittén har fått i uppdrag att se över reglerna
för tillstånd att bedriva privat vård och tillsynen över denna
vård. Något initiativ från riksdagen behövs därför inte.
Utskottet avstyrker motion So490 (v).
Utvärdering av sociala insatser
Motionerna
I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utveckling av metoder för uppföljning av
behandlingsresultaten vid olika vårdformer (yrkande 11).
Enligt motionärerna är behandlingsresultaten vid olika
vårdformer för unga missbrukare ofullständigt dokumenterade. De
anser därför att det är viktigt att uppföljningsmetoder
utvecklas för att man skall kunna få en uppfattning om hur väl
man lyckas i olika alternativ.
I motion 1990/91:So484 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om värdering av sociala insatser (yrkande 2).
Motionärerna anser att man bör utreda om det för socialtjänsten
bör finnas ett fristående organ för värdering av nytta, risker
och ekonomiska konsekvenser av olika vård- och
behandlingsinsatser.
Bakgrund
Socialberedningen konstaterade i sitt betänkande
Missbrukarna, Socialtjänsten, Tvånget (SOU 1987:22) att det
har gjorts få uppföljningsundersökningar om tvångsvårdens
resultat och effekter för olika grupper av missbrukare. Studier
som möjliggör jämförelser mellan effekter av tvångsvård och
andra vårdinsatser för tunga missbrukare saknades helt, liksom
jämförelser mellan effekter av tvångsvård och utebliven vård.
Det saknades också studier som belyser tvångsvårdens effekter på
sikt (s. 358).
I LVM-propositionen (prop. 1987/88:147 och i
riksrevisionsverkets, RRV, rapport 1988:273 framhölls
behovet av utvärderingar inom missbrukarvården.
Socialstyrelsen bedriver ett kontinuerligt arbete med
uppföljning och utvärdering av den sociala verksamheten på olika
områden.
Dåvarande regeringen uppdrog i april 1989 åt socialstyrelsen
att utreda informationsstrukturen m.m. för socialtjänsten. Som
ett första led i uppdraget har socialstyrelsen givit ut
rapporten Att beskriva socialtjänsten (SoS-rapport 1991:2).
Enligt socialstyrelsen ställer förändringarna inom den
offentliga sektorn nya krav på att kunna följa och utvärdera
kvalitet, måluppfyllelse och effektivt resursutnyttjande. Det
innebär också ökade informations- och statistikbehov på lokal
nivå för kommunernas planering, ledning, uppföljning och
utvärdering av socialsektorns verksamheter. Det innebär också
förstärkta anspråk på de statliga myndigheterna att följa upp
och utvärdera de sociala insatserna. I rapporten beskrivs bl.a.
hur en ny informationsstruktur för socialtjänsten skulle kunna
se ut. Under 1982 kommer ett slutligt förslag till en sådan
informationsstruktur att tas fram.
Socialstyrelsen erhöll i maj 1991 ett uppdrag från regeringen
att närmare utreda hur behovet av vetenskapligt grundade
utvärderingar av behandlingsmetoder och andra insatser inom
socialtjänstens individ- och familjeomsorg skall kunna
tillgodoses.
I anledning av uppdraget har socialstyrelsen i en promemoria
1991-09-30 med titeln Förslag till centrum för utvärdering
av metoder i socialt arbete lämnat förslag till en
särskild centrumbildning som inom socialstyrelsen skall verka på
området. Det föreslagna centrumet skall enligt socialstyrelsen
ur olika aspekter vetenskapligt värdera olika metoder och
insatser inom individ- och familjeomsorgen. Vidare skall
centrumet göra kunskapssammanställningar och bedömningar, sprida
information och verka för genomförande så att förändringar kan
ske till bättre och mer effektiva metoder. Centrumet skall också
fungera som kunskapscentrum när det gäller utvärdering av
metoder i socialt arbete och utveckla internationellt samarbete
på området. Om regeringen beslutar att centrumet skall inrättas
bör det enligt socialstyrelsen kunna starta sin verksamhet den 1
januari 1992.
Dåvarande regeringen tillkallade i maj 1991 en särskild
utredare för att göra en översyn av arbets- och
ansvarsfördelningen vad gäller statens insatser inom barn- och
ungdomsområdet i syfte att finna mer effektiva former för
samordning, utvärdering och uppföljning. Utredarens arbete skall
vara slutfört före utgången av april 1992 (dir. 1991:42).
Enligt direktiven för socialtjänstkommittén (s. 24 f.)
krävs att såväl statens som kommunernas och landstingens
uppföljnings- och utvärderingsinstrument förbättras. I
kommitténs uppdrag ingår därför att överväga vilken uppföljning
och utvärdering som bör ske av den kommunala socialtjänsten och
de privata vårdgivarnas verksamhet och hur detta arbete kan
underlättas och stärkas.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner om
behovet av utvärderingar inom socialtjänsten och
missbrukarvården. I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 34)
hänvisade utskottet till det arbete som pågick på området och
ansåg mot bakgrund härav att något initiativ från riksdagen inte
behövdes. Då aktuella motioner (s och fp) avstyrktes därför
(res. fp). Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att det på olika håll pågår arbete som
syftar till att förbättra metoderna för utvärdering av olika
sociala insatser. Den nya regeringen har bl.a. att ta ställning
till ett förslag om att ett särskilt centrum skall inrättas för
dessa frågor. Enligt utskottets mening behövs mot denna bakgrund
inte något tillkännagivande från riksdagen. Utskottet avstyrker
motionerna So336 (fp) yrkande 11 och So484 (fp) yrkande 2.
Prostitution
Motionerna
I motion 1990/91:So227 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om intensifierade sociala insatser för de
prostituerade. Enligt motionärerna bedriver bl.a. socialtjänsten
ett mycket aktivt arbete dels av förebyggande karaktär, dels
genom direkta insatser för de prostituerade. Socialtjänstens
arbete är, anför motionärerna, mycket angeläget, inte minst som
ett sätt att försöka hindra spridningen av HIV/aids.
(Motiveringen finns i motion 1990/91:Ju617.)
I motion 1990/91:So242 av Gullan Lindblad (m) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att
komma till rätta med den ökade manliga prostitutionen i enlighet
med vad som anförts i motionen (yrkande 1) samt att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av organisationsstöd i
anledning av situationen (yrkande 2). Motionären anför att
trots att ansvariga myndigheter är medvetna om att
prostitutionen bland unga män fortsätter att öka görs inte
mycket för att kartlägga problemen och åtgärda dessa. Samtidigt,
sägs det i motionen, har frivilliga organisationer, däribland
RFSL, genom volontärverksamhet försökt att nå dessa unga män och
få dem från gatan.
Bakgrund
Socialstyrelsen följer kontinuerligt upp vad som på olika håll
görs för att komma till rätta med prostitutionen och de problem
som är kopplade till denna i form av drogmissbruk, smittorisk,
m.m. Socialstyrelsen samarbetar med de särskilda grupper som
inom socialtjänsten i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping
ägnar sig åt de prostituerade och håller sig informerad om
utvecklingen genom regelbundna träffar med främst de
socialarbetare som arbetar med prostitution. Under våren
innevarande år arrangerade socialstyrelsen ett nordiskt
seminarium om prostitution. Socialstyrelsen verkar vidare genom
ekonomiska bidrag m.m. för att vården av kvinnliga
drogmissbrukare -- som inte sällan är prostituerade i större
eller mindre utsträckning -- skall utökas och förbättras bl.a.
genom att fler behandlingshem för enbart kvinnor startas.
Inom justitiedepartementet pågår en utredning angående
kriminalisering av den s.k. könshandeln. Utredningens resultat
kommer att publiceras i en departementspromemoria under denna
höst. I promemorian kommer bl.a. att ges en allmän skildring av
hur prostitutionen har utvecklats sedan prostitutionsutredningen
avlämnade sitt betänkande.
Tidigare riksdagsbehandling
Socialutskottet har vid flera tillfällen behandlat olika
frågor om prostitution. Justitieutskottet beredde våren 1988
socialutskottet tillfälle att yttra sig över ett antal motioner
som rörde prostitution. I socialutskottets yttrande (SoU
1987/88:3y) finns en redogörelse för prostitutionen i Sverige,
som grundar sig på uppgifter i prostitutionsutredningens
betänkande SOU 1981:71, Prostitutionen i Sverige, samt uppgifter
som framkom vid en av utskottet anordnad hearing i ämnet under
1988.
I det ovan nämnda yttrandet anförde socialutskottet att en väl
fungerande social verksamhet bland de prostituerade har visat
sig ge tämligen goda resultat när det gäller att få icke
missbrukande kvinnor att upphöra med prostitution. Utskottet
noterade i denna del att särskilda prostitutionsgrupper skapats
inom socialförvaltningarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och
Norrköping. En verksamhet av den typ som dessa grupper bedriver
med aktivt uppsökande av de prostituerade kvinnorna i deras
miljöer, då man försöker motivera kvinnan att lämna
verksamheten, följt av erbjudanden om hjälp i olika former för
att skapa en annorlunda tillvaro, var, enligt utskottets mening,
oundgängligen nödvändigt för att hjälpa de kvinnor som redan
fanns i prostitutionen. Också då det gäller missbrukande
prostituerade kan, anförde utskottet, sociala insatser ge goda
effekter. Insatserna måste emellertid i första hand inriktas på
att bryta missbruket. Utskottet konstaterade att en omfattande
verksamhet med sådan inriktning bedrivs bland de prostituerade,
delvis med stöd av medel som anslagits för bekämpningen av aids.
Utskottet uttalade vidare att det visserligen åvilar kommunerna
att genom sin socialtjänst svara för att alla som vistas där får
det stöd och den hjälp som de behöver. Utskottet ansåg det
emellertid angeläget att stimulera till uppbyggnaden av en
kontinuerlig prostitutionsförebyggande verksamhet t.ex. genom
bidrag till utvecklingsarbete på området. Regeringen borde
enligt utskottet överväga möjligheten att stödja uppbyggnaden av
en sådan verksamhet. Detta borde ges regeringen till känna.
Justitieutskottet (JuU 1987/88:12 s. 15) anslöt sig till
socialutskottets förslag.
I betänkandet 1989/90:SoU20 uttalade utskottet att de
sociala insatserna för prostituerade kvinnor borde förstärkas.
Utskottet vidhöll sin inställning att det fick anses angeläget
att stimulera uppbyggnaden av den prostitutionsförebyggande
verksamheten. Utskottet förutsatte att regeringen tog
erforderliga initiativ i denna fråga.
Utskottets bedömning
Inom socialstyrelsen och i de kommuner som främst är berörda
pågår kontinuerligt arbete som syftar till att komma till rätta
med prostitutionen. Vidare utgår statligt stöd till bl.a.
organisationer som på olika sätt arbetar för att förebygga
prostitution. Därtill kommer att frågan om kriminalisering av
den s.k. könshandeln är föremål för utredning. Den nya
regeringens förslag i dessa frågor bör enligt utskottets mening
inte föregripas. Utskottet avstyrker därför motionerna So227 (s)
och So242 (m).
Information om homosexualitet
Motionen
I motion 1990/91:So307 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om information om homosexualitet. Motionärerna
konstaterar att socialstyrelsen har ett övergripande ansvar för
samordningen av insatser för homosexuella och de understryker
vikten av att socialstyrelsen på olika sätt informerar om vad
homosexualitet är.
Bakgrund
Socialstyrelsen har genom ett regeringsuppdrag i december 1987
fått ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för
homosexuella. I uppdraget ingår att i samråd med berörda
myndigheter följa utvecklingen av de homosexuellas situation.
Styrelsen skall vidare överväga i vilka former diskrimineringen
av homosexuella kan motverkas av samhället. I uppdraget ingår
också att ur ett särskilt anslag fördela bidrag till
homosexuellas organisationer för deras arbete på riksplanet.
Socialstyrelsen har inom ramen för regeringsuppdraget ordnat
viss internutbildning och ett forskningsseminarium. Genom en
enkät till ett hundratal myndigheter har styrelsen bl.a. önskat
göra dessa myndigheter uppmärksamma på de lagändringar som
genomförts. Avsikten med enkäten var också att ge varje
myndighet tillfälle att ställa givna lagändringar och
diskrimineringsproblematiken i relation till den egna
myndigheten. Socialstyrelsen har utarbetat en katalog om
rättigheter för homosexuella som under innevarande höst skall
spridas via bl.a. de homosexuellas organisationer och apoteken.
Överläggningar med skolöverstyrelsen angående sex- och
samlevnadsundervisningen i skolan med avseende på homosexualitet
har resulterat i en lärarhandledning som också skall
distribueras under denna höst. Fyra gånger om året håller
socialstyrelsen journalistseminarier om homosexfrågor på olika
håll i landet. En sammanställning av den forskning som bedrivs i
frågor som berör de homosexuella är under utarbetande. Denna
skall tjäna som underlag för överväganden om vilken forskning
som kan behövas i framtiden.
Tidigare riksdagsbehandling
I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 36 f.) behandlades en
motion (vpk) om att hos regeringen skyndsamt begära förslag om
insatser för att stärka de homosexuellas situation i samhället.
Utskottet konstaterade att socialstyrelsen genom ett
regeringsuppdrag i december 1987 fått ett övergripande ansvar
för samordningen av insatser för homosexuella och att i
uppdraget bl.a. ingår att motverka diskrimineringen av
homosexuella och att fördela bidrag till homosexuellas
organisationer. Det anfördes att det är angeläget att detta
arbete fortsätter. Utskottet ansåg mot denna bakgrund att något
initiativ från riksdagen inte behövdes. Motionsyrkandet
avstyrktes därför. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i frågan. Motion
So307 (fp) avstyrks därför.
Åtgärder mot spelberoende
Motionen
I motion 1990/91:So309 av Karin Israelsson (c) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts rörande information, vård och stöd till
spelberoende. Motionären föreslår ett särskilt stöd till
kommuner, organisationer, stiftelser och privata företag som
upprättar kvalificerade behandlingsprogram för spelberoende
personer. (Motiveringen finns i motion 1990/91:Kr327.)
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner (c) om
spelberoende. I betänkandet 1988/89:SoU20 hade utskottet
inhämtat att dåvarande delegationen för socialforskning, DSF, i
maj 1989 skulle behandla två ansökningar om forskningsprojekt på
området. Utskottet uttalade som sin inställning att det
spelberoende som vissa människor råkat in i ingav oro.
Konsekvenserna av ett beroende kunde vara förödande, inte minst
för spelaren och hans nära anhöriga, framhöll utskottet.
Utskottet noterade att frågan om skuldsanering var under
utredning. Vidare anfördes att ett par forskningsprojekt som
behandlar dessa problem på senare tid hade aktualiserats.
Utskottet utgick vidare från att regeringen följde utvecklingen
på området och vidtog erforderliga åtgärder. Med hänsyn härtill
ansåg utskottet att riksdagen inte hade anledning att ta något
initiativ i frågan. De då aktuella motionerna (c) avstyrktes.
Riksdagen följde utskottet.
I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 36 f.) hade utskottet
inhämtat från DSF att vid Stockholms universitet pågick ett
forskningsprojekt som gällde en kartläggning av omfattningen av
spelberoendet och att mindre studier som gällde hästspel och
enskilda spelberoende och deras anhöriga hade genomförts. Vidare
hade inhämtats att Huddinge sjukhus avsåg att under hösten 1990
inleda en undersökning där sambandet mellan biologiska faktorer
och spelmani skulle studeras. Utskottet vidhöll sin tidigare
inställning att omfattningen av spelberoendet ingav oro.
Utskottet konstaterade att forskningsprojekt pågick på området.
Med hänsyn härtill avstyrktes de då aktuella motionerna (c).
Det ovannämnda forskningsprojektet vid Stockholms universitet
har nu avslutats. Resultatet av projektet kommer så småningom
att publiceras i tidningsartiklar. Enligt projektledaren
professor Eckhart Kühlhorn är det svårt att fastställa hur många
människor som kan sägas vara spelberoende. Genom kontakter med
olika myndigheter har man fått fram ett antal om 275--500 i
Stockholms län. När det gäller att fastställa det verkliga
antalet blir det dock enligt professor Kühlhorn fråga om rena
gissningar, inte minst därför att de som är spelberoende ofta
inte vill ta kontakt med någon för att komma till rätta med sina
problem.
Behandling för spelberoende erbjuds sedan 1985 vid
motivationshemmet Backgården i Hedemora. För närvarande genomgår
ett tiotal personer behandling för sitt spelberoende.
Behandlingen består av en tre månaders utrednings- och
motivationsfas på Backgården som följs av en sex månaders
vistelse på behandlingshem och avslutas med en längre
öppenvårdsfas.
Utskottets bedömning
Utskottet utgår från att problemen med spelberoende är kända
för regeringen. Riksdagen behöver därför inte ta något initiativ
i frågan. Motion So309 (c) avstyrks således.
Omsorger om brottsoffer
Motionerna
I motion 1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om individuella vårdprogram för brottsoffer
(yrkande 6). Motionärerna anser att individuella vårdprogram
bör upprättas för brottsoffer så att de får adekvat hjälp.
(Motiveringen finns i motion 1990/91:Ju821.)
I motion 1990/91:So285 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skyndsamt förslag angående omsorgen om
brottsoffer inom socialvård och sjukvård (yrkande 1).
Motionärerna anser att det i socialtjänstlagen bör föras in ett
nytt avsnitt som särskilt behandlar omsorgen om brottsoffer. I
lagen bör såväl behovet av socialjourer som en uppföljande
kontaktverksamhet med brottsoffer behandlas, framhålls det i
motionen. (Motiveringen finns i motion 1990/91:Ju825.)
Bakgrund
Några särskilda bestämmelser om brottsoffer finns inte i
socialtjänstlagen. Enligt 3 § SOL har kommunerna det
yttersta ansvaret för att alla som vistas i kommunen får det
stöd och den hjälp som de behöver. Av 10 § framgår bl.a.
att socialnämnden bör tillhandahålla sociala tjänster genom
rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour
eller annan därmed jämförlig verksamhet.
På regeringens uppdrag har brottsförebyggande rådet (BRÅ)
genomfört en undersökning rörande brottsofferjourer och behovet
i övrigt av stöd- och hjälpåtgärder åt brottsoffer. BRÅ har
föreslagit att bl.a. personal inom socialtjänst och sjukvård bör
ges möjlighet att i större utsträckning än nu är fallet
uppmärksamma brottsoffrens problem (BRÅ utredning 1988:1).
I sitt slutbetänkande Våld och brottsoffer (SOU 1990:92)
anför våldskommissionen följande vad beträffar brottsoffer och
socialtjänsten (s. 153).
Ett studium av statistik över olika brottsoffergrupper visar
att vissa grupper i samhället är särskilt utsatta. Ensamstående
mammor med småbarn är en sådan grupp. De är kraftigt
överrepresenterade som offer inte bara för våld utan även för
bostadsinbrott. En annan riskkategori är samhällets utslagna.
När det gäller dessa grupper finns ofta kontakt redan etablerad
med socialtjänsten. Det är därför naturligt att socialtjänsten
bistår dem när de råkat ut för våld eller tillgrepp. När mammor
med barn har drabbats är det angeläget att någon ser och tolkar
barnets reaktioner. För detta är socialtjänsten väl lämpad.
Socialtjänsten kan också hjälpa kvinnorna att bryta med de män,
som slår dem. Ofta är det, när det gäller de särskilda
riskkategorier som här diskuteras, nödvändigt att åstadkomma en
förändring i livssituationen för att de inte skall utsättas för
upprepat våld. De utslagna måste motiveras att bryta upp ur
missbruk, bidragsberoende och kriminalitet. Socialtjänsten bör
ta varje tillfälle till hjälp i sitt påverkandearbete.
Situationen efter det att den enskilde utsatts för våld eller
annat svårt angrepp på integriteten kan vara gynnsam för att
åstadkomma förändringar. Socialtjänsten bör därför erbjuda hjälp
i olika former till brottsoffer som vänder sig till den.
Våldskommissionen anför vidare att hälso- och sjukvården gör
en kvantitativt och kvalitativt högklassig insats för offer för
våldsbrott. Den måste enligt kommissionen emellertid bli bättre
i vissa avseenden. Ett sådant rör problemet med alla våldsoffer
som vårdas på sjukhus utan att de identifieras som offer för
våldsbrott. Våldskommissionen noterar att Landstingsförbundet
påbörjat en kampanj inom sjukvården som heter Vården mot våld,
och som syftar till att lära personalen att upptäcka brottsoffer
och att bemöta dem på ett lämpligt sätt. Därtill bör, enligt
kommissionen, sjukvården bygga upp en särskild kunskap hos
psykiatriker, psykologer och kuratorer att hjälpa brottsoffer.
Kommissionen hänvisar till de krisgrupper för större
olyckshändelser som sjukvården har skapat på många håll och vars
verksamhet skulle kunna vidgas till att omfatta även
brottsoffer.
I sitt betänkande betonar våldskommissionen att oavsett hur
samhället bygger ut hjälpen till offer för brott så kommer de
ideellt arbetande brottsoffer- och kvinnojourerna att fylla ett
stort och viktigt behov.
Våldskommissionens förslag bereds för närvarande i
regeringskansliet.
Såväl brottsoffer- som kvinnojourerna erhåller statligt stöd
via särskilda anslag i statsbudgeten. Regeringen uppdrog i
september detta år åt rikspolisstyrelsen att i samarbete med
domstolsverket, riksåklagaren och socialstyrelsen genomföra
fortbildning av berörda yrkesgrupper i frågor som rör våld mot
kvinnor. För att genomföra uppdraget har 3 milj.kr. ställts till
förfogande. Till detta kommer ytterligare 500 000 kr. till
socialstyrelsen för utbildning av läkare m.fl.
Tidigare riksdagsbehandling
I betänkandet 1989/90:JuU28 anförde justitieutskottet i
anledning av ett antal motioner om stöd till brottsoffer att
utskottet tidigare konstaterat att det är självklart att
brottsoffers behov av bl.a. personligt stöd inte alltid kan
tillgodoses genom åtgärder från polisen, åklagarna och
domstolarna. Utskottet pekade på att brottsofferjourerna har en
stor uppgift att fylla i detta sammanhang. Utskottet tillade att
också insatser av andra samhällsorgan såsom socialtjänsten,
kroppssjukvården och den psykiatriska vården kan bli aktuella.
Utskottet förutsatte att de samhällsorgan som har att svara för
den individuella vården organiserar sin verksamhet på ett sådant
sätt att de krav som rimligen kan ställas går att uppfylla.
Frågor om brottsofferjourerna m.m. behandlades senast av
justitieutskottet i betänkandet 1990/91:JuU21.
I betänkandet 1990/91:JuU21 (s. 6 f.) behandlade
justitieutskottet bl.a. ett antal motioner (m, fp och c) med
krav på en brottsofferutredning. Utskottet underströk rent
allmänt sin positiva inställning till samlade åtgärder för att
förbättra situationen för brottsoffer. Utskottet fann det
emellertid tveksamt om det var verkningsfullt att ytterligare
utreda sådana frågor i ett brett perspektiv. Utskottet erinrade
om att våldskommissionen nyligen avslutat sitt arbete och att
beredning pågick i justitiedepartementet av slutbetänkandet.
Härtill kom enligt utskottet det mycket omfattande arbete som
lagts ned på brottsofferfrågorna under senare år. Utskottet
kunde därför inte ställa sig bakom kraven på ytterligare
utredning och avstyrkte bifall till de aktuella motionerna (res.
m, fp och c). Riksdagen följde utskottet.
Socialutskottet har tidigare behandlat frågor som rör omsorger
om brottsoffer. I betänkandet 1990/91:SoU6 (s. 41) uttalade
utskottet att det var angeläget att uppmärksamma behovet av stöd
och hjälp åt de personer som blivit offer för brott. I avvaktan
på våldskommissionens rapport borde riksdagen emellertid enligt
utskottets mening inte överväga något initiativ i frågan. Den då
aktuella motionen (m) avstyrktes därför (res. m). Riksdagen
följde utskottet.
Utskottets bedömning
Den nya regeringen har i regeringsförklaringen uttalat att den
avser att stärka brottsoffrens ställning. Vidare bereds inom
regeringskansliet våldskommissionens slutbetänkande med bl.a.
synpunkter i fråga om brottsoffren. Utskottet anser att
regeringens förslag på detta område inte bör föregripas.
Motionerna So276 (c) yrkande 6 och So285 (m) yrkande 1 avstyrks
därför.
Vissa narkotikafrågor
Motionen
I motion 1990/91:So215 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förtecknande av förbjudna narkotiska
preparat (yrkande 9) och att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt
samarbete på alla nivåer i kampen mot narkotikan (yrkande
12). Motionärerna menar att regeringen bör ge socialstyrelsen
i uppdrag att med högsta prioritet följa utvecklingen av s.k.
designade droger. Motionärerna pekar också på betydelsen av att
Sverige på olika sätt samarbetar internationellt angående frågor
om narkotika.
Bakgrund
I 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) definieras narkotika
som läkemedel eller hälsofarliga varor med starkt vanebildande
egenskaper eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor
med sådana egenskaper, och som därför antingen är föremål för
kontroll enligt en internationell konvention som Sverige har
biträtt, eller som av regeringen har förklarats skola anses som
narkotika.
Sverige har biträtt tre FN-konventioner beträffande narkotika
såvitt nu är av intresse. Dels 1961 års allmänna
narkotikakonvention (den s.k. Single Convention), med
ändringsprotokoll år 1972, dels 1971 års konvention om
psykotropa substanser och dels 1988 års konvention mot olaglig
handel med narkotika och psykotropa ämnen. I listor som fogas
till de två förstnämnda konventionerna och som fortlöpande
revideras finns upptagna de ämnen som är föremål för
internationell kontroll.
I förordningen (1983:366, ändrad och omtryckt 1989:790) om att
vissa substanser skall anses som narkotika har regeringen
angivit de ytterligare substanser som skall anses som narkotika
enligt narkotikastrafflagen. Dessa indelas i centralstimulerande
medel, hallucinogener, smärtstillande medel samt sömnmedel och
lugnande medel.
I USA antogs år 1986 en lagstiftning mot analoga substanser
till redan kontrollerade narkotika, The Controlled Substance
Analogue Enforcement Act, som riktar sig mot designade droger.
Motsvarande lagstiftningar finns också i Nya Zeeland och
Storbritannien.
Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, föreslog år
1988 socialstyrelsens dåvarande läkemedelsavdelning att se över
narkotikalagstiftningen och därvid inkludera i första hand olika
amfetaminanaloger. Syftet med en sådan översyn skulle vara att
möjliggöra ingripanden mot s.k. designade droger.
Läkemedelsverket avser att senast under början av år 1992
göra en genomgång och eventuell omarbetning av
narkotikaföreskrifterna. Den av SKL aktualiserade frågan skall
diskuteras i samband därmed.
Socialdepartementet arbetar för närvarande med en översyn
av narkotikaförordningen. Bl.a. övervägs frågan om hur narkotika
skall definieras. En proposition är planerad till våren 1992.
Sverige deltar på en mängd olika områden i den internationella
kampen mot narkotika. På nordisk nivå arbetar Sverige bl.a.
genom Nordiska kontaktmannaorganet för narkotikafrågor, som är
ett samarbetsorgan under Nordiska ministerrådet. De nordiska
polis- och tullmyndigheterna samarbetar genom den s.k.
PTN-gruppen. Polisen och tullen samarbetar också internationellt
genom organisationerna Interpol resp. CCC. I Europarådet
handlägger den s.k. Pompidougruppen bl.a. olika narkotikafrågor.
Vidare bedriver EG ett omfattande arbete på området. Under detta
år skall, efter förslag från Sverige, de FN-organ som arbetar
med narkotikafrågor integreras i ett enda sekretariat, FNs
narkotikaprogram, UNDCP. I det nya programmet skall allt
operativt och konventionsbevakande arbete inom FN samlas.
Programmet skall offensivt hjälpa producentländerna att minska
produktionen samt stödja u-länderna i deras ansträngningar för
att bygga upp en effektiv läkemedelskontroll. Programmet skall
även bekämpa den internationella handeln och uppmärksamma
preventions- och vårdfrågor. För budgetåret 1991/92 har Sverige
avsatt 55 milj.kr. till UNDCP. Sverige är därmed den näst
största bidragsgivaren till programmet. Inom FN arbetar också
världshälsoorganisationen, WHO, med narkotikafrågor. Även dess
drogprogram stöds ekonomiskt av Sverige.
Tidigare riksdagsbehandling
Riksdagen har tidigare i flera sammanhang behandlat frågor om
olika narkotiska preparat såsom bl.a. designade droger. I
betänkandet SoU 1985/86:17 (s. 27 f.) gjorde utskottet
bedömningen att det fanns klara fördelar med en
uppräkningsdefinition av den typ som för närvarande tillämpas,
då en sådan definition gör det möjligt för var och en att skaffa
sig kunskap om ifall ett visst ämne är narkotika eller inte.
Definitionen är dessutom enkel och juridiskt exakt och därigenom
tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Utskottet ansåg
att beredskapen för att möta en situation då det på den svenska
marknaden uppträder nya narkotiska ämnen eller preparat var god.
Utskottet anförde också att oavsett vilken narkotikadefinition
som tillämpas måste krav uppställas på en klar identifiering av
ett ämne innan någon kan ställas till ansvar för befattning
därmed.
I betänkandet SoU 1986/87:22 (s. 12 f.) omtalade utskottet
att det hade ordnat en hearing angående designade droger med
företrädare för justitie- och socialdepartementet samt
socialstyrelsen. Utskottet hänvisade till vad det anfört i
frågan i betänkandet SoU 1985/86:17 och fann att det inte hade
framkommit något som gav skäl till ändrat ställningstagande.
I betänkandet SoU 1987/88:17 (s. 31 f.) anförde utskottet
som sin mening att utvecklingen av nya narkotiska preparat måste
följas med stor uppmärksamhet. Utskottet anförde vidare att det
inte fanns anledning till ändring av narkotikadefinitionen.
Utskottets bedömning
I regeringsförklaringen har den nya regeringen förutskickat
olika åtgärder för att komma till rätta med
narkotikabrottslighet och narkotikamissbruk. Mot denna bakgrund
anser utskottet att riksdagen inte nu bör göra några uttalanden
i de aktuella frågorna. Motion So215 (m) yrkandena 9 och 12
avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande bistånd m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So210, 1990/91:So331
och 1990/91:So269,
2. beträffande allmänna riktlinjer
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So205, 1990/91:So214
och 1990/91:So232,
3. beträffande vissa förebyggande insatser
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So215 yrkande 3,
1990/91:So276 yrkande 10, 1990/91:So299, 1990/91:So329,
1990/91:So601 och 1990/91:So638 yrkande 1,
4. beträffande de bostadslösas situation
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So268,
1990/91:So219 yrkande 1, 1990/91:So220, 1990/91:So226 yrkande 11
och 1990/91:So336 yrkande 14,
5. beträffande missbrukarvård m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So215 yrkandena 7, 8
delvis och 11, 1990/91:So276 yrkande 11, 1990/91:So286,
1990/91:So294, 1990/91:So330, 1990/91:So336 yrkande 13,
1990/91:So443 yrkande 2 samt 1990/91:So638 yrkande 6,
6. beträffande behandlingshem för utvecklingsstörda med
drogproblem
att riksdagen avslår motion 1990/91:So233,
7. beträffande vidareutbildning
att riksdagen avslår motion 1990/91:So336 yrkande 12,
8. beträffande möjligheten att delegera beslut enligt
socialtjänstlagen
att riksdagen avslår motion 1990/91:So209,
9. beträffande översyn av lagen med särskilda bestämmelser
om vård av unga
att riksdagen avslår motion 1990/91:So215 yrkande 8 delvis,
10. beträffande tillsynen över den privata vården
att riksdagen avslår motion 1990/91:So490,
11. beträffande utvärdering av sociala insatser
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So336 yrkande 11 och
motion 1990/91:So484 yrkande 2,
12. beträffande prostitution
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So227 och
1990/91:So242,
13. beträffande information om homosexualitet
att riksdagen avslår motion 1990/91:So307,
14. beträffande åtgärder mot spelberoende
att riksdagen avslår motion 1990/91:So309,
15. beträffande omsorger om brottsoffer
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So276 yrkande 6 och
1990/91:So285 yrkande 1,
16. beträffande vissa narkotikafrågor
att riksdagen avslår motion 1990/91:So215 yrkandena 9 och 12.
Stockholm den 5 november 1991
På socialutskottets vägnar
Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson
(m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp),
Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s),
Ingrid Hemmingsson (m), Ingela Thalén (s), Johan Brohult (nyd),
Jan Andersson (s), Leif Carlson (m), Maj-Inger Klingvall (s) och
Chatrine Pålsson (kds).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning1
Motionerna1
Utskottet5
Bistånd m.m.5
Normer för socialbidrag5
Rätt till bistånd för vårdkostnader m.m.7
Återbetalningsskyldighet för utrustningsbidrag8
Utskottets bedömning9
Allmänna riktlinjer9
Socialtjänstens roll i samhällsplaneringen9
Uppsökande verksamhet10
Information om socialtjänstlagen m.m.12
Utskottets bedömning13
Vissa förebyggande insatser13
Utsatta familjer13
Situationen för ensamstående förvärvsarbetande14
Ungdomars ekonomi15
Utskottets bedömning15
De bostadslösas situation16
Utskottets bedömning19
Missbrukarvård m.m.19
Tillgången på vårdplatser, olika vårdformer m.m.19
Utslussning23
Kvinnliga missbrukare m.m.24
Utskottets bedömning27
Behandlingshem för utvecklingsstörda med drogproblem27
Utskottets bedömning28
Vidareutbildning28
Utskottets bedömning29
Möjligheten att delegera beslut enligt socialtjänstlagen29
Utskottets bedömning30
Översyn av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU)30
Utskottets bedömning31
Tillsynen över den privata vården32
Utskottets bedömning33
Utvärdering av sociala insatser33
Utskottets bedömning34
Prostitution35
Utskottets bedömning36
Information om homosexualitet37
Utskottets bedömning38
Åtgärder mot spelberoende38
Utskottets bedömning39
Omsorger om brottsoffer39
Utskottets bedömning41
Vissa narkotikafrågor42
Utskottets bedömning44
Hemställan44