I betänkandet behandlas 59 motionsyrkanden, som väckts under
den allmänna motionstiden 1991 och som rör olika frågor om barn
och ungdom. Den övervägande delen av dessa frågor har
behandlats av riksdagen tidigare, senast hösten 1990 i
betänkande 1990/91:SoU7. Samtliga motionsyrkanden avstyrks,
främst med hänvisning till att behandlingen av den nya
regeringens kommande förslag inte bör föregripas. Motioner om
barnbidrag, bidragsförskott och internationella adoptioner
behandlas i betänkande 1991/92:SoU8. Motioner om barnomsorg
behandlas i betänkande 1991/92:SoU12 i anslutning till
propositionen 1991/92:65 om valfrihet i barnomsorgen. Vissa
ungdomsfrågor behandlas också i betänkande 1991/92:SoU2.
Motionerna
1990/91:So204 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
snara åtgärder för att lösa frågan om barns talerätt i sociala
mål.
1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om registrering av olycksfall till
socialstyrelsen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skyddsombud för bekämpande av
barnolycksfall,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utbildning och fortbildning inom
socialtjänsten och familjehemmen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att socialtjänsten skall omfattas av
liknande krav på dokumentation som LVU,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vårdnadsöverflyttningar vid långvariga
familjehemsplaceringar,
6. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de
ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om barn- och ungdomspsykiatrin när det gäller
ansvar och samarbetsrutiner,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett samlat
åtgärdsprogram för att stärka barnkompetensen och vidga
barnperspektivet inom socialtjänstens och den förebyggande
barnhälsovårdens ansvarsområde,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjligheten att samla flera barnfrågor
under en ledning,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om riktlinjer för handläggning när barn
blivit misshandlade,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den aviserade översynen av
socialtjänstlagen.
1990/91:So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hjälp till barn med MBD (rubrik 3.7).
1990/91:So225 av Gunnar Björk och Karin Starrin (c) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär att forskning görs kring
problematiken med sexuella övergrepp på barn.
1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en statlig barnombudsmannatjänst inrättas och verkar för att
kommunerna inrättar motsvarande tjänst på det lokala planet på
hel- eller halvtid i varje kommun,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
socialstyrelsen bör tillse att vi får behålla den
specialistutbildade personal inom barnhälsovård, barnpsykiatri,
barnsjukvård, barntandvård och annan barnomsorg i ordets vidare
mening som vi med all rätt ansåg oss ha råd med under föregående
årtionde,
4. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning
med uppgift att utreda och ge förslag till åtgärder som
förhindrar sexuellt utnyttjande av barn i andra länder enligt
vad i motionen anförts -- det gäller sådana handlingar som
skulle varit kriminella om de utförts i Sverige.
1990/91:So237 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ökad utbildning av personal
verksam i förskola och skola i frågor som rör missbrukarbarns
situation.
1990/91:So247 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en tjänst som statlig barnombudsman
inrättas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en motsvarande tjänst på hel- eller
halvtid inrättas i varje kommun.
1990/91:So250 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder mot sexuella övergrepp på barn.
1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om samordning och klara ansvarsförhållanden
mellan myndigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om socialtjänstens samordningsansvar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om alternativa vårdformer till samhällsvård
för problemfamiljer,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om s.k. behandlingsgrupper för barn och
ungdomar med särskilda behov av stödåtgärder.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju821.
1990/91:So279 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om insatser mot alkohol- och
narkotikamissbruk som ett led i kampen mot ungdomsbrottslighet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder, för att förhindra
ungdomsbrottslighet, som ej fordrar lagstiftning.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju823.
1990/91:So287 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om sociala myndigheters möjligheter att ingripa mot
unga som begår brott på sätt som anges i motionen.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju827.
1990/91:So308 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hälsorisker för barn i storstadsmiljö vid
inandning av bilavgaser.
1990/91:So311 av Görel Thurdin och Karin Söder (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om barnombud,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bidrag till Riksföreningen mot sexuella
övergrepp på barn (RMSÖ).
1990/91:So319 av Anneli Hulthén m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samordnade insatser för ungdomar i
eftersatta bostadsområden.
1990/91:So327 av Margareta Persson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en samordning och en satsning på
det olycksförebyggande arbetet bland 15--19-åringar.
1990/91:So333 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om PBU-team.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf646.
1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om information om tidiga symptom på missbruk
bland ungdomar.
1990/91:So337 av Karin Söder m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utredningsarbetet för inrättandet av en
barnombudsmannainstitution.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U671.
1990/91:So424 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att den ekonomiska situationen
inte leder till att ungdomsmottagningarnas verksamhet äventyras.
1990/91:So425 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att H-byrån på
socialstyrelsen ges sådana resurser att den kan verka som en
motor för denna verksamhet i hela landet och samtidigt ha en
kontrollerande funktion,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att socialstyrelsen bör initiera grupper
inom varje kommun för förebyggande psykosocialt arbete,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att socialstyrelsen bör anvisa
föreskrifter om barnavårdscentralernas roll i socialt
förebyggande verksamhet,
4. att riksdagen beslutar att barnavårdscentraler typ I
återinförs i tätorter.
1990/91:So428 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ungdomsmottagningar.
1990/91:So440 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tonårsbyråer enligt beskriven modell
inrättas i varje landsting,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att specialiteten tonårspsykiatri bör
införas även i Sverige.
1990/91:So451 av Karin Falkmer m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om etablering av fler ungdomsmottagningar,
även med organisationer och stiftelser som ansvariga.
1990/91:So466 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
barnhälsovården bör överföras till primärkommunerna.
1990/91:So474 av Eva Johansson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder mot buller i barnens miljö,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ytterligare forskning om bildskärmarnas
inverkan på barnen och en samlad och lättbegriplig redovisning
av de kunskaper som finns,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn om hur hygieniska gränsvärden
skall sättas med avseende på barnen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om intensifierad forskning av hur gifter och
andra stressmoment påverkar barnen.
1990/91:So493 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hjälp till barn med MBD,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av
ett träningscenter för barn med MBD och för barn med andra
funktionshinder.
1990/91:So515 av Inga-Britt Johansson och Berit Löfstedt (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en kartläggning av behovet av
professionell psykologisk behandling efter utträde ur sekter.
1990/91:So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ungdomar i storstad.
1990/91:So622 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en plan för utbyggnad av
familjerådgivningsverksamheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att snarast tillsätta en barnombudsman.
1990/91:So631 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vikten av att kommunerna aktivt förebygger omhändertagande av
barn.
1990/91:So632 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av åtgärder för att hjälpa barn i
riskmiljöer,
8. att riksdagen hos regeringen begär en rapport om vilka
åtgärder som vidtagits för att sprida information om
konventionen och om den prövning som gjorts för att få till
stånd en bättre svensk överensstämmelse.
Utskottet
Förebyggande barn- och ungdomsvård
Motionerna
I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett samlat
åtgärdsprogram för att stärka barnkompetensen och vidga
barnperspektivet inom socialtjänstens och den förebyggande
barnhälsovårdens ansvarsområde (yrkande 8). Barnperspektivet
har urholkats inom både socialtjänsten och barnhälsovården,
anför motionärerna. Som exempel anges att barnsjuksköterskor
ersatts med distriktssköterskor inom barnhälsovården, att en
samlad socialnämnd ersatt specialnämnderna och att
länsstyrelsernas barnavårdsombud avskaffats. Motionärerna ser
positivt på att regeringen i årets budgetproposition ställt 8
milj.kr. till socialstyrelsens förfogande för att öka
kompetensen inom socialtjänsten när det gäller utsatta barn, men
understryker vikten av att de ideella organisationernas
erfarenheter och kunskaper tillvaratas i detta arbete.
Motionärerna noterar också med tillfredsställelse att
folkpartiet liberalerna nu fått gehör för sitt tidigare krav på
översyn av socialtjänstlagen och utgår ifrån att de delar som
berör insatserna för barn och ungdom ges en framskjuten plats
vid utvärderingen av socialtjänstlagen (yrkande 12).
I samma motion (fp) begärs också att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten
att samla flera barnfrågor under en ledning (yrkande 9). En
omorganisation av barnhälsovården i primärkommunal regi bör
övervägas. På de orter där kommunerna i framtiden tar över
ansvaret för primärvården ges kommunerna möjlighet att föra
samman vissa verksamheter under en ledning. De områden som
skulle beröras är framför allt barnomsorgen,
barnavårdscentralerna, mödravården, skolhälsovården och
barnavårdsärenden enligt socialtjänstlagen och LVU.
I motion 1990/91:So466 av Ragnhild Pohanka och Anita
Stenberg (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att barnhälsovården bör överföras till
primärkommunerna. Ett delat ansvar för det förebyggande arbetet
mellan landsting och primärkommuner har enligt motionärerna
medfört oklarheter i ansvarsfördelningen och dålig integrering
av olika förebyggande verksamheter. Tiden är därför mogen för en
radikal omorganisation av hela barnhälsovården i primärkommunal
regi, anser motionärerna. De förordar inrättandet av s.k.
familjeservicecentraler med bl.a. barnmorska, sjuksköterskor,
gynekolog, barnläkare och socialsekreterare.
I motion 1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
socialstyrelsen bör tillse att den specialistutbildade
personalen behålls inom barnhälsovård, barnpsykiatri,
barnsjukvård, barntandvård och annan barnomsorg i ordets vidare
mening (yrkande 2).
I motion 1990/91:So425 av Ragnhild Pohanka och Anita
Stenberg (mp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att
H-byrån på socialstyrelsen ges sådana resurser att den kan verka
som en motor för verksamhet i hela landet och samtidigt ha en
kontrollerande funktion (yrkande 1), att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att socialstyrelsen bör
initiera grupper inom varje kommun för förebyggande psykosocialt
arbete (yrkande 2), att socialstyrelsen bör anvisa
föreskrifter om barnavårdscentralernas roll i socialt
förebyggande verksamhet (yrkande 3) samt att riksdagen
beslutar att barnavårdscentraler typ I återinförs i tätorter
(yrkande 4).
I motion 1990/91:So631 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vikten av
att kommunerna aktivt förebygger omhändertagande av barn
(yrkande 4). De resurssvaga familjerna måste enligt
motionärerna ges ytterligare stöd för att undvika
omhändertagande av barn. Resurserna skall bl.a. utgöras av
kvalificerat familje- och nätverksarbete.
I motion 1990/91:So632 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av åtgärder för att hjälpa barn i
riskmiljöer (yrkande 7). Kunskapen om de utsatta barnens
situation måste förbättras för socialtjänstens personal,
sjukvårdspersonal och lärare m.fl. som arbetar med barn, anför
motionärerna. Täta hembesök i de s.k. problemfamiljerna, ett
ökat stöd till dessa och en bättre uppföljning av varje enskilt
ärende kan enligt motionärerna leda till goda resultat. Det är
också angeläget att barnjourverksamheten byggs ut, påpekas det.
Bakgrund
Regeringen uppdrog i januari 1988 åt socialstyrelsen att
utvärdera socialtjänstlagstiftningens tillämpning beträffande
barn och ungdom, främst utsatta grupper. Utredningens arbetsnamn
har varit REBUS-projektet. Genom SoS-rapporten 1990:3,
Växa i välfärdsland har socialstyrelsen slutredovisat sitt
uppdrag. Rapporten ger en i stora delar kritisk bild av
samhällets insatser för utsatta barn och ungdomar. Kritiken
gäller själva innehållet i verksamheten, men den riktas också
mot vad styrelsen anser vara betydande brister i planering,
uppföljning och utvärdering av insatserna. Erfarenheter och
kunskaper om barn och ungdom måste enligt socialstyrelsen i
högre grad systematiseras och dokumenteras. Särskild tonvikt
måste läggas på utsatta grupper. Det sociala arvet är
fortfarande en realitet, heter det. Socialstyrelsen anser att
det nu krävs betydande insatser på en rad områden där
socialtjänsten måste verka för att förbättra barns och ungdomars
levnadsförhållanden med särskild tonvikt på utsatta grupper.
Socialstyrelsen kommer att ta aktiv del i detta arbete och
bedriva en kontinuerlig uppföljning och utvärdering av
socialtjänstens insatser för barn och ungdom. I rapporten
behandlas bl.a. frågor om barns hälsa, förebyggande barn- och
ungdomsarbete och avsaknaden av det s.k. barnperspektivet.
Metoder för utveckling av barn- resp. ungdomsperspektivet
behöver enligt socialstyrelsen utvecklas. Olika former av
samverkansmodeller, t.ex. regionala specialistteam, kan medverka
till kunskapsuppbyggnad och metodutveckling.
I 1991 års budgetproposition (s. 164) anförde dåvarande
socialministern att hon ansåg att det krävdes en kraftfull
satsning för att utveckla ett barnperspektiv i det sociala
arbetet. Ett systematiskt förändringsarbete borde inledas i
syfte att utveckla barnkompetensen inom individ- och
familjeomsorgen. En utvecklad barnkompetens och en ökad
observans på barnens situation var enligt socialministern en
förutsättning för att socialtjänsten i tid skall upptäcka vilka
barn och föräldrar som är i behov av särskilt stöd.
Socialstyrelsen borde enligt propositionen upprätta en plan för
arbetet med att höja medvetenheten och öka kompetensen inom
socialtjänsten när det gäller utsatta barn. En brett upplagd
fortbildning borde ingå som en del i en sådan plan. Arbetet
borde vidare syfta till att utveckla arbetsformer och metoder.
De ideella organisationernas erfarenheter och kunskaper borde
tas till vara i utvecklingsarbetet. I propositionen föreslogs
att 8 milj.kr. skulle ställas till socialstyrelsens förfogande
för att öka barnkompetensen i det sociala arbetet. Riksdagen
biföll förslaget (1990/91:SoU12).
I proposition 1990/91:175 om folkhälsofrågor föreslogs
inrättandet av ett nationellt folkhälsoinstitut med uppgift att
bl.a. driva program inriktade mot särskilt utsatta grupper --
till att börja med barn och ungdomar samt utsatta kvinnor.
Programmet med inriktning mot barn och ungdom skulle i första
hand stödja lokalt utvecklingsarbete och enligt propositionen
därigenom bromsa de processer som ökar risken för ohälsa bland
barn och ungdom från socialt utsatta familjer. Invandrar- och
flyktingbarnens situation borde uppmärksammas särskilt (prop. s.
72). Riksdagen biföll förslaget (SoU23).
Här kan också nämnas att utredningen om barnombudsman nyligen
lagt fram sitt betänkande Ombudsman för barn och ungdom, SOU
1991:70. I betänkandet föreslås att en ombudsman för barn och
ungdom inrättas, som enligt en särskild lag skall ta till vara
och främja barns och ungdomars rättigheter, behov och intressen
i samhället. En viktig uppgift för ombudsmannen skall vara att
ägna särskild uppmärksamhet åt utsatta barn och ungdomar.
Den förra regeringen uppdrog våren 1991 åt socialstyrelsen att
kartlägga och beskriva hur arbetet inom barnhälsovården under
senare år har förändrats, bl.a. till följd av verksamhetens
integrering i primärvården. I uppdraget ingår som en del att
belysa barnhälsovårdens samverkan med andra verksamheter som
arbetar med frågor som rör barn, t.ex. socialtjänstens individ-
och familjeomsorg, barnomsorgen, barnklinikerna,
barnhabiliteringen samt barn- och ungdomspsykiatrin. Uppdraget
skall redovisas till regeringen senast den 31 januari 1992.
I juni 1991 tillkallades en parlamentarisk kommitté för att
göra en allmän översyn av socialtjänstlagen, den s.k.
socialtjänstkommittén. I den del av direktiven (dir.
1991:50) som gäller socialtjänstlagens framtida inriktning och
organisation (s. 19 f.) berörs särskilt samhällets insatser för
utsatta barn och ungdomar. Den kritik som riktas mot
socialtjänstens omsorger om barn och ungdomar är mycket oroande,
heter det i direktiven. De svåra fall av barnmisshandel som
inträffat på senare tid understryker enligt direktiven bl.a.
behovet av en bättre samordning mellan de verksamheter som
bedrivs av kommuner och landsting. Kommittén bör därför bl.a.
utreda behovet av och formerna för socialtjänstens allmänt
inriktade och förebyggande insatser och i dessa delar särskilt
beakta behovet av samordning mellan olika verksamheter.
Vidare har den tidigare regeringen i maj 1991 beslutat om en
översyn av statens insatser inom barn- och ungdomsområdet i
syfte att finna mer effektiva former för samordning, utvärdering
och uppföljning (dir. 1991:42). Enligt direktiven skall särskilt
uppmärksammas statens relationer till kommunerna och deras
insatser för barn och ungdomar. Arbetet skall vara slutfört före
utgången av 1992.
Tidigare riksdagsbehandling
En motion (mp) som motsvarar den nu aktuella So425 behandlades
av utskottet i betänkandet 1989/90:SoU10 (s. 10 f.).
Yttranden över motionen hade inkommit från Landstingsförbundet,
Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund och Svensk
förening för allmänmedicin, som är en sektion inom Svenska
läkaresällskapet. För en utförlig redovisning hänvisas till
nämnda betänkande.
Utskottet ansåg bl.a. att det då pågående REBUS-projektet
borde avvaktas innan ställning togs till vilka åtgärder som
behövdes på området. Vidare delade utskottet uppfattningen att
barnavårdscentraler och distriktssköterskor måste få
tillräckliga resurser för att kunna bedriva sitt förebyggande
arbete. Även i denna fråga borde resultatet av det pågående
utredningsarbetet avvaktas, anförde utskottet. Utskottet kunde
inte ställa sig bakom ett generellt krav på införande av
barnavårdscentraler typ I i tätorter. Motionen avstyrktes.
Med hänvisning till det arbete som bedrevs på området
avstyrkte utskottet en motion (mp) i ämnet också hösten 1990
(1990/91:SoU7, res. mp). I betänkandet behandlades också ett
motionsyrkande (fp) som motsvarar yrkande 8 i So222 om att
stärka barnkompetensen. Utskottet ansåg frågorna angelägna men
påpekade att dessa uppmärksammats av socialstyrelsen i
REBUS-projektet och redovisats i rapporten Växa i välfärdsland.
Något initiativ från riksdagen behövdes inte, ansåg utskottet,
som avstyrkte motionen (res. fp).
Utskottets bedömning
Som tidigare nämnts har riksdagen ställt 8 milj.kr. till
socialstyrelsens förfogande för ett arbete med att öka
kompetensen inom socialtjänsten när det gäller utsatta barn. Med
hänvisning härtill och till att utskottet inte vill föregripa
riksdagens kommande behandling av förslag på det socialpolitiska
området avstyrker utskottet motionerna 1990/91:So222 (fp)
yrkandena 8, 9 och 12, 1990/91:So226 (mp) yrkande 2,
1990/91:So425 (mp), 1990/91:So466 (mp), 1990/91:So631 (mp)
yrkande 4 och 1990/91:So632 (c) yrkande 7.
Behovet av utbildningsinsatser
Motionerna
I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utbildning och fortbildning inom
socialtjänsten och familjehemmen (yrkande 3). Ett problem är
enligt motionärerna att socialtjänsten ofta saknar tillräckliga
resurser, utbildning, fortbildning och kontinuerlig
metodutveckling för olika insatser när barn far illa. Även
familjehemmen, som ofta ställs inför orimligt svåra uppgifter,
måste få ett bättre stöd, anser motionärerna. Kommunerna måste
ta ett ansvar för utbildningen av familjehemmen. I dag sker
nästan all utbildning via intresseorganisationerna.
I motion 1990/91:So237 av Karin Israelsson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ökad utbildning av personal
verksam i förskola och skola i frågor som rör missbrukarbarns
situation (yrkande 2). Barnen i missbrukarhem får ofta
bestående men och problem på grund av sin otrygga uppväxt.
Kunskapen om sådana barns beteende måste därför finnas med i
utbildningen.
Bakgrund
I SoS-rapporten 1990:3, Växa i välfärdsland behandlas
också vissa utbildningsfrågor. Genom metodutveckling,
systematisering av kunskaper, uppföljning och utvärdering bör
enligt socialstyrelsen en ökad professionalism uppnås.
Socialarbetarna bör ges ökat stöd genom program och riktlinjer
samt genom den politiska och administrativa ledningen.
Socialstyrelsen kommer att medverka till att dess förslag kan
förverkligas (s. 169 f.).
Som ovan nämnts anfördes i 1991 års budgetproposition att
socialstyrelsen bör upprätta en plan för arbetet med att höja
medvetenheten och öka kompetensen inom socialtjänsten när det
gäller utsatta barn. En brett upplagd fortbildning bör ingå som
en del i en sådan plan. Arbetet bör vidare syfta till att
utveckla arbetsformer och metoder. Riksdagen har ställt
8 milj.kr. till socialstyrelsens förfogande för denna satsning
(1990/91:SoU12, rskr. 211).
Socialstyrelsen fick den 27 juni 1991 regeringens uppdrag att
utreda hur behovet av vetenskapligt grundade utvärderingar av
behandlingsmetoder och andra insatser inom individ- och
familjeomsorgen skulle kunna tillgodoses. Inriktningen borde
vara att inom styrelsen bygga upp en centrumbildning i detta
syfte. Socialstyrelsen har nyligen lagt fram ett förslag till
ett centrum för utvärdering av metoder i socialt arbete, med
start den 1 januari 1992. Metoder för tidig upptäckt av barn som
far illa samt insatser för missbrukare anförs av socialstyrelsen
som exempel på angelägna områden för utvärdering.
Centrumbildningen bör enligt förslaget bl.a. göra
kunskapssammanställningar och bedömningar på sakliga och så
långt som möjligt vetenskapliga grunder, sprida information om
utvärderingsresultat, verka för att förändringar sker till
bättre och mer effektiva metoder och fungera som ett
kunskapscentrum.
Här kan också nämnas att riksdagens revisorer genomför ett
projekt, Familjevård för barn och ungdom, där revisorerna
bl.a. undersöker hur rekrytering, utbildning och handledning av
familjehemsföräldrar ordnats. Projektet beräknas kunna avslutas
under hösten 1991.
Tidigare behandling
Motioner (fp, c) om behovet av olika utbildningsinsatser inom
socialtjänsten har behandlats flera gånger tidigare av
utskottet, senast i betänkandet 1990/91:SoU7. Utskottet
delade motionärernas inställning i fråga om betydelsen av
utbildning och fortbildning av familjehemsföräldrar, av
personalen vid de särskilda ungdomshemmen och inom
socialtjänsten över huvud taget. Utskottet såg positivt på att
socialstyrelsen avsåg att medverka till att förstärka de
personalutvecklande insatserna för dessa grupper. Mot denna
bakgrund ansåg utskottet att det inte behövdes något initiativ
från riksdagens sida. De då aktuella motionerna avstyrktes
därför (res. m, fp, c).
Utskottets bedömning
Riksdagen har nyligen ställt medel till socialstyrelsens
förfogande för utbildning och kompetensutveckling inom
socialtjänsten när det gäller utsatta barn. Mot bakgrund härav
och då utskottet anser att riksdagens revisorers projekt om
familjehemmen bör avvaktas innan riksdagen vidtar någon åtgärd
beträffande utbildning av familjehemsföräldrar avstyrks
motionerna 1990/91:So222 (fp) yrkande 3 och 1990/91:So237 (c)
yrkande 2.
Minimal Brain Dysfunction (MBD)
Bakgrund
Med MBD (Minimal Brain Dysfunction) avses i allmänhet barn som
har problem med koncentrationsförmågan, motoriken och
varseblivningen. Svår MBD förekommer enligt uppgift från Svenska
läkaresällskapet hos 1,2 % av barn som just skall börja skolan.
Lättare former av MBD finns hos ytterligare ca 6 %.
Motionerna
I motion 1990/91:So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hjälp till barn med MBD (yrkande 3).
Familjer som har barn med MBD måste enligt motionärerna få ett
bättre stöd från samhället. Därför krävs att den personal som
kommer i kontakt med barn som har MBD får erforderlig utbildning
och information om dessa barns särskilda behov. Berörda
myndigheter måste initiera insatser på området, heter det i
motionen.
I motion 1990/91:So493 av Kenth Skårvik och Leif Olsson
(fp) hemställs dels om ett tillkännagivande om hjälp till barn
med MBD (yrkande 1), dels att regeringen begär förslag om
inrättande av ett träningscenter för barn med MBD och för barn
med andra funktionshinder (yrkande 2). Motionärerna anser
att det är viktigt att personal inom socialtjänst, hälso- och
sjukvård samt skola får information och utbildning. När det
gäller svåra fall av MBD behövs mer omfattande
habiliteringsinsatser. Ett träningscenter med
specialistkompetens för barn med handikapp som MBD och
rörelsehinder bör inrättas. Centret skall enligt motionärerna
också ge stöd och kunskap åt föräldrarna under barnens uppväxt.
Tidigare behandling
Hösten 1989 behandlade utskottet i betänkande
1989/90:SoU10 (s. 29 f.) en motion om MBD, i vilken bl.a.
togs upp behovet av information till personal om MBD samt råd
och stöd till föräldrar till barn med MBD. En mer uttömmande
beskrivning av sjukdomen återfinns i betänkandet. Utskottet hade
inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen,
Landstingsförbundet och Svenska läkaresällskapet. För en
utförlig redovisning hänvisas till detta betänkande.
Utskottet delade uppfattningen i den då aktuella motionen att
anhöriga till barn med MBD samt personal inom barnomsorg, skola
samt hälso- och sjukvård borde få information och utbildning om
MBD. Information om barn med MBD borde också tas med i
utbildningen för de yrkesgrupper som i sitt arbete kommer i
närmare kontakt med människor med detta handikapp. Utskottet
delade också den uppfattning socialstyrelsen uttryckt i sitt
remissyttrande, nämligen att det inte var möjligt att ange vilka
insatser som kunde krävas för barn med MBD inom t.ex. barnomsorg
och skola, eftersom behovet av råd och stöd varierar mycket
mellan olika barn med MBD, och det är därför nödvändigt att
anpassa insatserna till det enskilda fallet. Utskottet hänvisade
vidare till att MBD fått ökad uppmärksamhet under senare tid.
Utskottet ansåg sig därför kunna förutsätta att de berörda
myndigheterna var väl medvetna om behovet av information och
utbildning. Något uttalande från riksdagens sida i den delen
behövdes därför inte, ansåg utskottet och avstyrkte motionen.
I betänkande 1990/91:SoU7 behandlade utskottet hösten 1990
en motion (fp) om MBD motsvarande den nu aktuella So493.
Utskottet vidhöll sin uppfattning att det är angeläget att all
personal, som kommer i kontakt med barn med MBD och andra
handikapp, får utbildning och information om sådana handikapp
och om dessa barns särskilda behov. Liksom tidigare utgick
utskottet från att berörda myndigheter var medvetna om behovet
av insatser på området. Utskottet ansåg därför inte att
riksdagen hade anledning att vidta några sådana åtgärder som
avsågs i motionen. Motionsyrkandet avstyrktes (betr. utbildning
om MBD res. fp).
Här kan nämnas att 1989 års handikapputredning föreslagit
att den personkrets som skall kunna bli föremål för
individinriktade åtgärder på handikappområdet även kan omfatta
människor med "vissa typer av hjärnskador som kan innebära
obetydliga intellektuella störningar i vissa avseenden men
uttalade störningar i andra" (bet. SOU 1991:46 s. 139).
Utskottets bedömning
Utskottet utgår även nu från att berörda myndigheter är
medvetna om behovet av insatser när det gäller barn med MBD. Med
hänvisning härtill och då utskottet inte vill föregripa
riksdagens kommande behandling av förslag på det socialpolitiska
området avstyrker utskottet motionerna 1990/91:So223 (fp)
yrkande 3 och 1990/91:So493 (fp).
Barnolycksfall
Motionerna
I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om registrering av olycksfall till
socialstyrelsen (yrkande 1) och om skyddsombud för
bekämpande av barnolycksfall (yrkande 2). Många svåra skador
hos barn kan enligt motionärerna undvikas genom förebyggande
åtgärder. En förutsättning för att olyckor och skador på grund
av bl.a. mobbning skall kunna förebyggas är enligt motionärerna
att det finns ett enhetligt system för registrering,
rapportering och uppföljning av olyckor. Tendensen har varit att
landstingens verksamhet med olycksfallsregistrering har minskat
på grund av resursbrist. Arbetet vid socialstyrelsen med ett
centralt register över olycksfall är emellertid beroende av att
landstingen medverkar vid registrering på lokal nivå.
Registreringen av olycksfall till socialstyrelsen måste
förbättras, framhåller motionärerna.
Det är vidare dubbelt så vanligt att elever drabbas av
olycksfall i skolan som att vuxna skadas i arbetslivet, heter
det i motionen. I många skolor fungerar redan i dag
elevskyddsombud. Denna organisation bör snabbt byggas ut så att
den blir heltäckande. För yngre elever och förskolebarn bör
föräldrar kunna utbildas till barnskyddsombud, menar
motionärerna.
I motion 1990/91:So327 av Margareta Persson m.fl. (s)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en samordning och en satsning
på det olycksförebyggande arbetet bland 15--19-åringar.
Barnmiljörådet arbetar endast med frågor rörande barn upp till
14--15 års ålder, påpekar motionärerna. Eftersom rådet aldrig
haft möjlighet att arbeta med de äldre ungdomarnas
säkerhetsfrågor har problemen med olycksfall i denna åldersgrupp
inte uppmärksammats tillräckligt. Barnmiljörådets material om de
äldre tonåringarnas olyckssituation visar dock att behovet av
samordning av dessa frågor är mycket stort, heter det i
motionen.
Bakgrund
År 1986 uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att, efter
samråd med berörda myndigheter och organisationer, ta initiativ
till en central registrering av sådana skadefall hos
befolkningen som behandlas inom den offentliga hälso- och
sjukvården, företagshälsovården eller skolhälsovården och på
grundval härav årligen sammanställa uppgifter som belyser
skademönstret och skadornas orsaker. Vidare skulle
socialstyrelsen utreda hur miljö- och hälsoskyddsnämnden skulle
kunna bidra till att förebygga denna typ av skador.
Olycksfallsskadeenheten vid socialstyrelsen har varit verksam
sedan våren 1988. Landstingen har ansvaret för registrering,
analys och utvärdering av datamaterialet samt initierandet av
lokala tvärsektoriella åtgärdsprogram baserat på det lokala
olycksfallsmönstret. Socialstyrelsen är ansvarig för utveckling
av registreringssystemet, utveckling av metoder samt utvärdering
av åtgärdernas effekter. En annan uppgift för styrelsen är att
följa utvecklingen av olycksfallsskador, analysera orsakerna
till dessa och sprida information om olycksfallsskador i landet.
I detta syfte har man utarbetat ett klassifikationssystem som
skall ge underlag för olycksfallsskadeutredningar och förslag
till inriktning av förebyggande insatser, främja forskning och
undervisning som på sikt syftar till att ytterligare förebygga
olycksfallsskador samt möjliggöra jämförelser av
olycksfallsskadedata på såväl lokal, regional som nationell
nivå.
Den registrering som äger rum i de olika landstingen omfattade
hösten 1990 ca 20 % av befolkningen. Tendensen hade dock varit
att landstingens verksamhet med olycksfallsregistrering hade
minskat något på grund av resursbrist. Registrering av
barnolycksfall har prioriterats. Hösten 1990 erfor
socialutskottet att arbetet vid socialstyrelsens
olycksfallsskadeenhet med planeringen av ett centralt register
över olycksfall alltjämt pågick samt att en viktig förutsättning
för ett sådant register var landstingens medverkan vid en
registrering på lokal nivå.
Barnmiljörådet inrättades 1980 och är en central
förvaltningsmyndighet med uppgift att handlägga frågor rörande
barns miljö och barns säkerhet. Instruktion för barnmiljörådet
har getts i en särskild förordning (1988:1127). Barnmiljörådet
verkar för att förbättra barns miljö med inriktning på deras lek
och säkerhet genom bl.a. faktainsamling och information till
föräldrar och olika professionella grupper, exempelvis inom
barnomsorgen, om konkreta åtgärder för att förebygga
barnolycksfall. Stöd ges till det lokala barnmiljöarbetet i
kommuner och landsting samt till lokala grupper och enskilda som
arbetar för att förbättra barnens närmiljö i bostadsområden.
Barnmiljörådet har vidare utvärderat exempelvis
barnavårdscentralernas arbete med barnsäkerhetsinformation och
analyserat dödsorsaker vid barnolycksfall.
Tidigare behandling
Motioner (fp) motsvarande den nu aktuella motion So222 har
behandlats tidigare av utskottet, senast hösten 1990 i
betänkande 1990/91:SoU7. Utskottet uttalade då att en viktig
uppgift för samhället är att så långt som möjligt begränsa
antalet olycksfall, inte minst i gruppen barn och ungdomar. För
att kunna förebygga olycksfallen är det viktigt att ha kunskap
om orsakerna till dessa. Sådan kunskap kan erhållas genom att
olycksfallsskadorna registreras. Utskottet såg därför liksom
tidigare positivt på det arbete som pågick i syfte att få till
stånd ett enhetligt system för registrering av dessa skador.
Enligt utskottets mening var det av största betydelse att
verksamheten med registrering av olycksfall byggdes ut och
spreds till alla landsting. Vidare borde en central registrering
av dessa skador snarast komma till stånd. Utskottet förutsatte
att socialstyrelsen även fortsättningsvis aktivt skulle medverka
till att påskynda en fortsatt utbyggnad av
olycksfallsregistreringen.
Yrkandet om barnskyddsombud avstyrktes med hänvisning till att
riksdagen borde avvakta socialstyrelsens redovisning av miljö-
och hälsoskyddsnämndernas skadeförebyggande verksamhet, innan
utskottet övervägde något initiativ i frågan. Motionen
avstyrktes (betr. registrering res. fp, c, betr. skyddsombud
res. fp).
Enligt vad utskottet erfarit kommer socialstyrelsen att
redovisa resultatet av sin utredning om miljö- och
hälsoskyddsnämndernas skadeförebyggande verksamhet senare under
hösten 1991.
Våren 1991 beslutade riksdagen att inrätta ett nationellt
folkhälsoinstitut (prop. 1990/91:175, SoU23). Därvid beslutades
också att det inom folkhälsoinstitutets ram skall inrättas ett
skadeprogram, som bör bygga på och utveckla det förebyggande
program som socialstyrelsen hittills bedrivit. I propositionen
anfördes bl.a. följande:
Erfarenheterna från (socialstyrelsens) arbete visar på behovet
av fördjupade tvärsektoriella insatser. Institutet bör utgöra
ett centrum för utveckling av nationella olycksfallsförebyggande
program som bl.a. skall omfatta information och rekommendationer
när det gäller risker i hemmet och dess omgivning samt
utveckling och spridning av modeller och metoder för det lokala
skyddsarbetet. En annan uppgift för institutet bör vara att
särskilt uppmärksamma brister i forskning och undervisning vad
gäller skadeprevention. På sikt bör programmet även innefatta
våldsrelaterade skador då dessa helt saknar organisatorisk
förankring när det gäller förebyggande arbete.
Enligt riksdagens beslut skall folkhälsoinstitutet verka med
full kraft fr.o.m. budgetåret 1992/93.
Utskottets bedömning
Som framgått av den här lämnade redovisningen beslutade
riksdagen våren 1991 att inrätta ett folkhälsoinstitut som bl.a.
skall överta socialstyrelsens olycksfallsregistrering samt även
på andra sätt utveckla nationella olycksförebyggande program.
Den närmare organisationen av folkhälsoinstitutet utreds nu av
en särskild kommitté. Utskottet anser att resultatet av
kommitténs arbete bör avvaktas innan riksdagen överväger de
förslag på det olycksförebyggande området som förordas i
motionerna 1990/91:So222 (fp) yrkandena 1 och 2 och
1990/91:So327 (s). De nu nämnda motionerna avstyrks därför.
Sexuella övergrepp mot barn m.m.
Motionerna
I motion 1990/91:So225 av Gunnar Björk och Karin Starrin
(c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att forskning
görs kring problematiken med sexuella övergrepp på barn. Med ett
riktigt stöd av sakkunniga och närstående kan mycket göras för
de utsatta barnen, menar motionärerna.
I motion 1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att utreda och ge förslag till åtgärder som förhindrar
sexuellt utnyttjande av barn i andra länder enligt vad i
motionen anförts -- det gäller sådana handlingar som skulle
varit kriminella om de utförts i Sverige (yrkande 4).
Motionärerna anser att de s.k. sexresorna inte borde få
arrangeras.
I motion 1990/91:So250 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder mot sexuella övergrepp på barn.
Man kan knappast tänka sig något område där det är mer angeläget
att gripa in än då äldre människor med inflytande över små barn
utnyttjar dem sexuellt, påpekar motionärerna, som anser att det
behövs information i förebyggande syfte, och att åtgärdsmodeller
måste byggas upp.
I motion 1990/91:So311 av Görel Thurdin och Karin Söder
(c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om bidrag till Riksföreningen mot
sexuella övergrepp på barn (RMSÖ) (yrkande 2). Motionärerna
framhåller att RMSÖ, som är en frivillig organisation som genom
jourverksamhet arbetar för att stödja och hjälpa offer för
sexualbrott, borde få bidrag från socialstyrelsen för sin
verksamhet.
I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om riktlinjer för handläggning när barn
blivit misshandlade (yrkande 11). Motionärerna anför att det
sedan många år finns riktlinjer för handläggning av ärenden där
barn misstänks ha blivit misshandlade, men att dessa på många
håll fallit i glömska. Vikten av att dokumentera eventuella
skador, så att underlag finns för ett eventuellt rättsintyg,
betonas i motionen. Det behövs förnyad information och
utbildning när det gäller myndigheternas handläggning av
barnmisshandel, anser motionärerna.
Bakgrund
I utskottets betänkande 1989/90:SoU5 (s. 23 f.) redovisas
socialstyrelsens tidigare insatser när det gäller frågor om
våld och sexuella övergrepp mot barn. Olika former för samarbete
mellan myndigheter -- bl.a. den s.k. Eskilstunamodellen --
redovisas likaså. För en mer utförlig bakgrund hänvisas till
denna genomgång.
Socialstyrelsen har nyligen gett ut allmänna råd (1991:3)
om handläggningen av ärenden rörande sexuella övergrepp mot
barn. Målgruppen är personal som i sitt arbete möter barn som
utsatts för, eller misstänks ha varit utsatta för, sexuella
övergrepp. Skriften riktar sig bl.a. till personal vid
socialbyråer, barn- och ungdomspsykiatriska
kliniker/mottagningar samt till läkare som gör medicinska
undersökningar vid misstankar om sexuella övergrepp. De allmänna
råden innehåller bl.a. en kunskapsöversikt samt råd och
rekommendationer när det gäller handläggning och utredning.
En arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) med
företrädare för berörda myndigheter m.fl. har utrett frågor om
sexuella övergrepp mot barn. Arbetsgruppens huvuduppgift har
varit att mot bakgrund av bl.a. resultaten från BRÅs
forskningsprojekt ge en förbättrad information i syfte att
upptäcka övergrepp, se över handläggningen av övergreppsärenden
och samordningen av insatser samt bedöma om alternativa
behandlingsmodeller för förövare av övergrepp bör prövas i
Sverige. Gruppens resultat redovisades 1990 (BRÅ-rapport
1990:8). Kartläggning av brottsstatistik och genomgång av
forskning på området utförd inom BRÅ har utgjort en del av
underlaget för gruppens arbete. Forskningsprojektet har
resulterat i fem delrapporter varav den senaste, Sexualbrott mot
barn, 1991:1, redovisades våren 1991.
Ytterligare ett projekt vid BRÅ, Brott mot barn, har påbörjats
och är tänkt att utgöra en fortsättning på det tidigare arbetet
Sexuella övergrepp mot barn. Perspektivet vidgas till att
innefatta även andra typer av brott mot barn, t.ex.
barnmisshandel och brott inom familjen.
I budgetpropositionen (prop. 1990/91:100 bil. 7 s. 179)
anförs som nämnts att det föreligger ett stort behov av bl.a.
utbildning och metodutveckling för att öka barnkompetensen i det
sociala arbetet. Av anslaget för utvecklings- och
försöksverksamhet skall 8 milj.kr. avsättas, vilket inkluderar
bl.a. socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med barn
som utsatts för sexuella övergrepp.
Riksförbundet mot sexuella övergrepp på barn (RMSÖ) bildades
1984. Lokalföreningar finns på tre orter. Basen för verksamheten
är jourgrupperna. Deras arbete har haft sin tyngdpunkt i direkta
kontakter med föräldrar eller släktingar till barn som misstänks
ha varit utsatta för övergrepp. Även utsatta barn ringer till
jouren. Föreningen arbetar också med information och
opinionsbildning. (Sexuella övergrepp mot barn, allmänna råd
från socialstyrelsen 1991:3 s. 140.)
Socialstyrelsen har i december 1990 avslagit en ansökan från
RMSÖ om statliga bidrag med hänvisning till att RMSÖ inte lever
upp till de krav man kan ställa på ideella organisationer som
arbetar för att hjälpa och stödja människor i utsatta
situationer.
Tidigare behandling
Hösten 1988 behandlade utskottet i betänkandet
1988/89:SoU1 två motioner (fp) om sexuella övergrepp mot
barn. Utskottet uttalade följande (s. 26 f.).
Utskottet anser att det är en fråga av yttersta vikt att
förebygga sexuellt utnyttjande av barn och att behandla och
hjälpa de barn och familjer som drabbas. Denna inställning
klargjorde utskottet vid frågans behandling redan under
riksmötet 1984/85. Övergreppen är särskilt allvarliga genom att
barnens absoluta underläge utnyttjas av förövaren som också kan
använda sin styrka och makt till att dölja och förneka det som
skett. Barn kan också välja att förtiga övergreppen och offra
sig själva för att skydda förövaren. Övergreppen medför mycket
allvarliga störningar och skador hos barnet. Förekomsten av
sexuella övergrepp mot barn är helt oacceptabel för samhället.
Utskottet vill därför starkt understryka vikten av att berörda
myndigheter med kraft agerar för att förebygga sexuellt
utnyttjande av barn och för att behandling och hjälp ges de
drabbade familjerna. Insatserna måste sättas in skyndsamt och på
en bred front.
De som i sin yrkesutövning möter problemen ställs inför mycket
speciella krav på erfarenhet och kunskap. Yrkesgrupper som
berörs återfinns inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården,
skolan samt rättsväsendet. I ärenden om barn som far illa är ett
samarbete mellan dessa instanser ofrånkomligt och av central
betydelse. De olika yrkesgruppernas sammanlagda erfarenheter och
resurser ger bättre möjligheter att upptäcka om barn har utsatts
för övergrepp i sina familjer och att finna medel att på bästa
sätt hjälpa dem och deras familjer ur krisen. Utskottet ser
därför mycket positivt på det arbete beträffande
samarbetsmodeller m.m. som bedrivs av en arbetsgrupp vid BRÅ.
Dess arbete, som syftar till att underlätta upptäckt av
övergrepp och att förbättra utrednings- och
behandlingsrutinerna, får anses tillgodose syftet med de
aktuella motionerna -- -- --
I utskottets betänkande 1989/90:SoU5 (s. 23 f.) behandlade
utskottet hösten 1989 flera motioner (fp, c) om sexuella
övergrepp och våld mot kvinnor och barn. Utskottet anförde bl.a.
följande.
En rad olika åtgärder på skilda områden behövs, enligt
utskottets mening, för att minska eller förebygga våld och
sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Av grundläggande
betydelse är att dessa övergrepp kommer till myndigheternas
kännedom för erforderliga åtgärder.
Barn och kvinnor som utsätts för misshandel och sexuella
övergrepp i hemmet är i stort behov av hjälp och stöd. Det
krävs, enligt utskottets mening, en bred kunskap hos berörda
myndigheter om dessa särskilda problem. Personalen måste bl.a.
vara väl insatt i vilka resurser som finns att tillgå och kunna
informera om dessa. Utskottet anser, att det finns behov av
förnyad information och utbildning till de personalgrupper som
kommer i kontakt med dessa ärenden.
Stora krav ställs också på ett väl fungerande samarbete mellan
berörda myndigheter. Enligt utskottet är det nödvändigt att
samordna de insatser som görs av rättsväsendet, de sociala
myndigheterna och aktuella vårdinstanser, eftersom utredningarna
i dessa ärenden är mycket svåra. En samverkansmodell med fasta
rutiner skulle bäst garantera en tillfredsställande gemensam bas
för såväl sociala som rättsliga åtgärder.
Utskottet ansåg vidare att det var befogat med en utvärdering
av socialtjänstens handläggning av anmälda fall av misstänkta
övergrepp på barn och kvinnor. Ett samlat förslag till
åtgärdsprogram borde enligt utskottet föreläggas riksdagen. Det
anförda gavs regeringen till känna med anledning av motionerna
(res s).
Hösten 1990 behandlade utskottet ånyo ett antal motioner (fp,
c) om behov av åtgärder för att förebygga sexuella övergrepp mot
barn och för att förbättra handläggningen av sådana ärenden.
Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning om att ett samlat
förslag till åtgärdsprogram borde föreläggas riksdagen. Detta
gavs regeringen till känna (res. s).
Våren 1990 behandlade utskottet en motion (vpk) vari det
föreslogs att socialstyrelsen skulle ges i uppdrag att utarbeta
en informationsbroschyr som beskriver "sexslaveriet" och som
skulle delas ut av resebyråerna i samband med försäljning av
resor till Sydostasien.
Utskottet (1989/90:SoU17, s. 42) uttalade bl.a. att det är
angeläget att utlandsresenärer nås av information om den
prostitution som förekommer i olika delar av världen och de
smittrisker som denna prostitution för med sig. Utskottet hade
dock erfarit att Nordiska rådet finansierar ett projekt med
uppgift att informera nordiska utlandsresenärer om
smittspridning när det gäller HIV/aids och andra sexuellt
överförbara sjukdomar. Motionen avstyrktes med hänvisning
härtill (res. vpk, mp).
Den nordiska arbetsgruppen för HIV/aids, som tillsattes av
Nordiska ministerrådet 1986, har lagt fram flera förslag till
insatser för att minimera risken för HIV-smitta vid turistresor
utanför Norden.
Sedan fyra fem år tillbaka pågår i vart och ett av de nordiska
länderna ett omfattande systematiskt informationsarbete som
syftar till att upplysa om HIV-smitta och om hur man kan skydda
sig. I särskilda kampanjer vänder man sig till den som planerar
en utlandsresa. Informationsmaterial finns bl.a. på
vaccinationscentraler, apotek, flygplatser och färjelägen. En
kontinuerlig annonsering görs i resebyråernas kataloger och
resemagasin.
Den nordiska arbetsgruppen har föreslagit att resp. nordiskt
land skall etablera fördjupade kontakter med nationella organ,
typ Turistråd, liksom med researrangörer för att följa
utvecklingen när det gäller trender för populära resmål, så att
framtida preventiva insatser kan planeras.
Utskottets bedömning
Som svar på riksdagens begäran om ett samlat förslag till
åtgärdsprogram för att motverka sexuella övergrepp och våld mot
kvinnor och barn har, som tidigare nämnts, avsatts 8 milj.kr.
till socialstyrelsens förfogande för att öka kompetensen i det
sociala arbetet när det gäller utsatta barn. Detta inkluderar
också socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med barn
som utsatts för sexuella övergrepp.
Med hänvisning härtill och till att utskottet inte vill
föregripa riksdagens kommande behandling av förslag på det
socialpolitiska området avstyrker utskottet motionerna
1990/91:So222 (fp) yrkande 11, 1990/91:So225 (c), 1990/91:So226
(mp) yrkande 4, 1990/91:So250 (c) och 1990/91:So311 (c) yrkande
2.
Barnombudsman
Motionerna
Yrkanden om att inrätta en statlig barnombudsman framställs i
motionerna 1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp)
yrkande 1, 1990/91:So247 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkande
1, 1990/91:So337 av Karin Söder m.fl. (c) och 1990/91:So622
av Lars Werner m.fl. (v) yrkande 4.
Även i motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
framförs krav på inrättande av en statlig barnombudsman, dock
utan något formellt yrkande härom.
I motion 1990/91:So311 av Görel Thurdin och Karin Söder
(c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om barnombud (yrkande 1). För
att bl.a. skydda utsatta barn bör ett barnombud finnas i
kommunerna, anförs det i motionen. Ombuden skall ha till uppgift
att tillvarata barnets rättigheter i varje utredning och i
övrigt se till barnets bästa och värna barnets intressen. Det
bör enligt motionärerna vara socialtjänstens ansvar att inrätta
en sådan tjänst. Sådana barnombud blir en bra komplettering till
en centralt tillsatt barnombudsman. Också i motion So247
(mp) begärs att en kommunal barnombudsman inrättas i varje
kommun (yrkande 2).
Den 20 december 1990 beslutade regeringen att tillkalla en
särskild utredningsman för att i enlighet med riksdagens
hemställan (betänkande 1989/90:SoU17) utreda de närmare
förutsättningarna för och behovet av en statligt utsedd
barnombudsman. Som tidigare nämnts har utredningen nyligen lagt
fram sitt betänkande Ombudsman för barn och ungdom, SOU 1991:70.
I betänkandet lämnas förslag till en lag om ombudsman för barn
och ungdom. Lagen har till ändamål att ta till vara och främja
barns och ungdomars rättigheter, behov och intressen i
samhället. Regeringen föreslås utse en ombudsman för barn och
ungdom som skall verka för att lagens ändamål uppfylls.
Barnombudsmannen skall också företräda barn och ungdomar i den
allmänna debatten och verka för att de ges möjlighet att själva
delta i denna och påverka samhällsutvecklingen.
Utskottets bedömning
Betänkandet om en ombudsman för barn och ungdom
remissbehandlas för närvarande. Utskottet anser att den
fortsatta beredningen av betänkandet bör avvaktas innan
riksdagen tar ställning till inrättandet av en statlig
barnombudsman eller av kommunala barnombud. Motionerna
1990/91:So226 (mp) yrkande 1, 1990/91:So247 (mp) yrkandena 1 och
2, 1990/91:So311 (c) yrkande 1, 1990/91:So337 (c) och
1990/91:So622 (v) yrkande 4 avstyrks därför.
Familjerådgivning
Motionen
I motion 1990/91:So622 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en plan för utbyggnad av
familjerådgivningsverksamheten (yrkande 2). Mellan 20 000
och 25 000 barn berörs varje år av separationer, anförs det i
motionen. Motionärerna anser att familjerådgivning bör finnas i
varje kommun, så att alla kan få stöd vid skilsmässor.
Bakgrund
I socialstyrelsens uppdrag att utvärdera socialtjänstens
insatser för barn och ungdom m.m. ingick även att undersöka hur
verksamheten med familjerådgivning skulle kunna tryggas samt att
överväga huvudmannaskapet för verksamheten. Genom SoS-rapport
1989:10, Familjerådgivning, Samarbetssamtal har styrelsen
redovisat uppdraget i denna del. Familjerådgivningen arbetar med
behandling av problem, konflikter och krissituationer i
äktenskap eller i andra samlevnadsformer. Den vänder sig
huvudsakligen till par, men tar också emot ensamstående. Det är
den verksamhet i samhället som är exklusivt inriktad på vuxna
människors relationsproblem. Verksamheten bedrivs med både
primärkommunal och landstingskommunal huvudman. År 1988 var
antalet byråer 45 stycken, varav 33 hade landstingskommunalt
huvudmannaskap. Det är enligt socialstyrelsen inte ovanligt att
familjerådgivningsbyråerna är nedläggningshotade. Ett enhetligt
huvudmannaskap bör fastställas som ett led i att trygga och
utveckla verksamheten, anförs det i rapporten. Styrelsens
förslag är att primärkommunerna skall vara huvudmän för
verksamheten. Förslaget har remissbehandlats och bereds för
närvarande i socialdepartementet. Enligt uppgift prövas frågan i
anslutning till departementets beredning av betänkandet (SOU
1990:48) Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn.
I direktiven till den kommitté som tillkallats för att göra en
översyn av socialtjänstlagen (dir. 1991:50) framhålls
familjerådgivningens viktiga roll bland samhällets förebyggande
insatser. Enligt direktiven bör kommittén bl.a. utreda behovet
av och formerna för socialtjänstens allmänt inriktade och
förebyggande insatser.
Tidigare behandling
Familjerådgivningen behandlades våren 1987 i betänkandet SoU
1986/87:22. Utskottet uttalade att
familjerådgivningsverksamheten är av mycket stort värde, både
direkt för de hjälpsökande och indirekt genom den handledning
som kan ges t.ex. till de socialsekreterare som har i uppgift
att leda samarbetssamtal. Det var enligt utskottets mening
nödvändigt att verksamhetens fortlevnad garanterades. Utskottet
beslutade därvid att föreslå riksdagen att ge regeringen till
känna att den skyndsamt borde ta upp frågan om hur
familjerådgivningsverksamheten skulle tryggas. Riksdagen
beslutade enligt utskottets hemställan.
Med anledning av motioner (s) och (vpk) behandlades
familjerådgivningen även våren 1988 och hösten 1990 i utskottets
betänkanden SoU 1987/88:14 och 1990/91:SoU7. Utskottet
betonade att familjerådgivningen är av stort värde och vidhöll
att regeringen skyndsamt borde ta upp frågan om hur verksamheten
skulle kunna tryggas. Detta gavs regeringen till känna både 1988
och 1990.
Utskottets bedömning
Enligt uppgift prövas frågan om familjerådgivningsverksamheten
i regeringskansliet i anslutning till beredningen av
underhållsbidragskommitténs betänkande. Utskottet anser att
den fortsatta beredningen av betänkandet bör avvaktas. Motion
1990/91:So622 (v) yrkande 2 avstyrks därför.
Barn- och ungdomspsykiatrin
Motionerna
I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om barn- och ungdomspsykiatrin när det gäller
ansvar och samarbetsrutiner (yrkande 7). Motionärerna anför
att omstruktureringen av psykiatrin medfört att platser för
sluten vård ofta saknas när ungdomar, som befinner sig i
gränsskiktet mellan socialtjänst och psykiatri, behöver sluten
vård. Barn- och ungdomspsykiatrins ansvar behöver enligt
motionärerna klargöras och samarbetsrutiner måste utarbetas, så
att ungdomarna garanteras en adekvat vård.
I motion 1990/91:So333 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om PBU-team (yrkande 1). Flyktingbarn bär
ofta på mycket svåra upplevelser, och de kan behöva särskild
uppmärksamhet och behandling för att bearbeta dessa känslor och
upplevelser. Därför behövs speciella vårdteam eller andra
insatser av specialutbildad personal, anser motionärerna.
Särskilda PBU-team med specialisering på flyktingbarn bör
inrättas i landstingen och i anslutning till
flyktingförläggningarna. (Motiveringen återfinns i motion
1990/91:Sf646.)
I motion 1990/91:So440 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts dels om att tonårsbyråer enligt beskriven
modell inrättas i varje landsting (yrkande 1), dels om att
specialiteten tonårspsykiatri bör införas även i Sverige
(yrkande 2). I andra länder finns enligt motionärerna
tonårspsykiatri som specialitet sedan flera decennier.
Barnpsykiatrin som disciplin har unika förutsättningar att sätta
in tidiga åtgärder. Utan slutenvårdsplatser för långtidsterapi
och utan tonårspsykiatriska enheter har barnpsykiatrin dock
svårt att nå de mest vårdbehövande och deras anhöriga. Man bör
enligt motionärerna satsa på barnpsykiatri som förebyggande
verksamhet mot ungdomsbrottslighet. Vidare anser motionärerna
att tonårsbyråer borde inrättas. En tonårsbyrå arbetar med samma
team i öppen-, dag- och eftervård i form av en obruten
vårdkedja. En sådan tonårsbyrå har enligt motionärerna funnits i
Östergötlands läns landsting och kunnat visa positiva
rehabiliteringsresultat.
Bakgrund
Utredningen om service, stöd och vård till psykiskt störda,
Psykiatriutredningen, skall enligt sina direktiv (dir.
1990:71) överväga och föreslå åtgärder vad gäller
ansvarsfördelning och organisation av stöd och vård till
psykiskt störda. Utredningen har våren 1991 avlämnat ett
delbetänkande (SOU 1991:47), På väg -- exempel på
förändringsarbeten inom verksamheter för psykiskt störda. En
slutredovisning skall ske senast juni 1992.
Socialstyrelsen anser att samarbetet mellan socialtjänst
och psykiatri bör förbättras bl.a. genom en bättre målstyrning,
aktiva prioriteringar samt genom formaliserade avtal
(SoS-rapport 1990:3 Växa i välfärdsland). I samma rapport
behandlas också frågan om insatser för barn från andra länder.
Enligt socialstyrelsens uppfattning måste behoven av stöd för
invandrarbarn och ungdomar inta en central plats i det framtida
arbetet (s. 110).
Regeringen har uppdragit åt socialstyrelsen att under år 1990
närmare följa utvecklingen av det psykiska och fysiska
hälsoläget hos landets flyktingbarn och flyktingungdomar.
Styrelsen skall även samla information om förläggningars,
kommuners, landstings och organisationers verksamheter i fråga
om dessa barn och ungdomar. Uppdraget har redovisats i
SoS-rapport 1991:22 Flyktingbarn i Sverige. Rapporten
sammanfattar aktuell kunskap och redovisar socialstyrelsens
bedömning av tillgångar och brister i flyktingmottagandet. Den
innehåller också förslag till vad som kan göras för att
åstadkomma ett bättre mottagande och en bättre omsorg om
flyktingbarn och flyktingungdomar. Utredningen kompletterar den
kunskapsöversikt som socialstyrelsen tre år tidigare presenterat
i Flyktingbarns behov av stödinsatser (SoS redovisar 1988:22).
Tidigare behandling
I proposition 1989/90:28 Vård i vissa fall av barn och
ungdomar anförde föredraganden bl.a. följande (s. 57).
Den utveckling som noteras såväl inom barn- och
ungdomspsykiatri som inom framför allt § 12-hemsvården när det
gäller ökningen av antalet barn och ungdomar med tidiga
personlighetsstörningar är djupt oroande. -- -- -- Det avgörande
är att de enskilda individer det gäller uppenbarligen inte får
den hjälp de behöver. Det beror enligt min bedömning både på
kunskapsbrist och på organisatoriska brister. Det finns t.ex.
stor risk för att dessa ungdomar hamnar mellan olika
verksamheters ansvarsområden.
I propositionen påpekades att socialtjänsten har det yttersta
ansvaret för att barn och ungdomar som far illa får den hjälp de
behöver. Om denna hjälp skall ges inom ramen för socialtjänstens
egna behandlingsresurser eller inom barn- och ungdomspsykiatrin
måste avgöras från fall till fall. Vidare anfördes följande.
När det gäller ungdomar med tidiga personlighetsstörningar
måste behandlingen utformas individuellt, oavsett vilka yttre
uttryck störningen tar sig. Detta ställer stora krav på
flexibilitet hos de verksamheter som möter dessa ungdomar. En
rad personer och myndigheter måste samverka kring den enskilde.
Samtidigt är behovet av personkontinuitet större för denna grupp
ungdomar än för andra.
Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU15 en motion
(c) om vikten av ett större antal behandlingsenheter inom den
ungdomspsykiatriska verksamheten. Utskottet gjorde följande
bedömning (s. 37 f.).
Utskottet har tidigare framhållit vikten av att socialnämndens
utredningar, som ligger till grund för ansökan om vård enligt
LVU och planeringen av vården i det individuella fallet, är
allsidiga och noggranna. Detta gäller i särskilt hög grad
ungdomar som lider av psykiska störningar. Om inte rätt diagnos
ställs, finns risk att dessa ungdomar inte får den vård och
behandling som de behöver. Stora krav måste i dessa fall ställas
på landstingens barn- och ungdomspsykiatriska verksamhet. Det är
enligt utskottet av största vikt att ungdomspsykiatrins ansvar
för dessa ungdomar klargörs bättre. Denna fråga bör, i lämpligt
sammanhang, övervägas närmare.
Med det anförda avstyrkte utskottet motionen (res. m, fp, c,
mp). Riksdagen följde utskottet.
Förra hösten behandlade utskottet en motion (fp) som motsvarar
den nu aktuella So222 yrkande 7. Utskottet (1990/91:SoU7)
hänvisade till det arbete som bedrivs av mentalservicekommittén
(nuvarande psykiatriutredningen) och ansåg därför inte att det
fanns anledning för riksdagen att ta något initiativ med
anledning av motionen (res. m, fp, c, mp).
I samma betänkande behandlades även en motion (m) om
flyktingbarnens situation. Utskottet delade motionärernas
uppfattning att flyktingbarnen många gånger kräver speciell
uppmärksamhet och omvårdnad från samhällets sida.
Socialstyrelsen har uppmärksammat denna grupp och lämnat förslag
på hur man på olika nivåer inom socialtjänsten och hälso- och
sjukvården kan underlätta tillvaron för de flyktingbarn som
tillåts stanna i Sverige, uttalade utskottet. Medel har också
ställts till styrelsens förfogande för försöks- och
utvecklingsverksamhet på området. Styrelsens uppdrag att följa
utvecklingen och införskaffa information om de insatser som görs
på olika områden kommer att redovisas våren 1991, konstaterade
utskottet vidare och underströk vikten av att kartläggningen
följs av konkreta åtgärder där det behövs. Något behov av att
riksdagen tar ett initiativ i frågan förelåg inte, ansåg
utskottet och avstyrkte den då aktuella motionen.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att regeringens kommande förslag på det
socialpolitiska området bör avvaktas. Motionerna 1990/91:So222
(fp) yrkande 7, 1990/91:So333 (fp) yrkande 1 och 1990/91:So440
(mp) yrkandena 1 och 2 avstyrks därför.
Psykologisk behandling i samband med engagemang i sekter
Bakgrund och tidigare behandling
I betänkandet SoU 1987/88:22 behandlades en motion (c) om
anslag till Föreningen Rädda Individen (FRI) och om möjligheter
att skapa ett rehabiliteringscenter, där man på ett
professionellt sätt kan ta sig an de människor som skadats genom
en viss typ av organisationer. Utskottet avstyrkte motionen och
uttalade följande (s. 29).
Den som önskar vård eller behandling för psykologiska problem
till följd av sin anslutning till religiös eller liknande
organisation kan själv vända sig till samhällets hälso- och
sjukvård. Även kyrkor och andra frivilliga organisationer
arbetar med dessa frågor. Utskottet vill erinra om att den i
grundlagen förankrade religionsfriheten sätter gränser för
samhällets möjligheter att påverka enskilda individers
uppfattning i religiösa eller principiella frågor.
Förra hösten (1990/91:SoU7) vidhöll utskottet sin tidigare
uppfattning och avstyrkte två motioner (s, vpk) om psykologisk
behandling vid engagemang i sekter (res. v).
Enligt en undersökning av f.d. elever vid Livets ords
bibelskola uppvisade många av dessa svåra och ofta långvariga
psykiska besvär. Av 43 intervjuade hade nästan hälften haft
psykosliknande symptom och var fjärde hade försökt begå
självmord. Ångest, skuldkänslor och emotionella störningar var
vanliga. Prognosen för f.d. sektmedlemmar uppfattades dock som
god på lång sikt. De flesta hade kunnat återuppta studier,
arbete och normala sociala kontakter med föräldrar, syskon etc.
I några fall hade rehabiliteringen varit mycket svår och ännu
flera år efteråt ofullständig. (Källa: Läkartidningen 24/91 s.
2211 f.)
Motionen
I motion 1990/91:So515 av Inga-Britt Johansson och Berit
Löfstedt (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en kartläggning av behovet
av professionell psykologisk behandling efter utträde ur sekter.
Motionärerna syftar på sådana sekter som erbjuder olika former
av religiöst färgad livsåskådning och som präglas av en starkt
auktoritär styrning av de enskilda medlemmarna. När en person
önskar lösgöra sig från en sådan sekt behövs ofta kvalificerad
psykologisk behandling för att återuppbygga personlighet och
hälsa. Tillgång till sådan hjälp saknas inom samhällets hälso-
och sjukvård. Frågan om hur professionell hjälp till människor
som blivit offer för sekter skall organiseras och finansieras
måste utredas, anser motionärerna, som vill understryka att det
gäller personer som själva vill lämna sekterna och att frågan
alltså inte berör den i grundlagen förankrade religionsfriheten.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att kvalificerad
psykologisk behandling finns att tillgå inom samhällets hälso-
och sjukvård för dem som behöver sådan till följd av sin
anslutning till religiösa och andra sekter. Motion 1990/91:So515
(s) avstyrks därför.
Vårdnadsöverflyttningar
Motionen
I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vårdnadsöverflyttningar vid långvariga
familjehemsplaceringar (yrkande 5) samt att riksdagen hos
regeringen begär en utredning om de ekonomiska villkoren vid
vårdnadsöverflyttningar (yrkande 6). Möjligheten att
överflytta vårdnaden om ett barn till familjehemsföräldrarna är
enligt motionärerna särskilt viktig om barnet placerats i
familjehemmet vid mycket späd ålder. Vid mycket långa
familjehemsplaceringar bör socialnämnden med cirka två till tre
års intervaller överväga en eventuell vårdnadsöverflyttning.
Ofta försämras de ekonomiska villkoren för
familjehemsföräldrarna när de övertar vårdnaden, eftersom de då
går miste om ersättningen de erhållit som familjehemsföräldrar.
Motionärerna föreslår därför att den ekonomiska situationen för
familjehemsföräldrar, som övertar vårdnaden om barn, utreds.
Gällande bestämmelser
Enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken skall rätten besluta om
ändring i vårdnaden, om en förälder, vid utövandet av vårdnaden
om ett barn, gör sig skyldig till missbruk eller försummelse
eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som
medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling. En
sådan ändring i vårdnaden prövas på talan av socialnämnden. År
1983 infördes en möjlighet att flytta över vårdnaden, t.ex. till
familjehemsföräldrar i de fall barnet rotat sig i familjehemmet.
Enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken kan vårdnaden om ett barn
således flyttas över till den eller dem som har tagit emot
barnet i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet, om barnet
stadigvarande har vårdats och fostrats i det hemmet och det är
uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får
bestå. I förarbetena till bestämmelsen framhöll föredraganden
att det torde krävas att barnet har bott i familjehemmet under
flera år, innan det kan bli aktuellt att överväga att flytta
över vårdnaden till familjehemsföräldrarna. Det krävs att barnet
fått en så stark bindning till familjehemmet att barnet
uppfattar det som sitt eget (prop. 1981/82:168, s. 70).
Föredraganden pekade vidare på att den som tagit emot barnet som
vårdnadshavare kan få bidrag till barnets försörjning i form av
barnbidrag, underhållsbidrag eller eventuellt bidragsförskott.
Vidare har den som är vårdnadshavare för andras barn rätt att i
de flesta fall få ersättning av kommunerna för omvårdnaden av
barnet (15 kap. 19 § föräldrabalken). Föredraganden kunde inte
se att ekonomiska skäl skulle hindra att vårdnaden om ett barn
flyttades över till familjehemsföräldrarna men ansåg att det
ändå kunde finnas anledning att undersöka om de nuvarande
ersättningsmöjligheterna till alla delar var tillfredsställande
(prop. s. 41).
JO konstaterade i beslut den 3 mars 1986 (dnr
1639--1641/85) att ersättningen till familjehemsföräldrar
minskar efter en vårdnadsöverflyttning. JO pekade på möjligheten
att i vissa fall kompensera vårdnadshavarna med ekonomisk hjälp
och annat bistånd enligt 5 eller 6 § socialtjänstlagen. JO ansåg
att frågan borde bli föremål för fortsatta överväganden från
statsmakternas sida.
Enligt socialstyrelsen (Meddelandeblad nr 29/87) är
socialnämnden dock skyldig att betala såväl arvode som
omkostnadsersättning så länge barnets behov inte kan tillgodoses
utan dessa insatser.
Tidigare behandling
I propositionen om vård i vissa fall av barn och ungdomar
(prop. 1989/90:28) anförde föredraganden bl.a. (s. 94 f.) att
det finns fall, där man redan från början kan förutse en
långvarig placering av barn i familjehem. I sådana situationer
bör man skapa förutsättningar för att barnet skall kunna växa
upp under trygga och stabila förhållanden. Enligt propositionen
torde detta i vissa fall lämpligen kunna ske genom att
socialnämnden tar initiativ till att vårdnaden om barnet flyttas
över till familjehemsföräldrarna. Också i fall där barnet efter
en långvarig placering har rotat sig i familjehemmet, bör
socialnämnden, enligt föredragandens mening, i högre grad
aktualisera en vårdnadsöverflyttning. Särskilt bör detta ske i
fall där föräldrarna efter många år begär att få hem barnet och
det är uppenbart bäst för barnet att få stanna kvar i
familjehemmet.
Möjligheten att få vårdnaden överflyttad till
familjehemsföräldrarna föreföll enligt propositionen att
hittills ha utnyttjats i liten utsträckning. Föredraganden
anförde att möjligheterna att kompensera familjehemsföräldrar
ekonomiskt torde vara ganska goda och han ansåg det angeläget
att den fortsatta utvecklingen i fråga om överflyttande av
vårdnaden till familjehemsföräldrar följdes. Föredraganden
utgick från att socialstyrelsen i sin löpande verksamhet
uppmärksammade dessa frågor.
Propositionen behandlades av utskottet i betänkandet
1989/90:SoU15. I betänkandet behandlades även
motionsyrkanden (fp) som motsvarar de nu aktuella. Utskottet
delade bedömningen i propositionen att möjligheterna att få
vårdnaden om barn och ungdomar överflyttad till
familjehemsföräldrar borde kunna utnyttjas i större
utsträckning.
Utskottet ansåg dock inte att socialnämnden skulle vara
skyldig att med vissa bestämda intervaller överväga en
vårdnadsöverflyttning. När och hur ofta frågan bör aktualiseras
borde bedömas från fall till fall. I likhet med föredraganden
ansåg utskottet att det är angeläget att den fortsatta
utvecklingen följs, såvitt gäller socialnämndernas benägenhet
att medverka till att vårdnadsöverflyttningar kommer till stånd.
Utskottet ansåg att det borde vara en uppgift för
socialstyrelsen att göra en analys av orsakerna till att
socialnämnderna i så förhållandevis få fall aktualiserat frågan
om överflyttning av vårdnaden och vilka ekonomiska
följdverkningar en vårdnadsöverflyttning för med sig för
familjehemmet. Motionsyrkandena avstyrktes och riksdagen följde
utskottet.
Senast behandlades en motion (fp) med motsvarande innehåll i
betänkandet 1990/91:SoU7. Utskottet vidhöll sin tidigare
inställning och avstyrkte motionen (beträffande
vårdnadsöverflyttningar vid långvariga familjehemsplaceringar
res. fp, beträffande de ekonomiska villkoren res. fp, mp).
Socialstyrelsen gör för närvarande en undersökning av
förekomsten av vårdnadsöverflyttningar till familjehem. Av
undersökningen kommer bl.a. att framgå hur ersättningen efter
vårdnadsöverflyttningen ordnats. Resultatet kommer enligt
uppgift att publiceras hösten 1991.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att resultatet av socialstyrelsens
undersökning om vårdnadsöverflyttningar till familjehem bör
avvaktas innan riksdagen tar ställning till förslagen i motion
1990/91:So222 (fp) yrkandena 5 och 6. Motionen avstyrks därför,
såvitt nu är i fråga.
Behovet av dokumentation
Motionen
I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att socialtjänsten skall omfattas av
liknande krav på dokumentation som enligt lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga, LVU (yrkande 4). Motionärerna
anser att det är viktigt att dokumentationen kring ett
LVU-ärende är fullständig. Detsamma måste gälla vid placeringar
av barn och ungdom enligt socialtjänstlagen. Motionärerna
påpekar att missförhållandena kan vara lika stora för den som
placeras enligt socialtjänstlagen som enligt LVU. Eftersom
omsättningen av handläggare är så stor kan en bristfällig
dokumentation omöjliggöra en långsiktig vårdplanering, heter det
i motionen.
Gällande bestämmelser m.m.
Enligt 50 § socialtjänstlagen skall socialnämnden utan
dröjsmål inleda utredning av vad som, genom ansökan eller på
annat sätt, har kommit till nämndens kännedom och som kan
föranleda någon åtgärd av nämnden.
I 51 § anges att vad som framkommit vid utredningen och som
har betydelse för ett ärendes avgörande skall tillvaratas på ett
betryggande sätt. Regeln avser att uttrycka att dokumentationen
måste omfatta alla uppgifter som är nödvändiga för en
rättvisande bedömning såväl av det enskilda ärendet som av
ärendets handläggning. Att uppgifterna skall tillvaratas på ett
betryggande sätt innebär att muntliga uppgifter som regel måste
antecknas skriftligen och handlingar av betydelse fogas till
akten i ärendet (prop. 1979/80:1, del A s. 563).
Enligt 4 § andra stycket LVU skall en ansökan hos
länsrätten om vård enligt lagen innehålla en redogörelse för den
unges nuvarande situation, vilka förutsättningar som åberopas
till stöd för att bereda vård enligt lagen, vilka insatser som
socialnämnden tidigare har vidtagit samt det behov av vård som
den unge har och hur nämnden har tänkt sig att tillgodose detta
behov. Det är lämpligt att socialnämnden i samband med ansökan
om vård ger in en specificerad vårdplan, hette det i proposition
1989/90:28, Vård i vissa fall av barn och ungdomar. För
länsrättens prövning är det betydelsefullt att det finns en
fyllig redovisning om den unge, inte minst i fråga om vilken
vård som nämnden avser att anordna, framhölls det vidare (s. 109
f.).
Det finns också en allmän skyldighet att i behövlig
utsträckning dokumentera verksamheten inom socialtjänsten. Denna
skyldighet är inte reglerad i författning utan anses följa av
allmänna förvaltningsrättsliga principer. Räckvidden och
omfattningen av denna skyldighet blir beroende av vilken typ av
verksamhet det gäller. Som exempel nämns löpande kontakter med
klienterna, behandlingsarbete och annan kurativ verksamhet.
Vård- och behandlingsarbetet förutsätter vanligen kännedom om
klientens förhållanden och tidigare vidtagna åtgärder. Det är
särskilt viktigt att det finns tillräckliga anteckningar om
detta, när en annan socialarbetare tar över behandlingsarbetet,
framhölls det i socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1, del
A s. 433 f.).
I socialstyrelsens rapport (1990:3, Växa i välfärdsland)
anser styrelsen att det behövs en förbättrad dokumentation i
individärenden för att uppnå bättre behandling och metoder. Den
enskilda individen får inte komma i kläm genom att det brister i
dokumentationen. Socialstyrelsen förklarar sig komma att
medverka till en metodutveckling på området (rapporten s. 138
och 159).
I direktiven till den kommitté som skall göra en översyn av
socialtjänstlagen (dir. 1991:50) pekar föredragande statsrådet
Lindqvist på att allvarlig kritik gång efter annan riktats mot
socialtjänstens sätt att utreda, dokumentera, följa upp och
utvärdera olika insatser. Även om bristerna delvis handlar om
resurser och utbildning bedömer statsrådet Lindqvist ändå att
mångfalden av olika arbetsuppgifter i den traditionella
socialsekreterarrollen förstärker de problem som finns. En
tydligare gränsdragning mellan olika uppgifter och
ansvarsområden inom individ- och familjeomsorgen är därför
önskvärd. Det är enligt föredraganden också viktigt att ansvaret
för uppföljning och utvärdering klarläggs. Enligt direktiven bör
kommittén mot bl.a. denna bakgrund ta ställning till vilka
uppgifter som individ- och familjeomsorgen bör ha och om delar
av verksamheten kräver särskilda organisatoriska
förutsättningar. Kommittén bör vidare analysera
förutsättningarna för en förändring av socialsekreterarnas
arbetsuppgifter och ansvarsområden och därvid särskilt
uppmärksamma kompetensfrågorna.
Tidigare behandling
Likalydande motionsyrkanden (fp) har behandlats tidigare av
utskottet, senast i betänkandet 1990/91:SoU7. Utskottet
betonade, då liksom tidigare, vikten av noggranna och allsidiga
utredningar när det gäller barn och ungdomar som behöver vård
inom socialtjänsten. Utskottet ansåg att det var positivt att
socialstyrelsen hade för avsikt att medverka till en
metodutveckling på området. Något initiativ från riksdagens sida
behövdes inte, ansåg utskottet och avstyrkte den då aktuella
motionen (res. fp).
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning. Vissa brister i
socialtjänstens sätt att dokumentera insatser inom individ- och
familjeomsorgen har numera också påtalats i direktiven till
socialtjänstkommittén. Mot bakgrund av det anförda avstyrks
motion 1990/91:So222 (fp) yrkande 4.
Olika brottsförebyggande insatser
Motionerna
I motion 1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts dels om samordning och klara
ansvarsförhållanden mellan myndigheter (yrkande 1), dels om
socialtjänstens samordningsansvar (yrkande 2). Det är enligt
motionärerna viktigt att regeringen tar initiativ till att
utarbeta övergripande strategier för brottsförebyggande
insatser, särskilt bland barn och ungdom. Företrädare för skola,
sociala myndigheter, kriminalvård och polis bör engageras i
verksamheten. Målet för arbetet skall vara att få till stånd
samordning och en ökad samsyn mellan de olika myndigheterna, när
det gäller arbetssätt och arbetsmetoder samt att tydliggöra de
ansvarsförhållanden som råder mellan myndigheterna centralt och
lokalt. Socialtjänsten bör ha ett huvudansvar för att samordna
skilda myndigheters/organisationers insatser, när det gäller
brottsförebyggande arbete lokalt. Motionärerna anser att
ansvaret bör regleras i lag. (Motiveringen återfinns i motion
1990/91:Ju821.)
I motion 1990/91:So279 av Britta Bjelle m.fl. (fp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts dels om insatser mot alkohol- och
narkotikamissbruk som ett led i kampen mot ungdomsbrottslighet
(yrkande 1), dels om åtgärder för att förhindra
ungdomsbrottslighet som ej fordrar lagstiftning (yrkande 3).
Sambandet mellan missbruk och kriminalitet är enligt
motionärerna så tydligt att man svårligen kan tänka sig någon
brottsbekämpande åtgärd som skulle ha större genomslagskraft än
kampen mot missbruk. Kommunerna och folkrörelserna har ett stort
ansvar när det gäller att erbjuda barn och ungdomar en
meningsfull fritid som alternativ till sysslolöshet och
gängbildningar, heter det vidare i motionen. En annan mycket
viktig brottsförebyggande verksamhet är enligt motionärerna
socialarbetarnas jourverksamhet. Genom att nattetid finnas på
utsatta platser kan fältarbetare förebygga brottslighet.
Ytterligare en viktig åtgärd i sammanhanget är samordningen
mellan socialtjänst och kriminalvård. Snabbhet och samarbete
mellan berörda myndigheter måste enligt motionärerna premieras.
Motionärerna betonar också vikten av tidiga insatser.
(Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju823.)
I motion 1990/91:So319 av Anneli Hulthén m.fl. (s) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om samordnade insatser för ungdomar i
eftersatta bostadsområden. Motionärerna hänvisar till ett
projektarbete som skall bedrivas i syfte att genom samordnade
insatser i statliga och kommunala förvaltningar samt
föreningsliv ge stöd till barn och ungdomar i s.k. eftersatta
bostadsområden. Dessa insatser borde enligt motionärerna
samordnas med de insatser som föreslås för att begränsa
ungdomsarbetslösheten.
Det projektarbete som åsyftas i motionen bedrivs av barn- och
ungdomsdelegationen enligt ett regeringsuppdrag den 30 augusti
1990.
I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om information om tidiga symptom på
missbruk bland ungdomar (yrkande 9). Motionärerna påtalar
behovet av information till föräldrar, lärare och andra som
möter ungdomar om hur man ser tidiga symptom på missbruk av
narkotika och vart man kan vända sig för att få råd och hjälp.
I motion 1990/91:So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om ungdomar i storstad (yrkande 5). Man kan
enligt motionärerna inte nog betona den viktiga uppgift
idrottsföreningar och andra frivilligorganisationer fyller, när
det gäller att ge ungdomar en meningsfull fritid. Vidare måste
en fungerande samarbetsform mellan ungdomarna, de sociala
myndigheterna och polisen utarbetas.
Bakgrund
Enligt cirkuläret (1970:513 ändrat senast 1981:1228) till
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, rikspolisstyrelsen, samtliga
länsstyrelser, polismyndigheter, länsskolnämnder, socialnämnder
och skolstyrelser om intensifierat samarbete mellan socialnämnd,
skola och polis har regeringen utfärdat en rekommendation om att
samverkansorgan för sådant samarbete bör finnas i alla kommuner.
Initiativet bör tas av socialnämnden, och det är en uppgift för
länsstyrelserna och socialstyrelsen att följa de lokala
samarbetsgruppernas verksamhet.
I proposition 1989/90:28 Vård i vissa fall av barn och
ungdomar (s. 47 f.) anfördes att de flesta sociala sammanhang
som är viktiga för barns och ungdomars utveckling spänner över
flera samhällsorgans ansvarsområden. Inom de olika sektorerna
skola, socialtjänst, kultur och fritid arbetar man med många
uppgifter som har stor betydelse för barn och ungdom. Inom ramen
för det förebyggande arbetet hade enligt propositionen många
kommuner börjat upprätta särskilda ungdomsprogram som omfattar
ungdomsmottagningar och/eller uppsökande verksamhet. I
propositionen hänvisades också till en av socialstyrelsen
genomförd undersökning av förändringar inom missbrukarvården och
ungdomsvården under år 1987. Undersökningen visade att ca två
tredjedelar av landets socialdistrikt saknade särskilda
ungdomsprogram.
Våren 1989 tillsattes en arbetsgrupp med företrädare för
social-, justitie- och civildepartementen med uppgift att
närmare studera hur socialtjänstens och rättsväsendets insatser
när det gäller unga lagöverträdare lämpligen borde samordnas.
Arbetsgruppen kom fram till att vidare överväganden borde ske
inom ramen för en parlamentariskt sammansatt utredning.
Regeringen tillkallade i juni 1990 kommittén (Ju 1990:07) med
uppdrag att göra en översyn av det allmännas insatser vid brott
av unga. Enligt direktiven (dir. 1990:53) skall kommittén
bl.a. undersöka om samarbetet mellan polisen och de sociala
myndigheterna i det lokala brottsförebyggande arbetet kan
förbättras. Kommittén skall då särskilt överväga om gällande
föreskrifter för uppgiftsutbyte och annat samarbete mellan de
berörda myndigheterna är ändamålsenligt utformade. Kommittén
skall också mer allmänt belysa det förebyggande arbetets roll
och betydelse för att komma till rätta med
ungdomsbrottsligheten. Kommitténs arbete skall vara avslutat
före utgången av september 1992.
Som tidigare omnämnts har en kommitté tillsatts för en bred
översyn av socialtjänstlagen.
När det gäller fältarbete anser socialstyrelsen i
rapporten Växa i välfärdsland att man återigen bör ta upp frågan
om arbete utanför ordinarie tjänstetid. Socialtjänsten
kritiseras i rapporten för bristande kunskaper om ungdomars
förhållanden i "sina egna miljöer". En förutsättning för att få
bättre kunskaper är enligt socialstyrelsen att arbetet sker
flexibelt och utanför de sedvanliga rutinerna. Modeller för att
utveckla fältverksamheten även på obekväm tid, bl.a. genom "goda
exempel", bör utarbetas, anser styrelsen (SoS-rapport 1990:3, s.
105).
Socialstyrelsen gav år 1983 ut Haschboken -- en faktaskrift om
hasch, som vänder sig till tonårsföräldrar. I boken informeras
bl.a. om tidiga symptom på missbruk hos ungdomar. Riksförbundet
Hem och Skola och Föräldraföreningen Mot Narkotika har följt upp
boken på det lokala planet.
Den förra regeringen beslutade den 26 oktober 1989 att inrätta
en Aktionsgrupp mot narkotika med ställning av myndighet och
med uppgift att intensifiera samhällets samlade insatser mot
narkotika. Aktionsgruppen har bl.a. tagit initiativ till 27
regionala konferenser med politiker, administratörer och
representanter för polisen, tullen, åklagarmyndigheten,
skolorna, kriminalvården och andra som är engagerade i
narkotikabekämpningen. Syftet med konferenserna har varit att
analysera narkotikaläget i resp. region och diskutera hur det
gemensamma arbetet mot narkotikabruket skulle kunna stärkas.
Aktionsgruppen har också medverkat till att utveckla
samarbetet mellan skola, socialtjänst, polis och kommunernas
fritidsverksamhet när det gäller arbete med ungdomar som löper
risk att hamna i kriminalitet och missbruk i 13 kommuner av
olika storlek och i olika delar av landet.
Aktionsgruppens arbete avslutades den 30 juni 1991. I
slutrapporten Vi ger oss aldrig redovisas gruppens olika
aktiviteter och speglas det narkotikapolitiska läget i landet.
Tidigare behandling
Motioner om behoven av olika brottsförebyggande åtgärder,
social jour och meningsfulla fritidsaktiviteter för ungdom har
behandlats flera gånger tidigare av utskottet, senast hösten
1990 i betänkande 1990/91:SoU7 (s. 24--27). Bl.a. behandlades en
motion med samma lydelse som den nu aktuella So279 (fp).
Utskottet betonade bl.a. vikten av att olika myndigheters och
organisationers insatser på det brottsförebyggande området
samordnades väl samt hänvisade till sin tidigare uppfattning om
värdet av en väl utbyggd social jour. Beträffande den sistnämnda
frågan hade utskottet tidigare förutsatt att även de kommuner,
som saknade en utbyggd socialjour arbetade med målsättningen att
företrädare för socialtjänsten skulle kunna nås även utanför den
ordinarie arbetstiden. De då aktuella motionerna avstyrktes
(res. fp och c).
Utskottets bedömning
Utskottet anser att riksdagen inte nu bör föregripa kommande
åtgärder från regeringen i dessa frågor. Utskottet avstyrker
därför bifall till motionerna So276 (c) yrkandena 1 och 2, So279
(fp) yrkandena 1 och 3, So319 (s), So336 (fp) yrkande 9 och
So525 (fp) yrkande 5.
Öppenvårdsinsatser
Motionerna
I motion 1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts dels om alternativa vårdformer till
samhällsvård för problemfamiljer (yrkande 4), dels om s.k.
behandlingsgrupper för barn och ungdomar med särskilda behov av
stödåtgärder (yrkande 5). För familjer med stora problem
krävs ett omfattande stöd från de sociala myndigheternas sida,
anför motionärerna. Ett alternativ till samhällsvård är enligt
motionärerna att socialsekreterarna skriver kontrakt med
problemfamiljerna. Avsikten är att ta till vara föräldrarnas
kunskap och engagemang. Motionärerna anser att sådan
kontraktsvård bör utvecklas ytterligare. För det begränsade
antal barn och undomar som behöver särskilda insatser av
brottsförebyggande karaktär bör behandlingsgrupper inrättas. I
en sådan grupp skall föräldrarna samt företrädare för skola,
skolhälsovård, polis och eventuellt sjukvård och fritids ingå.
(Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju821.)
I motion 1990/91:So287 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
sociala myndigheters möjligheter att ingripa mot unga som begår
brott på sätt som anges i motionen (yrkande 4). Motionärerna
anser att de sociala myndigheterna i större utsträckning måste
kunna ingripa mot ungdomar, som gjort sig skyldiga till brott
eller som påbörjat missbruk, även om det sker mot den unges
vilja. Det bör enligt motionärerna bli möjligt att utfärda
förbud för den unge att vistas i vissa miljöer, och den unge bör
kunna föreläggas att lämna urinprov för kontroll av att
narkotikamissbruket inte fortsätter. (Motiveringen återfinns i
motion 1990/91:Ju827.)
Bakgrund
Enligt 12 § socialtjänstlagen (1980:620) skall
socialnämnden verka för att barn och ungdom växer upp under
trygga och goda förhållanden. Socialnämnden skall vidare i nära
samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling
och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom.
Socialtjänstlagen betonar det förebyggande arbetet och att
socialnämnden bör samarbeta med andra samhällsorgan för att
försöka motverka uppkomsten av sociala problem. I
socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1, del A s. 501)
uttalades att sådana förebyggande åtgärder som kunde vidtas
enligt den tidigare barnavårdslagen (1960:97) borde ersättas av
andra stöd- och hjälpåtgärder som socialnämnden kan erbjuda den
enskilde inom socialtjänsten. Dessa åtgärder tjänar sitt syfte
bäst när de ges i samförstånd med föräldrarna och den unge,
hette det. Den enda åtgärd som LVU borde anvisa var beredande av
vård utanför den unges eget hem.
I regeringens proposition 1984/85:171 om särskilda insatser
inom socialtjänsten för ungdomar i samband med missbruk och
kriminalitet m.m. lades fram förslag i syfte att förtydliga
socialtjänstens ansvar för ungdomar. Förslagen avsåg bl.a. att
motverka tendenser till att i ökande utsträckning döma ungdomar
till påföljd inom kriminalvården. Riksdagens beslut med
anledning av denna proposition (SoU 1984/85:31, rskr. 356)
innebar bl.a. ändringar i lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (gamla LVU), så att socialnämnderna
kunde besluta om att den unge skall hålla regelbunden kontakt
med en särskilt utsedd kontaktperson eller delta i behandling i
öppna former inom socialtjänsten. I propositionen (s. 25)
berördes frågan om nämnden skulle kunna besluta om att den unge
lämnar urinprov regelbundet och på så sätt styrker sin
drogfrihet. Det var, enligt föredragandens mening, stor skillnad
mellan att den unge samtycker till att visa sin drogfrihet genom
att lämna urinprover och att han blir tvingad till det. Vidare
anfördes att det fanns risk för att själva provtagningen kunde
komma att bli alltför integritetskränkande. Mot den bakgrunden
var föredraganden inte beredd att införa bestämmelser som gav
nämnden möjlighet att ställa sådana krav på den unge.
Genom beslut den 21 februari 1990 antog riksdagen en ny lag
(SFS 1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (nya
LVU), som trädde i kraft den 1 juli 1990. Bestämmelserna om
öppenvårdstvång är i sak oförändrade i nya LVU. Enligt 22 §
får socialnämnden besluta att den unge skall hålla regelbunden
kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller att den unge
skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. En
förutsättning för dessa åtgärder är att det kan antas att den
som är under 20 år till följd av missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något
annat socialt nedbrytande beteende kommer att behöva beredas
vård med stöd av lagen om beteendet fortsätter. En annan
förutsättning är att det stöd eller den behandling som behövs
inte kan ges den unge med samtycke av honom själv om han fyllt
15 år och, om han står under någons vårdnad, av vårdnadshavaren.
Den förra regeringen tillsatte som tidigare påpekats en
kommitté för att göra en bred översyn av socialtjänstlagen.
Tidigare behandling
I utskottsbetänkandet 1989/90:SoU15, Vård i vissa fall av
barn och ungdomar, behandlades bl.a. en motion (m) med samma
lydelse som den nu aktuella motion So287 (m). Utskottet uttalade
bl.a. att genom en satsning på förebyggande arbete och
metodutveckling minskar socialnämndernas behov av att använda
tvång. De åtgärder, t.ex. förmaning och varning samt
föreskrifter för den unge, vilka var möjliga enligt
barnavårdslagen hade långt innan barnavårdslagen upphörde att
gälla kommit att sakna praktisk betydelse, uttalade utskottet
vidare och ansåg att de i propositionen föreslagna möjligheterna
till förebyggande åtgärder enligt LVU fick anses vara
tillräckliga. De då aktuella motionerna avstyrktes med
hänvisning härtill (res. m). Riksdagen följde utskottet.
Hösten 1990 behandlade utskottet åter motioner som motsvarar
de nu aktuella, bl.a. en motion (c) om nya vårdformer som
alternativ till samhällsvård. Utskottet (1990/91:SoU7)
avstyrkte motionerna med hänvisning till den pågående
utredningen om de allmännas insatser vid brott av unga (betr.
vissa öppenvårdsinsatser res. m, betr. alternativa vårdformer
res. fp, c).
Som ovan nämnts beslutade den dåvarande regeringen förra året
att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté för att
utvärdera nuvarande regelsystem för unga lagöverträdare samt
lämna förslag till i vilka former och på vilket sätt det
allmänna i framtiden bör ingripa när ungdomar, som har fyllt 15
år, begår brott (dir. 1990:53). Huvuduppgiften skall vara att
undersöka om den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan
socialtjänsten och rättsväsendet är väl avvägd när det gäller
unga lagöverträdare och om samordningen mellan myndigheterna kan
förbättras. Enligt sina direktiv skall kommittén också kunna
överväga olika reaktionsformer, exempelvis av det slag som man
nyligen beslutat inleda en försöksverksamhet med i Danmark (s.k.
ungdomskontrakt). Ett sådant kontrakt skall enligt den danska
modellen skrivas under av den unge, hans föräldrar samt polisen
och de sociala myndigheterna. Kontraktet innebär att den unge
skall avhålla sig från brott och förplikta sig att delta i olika
aktiviteter.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att riksdagen inte nu bör föregripa kommande
åtgärder från regeringen i dessa frågor. Utskottet avstyrker
därför motionerna So276 (c) yrkandena 4 och 5 och motion So287
(m) yrkande 4.
Ungdomsmottagningar
Motionerna
I motion 1990/91:So424 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att den försämrade ekonomiska
situationen i kommuner och landsting inte leder till att
ungdomsmottagningarnas verksamhet äventyras (yrkande 1).
Motionärerna hänvisar till ungdomsmottagningarnas betydelse för
det HIV-förebyggande arbetet.
I motion 1990/91:So428 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ungdomsmottagningar (yrkande 3). Enligt
motionärerna är dagens höga aborttal ett tecken på att
samhällets abortförebyggande insatser är otillräckliga. Det är
därför särskilt viktigt att ungdomsmottagningarna bevaras och
får erforderliga resurser.
I motion 1990/91:So451 av Karin Falkmer m.fl. (m) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om etablering av fler ungdomsmottagningar, även
med organisationer och stiftelser som ansvariga (yrkande 3).
Ungdomsmottagningarna är enligt motionärerna en mycket viktig
resurs i det abortförebyggande arbetet. Även sådana mottagningar
som startas och drivs av organisationer och stiftelser bör
stödjas av det offentliga.
Bakgrund
Socialstyrelsen har utarbetat ett förslag till program för
abortförebyggande åtgärder där målgrupper, förslag till
åtgärder, innehåll och metoder i upplysningen diskuteras mot
bakgrund av utvecklingen (SoS-rapport 1990:39). I rapporten
framhålls bl.a. ungdomsmottagningarnas roll i det abort- och
STD-förebyggande arbetet (STD = sexually transmitted diseases,
sexuellt överförbara sjukdomar). Socialstyrelsen uttalar också
en avsikt att med socialdepartementet ta upp en diskussion om
att ett utvecklingsbidrag bör införas med syftet att stimulera
abortförebyggande arbete och hitta nya metoder i arbetet med att
nå specifika målgrupper.
För att få mer kunskap om hälso- och sjukvårdshuvudmännens
arbete för att bekämpa sexuellt överförbara sjukdomar men också
i syfte att minska antalet aborter har Landstingsförbundet i
samverkan med socialstyrelsen genomfört en enkät som besvarats
av samtliga hälso- och sjukvårdshuvudmän. Enligt
Landstingsförbundet fanns i januari 1989 totalt 117
ungdomsmottagningar och 11 var under uppbyggnad. Det enda län
som saknade ungdomsmottagning var Kalmar län.
Socialstyrelsen har i sitt arbete med att utvärdera
socialtjänstlagstiftningens tillämpning, det s.k.
REBUS-projektet, även behandlat ungdomsmottagningarna och
framhållit att dessas verksamhet är viktig och bör stödjas.
Tidigare behandling
I samband med 1990/91 års budgetberedning behandlades ett
motionsyrkande om statsbidrag till ungdomsmottagningar
(betänkande 1989/90:SoU17 s. 72). I betänkandet framhöll
utskottet vikten av att de särskilda ungdomsmottagningarnas
verksamhet stärks och byggs ut. För att nå ett gott resultat i
arbetet med att förebygga spridning av könssjukdomar och abort
bland ungdomarna behövdes enligt utskottet samverkande insatser
från samhällets olika organ. Utskottet delade motionärernas
uppfattning att det är stora fördelar med särskilda
ungdomsmottagningar med en bred kompetens hos personalen och med
ett arbetssätt inriktat på en helhetssyn på ungdomarna och deras
problem. Utskottet var dock inte berett att ställa sig bakom
kravet på ett särskilt statsbidrag för att stimulera utbyggnaden
av de särskilda ungdomsmottagningarna och avstyrkte därför den
då aktuella motionen. Riksdagen följde utskottet (res. mp).
I betänkandet 1990/91:SoU4 behandlade utskottet utförligt
motioner om abortförebyggande arbete och om bl.a.
ungdomsmottagningar. Utskottet framhöll bl.a. att det
abortförebyggande arbetet måste bedrivas aktivt. Kommuner och
landsting måste noga analysera behovet av åtgärder för att
åstadkomma en minskning av aborterna och avsätta resurser för
detta arbete. Ungdomarna är en mycket viktig grupp att nå i det
abortförebyggande arbetet, uttalade utskottet. I likhet med
motionärerna och socialstyrelsen i dess abortförebyggande
program ville utskottet framhålla ungdomsmottagningarnas roll.
Mottagningarna hade enligt utskottet visat sig kunna nå
ungdomarna och få dem att ta itu med problemen. Det fanns enligt
utskottet anledning att även betona att arbetet med att
förebygga de sexuellt överförbara sjukdomarna har ett nära
samband med det abortförebyggande arbetet. Utskottet ansåg det
angeläget att socialstyrelsens handlingsprogram med dess
omfattande förslag till abortförebyggande insatser verkligen
kunde föras ut i praktiskt arbete i landstingen. Utskottet
förutsatte att regeringen snabbt skulle pröva de förslag i
handlingsprogrammet som förutsatte regeringens medverkan. Vad
utskottet anfört gavs regeringen till känna.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att regeringens åtgärder för att stimulera
abortförebyggande arbete bör avvaktas. Motionerna 1990/91:So424
(c) yrkande 1, 1990/91:So428 (fp) yrkande 3 och 1990/91:So451
(m) yrkande 3 avstyrks därför.
Barns talerätt i sociala mål
Motionen
I motion 1990/91:So204 av Lena Öhrsvik (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om snara åtgärder för att lösa frågan om barns
talerätt i sociala mål. Frågan har enligt motionären utretts i
14 år och bör snarast få en lösning.
Bakgrund
En liknande motion (s) behandlades av utskottet i betänkandet
1989/90:SoU15. För en utförligare bakgrund hänvisas till
detta betänkande. Utskottet ansåg då i likhet med motionären att
det kunde finnas skäl att överväga hur barnets ställning i mål
och ärenden enligt LVU skulle kunna stärkas. Utskottet hänvisade
till utredningen om barnets rätt och dess betänkande (SOU
1987:7) Om barn i vårdnadstvister. Utredningens förslag innebar
bl.a. att barn fr.o.m. 12 års ålder skall få talerätt i både
sociala mål och mål om vårdnad och umgänge samt verkställighet.
Utskottet ansåg att regeringens ställningstagande till
utredningens förslag borde avvaktas och avstyrkte motionen.
I proposition 1990/91:8 Vårdnad och umgänge berördes inte
frågan om barns talerätt. Lagutskottet ansåg vid
riksdagsbehandlingen av propositionen hösten 1990 att det hade
varit önskvärt om i propositionen hade redovisats vilken
inställning regeringen har till de förslag om talerätt m.m. som
lagts fram av utredningen om barnens rätt (1990/91:LU13 s. 43).
Med anledning av flera motioner om talerätt för barn i
vårdnads- och umgängesmål ansåg lagutskottet att det fanns
anledning att överväga en ordning som medgav att barnets
uppfattning i vårdnads- och umgängesmål kunde tas till vara på
ett mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder. Vidare
borde barnens möjligheter att få ett grundläggande inflytande i
vårdnads- och umgängesprocesser öka. Enligt lagutskottets mening
var det emellertid inte givet att en talerätt för barnet med
formell partställning i processen och tillgång till offentligt
biträde och ombud var den enda tänkbara lösningen. Det kunde
också finnas andra tänkbara sätt att ge barnet en starkare och
mer framskjuten position i vårdnads- och umgängestvister.
Lagutskottet var emellertid inte berett att i betänkandet ta
ställning till hur frågan närmare skulle lösas. Spörsmålet borde
därför övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang. Det borde
ankomma på regeringen att bestämma formerna härför. Vad
lagutskottet anfört gavs regeringen till känna.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa regeringens
kommande åtgärder i denna fråga. Motion So204 (s) avstyrks
därför.
FN-konventionen om barnets rättigheter
Motionen
I motion 1990/91:So632 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär en rapport om vilka åtgärder
som vidtagits för att sprida information om konventionen och om
den prövning som gjorts för att få till stånd en bättre svensk
överensstämmelse med konventionen (yrkande 8). Det gäller
enligt motionärerna att förverkliga konventionens normer och det
kan därvid bli aktuellt att se över reglerna om frihetsberövande
och barnpornografi.
Bakgrund
I betänkandet 1989/90:SoU28 behandlades regeringens
proposition 1989/90:107 Godkännande av FN-konventionen om
barnets rättigheter. För en utförlig bakgrund hänvisas till
detta betänkande. Konventionen ratificerades av Sverige den 29
juni 1990 och trädde i kraft den 2 september samma år. För att
kontrollera efterlevnaden av konventionen har FN tillsatt en
särskild kommitté.
Regeringen har beslutat att från allmänna arvsfonden anvisa 10
milj.kr. per år under en treårsperiod för att bl.a. ge
frivilligorganisationerna möjlighet att sprida kunskap om
barnkonventionen. Hitills i år har drygt 7 milj.kr. delats ut.
En interdepartemental arbetsgrupp med socialdepartementets
expeditionschef som ordförande följer tillämpningen av
barnkonventionen i Sverige. Sverige skall avge rapport till FN i
september 1992.
Utskottets bedömning
Mot bakgrund av den här lämnade redovisningen anser utskottet
inte att motion 1990/91:So632 (c) yrkande 8 påkallar någon
åtgärd av riksdagen. Motionen avstyrks därför.
Barns miljö
Motionerna
I motion 1990/91:So308 av Eva Goës m.fl. (mp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hälsorisker för barn i storstadsmiljö vid
inandning av bilavgaser (yrkande 1). Barn i storstad är
enligt motionärerna speciellt utsatta. Trafiken är den stora
boven när det gäller de hälsorisker som barn utsätts för, och
90--95 % av de farliga ämnena i den luft som barn inandas kommer
från bilavgaser.
I motion 1990/91:So474 av Eva Johansson m.fl. (s)
hemställs om tillkännagivanden om åtgärder mot buller i barnens
miljö (yrkande 1), om ytterligare forskning om
bildskärmarnas inverkan på barnen och en samlad och
lättbegriplig redovisning av de kunskaper som finns (yrkande
2), om en översyn om hur hygieniska gränsvärden skall sättas
med avseende på barnen (yrkande 3) och
om intensifierad forskning av hur gifter och andra stressmoment
påverkar barnen (yrkande 4). I samband med utarbetandet av
ett åtgärdsprogram mot buller enligt riksdagens tidigare begäran
bör barnens situation studeras särskilt. I arbetet bör också
ingå att studera möjligheterna till åtgärder mot det ständiga
bakgrundsljud som påverkar främst barnens hörsel. Motionärerna
påpekar vidare att barn tillbringar alltmer av sin tid framför
TV-apparater och bildskärmar. Kunskaper om hur bildskärmarna
påverkar barnen saknas. Hygieniska gränsvärden för olika slags
gifter m.m. sätts i förhållande till vad den vuxne anses tåla.
Motionärerna anser att en översyn behöver göras av hur
gränsvärdena bör sättas med avseende på barnen. Slutligen
efterlyser motionärerna mer forskning om hur växande människor
tål stress från gifter m.m., så att framtida beslut som rör
barnen kan fattas på säkrare grunder än i dag.
Bakgrund
Besvär till följd av bilavgaser har undersökts av
Bilavgaskommittén och statens miljömedicinska laboratorium
(1983). I denna undersökning har befolkningen i Stockholm,
Västerås och Umeå angett höga besvärsfrekvenser (46--61 %) till
följd av bilavgaser. Andelen mycket besvärade i
normalpopulationen varierade mellan 6 och 15 %. Högsta
besvärsfrekvensen erhölls vid gator med stora trafikflöden.
Utvärderingen gav ett kraftigt stöd för hypotesen att det
föreligger ett orsakssamband mellan exponeringen för bilavgaser
och besvären. Resultatet av besvärsundersökningen talar också
för att betydande grupper av känsliga personer besväras
väsentligt mer än genomsnittsmänniskan. (Allergiutredningens
betänkande SOU 1989:76 s. 220--221.)
Genom åtgärder vid förbränningsanläggningar och framför allt
införandet av katalytisk avgasrening på personbilar fr.o.m. 1989
års modeller och andra åtgärder förväntas utsläppet av
kväveoxider minska med ca 20--30% under perioden 1980--1995. I
tätorter är i dag trafiken den dominerande
luftföroreningskällan, anför allergiutredningen. Trots skärpta
krav på utsläpp från personbilar och lastbilar och bussar
förväntas bilavgasproblem kvarstå i storstadsområdena. Vilka
problem som kommer att finnas kvar till år 2000 beror på vilken
trafikökning som kan förväntas. I storstadområdena var
trafikökningen 10 % under 1986 och 1987. Enligt
allergiutredningen äter trafikökningen därmed upp vinsten med
den katalytiska avgasreningen.
Bl.a. från naturvårdsverket har framhållits att avgasproblemet
kan minskas genom en bättre trafik- och samhällsplanering (SOU
1989:76 s. 223).
Barnmiljörådet gjorde år 1986 en enkät hos olika myndigheter
om hälsorisker och andra konsekvenser för barn som sitter
framför bildskärmar. En fråga som myndigheterna skulle
besvara var om riskerna för barn och ungdomar vid dataanvändning
var större än för vuxna. Bl.a. arbetarskyddsstyrelsen och
statens miljömedicinska laboratorium svarade nej på den frågan.
Folkhälsogruppen har i sin rapport nr 8 Hela folkets hälsa
bl.a. behandlat folkhälsa ur ett barn- och ungdomsperspektiv.
Enligt folkhälsogruppen motiverar barns större känslighet än
vuxnas att gränsvärdesättningen för tillåtna ämnen i miljön och
olika produkter utgår från barn i större utsträckning än vad som
i dag är fallet (rapporten s. 113).
Ett hygieniskt gränsvärde anger en högsta koncentration av
en luftförorening som är godtagbar i luften på en arbetsplats. I
arbetsmiljöförordningen (1977:1166) anges att
arbetarskyddsstyrelsen har rätt att meddela gränsvärden för
kontroll och planering av arbetsmiljön. Gränsvärdet skall gälla
även för långvarigt arbete och också för grupper av arbetstagare
som kan vara särskilt känsliga.
Regeringen uppdrog i juli 1989 åt arbetarskyddsstyrelsen att
genomföra en utvärdering av åtgärder inom bullerområdet.
Uppdraget redovisades till arbetsmarknadsdepartementet i augusti
1989 och redovisas i Arbetsmiljökommissionens betänkande, SOU
1990:49 bil. 2.
Frågan om buller i bl.a. barns miljö har behandlats på ett
nordiskt seminarium "När är ett hus sunt" med deltagare från
bl.a. Karolinska institutet, Institutet för miljömedicin och
statens råd för byggforskning. I en rapport från seminariet,
publicerad hösten 1991, föreslås normer och riktlinjer för
bakgrundsbuller, för enstaka bullerhändelser och för
efterklangstider i skolor och barnstugor. En sänkning av nu
gällande decibeltal och efterklangstider rekommenderas.
Vaksamhet skall enligt rapporten riktas mot valet av vägg- och
golvbeläggningar, stolar, bord m.m. i skolor för att minimera
plötsliga och oväntade ljud.
Enligt allergiutredningen är tobaksröken den viktigaste källan
till luftföroreningar i byggnader där rökning förekommer. Det
finns enligt utredningen ett tydligt samband mellan
överkänslighetsbesvär och rökning, liksom man kan se ett samband
mellan rökning och allergiutveckling. Barn är särskilt utsatta,
eftersom de oftast saknar möjlighet att själva påverka
situationen då vuxna röker i deras omgivning, (SOU 1989:76 s.
129). Allergiutredningen har föreslagit en lagstadgad skyldighet
att ordna rökfria offentliga lokaler, transportmedel samt
arbetslokaler. Allergiutredningen har i sitt utredningsarbete
också påvisat att luftkvaliteten inomhus på många håll i
bostäder, barnomsorgslokaler, skolor och kontor inte uppnår
acceptabel standard.
I betänkandet pekar man på att utvecklingen på bygg- och
materialsidan de senaste decennierna har lett till helt nya
material och problem med kemikalieavgivning. Ny byggteknik och
nya byggnadsmetoder har inneburit fukt och mögelskador.
Energisparandet har lett till täta hus och kvalstertillväxt. I
kontorslokaler och liknande har återluft och heltäckande
textilmattor varit vanligt förekommande. Städningen har
försämrats. Detta i kombination med dåligt fungerande
ventilation och låg luftväxling har resulterat i en ur hygienisk
synpunkt undermålig inomhusluft. Detta gäller i synnerhet
barnens miljöer men också bostäder och kontor.
Brister i barns miljö tillmäts i allergiutredningens
betänkande stor betydelse för allergiutvecklingen, dels på grund
av den höga allergi-/överkänslighetsfrekvensen bland barn
(vart tredje skolbarn), dels på grund av de uppenbara bristerna
i barnens miljöer men också med utgångspunkt från kunskap om
barns känsliga immunsystem.
Från landets största arbetsplats, skolan, med 1,3 miljoner
elever och ca 200 000 anställda har det kommit många
larmrapporter de senaste åren om att elever vistas i
hälsovådliga lokaler. Larmen avser mögel, fukt i golv, väggar
och tak och eftersatt underhåll, men framför allt dålig eller
obefintlig ventilation och bristande städning. Från
skolhälsovården framhålls att detta medför problem för
allergiska barn i skolan (betänkandet s. 145--152).
Utskottets bedömning
Som framgått av den här lämnade redovisningen har flertalet av
de frågor om barns miljö som tas upp i de nu aktuella motionerna
varit föremål för utredning i olika sammanhang. Utskottet anser
mot bakgrund härav att det inte behövs något initiativ av
riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So308 (mp) yrkande
1 och 1990/91:So474 (s) yrkandena 1--4. Motionerna avstyrks
därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förebyggande barn och ungdomsvård
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So222 yrkandena
8, 9 och 12, 1990/91:So226 yrkande 2, 1990/91:So425,
1990/91:So466, 1990/91:So631 yrkande 4 och 1990/91:So632
yrkande7,
2. beträffande behovet av utbildningsinsatser
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So222 yrkande 3 och
1990/91:So237 yrkande 2,
3. beträffande Minimal Brain Dysfunction
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkande 3 och
1990/91:So493,
4. beträffande barnolycksfall
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So222 yrkandena 1 och
2 och 1990/91:So327,
5. beträffande sexuella övergrepp mot barn m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So222 yrkande 11,
1990/91:So225, 1990/91:So226 yrkande 4, 1990/91:So250,
1990/91:So311 yrkande 2,
6. beträffande barnombudsman
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So226 yrkande 1,
1990/91:So247, 1990/91:So311 yrkande 1, 1990/91:So337 och
1990/91:So622 yrkande 4,
7. beträffande familjerådgivning
att riksdagen avslår motion 1990/91:So622 yrkande 2,
8. beträffande barn och ungdomspsykiatrin
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So222 yrkande 7,
1990/91:So333 yrkande 1 och 1990/91:So440,
9. beträffande psykologisk behandling i samband med
engagemang i sekter
att riksdagen avslår motion 1990/91:So515,
10. beträffande vårdnadsöverflyttningar
att riksdagen avslår motion 1990/91:So222 yrkandena 5 och 6,
11. beträffande behovet av dokumentation
att riksdagen avslår motion 1990/91:So222 yrkande 4,
12. beträffande brottsförebyggande insatser
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So276 yrkandena 1 och
2, 1990/91:So279 yrkandena 1 och 3, 1990/91:So319,
1990/91:So336 yrkande 9 och 1990/91:So525 yrkande 5,
13. beträffande öppenvårdsinsatser
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So276 yrkandena 4 och
5 och 1990/91:So287 yrkande 4,
14. beträffande ungdomsmottagningar
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So424 yrkande 1,
1990/91:So428 yrkande 3 och 1990/91:So451 yrkande 3,
15. beträffande barns talerätt i sociala mål
att riksdagen avslår motion 1990/91:So204,
16. beträffande FN-konventionen om barnets rättigheter
att riksdagen avslår motion 1990/91:So632 yrkande 8,
17. beträffande barns miljö
att riksdagen avslår motion 1990/91:So308 yrkande 1 och
1990/91:So474.
Stockholm den 5 november 1991
På socialutskottets vägnar
Bo Holmberg
I beslutet har deltagit:
Bo Holmberg (s), Sten Svensson (m), Göte Jonsson (m), Anita
Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh
(c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingela Thalén
(s), Johan Brohult (nyd), Jan Andersson (s), Leif Carlson (m),
Maj-Inger Klingvall (s) och Chatrine Pålsson (kds).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning1
Motionerna1
Utskottet6
Förebyggande barn- och ungdomsvård6
Behovet av utbildningsinsatser10
Minimal Brain Dysfunction (MBD)12
Barnolycksfall13
Sexuella övergrepp mot barn m.m.16
Barnombudsman20
Familjerådgivning21
Barn- och ungdomspsykiatrin22
Psykologisk behandling i samband med engagemang i sekter25
Vårdnadsöverflyttningar26
Behovet av dokumentation29
Olika brottsförebyggande insatser31
Öppenvårdsinsatser34
Ungdomsmottagningar37
Barns talerätt i sociala mål39
FN-konventionen om barnets rättigheter40
Barns miljö40
Hemställan43