Socialförsäkringsutskottets betänkande
1991/92:SFU05

Vissa socialförsäkringsfrågor


Innehåll

1991/92
SfU5

FEMTE HUVUDTITELN
Tilläggsbudget I

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1991/92:40 med vissa
kompletterande förslag som har samband med de nya bestämmelser
om rehabilitering och rehabiliteringsersättning som träder i
kraft den 1 januari 1992 och den sjuklönereform som samtidigt
genomförs. I betänkandet behandlas också proposition 1991/92:72
med förslag till ytterligare sänkning av
sjukförsäkringsavgiften.
Utskottet tillstyrker förslag i proposition 40 om sjukperiod.
Återstående problem som hänger samman med begreppet sjukperiod
har ännu inte kunnat lösas. Bl.a. har de sänkta
kompensationsnivåerna inom sjukförsäkringen medfört att det
blivit svårare för försäkringskassorna att motivera sjukskrivna
personer att återvända till arbetsplatsen för ett arbetsförsök.
Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma till
riksdagen med förslag som undanröjer att
sjukförsäkringssystemet blir rehabiliteringshämmande. Utskottet
pekar därvid på ett motionsförslag (s) om att det bör anses som
fortsättning på samma sjukfall om en person åter insjuknar inom
fem dagar.
En arbetstagares rätt till sjuklön är till skillnad från vad
som gäller inom sjukförsäkringen inte begränsad för den som
vistas utomlands. Med anledning av en motion (m, fp, c och kds)
uttalar utskottet att för rätten till sjuklön vid
utlandsvistelse bör gälla samma begränsningar som för rätten
till sjukpenning.
I proposition 40 föreslås en ändring i
sekretessbestämmelserna  så att försäkringskassan skall kunna
lämna ut uppgift till arbetsgivaren om vad som framkommit vid
en sjukkontroll som sker under en sjuklöneperiod. Utskottet
anser med anledning av motioner (s och v) att det endast kan
bli fråga om att försäkringskassan får meddela arbetsgivaren
kassans bedömning av huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är
nedsatt på grund av sjukdom och nedsättningens omfattning.
Däremot skall arbetsgivaren inte kunna få uppgift om diagnosen
i ett sjukkontrollärende.
En arbetsgivare med en sammanlagd lönekostnad på högst 60
basbelopp per år kan hos försäkringskassan teckna försäkring
mot kostnader för sjuklön. Utskottet föreslår med anledning av
en motion (m, fp, c och kds) att lönekostnadsgränsen höjs till
90 basbelopp.
I proposition 40 anges att den beredning ännu inte är
genomförd som fordras för att regeringen i enlighet med
riksdagens begäran skall kunna lägga fram förslag om lösning av
de problem som gränsdragningen mellan arbetstagar- och
uppdragstagar/egenföretagarbegreppen kan medföra. Utskottet
anser att det inte kan accepteras att en enskild person kan
drabbas av att hamna utanför såväl sjuklöne- som
sjukförsäkringssystemet. Innan gränsdragningsfrågorna kan lösas
på ett säkrare sätt bör därför försäkringskassan ha möjlighet
att utge ersättning i avvaktan på att tvisten löses huruvida
det föreligger ett arbetstagarförhållande eller inte.
Ersättningen bör utges på samma sätt som den sjuklönegaranti
som införts för de fall då arbetsgivare och arbetstagare är
oense om arbetsförmågans nedsättning.
Sjuklönereformen är avsedd att vara kostnadsneutral för
arbetsgivarna som grupp. Riksdagen har tidigare beslutat om en
sänkning av arbetsgivaravgiften från 10,10 till 8,20 % av
avgiftsunderlaget fr.o.m. den 1 januari 1992. I proposition 72
föreslås en ytterligare sänkning till 7,8 %, vilket utskottet
tillstyrker. Utskottet förutsätter att regeringen uppmärksamt
följer kostnadsutvecklingen för arbetsgivare och försäkringen
och återkommer till riksdagen om det visar sig att en
ytterligare justering av avgiften behövs.
Utskottet tillstyrker förslag om att den sjukpenninggrundande
inkomsten skall kunna ändras redan från det försäkringskassan
får kännedom om ändrade inkomstförhållanden m.m. och inte som
nu tidigast 14 dagar därefter. När sjukpenning utbetalas
omedelbart efter eller jämsides med sjuklön skall ändringen
även kunna få viss retroaktiv verkan.
I betänkandet behandlas även förslag om ersättning för
resekostnader i samband med kommunal primärvård och om kommuns
kostnadsansvar för vissa förbrukningsartiklar för den som
vistas på s.k. lokalt sjukhem som kommunen tagit över från
landstinget.
I proposition 40 föreslås också att samordningstiden inom
arbetsskadeförsäkringen förlängs från 90 dagar till 180 dagar
för skada som visar sig den 1 januari 1992 eller senare.
Utskottet anser att rehabiliteringshinder bör undanröjas så
långt det är möjligt, och utskottet tillstyrker därför
förslaget.
Även under år 1992 skall folkpensionärer som inte når upp
till socialstyrelsens socialbidragsnorm kunna få särskilt
kommunalt bostadstillägg.
Riksdagen har tidigare uttalat att ersättning från
neurosedynskadefonden inte skall beaktas vid inkomstprövningen
för kommunalt bostadstillägg till folkpension. Utskottet lägger
nu fram lagförslag härom.
Slutligen tillstyrker utskottet förslag om att vissa typer av
ärenden skall avgöras av tjänsteman i försäkringskassan.
Reservationer (s) har avgivits beträffande höjningen av
lönekostnadsgränsen för återförsäkring för sjuklönekostnader,
förlängningen av samordningstiden inom arbetsskadeförsäkringen
och utgångspunkten för översynen av arbetsskadeförsäkringen.
Särmening (v) har avgivits beträffande sänkningen av
sjukförsäkringsavgiften, förlängningen av samordningstiden inom
arbetsskadeförsäkringen och utgångspunkten för översynen av
arbetsskadeförsäkringen samt beträffande höjd grundpension.

Propositionerna

Proposition 1991/92:40
I proposition 1991/92:40 om vissa socialförsäkringsfrågor,
m.m. har regeringen (socialdepartementet) föreslagit att
riksdagen
dels antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1991:421) om ändring i lagen
(1990:1466) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1991:1040) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
4. lag om ändring i lagen (1991:1048) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
5. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård,
6. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare,
7. lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring,
8. lag om ändring i lagen (1991:1042) om ändring i lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
9. lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,
10. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
11. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,
12. lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av
ärenden om bilstöd till handikappade,
13. lag om fortsatt giltighet av lagen (1991:162) om särskilt
kommunalt bostadstillägg till folkpension,
14. lag om ändring i lagen (1990:1467) om ändring i lagen
(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,
15. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,
16. lag om ändring i utsökningsbalken,
17. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
18. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
dels under femte huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till
kommunala bostadstillägg till folkpension på tilläggsbudget I
till statsbudgeten för budgetåret 1991/92 anvisar ett
förslagsanslag på 25000000 kr.
Proposition 1991/92:72
I proposition 1991/92:72 om sänkt socialavgift till
sjukförsäkringen har regeringen (socialdepartementet)
föreslagit att riksdagen antar lag om ändring i lagen
(1991:1236) om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.
Lagförslagen 1, 2, 5--13 och 16--18 i proposition 1991/92:40
återfinns som bilaga 1 till betänkandet. Beträffande
lagförslagen 3, 4, 14 och 15 i proposition 1991/92:40 och
lagförslaget i proposition 1991/92:72 lägger utskottet fram
egna förslag som återfinns i bilaga 2 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1991/92:40
1991/92:Sf10 av Gullan Lindblad m.fl. (m, fp, c, kds) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att sjuklön vid vistelse utomlands bör gälla vistelse i
konventionsländer, arbete med anknytning till i riket bedriven
verksamhet eller sjöman på svenskt handelsfartyg,
2. att riksdagen beslutar att möjligheten att teckna
försäkring för oförutsett höga kostnader för sjukfrånvaro bör
omfatta företag med en lönesumma motsvarande 90 basbelopp,
3. att riksdagen beslutar att försäkringskassans skyldighet
gentemot arbetsgivare vid rehabiliteringsutredningar med upp
till 15 anställda regleras i lagtexten i enlighet med vad i
motionen anförts.
1991/92:Sf11 av Fredrik Reinfeldt (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rapporteringsskyldigheten av korta
sjukfall.
1991/92:Sf12 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sjukkontroll under löneperiod,
2. att riksdagen avslår proposition 1991/92:40 vad avser
förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grunden för en utredning om en
översyn av arbetsskadeförsäkringen.
1991/92:Sf13 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om begreppet sjukperiod i lagen om allmän
försäkring.
1991/92:Sf14 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändringar i
7kap. 7§ sekretesslagen och 11§ lagen om sjuklön enligt
vad i motionen anförts om risken för integritetskränkningar,
2. att riksdagen avslår regeringens förslag om förlängning
av samordningstiden mellan arbetsskadeförsäkringen och den
allmänna sjukförsäkringen enligt vad i motionen anförts om
negativa konsekvenser för försäkringstagarna,
3. att riksdagen hos regeringen begär ett påskyndande av en
utredning om en ny grundpension,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett statligt övertagande av ansvaret
för pensionärernas boendekostnader.
1991/92:Sf15 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att slopa arbetsgivarnas uppgiftsskyldighet gentemot
riksförsäkringsverket vad gäller de sjukfall som avslutats inom
sjuklöneperioden.
Motion väckt med anledning av proposition 1991/92:72
1991/92:Sf16 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1991/92:72
om sänkt socialavgift till sjukförsäkringen,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, hos regeringen
begär att införandet av en sjuklöneperiod träder i kraft först
den 1 juli 1992 enligt vad i motionen anförts om problemen för
småföretagen.

Utskottet

Rehabilitering
Allmänt om rehabilitering
Den 1 januari 1992 träder nya bestämmelser om rehabilitering
i kraft (prop. 1990/91:141, SfU16, rskr. 303). Enligt de nya
bestämmelserna får arbetsgivaren ett större och tydligare
ansvar än för närvarande för de anställdas rehabilitering.
Arbetsgivaren skall, om det inte framstår som obehövligt,
påbörja en rehabiliteringsutredning i första hand när en
anställd har varit helt eller delvis frånvarande från sitt
arbete på grund av sjukdom under mer än fyra veckor eller har
haft stor frånvaro i form av korta sjukdomsperioder.
Utredningen, som skall göras i nära samråd med den anställde,
skall tillställas försäkringskassan senast åtta veckor efter
sjukanmälningsdagen.
I arbetsgivarens ansvar skall också ingå att vidta de
arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras
inom eller i anslutning till den egna verksamheten.
Inriktningen bör vara att den anställde skall beredas fortsatt
arbete hos arbetsgivaren.
Försäkringskassan skall samordna och utöva tillsyn över de
insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten.
Försäkringskassan skall ansvara för att rehabilitering kommer
till stånd när arbetsgivare saknas eller inte fullgör sina
åtaganden. I vissa fall kan det förekomma att försäkringskassan
övertar ansvaret för rehabiliteringsutredningen.
Försäkringskassan skall upprätta en rehabiliteringsplan om
den försäkrade är i behov av någon arbetslivsinriktad
rehabiliteringsåtgärd. Under den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen kan den försäkrade få rehabiliteringspenning
med 100 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. Särskilt
bidrag kan utges för bl.a. vissa kursavgifter och resekostnader
i samband med rehabiliteringen.
I proposition 1991/92:40 läggs bl.a. fram vissa
kompletterande förslag som rör rehabilitering.
Rehabiliteringsutredning
Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring (AFL) regleras närmare i den nya 22 kap. 3
§. Enligt detta lagrum skall arbetsgivaren i samråd med den
försäkrade svara för att dennes behov av rehabilitering snarast
klarläggs och för att de åtgärder vidtas som behövs för en
effektiv rehabilitering. I samma paragraf anges att
arbetsgivaren skall påbörja en rehabiliteringsutredning, om det
inte framstår som obehövligt, när en anställd har varit helt
eller delvis frånvarande från sitt arbete på grund av sjukdom
under mer än fyra veckor eller har haft stor frånvaro i form av
korta sjukdomsperioder. Rehabiliteringsutredning skall även
påbörjas när den anställde begär det.
I motion Sf10 (yrkande 3) anför Gullan Lindblad m.fl.
(m, fp, c, kds) att arbetsgivare med upp till 15 anställda
bör få rätt att, om de så önskar, få rehabiliteringsutredningar
utförda av försäkringskassan. Därmed undviks risken för
oklarheter och kompetenstvister liksom faran att mindre
arbetsgivare belastas på ett sätt som ingen tjänar på.
Härigenom bör man också kunna undvika att en särskild
organisation för dessa ändamål behöver byggas upp på mindre
arbetsplatser. Motionärerna begär att riksdagen beslutar i
enlighet härmed.
Utskottet har förståelse för att rehabiliteringsansvaret,
särskilt inledningsvis, kan medföra vissa praktiska problem för
arbetsgivare med få anställda. Utskottet vill därför, liksom i
betänkandet 1990/91:SfU16, erinra om att det ansvar som åläggs
arbetsgivaren i 22 kap. 3 § AFL inte innebär att arbetsgivaren
måste göra rehabiliteringsutredningen själv. Det är i stället
naturligt att han tar företagshälsovården till hjälp, och det
finns enligt utskottets mening anledning räkna med att allt
fler små arbetsgivare kommer att vara anslutna till sådan
hälsovård. Utskottet vill också erinra om att avsikten är att i
enskilda ärenden skall samarbetet mellan olika ansvariga inom
området i allt väsentligt ske genom att handläggare och andra
hos de rehabiliteringsansvariga samarbetar med varandra direkt.
Utskottet har tidigare också understrukit vikten av att
hanteringen av rehabiliteringsärenden vid försäkringskassorna
inte formaliseras. Enligt utskottets mening bör detta skapa
goda förutsättningar för att enskilda företagare på ett enkelt
sätt skall kunna få information och vägledning i arbetet med
rehabiliteringsutredningar.
I betänkandet 1990/91:SfU16 anförde utskottet emellertid att
man måste räkna med att en arbetsgivare inte alltid kommer att
fullgöra sina åligganden. Det kan också förekomma fall då
arbetsgivaren, t.ex. på grund av att han inte får tillgång till
uppgifter om vad som förorsakar den anställdes arbetsoförmåga,
inte kan göra en fullständig rehabiliteringsutredning. I dessa
fall blir det försäkringskassan som får ta över ansvaret för
att rehabiliteringsbehovet utreds och rehabiliteringsåtgärder
vidtas resp. att utredningen kompletteras. Utskottet ansåg att
det fanns skäl att överväga om arbetsgivaren i de fall han inte
fullgjort vad som rimligen kan begäras av honom skall kunna
åläggas att betala kostnaden för den rehabiliteringsutredning
som försäkringskassan gör i arbetsgivarens ställe. Enligt
utskottets mening borde regeringen närmare utreda denna fråga.
Utskottet ansåg att en sådan form av åläggande skulle motverka
risken för att arbetsgivaren lastar över utredningskostnaden på
försäkringskassan. Vidare skulle arbetsgivarens och
försäkringskassans ansvar härigenom få en tydligare
avgränsning. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening
regeringen till känna.
Utskottet konstaterar att proposition 1991/92:40 inte
innehåller några förslag om ett sådant kostnadsansvar. En
möjlighet för försäkringskassan att begära betalning för den
rehabiliteringsutredning som kassan ombesörjer skulle enligt
utskottets mening i viss mån tydliggöra förutsättningarna för
försäkringskassans bistånd till arbetsgivaren i
rehabiliteringsarbetet. Utskottet förutsätter att regeringen i
enlighet med riksdagens tidigare beslut snarast låter utreda
denna fråga, och något tillkännagivande med anledning av motion
Sf10 yrkande 3 är därför inte påkallat.

Medicinsk rehabilitering
Enligt nuvarande bestämmelser har försäkringskassan enligt 2
kap. 11 § AFL ett ansvar att se till att de åtgärder vidtas som
behövs för att förkorta en försäkrads sjukdomstid eller för att
helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av
arbetsförmågan. Enligt 3 kap. 8 § andra stycket AFL kan
sjukpenning utges till den som är föremål för åtgärd av
beskaffenhet som anges i 2 kap. 11 § i den mån den försäkrade
på grund av åtgärden är förhindrad att arbeta. De åtgärder som
avses i 2 kap. 11 § kan vara såväl medicinska som
yrkesinriktade eller av social art.
Enligt de nya bestämmelserna i 22 kap. 7 § AFL kan
rehabiliteringsersättning utges vid arbetslivsinriktade
åtgärder som är sådana att de förutsätter en aktiv medverkan
från den försäkrades sida. I proposition 1990/91:141 angavs att
tid under vilken den försäkrade genomgår enbart medicinsk
behandling eller medicinsk rehabilitering inte borde berättiga
till rehabiliteringsersättning. Inkomstbortfallet under sådan
tid borde ersättas genom sjukpenning. Deltagande i viss
medicinsk behandling, t.ex. sjukgymnastik, under tid som
arbetslivsinriktad rehabilitering pågick borde dock inte
utesluta att rehabiliteringsersättning kunde utges. I
propositionen anfördes vidare att om bestämmelserna om
rehabiliteringspenning togs in i 22 kap. 7 § AFL blev 2 kap. 11
§ AFL obehövlig och borde upphävas. Även den nuvarande lydelsen
av 3 kap. 8 § andra stycket borde upphöra att gälla.
Utskottet ansåg däremot att, om såväl 2 kap. 11 § som 3 kap.
8 § andra stycket AFL skulle upphöra att gälla, skulle
sjukpenning vid medicinsk behandling och medicinsk
rehabilitering endast kunde utges i förhållande till den
faktiska nedsättningen av arbetsförmågan. Utskottet noterade
därvid att den då föreslagna nya 3 kap. 7 b § AFL endast avsåg
sjukdomsförebyggande behandling. Motsvarigheten till nuvarande
bestämmelse i 3 kap. 8 § andra stycket jämförd med 2 kap. 11 §
borde därför införas i lagen om allmän försäkring såvitt avsåg
rätten till sjukpenning vid medicinsk behandling och medicinsk
rehabilitering. Enligt utskottets mening kunde det dock vara
lämpligt att samtidigt strama upp tillämpningen och reglera de
närmare förutsättningar som borde gälla för rätt till sådan
sjukpenning. Regeringen borde i denna fråga återkomma till
riksdagen med lagförslag som skulle kunna träda i kraft den 1
januari 1992. Riksdagen gav som sin mening regeringen till
känna  vad utskottet sålunda anfört.
I propositionen anförs att 3 kap. 7 b § AFL skall avse rätt
till sjukpenning för en försäkrad som utan att arbetsförmågan
är nedsatt med minst en fjärdedel genomgår en medicinsk
behandling eller medicinsk rehabilitering som är avsedd att
helt eller delvis förebygga sjukdom eller nedsättning av
arbetsförmågan om ett deltagande i behandlingen eller
rehabiliteringen hindrar honom från att arbeta. I propositionen
anges att ett klargörande bör ske genom att den beslutade
lydelsen av 7 b § ändras så att det uttryckligen anges att det
skall vara fråga om förebyggande medicinsk behandling eller
medicinsk rehabilitering. Förutsättningarna i övrigt för att få
sjukpenning enligt 7 b § föreslås inte ändrade.
I propositionen läggs också fram förslag till ändring i 20
kap. 3 § AFL så att indragning eller nedsättning av sjukpenning
eller förtidspension skall kunna ske om en försäkrad utan
giltig anledning vägrar att underkasta sig sådan behandling
eller rehabilitering som avses i 3 kap. 7 b § AFL, under
förutsättning att han erinrats om denna påföljd.
Utskottet gör följande bedömning.
Enligt propositionen skall 3 kap. 7 b § AFL omfatta såväl den
som  behöver sjukdomsförebyggande behandling som den som
genomgår sådan medicinsk behandling eller medicinsk
rehabilitering som nu ersätts enligt 3 kap. 8 § andra stycket
AFL. Utskottet föreslår att, till den del det inte är fråga om
sjukdomsförebyggande behandling, åtgärden beskrivs som en
åtgärd som avser att förkorta sjukdomstiden eller att helt
eller delvis förebygga eller häva nedsättning av
arbetsförmågan. Detta motsvarar det uttryck som används i 22
kap. 7 § AFL om arbetslivsinriktad rehabilitering och motsvarar
också det begrepp som används i den nuvarande lydelsen av 2
kap. 11 § AFL.
Utskottet anförde i sitt betänkande 1990/91:SfU16 att det
vore lämpligt att strama upp tillämpningen och reglera de
närmare förutsättningar som borde gälla för rätt till
sjukpenning i dessa situationer. I likhet med vad som föreslås
i propositionen anser utskottet att detta lämpligen bör ske
genom att ett villkor för ersättning skall vara att
behandlingen eller rehabiliteringen har ordinerats av läkare
och ingår i en av försäkringskassan godkänd plan.
När lagrummet nu skall omfatta även de tidigare medicinska
s.k. 2:11-åtgärderna anser utskottet det mindre lämpligt att
som förutsättning för ersättning kräva att den försäkrade
behöver avstå från förvärvsarbete och går miste om
förvärvsinkomst. Avsikten är inte att ändra förutsättningarna
för t.ex. en arbetslös att få sjukpenning i dessa sammanhang.
Det bör vara tillräckligt att det av paragrafens andra stycke
följer att den försäkrade på grund av behandlingen eller
rehabiliteringen skall vara förhindrad att förvärvsarbeta i
viss utsträckning.
Lagrummet ger som nämnts även rätt till sjukpenning då den
försäkrade deltar i en sjukdomsförebyggande behandlingsåtgärd.
Om sjukpenning vid sådan åtgärd anförde utskottet i sitt
betänkande 1990/91:SfU16 att det krävs att en läkare på
grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet har konstaterat
att den försäkrade har en förhöjd sjukdomsrisk. Den sjukdom som
kan befaras uppkomma skall vara av sådan art att den kan
förväntas leda till nedsättning av arbetsförmågan. Vidare skall
läkaren ha ordinerat deltagandet i behandlingen, som
naturligtvis skall vara lämpad för att minska sjukdomsrisken.
Behandlingen skall ingå i en plan, som skall godkännas av
försäkringskassan. Något enstaka besök berättigar inte till
ersättning.
Till följd av ändringen i 3 kap. 7 b § AFL föreslår
regeringen att i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
(LAF) anges att under tid som den försäkrade är föremål för
sådan behandling eller rehabilitering som avses i 3 kap. 7 b
§ AFL skall hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete
anses nedsatt även i den mån åtgärden hindrar honom att
förvärvsarbeta.
Utskottet föreslår att riksdagen antar utskottets förslag
till lydelse av 3 kap. 7 b § AFL (lagförslag 1 i bilaga 2).
Vidare tillstyrker utskottet regeringens förslag till ny
lydelse av 20 kap. 3 § andra stycket AFL och 6 kap. 5 § LAF.
Utskottet föreslår att en hänvisning till 3 kap. 7 b § AFL
även tas in i 3 kap. 8 § andra stycket och 7 kap. 3 § AFL
(lagförslag 1 i bilaga 2).

Rehabiliteringspenning
I proposition 1991/92:40 föreslås att utmätning och införsel
skall kunna ske i rehabiliteringspenning.
Vidare föreslås att den som uppbär fosterbarnsersättning
eller jämförlig ersättning för tid då rehabiliteringspenning
utges skall få rätten till rehabiliteringspenning bedömd med
bortseende från fosterbarnsersättningen om barnet vårdas även
under rehabiliteringstiden. Detta bör anges i 22 kap. 12 § AFL.
Utskottet tillstyrker förslagen.

Sjukperiod
Regler om sjukperiod finns för närvarande i 3 kap. 8 § fjärde
stycket AFL. Här anges att med sjukperiod anses tid, under
vilken en försäkrad i oavbruten följd lider av sjukdom som
avses i 7 §. Med anledning av sjuklönereformen har en
bestämmelse om sjukperiod införts i 3 kap. 1 § AFL. Enligt
denna skall sjukperioden enligt AFL också anses omfatta
sjuklöneperioden, om rätt till sjukpenning uppkommer i
omedelbar anslutning till utgången av en sjuklöneperiod.
I samband med att begreppet rehabilitering infördes i AFL gav
riksdagen regeringen till känna att det var angeläget att
begreppet sjukperiod belystes ytterligare (1990/91:SfU16, rskr.
303). Regeringen borde överväga om och i vilken form särskilda
föreskrifter i frågan borde utfärdas. Utskottet anförde bl.a.
att det enligt utskottets mening inte framgick om den som
uppbar rehabiliteringspenning skulle anses lida av sjukdom som
avses i 3 kap. 7 § AFL under tiden. Något hinder att uppbära
sjukpenning enligt detta lagrum på grund av en faktisk
nedsättning av arbetsförmågan under rehabiliteringstiden hade
inte föreskrivits. I stället angavs att
rehabiliteringspenningen skulle minska med vad den försäkrade
för samma tid uppbar i sjukpenning. Betydelsen av begreppet
sjukperiod hade enligt utskottet ökat genom de sänkta
kompensationsnivåer som gällde inom sjukpenningförsäkringen
fr.o.m. den 1 mars 1991. Utskottet anförde att de sänkta
kompensationsnivåerna under de 90 första dagarna av en
sjukperiod hade medfört att det bl.a. blivit svårare för
försäkringskassorna att motivera sjukskrivna personer att
återvända till arbetsplatsen för ett arbetsförsök eftersom --
om arbetsförsöket misslyckades -- kompensationsnivån för
sjukpenningen sänktes under de följande tre månaderna. Om
arbetsförsöket avsåg högst tre fjärdedelar av en arbetsdag
ansåg försäkringskassan dock att samma sjukfall fortsatte.
Utskottet noterade också att frågan skulle komma att än mer
aktualiseras om riksdagen antog regeringens förslag om lagfäst
sjuklön enligt proposition 1990/91:181. Enligt förslaget till
lag om sjuklön skulle som sjukperiod anses sådan tid under
vilken arbetstagaren i oavbruten följd led av sjukdom som satte
ned arbetsförmågan. Något krav på nedsättning av arbetsförmågan
med minst en fjärdedel skulle inte gälla i detta fall.
Utskottet ansåg att begreppen sjukperiod och sjuklöneperiod
även komplicerades av den utvidgning av sjukpenningrätten som
föreslogs i 3 kap. 7 b § AFL. I sjuklönepropositionen angavs
nämligen att arbetstagaren inte hade rätt till sjuklön vid
frånvaro från arbetet i samband med behandling som syftade till
att förebygga sjukdom och nedsättning av arbetsförmågan.
I proposition 1991/92:40 läggs fram förslag om begreppet
sjukperiod. Regeringen föreslår att om en arbetslivsinriktad
rehabilitering enligt 22 kap. AFL avbryts på grund av sjukdom
skall sjukperioden anses ha löpt i oavbruten följd sedan den
första dagen med rehabiliteringspenning. Om rehabiliteringen
omedelbart föregåtts av en sjukperiod skall tiderna för sjukdom
och rehabilitering anses utgöra en sjukperiod. I sjukperiod
omfattas även tid med rätt till sjukpenning vid medicinsk
behandling eller medicinsk rehabilitering enligt 3 kap. 7 b §
AFL. Föredragande statsrådet anför att han inte är beredd att
för närvarande lägga fram ytterligare förslag rörande begreppet
sjukperiod. Frågan kommer att beredas av en särskild utredare
som skall utarbeta förslag om införande av karensdagar i
sjukförsäkringen m.m.
I motion Sf13 hänvisar Doris Håvik m.fl. (s) till att
utskottet i sitt betänkande 1990/91:SfU16 angav att de sänkta
kompensationsnivåerna inom sjukförsäkringen under de 90 första
dagarna av en sjukperiod har medfört att det blivit svårare för
försäkringskassorna att motivera sjukskrivna personer att
återvända till arbetsplatsen för ett arbetsförsök. Enligt
motionärerna behövs omedelbara åtgärder för att undvika denna
effekt. Motionärerna föreslår att det skall anses som samma
sjukperiod om en person insjuknar på nytt inom fem
kalenderdagar från närmast föregående dag med sjukpenning, och
detta bör gälla fr.o.m. den 1 januari 1992. Motionärerna begär
ett tillkännagivande härom.
Utskottet delar regeringens uppfattning att en sammanhängande
period med sjukpenning och rehabiliteringspenning bör anses som
en och samma sjukperiod enligt AFL. Utskottet tillstyrker
förslaget men föreslår vissa ändrade formuleringar i lagtexten.
Utskottet lägger fram förslag till ny lydelse av 3 kap. 8 §
fjärde stycket AFL och ett nytt femte stycke i paragrafen
(lagförslag 1 i bilaga 2).
Utskottet beklagar att övriga problem som hänger samman med
begreppet sjukperiod ännu inte har kunnat lösas och utskottet
vidhåller sin tidigare uppfattning att begreppet sjukperiod bör
belysas ytterligare. Utskottet anser det emellertid viktigt att
de ändrade kompensationsnivåerna inom sjukförsäkringen inte
medför att systemet blir rehabiliteringshämmande. Regeringen
bör därför snarast möjligt återkomma till riksdagen med förslag
som undanröjer sådana effekter. Utskottet vill här peka på den
lösning som föreslås i motion Sf13. Utskottet vill också erinra
om att utskottet i samband med behandlingen av proposition
1990/91:181 förutsatte att en form av sammanläggningsregel inom
sjuklönesystemet skulle komma att beröras i samband med
belysningen och övervägandena om begreppet sjukperiod.
Vad utskottet sålunda anfört bör med anledning av motion Sf13
ges regeringen till känna.

Sjukpenningberäkning m.m. vid avbrott i rehabilitering
Även om rehabiliteringsperioden enligt ovan skall ingå i
sjukperioden kan det bli aktuellt att betala ut sjukpenning
under de första 14 dagarna av en sjukperiod i de fall en
arbetsgivarperiod inte löper. Enligt 3 kap. 10--10 b §§ AFL
utges sjukpenning endast för de dagar den försäkrade skulle ha
förvärvsarbetat om han inte hade varit sjuk och sjukpenningen
beräknas i förekommande fall i förhållande till det antal
timmar som förvärvsarbete skulle ha utförts.
Utskottet ansåg vid behandlingen av proposition 1990/91:141
att den som på grund av sjukdom avbryter en rehabilitering
skall ha rätt till sjukpenning under sjukdomstiden även under
den tid ersättningen enligt huvudregeln skall beräknas som s.k.
timsjukpenning. Utskottet ansåg det lämpligt att ersättningen
därvid beräknades per kalenderdag på samma sätt som gäller för
t.ex. den som är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut.
Utskottet föreslog även att den tillfälliga föräldrapenningen
borde beräknas per kalenderdag för den som måste avbryta en
rehabilitering på denna grund. Utskottet ansåg att regeringen
borde återkomma med lagförslag även i dessa delar. Motsvarande
ändringar torde erfordras även beträffande ersättningen för
närståendevård och arbetsskadesjukpenningen. Vad utskottet
anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
I propositionen föreslås att sjukpenning skall beräknas per
kalenderdag för tid då annars rehabiliteringspenning skulle ha
uppburits. Även tillfällig föräldrapenning, närståendepenning,
smittbärarpenning och arbetsskadesjukpenning skall
kalenderdagberäknas.
Bestämmelserna om sjukpenningberäkning tas in i 3 kap. 10 c §
AFL. I paragrafen hänvisas till att sjukpenning i dessa
situationer skall beräknas enligt 3 kap. 4 § första stycket
AFL. I 4 § första stycket 1 anges att sjukpenning utges med 65
% för de första tre dagarna med sjukpenning i varje
sjukperiod. Enligt utskottets uppfattning är avsikten att även
den som tidigare enbart uppburit rehabiliteringspenning i samma
sjukperiod skall få sjukpenning beräknad med utgångspunkt i när
sjukperioden inleddes. Utskottet föreslår därför att i 3 kap.
10 c § tas in ett nytt tredje stycke vari anges att med
sjukpenning i 4 § första stycket 1 skall i detta avseende
jämställas rehabiliteringspenning. Med denna ändring
tillstyrker utskottet propositionen vad gäller
kalenderdagberäkning inom de nämnda ersättningsformerna.
Beträffande tillfällig föräldrapenning föreslås i
propositionen även en ändring i 4 kap. 12 § AFL. Här anges att
om föräldern för vård av barn eller motsvarande är förhindrad
att delta i rehabilitering enligt 22 kap. AFL skall detta
jämställas med avstående från förvärvsarbete vid tillämpning av
bestämmelserna om tillfällig föräldrapenning.
Principen i det s.k. timsjukpenningsystemet är att
sjukpenning inte utges under dagar då den föräkrade inte skulle
ha arbetat eller då han är kompensationsledig eller tjänstledig
av annan orsak. I proposition 1986/87:69 (s. 38) angavs att det
i vissa fall finns skäl att utge sjukpenning även för dagar då
den försäkrade inte skulle ha arbetat. Detta gäller tid då den
försäkrade uppbär havandeskapspenning, föräldrapenning eller är
arbetslös och anmäld som arbetssökande på arbetsförmedling. Den
ersättning som uppbärs i dessa situationer träder i stället för
arbetsinkomst, och detta motiverar att sjukpenning utges vid
sjukdom. Eftersom det kunde vara svårt för den försäkrade att
avgöra hur han skulle ha arbetat om han inte hade varit sjuk
skulle sjukpenning i dessa fall beräknas per kalenderdag.
Beträffande den tillfälliga föräldrapenningen angavs (s. 48)
att motsvarande beräkningssätt borde gälla då den försäkrade
behöver utnyttja den tillfälliga föräldrapenningen. I lagen
angavs detta endast genom att i 4 kap. 14 a § AFL föreskrevs
att tillfällig föräldrapenning skulle kalenderdagberäknas i
dessa fall.
Regeringen har föreslagit att i 4 kap. 12 § AFL anges att för
den som är förhindrad delta i rehabilitering skall frånvaron
från rehabiliteringen jämställas med avstående från
förvärvsarbete vid tillämpning av bestämmelserna om tillfällig
föräldrapenning. Utskottet anser att tillfällig föräldrapenning
skall kunna utges till den som för att vårda barn eller
motsvarande är förhindrad att delta i en rehabilitering för
vilken han uppbär rehabiliteringspenning. Som framgår ovan
anges för närvarande inte i lagen vilka situationer -- bortsett
från studier med full lön -- som skall jämställas med avstående
från förvärvsarbete vid tillämpningen av bestämmelserna om
tillfällig föräldrapenning. Utskottet befarar därför att det
skulle kunna leda till oklarheter beträffande övriga
ersättningssituationer om man nu särskilt anger att avstående
från rehabilitering skall jämställas med avstående från
förvärvsarbete. Utskottet anser att det endast bör anges i 4
kap. 14 a § AFL att den tillfälliga föräldrapenningen skall
kalenderdagberäknas för den som annars skulle ha uppburit
rehabiliteringspenning. Utskottet konstaterar att denna
lagtekniska lösning motsvarar den som i propositionen föreslås
för rätt till ersättning för vård av närstående för den som är
förhindrad att delta i rehabilitering.
Utskottet har i detta sammanhang uppmärksammat att en ändring
borde ha införts i 3 kap. 1 § AFL med anledning av att
värnpliktiga under sin grundutbildning fr.o.m. den 1 juli 1991
har rätt till sjukpenning beräknad på inkomster i fritidsarbete
under tjänstgöringstiden, s.k. värnplikts-SGI (prop.
1990/91:102, FöU8, rskr. 285). Enligt utskottets mening bör
sjukpenning efter en sjuklöneperiod för värnpliktiga liksom för
studerande beräknas enligt timsjukpenningreglerna. För båda
grupperna bör dock gälla att sjukpenning efter en
sjuklöneperiod skall utges med 80 %. Således bör 3 kap. 10 a §
andra och tredje styckena inte tillämpas.
Utskottet lägger fram förslag till ny lydelse av 3 kap. 1 §
AFL (lagförslag 2 i bilaga 2).

Sjuklön
Allmänt om sjuklön
Enligt lagen (1991:1047) om sjuklön (prop. 1990/91:181,
SfU18, rskr. 372), som träder i kraft den 1 januari 1992, har
en arbetstagare rätt att under de första fjorton dagarna av ett
sjukdomsfall (sjuklöneperioden) behålla viss andel av den lön
och av de andra anställningsförmåner som han går miste om till
följd av sjukdomen. Andelen skall normalt vara 75% under de
första tre dagarna med sjuklön och 90% under de återstående
dagarna. Arbetstagare som på grund av sjukdom kan antas komma
att vara borta från arbetet i särskilt stor omfattning skall
dock kunna få sjuklön med 90% av förlorade förmåner även för
de första tre dagarna, och arbetsgivaren skall ha rätt till
ersättning från sjukförsäkringen för kostnaderna för
arbetstagarens sjuklön.
Vid tvister mellan arbetstagare och arbetsgivare om rätt till
sjuklön som gäller arbetsförmågans nedsättning skall
försäkringskassan kunna lämna ersättning från sjukförsäkringen
med ett skäligt belopp (sjuklönegaranti).
Sjuklönesystemet gäller endast dem som omfattas av ett
anställningsförhållande, således ej uppdragstagare eller
egenföretagare.
Företag med få anställda ges möjlighet att försäkra sig hos
försäkringskassan mot de sjuklönekostnader över en viss nivå
som företaget kan drabbas av.
I propositionen föreslås vissa kompletteringar till
bestämmelserna om sjuklön.

Sjuklön utomlands
En arbetstagares rätt till sjuklön enligt sjuklönelagen har
inte begränsats för den som vistas utomlands.
I motion Sf10 (yrkande 1) begär Gullan Lindblad m.fl.
(m, fp, c, kds) ett tillkännagivande om att en arbetsgivares
skyldighet att utge sjuklön när arbetstagaren vistas utomlands
endast bör gälla när arbetstagaren befinner sig i ett
konventionsland eller om arbetet bedrivs som ett led i en här i
riket bedriven verksamhet eller till sjöman på svenskt
handelsfartyg.
Fr.o.m. den 1 januari 1984 är rätten till sjukpenning från
sjukförsäkringen begränsad vid utlandsvistelse (prop.
1983/84:40, SfU 10, rskr. 85). Enligt 3kap. 15§ första
stycketeAFL utges inte sjukpenning för tid då den
försäkrade vistas utomlands. Undantag gäller dels om den
försäkrade insjuknar medan han utför arbete som ett led i en i
Sverige bedriven verksamhet eller som sjöman anställd på ett
svenskt handelsfartyg, dels om den försäkrade under pågående
sjukdom eller för rehabilitering har rest till utlandet med
försäkringskassans medgivande. Även om den försäkrade enligt
AFL inte har rätt till sjukpenning vid utlandsvistelse kan
sådan rätt föreligga på grund av någon av de konventioner om
social trygghet som Sverige har slutit.
Enligt utskottets mening bör för en arbetstagares rätt till
sjuklön vid utlandsvistelse gälla samma begränsningar som för
rätten till sjukpenning. Rätten till sjuklön bör därefter följa
de förändringar som sker för sjukpenningrätten. Om det s.k.
EES-avtalet medför förändringar i sjukförsäkringssystemet så
att sjukpenningrätten utvidgas vid vistelse i annat land bör
även rätten till sjuklön utvidgas i motsvarande mån. På samma
sätt bör om  Sverige ingår nya konventioner eller träffar avtal
om ändringar i tidigare konventioner en utvidgning av
sjukpenningrätten även medföra samma utvidgning av rätten till
sjuklön. Även en begränsning av sjukpenningrätten genom
konventionsavtal bör begränsa rätten till sjuklön vid
utlandsvistelse. Utskottet anser att regeringen snarast bör
återkomma till riksdagen med lagförslag i enlighet härmed.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av
motion Sf10 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.

Sjukkontroll
Enligt 11 § sjuklönelagen får försäkringskassan företa
sjukkontroll under sjuklöneperioden genom att
1. göra förfrågan hos arbetstagaren, arbetsgivaren, läkare
eller annan som kan antas kunna lämna behövliga uppgifter, och
2. besöka arbetstagaren.
I propositionen föreslås ett tillägg i 7 kap. 7 §
sekretesslagen (1980:100) innebärande att undantag från
sekretessen gentemot enskild får föreskrivas i lagstiftningen
om sjuklön. I propositionen föreslås också ett tillägg i 11 §
sjuklönelagen så att försäkringskassan utan hinder av sekretess
får lämna ut uppgift till arbetsgivaren om vad som framkommit
vid en sjukkontroll som sker under en sjuklöneperiod, om
uppgiften behövs för ställningstagande till arbetstagarens rätt
till sjuklön under sjuklöneperioden.
I motion Sf12 (yrkande 1) anför Doris Håvik m.fl. (s)
att det utgör ett oacceptabelt intrång i den enskildes
integritet om arbetsgivaren generellt får rätt att ta del av
resultatet av försäkringskassans sjukkontroll. Motionärerna
anser att arbetsgivaren bör få reda på oegentligheter som
upptäcks vid sjukkontrollen men att sekretess fortfarande skall
gälla uppgifter om diagnos i sjukfallet. Motionärerna begär ett
tillkännagivande härom.
Även Berith Eriksson m.fl. (v) anser i motion Sf14
(yrkande 1) att regeringens förslag ökar risken för
integritetskränkningar, och motionärerna begär avslag på
förslagen om ändring i 7 kap. 7 § sekretesslagen och 11 §
sjuklönelagen.
Utskottet konstaterar att genom den föreslagna ändringen i 7
kap. 7 § sekretesslagen kommer undantaget från sekretessen att
inte enbart syfta på den nu föreslagna ändringen i 11 §
sjuklönelagen utan även på den tidigare antagna 27 §
sjuklönelagen. I 27 § anges att i tvist om rätt till sjuklön
skall försäkringskassan på begäran av arbetsgivare,
arbetstagare, arbetstagarorganisation eller domstol yttra sig
huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av
sjukdom eller om nedsättningens omfattning.
Utskottet gör den bedömningen att det även efter en
sjukkontroll enligt sjuklönelagen endast kan bli fråga om att
försäkringskassan får meddela arbetsgivaren kassans bedömning
av huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av
sjukdom och om nedsättningens omfattning. Däremot skall inte
arbetsgivaren kunna få uppgift om diagnosen i ett
sjukkontrollärende eller andra uppgifter om hälsotillståndet
eller andra personliga förhållanden.
I regeringens förslag till tillägg i 11 § sjuklönelagen anges
att försäkringskassan får lämna ut uppgift om vad som
framkommit vid sjukkontrollen under förutsättning att uppgiften
behövs för ställningstagande till arbetstagarens rätt till
sjuklön. I motiveringen anges att försäkringskassan skall ha
möjlighet att vid behov föra resultatet av kontrollen vidare
till arbetsgivaren. Utskottet anser att det är mycket
väsentligt att ett undantag från en sekretessbestämmelse är så
tydligt utformad att det inte kan uppstå tveksamheter vid
tolkningen av detsamma. Som utskottet redan angivit kommer
försäkringskassan att endast få lämna ut uppgifter som
motsvarar dem kassan skall yttra sig över vid en tvist.
Utskottet föreslår därför att 11 § sjuklönelagen får en lydelse
som ansluter till 27 § samma lag.
Utskottet lägger fram förslag till ny lydelse av 11 §
sjuklönelagen (lagförslag 4 i bilaga 2) och tillstyrker
propositionens förslag till ändring i sekretesslagen. Härigenom
blir motion Sf12 yrkande 1 tillgodosedd. Utskottet avstyrker
däremot bifall till motion Sf14 yrkande 1.

Anmälnings- och uppgiftsskyldighet
Arbetsgivaren skall enligt 12 § sjuklönelagen till
försäkringskassan anmäla sjukdomsfall som har gett rätt till
sjuklön, om sjukfallet fortsätter efter sjuklöneperiodens
utgång. Sådan anmälan skall göras inom sju dagar från periodens
slut. Arbetsgivaren skall vidare rapportera till
riksförsäkringsverket om sjukdomsfall som gett rätt till
sjuklön men avslutats inom sjuklöneperioden. Sådana uppgifter
skall lämnas skriftligen senast vid utgången av den
kalendermånad som följer efter den under vilken
sjuklöneperioden löpte ut. Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, riksförsäkringsverket skall få föreskriva att
dessa uppgifter i stället skall lämnas till försäkringskassan
samt att uppgifterna får lämnas med hjälp av ADB-teknik.
I två motioner, Sf11 av Fredrik Reinfeldt (m) och Sf15
av Margitta Edgren (fp), begärs tillkännagivande om att
arbetsgivaren inte skall vara skyldig att rapportera sjukfall
som avslutats inom sjuklöneperioden. Motionärerna anför bl.a.
att behovet av sjukfallsstatistik kan tillgodoses genom
stickprov. Vad gäller risken för otillbörligt utnyttjande av
den tillfälliga föräldrapenningen kan den undvikas genom att
arbetsgivarinträde införs beträffande denna ersättningsform. I
motion Sf15 anges också att genom det ansvar arbetsgivaren har
för att rehabiliteringsutredning görs och överlämnas till
försäkringskassan fylls väl de behov av underlag som
försäkringskassan efterfrågar.
I proposition 1990/91:181 framhölls beträffande
arbetsgivarens rapporteringsskyldighet att
försäkringsadministrationen bör ha tillgång till en
ändamålsenlig sjukstatistik och att den också kan behöva en
riktig sjukhistorik för enskilda personer. Dessa uppgifter är
av värde från rehabiliteringssynpunkt och för att belysa
sjukfrånvaron i olika arbeten och arbetsmiljöer, bl.a. som
underlag för yrkesinspektionens bevakning av
arbetsmiljöinsatser m.m. En hög sjukfallsfrekvens indikerar
ofta brister i arbetsmiljö och arbetsorganisation hos den
enskilde arbetsgivaren. Uppgiftslämnandet borde inte få leda
till en betungande administration för den enskilde
arbetsgivaren och borde begränsas till att avse endast det
absolut nödvändiga för att tillgodose behovet av information.
Utskottet anförde i sitt betänkande 1990/91:SfU18 att det var
av mycket stor betydelse att en så grundläggande förändring av
systemet för ersättning vid sjukdom som sjuklöneförslaget
innebar följdes upp och att möjligheter fanns att värdera
förändringen. Detsamma gällde även i övrigt förändringar i
fråga om befolkningens hälsa och ohälsa. En rapportering även
av korta sjukfall i enlighet med regeringens förslag behövdes
därför enligt utskottets mening. Utskottet ansåg vidare att
rapporteringsskyldigheten enligt propositionen var så
administrativt enkel som för närvarande kunde begäras, men
utskottet utgick från att regeringen och riksförsäkringsverket
skulle komma att uppmärksamma möjligheter att ytterligare
förenkla administrationen.
Utskottet vill erinra om att det i proposition 1990/91:181
också påpekades att situationer kan uppkomma då det kan vara
oklart huruvida sjuklön eller föräldrapenning skall utges och
att en översyn av reglerna om tillfällig föräldrapenning därför
snarast borde komma till stånd.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning om
nödvändigheten av att sjukfallen rapporteras. För att
uppgifterna till statistiken skall bli så heltäckande som
möjligt är det dock viktigt att rapporteringsskyldigheten inte
blir administrativt betungande. Utskottet utgår liksom tidigare
från att regeringen och riksförsäkringsverket noga följer
utvecklingen och vid behov vidtar åtgärder för att förenkla
administrationen. Utskottet förutsätter att därvid även beaktas
resultatet av översynen av reglerna om tillfällig
föräldrapenning.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
Sf11 och Sf15.

Försäkringsmöjlighet för små företag
Små företagare har möjlighet att försäkra sig hos
försäkringskassan för kostnader över en viss nivå som följer av
skyldigheten att betala sjuklön. För rätt att teckna sådan
försäkring krävs att arbetsgivarens lönekostnader under ett
kalenderår inte beräknas överstiga summan av 60 basbelopp
enligt AFL, motsvarande ca 10 heltidsanställda. Vid beräkningen
av lönekostnaden bortses från avgifter enligt lagen (1981:691)
om socialavgifter och lagen (1982:423) om allmän löneavgift och
skatt enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt. De närmare
villkoren för försäkringen är intagna i förordningen
(1991:1395) om försäkring mot kostnader för sjuklön enligt 17 §
lagen (1991:1047) om sjuklön.
För försäkringen gäller bl.a. att den tecknas hos
försäkringskassan efter ansökan från arbetsgivaren.
Försäkringen löper per kalenderår med automatisk förlängning.
Försäkringskassan får säga upp försäkringen bl.a. om
försäkringstagaren medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat
oriktig eller vilseledande uppgift om ett förhållande som är av
betydelse för rätten att vara försäkrad eller för rätten till
ersättning från försäkringen. Avgiften för försäkringen utgör
en viss procentandel av arbetsgivarens på visst sätt beräknade
sammanlagda lönekostnader. Avgiften har av regeringen
fastställts till 1,6 % för år 1992. Avgift för följande år
fastställs av riksförsäkringsverket. Försäkringen ersätter
försäkringstagarens kostnader för sjuklön enligt 6 §
sjuklönelagen utom kostnaderna för de två första dagarna med
sjuklön i varje sjuklöneperiod. Försäkringen ersätter också
kostnaden för sociala avgifter m.m. på denna sjuklön.
I motion Sf10 (yrkande 2) anför Gullan Lindblad m.fl.
(m, fp, c, kds) att möjligheten för företag att försäkra sig
mot höga sjuklönekostnader bör omfatta företag med en lönesumma
motsvarande 90 basbelopp så att företag med upp till ca 15
anställda omfattas.
Utskottet anser det rimligt att företag med upp till ca 15
heltidsanställda skall kunna teckna försäkring mot
sjuklönekostnader. Utskottet föreslår därför att riksdagen med
bifall till motion Sf10 yrkande 2 beslutar att sådan försäkring
skall kunna tecknas av arbetsgivare vars sammanlagda
lönekostnader under ett kalenderår inte beräknas överstiga 90
gånger det för året gällande basbeloppet. Utskottet lägger fram
förslag till ändring i 17 § sjuklönelagen i enlighet härmed
(lagförslag 4 i bilaga 2).
Utskottet tillstyrker vidare regeringens förslag att lagen
(1927:77) om försäkringsavtal inte skall tillämpas på denna
försäkring hos försäkringskassan.
Arbetstagarbegreppet
Rätten till sjuklön enligt sjuklönelagen avser endast
arbetstagare. Om en arbetstagare har flera arbetsgivare åvilar
skyldigheten att utge sjuklön varje arbetsgivare för sig.
Uppdragstagare och egenföretagare omfattas inte av
sjuklönesystemet.
Utskottet anförde i sitt betänkande 1990/91:SfU18 att
möjligheterna att lösa de problem som gränsdragningen mellan
arbetstagar- och uppdragstagarbegreppen kan ge upphov till med
ett sjuklönesystem borde övervägas närmare. Dessa överväganden
borde i första hand göras inom regeringskansliet, och
regeringen borde därefter snarast återkomma till riksdagen med
de förslag som övervägandena gav anledning till. Vad utskottet
sålunda anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till
känna.
I proposition 1991/92:40 anges att den beredning som fordras
för att åstadkomma en lösning på vissa frågor kring
arbetstagarbegreppet ännu inte är genomförd. Föredragande
statsrådet avser att återkomma till regeringen med förslag
sedan behövligt underlag tagits fram. Han påpekar dock att
försäkringskassorna bör kunna bistå med vägledande upplysningar
och synpunkter i en del fall där oklarhet föreligger om den
försäkrades ställning i ersättningshänseende.
Enligt utskottets mening är det viktigt att enskilda inte
kommer att drabbas av de problem som gränsdragningen mellan
arbetstagar- och uppdragstagarbegreppen kan ge upphov till. I
utskottets betänkande 1990/91:SfU18, där dessa
gränsdragningsproblem utförligt redovisades, angavs följande.
Någon legal definition av arbetsgivar- eller
arbetstagarbegreppet föreslås inte med hänsyn till de
svårigheter som i andra sammanhang visat sig förbundna med en
sådan. I de flesta fall torde det enligt propositionen vara
enkelt att fastställa om ett anställningsförhållande
föreligger,  och om tvist uppkommer i frågan får den avgöras
efter vedertagna arbetsrättsliga principer.
Enligt vidare uttalanden i propositionen får
arbetstagarbegreppets innehåll läggas fast i rättstillämpningen
med utgångspunkt i en civilrättslig begreppsbestämning.
Gränsdragningen mellan arbetstagare å ena sidan och olika
former av uppdragstagare och självständiga företagare å den
andra torde så som numera allmänt sker i t.ex. arbetsdomstolens
praxis få göras på grundval av en helhetsbedömning av avtalet
mellan parterna och övriga omständigheter i fallet. Huruvida
den som åtagit sig att utföra ett arbete är arbetstagare eller
egenföretagare beror på omständigheterna. Av betydelse brukar
vara bl.a. om den som åtar sig arbetet är personligen
arbetsskyldig, vem som tillhandahåller material, maskiner o.d.
för arbetet, hur ersättningen för arbetet bestämts osv. Någon
uttänjning av arbetsgivar- och arbetstagarbegreppen på sätt som
stundom förekommit i socialförsäkringspraxis med hänsyn till
kraven på schablonlösningar inom socialförsäkringsområdet är
inte avsedd.
Också i fråga om begränsningen av rätten till sjukpenning på
grund av sjuklönerätt uttalas i propositionen att
gränsdragningen mellan arbetstagare å ena sidan och bl.a.
uppdragstagare å den andra oftast inte torde vålla några
bekymmer i ett sjukpenningärende. Någon gång kan emellertid
problem i detta avseende uppstå, bl.a. av det skälet att
sjukpenninggrundande inkomst av anställning också -- på grund
av schabloniseringar av arbetstagarbegreppet inom
socialförsäkringssystemet -- kan baseras på vissa
uppdragsersättningar. Eftersom den som är att anse som
arbetstagare i allmänhet kan få sjukpenning först fr.o.m. den
femtonde dagen i sjukperioden -- medan en uppdragstagare kan
vara berättigad därtill redan från den första sjukdagen --
måste försäkringskassan, såsom en preliminärfråga i
sjukpenningärendet, ta ställning till vilken kategori den
försäkrade tillhör. Om avgränsningsfrågan är mer svårbedömd kan
det inträffa att arbetsgivaren anser den försäkrade vara att
anse som uppdragstagare, och alltså inte berättigad till
sjuklön, medan försäkringskassan är tveksam till detta. I en
sådan situation kan det finnas skäl för kassan att tillämpa
20kap. 2a§ första meningen AFL. Enligt nämnda lagrum
skall kassan, om det inte utan betydande dröjsmål kan avgöras
om rätt till ersättning enligt AFL föreligger men det finns
sannolika skäl för att sådan rätt finns, besluta att ersättning
skall betalas ut med ett skäligt belopp om detta är av
väsentlig betydelse för den försäkrade.
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att det i de
flesta fall torde vara enkelt att fastställa om ett
anställningsförhållande föreligger. Risken är emellertid ändå
enligt utskottets uppfattning stor att många för de första
fjorton dagarna av ett sjukfall kan hamna mellan sjuklöne- och
sjukpenningsystemen på grund av att
arbetsgivaren/uppdragsgivaren anser att uppdragsförhållande
föreligger och försäkringskassan anser att
arbetstagarförhållande föreligger. Som utskottet senare kommer
att beröra närmare finns för de fall att arbetsgivare och
arbetstagare är oense om huruvida arbetstagarens arbetsförmåga
är nedsatt en s.k. sjuklönegaranti genom försäkringskassan.
Försäkringskassan skall också enligt samma regler som hittills
kunna utge preliminär ersättning i sjukpenningärenden. Vid
tvist om huruvida den försäkrade är arbetstagare eller
uppdragstagare har emellertid inte föreslagits någon
garantiregel. Möjligheterna till preliminär ersättning i
sjukpenningärenden enligt 20kap. 2a§ AFL är enligt
utskottets mening inte heller tillräckliga för att garantera
att en försäkrad inte faller emellan de båda systemen.
Utskottet vill bl.a. peka på att oklarhet om en person är
arbetstagare eller uppdragstagare och beroende härav skall ha
sjuklön eller sjukpenning kan föranleda process dels i
arbetsrättslig ordning, dels i försäkringsrättsordningen med
den tidsutdräkt som följer av detta.
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att någon
definition av arbetstagarbegreppet inte kan ges i lagen.
Utskottet anser emellertid att de frågor som rör arbetstagar-
resp. uppdragstagarbegreppet måste få en närmare belysning och
att lösningar för att skydda den försäkrade mot rättsförluster
måste övervägas. En möjlighet kan enligt utskottets mening vara
att en försäkrad genom försäkringskassan får någon form av
förhandsbesked om sin ställning i fråga om
sjukpenningförsäkringen. Genom att kassan ändå, enligt vad som
också framhålls i propositionen, kan behöva dela upp en
försäkrads SGI i vad som svarar mot anställningsinkomst och vad
som svarar mot uppdragsinkomst, bör detta kunna vara möjligt
utan alltför stor omgång. En annan möjlighet kan vara att
sjuklönereglerna får gälla även för uppdragstagare med uppdrag
omfattande viss minsta tid. Ytterligare en möjlighet kan vara
att även dessa frågor omfattas av den s.k. sjuklönegarantin.
Utskottet är dock medvetet om faran för att arbetsgivarnas
ansvar kan urholkas, om en alltför omfattande garanti skapas
för att sjukersättning utges oavsett deras betalningsvillighet.
Utskottet vill vidare understryka betydelsen av att parterna i
ett arbetsförhållande i största utsträckning gör klart för sig
huruvida ett anställnings- eller uppdragsförhållande
föreligger. Härvid kan ett sådant förhandsbesked från
försäkringskassan som ovan nämnts vara av värde.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att möjligheterna
att lösa de problem som gränsdragningen mellan arbetstagar- och
uppdragstagarbegreppen kan ge upphov till med ett
sjuklönesystem bör övervägas närmare. Dessa överväganden bör i
första hand göras inom regeringskansliet, och regeringen bör
därefter snarast återkomma till riksdagen med de förslag som
övervägandena ger anledning till. Utskottet föreslår att
riksdagen som sin mening ger regeringen vad utskottet i denna
del anfört till känna.
Som framgår av det ovanstående torde det i de flesta fall
vara enkelt att fastställa om ett anställningsförhållande
föreligger. Risken är enligt utskottets uppfattning ändå stor
att en del personer för de första 14 dagarna av ett sjukfall
kan hamna mellan sjuklöne- och sjukpenningsystemen på grund av
att arbetsgivaren/uppdragsgivaren anser att
uppdragstagarförhållande  eller egenföretagarförhållande
föreligger medan försäkringskassan anser att
arbetstagarförhållande föreligger. I ett sådant fall kan det
knappast finnas skäl för försäkringskassan att bevilja
ersättning med stöd av 20kap. 2a§ AFL. En tvist kan i
detta läge dessutom föranleda process såväl i arbetsrättslig
ordning som i den ordning som gäller för
socialförsäkringsärenden.
Som ovan nämnts har riksdagen begärt att regeringen snarast
skulle återkomma till riksdagen med förslag om lösning av de
problem som gränsdragningen mellan arbetstagar- och
uppdragstagarbegreppen kunde ge upphov till. Enligt vad som
anges i propositionen är den beredning som fordras för att
åstadkomma en lösning på dessa frågor ännu inte genomförd.
Utskottet anser att det inte kan accepteras att en enskild
person kan drabbas av att på detta sätt hamna utanför båda
ersättningssystemen. Innan gränsdragningsfrågorna kan lösas på
ett säkrare sätt anser utskottet att det är nödvändigt att
försäkringskassan redan när reformen träder i kraft den 1
januari 1992 skall ha möjlighet att betala ut ersättning till
arbetstagaren i dessa fall, i avvaktan på att tvisten löses.
Enligt utskottets mening är det tills vidare lämpligast att ett
sådant system konstrueras på samma sätt som den sjuklönegaranti
som införts för de fall då arbetsgivare och arbetstagare är
oense om huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på
grund av sjukdom eller om nedsättningens omfattning.
Försäkringskassan träder därvid in i arbetstagarens rätt enligt
sjuklönelagen mot arbetsgivaren.
Utskottet lägger fram förslag till ny lydelse av 20 §
sjuklönelagen (lagförslag 4 i bilaga 2), innebärande att
försäkringskassan på skriftlig ansökan av arbetstagaren skall
kunna utge ersättning, om sannolika skäl talar för att
arbetstagaren har rätt till den begärda sjuklönen eller del
därav, även i de fall tvisten gäller huruvida ett
arbetstagarförhållande föreligger.
Utskottet vill framhålla att försäkringskassan även i dessa
fall måste göra en individuell prövning i varje
ersättningsärende och inhämta upplysningar från både
arbetstagare och arbetsgivare. Utskottet vill tillägga att i de
fall försäkringskassan felaktigt ansett att
arbetstagarförhållande föreligger drabbar detta inte
socialförsäkringssystemet eftersom sjukpenning rätteligen
skulle ha betalats ut enligt AFL såsom till en uppdragstagare
eller egenföretagare. De kostnader som slutligen kan drabba
socialförsäkringen torde därför begränsa sig till fall där
sjuklönekostnader som försäkringskassan enligt garantiregeln
svarat för efter ett domstolsavgörande inte kan drivas in från
en arbetsgivare. Enligt utskottets mening torde detta komma att
inträffa i ytterst få fall.
Utskottet förutsätter att effekterna av den sålunda
föreslagna utvidgningen av garantiregeln noga följs och att
regeringen lägger fram de förslag till ändringar som kan visa
sig påkallade.
Utskottet vill liksom vid behandlingen av proposition
1990/91:181 understryka betydelsen av att parterna i ett
arbetsförhållande i största utsträckning gör klart för sig
huruvida ett anställnings- eller uppdragsförhållande
föreligger. Härvid kan någon form av förhandsbesked från
försäkringskassan vara av värde.
Sjukförsäkringsavgiften
Arbetsgivare erlägger avgifter till sjukförsäkringen enligt
lagen (1981:691) om socialavgifter. Enligt lagen om sjuklön som
träder i kraft den 1 januari 1992 skall arbetsgivaren till sina
anställda utge sjuklön under de första 14 dagarna av varje
sjukdomsfall. Sjuklönereformen är avsedd att vara
kostnadsneutral för arbetsgivarna som grupp, varför riksdagen
med hänsyn till den beräknade kostnadsminskningen för
sjukförsäkringen beslutat om en sänkning av arbetsgivaravgiften
från 10,10 till 8,20 % av avgiftsunderlaget fr.o.m. den 1
januari 1992 (prop. 1990/91:181, SfU18, rskr. 372).
I proposition 1991/92:72 föreslås att arbetsgivaravgiften
till sjukförsäkringen sänks ytterligare fr.o.m. den 1 januari
1992 till 7,8 % av avgiftsunderlaget. Enligt propositionen
visar nya beräkningar att den kortvariga sjukfrånvaron inte kan
förväntas minska under år 1992 i den omfattning som tidigare
antagits. Den ytterligare reduktion av sjukförsäkringens
kostnader till följd av sjuklönereformen som följer av de nya
antagandena om sjukfrånvaron under år 1992 har beräknats
motsvara 0,4 % av avgiftsunderlaget.
I motion 1991/92:Sf16 av Berith Eriksson m.fl. (v) anför
motionärerna att de upprepar sitt nej till en sjuklöneperiod
och därmed en sänkt sjukförsäkringsavgift. De hemställer därför
i yrkande 1 om avslag på propositionen. Skulle detta
yrkande inte bifallas begär motionärerna i yrkande 2 att
reformen skjuts upp till den 1 juli 1992, för att de
finansiella konsekvenserna för främst småföretagare skall kunna
utredas och åtgärder sättas in för att klara de problem som
uppstår för mindre företag.
Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sitt tidigare
beslut om att en sjuklöneperiod skall införas fr.o.m den 1
januari 1992. Den i propositionen föreslagna ändringen av
avgiftsuttaget innebär ingen principiell förändring av systemet
för att kompensera arbetsgivarna för kostnaderna för sjuklön,
utan enbart en anpassning av avgiftsnivån för att åstadkomma en
kostnadsmässig neutralitet enligt de nya antaganden om
sjukfrånvaron som nu gjorts. Med hänsyn till den osäkerhet som
alltid är för handen vid bedömningar av en framtida utveckling
förutsätter utskottet att regeringen uppmärksamt följer
kostnadsutvecklingen för arbetsgivare och försäkringen när
reformen trätt i kraft och återkommer till riksdagen om det
visar sig att en ytterligare justering av avgiften behövs.
Det framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1991:1236) om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter
medför lagtekniskt att två lagar med skilda procentsatser för
sjukförsäkringsavgiften träder i kraft den 1 januari 1992, dels
den nu föreslagna lagen med en procentsats om 7,8, dels den
tidigare av riksdagen antagna lagen med en procentsats om 8,2.
Utskottet föreslår därför dels en ändring i det nu framlagda
lagförslaget, dels en ändring i den tidigare antagna lagen
1991:1050 om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.
Utskottets lagförslag framgår av bilaga 2, lagförslag 5 och
6.
Utskottet tillstyrker med denna ändring bifall till
proposition 1991/92:72 och avstyrker bifall till motion Sf16.

Sjukpenninggrundande inkomst m.m.
Sjukpenning och vissa andra förmåner beräknas på den
försäkrades sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Vad som avses
med sjukpenninggrundande inkomst framgår av 3kap. 2§ AFL. I
SGI-n ingår såväl inkomst av anställning som inkomst av annat
förvärvsarbete.
SGI-n fastställs av försäkringskassan. Enligt 3 kap. 5 §
första stycket AFL skall försäkringskassan ompröva en
försäkrads SGI bl.a. när kassan fått kännedom om att den
försäkrades inkomstförhållanden m.m. har undergått ändring av
betydelse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens
storlek. Den försäkrade är enligt 6 § samma kapitel skyldig att
så snart det kan ske och senast inom två veckor anmäla ändring
av sådana omständigheter som påverkar hans rätt till
sjukpenning eller sjukpenningens storlek. Ändring av SGI skall
ske tidigast 14 dagar efter det att försäkringskassan fått
kännedom om sådana ändrade omständigheter. I andra fall, t.ex.
när den försäkrade beviljats förtidspension, skall ändring av
SGI ske så  snart anledning till ändringen uppkommit.
I proposition 1991/92:40 anförs att när sjuklönesystemet
införs den 1 januari 1992 skall försäkringskassan, om
sjukdomsfallet fortsätter efter sjuklöneperioden, efter anmälan
av arbetsgivaren pröva om arbetstagaren har rätt till
sjukersättning enligt AFL. En försäkrad som underlåtit att
anmäla ändrad inkomst och vid sjuklöneperiodens slut står kvar
i en för låg SGI kommer till följd härav att under en viss tid
få sänkt sjukersättning. I propositionen föreslås därför att
14-dagarsgränsen i 3 kap. 5 § andra stycket AFL slopas. Detta
förslag får betydelse också för andra förmåner som fastställs
på grundval av SGI. I propositionen anges att följden av en
sådan ändring kan bli en viss fördröjning vid utbetalning av
ersättning till försäkrade som i ett ersättningsärende anmäler
ändrad inkomst. Om inkomständringen föranleder
försäkringskassan att företa en inkomstutredning som kan
förutses ge upphov till en icke obetydlig försening av
utbetalningen finns emellertid möjlighet att med stöd av 20
kap. 2 a § AFL meddela ett provisoriskt beslut.
I propositionen anges vidare att en arbetsgivare enligt 12 §
första stycket sjuklönelagen skall anmäla ett sjukdomsfall som
har gett rätt till sjuklön om sjukperioden och anställningen
fortsätter efter sjuklöneperiodens utgång. Anmälan skall göras
inom sju kalenderdagar. För att undvika att en ändring av SGI
och därmed sjukpenningens storlek vid övergången från sjuklön
till sjukpenning blir beroende av när försäkringskassan får en
impuls till ändring -- vilket torde ske tidigast då kassan får
uppgift om sjukdomsfallet från arbetsgivaren -- bör en ändring
i dessa fall av den försäkrades SGI få giltighet fr.o.m. första
dagen med sjukpenning. Denna regel bör gälla de fall då
sjukpenning skall utges i omedelbar anslutning till en
sjuklöneperiod men också i situationer då sjuklön och
sjukpenning skall utges för samma tid.
I propositionen anges också att frågan om möjligheten att
slopa förhandsregistreringen av SGI, som enligt riksdagens
beslut (1990/91:SfU9, rskr. 104) borde utredas närmare, bereds
inom regeringskansliet. Avsikten är att förslag skall läggas
fram för riksdagen vid en senare tidpunkt.
Utskottet tillstyrker att 14-dagarsgränsen slopas vid
fastställande av SGI. Utskottet vill dock påpeka att
möjligheterna att i vissa fall låta SGI-ändringen få giltighet
innan försäkringskassan fått kännedom om de ändrade
förhållandena inte kan innebära att SGI-n ändras för tid innan
de ändrade förhållandena inträffat. Utskottet förutsätter
vidare att försäkringskassan skall ha fått kännedom om de
ändrade förhållandena i nära anslutning till sjuklöneperioden.
Utskottet tillstyrker förslaget till ändring i 3 kap. 5 § andra
stycket AFL efter en förtydligad hänvisning.
För att försäkringskassan skall kunna beräkna sjukpenning i
ett fall där sjuklön utges skall den försäkrades SGI kunna
delas upp med hänsyn till uppdragsinkomster och inkomster hos
olika arbetsgivare. I propositionen anges att även
årsarbetstiden måste kunna delas upp på detta sätt. Regeringen
föreslår därför att, i de fall sjuklön och sjukpenning skall
utges för samma dag, årsarbetstiden fastställs med bortseende
från beräknat antal timmar i förvärvsarbete hos arbetsgivare
som skall svara för sjuklön. Motsvarande ändringar föreslås i 3
kap. 12 § AFL så att, i de fall sjukpenning och
fosterbarnsersättning utges för samma tid, årsarbetstiden
fastställs på grundval av beräknat antal timmar i
förvärvsarbete som inte omfattar vårduppgiften.
I propositionen föreslås även vissa ändringar i AFL som
innebär en anpassning till ändringar i skollagen (1985:1100).
Samtidigt föreslås en ändring av 3 kap. 5 § första stycket AFL
i enlighet med tidigare beslut av riksdagen.
Utskottet har inget att erinra mot dessa förslag.

Kommunal primärvård
Resekostnadsersättning
Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall kommun
fr.o.m. år 1992 och i vissa fall tidigare erbjuda en god hälso-
och sjukvård åt dem som bor i en sådan särskild boendeform för
service och omvårdnad för äldre människor med behov av särskilt
stöd som avses i 20 § andra stycket socialtjänstlagen
(1980:620). Detsamma gäller dem som bor i sådan bostad med
särskild service som avses i 21 § socialtjänstlagen. Kommunen
skall också i samband med dagverksamhet som omfattas av 10 §
socialtjänstlagen erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som
vistas där. Sådan dagverksamhet är avsedd att underlätta för
den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra. Enligt
hälso- och sjukvårdslagen får en kommun under vissa
förutsättningar även i övrigt erbjuda dem som vistas i kommunen
hälso- och sjukvård i hemmet. Kommunens ansvar omfattar dock
inte sådan hälso- och sjukvård som meddelas av läkare.
Inom ramen för en försöksverksamhet skall kommun med
huvudmans ansvar kunna ges befogenhet att erbjuda även annan
hälso- och sjukvård (s.k. primärvård). En förutsättning är att
ett landsting och en kommun är överens om det och att
socialstyrelsen lämnar sitt medgivande. Bestämmelser om
försöksverksamheten har tagits in i en särskild lag (prop.
1990/91:121, SoU21, rskr. 362, SFS 1991:1136).
I proposition 1991/92:40 föreslås att resekostnadsersättning
skall kunna lämnas för besök för sjukvårdande behandling som
kommun ger enligt hälso- och sjukvårdslagen om resan går från
eller till bostaden och denna inte är sådan boendeform för
service och omvårdnad eller bostad med särskild service som
avses i 20 och 21 §§ socialtjänstlagen. I propositionen anförs
att en resa från de boendeformer som avses i 20 och 21 §§
socialtjänstlagen till kommunens dagsjukvård närmast får ses
som en överflyttningsresa som kommunen får bära det ekonomiska
ansvaret för. Detta gäller enligt nuvarande regler för
landstingen vid överflyttning av en patient mellan olika
vårdinrättningar i landstingets regi.
I propositionen föreslås vidare att ersättning skall lämnas
för resekostnader i samband med besök för läkarvård eller annan
sjukvårdande behandling som ges inom ramen för den nämnda
försöksverksamheten.
Enligt 2 kap. 6 § AFL kan resekostnadsersättning utges för
resa i samband med bl.a. öppen hälso- och sjukvård som
ombesörjs av landstinget och vård på sjukhus som drivs av
landstinget. För vård som lämnas av kommun som inte är
sjukvårdshuvudman kan reseersättning lämnas endast vid vistelse
på lokalt sjukhem som kommunen tagit över från landstinget
enligt en särskild lag.
Enligt utskottets mening skall reseersättning kunna utges
även vid öppen hälso- och sjukvård som lämnas av kommun. Den
som bor i sådan boendeform som avses i 20 och 21 §§
socialtjänstlagen omfattas redan av kommunens hälso- och
sjukvårdsansvar. Någon ersättning från sjukförsäkringen för
resekostnader bör enligt utskottets mening inte utges om en
sådan person måste resa till dagverksamhet för att få
sjukvårdande behandling. Utskottet anser att endast den som bor
utanför sådan boendeform skall ha rätt till ersättning för resa
i samband med sjukvårdande behandling som lämnas av kommun inom
dagverksamheten. Utskottet tillstyrker förslaget i denna del.
Vid resa i samband med läkarvård eller annan sjukvårdande
behandling som kommun lämnar inom den redovisade
försöksverksamheten bör enligt utskottets mening
sjukreseersättning utges. Utskottet tillstyrker propositionen i
denna del.

Kostnadsfria förbrukningsartiklar
I proposition 1991/92:40 föreslås att kommunen skall svara
för kostnaderna för de förbrukningsartiklar som efter
förskrivning kostnadsfritt tillhandahålls den som vistas på
s.k. lokalt sjukhem som kommunen övertagit från landstinget med
stöd av särskild lag.
Enligt 6 § lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m. har en försäkrad som på grund av
allvarlig sjukdom eller efter behandling för sådan sjukdom är i
fortlöpande behov av vissa förbrukningsartiklar rätt att få
sådana kostnadsfritt. Förbrukningsartiklarna får förskrivas
av i första hand läkare eller tandläkare. I kungörelsen
(1972:189) om kostnadsfria förbrukningsartiklar vid sjukdom
anges vid vilka sjukdomsindikationer och för vilka artiklar
kostnadsfrihet skall gälla.
Lagen om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. gäller inte
den som vistas på sjukhus som avses i 2 kap. 4 § AFL. Lagen har
således inte kunnat tillämpas på den som vistats på s.k. lokalt
sjukhem så länge landstinget ansvarat för sjukhemmet. I och med
att ett sådant sjukhem överförs till kommunen blir lagen
däremot tillämplig.
Sjukförsäkringen svarar i princip för kostnaden för förmåner
enligt lagen om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.
Utskottet anser det emellertid rimligt att kommun i avvaktan på
resultatet av en översyn av vissa avgiftssystem skall svara för
kostnaden enligt 6 § för förbrukningsartiklar till den som
vistas på ett lokalt sjukhem som överförts till kommunen enligt
den särskilda lagen.
Med hänsyn till att lagen om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m. blir direkt tillämplig på den som
vistas på ett sjukhem som kommunen övertagit och denne således
får ifrågavarande förbrukningsartiklar utan kostnad anser
utskottet att något förtydligande härom i 2 a § inte behövs.
Det är tillräckligt att i 10 § ange att kommunen skall svara
för kostnaden för sådana förbrukningsartiklar. Utskottet lägger
fram lagförslag i enlighet härmed (lagförslag 3 i bilaga
2).

Arbetsskadeförsäkringen
Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) avser
arbetsskador som visar sig fr.o.m. den 1 juli 1977. Enligt
lagen är den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket
försäkrad för arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är
försäkrade endast under förutsättning att de är bosatta i
Sverige. Försäkringen omfattar även den som genomgår utbildning
i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för
arbetsskada.
I begreppet arbetsskada inryms skada till följd av olycksfall
eller annan skadlig inverkan i arbetet. Även skada som
framkallats genom smitta kan i den mån regeringen så
föreskrivit anses som arbetsskada. Inom arbetsskadeförsäkringen
gäller en särskild bevisregel. Lagen anger att om en försäkrad
har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i
arbetet skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad
av den skadliga inverkan om inte betydligt starkare skäl talar
mot det.
Den som drabbas av arbetsskada skall i princip försättas i
samma situation som om skadan inte hade inträffat. Försäkringen
ersätter inkomstförlust för skador och sjukdomar som har
uppkommit i arbetet om dessa varar längre är 90 dagar. Under de
första 90 dagarna efter det att skadan inträffade, den s.k.
samordningstiden, skall sjukförsäkringen inom lagen om allmän
försäkring i princip svara för ersättningen till den skadade.
Under dessa 90 dagar kan bl.a. sjukpenning utgå.
Kompensationsnivån inom sjukförsäkringen är för denna tid 65
eller 80 %. I de fall lagfäst sjuklön utges (fr.o.m. den 1
januari 1992) är kompensationsnivån 75 resp. 90 %. Om sjukdomen
består efter samordningstidens slut och medför en fortsatt
nedsättning av förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete med
minst en fjärdedel, utges sjukpenning från
arbetsskadeförsäkringen med 100 % av den fastställda
sjukpenninggrundande inkomsten. Även efter samordningstidens
utgång har arbetsgivare fr.o.m. den 1 januari 1992 samma
skyldighet att utge sjuklön vid sjukfall som beror på
arbetsskada som vid andra sjukfall. I dessa fall utges ingen
ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Kompensationsnivån
blir i dessa fall således 75 resp. 90 %.
Blir nedsättningen av arbetsförmågan bestående, utges
livränta från arbetsskadeförsäkringen. Livräntan vid
arbetsskada utgör skillnaden mellan den inkomst som den
försäkrade skulle ha haft om han inte skadats och den inkomst
han trots skadan beräknas få. Det krävs dock att förmågan att
skaffa sig inkomst genom arbete är nedsatt med minst en
femtondel och att inkomstförlusten för år räknat uppgår till
minst en fjärdedel av det basbelopp som gällde vid början av
det år livräntan skall börja utgå. Arbetsskadeförsäkringen
ersätter under dessa förutsättningar en årlig inkomstförlust
upp till samma inkomsttak som gäller för ATP, dvs. 7,5
basbelopp. Livräntan grundar rätt till ATP.
Arbetsskadeförsäkringen omfattar även sjukvårdsförmåner.
Under samordningstiden ersätter försäkringen nödvändiga
kostnader som inte ersätts av sjukförsäkringen när det gäller
sjukvård utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel. I regel
blir det fråga om kostnader i form av patientavgift. Efter
samordningstiden ersätter försäkringen hela den nödvändiga
kostnaden för läkarvård, tandvård, sjukvårdande behandling,
sjukhusvård, läkemedel och särskilda hjälpmedel.
Arbetsskadeförsäkringen finansieras huvudsakligen genom
sociala avgifter och avkastning från arbetsskadefonden.
Avgiften utgör för närvarande 0,90 % av avgiftsunderlaget.
I proposition 1991/92:40 anförs att antalet
arbetsskadeärenden ökat mycket kraftigt liksom
försäkringsutgifterna. Utgifterna för sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna har varit den snabbast växande posten
i socialförsäkringssystemet under det senaste årtiondet. En
viktig faktor i sammanhanget är att tillämpningen av de
grundläggande bestämmelserna i 2 kap. LAF blivit alltmer
generös. Den ökande ärendemängden har medfört såväl
administrativa påfrestningar för försäkringskassorna som en
alltför lång väntetid för beslut av försäkringskassan om
arbetsskada. I propositionen hänvisas även till att riksdagens
revisorer har framhållit att väntetiderna i sig, liksom
arbetsskadeförsäkringens högre ersättningsnivå, utgör ett
hinder i rehabiliteringsarbetet. Den skadade önskar i många
fall ha arbetsskadeärendet prövat innan han är beredd att
medverka i en rehabilitering. Revisorernas granskning i denna
del bygger på en enkät till landets expertis på
rehabiliteringsfrågor. Föredragande statsrådet anser att denna
yrkesmässiga opinion måste tas på stort allvar. Det är
otillfredsställande att arbetsskadeförsäkringen uppenbarligen
är ett hinder i rehabiliteringsarbetet. Mot bakgrund härav och
då utvecklingen av försäkringens kostnader liksom det växande
underskottet i arbetsskadefonden är ytterst oroväckande är det
nödvändigt att åtgärder vidtas för att komma till rätta med
problemen. I propositionen föreslås en förlängning av
samordningstiden från 90 till 180 dagar, något som bör kunna
medverka till att höja den skadades motivation att delta i en
rehabilitering. Härigenom skapas förutsättningar att åtminstone
delvis undanröja de hinder som arbetsskadeförsäkringen i
nuläget kan innebära för rehabiliteringen av de skadade. I
propositionen anges vidare att den föreslagna förlängningen av
samordningstiden också får betydelse för trygghetsförsäkringen
vid arbetsskada (TFA) och avtalet om ersättning för personskada
(PSA). Detta gäller såväl i fråga om tillgången till
försäkringskassans beslut och beslutsunderlag som i fråga om
ersättning för inkomstförlust -- utöver ersättningen från den
allmänna försäkringen -- under 180 dagar räknat från
visandedagen.
Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992. Äldre
föreskrifter bör dock tillämpas i fråga om ersättningsfall där
skadan visat sig före detta datum.
I propositionen anges att den föreslagna förlängningen av
samordningstiden innebär minskade försäkringsutgifter med
knappt 140 milj.kr. per år och en besparing i form av
administrationskostnader med 100 milj.kr. per år. Med hänsyn
till ärendebalanserna m.m. uppkommer dock besparingarna först
något år efter genomförandet av de nya reglerna.
I propositionen anförs att förslaget om en förlängd
samordningstid skall ses som ett första steg att komma till
rätta med problemen med arbetsskadeförsäkringen. Statsrådet
avser att föreslå regeringen att kommittén som har i uppdrag
att göra en översyn av vissa frågor inom
arbetsskadeförsäkringen (S 1991:10, dir. 1991:74) skall få
direktiv om att göra en genomgripande översyn av hela
arbetsskadeförsäkringen, varvid såväl möjligheten att införa en
obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivarna som
förutsättningarna för ett avgiftsuttag som differentieras med
hänsyn till arbetsskaderiskerna skall prövas.
Arbetsskadebegreppet skall också ses över och stramas upp.
I motion Sf12 av Doris Håvik m.fl. (s) begärs i yrkande
2 avslag på förslaget om förlängd samordningstid och i
yrkande 3 ett tillkännagivande om att grunden för en
översyn av arbetsskadeförsäkringen bör vara att den enskilde
skall hållas skadeslös. Motionärerna anför att förslaget om en
förlängd samordningstid bryter principen att den arbetsskadade
skall hållas ekonomiskt skadeslös. Motionärerna anför vidare
att lagen och den kompletterande avtalsförsäkringen vid
arbetsskada är sammanvävda i ett mycket komplicerat mönster. En
sådan beredning mellan arbetsmarknadens parter som föreslogs av
den föregående regeringen skulle klarlägga fördelningen av
åtagandena gentemot de arbetsskadade mellan samhället och
parterna. Avsikten var också att följa upp
försäkringsöverdomstolens praxis. Motionärerna motsätter sig en
förändring av samordningstiden intill dess att en utredning
berett frågan i ett större sammanhang. Även Berith Eriksson
m.fl. (v) begär i motion Sf14 (yrkande 2) avslag på
förslaget om en förlängd samordningstid. Motionärerna anför
bl.a. att den förlängda samordningstiden kan få den motsatta
effekten och i stället förlänga tiden fram till en
rehabilitering.
Det s.k. ohälsotalet, som anger det genomsnittliga antalet
dagar per försäkrad med sjukpenning, arbetsskadesjukpenning och
förtidspension, har ökat kraftigt under senare år. Förutom de
ökade kostnaderna för socialförsäkringarna har denna utveckling
haft en rad negativa konsekvenser för den enskilde. Långvariga
sjukperioder har i alltför många fall lett till förtidspension
i stället för återgång till arbetslivet. Under senare tid har
stora satsningar gjorts på rehabiliterings- och
arbetsmiljöområdet. Som utskottet anförde i sitt betänkande
1990/91:SfU16 får försäkringskassorna genom den 100-procentiga
rehabiliteringspenningen som införs vid årsskiftet ett
instrument att bryta utslagningsprocessen i ett tidigt skede.
I propositionen anges att arbetsskadeförsäkringen
uppenbarligen är ett hinder i rehabiliteringsarbetet. Utskottet
anser att det nu är mycket väsentligt att alla hinder för att
en rehabilitering skall lyckas undanröjs så långt det är
möjligt. Utskottet delar därför regeringens uppfattning att
samordningstiden inom arbetsskadeförsäkringen bör förlängas
till 180 dagar. Det är dock rimligt att begränsa den förlängda
samordningstiden till att avse skador som visar sig den 1
januari 1992 eller senare. Utskottet tillstyrker således
förslaget om förlängd samordningstid inom
arbetsskadeförsäkringen och avstyrker bifall till motionerna
Sf12 yrkande 2 och Sf14 yrkande 2.
Vad gäller utformningen av ändrade direktiv till kommittén
som utreder arbetsskadeförsäkringen anser utskottet att
regeringen bör få utforma direktiven utan något uttalande från
riksdagens sida. Utskottet avstyrker således bifall till motion
Sf12 yrkande 3.
Särskilt kommunalt bostadstillägg
Med tillämpning fr.o.m. den 1 januari 1991 utges särskilt
kommunalt bostadstillägg till folkpension (SKBT) till de
pensionärer som är berättigade till kommunalt bostadstillägg
till folkpension (KBT) och som på grund av storleken på sin
pension och utgift för hyran inte når upp till socialstyrelsens
socialbidragsnorm. Lagen om särskilt kommunalt bostadstillägg
till folkpension, som gäller t.o.m. den 31 december 1991,
tidsbegränsades i avvaktan på förslag från kommittén för
översyn av kommunalt bostadstillägg (S 1991:06). I enlighet med
förslag från kommittén föreslås i proposition 1991/92:40 att
lagen ges förlängd giltighetstid och att SKBT utges även under
år 1992. Det anges att kommitténs huvudbetänkande kommer att
avlämnas omkring årsskiftet 1991-1992 med inriktning på att
föreslagna förändringar skall kunna träda i kraft den 1 januari
1993. I propositionen anges vidare att statsbidraget för
budgetåret 1991/92 beräknas uppgå till 25 milj.kr. utöver vad
som tidigare beslutats och att detta belopp bör anvisas på
tilläggsbudget I.
I motion Sf14 av Berith Eriksson m.fl. (v) anförs att det
inom överskådlig tid kommer att finnas pensionärer som varken
har tillräcklig ATP eller avtalspension, och det kommer därför
även framdeles att behövas ett tillskott till pension.
Motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande om att
regeringen bör påskynda en utredning om en ny grundpension som
garanterar alla pensionärer en god levnadsstandard. I avvaktan
på att sådan grundpension införs måste staten ta ansvar för
pensionärernas boendekostnader, och i yrkande 4 begär
motionärerna ett tillkännagivande härom.
Utskottet anser det lämpligt att på sätt kommittén föreslagit
förlänga lagen om särskilt kommunalt bostadstillägg till
folkpension att gälla även under år 1992. Utskottet tillstyrker
lagförslaget och förslaget om medelstilldelning.
Av regeringsförklaringen den 4 oktober 1991 och av
proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska
politiken framgår att regeringen avser att tillsätta en
parlamentarisk arbetsgrupp för att behandla ATP-systemet och
frågor i anslutning till detta. I samband därmed bör en bred
kartläggning av pensionärernas levnadsvillkor ske. Enligt
regeringen bör i det sammanhanget utredas möjligheterna att
höja grundpensionen och att göra riktade insatser till dem som
har det sämst ställt. Förslag skall läggas fram i så god tid
att de kan träda i kraft fr.o.m. år 1993. I proposition
1991/92:38 anges att arbetet skall inledas inom kort.
Med hänsyn till vad regeringen sålunda uttalat anser
utskottet att motion Sf14 yrkande 3 får anses tillgodosedd.
Enligt direktiven till kommittén som har i uppdrag att göra
en allmän översyn av systemet med kommunala bostadstillägg
skall utredningen bl.a. bedöma lämpligheten av ett ändrat
huvudmannaskap för bostadsstödet genom att staten helt eller
delvis övertar ansvaret. Utskottet anser därför att kommitténs
slutliga förslag om bostadstilläggen bör avvaktas, och
utskottet avstyrker bifall till motion Sf14 yrkande 4.
Neurosedynskadeersättning vid KBT-beräkning
Ersättning till neurosedynskadade från neurosedynskadefonden
tas upp som inkomst vid beräkningen av kommunalt bostadstillägg
till folkpension (KBT).
Genom en särskild lag (1971:118) om skattefrihet för
ersättning till neurosedynskadade undantogs från skatteplikt
ersättningar på grund av ett förlikningsavtal som träffats
mellan AB Astra och representanter för neurosedynskadade barn.
Av förarbetena till lagen (prop. 1971:66) framgår att det
totala ersättningsbeloppet 600000 kr. om året beräknats efter
att det i medeltal för de då kända neurosedynskadade barnen
skulle erläggas 6000 kr. om året fr.o.m. den 1 januari 1968
(motsvarande det vid förlikningen den 5 november 1969 aktuella
basbeloppet). Ersättningsbeloppet, som är knutet till
basbeloppet, skulle fördelas mellan barnen efter grunder som
bolagets motparter själva fick bestämma. I motiveringen för
propositionens förslag om skattefrihet för ersättningsbeloppen
framhölls att ersättningens belopp är knutet till
invaliditetsgraden och kan anses vara avsett bl.a. att täcka
den ökning av vårdkostnaden som följer med ökad invaliditet.
Vidare framhölls att ersättning dessutom utgår när särskilda
kostnader inträffat och att ersättningen samtidigt kan anses
utgöra ideellt skadestånd för lyte i proportion till
invaliditetens omfattning. Ersättningen var, framhöll
departementschefen, däremot inte kompensation för mistad
arbetsförtjänst, eftersom mottagarna i samtliga fall var
minderåriga barn. Slutligen åberopades i propositionen de
speciella omständigheter som förelåg för en tillstyrkan av
skattefrihet för beloppen.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om att
ersättningar som betalas ut till neurosedynskadade från
neurosedynskadefonden inte skall bedömas som inkomst vid
inkomstberäkningen för KBT. I betänkandet 1989/90:SfU5
hänvisade utskottet till att frågan varit föremål för prövning
av försäkringsrätt som beslutat att inte ändra
försäkringskassas beslut, vari kassan funnit att det inte
förelåg något skäl för att undanta ersättning från
neurosedynskadefonden från inkomstunderlaget vid beräkningen av
KBT. Domen hade då inte vunnit laga kraft. I betänkandet
1989/90:SfU9 hänvisade utskottet till att försäkringsrättens
dom hade överklagats till försäkringsöverdomstolen.
I sitt betänkande 1990/91:SfU11 angav utskottet att frågan nu
hade avgjorts av försäkringsöverdomstolen. Domstolen hade inte
ändrat försäkringrättens beslut. Utskottet ansåg mot bakgrund
av vad som framhållits i proposition 1971:66 att man borde
bortse från ersättningar från neurosedynskadefonden vid
beräkning av inkomst som skall reducera KBT. Regeringen borde
därför snarast återkomma med ett förslag till riksdagen i
frågan. Utskottet förutsatte därvid att regeringen samtidigt
övervägde i vilken mån det fanns andra likartade ersättningar
som inte heller borde  påverka KBT. Vad utskottet anfört gav
riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 200).
Utskottet har erfarit att regeringen har beslutat hänskjuta
frågan till den tidigare nämnda kommittén för översyn av
kommunalt bostadstillägg. Av hänsyn till de neurosedynskadades
ekonomiska situation anser dock utskottet att riksdagen redan
nu bör besluta om erforderliga lagändringar så att ersättningen
från neurosedynskadefonden fr.o.m. år 1992 inte beaktas vid
beräkningen av KBT. Utskottet lägger fram förslag till ändrad
lydelse av 5 § lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension (lagförslag 7 i bilaga 2).
Utskottet förutsätter att fortsatta överväganden sker i
enlighet med riksdagens tidigare beslut om i vilken mån det
finns andra likartade ersättningar som inte heller bör påverka
KBT.

Förenklad handläggning i försäkringskassorna
I ett antal ärenden där tjänsteman fattar beslut sker
eventuell omprövning av beslutet i socialförsäkringsnämnd.
Bestämmelser om detta finns bl.a. i 20 kap. 10 § AFL. I
proposition 1991/92:40 anges att nämndmedverkan bör förbehållas
de ärenden där sådan medverkan har betydelse. I den mån det är
fråga om ärendetyper där det finns en väl utvecklad praxis och
skälighetsbedömningar förekommer i liten utsträckning bör
omprövning av tjänstemannabeslut framdeles kunna göras av
tjänsteman. Härvid förutsätts att omprövningsbeslutet fattas av
en annan tjänsteman än den som tidigare beslutat i ärendet. I
propositionen föreslås att i följande ärenden där beslut fattas
av tjänsteman även omprövningsbeslutet skall kunna fattas av
tjänsteman:
  återbetalningsskyldighet, om det belopp som utbetalats för
mycket inte överstiger 10 % av basbeloppet (20 kap. 10 § AFL
m.fl.)
  hustrutillägg och KBT som enligt bestämmelser i förordning
skall omprövas av nämnd utom beträffande större
återkravsbelopp.
I propositionen anges vidare att frågan huruvida beslut i
vissa fall skall fattas av tjänsteman eller av
socialförsäkringsnämnd har aktualiserats i rättstillämpningen.
Föredragande statsrådet anser att dessa ärenden bör avgöras av
tjänsteman och föreslår att detta klargörs genom lagändring.
Det gäller följande ärenden:
  förtidspension, särskild efterlevandepension,
handikappersättning och vårdbidrag, där prövningen gäller de
allmänna förutsättningarna enligt 5 kap. AFL för rätt till
pension (18 kap. 21 § AFL)
  omprövning av beslut om sjukpenning på grund av olycksfall
i arbetet, där prövningen gäller sambandsfrågan (8 kap. 4 §
LAF).
I propositionen anges också att anpassningsbidrag såvitt
avser bilstöd till handikappade enligt avgörande av
försäkringsöverdomstolen skall avgöras av tjänsteman om
socialförsäkringsnämnd prövat själva rätten till bilstöd.
Utskottet tillstyrker förslagen om lagändringar i dessa
delar.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande rehabiliteringsutredning
att riksdagen
avslår motion 1991/92:Sf10 yrkande 3,
2. beträffande sjukperiod och arbetsförsök
att riksdagen
med anledning av motion 1991/92:Sf13 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om sjukperiod och
arbetsförsök,
3. beträffande sjuklön utomlands
att riksdagen
med anledning av motion 1991/92:Sf10 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om rätt till
sjuklön under vistelse utomlands,
4. beträffande sjukkontroll
att riksdagen
med anledning av proposition 1991/92:40 och motion 1991/92:Sf12
yrkande 1 och med avslag på motion 1991/92:Sf14 yrkande 1 antar
dels i propositionen framlagt förslag till lag om ändring
i sekretesslagen (1980:100),
dels utskottets förslag till lag om ändring i lagen
(1991:1047) om sjuklön såvitt avser 11 §,
5. beträffande uppgiftsskyldighet om korta sjukfall
att riksdagen
avslår motionerna 1991/92:Sf11 och 1991/92:Sf15,
6. beträffande återförsäkring för sjuklönekostnader
att riksdagen
med bifall till motion 1991/92:Sf10 yrkande 2 antar utskottets
förslag till lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön
såvitt avser 17 §,
res. 1 (s)
7. beträffande sjukförsäkringsavgiften
att riksdagen
med anledning av proposition 1991/92:72 och med avslag på
motion 1991/92:Sf16 antar utskottets förslag till
1. lag om ändring i lagen (1991:1050) om ändring i lagen
(1981:691) om socialavgifter,
2. lag om ändring i lagen (1991:1236) om ändring i lagen
(1981:691) om socialavgifter,
men. (v) - delvis
8. beträffande förlängd samordningstid inom
arbetsskadeförsäkringen
att riksdagen
med bifall till proposition 1991/92:40 och med avslag på
motionerna 1991/92:Sf12 yrkande 2 och 1991/92:Sf14 yrkande 2
antar i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring såvitt avser 3 kap. 1
§,
res. 2 (s)
9. beträffande översyn av arbetsskadeförsäkringen
att riksdagen
avslår motion 1991/92:Sf12 yrkande 3,
res. 3 (s)
10. beträffande särskilt kommunalt bostadstillägg under
1992
att riksdagen
med bifall till proposition 1991/92:40 antar i propositionen
framlagt förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen
(1991:162) om särskilt kommunalt bostadstillägg till
folkpension,
11. beträffande medelsanvisning till bidrag till kommunala
bostadstillägg till folkpension
att riksdagen
med bifall till proposition 1991/92:40 under femte huvudtiteln
till Bidrag till kommunala bostadstillägg till folkpension
på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92
anvisar ett förslagsanslag på 25000000 kr.,
12. beträffande höjd grundpension
att riksdagen
avslår motion 1991/92:Sf14 yrkandena 3 och 4,
men. (v) - delvis
13. beträffande neurosedynskadeersättning
att riksdagen antar utskottets förslag till lag om ändring i
lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension,
14. beträffande förslag till lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring
att riksdagen
med anledning av proposition 1991/92:40
dels avslår i propositionen framlagt förslag till lag om
ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring såvitt avser 4
kap. 12 §,
dels antar lagförslaget i övrigt med följande ändringar:
att 3 kap. 5 § andra stycket får följande såsom Utskottets
förslag betecknade lydelse:
Regeringens förslag                     Utskottets förslag

Ändring som avses i                     Ändring som avses i
första stycket a) skall ske             första stycket a) skall ske
från och med den dag då                 från och med den dag då
försäkringskassan                       försäkringskassan
fått kännedom om de                     fått kännedom om de
ändrade                                 ändrade
omständigheterna.                       omständigheterna.
Ändring skall i fall som                Ändring skall i fall som
avses i 1 § fjärde                      avses i 1 § fjärde
stycket och 12 a § gälla                stycket och 12 a § gälla
från och med den första                 från och med den första
dagen med sjukpenning.                  dagen med sjukpenning.
Ändring skall i annat fall              Ändring skall i annat fall
ske så snart anledning till             än som avses i första
ändringen uppkommit.                    stycket a) ske så snart
                                        anledning till ändringen
                                        uppkommit.

att 3 kap. 10 c § får ett nytt tredje stycke av följande
lydelse:
Vid beräkning av sjukpenning i fall som avses i första
stycket 2 skall med dagar med sjukpenning enligt 4 § första
stycket 1 jämställas dagar med rehabiliteringspenning.
15. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen med anledning av propositionerna 1991/92:40 och
1991/92:72 antar
dels i proposition 1991/92:40 framlagda förslag till
1. lag om ändring i lagen (1991:421) om ändring i lagen
(1990:1466) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård,
3. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare,
4. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
till den del förslaget inte berörts under moment 8,
5. lag om ändring i lagen (1991:1042) om ändring i lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
6. lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,
7. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
8. lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,
9. lag om ändring i lagen (1988:360) om handläggning av
ärenden om bilstöd till handikappade,
10. lag om ändring i utsökningsbalken,
11. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,
dels utskottets förslag till
12. lag om ändring i lagen (1991:1040) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
13. lag om ändring i lagen (1991:1048) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
14. lag om ändring i lagen (1990:1467) om ändring i lagen
(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,
15. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön till den
del det inte berörts under momenten 4 och 6.

Stockholm den 5 december 1991
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta
Dahl (s), Sigge Godin (fp), Börje Nilsson (s), Karin Israelsson
(c), Lena Öhrsvik (s), Hans Dau (m), Pontus Wiklund (kds), Leif
Bergdahl (nyd), Gustaf von Essen (m), Maud Björnemalm (s),
Liselotte Wågö (m), Widar Andersson (s), Ingvar Björk (s) och
Karin Wegestål (s).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Återförsäkring för sjuklönekostnader (mom.6)
Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Maud Björnemalm,
Widar Andersson, Ingvar Björk och Karin Wegestål (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Utskottet anser" och på s. 16 slutar med "enlighet
härmed." bort ha följande lydelse:
Det grundläggande skälet för att ålägga arbetsgivaren att
svara för ersättningen till arbetstagaren under de första
fjorton dagarna av ett sjukdomsfall har, utöver syftet att
uppnå administrativa förenklingar, varit att stimulera
arbetsgivaren till insatser som bl.a. förbättrar arbetsmiljön
och arbetsorganisationen och som därmed också leder till en
minskning av sjukfrånvaron. Sådana insatser för arbetsmiljön
m.m. bör ge ett direkt ekonomiskt resultat hos företaget i form
av minskade kostnader för sjukfrånvaron, och denna stimulans
bör finnas också för små företag. Dessa motiv var enligt vad
som anfördes i proposition 1990/91:181 skäl för att gränsen för
vilka företag som skulle ges möjligheten att teckna en
försäkring hos försäkringskassan borde sättas relativt snävt.
Utskottet framhöll i sitt betänkande 1990/91:SfU18 att den
föreslagna sjuklönelagen inte innehöll något förbud vare sig
för större eller mindre företag att teckna avtal med enskilda
försäkringsbolag för oförutsett höga sjuklönekostnader.
Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att riksdagen
inte bör ändra sitt tidigare beslut att endast arbetsgivare med
en sammanlagd lönesumma av högst 60 basbelopp skall kunna
försäkra sig hos försäkringskassan mot sjuklönekostnader.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion Sf10 yrkande 2.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
6. beträffande återförsäkring för sjuklönekostnader
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf10 yrkande 2,

2. Förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen
(mom.8)
Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Maud Björnemalm,
Widar Andersson, Ingvar Björk och Karin Wegestål (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26
börjar med "I propositionen" och på s. 27 slutar med "yrkande
2." bort ha följande lydelse:
Den socialdemokratiska regeringen aviserade tidigare att en
samordning borde ske av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna.
Utgångspunkten var därvid att den enskilde som skadas i sitt
arbete skulle hållas skadeslös. Samhällets åtaganden gentemot
den skadade skulle omfatta främst sjukpenning under
sjukdomstid, rehabiliteringspenning under rehabiliteringstid
och livränta vid varaktig nedsättning av arbetsförmågan.
Därutöver skulle arbetsmarknadens parter ta ansvar för vad som
krävdes för att hålla de arbetsskadade skadeslösa genom
avtalsförsäkringarna. Sedan det visat sig att samordningen av
sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna får större konsekvenser för
de avtalsförsäkringar som tecknats av parterna än vad som
kunnat förutses avsåg regeringen att tillsammans med
arbetsmarknadens parter i en beredning klarlägga fördelningen
av åtagandena gentemot de arbetsskadade mellan samhället och
arbetsmarknadens parter.
I sitt betänkande 1990/91:SfU16 anförde utskottet att lagen
om arbetsskadeförsäkring och den kompletterande
avtalsförsäkringen vid arbetsskada är sammanvävda i ett mycket
komplicerat mönster. Utskottet ansåg att det var viktigt att
åtagandena gentemot de arbetsskadade klarlades innan någon
förändring skedde av samordningstiden inom
arbetsskadeförsäkringen. Resultatet av beredningen med
arbetsmarknadens parter borde därför avvaktas.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker
bifall till propositionen i denna del. Riksdagen bör därför
avslå i propositionen framlagt lagförslag såvitt avser 3 kap. 1
§ lagen om arbetsskadeförsäkring.
dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
8. beträffande förlängd samordningstid inom
arbetsskadeförsäkringen
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Sf12 yrkande
2 och 1991/92:Sf14 yrkande 2 avslår i proposition 1991/92:40
framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring såvitt avser 3 kap. 1 §,

3. Översyn av arbetsskadeförsäkringen (mom.9)
Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Maud Björnemalm,
Widar Andersson, Ingvar Björk och Karin Wegestål (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27
börjar med "Vad gäller" och slutar med "yrkande 3." bort ha
följande lydelse:
Utskottet behandlade i sitt betänkande 1989/90:SfU5 ett
förslag från riksdagens revisorer om att principen om att
arbetsbetingad nedsättning av arbetsförmågan skall kompenseras
högre än annan arbetsförmågenedsättning borde tas upp till
allvarlig prövning. Utskottet anförde i betänkandet att
principen att en arbetsskada skall ersättas med högre belopp än
en annan skada har tillämpats sedan länge. Den nuvarande
arbetsskadeförsäkringen, som bygger på denna princip, har
antagits med bred politisk förankring. Utskottet kunde efter
förnyade överväganden konstatera att de skäl som åberopades av
yrkesskadeförsäkringskommittén alltjämt gjorde sig gällande.
Som kommittén framhållit borde målsättningen vara att i
ekonomiskt hänseende försätta den yrkesskadade i samma
situation som om skadan inte inträffat. Ett enhälligt utskott
ansåg därför att principen borde bibehållas att en skada som
beror på arbetet, i varje fall efter det akuta sjukdomsstadiet,
genom försäkringsskydd skall ersättas med högre belopp än annan
skada.  Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening
regeringen till känna.
Den tidigare regeringen har också beslutat tillkalla en
kommitté för att göra en översyn av vissa frågor inom
arbetsskadeförsäkringen. I direktiven (dir. 1991:74) anges
bl.a. att uppfattningen att en förvärvsarbetande som skadas i
arbetet bör ha ett obligatoriskt starkt försäkringsskydd
alltjämt har fog för sig. Grundprincipen att en arbetsskada
skall ersättas med högre belopp än andra skador bör därför
bibehållas.
I propositionen anges att kommittén nu skall få i uppdrag att
göra en genomgripande översyn av hela arbetsskadeförsäkringen.
Med anledning härav anser utskottet att regeringen också bör
ange att principen att en arbetsskadad bör försättas i samma
ekonomiska situation som om skadan inte inträffat skall ligga
till grund för denna utredning. Detta bör riksdagen med bifall
till motion Sf12 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
9. beträffande översyn av arbetsskadeförsäkringen
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf12 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,


Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Enligt min mening bör någon sjuklöneperiod inte införas och
därför bör inte heller sjukförsäkringsavgiften sänkas.
Sjuklönereformen bör i varje fall skjutas upp till den 1 juli
1992 för att de finansiella konsekvenserna för främst
småföretagare skall kunna utredas och åtgärder sättas in för
att klara de problem som uppstår för mindre företag.
Beträffande förslaget till förlängd samordningstid inom
arbetsskadeförsäkringen och utgångspunkterna för översynen
av arbetsskadeförsäkringen instämmer jag i vad som anförts i
reservationerna  2 och 3.
Slutligen anser jag det viktigt att regeringen snabbt låter
utreda ett system med höjd grundpension som garanterar alla
pensionärer en god levnadsstandard. I avvaktan på att sådan
grundpension införs måste staten ta ansvar för pensionärernas
boendekostnader.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet utöver
vad som hemställts i reservationerna 2 och 3 under moment 7 och
12 borde ha hemställt:
7. beträffande sjukförsäkringsavgiften
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf16 avslår i
proposition 1991/92:72 framlagt förslag till lag om ändring i
lagen (1991:1236) om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter,
12. beträffande höjd grundpension
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf14 yrkandena 3
och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,


I proposition 1991/92:40 framlagda lagförslag

Bilaga 1

Av utskottet framlagda lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1040) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 b och 8 §§, 7 kap. 3 §, 20
kap. 3 och 10 §§ samt 22 kap. 12 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring1  i paragrafernas lydelse enligt lagen
(1991:1040) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
3 kap.
7 b §
Sjukpenning enligt 7 § utges även när den försäkrade går
miste om förvärvsinkomst i samband med att han genomgår en
behandling som syftar till att förebygga sjukdom och
nedsättning av arbetsförmågan. Som villkor gäller att
behandlingen har ordinerats av läkare och ingår i en av
försäkringskassan godkänd behandlingsplan. Vidare förutsätts
att den försäkrade för behandlingen behöver avstå från
förvärvsarbete minst två timmar under en dag och därvid går
miste om minst en fjärdedel av sin dagsinkomst.
Sjukpenning enligt 7 § utges även när den försäkrade genomgår
en medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering
som syftar till att förebygga sjukdom eller att förkorta
sjukdomstid eller att helt eller delvis förebygga eller häva
nedsättning av arbetsförmågan. Som villkor gäller att
behandlingen eller rehabiliteringen har ordinerats av
läkare och ingår i en av försäkringkassan godkänd plan.
Arbetsförmågan skall anses nedsatt i den mån den försäkrade
på grund av behandlingen är förhindrad att förvärvsarbeta.
Arbetsförmågan skall anses nedsatt i den mån den försäkrade
på grund av behandlingen eller rehabiliteringen är
förhindrad att förvärvsarbeta.
8 §
Vid bedömningen av om arbetsförmågan är fullständigt nedsatt
skall, om sjukdomen kan antas vara kortvarig, särskilt beaktas
om den försäkrade på grund av sjukdomen är ur stånd att utföra
sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete. Om den försäkrade
på grund av sjukdomen behöver avstå från förvärvsarbete under
minst en fjärdedel av sin normala arbetstid en viss dag, skall
hans arbetsförmåga anses nedsatt i minst motsvarande mån den
dagen.
1 Lagen omtryckt 1982:120
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
Om sjukdomen kan antas bli långvarig eller den försäkrade
bedöms inte kunna återgå till sitt arbete, skall
försäkringskassan undersöka om den försäkrade efter sådan
rehabiliteringsåtgärd, som avses i 22 kap. 7 §, kan
försörja sig själv genom förvärvsarbete om arbetsförhållandena
ändras eller om annat lämpligt arbete erhålls. Därvid skall
beaktas vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till
sjukdomen, hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder,
bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter.
Om sjukdomen kan antas bli långvarig eller den försäkrade
bedöms inte kunna återgå till sitt arbete, skall
försäkringskassan undersöka om den försäkrade efter sådan
åtgärd, som avses i 7 b § eller 22 kap. 7 §, kan
försörja sig själv genom förvärvsarbete om arbetsförhållandena
ändras eller om annat lämpligt arbete erhålls. Därvid skall
beaktas vad som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till
sjukdomen, hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder,
bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter.
Om den försäkrade uppbär förtidspension eller särskild
efterlevandepension enligt denna lag, skall vid prövning av den
försäkrades rätt till sjukpenning bedömningen av hans
arbetsförmåga ske med bortseende från den nedsättning av
förmågan eller möjligheten att bereda sig inkomst genom arbete
som ligger till grund för utgående pension.
Som sjukperiod anses tid, under vilken en försäkrad i
oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 7 §.
Som sjukperiod anses tid, under vilken en försäkrad i
oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 7 § eller har
rätt till sjukpenning enligt 7 b § eller rehabiliteringspenning
enligt 22 kap. 7 §.
Sjukperiod omfattar sjuklöneperiod enligt lagen (1991:1047)
om sjuklön enligt vad som sägs i 1 §.

7 kap.
3 §
Vid bedömande i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall
beaktas den försäkrades förmåga att vid den nedsättning av
prestationsförmågan, varom är fråga, bereda sig inkomst genom
sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter och
som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans
utbildning och tidigare verksamhet samt ålder,
bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.
Bedömningen skall göras efter samma grunder oavsett arten av
den föreliggande nedsättningen av prestationsförmågan. I fråga
om försäkrad som fyllt sextio år skall bedömningen främst avse
hans förmåga och möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst
genom sådant arbete som han tidigare utfört eller genom annat
för honom tillgängligt lämpligt arbete. Med inkomst av arbete
likställs i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i
hemmet.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som
anges i 22 kap. 7 §, skall  arbetsförmågan under tiden för
åtgärden anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund av
åtgärden är hindrad att utföra förvärvsarbete.
Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som
anges i 3 kap. 7 b § eller 22 kap. 7 §, skall
arbetsförmågan under tiden för åtgärden anses nedsatt i den mån
den försäkrade på grund av åtgärden är hindrad att utföra
förvärvsarbete.
20 kap.
3 §
Ersättning enligt denna lag får dras in eller sättas ned, om
den som är berättigad till ersättningen
a) ådragit sig sjukdomen eller skadan vid uppsåtligt brott
som han har dömts för genom dom som har vunnit laga kraft;
b) vägrar att genomgå undersökning av läkare eller att följa
läkares föreskrifter;
c) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller
vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse
för rätten till ersättning.
Vägrar en försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig
sådan rehabilitering som avses i 22 kap. 7 § får sjukpenning
eller förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras
honom, under förutsättning att han erinrats om denna påföljd.
Motsvarande skall gälla i fråga om särskild
efterlevandepension, om den efterlevande utan giltig anledning
vägrar att följa ett villkor som uppställts med stöd av 16 kap.
3 §.
Vägrar en försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig
sådan behandling eller rehabilitering som avses i 3 kap.
7 b § eller 22 kap. 7 § får sjukpenning eller förtidspension
helt eller delvis tills vidare förvägras honom, under
förutsättning att han erinrats om denna påföljd. Motsvarande
skall gälla i fråga om särskild efterlevandepension, om den
efterlevande utan giltig anledning vägrar att följa ett villkor
som uppställts med stöd av 16 kap. 3 §.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
10 §
Beslut av en allmän försäkringskassa som har fattats av
tjänsteman i ärenden om försäkring enligt denna lag skall
omprövas av kassan, om det begärs av en enskild som beslutet
angår och beslutet inte har meddelats med stöd av 10 a §.
Omprövningen skall göras av socialförsäkringsnämnden om
beslutet gäller fråga som avses i 2 kap. 12 a eller 12 b §, 3
kap. 7--9 eller 17 §, 20 kap. 3 eller 4 § eller 22 kap.
7--10 eller 16 §.
Beslut av en allmän försäkringskassa som har fattats av
tjänsteman i ärenden om försäkring enligt denna lag skall
omprövas av kassan, om det begärs av en enskild som beslutet
angår och beslutet inte har meddelats med stöd av 10 a §.
Omprövningen skall göras av socialförsäkringsnämnden om
beslutet gäller fråga som avses i 2 kap. 12 a eller 12 b §, 3
kap. 7--9 eller 17 §, 20 kap. 3 § eller 22 kap. 7--10 eller 16
§. Omprövningen skall också göras av socialförsäkringsnämnden
om beslutet gäller återbetalningsskyldighet enligt 20 kap. 4 §
och det belopp som har utbetalats för mycket överstiger 10
procent av basbeloppet.
Vid omprövningen får beslutet inte ändras till den enskildes
nackdel.
Om omprövning begärs av ett beslut och riksförsäkringsverket
överklagar samma beslut, skall försäkringskassan inte ompröva
beslutet. Begäran om omprövning skall anses som ett
överklagande.
22 kap.
12 §
Bestämmelserna i 3 kap. 16 § första--femte styckena tillämpas
även i fråga om rehabiliteringspenning.
Bestämmelserna i 3 kap. 12 § och 16 § första--femte
styckena tillämpas även i fråga om rehabiliteringspenning.


2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1048) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 1 och 12 a §§ lagen
(1962:381) om allmän försäkring1  i paragrafernas lydelse
enligt lagen (1991:1048) om ändring i nämnda lag skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
3 kap.
1 §
Hos allmän försäkringskassa inskriven försäkrad äger enligt
vad nedan sägs rätt till sjukpenning, om hans
sjukpenninggrundande inkomst uppgår till minst sextusen kronor.
Villkoret om inskrivning hos försäkringskassa för rätt till
sjukpenning anses uppfyllt om det har berott på åldersregeln i
1 kap. 4 § att villkoret inte har kunnat uppfyllas.
Rätt till sjukpenning enligt detta kapitel föreligger inte på
grundval av anställningsförmåner för tid som ingår i en
sjuklöneperiod, under vilken den försäkrades arbetsgivare har
att svara för sjuklön enligt lagen (1991:1047) om sjuklön.
Uppkommer för den försäkrade rätt till sjukpenning enligt
kapitlet i omedelbar anslutning till utgången av en
sjuklöneperiod, skall sjukperioden enligt denna lag anses
omfatta också sjuklöneperioden. Bestämmelserna i 4 § första
stycket 1 och 10--10 b §§ tillämpas inte i sådant fall i fråga
om sjukpenning som grundas på inkomst av anställningen.
Undantaget beträffande 10--10 b §§ gäller dock inte för en
försäkrad som avses i 5 § tredje stycket 1.
Uppkommer för den försäkrade rätt till sjukpenning enligt
kapitlet i omedelbar anslutning till utgången av en
sjuklöneperiod, skall sjukperioden enligt denna lag anses
omfatta också sjuklöneperioden. Bestämmelserna i 4 § första
stycket 1 och 10--10 b §§ tillämpas inte i sådant fall i fråga
om sjukpenning som grundas på inkomst av anställningen.
Undantaget beträffande 10 §, 10 a § första och fjärde--sjunde
styckena och 10 b § gäller dock inte för en försäkrad som
avses i 5 § tredje stycket 1 eller sjätte stycket.
12 a §
Om en arbetsgivare skall svara för sjuklön enligt lagen
(1991:1047) om sjuklön för samma dag som sjukpenning kommer i
fråga, fastställs sjukpenningens storlek på grundval av en
sjukpenninggrundande inkomst som inte omfattar
anställningsförmåner från den arbetsgivaren.
Årsarbetstiden fastställs i fall som avses i första stycket
på grundval av beräknat antal timmar i förvärvsarbete hos
arbetsgivare som inte skall svara för sjuklön.
1 Lagen omtryckt 1982:120

3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1990:1467) om ändring i lagen
(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.
Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1981:49) om begränsning
av läkemedelskostnader, m.m. i paragrafens lydelse enligt lagen
(1990:1467) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
10 §

Kostnaden för förmåner enligt denna lag, frånsett förmåner
som avses i 2 a §, ersätts av den allmänna försäkringen.
Kostnaden för förmåner enligt denna lag ersätts av den
allmänna försäkringen om inte annat följer av andra
stycket.
Kostnaden för förmåner som avses i 2 a § ersätts av
landstingskommunen.
Kostnaden för förmåner som avses i 2 a § ersätts av
landstingskommunen. Kostnaden för förmåner som avses i 6 §
ersätts av kommunen såvitt avser den som vistas vid en sådan
vårdinrättning som enligt lagen (1990:1402) om övertagande av
vissa sjukhem och andra vårdinrättningar övertagits av
kommunen.

4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön
Härigenom föreskrivs att 11, 17 och 20 §§ lagen (1991:1047)
om sjuklön skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
11 §
Den allmänna försäkringskassan får företa sjukkontroll under
sjuklöneperioden genom att
1. göra förfrågan hos arbetstagaren, hans arbetsgivare,
läkare eller någon annan som kan antas kunna lämna behövliga
uppgifter, och
2. besöka arbetstagaren.

Försäkringskassan får utan hinder av sekretess lämna ut
uppgift till arbetsgivaren om vad som framkommit vid
sjukkontroll enligt första stycket, under förutsättning att
uppgiften behövs för ställningstagande till arbetstagarens rätt
till sjuklön under sjuklöneperioden. Uppgiften får avse
huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av
sjukdom eller nedsättningens omfattning.

17 §
En arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader under ett
kalenderår inte beräknas överstiga 60 gånger det för året
gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring kan försäkra sig hos den allmänna
försäkringskassan för kostnader för sjuklön enligt denna lag.
Vid beräkningen av de sammanlagda lönekostnaderna bortses från
avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter och lagen
(1982:423) om allmän löneavgift samt skatt enligt lagen
(1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster.
En arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader under ett
kalenderår inte beräknas överstiga 90 gånger det för året
gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring kan försäkra sig hos den allmänna
försäkringskassan för kostnader för sjuklön enligt denna lag.
Vid beräkningen av de sammanlagda lönekostnaderna bortses från
avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter och lagen
(1982:423) om allmän löneavgift samt skatt enligt lagen
(1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster.
Regeringen föreskriver närmare villkor för försäkringen.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag

20 §
Om tvist har uppkommit om arbetstagarens rätt till sjuklön
och tvisten gäller huruvida arbetsförmågan är nedsatt på grund
av sjukdom eller nedsättningens omfattning, kan den allmänna
försäkringskassa hos vilken arbetstagaren är inskriven eller
skulle ha varit inskriven, om han hade uppfyllt åldersvillkoret
i 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, efter
skriftlig ansökan av arbetstagaren, besluta att ersättning för
tid som den omtvistade sjuklönen avser skall utges från
sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring.
Om tvist har uppkommit om arbetstagarens rätt till sjuklön
och tvisten gäller  huruvida arbetsförmågan är nedsatt på grund
av sjukdom eller nedsättningens omfattning eller huruvida
arbetstagarförhållande föreligger, kan den allmänna
försäkringskassa hos vilken arbetstagaren är inskriven eller
skulle ha varit inskriven, om han hade uppfyllt åldersvillkoret
i 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, efter
skriftlig ansökan av arbetstagaren, besluta att ersättning för
tid som den omtvistade sjuklönen avser skall utges från
sjukförsäkringen enligt lagen om allmän försäkring.

5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1050) om ändring i lagen
(1981:691) om socialavgifter
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om
socialavgifter i paragrafens lydelse enligt lagen (1991:1050)
om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
2 kap.
1 §
En arbetsgivare skall på det avgiftsunderlag som anges i 3--5
§§ för varje år betala
1. sjukförsäkringsavgift med 8,20 procent,
1. sjukförsäkringsavgift med 7,80 procent,
2. folkpensionsavgift med 7,45 procent,
3. tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges i
särskild lag,
4. delpensionsavgift med 0,50 procent,
5. barnomsorgsavgift med 2,20 procent,
6. arbetsskadeavgift med 0,90 procent,
7. arbetsmarknadsavgift med 2,16 procent,
8. arbetarskyddsavgift med 0,35 procent,
9. vuxenutbildningsavgift med 0,270 procent samt
10. lönegarantiavgift med 0,20 procent.
Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2 § andra stycket skall dock
beträffande ersättning som avses i 11 kap. 2 § första stycket m
och femte stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring betala
endast tilläggspensionsavgift.
Staten betalar inte arbetsskadeavgift.


6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1236) om ändring i lagen
(1981:691) om socialavgifter
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om
socialavgifter i paragrafens lydelse enligt lagen (1991:1236)
om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
2 kap.
1 §
En arbetsgivare skall på det avgiftsunderlag som anges i 3--5
§§ för varje år betala
1. sjukförsäkringsavgift med 8,20 procent,
1. sjukförsäkringsavgift med 7,80 procent,
2. folkpensionsavgift med 7,45 procent,
3. tilläggspensionsavgift efter den procentsats som anges i
särskild lag,
4. delpensionsavgift med 0,50 procent,
5. barnomsorgsavgift med 2,20 procent,
6. arbetsskadeavgift med 0,90 procent,
7. arbetsmarknadsavgift med 2,04 procent,
8. arbetarskyddsavgift med 0,35 procent,
9. utbildningsavgift med 0,39 procent samt
10. lönegarantiavgift med 0,20 procent.

Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2 § andra stycket skall dock
beträffande ersättning som avses i 11 kap. 2 § första stycket m
och femte stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring betala
endast tilläggspensionsavgift.
Staten betalar inte arbetsskadeavgift.

7 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1962:392) om
hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
5 §2
Med årsinkomst avses i denna lag den inkomst, för år räknat,
som någon kan antas komma att få under den närmaste tiden.
Såsom inkomst räknas inte allmänt barnbidrag, folkpension,
tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
till den del pensionen föranlett minskning av pensionstillskott
enligt 3 § lagen (1969:205) om pensionstillskott eller av
barntillägg enligt 9 kap. 1 § sista stycket lagen om allmän
försäkring i detta lagrums lydelse vid utgången av år 1989,
livränta som avses i 17 kap. 2 § nyssnämnda lag i vad den
enligt samma lagrum avdragits från pension eller understöd som
någon på grund av släktskap eller svågerlag kan vara föranledd
att utge. Som inkomst räknas inte heller vuxenstudiebidrag
enligt studiestödslagen (1973:349) eller lagen (1983:1030) om
särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa eller utbildningsbidrag
vid arbetsmarknadsut-
Med årsinkomst avses i denna lag den inkomst, för år räknat,
som någon kan antas komma att få under den närmaste tiden.
Såsom inkomst räknas inte allmänt barnbidrag, folkpension,
tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
till den del pensionen föranlett minskning av pensionstillskott
enligt 3 § lagen (1969:205) om pensionstillskott eller av
barntillägg enligt 9 kap. 1 § sista stycket lagen om allmän
försäkring i detta lagrums lydelse vid utgången av år 1989,
livränta som avses i 17 kap. 2 § nyssnämnda lag i vad den
enligt samma lagrum avdragits från pension eller understöd som
någon på grund av släktskap eller svågerlag kan vara föranledd
att utge. Som inkomst räknas inte heller vuxenstudiebidrag
enligt studiestödslagen (1973:349) eller lagen (1983:1030) om
särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa eller utbildningsbidrag
vid arbetsmarknadsut-

1 Lagen omtryckt 1976:1014
2 Senaste lydelse 1990:778

Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
bildning eller inkomst av sådan privatbostadsfastighet
eller privatbostad som avses i 5 § kommunalskattelagen
(1928:370). För den som uppbär folkpension i form av
ålderspension skall som inkomst inte räknas sådan intäkt av
tjänst som avses i 32 § 1 mom. a) kommunalskattelagen eller
intäkt av aktiv näringsverksamhet som avses i 18 § samma lag.
Vid inkomstberäkningen skall för den som uppbär folkpension i
form av halv eller två tredjedelar av hel förtidspension
bortses från ett belopp som motsvarar skillnaden mellan
a) ett för den försäkrade beräknat belopp av hel
förtidspension jämte däremot svarande pensionstillskott,
beloppet i förekommande fall beräknat med beaktande av
bestämmelserna i 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring och
b) den utgående förtidspensionen jämte pensionstillskott.
bildning eller inkomst av sådan privatbostadsfastighet
eller privatbostad som avses i 5 § kommunalskattelagen
(1928:370). Som inkomst räknas inte ersättning som avses i
lagen (1971:118) om skattefrihet för ersättning till
neurosedynskadade. För den som uppbär folkpension i form av
ålderspension skall som inkomst inte räknas sådan intäkt av
tjänst som avses i 32 § 1 mom. a) kommunalskattelagen eller
intäkt av aktiv näringsverksamhet som avses i 18 § samma lag.
Vid inkomstberäkningen skall för den som uppbär folkpension i
form av halv eller två tredjedelar av hel förtidspension
bortses från ett belopp som motsvarar skillnaden mellan
a) ett för den försäkrade beräknat belopp av hel
förtidspension jämte däremot svarande pensionstillskott,
beloppet i förekommande fall beräknat med beaktande av
bestämmelserna i 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring och
b) den utgående förtidspensionen jämte pensionstillskott.
Vid uppskattning av förmögenhets avkastning skall denna höjas
med tio procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger
för den som är gift sextiotusen kronor, och för annan
sjuttiofemtusen kronor. Vid beräkning av förmögenhet skall
värdet av sådan privatbostadsfastighet eller privatbostad som
avses i 5 § kommunalskattelagen inte beaktas.
Värdet av naturaförmåner skall uppskattas efter regler, som
fastställas av regeringen.
I fråga om makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas
utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av
förmögenhet beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda
förmögenhet.
Årsinkomst avrundas för envar pensionsberättigad till närmast
hela tiotal kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. De nya
föreskrifterna tillämpas inte i fråga om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg som avser tid före ikraftträdandet.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionerna 3
Motionerna 4
Utskottet 5
Rehabilitering 5
Allmänt om rehabilitering 5
Rehabiliteringsutredning 6
Medicinsk rehabilitering 7
Rehabiliteringspenning 9
Sjukperiod 10
Sjukpenningberäkning m.m. vid avbrott i
rehabilitering 11
Sjuklön 13
Allmänt om sjuklön 13
Sjuklön utomlands 14
Sjukkontroll 14
Anmälnings- och uppgiftsskyldighet 16
Försäkringsmöjlighet för små företag 17
Arbetstagarbegreppet 18
Sjukförsäkringsavgiften 21
Sjukpenninggrundande inkomst m.m. 22
Kommunal primärvård 24
Resekostnadsersättning 24
Kostnadsfria förbrukningsartiklar 25
Arbetsskadeförsäkringen 26
Särskilt kommunalt bostadstillägg 29
Neurosedynskadeersättning vid KBT-beräkning 30
Förenklad handläggning i försäkringskassorna 31
Hemställan 32
Reservationer 35
1. Återförsäkring för sjuklönekostnader (s) 35
2. Förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen (s)
36
3. Översyn av arbetsskadeförsäkringen (s) 36
Meningsyttring (v) 37
Bilaga 1: I proposition 1991/92:40 framlagda lagförslag 39
Bilaga 2: Av utskottet framlagda lagförslag 60