Socialförsäkringsutskottets betänkande
1991/92:SFU03

Ersättningar till sjukvårdshuvudmännen


Innehåll

1991/92
SfU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1991/92:19 i vilken
redovisas en överenskommelse som träffats med
sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar från sjukförsäkringen
m.m. för år 1992. I propositionen föreslås vidare vissa
ändringar i bl.a. lagen (1968:381) om allmän försäkring.
I betänkandet behandlas även tre motioner väckta med anledning
av propositionen och ett fyrtiotal motioner väckta under den
allmänna motionstiden 1990/91 som tar upp olika frågor om
ersättningssystemets utformning, läkares etableringsrätt,
möjligheten för olika yrkesgrupper att ansluta sig till den
allmänna sjukförsäkringen m.m.
Enligt den redovisade överenskommelsen skall ersättningen till
sjukvårdshuvudmännen utgå dels som en allmän sjukvårdsersättning
på högst 11 706,5 milj.kr., dels som särskilda ersättningar som
beräknats uppgå till 540,5 milj.kr.
Till Handikappinstitutet lämnas ersättning med 49 milj.kr.
Till följd av äldrereformen överförs ca 21 % av kostnaderna
för hälso- och sjukvården till kommunerna varför den allmänna
sjukvårdsersättningen har reducerats med 3 066 milj.kr.
Parterna är överens om att sjukvårdshuvudmännen, efter ett
införande av en arbetsgivarperiod inom sjukförsäkringen, bör
överta debitering och uppbörd av sjukhusvårdsavgifter för bl.a.
sjukpenningförsäkrade. Detta har beräknats ge huvudmännen
ett bruttotillskott på sammanlagt ca 200 milj.kr.
Den särskilda ersättningen för rehabiliterings- och
behandlingsinsatser som infördes år 1991 höjs från 400 till 485
milj.kr. för år 1992.
Parterna anser det vara nödvändigt att stödja sådana åtgärder
hos huvudmännen som syftar till en bättre
informationsförsörjning på alla nivåer inom hälso- och
sjukvården. För detta ändamål avsätts högst 20 milj.kr. under år
1992 inkl. medel för nationella register för produktkontroll.
I syfte att effektivisera informationsförsörjningen bl.a. med
inriktning på att förbättra folkhälsan skall inrättas ett
epidemiologiskt centrum vid socialstyrelsen. För delfinansiering
av detta avsätts för år 1992 högst 5 milj.kr.
I propositionen redovisas även att parterna, på grundval av en
gemensam utredning, enats om att snarast påbörja överläggningar
med inriktning på att senare under år 1991 träffa en särskild
överenskommelse om ett överförande av kostnadsansvaret för
läkemedel inom öppenvården från riksförsäkringsverket till
sjukvårdshuvudmännen. Beräknad genomförandetidpunkt har angetts
till den 1 januari 1993.
Utskottet tillstyrker lagförslagen. Utskottet utgår -- med
anledning av en motion (m) -- från att någon överföring av
kostnadsansvaret för läkemedel inte sker innan frågan blivit
ytterligare beredd och föreslår ett tillkännagivande härom till
regeringen. I övrigt avstyrker utskottet samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats fyra reservationer (s) och
meningsyttring (v).

Propositionen

I proposition 1991/92:19 om vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen m.m. har regeringen (socialdepartementet)
föreslagit riksdagen att anta de i propositionen framlagda
förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1990:1466) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1991:1040) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
4. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
5. lag om ändring i lagen (1991:1043) om ändring i lagen
(1990:1469) om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare,
6. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd.

Vidare har riksdagen beretts tillfälle att ta del av vad som
anförts i propositionen om ersättningarna från sjukförsäkringen
till sjukvårdshuvudmännen och därmed sammanhängande frågor.
Lagförslagen återfinns som bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen
1991/92:Sf1 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett överförande av kostnadsansvaret för
läkemedlen inom den öppna hälso- och sjukvården till
sjukvårdshuvudmännen.
1991/92:Sf2 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om indexreglering av avgifterna inom
sjukvården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett högkostnadsskydd där taket är satt
till 1 000 kr. per år,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införande av familjekort för
sjukvårdsavgifterna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökat inflytande för
handikapporganisationerna i Handikappinstitutets styrelse,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att staten ensam skall vara huvudman för
Handikappinstitutet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om specialdestinerat bidrag till det
förebyggande arbetet inom primärvården,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjlighet att överklaga
sjukvårdshuvudmännens beslut enligt socialförsäkringens
bestämmelser för besvärsprövning.
1991/92:Sf3 av Johan Brohult och Leif Bergdahl (nyd) vari
yrkas
1. att riksdagen beslutar införa två karensdagar i
sjukförsäkringen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den samhällsekonomiska vinst som detta innebär används till att
förbättra omvårdnaden av våra äldre medborgare med ett
kombinerat medicinskt och socialt betingat vårdbehov.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990/91
1990/91:Sf206 av Kjell Ericsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om samordning mellan hälso- och sjukvården
och sjukförsäkringssystemet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om överförande av ekonomiska resurser från
allmänna försäkringen till sjukvårdshuvudmännen för att minska
köerna inom sjukvården.
1990/91:Sf210 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl.
(m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till
en allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring, där försäkringen
följer patienten också vid val av alternativa sjukhem med t.ex.
kristen inriktning.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So602.
1990/91:Sf218 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
specialistvårdstaxan bör anpassas så att privatpraktiserande
läkare kan ge patienterna ekonomisk möjlighet att tillgodogöra
sig ifrågavarande behandling,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
sjukgymnaster med examen i ortopedisk medicin bör få ta ut en
högre taxa för tidskrävande ortopedmedicinska undersökningar och
behandlingar.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So413.
1990/91:Sf223 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ändrade regler i
sjukförsäkringen angående ersättning för läsglasögon efter
starroperation.
1990/91:Sf227 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att sätta ett högkostnadstak för
läkarvård och annan sjukvårdande behandling vid 1 000 kr. för en
12-månadersperiod,
2. att riksdagen beslutar att införa ett högkostnadstak för
läkarvårdsbesök och annan sjukvårdande behandling på 300 kr. för
en 30-dagarsperiod,
3. att riksdagen beslutar att sjukresor skall inordnas i
högkostnadsskyddet,
4. att riksdagen beslutar att kostnaden för sjukresor
maximeras till 30 kr. per resa,
5. att riksdagen beslutar att högkostnadsskyddet knyts till
den allmänna prisutvecklingen genom indexreglering.
1990/91:Sf238 av Gullan Lindblad och förste vice talman
Ingegerd Troedsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
ersättning från socialförsäkringen bör ske för utredning och
behandling såväl av legitimerad psykolog som av legitimerad
psykoterapeut.
1990/91:Sf245 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att patient som efter läkarremiss erhållit
behandling hos legitimerad psykoterapeut skall vara
ersättningsberättigad via det allmänna försäkringssystemet,
2. att riksdagen till psykoterapibehandling för budgetåret
1991/92 anvisar 10 milj.kr. utöver vad regeringen har föreslagit
eller således 31 milj.kr.
1990/91:Sf246 av Jan-Erik Wikström och Barbro Westerholm (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att psykoterapeutisk behandling
hos legitimerade psykoterapeuter skall ersättas via
sjukförsäkringen på samma sätt som gäller för behandling av
kroppsliga sjukdomar.
1990/91:Sf247 av Anders Svärd m.fl. (c, s, m, fp, v, mp) vari
yrkas att riksdagen beslutar att ersättning för behandling,
förmedlad av legitimerad terapeut, skall ersättas via
socialförsäkringssystemet enligt samma regler som gäller för
behandling av kroppsliga handikapp och sjukdomar.
1990/91:Sf248 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag rörande leg.
sjuksköterskors rätt att efter remiss från leg. läkare och
tandläkare utföra akupunkturbehandling inom den allmänna
försäkringens ram,
2. att riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag
rörande övriga undersökningar och behandlingar som leg.
sjuksköterskor kan utföra inom enskilt bedriven verksamhet inom
ramen för den allmänna försäkringen.
1990/91:Sf249 av Gullan Lindblad och Anders G Högmark (m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning rörande
möjligheten att införa användandet av magnetkamera i
förteckningen över åtgärder som ersätts av den allmänna
försäkringen.
1990/91:Sf250 av Charlotte Branting (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående dialysbehandling,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjlighet att komplettera
högkostnadsskyddet med ett högsta belopp per månad.
1990/91:Sf253 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att legitimerade dietister bör få rätt att utföra sitt arbete
inom den allmänna försäkringens ram.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So429.
1990/91:Sf266 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om betydelsen av ett fritt läkarval,
2. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk
utredning tillsätts, med direktiv att se över hälso- och
sjukvårdens framtida verksamhet och finansiering i enlighet med
vad i motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om relationen mellan offentlig och privat
vård,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av samordning mellan sjukvård och
sjukförsäkring.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So446.
1990/91:Sf267 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad som anförts
i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag som
innebär att Dagmarsystemet avskaffas till förmån för ett system
för ersättningar från sjukförsäkringen med generellt fri
etableringsrätt för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster
och anslutningsrätt för fritidspraktiker,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att
hemsjukvårdstaxan utformas så att den ger möjlighet till
etablering av enskild distriktssköterskeverksamhet,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till
att legitimerade psykologer och psykoterapeuter får rätt att
ansluta sig till den allmänna sjukförsäkringen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kostnadskontroll i sjukvårdsförsäkringen.
1990/91:Sf274 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
läkarvårdstaxan i förordningen 1976:1018, varvid särskilt
arvodesberäkningen för allmänläkare bör beaktas, i enlighet med
vad i motionen anförts.
1990/91:Sf275 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ersättning från
försäkringskassan för psykoterapeutisk behandling.
1990/91:Sf280 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av utlandssvenskars rätt till
sjukvårdsersättning.
1990/91:Sf291 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen beslutar om sådan ändring i 2 kap. 5 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring att försäkringskasseersättning
kan utges även för akupunkturbehandling av sjuksköterska.
1990/91:Sf292 av Sigge Godin m.fl. (fp, m, c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om försöksverksamhet till friare etablering och
registreringssystem i öppen vård.
1990/91:Sf293 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
ersättning genom försäkringskassan för utredning och behandling
utförd av legitimerad psykolog och av legitimerad psykoterapeut.
1990/91:Sf294 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (mp) vari
yrkas att riksdagen beslutar ändra 2 kap. 5 § lagen om allmän
försäkring i enlighet med förslaget i motionen.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So472.
1990/91:Sf295 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att behandling utförd av lymfterapeut med
godkänd utbildning skall hänföras till sjukvårdande behandling
enligt lagen om allmän försäkring och jämställas med den
behandling som ges av sjukgymnast och distriktssköterska.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So477.
1990/91:Sf297 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
hjälpmedelsgaranti för handikappade i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1990/91:Sf304 av Margit Gennser m.fl. (m, fp, c) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär att riksförsäkringsverket får
i uppdrag att utarbeta en utvidgad läkartaxa enligt de
riktlinjer som anges i motionen.
1990/91:Sf306 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ersättning för behandling utförd av
legitimerad psykolog och legitimerad psykoterapeut.
1990/91:Sf311 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att ungdomar som fyllt
16 år och som anses behöva fortsatt specialdiet på grund av
sjukdomen PKU även i fortsättningen skall kunna få
livsmedelsrekvisitioner.
1990/91:Sf312 av Karl-Erik Svartberg och Sverre Palm (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av reglerna så att sjukresor
kan inordnas i högkostnadsskyddet.
1990/91:Sf313 av Lars Sundin (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
tidigare riksdagsbeslut och handlingsprogram vad gäller avgifter
och kostnader för handikapphjälpmedel skall gälla och följas för
att undvika ytterligare merkostnader för den handikappade.
1990/91:Sf319 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rättvisa förmånsregler för olika grupper av
kroniskt sjuka.
1990/91:Sf320 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fria handikapphjälpmedel.
1990/91:Sf326 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tilläggsfinansiering av sjukvården,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
alternativ sjukvårdsfinansiering enligt motionens intentioner.
1990/91:Sf333 av Lars Sundin och Erling Bager (fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att fotvård som ges på medicinska
indikationer bör finansieras via sjukförsäkringen.
1990/91:Sf335 av Marianne Jönsson och Stina Gustavsson (c)
vari yrkas att riksdagen beslutar uppdra åt regeringen att
återkomma till riksdagen med förslag om frikort för utsatta
vårdkonsumenter.
1990/91:Sf348 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär ett
skyndsamt avskaffande av Dagmarsystemet,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad som i
motionen anförts.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So332.
1990/91:Sf351 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att eventuell samordning av sjukförsäkring
och sjukvårdsansvar inte får medföra att patienter som står
utanför arbetsmarknaden får sämre vård.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So530.
1990/91:Sf353 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en och samma läkares ansvar vid långa
sjukfall,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om överföring av resurser från
sjukförsäkringen till sjukvården.
1990/91:Sf354 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att de till Dagmar-systemet knutna
etableringsrestriktionerna snarast bör avvecklas.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So431.
1990/91:So456 av Barbro Westerholm och Ingrid Ronne-Björkqvist
(fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kostnader för läkemedel vid blödarsjuka.

Utskottet

Inledning
Enligt hälso- och sjukvårdslagen har landstingen och de
landstingsfria kommunerna planeringsansvar för all hälso- och
sjukvård och även ett ansvar för folkhälsan.
Sjukvårdshuvudmännens kostnader för hälso- och sjukvård
finansieras till omkring 70 % med landstingsskatt.
Sjukvårdshuvudmännen erhåller även vissa andra ersättningar från
stat och kommun samt uppbär patientavgifter och har inkomster
från försäljning och lämnade tjänster.
Sjukvårdsersättning från den allmänna sjukförsäkringen utges
enligt 2 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) i form
av ersättning för bl.a. öppen hälso- och sjukvård, läkarvård,
sjukvårdande behandling som utförs av annan än läkare,
sjukhusvård, tandvård samt för resekostnader i samband med
vården eller behandlingen. Vidare utges viss ersättning för
sjukvårdshuvudmännens kostnader för handikapphjälpmedel samt
avinstitutionalisering och förebyggande hälsovård. Ersättningen
utgår enligt grunder som regeringen fastställer.
Det nuvarande systemet med schabloniserad ersättning från den
allmänna sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen infördes den
1 januari 1985 (prop. 1983/84:190, SfU31, rskr. 393).
Genom det nya systemet omvandlades de tidigare
prestationsrelaterade ersättningarna från sjukförsäkringen till
en samlad ersättning beräknad med ett i princip enhetligt belopp
per invånare, en allmän sjukvårdsersättning. Vid sidan om den
allmänna sjukvårdsersättningen lämnas varje år ett varierande
antal särskilda ersättningar för olika ändamål.
År 1988 skedde en viktig förändring av principerna för
fördelning av den allmänna sjukvårdsersättningen till
huvudmännen. Fr.o.m. detta år fördelas ersättningen efter en
behovsbaserad modell där fördelningskriterierna är skillnader
i befolkningens dödlighet, sjukfrånvaro och förtidspensionering
samt antalet ensamboende äldre. Övergången till den nya modellen
har skett stegvis under perioden 1988--1990.
Under år 1991 utges från sjukförsäkringen sammanlagt 15 262
milj.kr. till sjukvårdshuvudmännen, varav 14 772,5 milj.kr.
utgör allmän sjukvårdsersättning.
Genom överenskommelsen för år 1991 infördes två större
förändringar i ersättningssystemet. Dels inordnades de särskilda
ersättningarna för avinstitutionalisering, förebyggande åtgärder
samt tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappade i den
allmänna sjukvårdsersättningen, dels infördes en särskild
ersättning för att förbättra kapaciteten inom hälso- och
sjukvården för rehabiliterings- och behandlingsinsatser.
Den särskilda ersättningen skall bidra till att sänka det s.k.
ohälsotalet och betalas ut först sedan försäkringskassan och
huvudmannen kommit överens om hur medlen skall användas.
Den särskilda ersättningen för rehabiliterings- och
behandlingsinsatser utgör för år 1991 högst 400 milj.kr. Vidare
utgår för år 1991 särskilda ersättningar med 10 milj.kr. för att
öka tillgänglighet och kapacitet i hälso- och sjukvården, med 21
milj.kr. för att öka tillgången på psykoterapeutisk behandling
och med 4 milj.kr. till de sjukvårdshuvudmän som svarar för
nationella register för produktkontroll. För handledning av
kiropraktorer, för överföring av patienter från Sverige till
Finland samt anordnande av institutioner för HIV-smittade som
omhändertas enligt smittskyddslagen (1988:1472) utgår sammanlagt
8 milj.kr.
Handikappinstitutets verksamhet finansieras, enligt en
särskild överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet,
inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen. Bidraget uppgår
för år 1991 till 46,5 milj.kr. och utgår fr.o.m. detta år som
ett direkt bidrag till Handikappinstitutet.
Sjukvårdshuvudmännen har rätt att ta ut avgifter för öppen
hälso- och sjukvård. Fr.o.m. den 1 januari 1991 upphörde den
statliga regleringen av avgifterna inom den öppna hälso- och
sjukvården, en förändring som omfattade även avgiftssystemet för
de till sjukförsäkringssystemet anslutna privatpraktiserande
läkarna och sjukgymnasterna. Som en följd av denna avreglering
ändrades, enligt riksdagens beslut, högkostnadsskyddet från ett
egenkostnadstak baserat på antal vårdbesök och läkemedelsinköp
inom en tolvmånadersperiod till ett egenkostnadstak för de
försäkrade på högst 1 500 kr. under en motsvarande period.
Enligt en separat överenskommelse, som gäller för åren
1982--1991 och som tidigare godkänts av riksdagen, tillkommer
ett särskilt statsbidrag till den psykiatriska vården. För år
1991 uppgår detta till 186 milj.kr.
Till ersättningssystemet finns även regler för
privatpraktiserande läkares och sjukgymnasters anslutning till
sjukförsäkringen. Anslutningsreglerna innebär enligt huvudregeln
att privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster kan anslutas
till försäkringen endast efter tillstyrkan av sjukvårdshuvudman.
Nyetablering av praktik få emellertid ske utan tillstyrkan
i vissa delar av landet. Sjukvårdshuvudmannens tillstyrkan krävs
inte heller för den som övertar en befintlig praktik från en
läkare som är ansluten till försäkringen, om avgående och
tillträdande läkare är verksamma inom samma specialitet.
Offentliganställda läkare med s.k. fritidspraktik kan inte
ansluta sig till försäkringen.
Försäkringsersättningen till privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster utbetalas av försäkringskassorna. Utbetalda
ersättningar för privatvård under ett år avräknas från nästa års
allmänna sjukvårdsersättning.
Fr.o.m. år 1991 gäller att läkarpsykoanalytiker, till skillnad
från vad som gäller för läkare i övrigt, kan kombinera en
tjänstgöring på halvtid hos offentlig sjukvårdshuvudman med
verksamhet som privatpraktiker.
Propositionen
I propositionen redovisas att regeringen och
sjukvårdshuvudmännen för år 1992 har träffat överenskommelse om
olika frågor och även kommit överens om vissa ersättningar från
sjukförsäkringen.
I likhet med tidigare år har parterna formulerat vissa
allmänna utgångspunkter för utvecklingsarbetet inom hälso- och
sjukvården.
Som ett resultat av överenskommelsen för år 1991 om
inriktningen  av utvecklingsarbetet inom hälso- och sjukvården
har en nationell samrådsgrupp för kvalitet inom hälso- och
sjukvården bildats. Gruppen förväntas inom en nära framtid
redovisa vissa förslag om hur kvalitetssäkringsarbetet bör
bedrivas och organiseras. Vidare pågår ett arbete under
medverkan av expertgrupper inom socialstyrelsen med att utveckla
kriterier och indikationer för att föra upp patienter på
väntelista resp. erbjuda vård vid vissa tillstånd/diagnoser. En
redovisning av det arbetet beräknas kunna ske vid årsskiftet
1991-1992.
Som ett led i en förbättrad informationsförsörjning med
inriktning på att bl.a. förbättra folkhälsan inrättas ett
epidemiologiskt centrum vid socialstyrelsen. Dess främsta
uppgift skall vara att på nationell nivå följa, analysera och
rapportera om utvecklingen av folkhälsoproblem, sjukdomar och
sociala problem samt motsvarande riskfaktorers utbredning i
olika befolkningsgrupper.
På grundval av en gemensamt genomförd utredning om
förutsättningarna för att överföra kostnadsansvaret för
läkemedel inom öppenvården från riksförsäkringsverket till
huvudmännen har parterna enats om att snarast påbörja
överläggningar med inriktning på att senare under år 1991 träffa
en överenskommelse om ett sådant överförande den 1 januari 1993.
Utgångspunkten för beräkning av den allmänna
sjukvårdsersättningen under år 1992 har varit att denna skall
vara oförändrad i förhållande till den allmänna ersättningen på
14 772,5 milj.kr. under år 1991. I samband med äldrereformens
genomförande den 1 januari 1992 överförs ca 21 % av
sjukvårdshuvudmännens kostnader för hälso- och sjukvård till
kommunerna. Med anledning av detta överförs 3 066 milj.kr. till
kommunerna varför den allmänna sjukvårdsersättningen till
sjukvårdshuvudmännen reduceras i motsvarande grad. Reduktionen
sker hos samtliga huvudmän med ett lika stort belopp beräknat
per invånare. Från sjukförsäkringen utbetalas därför i allmän
sjukvårdsersättning 11 706,5 milj.kr.  under år 1992.
När en arbetsgivarperiod på 14 dagar införs i sjukförsäkringen
den 1 januari 1992 kommer sjukvårdshuvudmännen att överta
debitering och uppbörd av avgifterna för sjukhusvård. Någon
reducering av den allmänna sjukvårdsersättningen kommer inte att
ske med anledning av detta, vilket i praktiken innebär ett
bruttotillskott till sjukvårdshuvudmännen med sammanlagt
200 milj.kr.
Parterna anser att erfarenheterna av den under år 1991 införda
särskilda ersättningen på högst 400 milj.kr. för att förbättra
kapaciteten inom hälso- och sjukvården för rehabiliterings- och
behandlingsinsatser varit mycket positiva. För år 1992 höjs
därför beloppet till 485 milj.kr.
För åtgärder hos sjukvårdshuvudmännen för en bättre
informationsförsörjning har parterna enats om att avsätta högst
20 milj.kr. under år 1992. I detta belopp ingår även den under
föregående år i särskild ordning beslutade ersättningen till de
sjukvårdshuvudmän som åtagit sig att svara för nationella
register för produktkontroll.
Enligt överenskommelsen avsätts under år 1992 högst 5 milj.kr.
som delfinansiering av ett epidemiologiskt centrum vid
socialstyrelsen.
I likhet med de två föregående åren har parterna kommit
överens om en särskild ersättning för psykoterapeutisk
verksamhet. Detta ekonomiska stöd på högst 23 milj.kr. under år
1992 gör det möjligt för huvudmännen att genom vårdavtal med
legitimerade privata vårdgivare öka tillgången på
psykoterapeutisk behandling till rimliga kostnader för de
försäkrade.
I enlighet med en särskild överenskommelse utges även för år
1992 en direkt ersättning från sjukförsäkringen för finansiering
av Handikappinstitutets verksamhet. Med hänsyn till
kostnadsutvecklingen har detta belopp höjts till 49 milj.kr.
Parterna har vidare enats om att de fr.o.m. år 1991 införda
särskilda ersättningarna för handledd praktiktjänstgöring för
kiropraktorer, för överföring av vissa patienter från Sverige
till Finland samt för anordnande av rikssjukvård för
HIV-smittade skall utges även under år 1992 och med högst 1,
1,25 resp. 5,25 milj.kr.
Efter år 1991 lämnas inte något särskilt bidrag till den
psykiatriska vården.
Sammanfattningsvis skall sjukvårdshuvudmännen erhålla följande
ersättningar för år 1992.
________________________________________________________________
Ändamål                                         Totalbelopp
milj.kr.
________________________________________________________________
1. Allmän sjukvårdsersättning                   11 706,5
2. Särskild ersättning för rehabili-
terings- och behandlingsinsatser                485
3. Ersättning till Handikappinstitutet              49
4. Särskild ersättning för psykotera-
peutisk verksamhet                               23
5. Särskild ersättning för informations-
försörjning och produktkontroll                  20
6. Särskild ersättning till epidemio-
logiskt centrum                                   5
7. Särskild ersättning för handledning
av kiropraktorer                                  1
8. Särskild ersättning för vissa
patientöverföringar                               1,25
9. Särskild ersättning för rikssjukvård
för HIV-smittade                                  5,25
12 296,00
________________________________________________________________
Överenskommelsen innebär i förhållande till år 1991 att det
totala ersättningsbeloppet minskar med 2 966 milj.kr. Tar man
hänsyn till överföringen till kommunerna av 3 066 milj.kr. på
grund av äldrereformen ökar emellertid ersättningsbeloppet med
100 milj.kr. Härutöver får sjukvårdshuvudmännen genom
sjukhusvårdsavgiften ett tillskott på ytterligare 200 milj.kr.
Ersättningarna skall i likhet med tidigare år till större
delen utges från den allmänna sjukförsäkringen. För
sjukförsäkringens finansiering lämnas också ett särskilt
statsbidrag. I årets budgetproposition (prop. 1990/91:100, bil.
7) har för budgetåret 1991/92  under punkten E 15. Bidrag till
allmän sjukvård tagits upp ett förslagsanslag på
4512682000 kr.
I avvaktan på de nu slutförda överläggningarna med företrädare
för sjukvårdshuvudmännen har förutsatts att från det särskilda
statsbidraget skall utges bidrag till den allmänna
sjukvårdsersättningen med oförändrat belopp 4 300 milj.kr. för
år 1992.
Motioner om förändringar i ersättningssystemet
I de under den allmänna motionstiden väckta motionerna
1990/91:Sf348 av Carl Bildt m.fl. (m), yrkandena 1 i denna del
och 2, 1990/91:Sf267 av Sten Svensson m.fl. (m), yrkandena 1, 2
i  denna del och 6, och 1990/91:Sf210 av dåvarande förste vice
talmannen Ingegerd Troedsson m.fl. (m) begärs att det nu
gällande systemet slopas och att en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring som följer patienten införs.
Eftersom regeringen i regeringsförklaringen den 4 oktober 1991
aviserat sin avsikt att genomföra en större översyn av
sjukvårdens organisation och finansiering och pröva
förutsättningarna för att införa en obligatorisk
sjukvårdsförsäkring anser utskottet att någon riksdagens åtgärd
med anledning av motionerna inte är påkallad.
I den med anledning av propositionen väckta motionen
1991/92:Sf2 av Gudrun Schyman m.fl. (v), yrkande 6, begärs att
400 milj.kr. tas från den allmänna sjukvårdsersättningen och
öronmärks för det förebyggande arbetet inom primärvården.
De särskilda ersättningarna för avinstitutionalisering,
förebyggande åtgärder samt tillhandahållande av hjälpmedel för
handikappade inordnades fr.o.m. år 1991 i den allmänna
sjukvårdsersättningen. Utskottet behandlade i betänkande
1990/91:SfU7 ett motionsyrkande om att bidraget till
förebyggande arbete inom sjukvården även fortsättningsvis skulle
utges som särskild ersättning. Utskottet anförde därvid att
utskottet inte hade någon erinran mot den fördelning på allmän
och särskild ersättning om vilken parterna varit överens.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och
avstyrker bifall till motion 1991/92:Sf2 yrkande 6.
I en rad motioner väckta under den allmänna motionstiden
behandlas frågor som rör finansieringen av sjukvården och
samordningen mellan hälso- och sjukvården och den allmänna
sjukförsäkringen. I motion 1990/91:Sf353 av Sigge Godin m.fl.
(fp), yrkande 10, anförs att ytterligare försök och experiment
behövs för att finna vägar för att bryta barriärerna mellan
sjukförsäkrings- och sjukvårdssystemen. Motionärerna begär
att regeringen ges i uppdrag att överväga hur sådana insatser
skall kunna göras förenliga med gällande lagar. I motion
1990/91:Sf266 av Olof Johansson m.fl. (c), yrkandena 2, 3 och 4,
anförs att en utbyggd privatvård ökar människors valfrihet och
stimulerar utveckling och effektivitet. Motionärerna anser
därför att det är viktigt att den privata vårdens villkor
förbättras. Vidare anförs att genom att låta
sjukvårdshuvudmännen disponera medel också inom sjukförsäkringen
skulle de totala resurserna kunna användas effektivare. I
motionen begärs att regeringen tillsätter en parlamentarisk
utredning för att se över hälso- och sjukvårdens framtida
verksamhet och finansiering. Motion 1990/92:Sf206 av Kjell
Ericsson (c), yrkandena 1 och 2, behandlar möjligheten att öka
sjukvårdens resurser genom överföring av medel från den allmänna
sjukförsäkringen. I motion 1990/91:Sf326 av Ragnhild Pohanka
m.fl. (mp), yrkandena 1 och 2, anförs bl.a. att verksamheter med
uttalad riskexponering, t.ex. industrin, trafiken, militär
verksamhet och viss sportverksamhet, som ett bidrag till
finansieringen, skulle kunna betala de sjukvårdskostnader som
verksamheten orsakar. I motion 1991/92:Sf3 av Johan Brohult och
Leif Bergdahl (nyd), yrkandena 1 och 2, som  väckts med
anledning av propositionen begärs att två karensdagar införs i
sjukförsäkringen och ett tillkännagivande att den ekonomiska
vinst som detta innebär används till att förbättra omvårdnaden
av äldre medborgare med ett kombinerat medicinskt och socialt
handikapp.
Regeringen har, som nämnts, uttalat att den kommer att
genomföra en större översyn av sjukvårdens organisation och
finansiering och därvid framhållit att en ökad samordning mellan
sjukvård och sjukförsäkring kan ge grund för en förnyelse av
sjukvårdens finansieringsformer. Vidare har aviserats, senast i
proposition 1990/91:121, att försök skall inledas i några
primärvårdsområden med befolkningsbaserad resurstilldelning och
ansvar för de samlade ekonomiska resurserna för hälso- och
sjukvård, läkemedel, sjukresor, sjuk- och arbetsskadeförsäkring
samt förtidspension. En proposition om en sådan
försöksverksamhet beräknas bli avlämnad till riksdagen i
december 1991.
I anslutning till yrkandet i motion 1991/92:Sf3 vill utskottet
erinra om att regeringen i den nyligen avlämnade propositionen
1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken uttalat
sin avsikt att låta utreda frågan om bl.a. införande av
karensdagar i sjukförsäkringen.
Utskottet anser på grund av det anförda att motionerna
1990/91:Sf353 yrkande 10, 1990/91:Sf266 yrkandena 2, 3 och 4,
1990/91:Sf206 yrkandena 1 och 2, 1990/91:Sf326 yrkandena 1 och 2
samt 1991/92:Sf3 yrkandena 1 och 2 inte påkallar någon åtgärd.
I motion 1990/91:Sf351 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om att en eventuell
samordning av sjukförsäkring och sjukvårdsansvar inte får
medföra att patienter som står utanför arbetsmarknaden får sämre
vård. Utskottet vill erinra om att utskottet i sitt yttrande
1990/91:SfU4y rörande försöksverksamhet med kommunalt
huvudmannaskap för primärvård m.m. underströk att olika
försöksverksamheter med samordning mellan sjukvården och
socialförsäkringen ovillkorligen måste utformas så, att de inte
ger utrymme för prioriteringar mellan olika grupper av
vårdbehövande utifrån vilka besparingar på försäkringen som kan
göras beträffande de enskilda försäkrade. Utskottet vidhåller
denna inställning men anser inte att något särskilt
tillkännagivande är påkallat. Utskottet avstyrker bifall till
motion 1990/91:Sf351.
Motioner om privata vårdgivares anslutning till
sjukförsäkringen
Som tidigare nämnts finns särskilda regler för nya
privatpraktiserande läkares och sjukgymnasters rätt att anslutas
till sjukförsäkringen.
I motionerna 1990/91:Sf348 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkande 1 i
denna del, 1990/91:Sf267 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkande 2 i
denna del, 1990/91:Sf292 av Sigge Godin m.fl. (fp, m, c),
1990/91:Sf354 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) och 1990/91:Sf266
av Olof Johansson m.fl. (c) yrkande 1 behandlas bl.a. frågor om
slopande av nuvarande etableringsrestriktioner och ett fritt
läkarval.
Regeringen har i regeringsförklaringen den 4 oktober 1991
uttalat att den avser att driva på för att göra det möjligt för
alla att få en egen, fritt vald, husläkare och att fri
etableringsrätt för läkare successivt kommer att införas.
Mot denna bakgrund anser utskottet att motionerna
1990/91:Sf348 yrkande 1 i denna del, 1990/91:Sf267 yrkande 2 i
denna del, 1990/91:Sf292, 1990/91:Sf354 och 1990/91:Sf266
yrkande 1 inte påkallar någon riksdagens åtgärd. Utskottet anser
också att motion 1990/91:Sf353 av Sigge Godin m.fl. (fp) yrkande
9, vari begärts ett tillkännagivande om att en och samma läkare
skall ha ansvar för långa sjukfall, kan anses tillgodosedd genom
vad som anförts i regeringsförklaringen om en större översyn av
hälso- och sjukvårdens organisation och möjligheterna för alla
att få en egen husläkare.
Ett stort antal motioner berör möjligheterna för andra
vårdgivare än läkare och sjukgymnaster att föras upp på
förteckning hos försäkringskassa. Flertalet av dem syftar till
att psykologer och psykoterapeuter skall kunna anslutas till
försäkringen. Detta gäller motionerna 1990/91:Sf247 av Anders
Svärd m.fl. (c, s, m, fp, v, mp), 1990/91:Sf267 av Sten Svensson
m.fl. (m) yrkande 4, 1990/91:Sf238 av Gullan Lindblad och
Ingegerd Troedsson (m), 1990/91:Sf246 av Jan-Erik Wikström och
Barbro Westerholm (fp), 1990/91:Sf275 av Barbro Sandberg och
Charlotte Branting (fp), 1990/91:Sf293 av Siw Persson (fp),
1990/91:Sf306 av Gudrun Schyman m.fl. (v) och 1990/91:Sf245 av
Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkande 1. I yrkande 2 i den
sistnämnda motionen begärs att ytterligare 10 milj.kr. skall
anslås för psykoterapeutisk behandling för nästa budgetår.
Ersättning från sjukförsäkringen för psykoterapeutisk
behandling utges om behandlingen lämnas inom den offentliga
vården -- inkl. behandling av sådan vårdgivare som
sjukvårdshuvudmannen tecknat vårdavtal med -- eller av
privatpraktiserande läkare som är ansluten till försäkringen. I
överenskommelsen om ersättningar för år 1992 från
sjukförsäkringen har parterna enats om en särskild ersättning om
högst 23 milj.kr. för att göra det möjligt för huvudmännen att
genom avtal med legitimerade privata vårdgivare öka tillgången
på psykoterapeutisk behandling till rimliga kostnader för de
försäkrade. Enligt propositionen har nästan alla huvudmän
utnyttjat denna möjlighet till resursförstärkning som infördes
fr.o.m. år 1990.
Utskottet kan konstatera att det särskilda bidraget till
psykoterapeutisk verksamhet medfört att nästan alla
sjukvårdshuvudmän träffat avtal med legitimerade privata
vårdgivare om psykoterapeutisk verksamhet. Utskottet förutsätter
emellertid att regeringen i den kommande översynen av hälso- och
sjukvårdens organisation och finansiering även uppmärksammar hur
behovet av tillgång till psykologisk och psykoterapeutisk
behandling utan alltför höga kostnader för den enskilde bäst
skall tillgodoses. Något tillkännagivande härom med anledning av
de nu behandlade motionerna anser utskottet inte påkallat.
Frågor om möjligheter för distriktssköterskor och andra
sjuksköterskor, lymfterapeuter, dietister och fotspecialister
att ansluta sig till försäkringen har också föranlett
motionsyrkanden. Även dessa frågor kan förutsättas bli berörda i
den kommande översynen, och utskottet avstyrker därför bifall
till yrkandena i fråga i motionerna 1990/91:Sf267 av Sten
Svensson m.fl. (m) (yrkande 3), 1990/91:Sf248 av Gullan Lindblad
(m) (yrkandena 1 och 2), 1990/91:Sf291 av Bengt Harding Olson
(fp), 1990/91:Sf253 av Gullan Lindblad (m), 1990/91:Sf295 av
Anita Stenberg m.fl. (mp), 1990/91:Sf294 av Anita Stenberg och
Ragnhild Pohanka (mp) samt 1990/91:Sf333 av Lars Sundin och
Erling Bager (fp).
Vårdavgifter m.m.
Den statliga regleringen av patientavgifterna inom den öppna
hälso- och sjukvården slopades fr.o.m. den 1 januari 1991.
Ändringen omfattar även de till försäkringen anslutna
privatpraktiserande läkarna och sjukgymnasterna. Det ankommer
därför numera på sjukvårdshuvudmännen att bestämma avgifterna.
Som en följd härav omfattas ej besluten om avgiftsnivåerna av de
besvärsregler som gäller för socialförsäkringen.
Ett skydd mot höga kostnader för läkemedel och sjukvård, det
s.k. högkostnadsskyddet, infördes den 1 juli 1981 och
bestämmelserna härom finns i 7 § lagen (1981:49)
om begränsning av läkemedelskostnader m.m. I samband med att
avgifterna inom den öppna hälso- och sjukvården avreglerades
fr.o.m. år 1991 bestämdes ett kostnadstak för
högkostnadsskyddet. För kostnadsbefrielse fordras att
prisnedsatta läkemedel har inköpts för eller patientavgifter
erlagts med sammanlagt minst 1 500 kr. Kostnadsbefrielsen gäller
under den tid som återstår av ett år, räknat från första
vårdtillfället, behandlingstillfället eller läkemedelsinköpet.
Varje landsting har möjlighet att ange ett lägre belopp för
högkostnadsskyddet, och enligt propositionen har samtliga
landsting beslutat att tillämpa ett lägre belopp, i regel mellan
1000 och 1200 kr.
Som tidigare redovisats har parterna enats om att
sjukvårdshuvudmännen fr.o.m. år 1992 skall handha debitering och
uppbörd av avgifterna för sjukhusvård för sjukpenningförsäkrade,
varvid ordningen med sjukhusvårdsavdrag från sjukpenning m.fl.
ersättningar upphör. Med anledning härav läggs i propositionen
fram förslag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
m.fl. lagar.
Utskottet har ingen erinran mot de framlagda lagförslagen.
I motion 1991/92:Sf2 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs i
yrkande 1 ett tillkännagivande om att avgifterna inom vården
skall indexregleras och i yrkande 7 att sjukvårdshuvudmännens
beslut om avgifter skall kunna överklagas enligt
socialförsäkringens bestämmelser för besvärsprövning.
Enligt överenskommelsen om ersättningar från sjukförsäkringen
till sjukvårdshuvudmännen för år 1991 skall Landstingsförbundet
följa hur huvudmännen utnyttjar avregleringen av avgifterna och
redogöra för detta till regeringen i samband med nästa års
överläggningar. Någon mer underbyggd och fullständig redovisning
har dock inte kunnat göras på grund av att det statistiska
underlaget omfattar en alltför kort tidsperiod.
Landstingsförbundet kommer därför att senast i mars 1992 lämna
denna redovisning till regeringen.
Utskottet förutsätter mot bakgrund härav att regeringen vidtar
de åtgärder som är påkallade om redogörelsen skulle visa att
avgifterna blivit allför betungande för patienterna och
avstyrker bifall till motion Sf2 yrkandena 1 och 7.
Utskottet behandlar i detta sammanhang också motion
1990/91:Sf280 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s). I motionen
framhålls  att det är av stor vikt att missbruk av rätten till
sjukvårdsersättning för utlandssvenskar stävjas mot bakgrund av
att sjukförsäkringen har stramats åt för personer bosatta i
Sverige, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Utlandssvenskar har enligt gällande bestämmelser ingen rätt
till sjukvårdsersättning från försäkringen, utan avtal har
slutits mellan landstingen och staten om avgifter för patienter
från denna grupp. Vid akut öppen och sluten vård betalas vanliga
patientavgifter. I övriga fall betalas för den som som inte har
sina sjukvårdskostnader i Sverige täckta på annat sätt sex
gånger inomlänspatienternas avgifter vid öppen vård och tio
gånger sjukpenningavdraget vid sluten vård.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att missbruk av
rätten till sjukvårdsersättning bör stävjas i den mån det
förekommer. Utskottet anser emellertid att detta är en fråga som
det ankommer på sjukvårdshuvudmännen att beakta varför utskottet
avstyrker bifall till motionen.
Frågor om höga kostnader vid sjukdom och högkostnadsskyddet
tas upp i en rad motioner.
I motionerna 1990/91:Sf312 av Karl-Erik Svartberg och Sverre
Palm (s), 1990/91:Sf250 av Charlotte Branting (fp) yrkande 1 och
1990/91:Sf227 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 3 begärs att
även sjukresor skall omfattas av högkostnadsskyddet och i
yrkande 4 i den sistnämnda motionen att kostnaderna per resa
sätts till högst 30 kr. Motionerna 1990/91:Sf250 av Charlotte
Branting (fp) yrkande 2 och 1990/91:Sf227 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) yrkande 2 syftar till ett högkostnadsskydd med ett
högsta belopp per månad. I yrkande 5 i den sistnämnda motionen
begärs att högkostnadsskyddet indexregleras och i yrkande 1 i
samma motion ävensom i yrkande 2 i motion 1991/92:Sf2 av Gudrun
Schyman m.fl. (v) att taket för högkostnadsskyddet skall sättas
till 1000 kr. per år. I motion 1990/91:Sf335 av Marianne
Jönsson och Stina Gustavsson (c) begärs förslag om frikort för
särskilt utsatta vårdkonsumenter och i motion 1991/92:Sf2 av
Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 3 ett tillkännagivande om
införande av ett familjekort. Kenth Skårvik (fp) begär i motion
1990/91:Sf311 att livsmedelsrekvisitioner som berättigar till
samma kostnadsnedsättningar som läkemedel skall kunna göras av
personer som fyllt 16 år och som fortfarande behöver
specialdiet.
I motion 1990/91:Sf319 av Bengt Silfverstrand m.fl.
(s) påtalas orättvisor mellan olika sjukdomsgrupper när det
gäller rätten till fria läkemedel, och motionärerna begär ett
tillkännagivande om rättvisare förmånsregler.
När utskottet föregående år behandlade motioner om
högkostnadsskydd anförde utskottet att det såg positivt på att
landstingen inom högkostnadsskyddet även angav ett högsta belopp
som en enskild behöver betala för månad, men att en sådan
begränsning inte kunde åberopas för kostnadsfrihet vid inköp av
läkemedel. Utskottet framhöll att avsikten var att
Landstingsförbundet noga skulle följa hur sjukvårdshuvudmännen
utformade avgiftsreglerna. Som nämnts ovan pågår en uppföljning
av avregleringen av patientavgifterna, och enligt
överenskommelsen för år 1992 skall Landstingsförbundet redovisa
denna uppföljning för regeringen i samband med nästa års
överläggningar om ersättningar från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen. Vad gäller frågan om ett mer rättvist och
heltäckande kostnadsskydd vill utskottet erinra om den särskilda
kommitté som har tillsatts av regeringen, utredningen om det
samlade förmånssystemet för försäkrade med betydande kostnader
för sjukdom och handikapp (dir. 1990:34). Kommittén har till
uppgift att överväga och lämna förslag till de förändringar i
förmånssystemet inom socialförsäkringen som är påkallade för att
uppnå bättre rättvisa mellan olika grupper av försäkrade som har
betydande kostnader för läkemedel, förbrukningsartiklar, vård
och annan behandling samt resor till följd av sjukdom eller
handikapp. Direktiven innefattar även frågan om
specialdestinerade livsmedel.
Utskottet anser att resultatet av denna utredning ävensom
redovisningen av den pågående utvärderingen av avregleringen av
avgifterna inom sjukvården bör avvaktas. Utskottet avstyrker
bifall till motionerna 1990/91:Sf312, 1990/91:Sf319,
1990/91:Sf250 yrkandena 1 och 2, 1990/91:Sf311, 1990/91:Sf335,
1990/91:Sf227 samt 1991/92:Sf2 yrkandena 2 och 3.
Barbro Westerholm och Ingrid Ronne-Björkquist (fp) anför i
motion 1990/91:So456, yrkande 2, att enligt uppgift skrivs
blödarsjuka patienter ut från sluten vård för att kostnaderna
för deras läkemedel skall belasta sjukförsäkringen, trots att
patienterna behöver sluten vård. Motionärerna anser att man
därför bör ta hänsyn till antalet blödarsjuka när man beräknar
ersättningen från staten till sjukvårdshuvudmännen och begär ett
tillkännagivande härom.
Utskottet förutsätter att de problem som motionärerna tagit
upp uppmärksammas i den pågående utvärderingen av avregleringen
av  avgifterna. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motion
So456 yrkande 2 är inte påkallad.
I motionerna 1990/91:Sf304 av Margit Genser m.fl. (m, fp, c),
1990/91:Sf274 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (c),
1990/91:Sf218 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) samt
1990/91:Sf249 av Gullan Lindblad och Anders G Högmark (m)
behandlas frågor om läkarvårdstaxans ersättningsnivåer och
ersättningsberättigade åtgärder.
I läkarvårdstaxan finns bestämmelser om vilket arvode en
läkare har rätt till vid patientbesök. Patientbesöken är
uppdelade i grupper. För grupperna 4--7, som avser rådfrågning
hos läkare med specialistkompetens när vissa särskilt krävande
undersökningar eller behandlingar är påkallade, fastställer
riksförsäkringsverket efter samråd med socialstyrelsen en
förteckning. Högsta arvodet (grupp 7) enligt läkarvårdstaxan är
för närvarande 1 200 kr. Även i behandlingstaxan finns olika
arvodesgrupper.
Med hänsyn till att det ankommer på regeringen att bestämma
taxenivåer och på riksförsäkringsverket att i samråd med
socialstyrelsen avgöra vilka specialiteter som skall ingå i
grupperna med högre arvode enligt läkarvårdstaxan anser
utskottet, i likhet med vad utskottet tidigare framhållit när
frågor av denna art behandlats, att riksdagen inte bör göra
något uttalande om taxenivå och vilka enskilda åtgärder som
skall berättiga till högre arvode. Utskottet förutsätter att
även sådana frågor kommer att uppmärksammas i den kommande
hälso- och sjukvårdsöversynen och avstyrker med det anförda
bifall till motionerna 1990/91:Sf304, 1990/91:Sf274,
1990/91:Sf218 samt 1990/91:Sf249.
Motioner om hjälpmedel till handikappade m.m.
Fr.o.m. år 1976 har sjukvårdshuvudmännen hela ansvaret för att
tillhandahålla hjälpmedel för handikappade, medan
socialstyrelsen har tillsynen över hjälpmedelsverksamheten. Före
år 1991 utgick en enhetlig hjälpmedelsersättning från
sjukförsäkringen beräknad per invånare och år, varav en mindre
del skulle föras till en särskild fond för Handikappinstitutets
verksamhet. Fr.o.m. år 1991 har hjälpmedelsersättningen,
frånsett den del som förs till en särskild fond för
Handikappinstitutets verksamhet, förts in i den allmänna
sjukvårdsersättningen.
I tre motioner behandlas brister i hjälpmedelsförsörjningen
för handikappade. I motion 1990/91:Sf297 av Sten Svensson m.fl.
(m) yrkande 1 anförs att ett sätt att komma till rätta med den
besvärliga kösituationen vore att tillskapa en särskild
hjälpmedelsgaranti. Motionärerna föreslår en utredning för att
belysa möjligheterna att inordna handikapphjälpmedlen i
sjukförsäkringen. Lars Sundin (fp) begär i motion 1990/91:Sf313,
yrkande 3, ett tillkännagivande om att tidigare riksdagsbeslut
och handlingsprogram vad gäller avgifter och kostnader för
hjälpmedel skall gälla och följas för att undvika ytterligare
merkostnader för den handikappade. I motion 1990/91:Sf320 av
Karin Israelsson m.fl. (c) yrkande 4 anförs att
handikapphjälpmedlen bör vara fria och betalas av staten för att
komma till rätta med den ojämlikhet som visat sig råda mellan
olika landsting och inom ett och samma landsting.
Utskottet behandlade under föregående riksmöte likartade
motionsyrkanden (1990/91:SfU7). Utskottet redogjorde därvid
inledningsvis för att i betänkandet (SOU 1989:39)
Hjälpmedelsverksamhetens utveckling -- kartläggning och
bedömning -- konstaterats brister inom flera av de områden som
ingick i hälso- och sjukvårdens ansvar för hjälpmedel.
Utredningen ansåg att det ändrade huvudmannaskapet för bl.a.
äldreomsorgen borde föranleda en omprövning av utformningen och
ansvaret för tillhandahållandet av hjälpmedel och att frågan om
en särskild lagreglering av den enskildes rätt till hjälpmedel
fick övervägas vidare i samband med den fortsatta utredningen om
ansvaret för äldreomsorgen och 1989 års handikapputredning.
Vidare erinrade utskottet om att i proposition 1990/91:14, som
då  nyligen behandlats av socialutskottet i betänkandet
1990/91:SoU9, föreslagits att primärkommunerna inom det område
där de enligt förslaget till äldrereform fick ett hälso- och
sjukvårdsansvar skulle svara för att den enskilde fick vissa
hjälpmedel. Kommunernas ansvar kom i första hand att gälla
hjälpmedel i den dagliga livsföringen medan landstingen skulle
svara för den specialiserade kompetens som behövdes för
hantering av mer komplicerade hjälpmedel.
Hjälpmedelscentralernas verksamhet skulle även i fortsättningen
hållas samman. Socialutskottet hade i sitt betänkande anfört att
kommunernas ansvar i vissa fall innebar en praktisk lösning, men
samtidigt varnat för den uppsplittring av ansvaret som följer av
att både landstingen och kommunerna får en skyldighet att
tillhandahålla handikapphjälpmedel. Socialutskottet ansåg att en
parlamentarisk utredning borde få i uppdrag att överväga vilka
åtgärder som kunde behöva vidtas på hjälpmedelsområdet i och med
att ett kommunalt hälso- och sjukvårdsansvar infördes. Enligt
socialutskottet fanns det i detta sammanhang skäl att överväga
även vilket ansvar staten bör ha för hjälpmedelsförsörjningen.
Socialutskottet föreslog att det anförda skulle ges regeringen
till känna och riksdagen följde utskottets förslag.
Socialförsäkringsutskottet anförde i sitt nämnda betänkande
SfU7 i anslutning till de då förevarande motionsyrkandena om
brister i hjälpmedelsförsörjningen att den fortsatta beredningen
inom regeringskansliet av nyssnämnda betänkande, SOU 1989:39,
och resultatet av 1989 års handikapputredning borde avvaktas
ävensom riksdagens ställningstagande till socialutskottets
betänkande SoU9, varför motionerna inte borde föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Utskottet utgår från att regeringen beaktar riksdagens
tillkännagivande till följd av socialutskottets förslag i
betänkande 1990/91:SoU9 om åtgärder på hjälpmedelsområdet.
Med hänsyn härtill finns enligt utskottets uppfattning ingen
anledning till någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida med
anledning av motionerna 1990/91:Sf297 yrkande 1, 1990/91:Sf313
yrkande 3 och 1990/91:Sf320 yrkande 4.
Lagen om allmän försäkring innehåller inte någon bestämmelse
som ger rätt till ersättning för kostnader för glasögon.
Sjukvårdshuvudmännen har emellertid som tidigare nämnts ansvaret
för att tillhandahålla hjälpmedel för handikappade.
Sjukvårdshuvudmännen har i samband med överenskommelser om
ersättning från sjukförsäkringen åtagit sig att tillhandahålla
glasögon kostnadsfritt eller till nedsatt pris till barn och
ungdomar under 19 år. I övrigt tillhandahålls bl.a. glasögon
eller kontaktlinser utan kostnad som hjälpmedel till
starropererade personer.
Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) framhåller i
motion 1990/91:Sf223 att personer som genomgått starroperation
med insättning av lins oftast även har ett behov av läsglasögon.
Motionärerna anser att ersättning borde lämnas från
försäkringskassan för särskilda läsglasögon och begär ett
tillkännagivande härom.
Motionsyrkanden om en glasögonersättning inom den allmänna
försäkringens ram har under en följd av år avslagits av
riksdagen på förslag av utskottet (se senast 1990/91:SfU7).
Utskottet har därvid inte ansett att några andra grupper än de
som för närvarande erhåller bidrag från sjukvårdshuvudmännen bör
komma i fråga för ett generellt samhällsstöd för anskaffande av
glasögon. Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker
bifall till motion 1990/91:Sf223.
Staten och Landstingsförbundet är sedan den 1 januari 1978
gemensamt huvudmän för Handikappinstitutet som är centralt organ
på hjälpmedelsområdet. Enligt stadgarna består styrelsen av nio
ledamöter och suppleanter för dessa. Fyra ledamöter utses av
regeringen och fem av Landstingsförbundet. Suppleanterna utses i
samma ordning. Regeringen utser styrelsens ordförande. I
stadgarna sägs vidare att bland de av regeringen utsedda
ledamöterna bör ingå företrädare för handikapporganisationerna.
I motion 1991/92:Sf2 av Gudrun Schyman m.fl. (v), yrkandena 4
och 5, begärs tillkännagivanden om att handikapporganisationerna
bör ha ett större inflytande i Handikappinstitutets styrelse och
att staten skall vara huvudman för Handikappinstitutet.
Utskottet behandlade i sitt betänkande 1990/91:SfU7
motsvarande motioner och vidhåller sin tidigare uppfattning att
utskottet inte är berett tillstyrka sådana ändringar beträffande
Handikappinstitutet som föreslagits. Utskottet avstyrker bifall
till motion 1991/92:Sf2 yrkandena 4 och 5.
Motion om ansvaret för läkemedel
Som ovan nämnts är parterna i den föreliggande
överenskommelsen överens om att -- med utgångspunkt i en
gemensamt företagen utredning -- snarast påbörja överläggningar
med inriktning på att nå en överenskommelse senare under år 1991
om att sjukvårdhuvudmännen skall överta det direkta
kostnadsansvaret för läkemedel inom den öppna hälso- och
sjukvården.
I motion 1991/92:Sf1 av Sten Svensson m.fl. (m) vänder sig
motionärerna mot den föreslagna överföringen av kostnadsansvaret
för läkemedel i öppenvård till sjukvårdshuvudmännen och
motsätter sig att de aviserade överläggningarna fullföljs. Som
skäl mot överföringen anförs att denna skulle medföra risker för
patientens säkerhet om landstingens ekonomi inte skulle tillåta
förskrivning av moderna och effektiva läkemedel, begränsning av
patientens och läkarens valfrihet, regionala
kvalitetsskillnader, bristande konkurrens mellan olika preparat
och risker för den forskningsintensiva svenska
läkemedelsindustrin. Motionärerna begär ett tillkännagivande om
vad de anfört om ett överförande av kostnadsansvaret för
läkemedel i den öppna hälso-  och sjukvården till
sjukvårdshuvudmännen.
Frågor om läkemedelskostnaderna har under senare år behandlats
bl.a. av riksförsäkringsverket och som en bland flera frågor av
läkemedelsutredningen.
I en utvärderingsrapport (RFV anser, 1987:3) konstaterar
riksförsäkringsverket beträffande konkurrensförhållanden att
konkurrensen är begränsad när det gäller enskilda läkemedel och
att detta är en naturlig följd av att nya produkter utvecklas
med skydd av patent. Intentionen med patentskyddet är att ge
företagen en möjlighet att få en rimlig avkastning på sina
investeringar bl.a. i forskning. I rapporten som överlämnats
till socialdepartementet konstateras vidare att flera skäl talar
för att skapa en bättre kostnadsneutralitet, dels mellan insats
av läkemedel och andra alternativa behandlinginsatser, dels i
valet mellan olika läkemedel. Som ett led i riktning mot en
lösning av detta problem bör, enligt rapporten, övervägas att
utvidga sjukvårdshuvudmännens kostnadsansvar till att omfatta
även den öppna vården. Verket framförde emellertid inget direkt
förslag med denna innebörd.
Läkemedelsutredningen konstaterar i sitt betänkande (SOU
1987:20) att finansieringen av läkemedelskostnaderna har stor
betydelse bl.a. genom dess inverkan på incitament till
förändringar och möjligheter att vidta åtgärder. Utredningen
pekar på att, med gällande regler, varken landsting, läkare
eller patienter kan sägas ha något direkt ansvar för
läkemedelskostnaderna i öppen vård.
Någon inskränkning av läkarnas fria förskrivningsrätt har inte
föreslagits av läkemedelsutredningen eller
riksförsäkringsverket.
Socialförsäkringsutskottet behandlade i sitt betänkande
1990/91:SfU7 en motion med innebörden att, mot bakgrund av att
utgifterna för läkemedelsförmånerna ökat kraftigt, läkarna
regelbundet bör få information om vilka kostnader deras
läkemedelsförskrivningar och sjukskrivningar förorsakar.
Utskottet hänvisade i detta sammanhang till att regeringen och
sjukvårdshuvudmännen kommit överens om att snarast påbörja ett
utredningsarbete om förutsättningarna för att ge
sjukvårdshuvudmännen det direkta kostnadsansvaret för läkemedlen
även inom den öppna hälso- och sjukvården.
Utskottet anser att kostnadsutvecklingen för läkemedel är ett
stort och komplicerat problem som aktualiserar frågor som bl.a.
rör läkarens fria förskrivningsrätt, generisk förskrivning och
substitution av läkemedel och läkemedelskommitteérnas roll.
Äldrereformen har ytterligare komplicerat frågan. Många tunga
principiella aspekter berörs således. Utöver det har
Apoteksbolaget anfört att vissa administrativa merkostnader
tillkommer. Utskottet, som är medvetet om nödvändigheten av
besparingar även på läkemedelsområdet, anser dock att de lokala
läkemedelskommittéerna i första hand borde kunna åstadkomma
sådana besparingar. I regeringsförklaringen aviseras som nämnts
en större utredning av hälso- och sjukvårdens organisation och
finansiering, och utskottet förutsätter att även
läkemedelsfrågorna tas upp i detta sammanhang. Med hänsyn till
att även ett flertal negativa effekter kan uppkomma om
kostnadsansvaret överförs till sjukvårdshuvudmännen utgår
utskottet från att läkemedelsfrågan ges en skyndsam behandling i
den kommande större översynen och att någon överföring av
läkemedelsansvaret till sjukvårdshuvudmännen inte sker innan
frågan blivit ytterligare beredd. Utskottet anser att vad som
anförts bör med bifall till motion 1991/92:Sf1 ges regeringen
till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande förändringar i ersättningssystemet
att riksdagen avslår motionerna  1990/91:Sf210, 1990/91:Sf267
yrkandena 1, 2 i denna del och 6 och 1990/91:Sf348 yrkandena 1 i
denna del och 2,
res. 1 (s) -- motiv.
2. beträffande ersättning för förebyggande arbete
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf2 yrkande 6,
men. (v) -- delvis
3. beträffande överföring av resurser från sjukförsäkringen
till sjukvården
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf206, 1990/91:Sf266
yrkandena 2, 3 och 4, 1990/91:Sf326, 1990/91:Sf353 yrkande 10
och 1991/92:Sf3,
res. 2 (s) -- motiv.
4. beträffande lika vård
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf351,
men. (v)-- delvis
5. beträffande etableringsbegränsningar
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf266 yrkande 1,
1990/91:Sf267 yrkande 2 i denna del, 1990/91:Sf292,
1990/91:Sf348 yrkande 1 i denna del, 1990/91:Sf353 yrkande 9
och 1990/91:Sf354,
res. 3 (s) -- motiv.
6. beträffande ersättning för psykoterapi
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf238, 1990/91:Sf245,
1990/91:Sf246, 1990/91:Sf247, 1990/91:Sf267 yrkande 4,
1990/91:Sf275, 1990/91:Sf293 och 1990/91:Sf306,
men. (v) -- delvis
7. beträffande ersättning till andra vårdgivare
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf248, 1990/91:Sf253,
1990/91:Sf267 yrkande 3, 1990/91:Sf291, 1990/91:Sf294,
1990/91:Sf295 och 1990/91:Sf333,
8. beträffande sjukhusvårdsavgifter
att riksdagen antar de i proposition 1991/92:19 framlagda
förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1990:1466) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1991:1040) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
4. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
5. lag om ändring i lagen (1991:1043) om ändring i lagen
(1990:1469) om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare,
6. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd,
9. beträffande indexreglering m.m. av patientavgifter
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf2 yrkandena 1 och 7,
men. (v) -- delvis
10. beträffande utlandssvenskars sjukhusvård
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf280,
11. beträffande högkostnadsskydd m.m. för sjukresor
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf227 yrkandena 3 och
4, 1990/91:Sf250 yrkande 1 och 1990/91:Sf312,
men. (v) -- delvis
12. beträffande högkostnadsskydd per månad
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf227 yrkande 2 och
1990/91:Sf250 yrkande 2,
men. (v) -- delvis
13. beträffande indexreglerat högkostnadsskydd, tak och
familjekort
att
riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf227 yrkandena 1 och 5 och
1991/92:Sf2 yrkandena 2 och 3,
men. (v) -- delvis
14. beträffande frikort
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf335,
15. beträffande specialdestinerade livsmedel
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf311,
16. beträffande kostnadsfria läkemedel
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf319,
17. beträffande läkemedel för blödarsjuka
att riksdagen avslår motion 1990/91:So456 yrkande 2,
18. beträffande läkarvårdstaxan
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf218, 1990/91:Sf249,
1990/91:Sf274 och 1990/91:Sf304,
19. beträffande brister i hjälpmedelsförsörjningen
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf297 yrkande 1,
1990/91:Sf313 yrkande 3 och 1990/91:Sf320 yrkande 4,
20. beträffande läsglasögon efter starroperation
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf223,
21. beträffande Handikappinstitutet
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf2 yrkandena 4 och 5,
men. (v) -- delvis
22. beträffande kostnadsansvar för läkemedel
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Sf1 ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 4 (s)
23. beträffande propositionen i övrigt
att riksdagen lägger propositionen i övrigt till
handlingarna.
Stockholm den 19 november 1991
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Doris Håvik
(s), Margit Gennser (m), Sigge Godin (fp), Börje Nilsson (s),
Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Nils-Olof Gustafsson
(s), Pontus Wiklund (kds), Leif Bergdahl (nyd), Gustaf von Essen
(m), Maud Björnemalm (s), Liselotte Wågö (m), Widar Andersson
(s) och Britta Sundin (s).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Förändringar i ersättningssystemet
(mom.1--motiveringen)
Doris Håvik, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof
Gustafsson, Maud Björnemalm, Widar Andersson och Britta Sundin
(alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Eftersom regeringen" och slutar med "inte är
påkallad." bort ha följande lydelse:
Utskottet vidhåller sin senast i betänkande 1990/91:SfU7
angivna principiella inställning att det nuvarande systemet för
ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen
ligger väl i linje med strävandena att med försäkringsmedel
bättre fördela och förstärka utbudet av den öppna vården och att
systemet bör kunna medverka till att hälso- och sjukvårdslagens
målsättning om en god hälso- och sjukvård för alla medborgare på
lika villkor skall kunna uppfyllas. Ersättningssystemet
underlättar också sjukvårdshuvudmännens planering av vården.
Utskottet anser därför att motionsyrkandena om ett nytt
ersättningssystem bör avslås av riksdagen.
2. Överföring av resurser från sjukförsäkringen till
sjukvården (mom. 3 -- motiveringen)
Doris Håvik, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof
Gustafsson, Maud Björnemalm, Widar Andersson och Britta Sundin
(alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Regeringen har" och på s. 14 slutar med "karensdagar
i sjukförsäkringen." bort ha följande lydelse:
Beträffande frågan om överföring av medel från
sjukförsäkringen till sjukvården vill utskottet framhålla att
den tidigare regeringen senast i proposition 1990/91:121
aviserat att försök skall inledas i några primärvårdsområden med
befolkningsbaserad resurstilldelning och ansvar för de samlade
ekonomiska resurserna för hälso- och sjukvård, läkemedel,
sjukresor, sjuk- och arbetsskadeförsäkring samt förtidspension.
Den nuvarande regeringen avser att lägga en proposition till
riksdagen om en sådan försöksverksamhet inom kort. Utskottet
anser att resultatet av den kommande försöksverksamheten bör
avvaktas innan någon större översyn av hälso- och sjukvårdens
organisation och finansiering övervägs. Riksdagen bör med det
anförda avslå motionerna 1990/91:Sf206 yrkandena 1 och 2,
1990/91:Sf266 yrkandena 2, 3 och 4, 1990/91:Sf326 yrkandena 1
och 2 och 1990/91:Sf353 yrkande 10.
Vad gäller yrkandet i motion 1991/92:Sf3 om karensdagar inom
sjukförsäkringen för att skapa resurser för äldrevården vill
utskottet erinra om de förslag till nivåsänkningar inom
sjukförsäkringen som den tidigare regeringen lade fram för att
åstadkomma besparingar inom försäkringen och som trätt i kraft
den 1 mars i år. Även om utskottet är medvetet om de ökande
kostnaderna för äldrevården anser utskottet att frågan om
resurser för denna vård måste lösas på annat sätt än genom
ytterligare ingrepp i sjukförsäkringen, eftersom sådana skulle
bli alltför kännbara för de försäkrade. Utskottet avvisar
bestämt ett införande av karensdagar, som skulle komma att
påverka olika grupper på arbetsmarknaden på ett olikformigt
sätt.

3. Etableringsbegränsningar (mom.5--motiveringen)
Doris Håvik, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof
Gustafsson, Maud Björnemalm, Widar Andersson och Britta Sundin
(alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Regeringen har i" och slutar med "kommer att
införas." bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan i reservation 1 ansett att det nuvarande
ersättningssystemet bör behållas. Med hänsyn till att reglerna
om etableringsbegränsningar utgör en viktig del i systemet för
att tillförsäkra sjukvårdshuvudmännen inflytande över hur de
begränsade personella och ekonomiska resurserna fördelas har
riksdagen på förslag av utskottet vid ett flertal tidigare
tillfällen avslagit motioner om att etableringsbegränsningarna
för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster skall slopas.
Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin tidigare
inställning och avstyrker bifall till de förevarande motionerna.
4. Kostnadsansvar för läkemedel (mom. 22)
Doris Håvik, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof
Gustafsson, Maud Björnemalm, Widar Andersson och Britta Sundin
(alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Utskottet anser" och  slutar med "till känna." bort
ha följande lydelse:
Utskottet är medvetet om behovet av besparingar även på
läkemedelsområdet. Som framgår av riksförsäkringsverkets rapport
skulle ett sammanhållet kostnadsansvar för alla läkemedel kunna
skapa förutsättningar för kostnadsbesparingar inom
läkemedelsområdet. Utskottet anser därför att överläggningarna
mellan staten och företrädare för sjukvårdshuvudmännen om ett
överförande till sjukvårdshuvudmännen av kostnadsansvaret för
läkemedel inom den öppna hälso- och sjukvården bör genomföras
som planerat och med den inriktning som parterna är överens om.
Utskottet avstyrker på grund härav bifall till motion
1991/92:Sf1.
dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
22. beträffande kostnadsansvar för läkemedel
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf1,

Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Eftersom ersättning till primärvårdens förebyggande arbete
numera ingår i den allmänna sjukvårdsersättningen finns inte
längre någon garanti för att det förebyggande arbetet kommer att
finnas kvar i ett kärvt ekonomiskt läge. Jag anser därför att
400 milj.kr. av den allmänna sjukvårdsersättningen bör
öronmärkas för förebyggande arbete.
Beträffande samordning av resurserna för hälso- och sjukvården
och sjukförsäkringen har jag uppfattningen att det ur
samhällsekonomisk synvinkel är nödvändigt med en helhetssyn. Men
denna får inte medföra att patienter, som står utanför
arbetsmarknaden och därmed också sjukförsäkringen, får sämre
vård.
Genom adekvat och tidigt insatt behandling av psykiska problem
skulle de mycket stora kostnaderna för dessa kunna reduceras.
Jag anser därför att det är av största vikt att även psykologisk
behandling hos legitimerad psykolog ersätts av
försäkringskassan.
Enligt min mening medför avregleringen av patientavgifterna
inom den öppna hälso- och sjukvården uppenbara risker för en
skenande kostnadsutveckling, och därför behövs ett stabilare
högkostnadsskydd för patientavgifterna. Detta skulle uppnås dels
genom en indexering av kostnadstaket inom högkostnadsskyddet,
dels genom att taket fastställs till ett lägre belopp (1000
kr.) och att det införs ett kostnadstak räknat per månad (300
kr.). Jag vill även att sjukresorna inordnas i ett sammantaget
högkostnadsskydd och att egenavgifterna för läkemedel bibehålls
på nuvarande nivå (75 kr.). Det är vidare min uppfattning att
det bör finnas ett tak för kostnaderna när en hel familj drabbas
av sjukdom. Avgifterna bör dessutom kunna överklagas enligt
socialförsäkringens regler för besvärsprövning.
För att Handikappinstitutet skall få en central och pådrivande
roll i utvecklingen av den framtida hjälpmedelsverksamheten
anser jag att staten ensam skall vara huvudman för institutet
och att handikapporganisationerna skall ges en ökad
representation i institutets styrelse.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under
momenten 2, 4, 6, 9, 11--13 och 21 borde ha hemställt:
2. beträffande ersättning för förebyggande arbete
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf2 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
4. beträffande lika vård
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf351 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
6. beträffande ersättning för psykoterapi
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf306 och med
anledning av motionerna 1990/91:Sf238, 1990/91:Sf245,
1990/91:Sf246, 1990/91:Sf247, 1990/91:Sf267 yrkande 4,
1990/91:Sf275 och 1990/91:Sf293 som sin mening ger regeringen
till känna vad ovan anförts,
9. beträffande indexreglering m.m. av patientavgifter
att riksdagen med bifall till
motion 1991/92:Sf2 yrkandena 1 och 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
11. beträffande högkostnadsskydd m.m. för sjukresor
att riksdagen med bifall till
motion 1990/91:Sf227 yrkandena 3 och 4 och med anledning av
motionerna 1990/91:Sf250 yrkande 1 och 1990/91:Sf312 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
12. beträffande högkostnadsskydd per månad
att riksdagen med bifall till
motion 1990/91:Sf227 yrkande 2 och med anledning av motion
1990/91:Sf250 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad ovan anförts,
13. beträffande indexreglerat högkostnadsskydd, tak och
familjekort
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf227
yrkandena 1 och 5 och 1991/92:Sf2 yrkandena 2 och 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
21. beträffande Handikappinstitutet
att riksdagen med bifall till
motion 1991/92:Sf2 yrkandena 4 och 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts,
Propositionens lagförslag

Bilaga

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionen 2
Motionerna 2
Motioner väckta med anledning av propositionen 2
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990/91 3
Utskottet 8
Inledning 8
Propositionen 10
Motioner om förändringar i ersättningssystemet 12
Motioner om privata vårdgivares anslutning till
sjukförsäkringen 14
Vårdavgifter m.m. 16
Motioner om hjälpmedel till handikappade m.m. 19
Motion om ansvaret för läkemedel 21
Hemställan 22
Reservationer 25
1. Förändringar i ersättningssystemet (s) 25
2. Överföring av resurser från sjukförsäkringen till
sjukvården (s) 25
3. Etableringsbegränsningar (s) 26
4. Kostnadsansvar för läkemedel (s) 26
Meningsyttring (v) 27
Bilaga Propositionens lagförslag 29