Utskottet behandlar i detta betänkande dels förslag i
proposition 1991/92:100 (bilaga 12, kulturdepartementet) till
anslagsberäkning för budgetåret 1992/93 under litt. A4 och
A5 samt under litt. D Invandring m.m., utom såvitt avser D2,
dels regeringens skrivelse 1991/92:80 om invandrar- och
flyktingpolitiken, dels motioner väckta med anledning av
skrivelsen och under den allmänna motionstiden med anknytning
till de olika anslagen.
De frågor som tas upp under olika avsnitt rör bl.a. rätten
till uppehållstillstånd i Sverige, främst då fråga är om asyl,
och internationellt samarbete i olika migrationsfrågor. Vidare
behandlas olika handläggningsfrågor. Inom den del av betänkandet
som främst rör anslagsfrågor behandlas bl.a. motioner om
invandrarverkets roll. Ett särskilt avsnitt behandlar åtgärder
mot främlingsfientlighet och rasism. En utskrift från utskottets
utfrågning om främlingsfientlighet och rasism är fogad till
betänkandet som bilaga.
Sju reservationer, tre särskilda yttranden och en
meningsyttring är fogade till betänkandet.
Propositionerna
Proposition 1991/92:100
Regeringen (kulturdepartementet) har i proposition
1991/92:100, bil. 12 under litt. A4, A5 och D 1 och 3--9,
föreslagit riksdagen att under elfte huvudtiteln
(A 4) till Internationell samverkan inom ramen för flykting-
och migrationspolitiken m.m. för budgetåret 1992/93 anvisa ett
reservationsanslag på 3000000 kr.,
(A 5) till Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism för
budgetåret 1992/93 anvisa ett reservationsanslag på 10000000
kr.,
(D 1)
1. medge att regeringen får bemyndiga statens invandrarverk
att under budgetåret 1992/93 vid extraordinära anspråk på
myndighetskapaciteten disponera högst 25000000 kr. utöver
anvisat anslag,
2. till Statens invandrarverks förvaltningskostnader för
budgetåret 1992/93 anvisa ett förslagsanslag på 444329000
kr.,
(D 3) till Åtgärder för invandrare för budgetåret 1992/93
anvisa ett reservationsanslag på 22426000 kr.,
(D 4) till Överföring av flyktingar m.m. för budgetåret
1992/93 anvisa ett förslagsanslag på 22500000 kr.,
(D 5) till Ersättning till kommunerna för åtgärder för
flyktingar m.m. för budgetåret 1992/93 anvisa ett förslagsanslag
på 4426000000 kr.,
(D 6) till Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen för
budgetåret 1992/93 anvisa ett reservationsanslag på 15589000
kr.,
(D 7) till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. för
budgetåret 1992/93 anvisa ett förslagsanslag på 3520000 kr.,
(D 8) till Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. för
budgetåret 1992/93 anvisa ett förslagsanslag på 84030000
kr.,
(D 9) till Utlänningsnämnden för budgetåret 1992/93 anvisa ett
förslagsanslag på 34000000 kr.
Skrivelse 1991/92:80
Genom regeringens skrivelse 1991/92:80 om invandrar- och
flyktingpolitiken bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad
statsrådet Birgit Friggebo anfört om invandrar- och
flyktingpolitiken.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:Sf602 av Marianne Jönsson och Ingbritt Irhammar (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om undantag från kravet på
feriearbetstillstånd för utländska ungdomar.
1991/92:Sf603 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om praktisk yrkesorientering för invandrare.
1991/92:Sf604 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Sveriges flyktingpolitik.
1991/92:Sf605 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en aktiv flykting- och immigrationspolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om internationellt samarbete,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om flyktingar som inte omfattas av
Genèvekonventionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en generös flyktingkvot,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetskraftsinvandring,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anhöriginvandring,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återvandring.
1991/92:Sf606 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagstiftning mot organiserad rasism,
4. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige tar
internationella initiativ för samarbete mot rasism.
1991/92:Sf607 av Nils T Svensson och Kurt Ove Johansson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ersättning till kommunerna för
mottagning av flyktingar.
1991/92:Sf609 av Jerzy Einhorn (kds) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att statens
invandrarverk och utlänningsnämnden får i uppdrag att i sin
kvartalsvisa rapportering till regeringen och riksdagen särskilt
redovisa asylärenden där den sammanlagda handläggningstiden i
olika instanser från inlämnande av den första ansökan efter
ankomsten till Sverige till den aktuella dagens datum till icke
avgjort ärende har överskridit sex månader,
2. att riksdagen hos regeringen begär att åtgärder vidtas för
särskilt skyndsam handläggning av ärenden där den sammanlagda
handläggningstiden har överskridit sju månader.
1991/92:Sf610 av Lars Andersson (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i utlänningslagen att utvisning kan ske för alla brott
som har fängelse i straffskalan,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i utlänningslagen att de begränsningar som finns i
4kap. 10§ avskaffas,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i utlänningslagen att asocialitet som utvisningsgrund
återinförs.
1991/92:Sf611 av Eva Johansson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av förbättrad information till
flyktingar om svenska lagar, traditioner, seder och bruk,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ägna särskild uppmärksamhet åt
metodutveckling när det gäller att förmedla sådana kunskaper
till barn och unga.
1991/92:Sf612 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om överförande av ansvaret för
flyktingförläggningarna till kommunerna,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande
av fyra regionala asylnämnder för prövning av tillståndsärenden
i första instans,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om överförande av utlännings- och
medborgarskapslagstiftningen till utrikesdepartementets
ansvarsområde,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändrade regler om statsbidrag för
invandrartidningar,
5. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning
tillsätts med uppgift att lämna förslag om en partiell eller
total avveckling av invandrarverket.
1991/92:Sf613 av Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en översyn av bestämmelserna beträffande utvisning på grund av
brott.
1991/92:Sf614 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder mot rasism och
främlingsfientlighet.
1991/92:Sf615 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ungdomars möjlighet att erövra en plats i
samhället varvid speciellt bör betonas att ungdomar icke skall
diskrimineras i jämförelse med flyktingar och andra invandrare.
1991/92:Sf616 av Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär en allsidig utredning om
konsekvenserna av slopande av tvåårsgränsen vid
uppehållstillstånd.
1991/92:Sf617 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av förbättrad invandrarinformation.
1991/92:Sf618 av Viola Furubjelke m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en riksomfattande informationskampanj om
svensk flyktingpolitik och flyktingars villkor i Sverige.
1991/92:Sf619 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om grunderna för flyktingpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att harmonisera flyktingpolitiken med de
nordiska länderna och EG:s medlemsstater,
5. att riksdagen upphäver bestämmelsen i 3kap. 4§ andra
stycket 2 utlänningslagen om särskilda skäl att inte bevilja
asyl och att bestämmelsen i 3kap. 4§ andra stycket om
synnerliga skäl skall gälla även för den som omfattas av 3 kap.
1§ 2 och3,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om återsändande av barnfamiljer till områden
där krig pågår eller där krigsliknande förhållanden råder,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avvisning med omedelbar verkställighet
till ett första asylland,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att dokumentlöshet ej får utgöra anledning
att vägra skyddsbehövande asyl,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rätten till muntlig handläggning hos
invandrarverket och utlänningsnämnden,
10. att riksdagen hos regeringen begär att invandrarverket
får i uppdrag att publicera en utförlig praxisredovisning,
11. att riksdagen hos regeringen begär att invandrarverket
får i uppdrag att göra tydliga beslutsmotiveringar i
asylärenden,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av en advokatjour,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredning av barns egna asylskäl,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sjukvården på förläggningar,
20. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att 2kap.
5§ andra stycket utlänningslagen ändras i enlighet med vad som
anförts i motionen,
21. att riksdagen hos regeringen begär att invandrarverket
får i uppdrag att avveckla det nuvarande systemet med
förtroendeläkare,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anteckningar i resedokument och
främlingspass om oklar identitet,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en samlad redovisning av Sveriges
deltagande i det västeuropeiska samarbetet på flykting- och
invandringspolitikens område,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjerna för att bevilja
besöksviseringar gällande medborgare från Iran m.fl. länder,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att använda visumpolitiken som ett
medel att hindra människor från att fly från sina hemländer,
26. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
flyktingkvoten för den organiserade överföringen av flyktingar
till Sverige höjs till 3000 personer per år och att
4000000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit anslås för
detta ändamål för budgetåret 1992/93,
27. att riksdagen hos regeringen begär att statens
invandrarverk får i uppdrag att teckna kollektiv hemförsäkring
för asylsökande,
28. att riksdagen till åtgärder för diagnostisering och
behandling av tortyrskadade asylsökande anslår 25000000 kr.,
30. att riksdagen anslår ytterligare 1,5 milj.kr. till stöd
för återvandrande flyktingar.
1991/92:Sf620 av Bertil Danielsson och Leif Carlson (m) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändrad praxis i asylärenden.
1991/92:Sf622 av John Bouvin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar begränsa invandringen under ett
eller flera år till ett absolut minimum enligt FN:s
internationella flyktingkonvention,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en utredning skall startas om hur flykting- och
invandrarproblematiken skall hanteras i framtiden för Sveriges
del,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skärpt
lagstiftning enligt vad i motionen anförts om att utvisa vid
grova eller upprepade brott,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det nödvändiga i att klargöra för
invandrare, asylsökande och flyktingar vilka regler som gäller i
Sverige.
1991/92:Sf623 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att Stiftelsen Sveriges invandrarinstitut och museum bör
erhålla stöd ur kulturdepartementets anslag A5 för åtgärder
mot främlingsfientlighet och rasism.
1991/92:Sf625 av Claus Zaar m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att tillfälligt arbetstillstånd för utländsk
arbetskraft skall beviljas av lokal arbetsförmedling.
1991/92:Sf627 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
asylsökande kvinnor skall erbjudas kvinnliga poliser, advokater
och tolkar vid utredningsförhören,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
risk för stympning genom omskärelse skall betraktas som
flyktingskäl under rubriken annan social grupp enligt FN:s
flyktingkonvention.
1991/92:Sf628 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om snara åtgärder för att förbättra och
förstärka beredskapen för handläggning av utlänningsärenden och
för flyktingmottagning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en ny första instans för handläggning av
utlänningsärenden som inte kan avgöras efter enkel handläggning
av SIV,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att upplysning och undervisning mot
främlings- och invandrarfientlighet, rasfördomar och rasism
förstärks genom ett anslag med ytterligare 10milj.kr. utöver
det som föreslagits i budgetpropositionen, vilket sker genom
omfördelning inom budgetramen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om massmedias roll samt om att en
attitydundersökning snarast genomförs om orsaker till
främlingsfientlighet och ovilja mot invandrare samt om
rasfördomar och rasism i vårt land,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att framlägga förslag som undanröjer
orsaker till främlingsfientlighet och rasfördomar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kampen mot brottslighet med rasistisk
bakgrund ges högsta prioritet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör ta internationellt
initiativ för att bekämpa främlingsfientlighet, rasfördomar och
rasism.
1991/92:Sf629 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning i enlighet
med vad i motionen anförts om arbetsfördelningen mellan olika
departement och statens invandrarverk,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder
för att starta ett socialt stödprojekt bland invandrarungdomar i
enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stöd till invandrarorganisationerna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenskundervisning, yrkesutbildning och
praktik,
1991/92:Sf630 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den allmänna inriktningen på
invandrar- och flyktingpolitiken bör präglas av öppenhet och
ärlighet, varvid man särskilt bör vinnlägga sig om att ta itu
med sådana problem som kan te sig känsliga och besvärliga från
politisk synpunkt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att en öppen och ärlig debatt
sker i en bred parlamentarisk kommitté, en invandrar- och
flyktingpolitisk kommitté, som får till uppgift att inte bara
debattera utan också utreda, analysera och föreslå ändringar i
lagstiftningen samt informera allmänheten i invandrar- och
flyktingfrågor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att asylsökande bör arbeta i stället för
att placeras i passiva läger, dvs. temporära arbetstillstånd
under kortast möjliga tid i läger,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att behandlingen av asylärenden bör kunna
gå väsentligt snabbare än för närvarande,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att särskilda lån i stället för bidrag bör
användas för flyktingar sedan asyl beviljats, i syfte att
flyktingarna skall hjälpas in i samhället,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utvisning vid grov eller upprepad
brottslighet bör komma till användning i väsentligt större
omfattning än som sker för närvarande,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att varken asyl eller medborgarskap skall
beviljas brottslingar,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör koncentrera sitt
flyktingmottagande till de asylsökande som har allvarliga och
uppenbara skäl att fly från något,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en klar och entydig samt
lättillämpad flyktingdefinition som grundas på att asyl endast
skall ges åt en utlänning som har allvarliga och uppenbara skäl
att fly från något.
1991/92:Sf631 av Liisa Rulander (kds) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om riktlinjer
för minoritetspolitiken,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en ny
arbetsfördelning för handläggning av invandrar- och
minoritetsfrågor på central nivå så att en klar uppdelning sker
mellan invandringsfrågor (med anknytning till invandringen till
Sverige) resp. minoritetsfrågor (med betoning av invandrarnas
och minoriteternas kulturella situation i Sverige).
1991/92:Sf632 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari
yrkas att riksdagen för budgetåret 1992/93 beslutar minska det
totala anslaget för Invandring m.m. (elfte huvudtitelnD) med
500000000 kr. eller till 6155494000 kr.
1991/92:Sf633 av Ines Uusmann m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppdrag till invandrarverket att redovisa
åtgärder för att stärka kvinnornas ställning i samhället.
1991/92:So268 av Marianne Jönsson m.fl. (c, s, m, fp, kds, v)
vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förfarandet vid utvisning och
beviljande av svenskt medborgarskap ses över.
1991/92:So270 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om anslag till de antirasistiska
organisationerna.
1991/92:So292 av Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp)
vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om asyl för homosexuella flyktingar.
1991/92:U301 av Birgitta Wistrand (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kommunernas ansvar att ge de nya
svenskarna en allsidig introduktion till deras nya hemland.
1991/92:L415 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i
utlänningslagen i enlighet med vad i motionen anförts om en ny
definition av begreppet flykting.
1991/92:K433 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändring i utlänningslagen.
1991/92:U544 av Carl B Hamilton m.fl. (fp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om värdet av att Sverige som medlem i EG
verkar för att en samordnad asylpolitik får en liberal
utformning,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om värdet av att Sverige som medlem i EG
verkar för att en europeisk flyktingkonvention kommer till stånd
i enlighet med vad i motionen anförts.
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1990/91 och
överlämnad från konstitutionsutskottet
1990/91:K247 av Jan-Olof Ragnarsson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande
ökad information om invandringens historiska orsaker,
klassmässiga aspekter och samhällsekonomiska effekter,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande
initiativ till en brett upplagd kampanj och idédebatt om kamp
mot rasism i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motion väckt med anledning av skrivelse 1991/92:80 om
invandrar- och flyktingpolitiken
1991/92:Sf17 av Berith Eriksson (v) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna -- med hänvisning till
den av riksdagen beslutade utökade flyktingkvoten för 1991/92 --
att särskilt hjälpbehövande flyktingar från lägren med irakiska
kurder i Turkiet bör ges asyl i Sverige.
Utskottet
Inledning
Regeringen redovisar i skrivelsen den svenska invandrings-,
invandrar- och flyktingpolitiken samt invandringen till Sverige.
Vidare beskrivs migrations- och flyktingsituationen i världen
samt Sveriges roll i det internationella migrations- och
flyktingpolitiska arbetet. En redogörelse ges också för den
svenska utlänningslagstiftningen och för mottagandet av
asylsökande och flyktingar i Sverige samt för de svenska
frivilligorganisationernas roll. Riksdagen bereds tillfälle att
ta del av vad som anförs i skrivelsen.
I skrivelsen görs skillnad mellan invandrings-, invandrar- och
flyktingpolitik.
Med invandringspolitik avses de principer och bestämmelser
som reglerar vilka utlänningar, inkl. asylsökande, som skall få
tillstånd att bosätta sig i Sverige. Den svenska invandringen är
sedan år 1967 reglerad för utomnordiska medborgare. De nuvarande
riktlinjerna för invandrings- och flyktingpolitiken lades fast
av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:100, bil. 15, AU22, rskr.
230) och konfirmerades vid 1983/84 års riksmöte (prop.
1983/84:144, SfU30, rskr. 410). Den utomnordiska invandringen
består huvudsakligen av flyktingar och personer som får bosätta
sig i Sverige av flyktingliknande eller humanitära skäl samt
anhöriga till här bosatta personer. Uppehålls- och
arbetstillstånd av rena arbetsmarknadsskäl beviljas i princip
bara om arbetskraftsbehovet inte kan tillgodoses inom Sverige,
och den utomnordiska arbetskraftsinvandringen har de senaste
åren uppgått till endast ett par hundra personer om året.
Invandrarpolitiken omfattar sådana åtgärder som samhället
vidtar för att underlätta invandrares, inkl. flyktingars,
introduktion och integrering i det svenska samhället. Målen för
invandrarpolitiken antogs av riksdagen år 1975 och sammanfattas
i begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan. År 1986
fastslogs att dessa övergripande mål alltjämt skall gälla (prop.
1985/86:98, SfU20, rskr. 301). Målen syftar till lika
rättigheter och möjligheter för invandrare i förhållande till
den övriga befolkningen. De skall också leda till respekt för
den enskildes identitet och integritet, möjligheter att utveckla
det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som
i Sverige gäller för mänsklig samlevnad samt ömsesidig tolerans,
solidaritet och gemenskap mellan människor av olika ursprung.
Goda etniska relationer bör prägla det svenska samhället, och
samhället bör markera sitt avståndstagande från alla uttryck för
etnisk intolerans.
I skrivelsen framhålls att mottagandet i Sverige av flyktingar
endast är ett av flera element i den svenska
flyktingpolitiken. I denna ingår
internationellt agerande för att bidra till att
internationella konflikter motverkas och löses och för att
respekten för mänskliga rättigheter upprätthålls,
ekonomiskt stöd till organisationer som bedriver
flyktingarbete utanför Sverige,
internationellt samarbete för en solidarisk ansvarsfördelning
och för att stärka flyktingars rättsliga skydd,
överföring till Sverige av särskilt utsatta personer som
behöver en säker fristad undan förföljelse,
mottagande av flyktingar i Sverige enligt en asyllagstiftning
som i vissa avseenden ger med flyktingar jämförbara grupper ett
starkare skydd än vad 1951 års Genèvekonvention stadgar,
ett av staten finansierat kommunalt mottagande för flyktingar
m.fl., vilket syftar till att främja deras möjligheter att finna
sig till rätta i det svenska samhället,
särskilda insatser för att ge flyktingar och andra invandrare
lika villkor och möjligheter till integration i Sverige,
stöd till flyktingar som frivilligt vill lämna Sverige för att
bosätta sig i hemlandet eller annat land.
Det finns endast en universellt godtagen flyktingdefinition. I
FN:s konvention den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga
ställning (Genèvekonventionen) avses med uttrycket flykting --
utom personer som blivit att anse som flyktingar enligt vissa
äldre överenskommelser -- den som till följd av händelser som
inträffat före den 1 januari 1951, och i anledning av välgrundad
fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion,
nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller
politiska åskådning befinner sig utanför det land vari han är
medborgare samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan,
som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands
skydd. Motsvarande gäller den som, utan att vara medborgare i
något land, till följd av händelser som förut sagts befinner sig
utanför det land vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort
samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss
sagts, icke önskar att återvända dit. -- Genèvekonventionen har
senare kompletterats med 1967 års protokoll angående flyktingars
rättsliga ställning. Genom detta protokoll förpliktade sig
anslutande stater att tillämpa konventionens
flyktingbestämmelser utan begränsning till händelser före år
1951 eller i Europa. De stater som anslutit sig till
konventionen med den geografiska begränsningen till Europa har
emellertid kunnat behålla denna begränsning.
Afrikanska stater har en egen konvention om flyktingar
(OAU-konventionen). Konventionen, som antogs år 1969, har en
betydligt vidare flyktingdefinition. Den omfattar också personer
som på grund av yttre aggression, ockupation, utländsk dominans
eller händelser som allvarligt stör den allmänna ordningen i del
av eller hela det land i vilket han har sitt ursprung eller är
medborgare tvingas lämna sin vanliga bostad för att söka
tillflykt på en annan plats utanför sagda land. För
Centralamerikas del har ett snarlikt flyktingbegrepp accepterats
i den s.k. Cartagenadeklarationen från år 1984. Såvitt gäller
Asien har UNHCR:s exekutivkommitté -- med stöd av första
asylländer i Sydostasien -- godtagit en bestämmelse om att alla
asylsökande, i vart fall temporärt, skall tas emot av första
asylländerna och att tvångsrepatriering inte skall ske.
I skrivelsen erinras om att antalet flyktingar i världen ökat
under det gångna året och att antalet nu uppskattas till 17
miljoner, medan ett lika stort antal människor antas vara på
flykt inom sitt lands gränser, s.k. internflyktingar.
Invandringsfrågor
Allmänt
Enligt folkrätten bestämmer varje stat själv vilka regler som
skall gälla för inresa på dess territorium. Någon generell rätt
för en utlänning att besöka en stat finns således inte.
I utlänningslagen (1989:529) anges på vilka villkor
utlänningar får resa in i och ut ur Sverige samt vistas och ha
anställning här. I lagen anges också under vilka förutsättningar
en utlänning kan avvisas eller utvisas ur landet. Närmare
bestämmelser om lagens tillämpning finns i den av regeringen
utfärdade utlänningsförordningen (1989:547).
En utlänning får enligt huvudregeln inte uppehålla sig i
Sverige under längre tid än tre månader utan att ha
uppehållstillstånd. Undantag gäller för medborgare i Danmark,
Finland, Island eller Norge. Bestämmelser om uppehållstillstånd,
liksom om visering och arbetstillstånd, finns i 2kap.
utlänningslagen. Uppehållstillstånd innebär enligt 2§
tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss tid
(tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning
(permanent uppehållstillstånd).
Uppehållstillstånd skall i vissa fall ges enligt
bestämmelserna om asyl. Uppehållstillstånd får vidare ges till
en utlänning om han har särskild anknytning till Sverige eller
om han av humanitära skäl bör få bosätta sig här. Detsamma
gäller om utlänningen har fått arbetstillstånd eller har sin
försörjning ordnad på något annat sätt. Regeringen får
föreskriva att uppehållstillstånd kan ges även i andra fall.
Arbetstillstånd ges för viss tid. Det får avse ett visst slag av
arbete och förenas med de övriga villkor som behövs.
Enligt skrivelsen invandrade under år 1991 ca 44000
utländska medborgare till Sverige, av vilka ca 8000 var
nordiska medborgare. Under samma år utvandrade ca 15000
utländska medborgare, varav 12000 nordiska. Det totala
invandringsöverskottet var ca 29000 personer; för nordiska
medborgare var utvandringsöverskottet ca 4000 personer.
Under budgetåret 1990/91 beviljades sammanlagt ca 12830
personer asyl eller uppehållstillstånd av humanitära skäl. I det
angivna antalet ingår s.k. kvotflyktingar (1433), däremot inte
anhöriga till flyktingar och därmed jämställda personer, vilka
rest in i Sverige tillsammans med eller i nära anslutning till
dessa och som omfattas av samma särskilda mottagningsanordning
som flyktingar. Antalet sådana anhöriga som fick
uppehållstillstånd under budgetåret 1990/91 uppgick till 5416.
Antalet övriga anknytningsfall uppgick till 16575, antalet
personer som beviljades uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl
till 336 och antalet uppehållstillstånd för adoptivbarn till
1023. Sammanlagt beviljades under budgetåret ca 36180
personer uppehållstillstånd.
Under budgetåret 1990/91 sökte ca 20800 personer (inkl.
barn) asyl i Sverige, vilket innebär en kraftig minskning
jämfört med närmast föregående budgetår (ca 38700 personer
inkl. barn). Antalet asylsökande ökade därefter under andra
halvåret 1991, och det totala antalet asylsökande under denna
period beräknades komma att uppgå till ca 19000.
Rätt till uppehållstillstånd av asylskäl m.m.
De svenska bestämmelserna om asyl finns intagna i 3kap.
utlänningslagen. Enligt 4§ första stycket har flyktingar,
krigsvägrare och s.k. de facto-flyktingar rätt till asyl.
Definitionen av flykting (2§) överensstämmer med den som
finns i Genèvekonventionen. Ibland används därför benämningen
konventionsflyktingar för dessa personer.
Med krigsvägrare (3§) avses en utlänning som har
övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt
hemland eller behöver stanna i Sverige för att undgå förestående
krigstjänstgöring.
Utöver konventionsflyktingar och krigsvägrare ger lagen skydd
även åt andra personer som inte vill återvända till sitt hemland
på grund av de politiska förhållandena där och som har åberopat
tungt vägande omständigheter till stöd för detta. Det är här
fråga om personer som inte har varit utsatta för eller löper
risk att drabbas av så allvarlig förföljelse att de bör
betraktas som konventionsflyktingar men som ändå på grund av de
politiska förhållandena i hemlandet utsatts för eller riskerar
så svåra trakasserier att det inte är rimligt att begära att de
skall återvända dit. Bestämmelsen omfattar normalt inte den som
har tvingats att lämna sitt land på grund av yttre aggression,
ockupation eller inbördeskrig eller som riskerar förföljelse på
grund av kön eller homosexualitet. Undantagsvis kan emellertid
dessa omständigheter vara sådana att lagrummet anses
tillämpligt. För de personer som nu avses används ofta termen
de facto-flyktingar.
Begreppet asyl, som enligt 1989 års utlänningslag används för
det tillstånd att uppehålla sig i Sverige som ges såväl till
konventionsflyktingar som till krigsvägrare och de
facto-flyktingar, innebär att Sverige använder ett asylbegrepp
som i viss mån avviker från vad som är vedertaget
internationellt, nämligen att tala om asyl endast i samband med
skydd åt konventionsflyktingar.
Av humanitära skäl kan enligt 2kap. 4§ första
stycket2 utlänningslagen även andra utlänningar än de som
omfattas av asylreglerna få stanna i Sverige. Uppehållstillstånd
av humanitära skäl har i praxis beviljats personer som flytt
undan krig eller krigsliknande förhållanden som de riskerat att
drabbas av utan att ingå i någon krigsmakt. Uppehållstillstånd
på denna grund har också beviljats personer som på grund av
sjukdom eller andra personliga förhållanden bör få stanna i
Sverige. Bestämmelsen kan vidare omfatta personer som inte är
flyktingar men där förhållandena i det land till vilket de
skulle behöva resa ändå är sådana att det ter sig inhumant att
tvinga dem att återvända dit eller personer som riskerar
allvarligt straff eller förföljelse på grund av kön eller
homosexualitet. I vissa fall har uppehållstillstånd beviljats
personer som i och för sig borde avvisas eller utvisas men där
en verkställighet inte kan ske därför att det inte finns något
land där utlänningen tas emot. Uppehållstillstånd har också i
vissa fall beviljats när det funnits en kombination av
humanitära skäl och släktanknytning, som i sig inte varit
tillräckliga.
Varken konventionsflyktingar eller krigsvägrare och de
facto-flyktingar har någon ovillkorlig rätt att få en fristad i
Sverige. Asyl får nämligen vägras på följande grunder enligt
3kap. 4§ andra stycket utlänningslagen.
Om det av hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare
verksamhet eller med hänsyn till rikets säkerhet finns
synnerliga skäl att inte bevilja asyl.
Om det beträffande en krigsvägrare eller de facto-flykting
finns särskilda skäl att inte bevilja asyl.
I vissa fall där utlänningen kan sändas tillbaka till annat
nordiskt land enligt särskild överenskommelse.
I annat fall med hänvisning till den s.k. första
asylland-principen. Denna princip kan tillämpas om utlänningen
före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i ett annat land
än hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot
förföljelse eller, i förekommande fall, mot att sändas till en
krigsskådeplats eller till hemlandet och också mot att sändas
vidare till ett annat land där han inte har motsvarande skydd.
Om utlänningen har särskild anknytning till ett annat land och
där är skyddad på det sätt som anges beträffande första
asylland-principen.
Regeringen får föreskriva undantag från första
asylland-principen för de fall då utlänningens anknytning till
Sverige är av sådan art att han inte bör nekas att få sin
ansökan om asyl prövad här.
Med synnerliga skäl (andra stycket1) avses enligt
motivuttalanden (prop. 1954:41 s. 77, LU 14, rskr. 155 och prop.
1975/76:18 s. 107, InU 24, JuU 15, rskr. 121 och 122) dels
situationer då det av hänsyn till rikets säkerhet framstår som
omöjligt att bevilja asyl, dels omständigheter som enligt
Genèvekonventionen diskvalificerar en flykting från
konventionens skydd. Sådana omständigheter kan vara brott mot
mänskligheten, krigsförbrytelser och liknande gärningar samt
grova icke-politiska brott före ankomsten till Sverige.
Med särskilda skäl (andra stycket2) avses enligt förarbetena
till den tidigare utlänningslagstiftningen (prop. 1975/76:18 s.
108 f., jfr även prop. 1983/84:144 s. 37 och prop. 1988/89:86 s.
156) att förhållandena är sådana att det bedöms vara nödvändigt
för att reglera invandringen. Det förutsattes inte att det
skulle vara helt omöjligt att ta emot dessa utlänningar i
Sverige; för att skydd skulle vägras skulle det dock vara fråga
om så många personer att det skulle medföra stora påfrestningar
för det svenska samhället och den svenska flyktingmottagningen
att ta emot dem i Sverige. Beträffande de facto-flyktingar
uttalades också att tyngden av de omständigheter utlänningen
åberopar måste tillmätas betydelse vid avgörande av frågan om
särskilda skäl föreligger. -- Beslut om att inskränka asylrätten
med hänvisning till att särskilda skäl föreligger med hänsyn
till mottagningsresurserna har fattats vid två tillfällen,
första gången år 1976 och andra gången i december 1989.
Även om en utlänning inte får uppehållstillstånd, får han inte
avvisas eller utvisas om det inte kan ske till ett land där han
åtnjuter visst skydd. En utlänning får således inte avvisas
eller utvisas till ett land där han riskerar dödsstraff,
kroppsstraff eller tortyr (non-refoulementprincipen). Han får
inte heller annat än i yttersta undantagsfall sändas till ett
land där han riskerar förföljelse. Inte heller får en utlänning
sändas till ett land där han riskerar vidaresändning till något
sådant land.
Rätt till arbetstillstånd
Med undantag för nordiska medborgare måste en utlänning ha
uppehålls- och arbetstillstånd för att arbeta i Sverige.
Arbetstillstånd ges för viss tid och får avse ett visst slag
eller vissa slag av arbete och förenas med de övriga villkor som
behövs.
Den utomnordiska arbetskraftsinvandringen har varit reglerad
under de senaste decennierna i enlighet med de riktlinjer för
den samlade invandrarpolitiken som riksdagen antog år 1968
(prop. 1968:142, SU 1968:196, rskr. 405) och som sedan i
tillämpliga delar fastställts vid 1983/84 års riksmöte (prop.
1983/84:144, SfU30, rskr. 410). Riktlinjerna förutsätter en
reglering av den utomnordiska arbetskraftsinvandringen, dels
därför att invandrarna skall ges möjlighet att leva under samma
betingelser som befolkningen i övrigt, dels därför att
möjligheterna till sysselsättning för kvinnorna, de äldre och de
handikappade inte får försämras genom oreglerad invandring.
Uppkommande arbetskraftsbehov skall därför i första hand fyllas
genom utnyttjande av de arbetsmarknadspolitiska medel som står
till buds innan tillstånd till arbetskraftsinvandring ges.
Prövningen av arbetskraftsbehovet skall ske i ett långt
perspektiv, och utländsk arbetskraft får inte användas som en
regulator av arbetskraftstillgången. Dessutom förutsätts att
arbetsmarknadsstyrelsen, efter hörande av arbetsmarknadens
parter, ger allmänna riktlinjer för tillståndsärendenas
bedömning med hänsyn till läget på arbetsmarknaden. I
proposition 1983/84:144 anförde föredragande statsrådet att det
mot bakgrund av den dittillsvarande utvecklingen och den
dåvarande sysselsättningssituationen saknades anledning att
räkna med något egentligt behov för Sveriges del av
arbetskraftsinvandring under överskådlig tid. Det var angeläget
att här i landet bosatta arbetssökande samt nordbor i första
hand tillgodosågs när arbetstillfällen fanns. Hon ansåg därför
att arbetskraftsinvandring i fortsättningen borde tillåtas
endast i undantagsfall och sedan det genom arbetsförmedlingens
aktiva medverkan hade visat sig att ett uppkommet
arbetskraftsbehov inte kunde tillgodoses genom arbetskraft som
fanns i Sverige. Som undantag från principen att utomnordisk
arbetskraftsinvandring inte borde vara tillåten nämndes i
propositionen främst nyckelfunktioner inom industrin och
näringslivet i övrigt samt inom vissa andra samhällsområden.
Vidare nämndes personer som behövs för kvalificerad forskning,
produktutveckling eller introduktion av en ny teknologi, liksom
inom det kulturella området. Även andra undantag borde enligt
propositionen kunna göras under särskilda förhållanden.
Motioner
Frågan om inriktningen av den svenska flykting- och
immigrationspolitiken tas upp i flera motioner.
Ingvar Carlsson m.fl. (s) framhåller i motion Sf605 att en
aktiv flykting- och immigrationspolitik omfattar insatser inom
både utrikes-, handels- och biståndspolitiken för att på lång
sikt och i samarbete med andra länder kunna påverka
grundorsakerna till att människor flyr och tvingas flytta.
Sveriges politik på detta område bör utifrån ett helhetstänkande
och en humanitär grundsyn ta sikte på att dels undanröja eller
lindra orsaker bakom flykt och påtvingad migration, dels skapa
ett system för reglering av invandringen till Sverige som bättre
än det nuvarande ger dem som bäst behöver det rätt att stanna i
vårt land. Den nationella invandringspolitiken skall dels ge
skydd till dem som har behov av det, dels ge möjlighet för nära
anhöriga att förena sig med varandra, dels skapa möjligheter
till besök, utbildning, praktik och arbete. Det regelsystem som
reglerar invandringen till Sverige bör i högre grad än det
nuvarande tillgodose behoven hos de mest behövande. En klarare
skillnad bör göras mellan å ena sidan personer som bör ha en i
princip ovillkorlig rätt att bosätta sig här och å andra sidan
övriga immigrationssökande. En principiell rätt till bosättning
bör tillkomma dem som är i behov av internationellt rättsligt
skydd, nämligen konventionsflyktingar och vissa andra med starka
skyddsbehov. Motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet
med det anförda (yrkande 1). -- En principiell rätt till
bosättning bör vidare enligt motionärerna tillkomma medlemmar av
kärnfamiljen, dvs. make/maka eller sambo samt minderåriga ogifta
barn till den som är bosatt här. Efter individuell prövning bör
rätt till bosättning också kunna ges föräldrar och nära
släktingar som är väsentligt beroende av den i Sverige bosatta
personen, s.k. sista länk-fall. Därutöver bör regeringen
fastställa en planeringsram för bosättning av anhöriga utanför
kärnfamiljen. Motionärerna begär ett tillkännagivande också i
enlighet med det sålunda anförda (yrkande 10). -- Motionärerna
begär vidare ett tillkännagivande om att de nuvarande
riktlinjerna om arbetskraftsinvandring bör tillämpas på ett mer
flexibelt och konjunkturanpassat sätt (yrkande 9).
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begär i motion Sf630
tillkännagivanden om att den allmänna inriktningen på invandrar-
och flyktingpolitiken bör präglas av öppenhet och ärlighet,
varvid man särskilt bör vinnlägga sig om att ta itu med sådana
problem som kan te sig känsliga och besvärliga från politisk
synpunkt (yrkande 1), att det behövs en öppen och ärlig debatt i
en bred parlamentarisk kommitté med uppgift att utreda,
analysera och föreslå ändringar i lagstiftningen samt informera
allmänheten i invandrar- och flyktingfrågor (yrkande 2), att
Sverige bör koncentrera sitt flyktingmottagande till de
asylsökande som har allvarliga och uppenbara skäl att fly från
något (yrkande 10), och att det behövs en klar och entydig,
lättillämpad flyktingdefinition som grundas på att asyl endast
skall ges en utlänning som har allvarliga och uppenbara skäl att
fly från något (yrkande11). John Bouvin m.fl. (nyd) anför i
motion Sf622 att den nuvarande flykting- och invandrarpolitiken
är totalt felaktig och att något radikalt därför måste göras.
Motionärerna begär dels att riksdagen skall besluta att begränsa
invandringen under ett eller flera år till ett absolut minimum
enligt FN:s flyktingkonvention (yrkande 1), dels att en
utredning påbörjas om hur flykting- och invandrarproblematiken
skall hanteras i framtiden för Sveriges del (yrkande 2).
Sten Andersson i Malmö (m) begär i motion Sf604 ett
tillkännagivande om att Sverige efter förmåga bör bevilja asyl i
huvudsak åt konventionsflyktingar och att den största delen av
våra insatser bör gå till flyktingar som befinner sig i världens
många flyktingläger i stället för att rätten till asyl i Sverige
utvidgas.
Lars Werner m.fl. (v) anför i motion Sf619 att grundläggande
värderingar som humanism, medmänsklighet, alla människors lika
värde osv. inte får kompromissas bort för att en human och
generös flyktingpolitik innebär vissa administrativa kostnader i
initialskedet, och motionärerna begär ett tillkännagivande om
grunderna för flyktingpolitiken (yrkande 1). Motionärerna anser
vidare att bestämmelsen i 3kap. 4§ andra stycket2
utlänningslagen om särskilda skäl att inte bevilja asyl bör
avskaffas och att 3kap. 4§ andra stycket1 om synnerliga
skäl skall gälla även för dem som omfattas av 3kap. 1§ 2
och3 (krigsvägrare resp. de facto-flyktingar), och de begär
att riksdagen skall besluta härom (yrkande 5).
I andra motioner tas upp mera speciella frågor om asyl.
Två motioner tar upp behovet av skydd för homosexuella.
Lars Werner m.fl. (v) anför i motion L415 att, medan Sverige vid
en internationell jämförelse kommit relativt långt i arbetet för
homosexuellas rättigheter, är det i många länder så att
homosexuella fortfarande förtrycks, trakasseras av polisen,
avrättas, döms till fängelse eller sätts i mentalsjukhus.
Motionärerna kritiserar det förhållandet att homosexuella som
lyckats fly sitt land inte får asyl här på samma sätt som
politiska flyktingar, och de begär ett tillkännagivande om att
utlänningslagens flyktingdefinition bör utvidgas till att
omfatta även den som flytt förföljelse på grund av
homosexualitet samt att Sverige bör verka för att
Genèvekonventionens flyktingdefinition utvidgas på samma sätt
(yrkande 5). Även Karin Pilsäter och Barbro Westerholm (fp)
påtalar i motion So292 yrkande 5 förföljelsen av homosexuella i
många stater och anser att flyktingar som förföljs i sitt
hemland på grund av sin sexuella läggning bör omfattas av rätten
till asyl, och de begär ett tillkännagivande härom.
Berith Eriksson m.fl. (v) framhåller i motion Sf627 att den
utbredda stympningen av kvinnor genom omskärelse, framför
allt i afrikanska stater, på olika sätt måste motarbetas och
uppmärksammas. Motionärerna anser att de kvinnor som söker asyl
för sig själva eller sina små döttrar av rädsla för att stympas
genom omskärelse skall erhålla flyktingstatus inom det nya
begreppet annan social grupp som antagits som ett tillägg till
flyktingkonventionen vid FN:s generalförsamling 1990.
Motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet med det
anförda (yrkande2).
Lars Werner m.fl. (v) anför i motion Sf619 att det förekommer
att invandrarverket beslutar om avvisning med omedelbar
verkställighet till första asylländer i tredje världen där den
asylsökande inte har trygghet mot vidaresändning till hemlandet.
Genom att det inte görs en fullständig utredning i dessa ärenden
händer det att alla skäl, t.ex. av humanitär art, som gör att
asylprövningen skall ske i Sverige inte uppmärksammas. Bl.a.
förekommer det enligt motionärerna att barns humanitära skäl
inte uppmärksammas när invandrarverket nöjer sig med en s.k.
grundutredning. Motionärerna begär ett tillkännagivande att
avvisning till första asylland inte bör ske om inte en grundlig
utredning visar att det i det enskilda fallet inte föreligger
någon risk för vidaresändning till hemlandet eller humanitära
skäl som medför att ansökan bör prövas i Sverige (yrkande 7). --
Motionärerna framhåller vidare att det är en humanitär plikt för
Sverige att inte avvisa barnfamiljer till områden där krig
pågår eller krigsliknande förhållanden råder samt att Sverige
genom att ansluta sig till FN:s barnkonvention åtagit sig att
till det yttersta av sin förmåga säkerställa barns överlevnad
och utveckling. De begär ett tillkännagivande om att
barnfamiljer inte skall återsändas till områden där krig pågår
eller krigsliknande förhållanden råder (yrkande6). -- I
motionen tas också upp frågan om dokumentlöshet.
Motionärerna anser att en väsentlig orsak till dokumentlöshet
hos asylsökande är de intensiva ansträngningarna från de flesta
västeuropeiska stater att stänga ute asylsökande, och att det
faktum att enskilda asylsökande tvingas följa anvisningar från
människosmugglare att göra sig av med handlingar inte -- som nu
sker -- får användas som skäl att avvisa människor med verkliga
skyddsbehov. De begär ett tillkännagivande om att dokumentlöshet
inte får utgöra anledning att vägra skyddsbehövande asyl
(yrkande 8). Motionärerna anför vidare i motionen att
möjligheten att anteckna oklar identitet i resedokument och
främlingspass strider mot Genèvekonventionen, och de begär ett
tillkännagivande om att bestämmelsen bör avskaffas (yrkande 22).
Frågan om betydelsen av brottslighet vid asylbedömningen
tas upp i två motioner. Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begär i
motion Sf630 yrkande 7 ett tillkännagivande om att varken asyl
eller svenskt medborgarskap skall beviljas brottslingar. Bertil
Danielsson och Leif Carlson (båda m) anser i motion Sf620 att
för de facto-flyktingar och vid svagare flyktingskäl brottslig
verksamhet under väntetiden bör vägas in i asylbedömningen i
större utsträckning än hittills, och motionärerna begär ett
tillkännagivande om att praxis bör bli strängare i detta
avseende (yrkande1).
Utskottets bedömning
I den regeringsförklaring som statsminister Carl Bildt avgav
den 4 oktober 1991 uttalade han att invandrar- och
flyktingpolitiken skulle föras i en anda av internationalism och
humanitet, att främlingsfientlighet och tendenser till rasism
skulle bekämpas och att ytterligare åtgärder mot diskriminering
av invandrare skulle vidtas. Sverige skulle även i
fortsättningen ha en reglerad invandring, men flyktingpolitiken
skulle förändras.
Kulturminister Birgit Friggebo framhöll härefter i ett
interpellationssvar den 6 december 1991 i riksdagens kammare att
en långsiktig politik måste bygga på en helhetssyn där man
samtidigt vidtar åtgärder -- i internationell samverkan -- för
att påverka grundorsakerna bakom flykt och påtvingad migration,
för att stärka flyktingskyddet och för att skapa med
majoritetsbefolkningen likvärdiga villkor för invandrare samt
etnisk harmoni i mottagarländerna. Inom ramen för en sådan
långsiktig strategi skulle Sverige komma att internationellt
verka för en reglering av skyddet för de personer som faller
utanför Genèvekonventionen. Vidare påpekades att regeringen har
för avsikt att söka sig så nära det pågående EG-arbetet som
möjligt och aktivt ta del av detta, bl.a. mot bakgrunden av
strävan inom EG att samordna och i viss utsträckning harmonisera
immigrations- och särskilt asylpolitiken inom EG-kretsen, varvid
också en breddning av flyktingskyddet regionalt för Europa kan
komma att diskuteras. I ett interpellationssvar den 20 februari
1992 hänvisade kulturministern också till pågående
internationella arbete för att få en gemensam generös syn på
flyktingpolitiken och framhöll försöken att skapa en gemensam
politik som har en generösare utgångspunkt än det rena
konventionsflyktingbegreppet.
Regeringen har också beslutat om direktiv bl.a. för översyn av
mottagandet av asylsökande och flyktingar (dir. 1992:25) och av
vissa delar av utlänningslagstiftningen m.m. (dir. 1992:51). Den
sistnämnda översynen skall bl.a. innefatta att undersöka vilka
möjligheter som regeringen i dag har att -- inom
regeringsformens ram -- genom generella föreskrifter styra
utveckling och praxis på utlänningslagstiftningens område och --
om det bedöms nödvändigt eller önskvärt -- föreslå de ändringar
och tillägg som kan vara motiverade.
Det beslut om att inskränka asylrätten som fattades i december
1989 med hänvisning till att särskilda skäl förelåg med hänsyn
till mottagningsresurserna innebar att -- utöver
konventionsflyktingar -- endast de som hade särskilt starkt
skyddsbehov skulle kunna påräkna asyl. -- I
regeringsförklaringen den 4 oktober 1991 anfördes att praxis vad
gällde behandling av ansökningar om asyl successivt skulle komma
att anpassas till det normala, och genom beslut den 19 december
1991 konstaterade regeringen i ett enskilt ärende att de
förhållanden som föranledde den tidigare regeringen att skärpa
kriterierna för att få asyl inte längre förelåg. Asyl beviljades
i beslutet en person som bedömts vara de facto-flykting, men som
inte skulle ha fått stanna här med den tillämpning av
utlänningslagen som gällt under de två senaste åren.
Regeringen uttalade samtidigt att vistelsetiden i Sverige inte
bör tillmätas särskild vikt vid bedömningen av en asylansökan,
utan vistelsetiden borde i fortsättningen beaktas som en av
flera omständigheter som kunde, men inte nödvändigtvis måste,
leda till att uppehållstillstånd beviljades. Samtidigt beslöt
regeringen också om dels bestämmelser av övergångskaraktär för
utlänningar som vistats i Sverige viss tid (3kap. 4a§
utlänningsförordningen), dels en bestämmelse om beaktande av den
anknytning till landet som barn kan få genom skolgång eller
liknande (förordning, 1991:1999, om uppehållstillstånd i vissa
utlänningsärenden).
Utskottet utgår från att den förändrade flyktingpolitik som
aviserats kommer att föras i den anda av internationalism och
humanitet som statsministern hänvisat till i
regeringsförklaringen, och som kulturministern också åberopat i
sina svar på frågor och interpellationer i riksdagens kammare.
Utskottet vill däremot inte förorda en sådan utformning, med
planeringsramar för vissa kategorier, av invandringspolitiken
som begärs i motion Sf605 och som huvudsakligen överensstämmer
med det av den förutvarande regeringen i proposition 1990/91:195
framlagda förslaget om en aktiv flykting- och
immigrationspolitik, vilket återkallats av den nuvarande
regeringen. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion Sf605
yrkandena 1, 9 och 10.
Även om utskottet sålunda utgår från att flyktingpolitiken
kommer att föras i en anda av internationalism och humanitet
vill utskottet inte utesluta att även andra hänsyn måste tas i
vissa situationer. Utskottet vill erinra om att denna fråga kan
beröras av översynen av regeringens möjlighet att styra praxis
som ingår i den översyn av vissa delar av
utlänningslagstiftningen som nyligen beslutats. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion Sf619 yrkandena 1 och5.
Utskottet vill inte hävda annan uppfattning än den i motion
Sf630 framförda att debatten i flykting- och invandrarfrågor bör
föras med öppenhet och ärlighet, men utskottet anser inte att
något riksdagens tillkännagivande behövs om detta. En utredning
om en sammanhållen flykting- och immigrationspolitik har nyligen
gjorts på uppdrag av den förutvarande regeringen, och den
nuvarande regeringen har initierat utredningar om delar av
utlänningslagstiftningen och mottagningssystemet. Utskottet
avstyrker med det anförda bifall till motionerna Sf622 yrkande 2
och Sf630 yrkandena 1 och 2. De svenska asylreglerna grundas på
att asyl beviljas dem som har allvarliga skäl att fly och har
sin utgångspunkt i den internationellt godtagna
flyktingdefinitionen, och utskottet anser därmed inte heller att
yrkandena 10 och 11 i motion Sf630 eller motion Sf604 bör ge
anledning till något riksdagens uttalande.
Utskottet konstaterar vidare att inskränkningar av det slag
som begärs i motion Sf622 yrkande 1 skulle innebära ett stopp
för den fria nordiska migrationen och för anhöriginvandring.
Utskottet avstyrker bifall till detta motionsyrkande.
Vid riksdagens behandling av proposition 1986/87:124 om de
homosexuellas situation i samhället konstaterade
socialutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU
1986/87:31 att en homosexuell person som förföljdes i sitt
hemland på grund av sin homosexuella läggning i praxis
beviljades uppehållstillstånd i Sverige av humanitära skäl
enligt (dåvarande) 31§ utlänningsförordningen medan
(dåvarande) 3§ utlänningslagen (om flykting) inte var
tillämplig. Enligt socialutskottets uppfattning erbjöd
tillämpningen av utlänningsförordningen i praktiken ett
tillfredsställande skydd för homosexuella som av sådana skäl
behövde en fristad i Sverige. Anledning saknades enligt
socialutskottet att närmast av formella skäl göra ett ingrepp i
flyktinglagstiftningen och därmed skapa ett svenskt
flyktingbegrepp som inte hade någon motsvarighet i FN:s
flyktingkonvention. Socialutskottet delade dock den oro som
kommit till uttryck bl.a. i en motion över att förföljelse mot
homosexuella från tid till annan förekom i vissa länder men
ansåg det uppenbart att, om en uttalad förföljelse mot
homosexuella just på grund av deras sexuella läggning skulle
uppstå i något land, det var möjligt att erbjuda en fristad i
Sverige utan ändring av gällande bestämmelser. Socialutskottet
ville samtidigt fästa uppmärksamheten på att förföljelse uppstod
på samma sätt på olika håll i världen mot många grupper
människor. Det var därför viktigt att ha en allmän beredskap för
att vid behov kunna agera för människor som var i behov av en
fristad på grund av förföljelse i sitt hemland. Utvecklingen i
andra länder måste av dessa skäl följas noga. Socialutskottet
utgick från att regeringen följde såväl tillämpningen av
utlänningslagstiftningen som utvecklingen i länder där politisk
förföljelse förekom eller kunde befaras uppstå. Av det anförda
följde enligt socialutskottets mening att det också ankom på
regeringen att ta de internationella initiativ som visade sig
påkallade för att lösa homosexuellas flyktingproblem.
Socialutskottet ansåg inte att det fanns behov av något
riksdagens uttalande i den frågan.
Socialförsäkringsutskottet har tidigare uttalat
(1990/91:SfU14) att homosexuella som förföljs på grund av sin
homosexualitet kan beredas skydd med tillämpning av gällande
bestämmelser och att någon ändring i dessa därför inte behövs
samt tillagt att även med den praxis som för närvarande gäller i
asylärenden m.m. den som annars av humanitära skäl skulle ha
fått uppehållstillstånd i Sverige kan få sådant om han eller hon
har särskilt starka skyddsbehov. -- Utskottet vidhåller denna
uppfattning och avstyrker bifall till motionerna L415 yrkande 5
och So292 yrkande5.
Av liknande skäl anser utskottet att kvinnor som söker asyl
för att undgå omskärelse bör bedömas enligt reglerna om
uppehållstillstånd av humanitära skäl och avstyrker bifall till
motion Sf627 yrkande2.
Ett beslut om avvisning eller utvisning får i princip endast
verkställas om det kan ske till ett land där utlänningen
erbjuds visst skydd. Invandrarverket får förordna om omedelbar
verkställighet av sitt avvisningsbeslut i ärenden där asylskäl
åberopats, om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl
och att uppehållstillstånd inte heller skall beviljas på någon
annan grund (8kap. 8§ utlänningslagen).
Beträffande omedelbar verkställighet i asylärenden anfördes i
proposition 1988/89:86 att sådan möjlighet måste finnas om
avvisning till ett första asylland skulle kunna genomföras.
Omedelbar verkställighet borde enligt vad som anfördes i
propositionen kunna ske bl.a. om utlänningen kunde återsändas
till ett land (s.k. första asylland), där han uppehållit sig
före ankomsten till Sverige och där han var skyddad mot
förföljelse och mot att sändas till ett land där han riskerade
förföljelse.
I propositionen angavs också att förordnande om omedelbar
verkställighet fick meddelas endast när det var uppenbart att
grund för asyl inte förelåg. En bedömning måste alltid göras av
omständigheterna i det enskilda fallet. Ett annat fall när det
var uppenbart att en asylansökan skulle avslås kunde vara att
det stod klart att utlänningens uppgifter var osanna i alla
väsentliga delar. Så snart några mer ingående överväganden
behövde göras om tilltron till sådana uppgifter som kan vara
asylgrundande var det emellertid uteslutet att förordna att
avvisningsbeslutet fick verkställas direkt. Det skulle också
vara uppenbart att uppehållstillstånd inte borde beviljas av
andra skäl, t.ex. anknytning eller humanitära skäl.
Utskottet (1988/89:SfU19) ansåg att de förutsättningar som
föreslagits för att invandrarverket skulle få förordna om
omedelbar verkställighet av avvisningsbeslut tillgodosåg
berättigade krav på rättssäkerhet. Utskottet vidhåller denna
uppfattning och avstyrker bifall till motion Sf619 yrkande7.
Utskottet utgår vidare från att något återsändande av
barnfamiljer till krigsområden inte sker och anser därmed att
något riksdagens uttalande med anledning av motion Sf619
yrkande6 inte heller är påkallat.
I regeringens skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken
under riksmötet 1989/90 redovisades att UNHCR hösten 1989 hade
antagit rekommendationer om internationella och nationella
åtgärder för att komma till rätta med bl.a. dokumentlösheten
och att regeringen den 2 november 1989 i ett enskilt asylärende
uttalat sig för en skärpning vid prövning av en dokumentlös
asylsökandes skäl för att få uppehållstillstånd i Sverige.
Skärpningen innebär att en dokumentlöshet som har till syfte att
vilseleda skall medföra att minskad tilltro sätts till de
åberopade asylskälen om inte starka skäl talar emot en sådan
bedömning. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16
ansåg utskottet att denna tillämpning stod i överensstämmelse
med UNHCR:s rekommendationer och att det var nödvändigt att även
på detta sätt vidta åtgärder för att söka komma till rätta med
det tilltagande problemet med dokumentlöshet.
Det fortsatta problemet med dokumentlösheten tas upp också i
årets skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken, och det
framhålls att utredningen i asylärenden starkt försvåras i de
fall där den asylsökande vid ankomsten saknar såväl identitets-
som färdhandlingar, att handläggningstiderna förlängs och att
avvisning till ett första asylland inte sällan omöjliggörs.
Enligt skrivelsen pågår arbete i en särskild arbetsgrupp med
anknytning till UNHCR med att analysera olika åtgärder för att
komma till rätta med dokumentlösheten. I gruppen ingår
representanter för några europeiska länders regeringar och
företrädare för olika frivilligorganisationer. En åtgärd som
diskuteras är ett samarbete mellan olika länder i fråga om
identitetskontroll.
Enligt Genèvekonventionen är en stat skyldig att utom i vissa
undantagsfall utfärda resedokument för flyktingar. Närmare
föreskrifter och formulär för dokumentet finns i bilaga till
konventionen. Invandrarverket skall enligt 3kap. 7§
utlänningslagen utfärda en särskild legitimationshandling för
resor utanför Sverige (resedokument) enligt föreskrifter som
regeringen meddelar. Handlingen får förses med anteckning om att
innehavarens identitet inte är styrkt (1kap. 10§
utlänningsförordningen). Detsamma gäller för främlingspass
(1kap. 12§ utlänningsförordningen). Reglerna om sådan
anteckning infördes i samband med den nya utlänningslagen. --
Utskottet (1988/89:SfU19) noterade vid sin behandling av
proposition 1988/89:86 att UNHCR i sitt remissvar över det
utredningsbetänkande som låg till grund för förslaget i
propositionen ansett att det skulle strida mot
Genèvekonventionens bestämmelser om obligatorisk rätt till ett
resedokument för flyktingar, om möjligheten för den som är
beroende av dokumentet för att förflytta sig över gränserna
inskränktes genom en anteckning om osäker identitet i
resedokumentet. Regeringen delade inte denna uppfattning.
Utskottet, som framhöll att lagrådet inte hade haft någon
invändning mot förslaget, delade den i propositionen uttalade
uppfattningen att det kunde ifrågasättas om det egentligen var
rimligt att alls utfärda en identitetshandling beträffande en
person vars identitet inte var styrkt. Eftersom det inte var
möjligt att vägra att utfärda resedokument till en
konventionsflykting, syntes det utskottet vara en lämplig
lösning att anteckning fick göras i dokumentet. Detsamma borde
gälla för främlingspass.
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i fråga om
betydelsen av dokumentlöshet vid asylprövning och om möjligheten
att anteckna osäker identitet i resedokument eller
främlingspass. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion
Sf619 yrkandena 8 och22.
I fråga om betydelse av brottslighet vid asylbedömning
vill utskottet till en början hänvisa till de regler som gäller
för att vägra asyl. Därutöver vill utskottet hänvisa till att
vid bedömningen av frågan om uppehållstillstånd på grund av
vistelsetid i Sverige enligt 3kap. 4a§
utlänningsförordningen eller enligt förordningen (1991:1999) om
uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden gäller att
uppehållstillstånd får beviljas om inte särskilda skäl talar
däremot. Som särskilda skäl anges i förordningsmotiven (1991:8)
bl.a. att utlänningen eller en medlem av hans familj vid
ankomsten eller senare har handlat på ett sätt som ger anledning
att ifrågasätta hans eller hennes beredvillighet att iaktta
grundläggande normer i samhället och att brott är en sådan
omständighet. -- I fråga om möjligheten för brottslingar att
erhålla svenskt medborgarskap vill utskottet erinra om att en
förutsättning för att få sådant medborgarskap enligt 6§ lagen
(1950:382) om svenskt medborgarskap är att den sökande har fört
en hederlig vandel.
Utskottet föreslår med det anförda att motionerna Sf620
yrkande 1 och Sf630 yrkande7 avslås.
Internationellt samarbete i migrationsfrågor
Ett särskilt avsnitt i skrivelsen behandlar det
internationella migrations- och flyktingpolitiska arbetet och
Sveriges roll i detta arbete. Det framhålls att migrations- och
flyktingpolitiska frågor står på dagordningen i en lång rad
internationella fora, och att Sverige verkar aktivt för att
internationellt bidra till varaktiga lösningar på både de
problem som orsakar folkomflyttningarna och de konsekvenser som
följer därav.
Inom FN:s ram behandlas flyktingpolitiska frågor med avseende
såväl på åtgärder för dem som tvingats på flykt (UNHCR, UNRWA)
som på insatser för att komma åt grundorsakerna bakom flykten.
UNHCR:s främsta uppgift är att ge rättsligt skydd åt flyktingar,
men inslaget av materiellt bistånd har ökat kraftigt med åren.
Flyktingproblemen har ökat kraftigt i omfattning och
komplexitet. De flesta flyktingrörelserna sker mellan länder i
tredje världen. UNHCR brukar ange tre möjliga lösningar på ett
flyktingproblem: frivillig repatriering, integration i första
asyllandet eller omplacering i tredje land. UNHCR strävar alltid
efter lösningar med bestående effekt. Hjälpen utformas när så är
möjligt så att den underlättar möjligheterna till
självförsörjning i asyllandet. Repatriering har blivit möjlig
för en del flyktinggrupper, vilket noteras som hoppingivande men
som samtidigt ställer krav på FN och regeringarna att kunna
erbjuda utvecklingsmöjligheter för de återvändande i
hemländerna. UNHCR samarbetar med andra FN-organ, regeringar och
frivilliga organisationer för att kunna fullgöra sina
funktioner. Det ställs allt högre krav på en ökad samordning
inom FN, vilket bl.a. inneburit att flyktingars livsmedelsbehov
tillgodoses genom FN:s livsmedelsprogram. Vid exekutivkommitténs
möte i oktober 1991 gavs signaler om en utvidgad roll för UNHCR.
Skyddsfrågorna skall noga ses över i samarbete med regeringarna,
bl.a. för att förbättra skyddet för grupper, som i dag inte
täcks av Genèvekonventionen. -- UNHCR:s verksamhet behandlas
varje höst i FN:s generalförsamling. Generalförsamlingen har
antagit en resolution till stöd för UNHCR:s verksamhet med bl.a.
de nordiska länderna som förslagsställare. Resolutionen
bekräftar UNHCR:s grundläggande uppgift att svara för
internationellt skydd av flyktingar och understryker behovet av
gemensamma internationella insatser till förmån för det ökande
antalet flyktingar och hemlösa.
Europarådet är sedan länge ett viktigt forum för mellanstatlig
dialog kring integration av invandrare i medlemsländerna. Där
har man också under en följd av år arbetat med asylrättsliga
spörsmål. Demokratiseringsprocessen i Central- och Östeuropa har
under år 1990 satt nya frågor på Europarådets dagordning. --
Inom Europarådets migrationskommitté (CDMG) har det europeiska
samarbetet rörande flyktingars och invandrares integration i
invandringsländerna fortsatt. Under året har det s.k. Community
Relations-projektet om olika aspekter på etniska relationer
slutförts, och projektets erfarenheter har sammanfattats i en
särskild rapport, Community and ethnic relations in Europe, som
redovisar strategier för att åstadkomma bättre etniska
relationer och ökad jämlikhet mellan flyktingar/invandrare och
övrig befolkning. Rapporten kommer att ligga till grund för det
fortsatta arbetet inom både Europarådet och de olika länderna.
-- Frågor om asylrätt och flyktingfrågor handhas i en
expertkommitté, CAHAR, som är direkt underställd
ministerkommittén. CAHAR har arbetat fram skilda rättsliga
instrument och har bl.a. utformat ett förslag till en konvention
om tillämpningen av den s.k. första asylland-principen. -- I
januari 1991 anordnades i Wien i Europarådets regi och med
Österrike som värd en ministerkonferens om migrationsrörelser
från Central- och Östeuropa. Vid konferensen antogs en
deklaration med rekommendationer om bl.a. information om
immigrationslagstiftning och arbetsmarknadsförhållanden i
Västeuropa, möjligheter till avtal om arbetskraftsinvandring och
bistånd till öst för ekonomisk utveckling och stärkande av de
mänskliga rättigheterna.
I skrivelsen behandlas även de immigrationspolitiska
aspekterna av den västeuropeiska integrationen. Inom ramen för
förhandlingarna om ett s.k. EES-avtal mellan EFTA och EG har
Sverige, såsom medlem av EFTA, markerat sitt intresse av att
delta i och bidra till det arbete som EG bedriver i syfte att
avveckla eller förenkla gränskontrollen för personer.
Utvecklingen har här under åren 1990 och 1991 kommit in i ett
avgörande skede, även om detta inte skett som en del av
EES-förhandlingarna. Immigrations- och gränskontrollfrågorna har
inte ingått i EES-förhandlingarna, eftersom EG-kommissionen har
saknat formell kompetens att föra förhandlingar på detta område.
Inom EG har arbetats fram en mellanstatlig konvention om
ansvarsfördelningen avseende behandlingen av asylärenden som
antogs i juni 1990, den s.k. Dublinkonventionen, som kan komma
att öppnas för tillträde av länder utanför EG-kretsen. Ett antal
länder, däribland Sverige, har förklarat sig intresserade av att
tillträda konventionen. Vidare har ett utkast till en
EG-konvention om den yttre gränskontrollen färdigställts. Under
förhandlingarnas gång har en lösning arbetats fram för att
EG-konventionen och den nordiska passunionen skall kunna
existera parallellt.
Av regeringens skrivelse framgår att det nordiska samarbetet i
migrations- och flyktingpolitiska frågor har utgjort en mycket
betydelsefull plattform för avstämning inför gemensamt eller
samordnat nordiskt agerande i internationella sammanhang. --
Flykting- och invandrarfrågor har under det gångna budgetåret
liksom tidigare stått på Nordiska rådets dagordning. Frågor om
de nordiska ländernas beredskap i situationer av massflykt och
planerna på eventuell harmonisering av asylpolitiken har stått
på dagordningen för det arbete som de nordiska regeringarna
bedriver inom den nordiska samrådsgruppen i flyktingfrågor
(NHSF).
-- Det nordiska utlänningsutskottet, som primärt ansvarar för
övervakningen av hur den nordiska passkontrollöverenskommelsen
tillämpas, har regelbundna samrådsmöten med företrädare för de
nordiska utlänningsmyndigheterna. I den nordiska
migrationsgruppen behandlas frågor om samarbete mellan de
nordiska länderna om integration av flyktingar och invandrare.
International Organization for Migration (IOM) har
medlemsländernas uppdrag att organisera överföring av flyktingar
och andra migranter mellan länder. Sverige har under lång tid
haft ett praktiskt inriktat samarbete med organisationen,
avseende transport till Sverige av kvotflyktingar och från
Sverige av återvandrare. IOM driver över hela världen olika
program avseende återvandring för flyktingar och asylsökande,
återanpassning, social rådgivning m.m. Under de senaste åren har
IOM spelat en mer aktiv roll än tidigare i anslutning till
diskussionerna om nya strategier för att hantera växande
migrations- och flyktingproblem.
Det internationella arbetet med att söka konstruktiva
lösningar på grundläggande migrations- och flyktingpolitiska
problem har fortsatt inom ramen för de informella konsultationer
mellan numera 16 länder i Västeuropa, Nordamerika och
Australien, som bedrivits sedan mitten av 1980-talet.
Konsultationerna har utvecklats till ett värdefullt forum för
dialog mellan länderna samt mellan länderna och UNHCR/IOM kring
långsiktiga flykting- och migrationspolitiska strategier. Under
år 1991 har en gemensam syn utvecklats härvidlag, där vikten
betonas av förstärkt internationell samverkan -- mellan länder
och organisationer -- för att på både kort och lång sikt söka
påverka grundläggande orsaker bakom flykt och påtvingad
migration.
I skrivelsen framhålls att Sverige har kommit att spela en
genomgående aktiv roll i praktiskt taget samtliga de nämnda
internationella sammanhangen, inte minst när det gällt att
betona behovet av att angripa grundorsakerna till flykt och
påtvingad migration. Här finns, framhålls det, en nära koppling
mellan demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, fredliga
lösningar av konflikter och den ekonomiska och sociala
utvecklingspolitik som förs i berörda länder. Sverige har vidare
aktivt verkat för att göra biståndet till flyktingar mer
effektivt samt aktivt deltagit i reformarbetet inom UNHCR.
FN-organens administrativa struktur och kapacitet, främst UNHCR
och FN:s program för livsmedelsbistånd, ses för närvarande över
i syfte att göra dem effektivare. En ökad samordning inom
FN-systemet behövs.
Ingvar Carlsson m.fl. (s) anför i motion Sf605 att det
internationellt behövs en inriktning av flykting- och
migrationspolitiska insatser på förebyggande åtgärder som
motverkar de obalanser och brister som tvingar människor att
bryta upp och att Sverige bör verka för att grundorsaker till
flyktingströmmar och annan påtvingad migration diskuteras mera
öppet och strukturerat och för att målmedvetna insatser vidtas
inom FN:s ram och i andra internationella organisationer. Det
internationella engagemanget i flyktingfrågor bör enligt
motionärerna på ett mera systematiskt och målmedvetet sätt
kopplas samman med strävan efter fred och säkerhet, arbete för
mänskliga rättigheter, livsmedelsförsörjning och miljövård.
Motionärerna begär (yrkande 2) ett tillkännagivande om vad som
anförts om internationellt samarbete. Vidare begär de
tillkännagivanden om att Sverige bör verka för en
internationellt överenskommen reglering av skyddet för sådana
personer som, utan att vara flyktingar enligt
Genèvekonventionen, är i behov av internationellt rättsligt
skydd (yrkande 7) och om att Sverige bör verka för en
internationellt gemensam syn på återvandring, eftersom risken
annars finns att återvändare från olika länder får helt olika
förutsättningar att klara hemkomsten (yrkande11).
Lars Werner m.fl. (v) anför i motion Sf619 att
flyktingpolitiken i de flesta västeuropeiska länder för
närvarande präglas av allt större restriktivitet, där
solidaritet och humanitet får allt mindre utrymme. Motionärerna
anser att inom EG planeras och genomförs åtgärder som riskerar
att stänga ute skyddsbehövande människor, t.ex. gemensam
viseringspolitik och åtgärder mot transportföretag som
transporterar asylsökande utan erforderliga resehandlingar och
viseringar och att regeringen bör ta kontakt på
statsministernivå med regeringarna i de övriga nordiska länderna
syftande till ett gemensamt nordiskt initiativ till en
alleuropeisk konferens med uppgift att åstadkomma ett
konventionsskydd för de facto-flyktingar och krigsvägrare.
Motionärerna begär ett tillkännagivande om att all harmonisering
av flyktingpolitiken med de nordiska länderna och EG:s
medlemsstater måste ske i enlighet med de normer som ger de
asylsökande det bästa skyddet (yrkande 2). Motionärerna anför
vidare att det ur demokratisk synvinkel är mycket angeläget att
regeringen ger riksdagen en samlad och fyllig redovisning av
Sveriges deltagande i det västeuropeiska samarbetet på flykting-
och invandringspolitikens område, och de begär ett
tillkännagivande härom (yrkande 23).
Carl B Hamilton m.fl. (fp) tar i motion U544 upp frågor om EG
och migrationen från tredje världen. Motionärerna påtalar risken
för att den gemensamma nämnaren för EG:s flyktingpolitik blir
det "snålaste" landets bestämmelser, men de anser samtidigt att
den nuvarande tendensen till ond cirkel av nya restriktioner kan
brytas endast genom samordning mellan Västeuropas länder. Av
humanitära skäl är det enligt motionärerna väsentligt att denna
mer samordnade asylpolitik får en liberal och generös
utformning. De svenska liberalerna vill inom EG verka för att
EG-länderna noga upprätthåller respekten för humanism och
mänskliga rättigheter och att flyktingar som söker sig till
Europa skall vara garanterade en rättstrygg behandling av sin
asylansökan. Utformningen av en gemensam praxis i
flyktingärenden bör förankras i internationell rätt genom att en
europeisk domstol inrättas dit beslut i flyktingärenden kan
överklagas. Motionärerna begär (yrkande 6) ett tillkännagivande
om värdet av att Sverige som medlem i EG verkar för att en
samordnad asylpolitik får en liberal utformning. Vidare måste
enligt motionärerna en europeisk flyktingkonvention utformas som
ger skydd inte bara åt politiska flyktingar utan också åt
människor som flyr undan krig, inbördeskrig, väpnade oroligheter
eller bristande förmåga hos ett lands regering att skydda sina
egna medborgare, och de begär (yrkande 7) ett tillkännagivande
om värdet av att Sverige som medlem i EG verkar för att en
europeisk flyktingkonvention kommer till stånd.
Berith Eriksson m.fl. (v) anför i motion Sf606 att det finns
ett nätverk av rasistiska organisationer i Europa och att det
därför behövs ett europeiskt och internationellt samarbete på
alla nivåer för att bekämpa dessa organisationers framfart och
skadegörelser. Sverige bör därför ta internationella initiativ
för samarbete mot rasism, och motionärerna begär ett
tillkännagivande härom (yrkande4). Ett internationellt
initiativ efterlyses också i motion Sf628 av Hans Göran Franck
m.fl. (s), där motionärerna begär ett tillkännagivande om att
Sverige bör ta ett sådant initiativ för att bekämpa
främlingsfientlighet, rasfördomar och rasism (yrkande8).
Av regeringens skrivelse framgår enligt utskottets uppfattning
att såväl den tidigare som den nuvarande regeringen lagt stor
vikt vid det internationella samarbetet inom flykting- och
migrationspolitikens område och aktivt drivit dessa frågor. Som
utskottet konstaterade i sina betänkanden 1989/90:SfU16 och
1990/91:SfU14 har regeringen tidigare tagit initiativ till ett
intensifierat samarbete såväl mellan de europeiska länderna som
mellan de nordiska länderna. Som återgivits ovan har också
kulturministern i interpellationssvar starkt betonat behovet av
internationell samverkan. Utskottet utgår från att regeringen
även fortsättningsvis kommer att spela en aktiv roll på det
internationella och nordiska planet. I frågan om en ny
flyktingkonvention vill utskottet också framhålla det arbete om
översyn av skyddsfrågorna i samarbete mellan UNHCR och
regeringarna, bl.a. för att förbättra skyddet för grupper som i
dag inte täcks av Genèvekonventionen. Utskottet avstyrker med
det anförda bifall till motionerna Sf605 yrkandena 2 och 7 och
Sf619 yrkande 2. Utskottet utgår också från att frågan om en
internationellt gemensam syn på återvandringen beaktas och
avstyrker också med det anförda bifall till motion Sf605
yrkande11.
Såvitt avser frågan om flyktingpolitiska riktlinjer i
EG-sammanhang anser utgår utskottet, bl.a. mot bakgrund av
kulturministerns ovan återgivna uttalanden om det
internationella samarbetet, att något tillkännagivande med
anledning av motion U544 yrkandena6 och7 inte behövs.
Regeringens skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken
innehåller, som ovan framgått, en tämligen fyllig redogörelse
för Sveriges deltagande i såväl västeuropeiskt som annat
internationellt samarbete. Enligt utskottets uppfattning bör
motion Sf619 yrkande 23 kunna anses tillgodosedd därmed, och
utskottet avstyrker bifall till detta motionsyrkande.
Även i fråga om internationellt samarbete mot rasism och
främlingsfientlighet anser utskottet att det av skrivelsen
framgår att detta arbete ägnas stor uppmärksamhet
internationellt, såväl inom Europarådet som i övrigt, och
utskottet avstyrker därmed bifall även till motionerna Sf606
yrkande 4 och Sf628 yrkande8.
Andra tillståndsfrågor
Viseringsregler
Visering innebär enligt 2kap. 1§ utlänningslagen tillstånd
att resa in i och vistas i Sverige under viss kortare tid.
Visering ges för högst tre månaders vistelse vid varje tillfälle
men kan begränsas till kortare tid och får förenas med villkor.
En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall enligt
1kap. 3§ ha visering, om han inte har uppehållstillstånd
eller är medborgare i ett annat nordiskt land. Regeringen får
föreskriva andra undantag från kravet på visering. Sådana
undantag har föreskrivits i 2kap. 1§ utlänningsförordningen.
Visering kan ges såväl för rena turistbesök som för besök hos
släktingar eller för arbete. För att visering skall medges krävs
i praxis att utlänningen kan försörja sig här och att han inte
kan antas komma att begå brott eller bryta mot utlänningslagens
bestämmelser. Visering medges inte om utlänningen kan antas ha
för avsikt att bosätta sig här utan att ha fått
uppehållstillstånd.
Frågan om viseringstvånget tas upp i motion Sf619 av Lars
Werner m.fl. (v). Motionärerna tar mycket starkt avstånd från
att visumpolitiken används som ett medel att hindra människor
att fly från förtryck och begär (yrkande 25) ett
tillkännagivande om att visumpolitiken inte får användas som ett
medel att hindra människor från att fly från sina hemländer.
Utskottet behandlade i sitt betänkande 1988/89:SfU19 frågan om
viseringstvångets betydelse för möjligheten att söka asyl i
Sverige. Utskottet erinrade till en början om att varje stat
själv reglerar tillträdet till sitt territorium. I
Genèvekonventionen anges vilka rättigheter och förmåner en
konventionsstat är skyldig att tillförsäkra flyktingar som
vistas inom dess område, bl.a. får en flykting inte avvisas
eller utvisas till gränsen mot ett område där han riskerar
politisk förföljelse. Däremot innebär inte konventionen någon
förpliktelse att hjälpa flyktingar att komma till ett land där
flyktingen kan få asyl. Några sådana skyldigheter finns inte
heller i någon av UNHCR:s rekommendationer.
Utskottet konstaterade senast i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1990/91:SfU14 att det utan viseringskrav skulle vara
förenat med stora svårigheter att reglera invandringen och kunde
därför inte tillstyrka ett avskaffande av visumkravet. Utskottet
framhöll vidare att den som kommer till Sverige och ansöker om
asyl inte behöver ha visum. Den som måste lämna sitt land och
resa till Sverige kan däremot i praktiken bli tvungen att
försöka skaffa ett visum. Utskottet vidhöll emellertid att ett
generellt viseringskrav är nödvändigt för att invandringen i
övrigt skall kunna regleras.
I direktiven till översynen av utlänningslagstiftningen nämner
kulturministern att hon i flera sammanhang framhållit risken för
att viseringsregler -- bl.a. i kombination med
sanktionsmöjligheter gentemot transportföretag som för med sig
utlänningar som saknar visering -- kan medföra olyckliga
konsekvenser för flyktingars möjligheter till skydd i ett annat
land. Utredaren bör därför enligt direktiven ägna denna fråga
särskild uppmärksamhet och också överväga om några ändrade
regler är påkallade i detta avseende.
Utskottet vidhåller i avvaktan på den aviserade översynen sin
redovisade bedömning och avstyrker därmed bifall till motion
Sf619 yrkande25.
Möjligheterna för anhöriga att få visering för att besöka
flyktingar och andra som har fått uppehållstillstånd i Sverige
tas också upp i motion Sf619 av Lars Werner m.fl. (v).
Motionärerna kritiserar gällande praxis för besöksvisering och
begär ett tillkännagivande om att riktlinjerna för
besöksvisering i proposition 1983/84:144 fortfarande är giltiga
för medborgare från Iran m.fl. länder (yrkande24).
I proposition 1983/84:144 om invandrings- och
flyktingpolitiken konstaterade föredragande statsrådet att
invandrarverkets praxis i viseringsärenden under de senare åren
och i förhållande till medborgare i vissa stater hade blivit mer
restriktiv än vad som kunde anses önskvärt. I propositionen
uttalades att en förändring mot en generösare viseringspraxis
måste ske utan dröjsmål, framför allt i fråga om släktbesök.
Sverige hade, inte minst som undertecknare av Helsingforsavtalet
men också i övrigt, ett ansvar för att den förda
invandringspolitiken inte ledde till splittring av familjer,
genom att anhöriga förlorade varje möjlighet att träffas. I
särskild grad gällde detta i sådana fall där den härvarande inte
kunde återvända till hemlandet. Det var enligt statsrådets
mening inte lämpligt att för alla situationer använda samma
bedömningsgrund. I de fall då det t.ex. var fråga om mycket nära
anhöriga och omständigheterna framstod som särskilt ömmande
borde visering ges. I mindre behjärtansvärda fall kunde det
däremot finnas anledning att följa principen att visering skall
beviljas om det inte framstår som sannolikt att avsikten med
besöket är en annan än den uppgivna. Någon anledning att mer
konkret lägga fast regler i detta hänseende förelåg inte enligt
statsrådet. I stället borde invandrarverkets styrelse leda
utvecklingen av verkets viseringspolitik. Utgångspunkten borde
därvid vara de synpunkter på en generös viseringspraxis som
getts uttryck i propositionen.
Utskottet instämde i sitt betänkande SfU 1983/84:30 i den i
propositionen gjorda bedömningen och ville för sin del framhålla
den utomordentliga betydelse det har för invandrarna i vårt land
att kunna ta emot släktingar och anhöriga på besök. Att så kan
ske var enligt utskottet viktigt inte minst mot bakgrunden av
att möjligheterna till bosättning hos anhöriga i Sverige trots
allt är begränsade för vad som enligt vår kulturuppfattning
uppfattas som mer avlägsna släktingar.
Invandrarverkets styrelse fattade i november 1987 beslut om
nya riktlinjer för viseringspraxis i fråga om iranska
medborgare. Bakgrunden till beslutet om nya riktlinjer var en
konstaterad "avhoppsfrekvens" på mellan 20 och 25% av
beviljade viseringar. Denna praxis tillämpades under åren 1988
och 1989, vilket ledde till att avhoppsfrekvensen för iranska
medborgare minskade. Innebörden var i princip att sökanden själv
fick göra troligt att syftet med resan till Sverige var ett
besök och inget annat. De nya riktlinjerna för besöksvisering
tillämpades också för medborgare i Libanon, Turkiet, Pakistan,
Bangladesh och Syrien. I särskilt ömmande fall tillämpades dock
en mer liberal praxis. Regelmässigt beviljades t.ex. visering
för att närvara vid en nära anhörigs begravning eller för att
besöka en nära anhörig som var svårt sjuk.
Under 1987/88 års riksmöte behandlade utskottet (se SfU
1987/88:27) en motion med begäran om ett tillkännagivande om att
visumbestämmelser inte bör användas på ett sätt som hindrar
utländska medborgare från att träffa i Sverige bosatta
släktingar. Utskottet hänvisade därvid till vad som anförts i
proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken
och uttalade att de av riksdagen år 1984 antagna principerna för
besöksvisering alltjämt borde äga giltighet, även om detta
innebar att släktbesök kunde komma att förhindras genom kravet
på visum. Den behandlade motionen borde därför inte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16
redogjorde utskottet för innehållet i en promemoria upprättad
den 15 november 1989 vid invandrarverkets tillståndsbyrå 4 om
visumansökningar för iranska medborgare. Utskottet vidhöll sin
bedömning att tillämpningen av viseringsbestämmelserna, framför
allt i fråga om släktbesök, borde vara generös och att de
riktlinjer som fastställdes av riksdagen år 1984 fortfarande
skulle gälla. Av den närmare redovisningen av invandrarverkets
praxis beträffande iranska medborgare framgick att det endast
under de första åren efter det att en person fått
uppehållstillstånd i Sverige ställdes särskilt hårda krav för
att visum skulle beviljas de anhöriga. Utskottet konstaterade
att visum i regel beviljades för såväl föräldrar som syskon när
tre resp. fem år gått. I speciellt ömmande situationer
beviljades dessutom alltid visering. Med hänsyn till att så
många "avhopp" tidigare skett och med beaktande av att
fortfarande 22% av visumansökningarna beviljades (av vilka
sedermera 18% "hoppar av"), tycks invandrarverket ändå, ansåg
utskottet, ha tillämpat bestämmelserna så generöst som
omständigheterna medgivit. Utskottet utgick från att
invandrarverket noga följde utvecklingen och skulle ändra sin
praxis i mer generös riktning så snart detta blev möjligt. I
regeringens skrivelse till förra årets riksmöte anfördes att
invandrarverket, sedan avhoppsfrekvensen för iranska medborgare
gått ned, den 30 mars 1990 beslutat om en mer generös praxis för
besöksviseringar. Innebörden av denna praxis är den som nyss
redogjorts för, nämligen en principiell karenstid för besök av
föräldrar om tre år och för syskon om fem år, medan i övriga
fall sökanden själv får göra troligt att syftet med resan till
Sverige är ett besök och inget annat, samt med tillämpning av en
mer liberal praxis i särskilt ömmande fall.
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i denna fråga och
avstyrker därmed bifall till motion Sf619 yrkande24.
S.k. uppskjuten invandringsprövning
En ordning med s.k. uppskjuten invandringsprövning gäller
enligt praxis beträffande uppehållstillstånd för make/maka eller
samboende om äktenskapet eller samboendet har uppkommit i
anslutning till eller snarast efter inresan. Denna ordning
innebär att utlänningen vanligen beviljas uppehållstillstånd för
sex månader i taget fyra gånger innan han eller hon får
permanent uppehållstillstånd. Eftersom detta innebär en väntan
på sådant tillstånd under två år används också benämningen
tvåårsregeln för den angivna ordningen.
Frågan om uppskjuten invandringsprövning tas upp i två
motioner.
Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s) pekar i motion Sf616 på de
känsliga och ömtåliga frågor som hänger samman med att utländska
medborgare utvisas i samband med skilsmässa, och motionärerna
anser att en allsidig utredning bör göras om konsekvenserna av
att slopa tvåårsregeln. Även Margareta Viklund (kds) påtalar i
motion K433 konsekvenserna av en utvisning till följd av att ett
äktenskap eller samboende på grund av misshälligheter upphör
inom två år, och hon begär (yrkande 2) ett tillkännagivande om
att tvåårsregeln inte bör tillämpas automatiskt.
I proposition 1983/84:144 om invandrings- och
flyktingpolitiken framhölls beträffande dessa fall att, när ett
äktenskap eller ett samboende bryts före tvåårsperiodens utgång,
samtliga omständigheter i det enskilda fallet bör beaktas vid
prövningen av om utlänningen skall få stanna. Som exempel på
sådana omständigheter angavs att det finns barn i förhållandet
eller att utlänningen har blivit misshandlad eller annars illa
behandlad i äktenskapet eller samboendet, riskerar att bli
socialt utstött vid återkomsten till hemlandet eller har hunnit
bli väl etablerad i arbetslivet. Vidare framhölls angelägenheten
av att undvika beslut som framstår som stötande för
rättskänslan. Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända
betänkande SfU 1983/84:30 att det är nödvändigt att vara
speciellt varsam vid handläggningen av dessa ärenden. Utskottet
ansåg att de överväganden som gjorts i propositionen i denna
fråga var tillfredsställande.
Vid behandlingen av frågan under 1985/86 års riksmöte erinrade
utskottet i betänkandet SfU 1985/86:21 om att invandrarverket, i
de ärenden där ömmande omständigheter förs fram, tar största
möjliga hänsyn till dessa vid prövningen av frågan om fortsatt
tillstånd trots att förbindelsen brutits före tvåårsperiodens
utgång.
I betänkandet 1988/89:SfU19 noterade utskottet därutöver att
regeringen, i de fall ett förhållande brutits på grund av
misshandel eller andra allvarliga trakasserier innan
tvåårsgränsen uppnåtts, tar mycket stor hänsyn till det och
tillåter utlänningen att stanna trots att anknytningen upphört.
Utskottet avstyrkte bifall till föreliggande motioner.
Utskottet vidhöll senast i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1990/91:SfU14 att det tills vidare är nödvändigt att,
när uppehållstillstånd söks på grund av en nyligen etablerad
anknytning till en person bosatt i Sverige, frågan om permanent
uppehållstillstånd avgörs först vid en senare tidpunkt. Som
framhölls i proposition 1983/84:144 skulle det, utan en sådan
möjlighet att pröva om det förhållande som åberopas som stöd för
ansökningen är seriöst, bli nödvändigt att inta en synnerligen
restriktiv hållning till invandring på denna grund, särskilt som
stora svårigheter föreligger att redan före inresan göra en
tillfredsställande utredning rörande allvaret i parternas
förhållande. Från den utgångspunkten var ordningen till förmån
även för sökandena. Utskottet hade emellertid förståelse för att
reglerna kan upplevas negativt. När ett äktenskap eller
samboende bryts före tvåårsperiodens utgång, beaktas dock
samtliga omständigheter i det enskilda fallet, och utskottet
konstaterade att därvid största möjliga hänsyn tas till ömmande
omständigheter. Särskilt tas mycket stor hänsyn till om ett
förhållande brutits på grund av misshandel eller andra
allvarliga trakasserier. Utskottet var mot denna bakgrund inte
berett att förorda någon ändring av reglerna och avstyrkte
därför bifall till då föreliggande motioner.
Statens invandrarverk har enligt skrivelsen fått i uppdrag att
belysa hur invandrarkvinnors liv förändras i det nya landet när
det gäller arbete, utbildning och familjemönster samt relationer
till samhället i övrigt och lämna förslag om vad som behöver
göras för att stärka invandrarkvinnors ställning. I uppdraget
ingår även att närmare undersöka situationen för kvinnor som
efter en kort bekantskap med en i Sverige bosatt man flyttat hit
och därefter utsatts för misshandel eller annan kränkande
behandling. Särskild uppmärksamhet skall därvid ägnas barnens
förhållanden. Också i övrigt bör verket eftersträva ökad kunskap
om de svårigheter och det våld som kan drabba utländska kvinnor
och föreslå lämpliga medel att förebygga och bekämpa detta.
Utskottet är alltjämt inte berett att förorda någon ändring av
gällande ordning, men utskottet vill erinra om att förhållandena
kan påverkas av Sveriges framtida förhållande till EG med fri
rörlighet över gränserna. Utskottet vill också erinra om att den
gällande ordningen, även om det tillhör undantagsfallen, kan
vara till skydd för den svagare parten i ett samboförhållande
genom att fortsatt uppehållstillstånd inte automatiskt beviljas
den som en gång fått sådant tillstånd på grund av förhållandet.
Utskottet utgår från att regeringen noga följer utvecklingen i
detta hänseende och redovisar den och resultatet av
invandrarverkets undersökning för riksdagen. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf616 och K433
yrkande2.
Handläggningen av tillståndsärenden
Handläggningen av ärenden om asyl
Ansvarig myndighet
Invandrarverket skall som första instans fatta beslut i alla
ärenden där behovet av asyl har åberopats (4kap. 4§
utlänningslagen). Detsamma skall gälla ärenden som rör nära
familjemedlemmar till asylsökande. Påstår utlänningen att han är
att anse som flykting, krigsvägrare eller de facto-flykting
skall polismyndigheten således överlämna ärendet till verket för
beslut. Detta gäller även om det för polismyndigheten framstår
som uppenbart att de åberopade grunderna inte kan medföra rätt
till asyl. Utlänningen behöver inte uttryckligen ansöka om asyl.
Frågan skall anmälas till verket även i annat fall om
polismyndigheten anser att de åberopade skälen skulle kunna
medföra asyl. Invandrarverket skall också fatta beslut i ärenden
som rör en utlänning som har vistats i Sverige mer än tre
månader i följd när frågan väcks om hans avvisning.
I flertalet övriga fall beslutar polismyndigheten om
avvisning. Polismyndigheten skall dock överlämna sådana
ärenden till invandrarverket om det enligt polismyndighetens
bedömning är tveksamt om avvisning bör ske. Detta gäller t.ex.
fall då det på grund av utlänningens personliga förhållanden
finns starka humanitära skäl för att låta honom få stanna.
I invandrarverkets nya organisation har utredningsslussar
inrättats för utredningar i asylärenden. Polisens
utredningsresurser koncentreras till slussarna, där de
asylsökande bor under utredningen, så att utredningen normalt
skall kunna genomföras inom två veckor från ansökan. Vid
utredningsslussarna skall finnas personal från invandrarverket
för handläggning av och beslut i asylärenden. Personal från
invandrarverket skall omgående fatta beslut i de klara ärendena,
medan beslut i övriga ärenden normalt skall fattas inom sex
veckor från det att polisens utredning är slutförd.
Regeringen uppdrog i maj 1991 åt invandrarverket att i samråd
med rikspolisstyrelsen och berörda polismyndigheter genomföra en
överföring av utredningsansvaret i asylärenden från
polismyndigheterna till invandrarverket den 1 juli 1992.
Uppdraget innefattar inte någon ändring när det gäller ansvaret
för att genomföra en s.k. grundutredning när en utlänning begär
asyl. Denna uppgift skall ligga kvar hos polismyndigheterna.
Genom överföringen av utredningsansvaret avses invandrarverket
få ett samlat ansvar för tillståndsverksamheten och ökade
möjligheter till rationell samordning av handläggningen av
asylärenden.
Hans Göran Franck m.fl. (s) anser i motion Sf628 att en
förbättrad och snabbare handläggning av utlänningsärenden kan
ske bl.a. genom att invandrarverket befrias från alla ärenden
som inte efter enkel handläggning kan bifallas och att en
särskild första instans bör upprättas för ärenden av det slag,
som fordrar mer ingående utredning. Motionärerna begär (yrkande
2) ett tillkännagivande om att regeringen bör låta utreda frågan
och snarast lägga fram förslag.
Liknande synpunkter framförs av Berith Eriksson m.fl. (v) i
motion Sf612. De anser att fyra regionala asylnämnder bör
inrättas som första instans i asylärenden där det finns
oklarheter eller där det gäller att utarbeta praxis, medan klara
fall och rutinärenden även i fortsättningen kan hanteras av
invandrarverket eller annan utsedd myndighet. Fördelarna med
sådana asylnämnder är enligt motionärerna att
tillståndsprövningen mer kommer att likna domstolarnas prövning,
att förutsättningarna för muntlig handläggning ökar, att större
öppenhet i verksamheten skapas och att antalet överklaganden
minskar. Motionärerna begär (yrkande 2) att regeringen skall
lägga fram förslag om inrättande av fyra regionala asylnämnder
för prövning av tillståndsärenden i första instans.
Utskottet har tidigare avstyrkt bifall till motioner av
liknande innebörd och därvid hänvisat till de år 1989 införda
reglerna om handläggning av asylärenden, varigenom alla sådana
ärenden skulle handläggas av invandrarverket. Utskottet anser
alltjämt att denna ordning bör behållas, och utskottet vill
särskilt peka på de fördelar som kan väntas vinnas genom att
utredningsansvaret i juli 1992 förs över till verket från
polismyndigheten. Med det anförda avstyrker utskottet bifall
till motionerna Sf612 yrkande 2 och Sf628 yrkande2.
Förnyad ansökan om uppehållstillstånd
En ansökan om uppehållstillstånd får i princip inte bifallas
om utlänningen befinner sig i Sverige när ansökan görs (2kap.
5§ utlänningslagen). Undantag gäller om utlänningen har rätt
till asyl här. Undantag gäller vidare vid återförening med en
nära familjemedlem som är stadigvarande bosatt i Sverige och som
utlänningen tidigare har sammanlevt med utomlands samt om det
annars finns särskilda skäl. -- Om utlänningen skall avvisas
eller utvisas enligt lagakraftvunnet beslut, får ansökan dock
bifallas bara om den grundar sig på omständigheter som inte har
prövats förut i ärendet och om han har rätt till asyl här eller
det annars finns synnerliga skäl av humanitär art.
I motion Sf619 anför Lars Werner m.fl. (v) att
invandrarverkets praxis när det gäller bedömningen av humanitära
skäl i samband med en ny ansökan om uppehållstillstånd enligt
2kap. 5§ andra stycket utlänningslagen utmärks av
utomordentlig hårdhet, och de begär att regeringen skall lägga
fram förslag om ändring av uttrycket "det annars finns
synnerliga skäl av humanitär art" i lagtexten till "det annars
finns starka humanitära skäl" (yrkande20).
Möjligheten till prövning i vissa fall av en ny ansökan om
uppehållstillstånd medan utlänningen är kvar i Sverige och trots
att det redan föreligger ett lagakraftvunnet verkställbart
beslut om avlägsnande infördes genom 1989 års utlänningslag,
samtidigt med att tidigare bestämmelser om överlämnande och
övertagande av verkställighetsärenden upphävdes.
I förarbetena till lagen (proposition 1988/89:86) framhölls
att för bifall till en ny ansökan måste krävas att det fördes
fram omständigheter som inte hade prövats i det tidigare ärendet
samt att de omständigheter som åberopades antingen innebar att
utlänningen hade rätt till asyl här eller innefattade synnerliga
skäl av humanitär art. En ny ansökan skulle således inte få leda
till att samma omständigheter blev föremål för en ny prövning
och inte heller till att omständigheter som inte hade prövats i
det tidigare avgjorda avvisnings- eller utvisningsärendet ledde
till bifall annat än i undantagsfall. Möjligheten att ge
uppehållstillstånd på grund av en ny ansökan innan ett
avlägsnandebeslut verkställs måste därför, även om helt nya
omständigheter förelåg, begränsas till de fall där det förelåg
mycket starka skäl. En ansökan om uppehållstillstånd skulle
således i dessa fall kunna beviljas bara under två
förutsättningar. Den ena var att utlänningen hade rätt till
asyl, den andra att det annars föreligger synnerliga skäl.
Härmed avsågs enligt propositionen mycket starka skäl av
humanitär art, t.ex. om det förelåg en risk för självmord eller
om ett avlägsnande annars skulle medföra allvarlig fara för
utlänningens liv eller hälsa. Humanitära skäl kunde finnas också
i andra situationer, t.ex. om verkställandet av det första
beslutet hade fördröjts under avsevärd tid på grund av
omständigheter som utlänningen inte kunnat råda över. I de
senare fallen torde ibland ett tidsbegränsat uppehållstillstånd
kunna ges.
Utskottet hade vid behandlingen av propositionen i sitt i
denna del av riksdagen godkända betänkande 1988/89:SfU19 inte
någon erinran mot förslaget i denna del. Utskottet delade i sitt
av riksdagen godkända betänkande 1990/91:SfU14 den restriktiva
syn på möjligheterna att göra ny ansökan om uppehållstillstånd
efter det att ärendet slutligt prövats som lagtexten tillsammans
med uttalandena i propositionen gav uttryck åt och avstyrkte
bifall till föreliggande motion i frågan.
Utskottet, som inhämtat att även frågan om prövning av ny
ansökan om uppehållstillstånd enligt 2kap. 5§ tredje stycket
utlänningslagen tas upp i direktiven till den översyn av vissa
delar av utlänningslagstiftningen, som regeringen beslutat om,
vidhåller i avvaktan på resultatet av denna översyn sin tidigare
inställning i frågan. Utskottet avstyrker därmed bifall till
motion Sf619 yrkande20.
Andra handläggningsfrågor
Lars Werner m.fl. (v) kritiserar i motion Sf619 också
invandrarverkets förtroendeläkare och begär att regeringen
skall ge invandrarverket i uppdrag att avveckla det nuvarande
systemet med förtroendeläkare i ärenden om uppehållstillstånd
(yrkande21).
Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande
1990/91:SfU14, liksom i tidigare betänkande, vid behandlingen av
en liknande motion att förtroendeläkarens uppgift i huvudsak är
att göra bedömningar av den befintliga utredningen i ett ärende
och att förtroendeläkarens bedömning sedan ingick som en del i
underlaget för invandrarverkets beslut och fann inte skäl att
föreslå någon översyn av systemet.
Utskottet finner inte heller nu skäl att föreslå någon översyn
av systemet och avstyrker därmed bifall till motion Sf619
yrkande21.
Enligt förvaltningslagen (1986:223) skall en part som vill
lämna uppgifter muntligt i ett ärende som avser
myndighetsutövning mot någon enskild få tillfälle till det, om
det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. I andra fall
bestämmer myndigheten om handläggningen skall vara muntlig. För
asylärenden vid invandrarverket finns en särskild regel om
muntlig handläggning. Enligt 11kap. 1§ utlänningslagen skall
det ingå muntlig handläggning i ett sådant ärende om det kan
antas vara till fördel för utredningen eller i övrigt främja ett
snabbt avgörande av ärendet. Muntlig handläggning skall även
annars företas på begäran av utlänningen, om inte en sådan
handläggning skulle sakna betydelse för att avgöra frågan om
uppehållstillstånd. -- I proposition 1988/89:86 med förslag till
utlänningslag m.m. framhölls att med muntlig handläggning avses
såväl informella telefonkontakter och sammanträffanden som mer
formella förhandlingar. I propositionen förordades i första hand
informella sammanträffanden mellan invandrarverkets personal,
utlänningen och, i förekommande fall, dennes biträde.
Sammanträffandet bör som regel avse kompletterande utredning,
inte ytterligare ett utredningsförhör utöver det som polisen
inledningsvis skall hålla med den asylsökande. I propositionen
framhölls vidare att förutsättningarna för muntlig handläggning
genom den omorganisation av invandrarverket som avsågs träda i
kraft den 1 juli 1989 i betydande grad skulle komma att
förbättras.
Lars Werner m.fl. (v) anför i motion Sf619 att invandrarverket
nästan alltid avslår yrkanden om muntlig handläggning.
Motionärerna anser att rätten till muntlig handläggning hos
invandrarverket måste göras ovillkorlig och samma regel införas
för handläggningen hos utlänningsnämnden. De begär (yrkande 9)
ett tillkännagivande härom.
Utskottet behandlade frågan om muntlig handläggning i
asylärenden senast i sitt av riksdagen godkända betänkande
1991/92:SfU4. Utskottet ansåg därvid att reglerna för muntlig
handläggning vid invandrarverket var till fyllest men
underströk, liksom vid tidigare behandling av frågan, vikten av
att gällande regler om muntlig handläggning följdes.
Även frågan om muntlig handläggning tas upp i direktiven till
översyn av vissa delar av utlänningslagstiftningen. Därvid
anmärks att institutet inte kommit till användning i den
utsträckning som förutsattes vid reglernas införande. Utredaren
bör enligt direktiven överväga vad som kan göras för att ge den
muntliga handläggningen den roll som avsågs då bestämmelsen
infördes.
Som ovan framgått skall ansvaret för utredning i asylärenden
fr.o.m. halvårsskiftet överföras till invandrarverket.
Förutsättningarna för muntlig handläggning bör därmed enligt
utskottets uppfattning förbättras. Med hänsyn härtill och till
att frågan således kommer att övervägas inom översynen av
utlänningslagstiftningen avstyrker utskottet bifall till motion
Sf619 yrkande9.
Lars Werner m.fl. (v) anför vidare i motion Sf619 att trots
uttalanden i förarbetena till den nya utlänningslagen
uppmärksammas och utreds inte barns egna skäl för
uppehållstillstånd i avsedd utsträckning. Motionärerna anser
därför att regeringen bör ge invandrarverket i uppdrag att
åstadkomma sådana handläggningsrutiner att barnens egna skäl i
asylärenden alltid utreds, och de begär ett tillkännagivande
härom (yrkande17).
Utskottet hänvisade i sitt betänkande 1988/89:SfU19 om
förslaget till ny utlänningslag till vad som framhållits i
propositionen om asylsökande barns situation. Där framhölls
bl.a. att barnen hade en särskilt utsatt position bland de
asylsökande. Många av dem hade utsatts för svåra påfrestningar
till följd av osäkra förhållanden i hemlandet i allmänhet eller
på grund av våld som hade riktats mot dem själva eller deras
anhöriga. Ett snabbt uppbrott från den invanda livsmiljön och
resan till ett främmande land under omständigheter som ofta var
svåra för barn att förstå kunde ytterligare drabba dem hårt.
Barnen måste därför i asylärenden uppmärksammas som individer
som kunde ha egna individuella skäl för uppehållstillstånd och
inte som bihang till föräldrarna. I samband med utredning av
asylärenden utfrågades därför numera vårdnadshavare om
medföljande barns förhållanden, bl.a. deras fysiska och psykiska
tillstånd, men också om eventuella egna asylskäl för barnen. Med
utgångspunkt däri fick avgöras om barnet självt borde höras, om
sociala myndigheter borde kopplas in eller om någon annan åtgärd
borde vidtas. Enligt av socialstyrelsen framlagda allmänna råd
borde asylsökande -- däribland barn -- ges en inledande
hälsoundersökning så snart som möjligt. För vissa grupper, bl.a.
barn, skulle denna inledande undersökning kunna följas upp av en
läkarundersökning. Uppgifter från dessa undersökningar skulle
efter medgivande från vårdnadshavaren kunna ingå i det
utredningsmaterial som skulle ligga till grund för beslut i
ärendet om uppehållstillstånd.
Utskottet vidhöll senast i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1990/91:SfU14 sin tidigare uppfattning att det
anförda gav goda förutsättningar för att i asylärenden som inte
ledde till omedelbar avvisning ta hänsyn till barnens särskilda
situation. Utskottet utgick även då från att regeringen
uppmärksamt följde hur målsättningen efterlevdes. Utskottet
ville samtidigt nämna att invandrarverket numera även hade en
förtroendeläkare med barn- och ungdomspsykiatri som speciell
kompetens. Utskottet ansåg alltjämt att vad som anförts i
propositionen om handläggningen av asylärenden som omfattar barn
gav goda förutsättningar för att ta hänsyn till barnens
situation. Utskottet utgick vidare från att invandrarverket
strävade efter att efterleva målsättningen och att regeringen
uppmärksamt följde utvecklingen. Utskottet ansåg att något
uttalande av riksdagen inte behövdes med anledning av
föreliggande motioner.
Utskottet, som även i denna fråga anser att förutsättningarna
att de angivna målsättningarna skall uppfyllas bör förbättras
genom att utredningsansvaret flyttas över till invandrarverket,
vidhåller den angivna inställningen och avstyrker bifall till
motion Sf619 yrkande17.
Enligt 20§ förvaltningslagen (1986:223) är myndigheter
skyldiga att vid ett ärendes avgörande lämna en
beslutsmotivering. Undantag gäller om beslutet inte går
någon part emot, om det av annan anledning är uppenbart
obehövligt att upplysa om skälen eller om det är nödvändigt med
hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för enskildas personliga
eller ekonomiska förhållanden eller något jämförbart
förhållande, eller om ärendet är så brådskande att det inte
finns tid att utforma skälen.
Tidigare kritik mot att beslut i utlänningsärenden var
bristfälligt motiverade bemöttes med invändningen att
beslutsmotiveringar lämnades i den utsträckning som var möjlig
med hänsyn till sekretessreglerna. För att beslutsmotivering
skulle kunna lämnas i större utsträckning även i
utlänningsärenden, utan att känsliga uppgifter om utlänningens
personliga förhållanden skulle röjas genom att de togs in i
beslutet, gjordes därför i samband med införandet av 1989 års
utlänningslag en ändring i sekretesslagen. Ändringen innebär att
den sekretess i utlänningsärenden som föreskrivs i 7kap. 14§
andra stycket sekretesslagen (1980:100) skall gälla för
uppgifter i skälen till ett beslut. Detta innebär att en uppgift
om en enskilds personliga förhållanden är sekretessbelagd, om
det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men. -- Beslut i
ärenden rörande visering, arbetstillstånd och tidsbegränsat
uppehållstillstånd är även i fortsättningen undantagna från
kravet på beslutsmotiveringar (11kap. 3§ utlänningslagen).
Lars Werner m.fl. (v) anser i motion Sf619 att
beslutsmotiveringarna hos invandrarverket fortfarande är ytterst
knapphändiga. Motionärerna framhåller att detta är en avgörande
brist ur rättssäkerhetssynpunkt, som gör det omöjligt för den
asylsökande att bedöma grunderna för ett avvisningsbeslut och
att utnyttja besvärsrätten på ett effektivt sätt. Motionärerna
anser att regeringen bör uppdra åt invandrarverket att tydligt
motivera besluten i asylärenden och begär ett tillkännagivande
om detta (yrkande11).
Av det ovanstående framgår att beslutsmotivering skall lämnas
i asylärenden. I proposition 1988/89:86 framhölls att det är
angeläget att skyldigheten att motivera beslut iakttas noggrant,
och detta gäller särskilt ärenden om avvisning eller utvisning
där frågan om asyl har prövats. Utskottet hänvisade till detta
vid sin behandling av motsvarande motionsyrkande i sina av
riksdagen godkända betänkanden 1990/91:SfU14 och 1991/92:SfU4
och ansåg att något uttalande från riksdagens sida med anledning
av en motion i frågan inte var påkallat. Utskottet vill även nu
hänvisa till vad som i propositionen framhållits om skyldigheten
att motivera beslut. Något ytterligare uttalande från riksdagens
sida var enligt utskottets uppfattning inte påkallat.
Utskottet, som noterar att generaldirektören vid
utlänningsnämnden Johan Fischerström vid utfrågning hos
utskottet den 2 april 1992 som sin uppfattning uttalat att
invandrarverkets beslutsmotiveringar var bra, anser inte heller
nu att något uttalande i frågan är påkallat av riksdagen. Med
detta avstyrks bifall till motion Sf619 yrkande11.
Lars Werner m.fl. (v) påpekar i motion Sf619 att diskussioner
om att inrätta en advokatjour för asylärenden där avvisning
med omedelbar verkställighet är aktuell har förts under relativt
lång tid mellan invandrarverket och Sveriges advokatsamfund och
att man därvid diskuterat bl.a. försök med en sådan
jourverksamhet vid utredningsslussen i Carlslund. Motionärerna
begär ett tillkännagivande om att regeringen bör ge
invandrarverket i uppdrag att snarast inleda en sådan
försöksverksamhet (yrkande12).
Utskottet konstaterade senast i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1990/91:SfU14 att diskussioner om inrättande av en
advokatjour pågick mellan invandrarverket och Sveriges
advokatsamfund. Enligt utskottets uppfattning borde ansvaret för
en sådan jourverksamhet inte åvila invandrarverket, även om en
sådan verksamhet praktiskt underlättades av viss medverkan från
verket. Utskottet ansåg inte att något uttalande i frågan borde
göras av riksdagen och avstyrkte bifall till föreliggande
motioner i frågan.
Enligt vad utskottet erfarit pågår alltjämt diskussioner i
frågan mellan invandrarverket och advokatsamfundet. Utskottet
vidhåller sin tidigare uppfattning i frågan och avstyrker bifall
till motion Sf619 yrkande12.
Berith Eriksson m.fl. (v) framhåller i motion Sf627 de
svårigheter asylsökande kvinnor kan ha att berätta om
sexuella övergrepp och annat för män. Det är därför viktigt att
kvinnor från länder i Mellanöstern och från andra diktaturer
erbjuds kvinnliga poliser, advokater och tolkar vid
utredningsförhören, och motionärerna begär (yrkande 1) ett
tillkännagivande om att så skall ske.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om svårigheterna för
kvinnor i de angivna situationerna. Utskottet utgår från att de
ansvariga myndigheterna i största möjliga utsträckning tar
hänsyn till dessa svårigheter men inser samtidigt att
omständigheterna -- tillgången på tolkar och advokater, på
utredare med landkunskap -- ibland är sådana att önskemålen inte
går att tillgodose. Med detta avstyrker utskottet bifall till
motion Sf627 yrkande1.
Handläggningen av vissa ärenden om arbetstillstånd
Som nämnts ovan måste med undantag för nordiska medborgare en
utlänning ha uppehålls- och arbetstillstånd för att arbeta i
Sverige. Tillstånd utfärdas av statens invandrarverk.
Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar om riktlinjer för bedömningen
av ärenden om arbetstillstånd. Invandrarverket och
arbetsmarknadsstyrelsen har träffat överenskommelser om olika
yrkesgrupper som kan tillåtas arbetskraftsinvandra.
Invandrarverket skall i arbetstillståndsärenden samråda med
länsarbetsnämnden, om ansökan i ärendet inte skall avslås.
Sådant samråd anses dock ha skett om invandrarverket följt
arbetsmarknadsstyrelsens riktlinjer.
I vissa fall gäller undantag från kravet på arbetstillstånd.
Detta kan vara fallet vid arbete under kortare vistelser om
högst tre månader för vissa yrkesutövare och för sådana
utländska studerande som beviljats uppehåll i Sverige för
studier och arbetar under tiden den 15 maj--den 15 september.
Regeringen uppdrog i beslut den 10 januari 1991 åt
arbetsmarknadsstyrelsen och invandrarverket att genomföra
förändringar avseende hanteringen av vissa arbetstillstånd.
Förändringarna innebär att ett mer generellt och förenklat
säsongarbetstillstånd för tre månader har ersatt den tidigare
tillståndsformen för feriearbetande utländska studerande samt de
olika mellanformer för kortvariga tillfälliga arbetstillstånd
som vuxit fram de senaste åren. Det nya systemet bygger liksom
det tidigare på att arbetsmarknadsmyndigheterna fastställer
branschvisa kvoter efter samråd med parterna på arbetsmarknaden.
Hanteringen av dessa tillståndsärenden kan efter ändring i
utlänningsförordningen fr.o.m. den 15 februari 1991 (SFS
1991:29) och bemyndigande av invandrarverket skötas av
länsarbetsnämnderna i stället för av invandrarverket.
Frågor om tillstånd att arbeta i Sverige i vissa fall tas upp
i två motioner. Marianne Jönsson och Ingbritt Irhammar (c) anser
i motion Sf602 att alltför mycket krångliga regler finns kvar,
som att behovet av arbetskraft måste anmälas före den 15 januari
och att förhandlingar måste äga rum med Lantarbetareförbundet
innan länsarbetsnämnden kan fastställa ramar. De begär ett
tillkännagivande om att feriearbete och arbete inom
trädgårdsnäringen bör undantas från kravet på arbetstillstånd
för ungdomar. Claus Zaar m.fl. (nyd) anser i motion Sf625 också
att det behövs flexiblare regler bl.a. inom bär- och
trädgårdsodlingen, och de begär ett tillkännagivande om att
tillfälliga arbetstillstånd skall beviljas av lokal
arbetsförmedling.
Enligt utskottets uppfattning finns med nuvarande
arbetsmarknadssituation inte behov av ytterligare förenklingar i
hanteringen av arbetstillstånd för tillfälliga arbeten av den
typ som anges i motion Sf602. Utskottet vill också erinra om
att regeringen planerar att genom ändring i
utlänningsförordningen ge asylsökande rätt att förvärvsarbeta i
vissa fall, vilket också torde minska behovet av att importera
arbetskraft för trädgårdsnäringens behov.
I fråga om möjligheterna för lokal arbetsförmedling att
bevilja tillfälliga arbetstillstånd vill utskottet erinra om
att länsarbetsnämnderna kan delegera tillståndsgivningen till
arbetsförmedlingen, som organisatoriskt och förvaltningsmässigt
är en del av länsarbetsnämnden. Utskottet avstyrker därmed
bifall även till motion Sf625.
Avvisning och utvisning
Allmänt
En utlänning som befinner sig i Sverige kan avlägsnas ur
landet genom avvisning eller utvisning. En utlänning som inte
uppfyller de formella krav som gäller för inresa och vistelse i
Sverige -- således när han i förekommande fall saknar pass,
visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd -- får
avvisas utan tidsgräns enligt 4kap. 1§ utlänningslagen.
Vidare får en utlänning avvisas om han eller hon stannat kvar
sedan den viseringsfria tiden eller viseringen gått ut.
Även avlägsnande på grund av medellöshet och risk för
brottslig verksamhet skall ske genom avvisning (4kap. 2§
utlänningslagen). Tidsgränsen är för dessa fall tre månader.
En utlänning som haft uppehållstillstånd och stannar kvar i
landet efter det att uppehållstillståndet har gått ut eller
återkallats skall avlägsnas genom utvisning (4kap. 3§
utlänningslagen). Även avlägsnande på grund av brott skall ske
genom utvisning (4kap. 7§ utlänningslagen). Avlägsnande på
grund av asocialitet kan inte längre ske.
Utvisning på grund av brott
En grundlig översyn av bestämmelserna om utvisning på grund av
brott gjordes år 1980, och vissa justeringar gjordes år 1984.
Bestämmelserna har utan några sakliga ändringar förts över till
den nya utlänningslagen (4kap. 7--10§§). Utvisning på grund
av brott får endast ske om brottet varit av viss svårighetsgrad
-- i huvudsak om utlänningen döms för brott som kan leda till
fängelse i mer än ett år -- och det finns risk för fortsatt
brottslig verksamhet eller brottet är sådant att den dömde inte
bör få stanna här. Hänsyn skall tas till utlänningens levnads-
och familjeförhållanden samt hur länge han vistats i Sverige.
Bl.a. gäller att en utlänning som vistats i Sverige med
permanent uppehållstillstånd sedan minst två år när åtalet
väcktes, eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år,
får utvisas endast om det finns synnerliga skäl. För flyktingar
gäller ytterligare restriktioner. En flykting får utvisas endast
om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle
medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta
honom stanna här. Utvisning av en flykting får också ske om han
i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har
inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att
anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här. Slutligen
får en utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år
och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år
över huvud taget inte utvisas på grund av brott. --
Utvisningsfrågan avgörs av den domstol som dömer i brottmålet.
Om en utlänning utvisas skall domstolen beakta det men som
utlänningen åsamkas genom utvisningen, när domstolen bestämmer
påföljden för brottet.
I fem motioner berörs reglerna om utvisning på grund av brott.
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begär i motion Sf630 yrkande 6
ett tillkännagivande om att utvisning vid grov eller upprepad
brottslighet bör komma till användning i väsentligt större
omfattning än för närvarande, och John Bouvin m.fl. (nyd) begär
i motion Sf622 yrkande 3 ett förslag till skärpt lagstiftning
om utvisning vid grova eller upprepade brott. Lars Andersson (-)
kritiserar också, i motion Sf610, nuvarande lagstiftnings
begränsning av möjligheten att utvisa utlänningar som har begått
brott och uppträder asocialt. Han begär att förslag skall läggas
fram om ändring i utlänningslagen så att dels utvisning kan ske
för alla brott som har fängelse i straffskalan (yrkande 1), dels
begränsningarna för utvisning i 4kap. 5§ avskaffas (yrkande
2), dels asocialitet som utvisningsgrund återinförs
(yrkande3).
Även Lars Sundin (fp) kritiserar i motion Sf613 den gällande
lagstiftningen om utvisning på grund av brott, och han begär en
översyn av dessa bestämmelser.
Marianne Jönsson m.fl. (c, s, m, fp, kds, v) tar i motion
So268 upp det problem som utgörs av att utländska fäder tar med
sig sina barn utomlands och därmed skiljer dem från deras
svenska mödrar, även om dessa har vårdnaden om barnet. Ofta
lämnar männen barnen i sina hemländer till släktingar eller
andra och återvänder själva till Sverige. Männen kan visserligen
dömas för brottet här men utvisas inte. Motionärerna anser att
sådana brott är så allvarliga att det bör föranleda utvisning.
De anser inte heller att svenskt medborgarskap bör beviljas män
som dömts för egenmäktighet med barn. De begär därför (yrkande
3) att förfarandet vid utvisning och beviljande av svenskt
medborgarskap skall ses över.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om utvisning
på grund av brott och därvid ansett att de invandrarpolitiska
skälen mot att införa särregler för invandrare alltjämt har stor
bärkraft. Vid sin senaste behandling av frågan
(1990/91:SfU14) hänvisade utskottet till våldskommissionens
betänkande (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer. I detta
betänkande ansåg kommissionen att -- oavsett orsakerna till
kriminaliteten -- statistikuppgifterna om invandrarnas
brottslighet var oroande. Kommissionen ansåg att regelsystemet
för utvisning på grund av brott och dess tillämpning borde ses
över. Ett syfte med en sådan översyn var enligt kommissionen att
undersöka hur reglerna hade tillämpats och i vilken mån de
lämnade utrymme för godtycke och olikformig rättsskipning.
Kommissionen ansåg att det borde övervägas att göra det lättare
att utvisa kriminella utlänningar. Hänsynen till kriminella
personer fick inte gå före hänsynen till vanliga människors
trygghet, och det var enligt kommissionen bättre att kriminella
utlänningar utvisades än att det uppstod krav på längre
påföljder eller mindre human kriminalvård. -- Utskottet fann
inte anledning för riksdagen att frångå sitt tidigare
ställningstagande i frågan utan ansåg att beredningen av
våldskommissionens betänkande borde avvaktas.
Våldskommissionens betänkande är fortfarande föremål för
övervägande inom regeringskansliet. Utskottet, som vill erinra
om att möjligheten att utvisa utlänningar på grund av brott
begränsas av FN:s flyktingkonvention och FN:s konvention mot
tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning, anser alltjämt att beredningen av
betänkandet bör avvaktas och avstyrker därmed bifall till
motionerna Sf610 yrkandena 1--3, Sf613, Sf622 yrkande 3 och
Sf630 yrkande 6.
Frågan om åtgärder för att motverka olovligt bortförande av
barn i internationella förhållanden och möjligheterna att hjälpa
barn som utsätts för sådan kidnapping behandlas av lagutskottet
med anledning av flera motioner. Lagutskottet kommer att i
början av maj hålla en utfrågning i detta ärende.
Socialförsäkringsutskottet, som erinrar om att de åtgärder som
föreslås i motion So268 yrkande 3 berörs av beredningen av
våldskommissionens betänkande, anser att det nu inte finns
anledning för riksdagen att göra något uttalande för sådana
åtgärder. Utskottet utgår också från att regeringen har sin
uppmärksamhet riktad på det av motionärerna påtalade problemet
och ur ett vidare perspektiv överväger vad som bör göras för att
komma till rätta med dessa missförhållanden.
Anslag m.m.
A 4. Internationell samverkan inom ramen för flykting- och
migrationspolitiken m.m.
Från anslaget, som infördes genom tilläggsbudget I för
budgetåret 1991/92, betalas kostnader för särskilda
migrationspolitiska projekt och för Sveriges deltagande i
internationellt samarbete med syfte att utveckla och tillämpa
nya flykting- och migrationspolitiska strategier.
Enligt regeringens förslag i budgetpropositionen skall till
ändamålet för budgetåret 1992/93 anvisas ett reservationsanslag
på 3000000 kr. Anslagsförslaget har inte föranlett något
motionsyrkande, och utskottet biträder förslaget.
A 5. Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism
Anslaget är ett nytt anslag som föreslås för budgetåret
1992/93. Anslaget föreslås ställas till regeringens disposition
för insatser mot främlingsfientlighet och för att främja goda
etniska relationer, och det bör enligt budgetpropositionen
ankomma på regeringen att närmare bestämma inriktningen av
insatserna. För budgetåret 1992/93 föreslår regeringen att till
anslaget anvisas ett reservationsanslag på 10000000 kr.
Maj-Lis Lööw m.fl. (s) sammanfattar i motion Sf614 behovet av
insatser mot främlingsfientlighet och rasism i följande punkter:
politisk sammanhållning kring de demokratiska värdena, aktiv
invandrarpolitik, öppen debatt om invandringens betydelse och
dess villkor, ökade kunskaper om internationaliseringen, fakta
och informationsmaterial, stöd till folkrörelser, folkbildning
och kultur, stöd till skolan och lärarutbildningen, fortbildning
av journalister och skärpt lagstiftning. Motionärerna begär att
stöd för en sådan bred ansats i kampen mot
främlingsfientligheten och rasismen ges regeringen till känna.
Hans Göran Franck m.fl. (s) begär i motion Sf628
tillkännagivanden om massmedias roll samt om behovet av en
attitydundersökning om orsaker till främlingsfientlighet och
ovilja mot invandrare samt om rasfördomar och rasism i vårt land
(yrkande 4), om framläggande av förslag som undanröjer orsaker
till främlingsfientlighet och rasfördomar (yrkande 5), och om
högsta prioritering av kampen mot brottslighet med rasistisk
bakgrund (yrkande7). I motionen begärs också att till
upplysning och undervisning mot främlings- och
invandrarfientlighet, rasfördomar och rasism anslås ytterligare
10 milj.kr. genom omfördelning inom budgetramen (yrkande 3).
I motion Sf618 av Viola Furubjelke m.fl. (s) föreslås att ett
lämpligt belopp ur anslaget för åtgärder mot
främlingsfientlighet och rasism används till en riksomfattande
informationskampanj om svensk flyktingpolitik och flyktingars
villkor i Sverige.
I motion So270 anför Lars Werner m.fl. (v) att ungdomars allt
sämre villkor kan vara en grogrund för rasism om inget görs samt
att det i dag finns tydliga tendenser till en ökad
främlingsfientlighet bland ungdomar. Samtidigt, framhåller
motionärerna, är det ungdomar som går i främsta ledet i den
antirasistiska kampen, och det är viktigt att ta till vara
ungdomars egen förmåga och de antirasistiska strömningar som
finns. Motionärerna begär därför att antirastistika
organisationer beviljas medel ur anslaget mot
främlingsfientlighet och rasism (yrkande 7).
I en motion från förra årets riksmöte, 1990/91:K247 av
Jan-Olof Ragnarsson m.fl. (v), begärs dels förslag om ökad
information om invandringens historiska orsaker, klassmässiga
aspekter och samhällsekonomiska effekter (yrkande 1), dels
förslag om initiativ till en brett upplagd kampanj och idédebatt
om kamp mot rasism (yrkande2).
Karin Pilsäter (fp) tar i motion Sf623 upp verksamheten hos
Sveriges invandrarinstitut och museum i Botkyrka, som enligt
motionären bidrar till skapandet av ett mångkulturellt centrum
som med ett starkare samhällsstöd kan utvecklas till ett
nationellt kraftcentrum i arbetet med att stärka beredskapen att
möta främlingsfientliga och rasistiska föreställningar. Hon
begär ett tillkännagivande om att stiftelsen bör erhålla stöd ur
anslaget A5 för åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism.
Berith Eriksson m.fl. (v) begär i motion Sf606 yrkande 3 ett
tillkännagivande om lagstiftning mot organiserad rasism.
I budgetpropositionen framhåller regeringen att
främlingsfientlighet liksom tendenser till rasism och
antisemitism måste med kraft bekämpas. En rad initiativ härtill
har tagits av ideella organisationer och andra aktörer i
samhället. Regeringen har också en viktig roll i kampen mot
främlingsfientlighet, vilket har strukits under i
regeringsförklaringen. Insatserna bör utformas så att arbetet
stimuleras på ett brett plan. Regeringsinsatserna bör också
inriktas på att erhålla och sprida kunskap inom området. -- De
begärda medlen bör kunna användas för olika ändamål. De
insatsområden som kan komma i fråga är t.ex. skolan,
lärarfortbildningen, kulturen samt arbete bland ungdomar.
Förutom för direkta insatser kan det också bli aktuellt att
disponera medel för en ny rikstäckande attitydundersökning och
avgränsade studier inom området.
Även i regeringens skrivelse redovisas vissa åtgärder mot
etnisk diskriminering m.m., varav kan nämnas följande.
Vid Centrum för invandringsforskning vid Stockholms
universitet pågår för närvarande ett forskningsprojekt, med
ekonomiskt stöd från regeringen, som visar att andelen ungdomar
som är negativa mot invandringen ökat jämfört med tidigare
undersökningar.
Utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering, EDU, som
tillsattes av regeringen våren 1990, lämnade i september 1991
ett delbetänkande (SOU 1991:75) Organiserad rasism med förslag
till åtgärder mot rasistiska organisationer. I betänkandet
föreslås bl.a. att den som deltar i eller lämnar stöd åt en
sammanslutning som ägnar sig åt rasistisk förföljelse genom att
ligga bakom eller uppmana till brott med inslag av våld, hot
eller tvång skall kunna dömas för organiserad rasism. Detsamma
skall gälla den som bildar en sådan sammanslutning. Utredningen
föreslår också att rasistiska motiv eller rasistiska inslag i
brott skall utgöra en allmän straffskärpningsgrund. Betänkandet
remissbehandlas för närvarande. Enligt direktiven skall
utredningen även överväga möjligheten att lagstifta mot
diskriminering i arbetslivet samt se över lagen (1986:442) mot
etnisk diskriminering.
En av invandrarverkets uppgifter är att främja goda etniska
relationer genom kunskapsutveckling, metodutveckling och
erfarenhetsöverföring. Verket ger ut informationsmaterial,
anordnar och medverkar i olika former av utbildning i dessa
frågor samt ger råd till myndigheter, organisationer m.fl.
Verket samarbetar också med andra som arbetar inom området och
har möjligheter att ge bidrag till organisationer av olika slag
som genom projekt vill främja goda etniska relationer. -- Medel
för sådana projekt kan också beviljas genom den kommitté som
ansvarar för FN:s kulturårtiondes genomförande i Sverige. Det
mångkulturella samhällets möjligheter och problem är nämligen
ett huvudtema för de svenska insatserna för kulturårtiondet. --
Inom ramen för kulturårtiondet har verket i samarbete med SIDA
utvecklat arbetsmetoder för skolans undervisning i
internationella frågor.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) har också till
uppgift att motverka etnisk diskriminering genom
opinionsbildning och utbildningsinsatser samt genom rådgivning
till myndigheter och enskilda.
Slutligen nämns i skrivelsen den rapport, Att främja goda
etniska relationer, som under år 1991 getts ut av
arbetsmarknadsdepartementet. Den omfattar en utvärdering av
projekt som fått bidrag genom den tidigare kommissionen mot
rasism och främlingsfientlighet. Kommissionen hade 12 milj.kr.
till sitt förfogande. Efter beslut av regeringen hade medel
beviljats till ca 200 projekt med syfte att främja goda etniska
relationer. Utvärderingen utfördes i nära samarbete med
invandrarverket och omfattade ett femtontal projekt som
studerades relativt noggrant. Huvudmän för projekten var olika
organisationer. Utvärderingen visade enligt skrivelsen att
ambitionerna och den goda viljan ofta är stora när det gäller
att motverka rasism och främlingsfientlighet, men att varken
bidragsgivare eller föreningsfunktionärer är medvetna om hur
svårt detta är. Alltför många av de utvärderade projekten ledde
inte till de resultat som man hade hoppats på. En grundläggande
brist var att målet med projekten -- att främja goda etniska
relationer -- var oklart formulerade både av bidragsgivarna och
av dem som sökte bidragen. En annan brist hos många av projekten
var att de inte fick någon fortsättning i organisationens
ordinarie verksamhet eller på annat sätt påvisbara effekter.
Enligt utvärderingen har vissa slag av projekt bättre
förutsättningar än andra att lyckas. Det gäller projekt
som präglas av en genomtänkt människo- och samhällssyn grundad
på allas lika värde och där denna inställning kommer till
faktiskt uttryck i genomförandet,
där syftet att främja goda etniska relationer är förenligt med
organisationens allmänna syften och verksamhet,
där invandrarna inte betraktas som speciella utan där de är
integrerade i en verksamhet som också gäller andra,
som präglas av samverkan, alltså att de som berörs av frågorna
-- invandrarna själva -- har medinflytande i planering och
genomförande,
som använder sig av olika former av teater som metod.
Utöver de under detta anslag begärda medlen har 5 milj.kr. ur
allmänna arvsfonden ställts till förfogande för insatser inom
barnomsorgen i det mångkulturella samhället.
Den 4 februari 1992 lämnade regeringen i riksdagens kammare
information om åtgärder mot våld och främlingsfientlighet.
Kulturminister Birgit Friggebo framhöll därvid att regeringen
med kraft fördömde de yttringar av främlingsfientlighet och
rasism som brett ut sig under den senaste tiden. Hon framhöll
också alla enskildas personliga ansvar för det öppna och
toleranta samhället, eftersom det är i vardagslivets stämningar
som opinioner skapas och det därför är i vardagen det stora
arbetet mot intoleransen måste ske. Arbetet med att bekämpa
främlingsfientlighet och rasism handlade framför allt om att
långsiktigt påverka attityder i vårt samhälle, varvid det först
och främst gällde att undanröja missförhållanden som kunde
befrämja en avog inställning till de flyktingar som får stanna i
vårt land. Det handlade vidare om ett aktivt påverkande av
attityder, i vilket arbete skolan spelade en central roll.
Arbetet med att värna tolerans och öppenhet och att bekämpa
främlingsfientlighet och rasism måste bedrivas ständigt och
långsiktigt. -- Kulturministern hänvisade också till den inom
regeringskansliet nyligen gjorda inventeringen av tidigare
arbete på området och det omsorgsfulla arbete som med
inventeringen och en analys av detta bedrevs för att dels få
klarhet i vilka attityder och vilka bakomliggande faktorer som
skall angripas, dels finna verkningsfulla metoder att uppnå en
verklig förändring.
Utskottet har den 25 februari 1992 hållit en offentlig
utfrågning om främlingsfientlighet och rasism. Vid utfrågningen
behandlades i olika avdelningar dels forskningsrön om etniska
relationer och etniska konflikter i Sverige, dels frågan om hur
rasism och rasistiska organisationer skall motverkas, och dels
frågorna om hur olika invandrargrupper upplever sin situation
och vad som kan göras för att undvika etniska motsättningar. En
utskrift från utfrågningen är fogad som bilaga till detta
betänkande.
Utskottet vill till en början framhålla att vårt samhälle
bygger på respekten för människovärdet och respekten för den
enskilda individen, oavsett hudfärg, religion eller härkomst.
Yttringar av främlingsfientlighet och rasism måste därför med
kraft motverkas. Utskottet konstaterar härefter att stor enighet
råder om att kampen mot främlingsfientlighet och tendenser till
rasism handlar om betydligt mera än vad som kan innefattas inom
en snäv ram av speciella åtgärder. Arbetet med att värna
tolerans och öppenhet och att bekämpa främlingsfientlighet och
rasism måste, som kulturministern framhållit, bedrivas ständigt
och långsiktigt. Insatser utanför det invandrar- och
invandringspolitiska området har den största betydelse. I motion
Sf614 har framhållits bl.a. betydelsen av politisk
sammanhållning kring de demokratiska värdena och öppen debatt om
invandringens betydelse och villkor. Utskottet delar helt denna
uppfattning och vill i likhet med motionärerna framhålla
betydelsen av en bred ansats i kampen mot främlingsfientlighet
och rasism. Därmed anser utskottet att något tillkännagivande
härom till regeringen inte är påkallat.
I andra motioner har begärts tillkännagivanden om olika
åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism, såsom ökad
information om invandringens historiska orsaker, klassmässiga
aspekter och samhällsekonomiska effekter, informationskampanjer
och attitydundersökningar samt om stöd till antirasistiska
organisationer och till viss institution. I fråga om denna --
Stiftelsen Sveriges invandrarinstitut och museum -- har
utskottet inhämtat att regeringen den 1 april 1992 ur Allmänna
arvsfonden beviljat ett belopp av 500000kr. som bidrag till
ett projekt med anknytning till det mångkulturella samhället.
Utskottet, som med tillfredsställelse noterar den analys av
tidigare arbete på området som redovisats i skrivelsen och som
kulturministern hänvisat till vid regeringens information den 4
februari, utgår från att regeringen med utgångspunkt i den
analysen prövar vilka åtgärder som är mest angelägna.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
Sf618, Sf623, Sf628 yrkandena 4, 5 och 7, So270 yrkande 7 samt
1990/91:K247 yrkandena 1 och2.
I motion Sf628 yrkande 3 har begärts att ytterligare 10
milj.kr. skall anslås till ändamålet genom omfördelning inom
budgetramen. Motionärerna har inte lämnat förslag om var
motsvarande nedskärningar skall göras. Utskottet biträder, med
avstyrkande av bifall till motionen, regeringens förslag till
medelsanvisning.
Beträffande frågan om lagstiftning mot organiserad rasism
anser utskottet att pågående remissbehandling och beredning av
EDU:s delbetänkande bör avvaktas och avstyrker bifall till
motion Sf606 yrkande3.
Anslag till Invandring m.m.
Nu gällande system för mottagande av asylsökande och
flyktingar i Sverige, som i sina huvuddrag gäller sedan den 1
januari 1985 (prop. 1983/84:124, SfU 27, rskr. 295), innebär att
staten har ett övergripande ekonomiskt ansvar för
flyktingmottagandet, medan ansvaret i övrigt är delat mellan
stat och kommun. Statens invandrarverk är statlig huvudman för
mottagande av asylsökande och flyktingar. Invandrarverket driver
förläggningar för asylsökande och skall träffa överenskommelser
med kommunerna om att ta emot flyktingar och vissa andra
utlänningar.
Riktlinjerna för flyktingmottagandet ändrades i vissa delar i
samband med dels införande av lagen (1988:153) om bistånd åt
asylsökande m.fl. (prop. 1987/88:80, SfU17, rskr. 160), dels
beslut om en regionaliserad organisation för statens
invandrarverk (prop. 1987/88:58, SfU28, rskr. 339). Dessa
förändringar, som syftade till att handläggningen av asylärenden
skulle bli snabbare och säkrare, innebar att så gott som alla
asylsökande först tas emot på en utredningssluss där
asylutredningen genomförs. Därefter överförs de asylsökande som
inte har nära anhöriga i landet till en förläggning och vistas
där i avvaktan på beslut i asylärendet. Huvudsyftet med denna
styrning är att den asylsökande skall finnas tillgänglig under
utredningstiden för att möjliggöra en snabb och rationell
handläggning. Den som beviljas uppehållstillstånd skall så snart
som möjligt därefter erbjudas bostad i en kommun.
Målsättningen för utrednings- och handläggningstiderna i
asylärenden är att ett ärende i första instans, som inte kan
avgöras redan vid utredningsslussarna, skall klaras av inom två
månader från det att ärendet hamnar på myndigheternas bord. Om
beslutet blir negativt för den enskilde, måste därefter
lagstadgad tid för överklagande löpa. Därefter skall
överklagningsärenden kunna föras fram till beslut så snabbt att
ett ärende normalt inte skall behöva ta mer än sex månader från
det att handläggningen påbörjades hos polisen (prop.
1988/89:105, SfU17, rskr. 225).
Kommunerna har ansvar för introduktionen i det svenska
samhället av flyktingar som får uppehållstillstånd i Sverige.
Ett nytt system för samordnat flyktingmottagande och för
ersättning till kommunerna gäller fr.o.m. den 1 januari 1991
(prop. 1989/90:105, SfU21, rskr. 281). Detta system är en del av
ett samlat reformprogram med syfte att underlätta för främst
flyktingar att så snart som möjligt få en fast förankring i
svenskt arbets- och samhällsliv och därmed minska deras beroende
av samhällets stöd. I programmet ingår även en reformerad
svenskundervisning för vuxna invandrare (prop. 1989/90:102,
UbU27) och målinriktad prioritering inom arbetsmarknadsverket av
tidiga insatser till förmån för flyktingar och andra invandrare
(se 1989/90:AU11).
Regeringen har den 5 mars 1992 beslutat om direktiv (1992:25)
för en översyn av mottagandet av asylsökande och flyktingar.
Utredaren skall undersöka vilka regeländringar och andra
förändringar i det hittillsvarande systemet för
flyktingmottagande som krävs för att reducera antalet alltför
långa förläggningsvistelser och göra mottagandet av asylsökande
mer flexibelt samt lämna förslag till sådana förändringar. Ett
mål bör vara att de asylsökande i större utsträckning än i dag
själva bör kunna välja sitt boende och ordna sina
levnadsförhållanden i övrigt under väntetiden. Ett annat mål bör
vara att minska kostnaderna för mottagandet av asylsökande.
Utredaren bör undersöka hur frivilligorganisationer, privata
entreprenörer och kommuner kan få en ökad roll för att permanent
driva förläggningar och andra former av boende och verksamhet
för asylsökande liksom hur frivilligorganisationer -- efter
överenskommelse med kommuner och invandrarverket -- skulle kunna
ta över en del av de uppgifter i flyktingmottagandet som i dag
sköts av kommunerna.
I budgetpropositionen framhålls att det är mycket svårt att
göra en bedömning av antalet asylsökande under budgetåret
1992/93. Regeringen har i anslagsberäkningarna utgått från samma
antal som låg till grund för anslagsberäkningarna för det
innevarande budgetåret, dvs. ca 30000 asylsökande, och betonat
att det mot bakgrund av rådande osäkerhet om utvecklingen i vår
omvärld måste finnas en god beredskap för att möta en förändrad
situation.
I motion Sf632 anför Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd)
att de i en annan motion redovisat hur bl.a. flyktingpolitiken
kan effektiviseras och kostnaderna minskas. De begär med
hänvisning härtill att riksdagen för budgetåret 1992/93 beslutar
minska anslagen för Invandring m.m. med 500 milj.kr.
Motionärerna har varken i den nu redovisade motionen eller i
någon annan motion närmare preciserat hur de avser att
besparingarna inför nästkommande budgetår skall ske eller i vad
mån de avser att skära ned de olika anslagen. Utskottet
avstyrker bifall till motion Sf632.
D 1. Statens invandrarverks förvaltningskostnader
Invandrarverkets roll m.m.
Statens invandrarverk är central förvaltningsmyndighet för
invandrar- och medborgarskapsfrågor och, som nämnts ovan,
huvudman på den statliga sidan för överföring och mottagande av
flyktingar och för mottagning av asylsökande. Verket skall
bevaka behovet av åtgärder för invandrare och språkliga
minoriteter samt ha kontakt med invandrarnas organisationer.
Invandrarverkets centrala organisation omfattar tre
huvudenheter för resp. tillstånds- och medborgarskapsfrågor,
invandrar- och flyktingfrågor samt administration och
information. Dessutom finns en mindre planeringsavdelning som
fungerar som en verksstab.
Fyra regionkontor svarar för ledningen av
förläggningsverksamheten och det direkta samarbetet med
kommunerna. Regionkontoren träffar överenskommelser med
kommunerna i regionen om flyktingmottagande och samordnar
flyktingarnas bosättning i kommunerna. Handläggningen av
asylärenden skall normalt ske vid någon av invandrarverkets
permanenta utredningsslussar. För denna handläggning svarar en
tillståndsbyrå/enhet som ingår i verkets avdelning för
tillstånds- och medborgarskapsfrågor.
Lars Werner m.fl. (v) anser i motion Sf629 att det är
väsentlig skillnad på hur verkets arbete skall bedrivas enligt
verksamhetsplaner och på hur arbetet bedrivs i verkligheten. Ett
långt mödosamt och tålmodigt uppbyggnadsarbete vad gäller
invandrarpolitiken håller enligt motionärerna på att raseras,
samtidigt som alarmerande rapporter talar om ökad brottslighet
bland invandrarungdomar och utländska medborgare och om
invandrarungdomars och andra generationens invandrares ökade
andel bland personer med psykiska och psykosomatiska problem.
Motionärerna anser att ansvaret för invandrarpolitiska åtgärder
skall ligga där frågorna primärt behandlas och inte på ett
särskilt statligt verk, och de begär att en utredning görs om
arbetsfördelningen mellan olika departement och statens
invandrarverk (yrkande 1). I motion Sf612 av Berith Eriksson
m.fl. (v) anför motionärerna att en fortsatt decentralisering av
invandrarverkets ansvarsområden är nödvändig och att hela
ansvaret för olika invandrarpolitiska sakfrågor bör överföras
till de olika sakdepartementen. Motionärerna begär att en
utredning tillsätts med uppgift att lämna förslag om en partiell
eller total avveckling av invandrarverket (yrkande 5). I
motionen anförs vidare att ansvaret för asylprövningar,
medborgarskapsärenden och prövningar av besöksvisering bör
flyttas över till utrikesdepartementet, så att det blir en
starkare koppling och säkrare bedömning i frågor om den
politiska situationen i olika länder och i bedömningar om brott
mot mänskliga rättigheter, barnkonventionen och andra
internationella konventioner. De begär ett tillkännagivande om
överförande av utlännings- och medborgarskapslagstiftningen till
utrikesdepartementets ansvarsområde (yrkande 3).
Liisa Rulander (kds) tar i motion Sf631 upp frågor om
minoritetspolitiken. Hon anser det vara djupt olyckligt att
riksdagen i sitt beslut år 1986 om ändrade riktlinjer för
invandrarpolitiken strök ordet "minoritetspolitik" och gav
begreppet "valfrihet" en snävare betydelse än tidigare, och att
riktlinjerna inte längre avser en kulturpolitik för språkliga
minoriteter. Motionären anser att det behövs särskilda
riktlinjer för minoritetspolitiken och begär att regeringen
skall lägga fram förslag om sådana riktlinjer (yrkande 1).
Vidare anser hon att det är naturligt att samordna
kulturfrågorna för majoritetsgruppen och minoritetsgrupper till
kulturdepartementet, såsom nu skett, men att de arbetsuppgifter
som invandrarverket har bör delas upp i två klart skilda delar,
av vilka den ena avser invandrings- och flyktingfrågor samt de
direkta åtgärderna i samband med den närmaste tiden efter
invandringen och den andra avser frågor med betoning på
minoritetspolitik. Hon begär att regeringen lägger fram förslag
om en ny arbetsfördelning för handläggning av invandrar- och
minoritetsfrågor på central nivå i enlighet med det anförda
(yrkande 2).
Som återges i inledningen till detta betänkande omfattar
invandrarpolitiken sådana åtgärder som samhället vidtar för att
underlätta invandrares introduktion och integrering i det
svenska samhället. Målen för invandrarpolitiken antogs av
riksdagen år 1975 och sammanfattas i begreppen jämlikhet,
valfrihet och samverkan. År 1986 fastslogs att dessa
övergripande mål alltjämt skall gälla (prop. 1985/86:98,
SfU20, rskr. 301). Målen syftar till lika rättigheter och
möjligheter för invandrare i förhållande till den övriga
befolkningen. De skall också leda till respekt för den enskildes
identitet och integritet, möjligheter att utveckla det egna
kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som i Sverige
gäller för mänsklig samlevnad samt ömsesidig tolerans,
solidaritet och gemenskap mellan människor av olika ursprung.
Goda etniska relationer bör prägla det svenska samhället och
samhället bör markera sitt avståndstagande från alla uttryck för
etnisk intolerans. -- År 1986 fastslogs också att principen att
varje fackmyndighet inom sitt område har samma ansvar för
invandrare som för den övriga befolkningen bör ligga fast. Detta
innebär bl.a. att varje myndighet har ett ansvar för att
särskilda åtgärder vidtas för invandrare, medan invandrarverket
har kvar ett ansvar för samordning och bevakning av
myndigheternas åtgärder för invandrare.
Utskottet konstaterar att den efterlysta minoritetspolitiken i
huvudsak får anses ingå i invandrarpolitiken. Utskottet anser
med hänsyn härtill inte att motion Sf631 bör föranleda något
tillkännagivande av riksdagen.
Av riktlinjerna för invandrarpolitiken följer att olika
myndigheter inom sina ansvarsområden även skall beakta
invandrarnas behov och behovet av särskilda åtgärder för dem.
Enligt utskottets mening är det naturligt att ett visst ansvar
för samordning m.m. ligger hos invandrarverket. Utskottet vill
dock erinra om att invandrarverkets roll berörs av den översyn
av mottagandet av asylsökande och flyktingar som regeringen
lämnat direktiv till. Med det anförda avstyrker utskottet bifall
till motionerna Sf612 yrkande5 och Sf629 yrkande1.
I fråga om att överföra ansvaret för utlännings- och
medborgarskapsfrågor till utrikesdepartementet vill utskottet
dels erinra om att de lagstiftningsområden som motionärerna tar
upp nyligen förts över från arbetsmarknadsdepartementet till
kulturdepartementet, dels uttala att frågan om
ansvarsfördelningen inom regeringskansliet i första hand bör
anses som en intern fråga inom detta kansli. Utskottet avstyrker
därmed bifall även till motion Sf612 yrkande3.
Lars Werner m.fl. (v) kritiserar i motion Sf619 den
praxissammanställning som invandrarverket har gjort och
uttalandet i skr. 1991/92:80 att sammanställningen i första hand
är avsedd för det dagliga arbetet inom verket. Motionärerna
anser att detta inte står i god överensstämmelse med vad
riksdagen beslutat med anledning av prop. 1983/84:144, nämligen
att syftet med praxissamlingen bl.a. var att ge ledning och
information om lagstiftningens tillämpning till de asylsökande,
deras ombud och till massmedia och allmänheten. Den nuvarande
ytterst knapphändiga redovisningen är enligt motionärerna helt
otillräcklig för att tillgodose dessa syften, och motionärerna
begär att invandrarverket ges i uppdrag att publicera en
utförlig praxisredovisning (yrkande 10).
I proposition 1983/84:144 om invandrings- och
flyktingpolitiken underströk föredragande statsrådet starkt
vikten av att gällande regler, riktlinjer, motivuttalanden och
praxis blev föremål för en systematisk dokumentation och
spridning. Statsrådets uttalande i denna del föranledde inte
något uttalande från riksdagens sida (SfU 1983/84:30).
Invandrarverket har i etapper publicerat en sammanställning
över asylpraxis, praxis i fråga om andra tillstånd än sådana som
gäller asyl, och medborgarskapspraxis. Därutöver innehåller
sammanställningen vägledande uttalanden i frågor om tolkning och
tillämpning av utlänningslagen. Avsikten är att
sammanställningen skall ses över med jämna mellanrum och i ett
inledande skede tre gånger per år. Om något inträffar som på ett
avgörande sätt förändrar praxis avseende ett visst land eller
viss del av världen, kan redovisningen komma att justeras eller
kompletteras i det hänseendet även mellan de regelbundna
översynerna.
Även om det i introduktionen till praxissammanställningen sägs
att den i första hand är avsedd för det dagliga arbetet på
verkets olika tillståndsbyråer, hindrar detta inte att även
asylsökande, deras ombud, massmedia och allmänheten kan söka
ledning och information om lagstiftningens tillämpning i
densamma. Utskottet utgår från att verket vid den återkommande
översynen av sammanställningen överväger möjligheten till
förbättringar och anser inte att det finns skäl för regeringen
att utfärda närmare instruktioner till verket i detta avseende.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion Sf619
yrkande10.
Anslaget
Från anslaget finansieras verkets centrala förvaltning i
Norrköping, regionkontoren och funktionen för tillståndsprövning
vid utredningsslussarna.
För budgetåret 1992/93 föreslås i propositionen att under
anslaget D1. Statens invandrarverks förvaltningskostnader
skall anslås ett förslagsanslag på 444329000 kr. I beloppet
ingår ett beräknat ökat anslagsbehov på 95 milj.kr. för de nya
kostnader verket får när utredningsansvaret i asylärenden
fr.o.m. den 1juli 1992 överförs från polisorganisationen.
Föredragande statsrådet bedömer det vidare nödvändigt att
invandrarverket -- liksom under innevarande budgetår -- ges
möjlighet att snabbt kunna anpassa utrednings- och
mottagningskapaciteten till oväntade och kraftiga förändringar i
antalet asylsökande utlänningar och ärendemängder. Riksdagen
föreslås därför medge att regeringen får bemyndiga
invandrarverket att under budgetåret 1992/93 vid extraordinära
anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst 25000000
kr. utöver anvisat anslag. Liksom tidigare förutsätter ett
utnyttjande av bemyndigandet att förläggningskostnaderna därvid
reduceras i en omfattning motsvarande fyra gånger de
ianspråktagna förvaltningskostnaderna. Statsrådet framhåller att
det mot bakgrund av rådande osäkerhet om utvecklingen i vår
omvärld måste finnas en god beredskap för att möta en förändrad
situation.
Hans Göran Franck m.fl. (s) anför i motion Sf628 att Sverige
måste ha bättre resursberedskap, snabbare och effektivare
handläggning, ökad information och avbyråkratisering för att
bemästra problemen med att fullfölja vår traditionellt humana
och generösa flyktingpolitik, och de begär ett tillkännagivande
om att snara åtgärder behövs för att förbättra och förstärka
beredskapen för handläggning av utlänningsärenden och
flyktingmottagning (yrkande 1).
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begär i motion Sf630 yrkande 4
ett tillkännagivande om att behandlingen av asylärenden bör
kunna gå väsentligt snabbare än för närvarande.
Kritiken i motionerna är svepande, och motionärerna preciserar
inte närmare vilka åtgärder de anser bör tillgripas för att nå
det önskade målet. Av såväl budgetpropositionen och skrivelsen
som i övrigt framgår enligt utskottets uppfattning att både
regeringen och myndigheterna i hög grad är inriktade på att
förkorta handläggningstiderna och att ha en god resursberedskap.
Utskottet anser inte att motionerna Sf628 yrkande 1 och Sf630
yrkande 4 bör föranleda något riksdagens uttalande.
Även Jerzy Einhorn (kds) tar upp frågan om
handläggningstiderna för asylärenden. Han begär i motion Sf609
dels att invandrarverket och utlänningsnämnden skall få i
uppdrag att i sin kvartalsvisa rapportering till regeringen och
riksdagen särskilt redovisa asylärenden där den sammanlagda
handläggningstiden i olika instanser från inlämnande av den
första ansökan efter ankomsten till Sverige till den aktuella
dagens datum till icke avgjort ärende har överskridit sex
månader (yrkande 1), dels att åtgärder skall vidtas för särskilt
skyndsam handläggning av ärenden där den sammanlagda
handläggningstiden har överskridit sju månader (yrkande 2).
Utskottet är inte berett att förorda de åtgärder som föreslås
i motionen. Utskottet utgår från att såväl invandrarverket som
utlänningsnämnden gör sina överväganden om prioriteringar av
ärendehandläggningen med utgångspunkten att ärendena avgörs så
snart som möjligt med bibehållen rättssäkerhet, och utskottet
avstyrker bifall till motion Sf609.
Utskottet biträder regeringens förslag till medelsanvisning
och till bemyndigande att medge invandrarverket att disponera
ytterligare medel.
D 2. Förläggningskostnader
Från anslaget finansieras invandrarverkets
förläggningsverksamhet. Förläggningsverksamheten omfattar dels
den fasta organisationen, dels de tillfälliga förläggningar som
den fasta organisationen vid behov kan kompletteras med.
I propositionen föreslås att under anslaget D 2.
Förläggningskostnader för budgetåret 1992/93 anvisas ett
förslagsanslag på 1603100000 kr. Medelsbehovet har
beräknats efter ett behov av i genomsnitt 13850
förläggningplatser och ett årligt antal asylsökande om ca
30000.
Regeringens förslag till medelsanvisning har inte föranlett
några motionsyrkanden. Efter det att de beräkningar som ligger
till grund för budgetpropositionen gjorts har utvecklingen i
fråga om antalet asylsökande och i fråga om avgörande av ärenden
medfört att kostnaderna beräknas öka betydligt. Regeringen har
också återkommit med begäran om ytterligare anslag såväl på
tilläggsbudget för innevarande budgetår som, i
kompletteringspropositionen, för budgetåret 1992/93. Utskottet
tar därför i annat sammanhang ställning till framställningarna
om medelsanvisning för budgetåret 1992/93.
Berith Eriksson m.fl. (v) anser i motion Sf612 att de kommuner
som tar emot flyktingar med uppehållstillstånd har byggt upp en
fungerande organisation och därför skulle kunna ta emot även
asylsökande under utredningstiden. Fördelarna med att kommunerna
tar över ansvaret för flyktingförläggningar är enligt
motionärerna att besluten kommer närmare kommunens invånare, att
insynen i verksamheten blir bättre, att medverkan av ortens
frivilligorganisationer kan stärkas, att tillfälliga
arbetsmöjligheter eller meningsfulla sysselsättningar kan
organiseras och att en vi-känsla kan skapas kring
flyktingmottagning som ett kommunalt åtagande. Motionärerna tror
också att ett kommunalt övertagande av ansvaret för mottagande
av asylsökande skulle innebära ytterligare
rationaliseringsvinster. De anser därför att en utredning
skyndsamt bör göras vad gäller möjligheten att kommunerna mot
ekonomisk ersättning även sköter förläggningsverksamheten under
de asylsökandes utredningstid, och de begär ett tillkännagivande
härom (yrkande 1).
Som ovan redovisats har regeringen beslutat om en översyn av
mottagningssystemet för asylsökande och flyktingar, varvid bl.a.
skall undersökas hur frivilligorganisationer, privata
entreprenörer och kommuner kan få en ökad roll för att permanent
driva förläggningar och andra former av boende och verksamhet
för asylsökande. Utskottet anser att resultatet av översynen bör
avvaktas och avstyrker bifall till motion Sf612 yrkande1.
Lars Werner m.fl. (v) begär i motion Sf619 yrkande 27 att
invandrarverket skall få i uppdrag att teckna kollektiv
hemförsäkring för asylsökande, och motionärerna pekar bl.a. på
att normen för asylbidrag är fastställd utan hänsyn till
kostnader för hemförsäkring.
Vid sin behandling av motsvarande motionsyrkande under förra
årets riksmöte uttalade utskottet i sitt betänkande
1990/91:SfU14 att enligt vad utskottet erfarit informerades de
asylsökande på slussar och förläggningar om möjligheterna att
försäkra sig och sin egendom, och utskottet ansåg att det
därefter borde ankomma på den enskilde asylsökande att ta
ställning till behovet av en hemförsäkring.
Utskottet vidhåller sin bedömning att frågan om hemförsäkring
bör ankomma på den enskilde asylsökande. Enligt utskottets
uppfattning bör något utvidgat ansvar i detta avseende inte
åläggas staten, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf619
yrkande27.
De sociala och medicinska förhållandena på förläggningarna
berörs också i motion Sf619 av Lars Werner m.fl. (v).
Motionärerna anför att sjukvården på förläggningar är av ojämn
kvalitet och att det första mottagandet för flyktingar, som ofta
är att jämställa med katastrofoffer, är av avgörande vikt, och
de begär ett tillkännagivande om att bästa möjliga sjukvård bör
tillhandahållas på förläggningarna (yrkande 18).
Asylsökande har rätt endast till akut sjukvård, akut tandvård,
förlossningsvård och vård vid abort. Socialstyrelsen har givit
ut Allmänna råd (1988:8) om hälsovård för flyktingar och
asylsökande. I råden anges vissa riktlinjer för vad som avses
med akutvård, bl.a. att den asylsökandes behov av vård måste
bedömas i perspektivet av att det kan dröja flera månader innan
han har möjlighet att få annan vård än akutvård och att detta
har särskilt stor betydelse när det gäller barn. I råden anges
vidare att en hälsoundersökning bör göras så snart som möjligt
efter personens ankomst till Sverige. När det gäller barn bör
hälsoundersökningen i allmänhet innefatta läkarundersökning.
Hälsoundersökningen bör ses som en familjeutredning där
undersökning av barn och föräldrar så långt möjligt samordnas.
Barn under sju år bör dessutom snarast, helst redan under tiden
på förläggningen, få kontakt med barnhälsovården så att en
barnhälsovårdsjournal kan upprättas. Skolbarn bör på samma sätt
få kontakt med skolhälsovården.
Socialstyrelsen redovisade i april 1991 regeringsuppdraget att
följa utvecklingen av det psykiska och fysiska hälsoläget hos
flyktingbarn och flyktingungdomar i Sverige. Styrelsen framhöll
att det fanns rapporter om att gällande regler om asylsökande
barns rätt till akut sjukvård tolkas godtyckligt och föreslog
att regeringen skulle ta initiativ till en närmare utredning om
en vidgad rätt till hälso- och sjukvård, inklusive tandvård, för
asylsökande barn. Denna fråga bereds enligt skrivelsen i
regeringskansliet.
Enligt regeringens skrivelse förbereds en uppföljning av de
hittills genomförda hälsoundersökningarna av asylsökande. Vidare
pågår en revidering av socialstyrelsens allmänna råd 1988:8 för
att få ett väldefinierat innehåll för hälsovård och akutvård.
Utskottet, som med tillfredsställelse noterar de överväganden
i frågan om akutsjukvård för asylsökande som pågår inom
regeringskansliet och hos socialstyrelsen, anser att någon
åtgärd med anledning av motion Sf619 yrkande18 inte är
påkallad.
Lars Werner m.fl. (v) anför i motion Sf619 att en så stor
andel som 20--25 % av de asylsökande har varit utsatta för
tortyr och att många har grava fysiska och psykiska skador.
Motionärerna anser att det är väsentligt att landstingen
erhåller statlig ersättning för att genomföra olika projekt för
behandling av tortyrskador hos asylsökande och metodutveckling
och personalutbildning på området. Det är vidare väsentligt att
medel anslås för ett centrum på nationell nivå för
diagnostisering och dokumentation av sådana skador, förslagsvis
med anknytning till Karolinska sjukhuset och invandrarverkets
utredningsslussar, och motionärerna begär att 25 milj.kr. skall
anslås för dessa ändamål (yrkande 28).
Utskottet hänvisade vid sin behandling av motsvarande
motionsyrkande under förra årets riksmöte (1990/91:SfU13) till
tidigare uttalanden av socialutskottet. Socialutskottet hade
erinrat om tidigare uttalanden beträffande vikten av att
invandrare och flyktingar med smärtsamma erfarenheter från tiden
före ankomsten till Sverige kan erhålla en god och efter deras
behov anpassad vård. Socialutskottet erinrade också om att
utskottet tidigare framhållit att stödet och hjälpen måste vara
tillgänglig där flyktingen vistas, och utskottet lämnade också
en redogörelse för olika verksamheter som pågick på flera håll i
landet för att ge tortyrskadade vård. Socialutskottet hade i
betänkandet 1988/89:SoU15 ansett det rimligt att staten
övergångsvis bidrar med uppbyggnaden av särskilda
stödverksamheter för flyktingar och invandrare med svåra
psykiska och fysiska men och att därför regeringen borde
överväga hur staten kan stödja en uppbyggnad av sådana
verksamheter i landstingens eller frivilligorganisationernas
regi. Detta hade riksdagen på förslag av utskottet som sin
mening gett regeringen till känna. Regeringen hade därefter
överlämnat riksdagsskrivelsen i denna del till utredningen (S
1989:1) om service, stöd och vård till psykiskt störda.
Socialförsäkringsutskottet ansåg att resultatet av
utredningsarbetet i denna del borde avvaktas. -- Den osäkerhet
som rått om psykiatriutredningens uppdrag efter meddelade
tilläggsdirektiv har nu undanröjts genom att regeringen genom
beslut den 9 april 1992 förklarat att direktiven för utredningen
omfattar uppdraget att överväga hur staten kan stödja en
uppbyggnad av stödverksamheter i landstingens eller
frivilligorganisationernas regi för flyktingar och invandrare
med svåra psykiska och fysiska men.
Resultatet av psykiatriutredningens arbete bör enligt
utskottets mening avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till
motion Sf619 yrkande28.
D 3. Åtgärder för invandrare
Från anslaget bekostas bidrag till den centrala verksamheten
vid invandrarnas riksorganisationer enligt förordningen
(1986:472) om statsbidrag till invandrarnas riksorganisationer
samt till vissa samarbetsorgan för sådana riksorganisationer.
Vidare bekostas från anslaget bidrag som utgår enligt
förordningen (1990:623) om bidrag till avgränsade
invandrarpolitiska projekt.
Härutöver fördelas vissa projektbidrag av statens kulturråd
inom ramen för insatser för FN:s kulturårtionde.
I propositionen föreslås att till anslaget D3. anvisas ett
reservationsanslag på 22426000 kr.
I motion Sf629 föreslår Lars Werner m.fl. (v) att resurser
skall ställas till kommunernas förfogande för ett socialt
stödprojekt för invandrarungdom. Projektet bör organiseras så
att invandrare anställs för att arbeta inom sin egen nations-
och språkgrupp. Arbetet måste bygga på uppsökande verksamhet men
bör ges en fast bas i form av lokalutrymmen i invandrartäta
bostadsområden. Stor frihet måste lämnas när det gäller
verksamhetens konkreta utformning för att den skall kunna
anpassas till skilda förhållanden. Motionärerna begär att
regeringen skall lägga fram förslag till åtgärder för att starta
ett socialt stödprojekt i enlighet med det anförda (yrkande 2).
I samma motion anförs att med tillräckligt stöd från det svenska
samhället kan invandrarorganisationerna göra viktiga insatser
för barn, ungdomar och kvinnor i de egna grupperna. De områden
som de anser bör anslagsmässigt prioriteras inom
invandrarpolitiken är bl.a. organisationsstödet till
invandrarorganisationernas kulturella verksamhet, stöd till
verksamhet bland invandrarkvinnor och stöd till vissa avgränsade
projekt, och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande 3).
Ungdomskommittén, som tillsattes hösten 1989, överlämnade i
augusti 1991 sitt slutbetänkande (SOU 1991:60) Olika men ändå
lika -- Om invandrarungdomar i det mångkulturella Sverige.
Enligt kommittén är det inte möjligt att generellt uttala sig om
huruvida invandrarungdomar eller andra generationens
invandrare missgynnas i det svenska samhället. Den
socio-ekonomiska tillhörigheten kan ha större betydelse än det
etniska ursprunget för hur ungdomar klarar sig i det svenska
samhället. Kommittén kritiserar den bild som ibland ges av
invandrarungdomar som en särskilt problemfylld grupp. I
betänkandet betonas att invandrarungdomar med sina erfarenheter,
språkkunskaper och kulturella kompetens är en tillgång som måste
tas till vara på ett bättre sätt än i dag. Betänkandet bereds
för närvarande inom regeringskansliet.
Som utskottet framhöll i sitt betänkande 1990/91:SfU13 fick
barn- och ungdomsdelegationen under hösten 1990 i uppdrag av
regeringen att utse en särskilt projektansvarig med uppgift att
genom särskilda överenskommelser med kommuner, organisationer
och föreningar stimulera till ett intensifierat lokalt
utvecklingsarbete med avseende på utsatta ungdomar mellan 13 och
20 år i eftersatta bostadsområden, varmed främst avsågs de s.k.
miljonprogramsområdena i storstadsregionerna. Delegationen
skulle kunna använda 10 milj.kr. årligen under en treårsperiod
av de medel som disponeras av allmänna arvsfonden. Genom detta
utvecklingsarbete nås många invandrarungdomar. -- Insatserna
samordnas av en särskild arbetsgrupp och följs redan från
starten av en grupp utvärderare. Utvärderingen och en
redovisning av arbetsgruppens arbete skall enligt regeringens
skrivelse föreligga senast i februari 1995.
Statskontoret har på regeringens uppdrag gjort en kartläggning
av det anslagsfinansierade stödet till föreningslivet och under
året redovisat uppdraget till regeringen. I uppdraget ingick att
även redovisa förslag om hur en fördjupad prövning av stödet kan
göras. Statskontorets rapport (1991:6) bereds för närvarande
inom regeringskansliet. -- En arbetsgrupp inom
arbetsmarknadsdepartementet har samtidigt gjort en preliminär
översyn av systemet med statsbidrag till invandrarnas
riksorganisationer och redovisat några alternativ till nuvarande
ordning. Dessa frågor och de alternativa modellerna har under
våren 1991 diskuterats med invandrarrådet.
Utskottet, som vill erinra om att möjligheter till
projektbidrag också finns inom ramen för åtgärder mot
främlingsfientlighet och rasism (A5), avstyrker med hänsyn
till pågående utredningsarbete och projektverksamhet bifall till
motion Sf629 yrkandena2 och3.
Ines Uusmann m.fl. (s) tar i motion Sf633 upp
invandrarkvinnornas situation och begär att regeringen skall ge
invandrarverket i uppdrag att redovisa åtgärder för att stärka
kvinnornas ställning i samhället.
Av regeringens skrivelse framgår att invandrarverket under
hösten 1991 fått i uppdrag att belysa hur invandrarkvinnors liv
förändras i det nya landet och lämna förslag om vad som behöver
göras för att stärka invandrarkvinnors ställning. Motion Sf633
får därmed anses tillgodosedd, och utskottet avstyrker bifall
till motionen.
Lars Werner m.fl. (v) anser i motion Sf619 att det är viktigt
att svenska frivilligorganisationer ges ekonomiska
förutsättningar att lämna rådgivning och stöd åt flyktingar som
planerar att återvandra samt att ytterligare 1 milj.kr. bör
anslås för detta ändamål. De framhåller att återvandrare från
Sverige i Santiago och Valparaiso organiserat verksamhet för
hjälp till självhjälp för återvandrare samt anser att Sverige
bör anslå 0,5 milj.kr. per år under en treårsperiod för att
stödja denna verksamhet. Motionärerna begär således att
riksdagen skall anslå ytterligare 1,5 milj.kr. till stöd för
återvandrande flyktingar (yrkande 30).
Projektbidrag har under tidigare år kunnat utgå till
organisationer för deras projekt för stöd till flyktingarnas
frivilliga återvändande. Med hänsyn till det stora värdet av
projektet förutsätter utskottet en välvillig bedömning av frågan
om bidrag även under nästa budgetår inom ramen för tillgängliga
resurser. Utskottet är dock inte berett att förorda att
ytterligare medel av den storleksordning som föreslagits i
motionerna skall anvisas under anslaget, och utskottet avstyrker
därför bifall till motion Sf619 yrkande30.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till
medelsanvisning.
D 4. Överföring av flyktingar m.m.
Från anslaget bekostas organiserad överföring till Sverige av
flyktingar, bidrag enligt förordningen (1984:890) om bidrag till
flyktingars resor från Sverige för bosättning i annat land samt
bidrag enligt förordningen (1984:936) om bidrag till flyktingar
för kostnader för anhörigas resor till Sverige. Vidare betalas
också bidrag till resor från Sverige för vissa asylsökande som
vill lämna landet innan asylärendet är avgjort.
Sverige har sedan år 1950 haft ett av riksdagen beslutat
system för kollektiv överföring av flyktingar genom s.k.
flyktingkvoter. Fr.o.m. år 1973 har kvoten varit generell, dvs.
icke nationalitetsbestämd. Kvoten skall användas för uttagning
av flyktingar eller andra personer som befinner sig i en
särskilt utsatt situation och/eller för att ta hand om fall där
UNHCR har särskilda svårigheter att finna ett lämpligt
placeringsland. Den svenska kvoten är inte begränsad till
flyktingar i ordets formella bemärkelse, utan kan användas också
för personer som är förföljda och befinner sig i fara men ännu
inte kunnat lämna sitt land. Antalet faktiskt överförda
flyktingar varierar från år till år, eftersom uttagningsbeslut
inte alltid omedelbart kan följas av utresetillstånd från det
land där flyktingen befinner sig.
Regeringen ger budgetårsvis riktlinjer för kvotens användning.
Statens invandrarverk har ansvaret för uttagning och överföring
av flyktingar till Sverige. Uttagningarna sker i nära samverkan
med främst UNHCR. Fr.o.m. år 1989 samråder de nordiska
regeringarna regelmässigt i policyfrågor inom ramen för den
nordiska samrådsgruppen för flyktingfrågor.
Kvoten uppgick sedan mitten av 1970-talet och fram t.o.m.
förra budgetåret till ca 1250 personer per år. För budgetåret
1991/92 beslöt riksdagen att öka kvoten till 2000 personer
(prop. 1990/91:192, SfU13, rskr. 337). Samtidigt beslöt
riksdagen, som en tillfällig åtgärd med anledning av
flyktingsituationen i och kring Irak, att under budgetåret
ytterligare ca 1250 flyktingar och andra personer i behov av
skydd fick föras över till Sverige.
För budgetåret 1992/93 föreslår regeringen att till anslaget
D4. anvisas ett förslagsanslag på 22500000 kr. Beloppet
motsvarar en flyktingkvot om ca 2000 personer. I
budgetpropositionen anges att några önskemål från UNHCR för
närvarande inte finns om ytterligare överföring av flyktingar
till Sverige.
Ingvar Carlsson m.fl. (s) anför i motion Sf605 att en generös
kvot för organiserad överföring av flyktingar bör vara ett
centralt inslag i en aktiv flyktingpolitik och att den av
riksdagen fastställda kvoten bör kunna ökas genom beslut av
regeringen, om det internationella läget så kräver. De
mottagningserbjudanden som UNHCR har från länder som tar emot
flyktingar inom ramen för en kvot är helt otillräckliga,
framhåller motionärerna, och det är därför nödvändigt att
Sverige såväl successivt ökar den egna flyktingkvoten som
arbetar kraftfullt internationellt för att andra länder ökar
sina flyktingkvoter. Motionärerna begär ett tillkännagivande om
det anförda (yrkande 8).
Liksom motionärerna anser utskottet att Sverige bör visa
generositet i fråga om att ta emot flyktingar inom ramen för en
organiserad överföring av flyktingar. Utskottet anser också att
viss flexibilitet finns för överföring av flera flyktingar när
det internationella läget så kräver, och att riksdagens
styrning av flyktingkvotens storlek liksom hittills
huvudsakligen avser anslagsbeviljande. Utskottet anser att
frågan om önskvärdheten och förutsättningarna att öka
flyktingkvoten bör uppmärksammas kontinuerligt och utgår från
att så sker inom regeringskansliet. Med hänsyn till det
internationella samarbete som enligt vad som ovan redovisats
pågår, anser utskottet sig också kunna utgå från att även frågan
om olika länders möjligheter att ta emot flyktingar genom
överföring ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion Sf605 yrkande8.
Lars Werner m.fl. (v) begär i motion Sf619 yrkande 26 att
flyktingkvoten bör ökas till 3000 personer och anslaget för
överföring av flyktingar m.m. ökas med 4milj.kr. utöver vad
regeringen föreslagit.
Som återgivits ovan finns för närvarande inte önskemål från
UNHCR om överföring av flyktingar utöver vad som föreslagits av
regeringen. Redan på grund härav men också med hänsyn till den
mycket ansträngda situationen inom mottagningssystemet anser
utskottet inte att nu bör beslutas någon ökning av
flyktingkvoten. Utskottet tillstyrker med det anförda
regeringens förslag till medelsanvisning och avstyrker bifall
till motion Sf619 yrkande26.
Berith Eriksson (v) begär i motion Sf17 med hänvisning till
den utökade flyktingkvoten för budgetåret 1991/92 att särskilt
hjälpbehövande flyktingar från lägren med irakiska kurder i
Turkiet ges asyl i Sverige.
Som återgivits ovan ger regeringen riktlinjer för användningen
av flyktingkvoten. Riksdagen har godkänt en extra överföring
under budgetåret 1991/92 med hänsyn till situationen i och kring
Irak. Något ytterligare uttalande av riksdagen om användningen
av denna extrakvot bör enligt utskottets uppfattning inte
göras, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf17.
D 5. Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar
m.m.
Ersättningssystemet och anslaget
Från anslaget betalas fr.o.m. den 1 januari 1991 ersättning
till kommuner och landstingskommuner enligt förordningen
(1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m.
Övergångsvis lämnas också ersättning från anslaget för sådana
flyktingar som togs emot i kommunerna före år 1991. Bestämmelser
för denna ersättning finns i förordningen (1990:928) om statlig
ersättning för ekonomisk hjälp till flyktingar som beviljats
uppehållstillstånd under åren 1988--1990.
Till anslaget föreslås i budgetpropositionen anvisas ett
förslagsanslag på 4426000000 kr. Förslaget har inte
föranlett något motionsyrkande, och utskottet biträder
förslaget.
Riksdagen antog under 1989/90 års riksmöte ett samlat
reformprogram i syfte att underlätta för flyktingar att så snart
som möjligt få en fast förankring i svenskt arbets- och
samhällsliv och därmed minska deras beroende av samhällets stöd.
Reformprogrammet bestod av följande delar:
en reformerad svenskundervisning (prop. 1989/90:102, UbU27),
målinriktad prioritering inom arbetsmarknadsverket av tidiga
insatser till förmån för flyktingar (prop. 1989/90:100, AU11),
åtgärder för att utveckla samverkan mellan de olika organ som
är engagerade i flyktingmottagandet och ett nytt
ersättningssystem till kommunerna för flyktingmottagandet
fr.o.m. den 1 januari 1991 (prop. 1989/90:105, SfU21).
I det nya systemet för ersättning till kommunerna har
ersättningarna för ekonomiskt bistånd till flyktingar och
huvuddelen av övriga bidrag till kommunerna lagts samman i en
schabloniserad engångsersättning som räknas upp årligen med
hänsyn till bl.a. kostnadsutvecklingen. För år 1992 uppgår
schablonersättningen till 135500 kr. för flyktingar som fyllt
16 år och 83100 kr. för barn under 16 år. Halvt schablonbelopp
lämnas till den kommun som först tar emot flyktingen och gör en
plan för hans eller hennes introduktion. Om flyktingen bor kvar
i kommunen i minst sex månader får kommunen ytterligare ett
halvt schablonbelopp. Ersättningen skall bl.a. täcka
genomsnittlig bostadskostnad och genomsnittlig kommunal kostnad
för grund- och påbyggnads-sfi. Särskilda beräkningsgrunder
gäller för ersättning vid flyttning till annan kommun än
mottagningskommunen.
Schablonersättningen utgår för mottagning av s.k.
kvotflyktingar, konventionsflyktingar, krigsvägrare, de
facto-flyktingar och utlänningar som fått uppehållstillstånd av
humanitära skäl. Ersättning utgår också för andra utlänningar
som placerats ut från invandrarverkets förläggningar till en
kommun. Schablonersättning lämnas i princip också för alla som
får uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till en person
som mottagits som flykting, under förutsättning att den anhörige
anlänt inom två år från det att den först anlände togs emot i en
kommun.
Kommuner som träffat överenskommelse med invandrarverket om
flyktingmottagande får en grundersättning motsvarande
schablonersättningen för tre vuxna flyktingar för sin
basorganisation.
För handikappade och äldre flyktingar har i princip tidigare
ersättningssystem behållits, vilket innebär att kommunerna får
ersättning för kostnader för socialbidrag som utges till
flyktingar som vid tiden för uppehållstillstånd var över 60 år
eller som inte kan försörja sig på grund av sjukdom eller
handikapp som förelåg vid ankomsten till Sverige eller som har
samband med situationen som flykting. Ersättning lämnas enligt
det nya systemet också för kommunernas kostnader för social
hemhjälp och färdtjänst och ett halvt schablonbelopp utges vid
inflyttningen till kommunen.
Efter prövning i varje enskilt fall finns det i det nya
ersättningssystemet möjlighet för kommunerna att erhålla
ersättning för vissa typer av extraordinära kostnader. Sådana
kostnader kan vara att kommunerna vidtar särskilda
kostnadskrävande åtgärder för att få fram fler bostäder till
flyktingar, kostnader för tolkar vid mottagning av ny
flyktinggrupp eller kostnader för åtgärder för ett mycket stort
antal flyktingar under kort tid. Bidrag lämnas också till
kommuner som har betydande merkostnader till följd av att man
tagit emot flyktingfamiljer med många minderåriga barn eller
särskilt resurskrävande flyktinggrupper, t.ex. med stor andel
analfabeter.
För asylsökande och andra utlänningar som vistas i en kommun i
väntan på beslut om uppehållstillstånd utgår ersättning för
bistånd som lämnats enligt lagen om bistånd åt asylsökande m.fl.
Ersättning lämnas vidare för kostnader för asylsökande barn som
fått vård enligt socialtjänstlagen eller lagen om vård av unga,
kostnader för transporter av asylsökande till utredningsslussar
och förläggningar och kostnader för asylsökandes hemresor i
vissa fall. Invandrarverket ersätter också kommunerna för
kostnader för genomgångsbostäder till asylsökande och för vissa
extraordinära kostnader. Motsvarande ersättningsregler gäller
även för en utlänning som fått uppehållstillstånd men som
alltjämt vistas på en statlig förläggning för asylsökande eller
tillfälligt i en kommun i avvaktan på placering.
Särskilda resurser har avsatts för uppföljning och utvärdering
av det nya systemet. Uppföljningen avser såväl måluppfyllelse
som effekter på kostnadsfördelningen mellan stat och kommuner.
Den översyn av mottagandet av asylsökande och flyktingar som
regeringen gett direktiv för och som nämnts ovan omfattar också
frågor som rör det fortsatta mottagandet av de personer som
beviljats uppehållstillstånd. Basen för flyktingmottagandet bör
enligt direktiven också i fortsättningen vara överenskommelser
med kommunerna i hela landet, men liksom för asylsökande bör det
finnas möjlighet till ökad flexibilitet i mottagandet. Utredaren
bör undersöka hur frivilligorganisationer -- efter
överenskommelse med kommuner och invandrarverket -- skulle kunna
ta över en del av de uppgifter i flyktingmottagandet som i dag
sköts av kommunerna och klarlägga hur ersättning skall lämnas
till frivilligorganisationer som deltar i flyktingmottagandet.
Utredaren skall vidare ta del av den uppföljning av den nya
statliga ersättningen till kommunerna för flyktingmottagande
m.m. som görs av statens invandrarverk och Svenska
kommunförbundet och bedöma om det finns något i detta system som
motverkar ett rationellt mottagande av flyktingar i kommunerna.
I motion Sf607 av Nils T Svensson och Kurt Ove Johansson
framhålls att det nya ersättningssystemet missgynnar de stora
städerna, bl.a. Malmö, dit många flyktingar som tidigare har
tagits emot i andra kommuner flyttar sekundärt. Motionärerna
kritiserar dels att kommunerna inte får någon ersättning för
flyktingar som före år 1991 tagits emot i annan kommun och
därefter flyttat, dels att kommuner kan gå miste om ersättning i
de fall där invandrarverket gett någon uppehållstillstånd på
annan grund än flyktingskap. I motionen begärs ett
tillkännagivande om det anförda.
Enligt det fram till den 1 januari 1991 gällande
ersättningssystemet fick kommunerna ersättning för de faktiska
kostnaderna för sådan ekonomisk hjälp som enligt
socialtjänstlagen lämnats till flyktingar och andra utlänningar
som beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl samt till
flyktingens make eller maka och hemmavarande ogifta barn under
18 år. Ersättning utgick under det år uppehållstillstånd
beviljades samt för ytterligare tre år. Därutöver utgick vissa
ytterligare bidrag till kommunerna. För åren 1991--1993 lämnas
till kommunerna en schablonberäknad ersättning för ekonomisk
hjälp enligt 6§ socialtjänstlagen (1980:620) till vissa
flyktingar och andra utlänningar som beviljats
uppehållstillstånd under åren 1988--1990. Därutöver lämnas inom
ramen för anvisade medel särskild ersättning till kommuner som
bl.a. på grund av stor inflyttning av flyktingar från andra
kommuner under år 1991 bedöms få väsentligt lägre ersättning för
sina socialbidragskostnader än vad som skulle ha utgått enligt
tidigare bestämmelser.
Som ovan framgår har särskilda resurser avsatts för
uppföljning och utvärdering av det nya ersättningssystemet.
Uppföljningen skall avse såväl måluppfyllelse som effekter på
kostnadsfördelningen mellan stat och kommuner. Den utredare som
ser över flyktingmottagandet skall också ta del av den pågående
uppföljningen. Utskottet avstyrker bifall till motion Sf607.
Samhällsintroduktion m.m.
Den plan som bör göras i samråd med flyktingen så snart han
eller hon tagits emot i en kommun har till syfte att ge varje
flykting de nödvändiga förutsättningarna för att kunna leva och
verka normalt och självständigt i det svenska samhället. Den bör
innehålla introduktion om följande förhållanden:
bosättning,
kartläggning av den personliga situationen,
familjeförhållanden, utbildning och yrkeserfarenhet,
kartläggning av barnens situation och eventuellt behov av
stödinsatser,
svenska för invandrare,
samhälls-, studie- och arbetslivsorientering,
arbetsmarknadsservice,
kompletterande eller grundläggande utbildning i skilda former,
arbete,
rehabilitering.
Lars Werner m.fl. (v) begär i motion Sf629 yrkande 4 ett
tillkännagivande om att samhället skall tillhandahålla
svenskundervisning, yrkesutbildning och lämplig praktik på
sådana ekonomiska villkor att var och en kan delta samt att
kvalifikationer som förvärvats i Sverige eller utomlands skall
accepteras av arbetsgivare utifrån kvalifikationernas faktiska
värde.
Svenskundervisning för invandrare (sfi) är avsedd för
nyanlända vuxna invandrare. Varje kommun är skyldig att se till
att sfi erbjuds. Sfi är sedan budgetåret 1991/92 en del av det
offentliga skolväsendet för vuxna, och de grundläggande
bestämmelserna finns numera i skollagen.
Akademiskt utbildade invandrare har svårt att få arbete som
motsvarar deras utbildningsbakgrund. Orsakerna till detta är
många. För att underlätta för dessa invandrare att få sin
utbildning eller sina yrkeskunskaper jämförda med en motsvarande
svensk utbildning, kan universitets- och högskoleämbetet (UHÄ)
göra en jämförelse och ge ett utlåtande som kan underlätta för
svenska arbetsgivare att förstå den sökandes kompetens. På
regeringens uppdrag har riksrevisionsverket gjort en översyn av
UHÄ:s och andra myndigheters bedömningsverksamhet. En delrapport
avseende UHÄ:s ekvivaleringsverksamhet lämnades i oktober 1991,
och uppdraget har nyligen slutredovisats. För närvarande finns
för invandrare ca 20 kompletterande kurser med inriktning på
teknik, ekonomi, administration etc. Arbetsmarknadsverket
bedriver en rad aktiviteter och projekt för att finna metoder
att bättre ta till vara den kompetens som finns hos invandrare
med god utbildning. Vidare fortsätter utvecklingsarbetet med
s.k. yrkesprövning för invandrare. Arbetsmarknadsverkets
datorbaserade informationssystem (den s.k.
Kunskapsbanken/invandrarinformation) med uppgift om bl.a.
utvandrarländernas utbildningsväsen har utvecklats ytterligare.
Utskottet anser med hänsyn till att behovet av
svenskundervisning m.m. beaktas väl att motion Sf629 yrkande4
bör lämnas utan bifall.
Frågor om information till flyktingar och asylsökande om
svenska normer och svenskt sätt att leva tas upp i flera
motioner.
Eva Johansson m.fl. (s) anser i motion Sf611 att den
informationsverksamhet som invandrarverket bedriver på
flyktingförläggningar och i andra sammanhang och som syftar till
att ge en första inblick i svenska seder och traditioner,
lagstiftning och regelverk behöver utvidgas. Det behöver enligt
motionärerna inte alltid ske i verkets regi, utan insatser av
studieförbunden och andra organisationer bör stimuleras.
Motionärerna begär ett tillkännagivande om vikten av förbättrad
information till flyktingar om svenska lagar, traditioner, seder
och bruk (yrkande 1) samt ett tillkännagivande om att särskild
uppmärksamhet bör ägnas åt metodutveckling när det gäller att
förmedla sådana kunskaper till barn och unga (yrkande 2).
Birgitta Wistrand (m) anför i motion U301 att
invandrarfientlighet ofta bottnar i rädsla som har sin grund i
svag identitet och bristande kunskaper hos både gamla och nya
svenskar, och hon begär ett tillkännagivande om kommunernas
ansvar att ge de nya svenskarna en allsidig introduktion till
deras nya hemland (yrkande 2). Lennart Fridén (m) framför
liknande synpunkter i motion Sf617. Det är enligt motionären
nödvändigt dels med en väsentligt förbättrad information både
vid våra gränser och utomlands om svenska normer, dels med
ständigt återkommande kampanjer för öppenhet och tolerans hos de
"gamla svenskarna", och han begär ett tillkännagivande om
behovet av förbättrad invandrarinformation.
John Bouvin (nyd) begär i motion Sf622 yrkande 4 ett
tillkännagivande om det nödvändiga i att klargöra för
invandrare, asylsökande och flyktingar vilka regler som gäller i
Sverige.
Invandrarverket har gjort en genomgång av den verksamhet som
bedrivs vid förläggningarna. Genomgången har resulterat i ett
antal riktlinjer för verksamheten. Bl.a. förutsätts
förläggningen erbjuda viss verksamhet i organiserad form:
undervisning i svenska, barn- och fritidsverksamhet,
studiecirklar eller kurser kring olika ämnen etc. På många
förläggningar finns sedan lång tid tillbaka ett väl utvecklat
samarbete med olika organisationer på förläggningsorten --
idrottsföreningar och andra intresseorganisationer, ideella
föreningar samt kyrkor och religiösa samfund.
Utskottet har senast vid sin behandling av liknande
motionsyrkanden i sitt av riksdagen godkända betänkande
1990/91:SfU13 framhållit att det är viktigt för nyanlända
asylsökande att så snart som möjligt lära sig att tolka
beteenden och handlingsmönster i det svenska samhället och att i
övrigt känna till även oskrivna regler och normer, och utskottet
förutsatte att en god information om detta gavs åt asylsökande
inom svensk- och samhällsundervisningen på förläggningarna.
Även i direktiven för översyn av mottagningssystemet för
asylsökande och flyktingar framhålls vikten av att den inledande
introduktionen i det svenska samhället läggs upp på ett sätt som
underlättar förståelse för vårt lands kultur och dess normer och
värderingar liksom för de rättigheter och skyldigheter som vi
alla har som lever i Sverige. På så sätt kan onödiga konflikter
förebyggas i mötet mellan dem som kommit hit och det samhälle de
skall leva i.
Behovet av information till nyanlända asylsökande och till
flyktingar med uppehållstillstånd är således väl uppmärksammat,
och utskottet anser inte att något riksdagens uttalande behövs
med anledning av motionerna Sf611, Sf617, Sf622 yrkande 4 och
U301 yrkande2.
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) begär i motion Sf630 yrkande 3
ett tillkännagivande om att asylsökande bör arbeta i stället för
att placeras i passiva läger, dvs. temporära arbetstillstånd
under kortast möjliga tid i läger.
Margareta Viklund (kds) anser i motion Sf603 att i avvaktan på
resultatet av pågående utredningar om möjligheter att ge
asylsökande temporära arbetstillstånd bör en verksamhet liknande
skolornas praktiska yrkesorientering kunna prövas, och hon begär
ett tillkännagivande om det anförda.
Frågan om arbete och arbetstillstånd för asylsökande
aktualiserades vid åtskilliga tillfällen under föregående år.
Utskottet behandlade frågan om arbete för asylsökande senast i
sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:SfU13. Utskottet
ansåg med hänsyn till frågans komplexitet att frågan om
temporära arbetstillstånd för asylsökande behövde utredas
närmare och att regeringen snarast möjligt borde återkomma till
riksdagen med förslag i frågan. Regeringen tillsatte därefter en
särskild utredare (dir. 1991:86) med uppgift att pröva under
vilka förutsättningar och på vilka villkor asylsökande bör få
arbeta medan de väntar på beslut om uppehållstillstånd.
Utredaren skall bl.a. ta ställning till om vissa asylsökande bör
undantas från skyldigheten att ha arbetstillstånd eller om någon
form av temporära arbetstillstånd bör införas. Utredningsarbetet
skall vara slutfört senast den 30 juni 1992. Frågan om möjlighet
för asylsökande att ta arbete på den reguljära arbetsmarknaden
har därefter brutits ut ur utredningen för snabbehandling inom
regeringskansliet, och en inom kulturdepartementet upprättad
promemoria om arbetstillstånd för asylsökande är nu föremål för
remissbehandling. Regeringen har också genom proposition
1991/92:138 förelagt riksdagen förslag om ändring i lagen om
bistånd åt asylsökande m.fl. mot bakgrund av att möjligheten för
asylsökande att arbeta snarast skall kunna införas.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motionerna
Sf603 och Sf630 yrkande 3 bör lämnas utan bifall.
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) föreslår i motion Sf615 att
ungdomars rätt relativt invandrares stadgas i lag, och de begär
ett tillkännagivande om ungdomars möjlighet att erövra en plats
i samhället varvid speciellt bör betonas att ungdomar icke skall
diskrimineras i jämförelse med flyktingar och andra invandrare.
I motion Sf630 yrkande 5 begär Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) ett
tillkännagivande om att särskilda lån i stället för bidrag bör
användas för flyktingar sedan asyl beviljats i syfte att
flyktingarna skall hjälpas in i samhället.
Enligt utskottets uppfattning kan inte "ungdomar" och
"invandrare" som kategorier sättas emot varandra. En orsak till
detta är att många invandrare är ungdomar. De förmåner som
tillkommer flyktingar m.fl., som har fått uppehållstillstånd i
Sverige, är tillgång till svenskundervisning och möjlighet att
få lån till hemutrustning på speciella villkor. I övrigt har de,
liksom andra invånare i Sverige, rätt till bistånd enligt
socialtjänstlagen, dvs. vid behov, och deras rätt att få hjälp
till bostad avgörs efter deras behov. Vissa särskilda
arbetsmarknadsinsatser görs också, liksom för andra särskilda
grupper. Utskottet anser det inte heller särskilt meningsfullt
att föreslå särskilda lån för flyktingar -- utöver de införda
hemutrustningslånen -- eftersom möjligheterna till
återbetalning, generellt sett, skulle vara mycket små. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf615 och
Sf630 yrkande5.
D 6. Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen
Från anslaget utgår statsbidrag till den stiftelse som ger ut
Invandrartidningen.
Bestämmelser om stiftelsens verksamhet finns i dess stadgar
som beslutas av regeringen och i avtal mellan staten och
stiftelsen. Riksdagen godkände de nuvarande riktlinjerna för
stiftelsens verksamhet år 1988 (prop. 1987/88:110, SfU24, rskr.
301). Den reguljära tidningsutgivningen skall omfatta en
utgivning på nio språk med ca 44 nummer per år.
Berith Eriksson m.fl. (v) begär i motion Sf612 yrkande 4 att
regeringen skall få i uppdrag att undersöka hur reglerna kan
förändras så att även andra än stiftelsen kan komma i fråga för
statsbidrag till att ge ut invandrartidningar. Motionärerna tror
att flera bra tidningar då skulle kunna produceras till samma
kostnad.
Utskottet, som inhämtat att nuvarande avtal mellan staten och
stiftelsen gäller t.o.m. den 30 juni 1994, finner inte anledning
att nu förorda någon sådan översyn som motionärerna efterlyser,
och utskottet avstyrker bifall till motion Sf612 yrkande 4.
I propositionen föreslås att till stiftelsen anvisas ett
reservationsanslag på 15 589 000 kr. Utskottet har ingen erinran
mot den föreslagna medelsanvisningen.
D 7. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m.
Från anslaget betalas kostnader för ombudsmannen mot etnisk
diskriminering jämte kansli och för nämnden mot etnisk
diskriminering.
I propositionen föreslås ett förslagsanslag på 3 520 000 kr.,
och utskottet biträder förslaget.
D 8. Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl.
Från anslaget finansieras fr.o.m. den 1 januari 1991 kostnader
för lån till hemutrustning för flyktingar och vissa andra
utlänningar. Anslaget disponeras av centrala studiestödsnämnden
som administrerar lånen.
I propositionen föreslås att under anslaget anvisas ett
förslagsanslag på 84030 000 kr. Utskottet biträder förslaget.
D 9. Utlänningsnämnden
Från anslaget finansieras fr.o.m. den 1 januari 1992 den
nyinrättade myndighet, utlänningsnämnden, som skall besluta i
överprövningsärenden enligt utlännings- och
medborgarskapslagstiftningen.
Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att till
utlänningsnämnden anvisas ett förslagsanslag 34000000 kr.
Kostnaderna för nämndens basorganisation med en kapacitet på
årsbasis för 4000--6000 utvisningsärenden har därvid
beräknats till 26,1 milj.kr. Till detta kommer kostnader för
extraordinära insatser som måste göras för att reducera de
ärendebalanser som nämnden övertagit från
arbetsmarknadsdepartementet den 1 januari 1992. I
budgetpropositionen beräknas sådan balansavarbetning behöva pågå
till månadsskiftet januari/februari 1993, och anslagsbehovet för
detta beräknas till 7,9 milj.kr.
Utskottet vill här erinra om att vid riksdagens behandling av
medelsanvisning till utlänningsnämnden för första halvåret 1992
(dvs. innevarande budgetår) regeringen i sitt förslag till
medelsanvisning (prop. 1991/92:25, bilaga 9) hade räknat med att
nämnden skulle få överta ca 5800 överklagade asylärenden från
regeringskansliet. En snabb avarbetning av dessa ärenden
framhölls vara nödvändig, och nämndens basorganisation med ca 60
anställda skulle därför förstärkas med ytterligare ca 40
anställda.
Senare har framkommit, bl.a. vid den utfrågning som utskottet
höll med utlänningsnämndens generaldirektör Johan Fischerström
den 2 april 1992, att det antal ärenden som utlänningsnämnden
fick överta från regeringskansliet i själva verket uppgick till
över 9200. Fischerström redogjorde vid utfrågningen också för
andra svårigheter i samband med intrimningen av den nya
organisationen.
Regeringen har härefter beslutat tillföra utlänningsnämnden
ytterligare resurser motsvarande omkring 60 nya tjänster under
sex månader. Regeringen har nyligen till riksdagen avlämnat
proposition 1991/92:150 med förslag till slutlig reglering av
statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m.
(kompletteringspropositionen). I samband med förslag om
ytterligare medelsanvisning till förläggningskostnader för
budgetåret pekar kulturministern på att utlänningsnämnden har
övertagit mycket omfattande ärendebalanser från
regeringskansliet. Hon framhåller att det är av största vikt ur
såväl medmänsklig som ekonomisk synpunkt att nämnden har
erforderlig kapacitet att så snabbt som möjligt fatta beslut i
dessa inneliggande ärenden och att hon därför nyligen tagit
initiativ till en omedelbar och kraftig förstärkning av nämnden.
Preliminärt beräknas ett resurstillskott på ca 12,5 milj.kr. för
nästa budgetår, och kulturministern har för avsikt att återkomma
med en närmare bedömning av resursbehovet i tilläggsbudget I.
Hon förklarar att hon också i fortsättningen kommer att löpande
hålla sig underrättad om ärendeutvecklingen hos
utlänningsnämnden och vidta de ytterligare åtgärder som kan
behövas.
Utskottet, som utgår från att ärendeutvecklingen och behovet
av resurser hos utlänningsnämnden kommer att följas uppmärksamt
av det ansvariga statsrådet och att behov av ytterligare medel
kommer att anmälas på tilläggsbudget, biträder regeringens nu
föreliggande förslag till medelsanvisning.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande inriktningen av
flyktingpolitiken
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf605
yrkandena 1, 9 och10,
res. 1 (s)
2. beträffande grunder för flyktingpolitiken
m.m.
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619
yrkandena 1 och 5,
men. (v) - delvis
4. beträffande invandringsbegränsning
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf622
yrkande1,
5. beträffande asyl för homosexuella
att riksdagen avslår motionerna
1991/92:L415 yrkande 5 och 1991/92:So292 yrkande5,
men. (v) - delvis
6. beträffande asyl för att undgå
omskärelse
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf627
yrkande2,
men. (v) - delvis
7. beträffande återsändande till första
asylland m.m.
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619
yrkandena 6 och7,
men. (v) - delvis
8. beträffande dokumentlöshet
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619
yrkandena 8 och22,
men. (v) - delvis
9. beträffande brottslighets betydelse vid
asylprövning
att riksdagen avslår motionerna
1991/92:Sf620 yrkande 1 och 1991/92:Sf630 yrkande7,
res. 3 (nyd)
10. beträffande internationellt samarbete för
att förebygga påtvingad migration
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf605
yrkande2,
res. 4 (s)
11. beträffande internationella
överenskommelser om skydd för flyktingar
att riksdagen avslår motionerna
1991/92:Sf605 yrkande 7 och 1991/92:Sf619 yrkande2,
res. 4 (s)
men. (v) - delvis
12. beträffande gemensam syn på återvandring
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf605
yrkande11,
res. 4 (s)
13. beträffande flyktingpolitiska riktlinjer
inom EG m.m.
att riksdagen avslår motion 1991/92:U544
yrkandena 6 och7,
14. beträffande redovisning av svenskt
deltagande i västeuropeiskt samarbete
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619
yrkande23,
men. (v) - delvis
15. beträffande internationell samverkan mot
rasism m.m.
att riksdagen avslår motionerna
1991/92:Sf606 yrkande 4 och 1991/92:Sf628 yrkande8,
16. beträffande visering
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619
yrkandena 24 och25,
men. (v) - delvis
17. beträffande uppskjuten
invandringsprövning
att riksdagen avslår motionerna
1991/92:Sf616 och 1991/92:K433 yrkande2,
18. beträffande inrättande av asylnämnder
att riksdagen avslår motionerna
1991/92:Sf612 yrkande 2 och 1991/92:Sf628 yrkande2,
men. (v) - delvis
19. beträffande förnyad ansökan om
uppehållstillstånd
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619
yrkande20,
men. (v) - delvis
20. beträffande förtroendeläkarinstitutet
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619
yrkande21,
men. (v) - delvis
21. beträffande muntlig handläggning
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619
yrkande9,
men. (v) - delvis
22. beträffande utredning om barns asylskäl
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619
yrkande17,
men. (v) - delvis
23. beträffande beslutsmotivering
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619
yrkande11,
men. (v) - delvis
24. beträffande advokatjour
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619
yrkande12,
men. (v) - delvis
26. beträffande feriearbete m.m.
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf602,
27. beträffande lokal arbetsförmedling
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf625,
28. beträffande utvisning på grund av brott
att riksdagen avslår motionerna
1991/92:Sf610, 1991/92:Sf613, 1991/92:Sf622 yrkande 3 och
1991/92:Sf630 yrkande6,
res. 5 (nyd)
29. beträffande utvisning m.m. vid bortförande
av barn
att riksdagen avslår motion 1991/92:So268
yrkande3,
30. beträffande medelsanvisning till
internationell samverkan
att riksdagen med bifall till proposition
1991/92:100 till Internationell samverkan inom ramen för
flykting- och migrationspolitiken m.m. för budgetåret 1992/93
anvisar ett reservationsanslag på 3000000 kr.,
31. beträffande bred ansats i kampen mot
främlingsfientlighet
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf614,
32. beträffande disposition av medel mot
främlingsfientlighet m.m.
att riksdagen avslår motionerna
1991/92:Sf618, 1991/92:Sf623, 1991/92:Sf628 yrkandena 4, 5 och
7, 1991/92:So270 yrkande 7 och 1990/91:K247 yrkandena 1 och2,
men. (v) - delvis
33. beträffande medelsanvisning till åtgärder
mot främlingsfientlighet m.m.
att riksdagen med bifall till proposition
1991/92:100 och med avslag på motion 1991/92:Sf628 yrkande 3
till Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism för
budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på
10000000 kr.,
34. beträffande lagstiftning mot organiserad
rasism
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf606
yrkande3,
men. (v) - delvis
35. beträffande anslagen till Invandring
m.m.
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf632,
36. beträffande minoritetspolitik
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf631,
37. beträffande invandrarverkets roll m.m.
att riksdagen avslår motionerna
1991/92:Sf612 yrkandena 3 och 5 och 1991/92:Sf629 yrkande1,
men. (v) - delvis
38. beträffande praxissammanställning
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619
yrkande10,
men. (v) - delvis
39. beträffande förbättrad beredskap
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf628
yrkande1,
40. beträffande snabbare behandling av
asylärenden
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf630
yrkande4,
res. 6 (nyd)
41. beträffande äldre asylärenden
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf609,
42. beträffande medelsanvisning till statens
invandrarverks förvaltningskostnader
att riksdagen med bifall till proposition
1991/92:100
dels medger att regeringen får bemyndiga
statens invandrarverk att under budgetåret 1992/93 vid
extraordinära anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst
25000000 kr. utöver anvisat anslag,
dels till Statens invandrarverks
förvaltningskostnader för budgetåret 1992/93 anvisar ett
förslagsanslag på 444329000 kr.,
43. beträffande ansvaret för
flyktingförläggningar
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf612
yrkande1,
men. (v) - delvis
44. beträffande hemförsäkring för
asylsökande
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619
yrkande27,
men. (v) - delvis
45. beträffande hälso- och sjukvård
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619
yrkande18,
men. (v) - delvis
46. beträffande tortyrskador
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619
yrkande28,
men. (v) - delvis
47. beträffande stöd till
invandrarorganisationer m.m.
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf629
yrkandena 2 och3,
men. (v) - delvis
48. beträffande invandrarkvinnornas
ställning
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf633,
49. beträffande stödprojekt för återvandrare
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf619
yrkande30,
men. (v) - delvis
50. beträffande medelsanvisning till åtgärder
för invandrare
att riksdagen med bifall till proposition
1991/92:100 till Åtgärder för invandrare för budgetåret
1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 22426000 kr.,
51. beträffande successivt ökad flyktingkvot
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf605
yrkande8,
52. beträffande medelsanvisning till
överföring av flyktingar m.m.
att riksdagen med bifall till proposition
1991/92:100 och med avslag på motion 1991/92:Sf619 yrkande 26
till Överföring av flyktingar m.m. för budgetåret 1992/93
anvisar ett förslagsanslag på 22500000 kr.,
men. (v) - delvis
53. beträffande särskild flyktingkvot
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf17,
men. (v) - delvis
54. beträffande medelsanvisning till
ersättning till kommunerna
att riksdagen med bifall till proposition
1991/92:100 till Ersättning till kommunerna för åtgärder för
flyktingar m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar ett
förslagsanslag på 4426000000 kr.,
55. beträffande ersättningen till kommunerna
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf607,
56. beträffande svenskundervisning m.m.
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf629
yrkande4,
men. (v) - delvis
57. beträffande information till invandrare
m.m.
att riksdagen avslår motionerna
1991/92:Sf611, 1991/92:Sf617, 1991/92:Sf622 yrkande 4 och
1991/92:U301 yrkande2,
58. beträffande sysselsättning för
asylsökande
att riksdagen avslår motionerna
1991/92:Sf603 och 1991/92:Sf630 yrkande3,
59. beträffande flyktingars villkor
att riksdagen avslår motionerna
1991/92:Sf615 och 1991/92:Sf630 yrkande5,
res. 7 (nyd)
60. beträffande regler om statsbidrag till
invandrartidningar
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf612
yrkande4,
men. (v) - delvis
61. beträffande medelsanvisning till
Stiftelsen Invandrartidningen
att riksdagen med bifall till proposition
1991/92:100 till Statsbidrag till Stiftelsen
Invandrartidningen för budgetåret 1992/93 anvisar ett
reservationsanslag på 15589000 kr.,
62. beträffande medelsanvisning till
ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m.
att riksdagen med bifall till proposition
1991/92:100 till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m.
för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 3520000
kr.,
63. beträffande medelsanvisning till lån till
hemutrustning
att riksdagen med bifall till proposition
1991/92:100 till Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl.
för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på
84030000 kr.,
64. beträffande utlänningsnämnden
att riksdagen med bifall till proposition
1991/92:100 till Utlänningsnämnden för budgetåret 1992/93
anvisar ett förslagsanslag på 34000000 kr.,
65. beträffande skrivelsen
att riksdagen lägger regeringens skrivelse
1991/92:80 till handlingarna.
Stockholm den 29 april 1992
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Doris Håvik
(s), Birgitta Dahl (s), Börje Nilsson (s), Karin Israelsson (c),
Lena Öhrsvik (s), Hans Dau (m), Nils-Olof Gustafsson (s),
Pontus Wiklund (kds), Leif Bergdahl (nyd), Gustaf von Essen (m),
Maud Björnemalm (s), Liselotte Wågö (m), Widar Andersson (s) och
Ingela Mårtensson (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Inriktningen av flyktingpolitiken (mom. 1)
Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik,
Nils-Olof Gustafsson, Maud Björnemalm och Widar Andersson
(allas) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar
med "Utskottet utgår" och slutar med "och 10." bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottet uppfattning bör Sverige utveckla och föra en
aktiv flykting- och immigrationspolitik. Den bör utifrån ett
helhetstänkande och en humanitär grundsyn ta sikte på att dels
undanröja eller lindra orsaker bakom flykt och påtvingad
migration, dels skapa ett system för reglering av invandringen
som bättre än det nuvarande ger dem som bäst behöver det rätt att
stanna i Sverige. En klarare skillnad bör enligt utskottets
uppfattning göras mellan å ena sidan personer som bör ha en i
princip ovillkorlig rätt att bosätta sig här och å andra sidan
övriga immigrationssökande. En principiell rätt till bosättning
bör tillkomma dem som är i behov av internationellt rättsligt
skydd, nämligen konventionsflyktingar och vissa andra med starka
skyddsbehov. Detta innebär att de nuvarande skyddsreglerna för
krigsvägrare och de facto-flyktingar samt reglerna om
uppehållstillstånd av politiska eller humanitära skäl bör
ersättas av en ny regel för dem som behöver internationellt
rättsligt skydd. Vidare bör en principiell rätt till bosättning
tillkomma medlemmar av kärnfamiljen, dvs. make/maka eller sambo
samt minderåriga ogifta barn till den som är bosatt här. Efter
individuell prövning bör rätt till bosättning också kunna ges
föräldrar och nära släktingar som är väsentligt beroende av den i
Sverige bosatta personen, s.k. sista länk-fall. Därutöver bör
regeringen efter förslag av statens invandrarverk fastställa en
planeringsram för bosättning av anhöriga utanför kärnfamiljen.
Utskottet anser också att de nuvarande riktlinjerna för
arbetskraftsinvandring visserligen inte bör ändras men bör kunna
få en mer flexibel och konjunkturanpassad tillämpning.
Det anförda bör med bifall till motion Sf605 yrkandena 1, 9 och
10 ges regeringen till känna.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
1. beträffande inriktningen av flyktingpolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf605 yrkandena
1, 9 och10 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. Flyktskäl m.m. (mom. 3)
Leif Bergdahl (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20 börjar
med "Utskottet vill" och på s. 21 slutar med "riksdagens
uttalande." bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion Sf630 är flykting- och invandrarfrågorna
av stor vikt för det svenska folket. Enligt utskottets mening
krävs helt nya attityder till dessa frågor. Flyktingpolitiken,
invandringens omfattning och konsekvenser och närbesläktade
frågor bör debatteras öppet, och öppen information bör ges kring
flyktingmottagning och flyktingars situation, ekonomiska villkor,
brottslighet m.m. Den senaste tidens förändringar i vår omvärld,
såsom situationen i Baltikum och Östeuropa, måste påverka vår
bedömning. Målet bör vara en realistisk flykting- och
invandringspolitik med klara riktlinjer och ramar, som når
bredast möjliga enighet. En bred parlamentarisk invandrar- och
flyktingpolitisk kommitté bör tillsättas. Kommittén bör få till
uppgift att debattera, utreda, analysera och föreslå ändringar i
lagstiftningen samt informera allmänheten i invandrar- och
flyktingfrågor. -- Det svenska flyktingmottagandet bör
koncentreras till sådana utlänningar som har allvarliga och
uppenbara skäl att fly från något, och en klar, entydig och
lättillämpad flyktingdefinition bör utarbetas som grundas på att
asyl endast skall ges åt sådana utlänningar.
Det anförda bör med bifall till motion Sf630 yrkandena 1, 2, 10
och 11 ges regeringen till känna.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
3. beträffande flyktskäl m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf630 yrkandena
1, 2, 10 och11 och med avslag på motionerna 1991/92:Sf604 och
1991/92:Sf622 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
3. Brottslighets betydelse vid asylprövning (mom. 9)
Leif Bergdahl (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar
med "I fråga om" och på s. 24 slutar med "7 avslås." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion Sf630 att
varken asyl eller medborgarskap skall beviljas brottslingar.
Detta bör ges regeringen till känna, och regeringen bör vidta de
åtgärder som föranleds av tillkännagivandet.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
9. beträffande brottslighets betydelse vid asylprövning
att riksdagen med bifall till motion
1991/92:Sf630 yrkande7 och med anledning av motion
1991/92:Sf620 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
4. Internationellt samarbete för att förebygga påtvingad
migration, internationella överenskommelser om skydd för
flyktingar och gemensam syn på återvandring (mom.10, 11 och 12)
Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik,
Nils-Olof Gustafsson, Maud Björnemalm och Widar Andersson
(allas) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar
med "Av regeringens" och slutar med "yrkande 11." bort ha
följande lydelse:
En internationell samsyn om behovet av en aktiv helhetspolitik
inom invandrings- och flyktingpolitikens område har vuxit fram
under senare tid. Behovet av ökad mellanstatlig samverkan är ändå
enligt utskottets uppfattning stort. Internationellt behövs en
inriktning av flykting- och migrationspolitiska insatser på
förebyggande åtgärder som motverkar de obalanser och brister som
tvingar människor att bryta upp, och Sverige bör verka för att
grundorsaker till flyktingströmmar och annan påtvingad migration
diskuteras mera öppet och strukturerat och för att målmedvetna
insatser vidtas inom FN:s ram och i andra internationella
organisationer. Utskottet vill framhålla att det internationella
engagemanget i flyktingfrågor på ett mera systematiskt och
målmedvetet sätt bör kopplas samman med andra frågor, såsom
strävan efter fred och säkerhet, arbete för mänskliga
rättigheter, livsmedelsförsörjning och miljövård. Regeringen bör
verka för att så sker. Vidare bör regeringen verka för att en
internationellt överenskommen reglering kommer till stånd av
skyddet för sådana personer som, utan att vara flyktingar enligt
Genèvekonventionen, är i behov av internationellt rättsligt
skydd. -- En viktig del av återvandringspolitiken måste enligt
utskottets mening vara att ge invandrare möjlighet att bevara och
utveckla sitt språk och sitt kulturarv samt att ge möjlighet till
utbildning som kan vara till nytta efter återvandringen. Det är
vidare nödvändigt att utveckla återvandringspolitiken i samarbete
med andra länder -- både hemländer och exilländer. Annars finns
det risk att återvändare från olika länder får helt olika
förutsättningar att klara hemkomsten. Regeringen bör därför även
verka för en internationellt gemensam syn på återvandring.
Det anförda bör med bifall till motion Sf605 yrkandena 2, 7 och
11 ges regeringen till känna.
dels att momenten 10--12 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
10. beträffande internationellt samarbete för att förebygga
påtvingad migration
att riksdagen med bifall till motion
1991/92:Sf605 yrkande2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
11. beträffande internationella överenskommelser om skydd för
flyktingar
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf605 yrkande 7
och med avslag på motion 1991/92:Sf619 yrkande2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. beträffande gemensam syn på återvandring
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf605 yrkande11
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Utvisning på grund av brott (mom. 28)
Leif Bergdahl (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar
med "Våldskommissionens betänkande" och slutar med "yrkande 6."
bort ha följande lydelse:
Personer som ägnar sig åt grov eller upprepad brottslighet bör
som framhålls i motion Sf630 utvisas i väsentligt större
omfattning än som sker för närvarande. Detta bör ges regeringen
till känna, och det bör ankomma på regeringen att vidta de
åtgärder som tillkännagivandet ger anledning till.
dels att moment 28 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
28. beträffande utvisning på grund av brott
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Sf622 yrkande
3 och 1991/92:Sf630 yrkande6, med anledning av motionerna
1991/92:Sf610 yrkandena 1 och 2 och 1991/92:Sf613 samt med avslag
på motion 1991/92:Sf610 yrkande 3 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
6. Snabbare behandling av asylärenden (mom. 40)
Leif Bergdahl (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54 börjar
med "Kritiken i" och slutar med "riksdagens uttalande." bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör som framhålls i motion Sf630
behandlingen av asylärenden kunna gå väsentligt snabbare än för
närvarande. Detta bör ges regeringen till känna, och regeringen
bör vidta de åtgärder som tillkännagivandet ger anledning till.
dels att moment 40 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
40. beträffande snabbare behandling av asylärenden
att riksdagen med bifall till motion
1991/92:Sf630 yrkande4 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
7. Flyktingars villkor (mom. 59)
Leif Bergdahl (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar
med "Enligt utskottets" och på s. 67 slutar med "yrkande 5." bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör ungdomar ha samma möjligheter
som invandrare att erövra en plats i samhället. I jämförelse med
flyktingar och andra invandrare bör således ungdomar inte
diskrimineras när det gäller att få arbete, utbildning och
bostad.
Vidare anser utskottet att flyktingar skall hjälpas in i
samhället på ett sådant sätt att den ekonomiska hjälpen i största
möjliga utsträckning ges som lån. En orsak till detta är att
bidrag både kan missbrukas och misstänkas för att missbrukas.
Särskilda lån och lånevillkor bör utformas för flyktingarna, och
lånen bör tecknas när asyl beviljats.
Det anförda bör ges regeringen till känna. Regeringen bör vidta
de åtgärder som tillkännagivandet ger anledning till.
dels att moment 59 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
59. beträffande flyktingars villkor
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Sf615 och
1991/92:Sf630 yrkande5 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Anslagen till Invandring m.m. (mom. 35)
Leif Bergdahl (nyd) anför:
Som anges i motion Sf632 bör flyktingpolitiken kunna
effektiviseras och kostnaderna minskas. I ett första skede anser
jag att en besparing på ca 500 milj.kr. bör kunna göras i
jämförelse med vad regeringen föreslagit för budgetåret 1992/93.
Eftersom jag inte kan överblicka i vad mån de olika anslagen inom
invandringsramen bör minskas har jag inget yrkande i fråga om
dessa anslag utan utgår från att regeringen beaktar möjligheterna
att göra den begärda besparingen inom de olika anslagen och
redovisar den för riksdagen.
2. Successivt ökad flyktingkvot (mom. 51)
Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik,
Nils-Olof Gustafsson, Maud Björnemalm och Widar Andersson
(allas) anför:
Vi anser att en generös kvot för organiserad överföring av
flyktingar bör vara ett centralt inslag i en aktiv
flyktingpolitik. Inom ramen för en sådan politik anser vi det
vara viktigt att Sverige dels är berett att öka sin egen
flyktingkvot, dels arbetar kraftfullt internationellt för att
andra länder ökar sina flyktingkvoter. Vi utgår från att
regeringen beaktar dessa behov inom det internationella
samarbetet, och vi har därför för närvarande inte anledning att
reservera oss i denna del.
3. Sysselsättning för asylsökande (mom. 58)
Leif Bergdahl (nyd) anför:
Som anförts i motion Sf630 bör asylsökande temporärt ges
möjlighet att arbeta under den tid de väntar på
uppehållstillstånd. Med hänsyn till att regeringen aviserat att
inom kort införa den möjligheten har jag nu inget yrkande i denna
del.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Beträffande grunderna för flyktingpolitiken (mom. 2) anser jag
att en rad grundläggande värderingar som humanism,
medmänsklighet, alla människors lika värde osv. prövas i samband
med förverkligandet av en generös och human flyktingpolitik.
Sådana värderingar får inte kompromissas bort för att en human
och generös flyktingpolitik innebär vissa administrativa
kostnader i initialskedet. Jag anser att bestämmelsen om
särskilda skäl att vägra krigsvägrare och de facto-flyktingar
asyl bör utgå ur utlänningslagen och att samma bestämmelse om att
asyl bör vägras endast om det föreligger synnerliga skäl som nu
gäller för konventionsflyktingar bör gälla även för krigsvägrare
och de facto-flyktingar. Bestämmelserna i 3kap. 4§
utlänningslagen bör ändras i enlighet härmed.
Beträffande asyl för homosexuella (mom. 5) anser jag det
orimligt att flyktingar med likartade skyddsbehov behandlas
olika. Utlänningslagens flyktingdefinition bör ändras så att även
homosexuella som flyr på grund av att de förföljs för sin
sexuella läggning omfattas av definitionen. Sverige bör också
verka för att Genèvekonventionens flyktingdefinition utvidgas på
motsvarande sätt.
Beträffande asyl för att undgå omskärelse (mom. 6) vill jag
framhålla att vid FN:s generalförsamling 1990 antogs ett tillägg
till Genèvekonventionen som innebar att flyktingstatus skulle
kunna grundas även på förföljelse på grund av tillhörighet till
annan social grupp än etnisk, religiös eller politisk. Den
utbredda stympningen av kvinnor genom omskärelse måste på olika
sätt motarbetas och uppmärksammas. Jag anser att de kvinnor som
söker asyl för sig själva eller sina små döttrar av rädsla för
att omskäras skall räknas in under det nya begreppet annan social
grupp och erhålla flyktingstatus.
Beträffande återsändande till första asylland (mom. 7) anser
jag att det är en humanitär plikt för Sverige att inte avvisa
barnfamiljer till krigsdrabbade områden. Sverige har genom att
ansluta sig till FN:s barnkonvention åtagit sig att till det
yttersta av sin förmåga säkerställa barns överlevnad och
utveckling.
Beträffande dokumentlöshet (mom. 8) vill jag framhålla att en
väsentlig orsak till denna är de intensiva ansträngningarna från
västeuropeiska stater att stänga ute asylsökande. Det faktum att
enskilda asylsökande tvingas följa anvisningar från
människosmugglare att göra sig av med handlingar får enligt min
mening inte användas som skäl att avvisa människor med verkliga
skyddsbehov. Jag anser vidare att bestämmelsen i
utlänningsförordningen om anteckning i resedokument och
främlingspass om oklar identitet strider mot Genèvekonventionen
och bör upphävas.
Beträffande internationella överenskommelser om flyktingskydd
(mom. 11) vill jag kritisera att flyktingpolitiken i de flesta
västeuropeiska länder för närvarande präglas av allt större
restriktivitet. Jag anser att all harmonisering med de nordiska
ländernas och EG:s medlemsstaters flyktingpolitik måste ske i
enlighet med de normer som ger de asylsökande det bästa skyddet
och att regeringen bör ta kontakt på statsministernivå med
regeringarna i de övriga nordiska länderna syftande till ett
gemensamt nordiskt initiativ till en alleuropeisk konferens med
uppgift att åstadkomma ett konventionsskydd för de
facto-flyktingar och krigsvägrare.
Beträffande redovisningen av svenskt deltagande i det
västeuropeiska samarbetet (mom. 14) vill jag framhålla att
samarbetet till största delen förlagts utanför formella EG-organ
för att undvika insyn från EG-parlamentet. Sverige har uttryckt
intresse för att delta i detta samarbete och har viktiga
internationella kontakter i dessa sammanhang.
Jag anser att det från demokratisk synpunkt är mycket angeläget
att regeringen ger riksdagen en samlad och fyllig redovisning av
Sveriges agerande i denna fråga.
Beträffande visering (mom. 16) vill jag ta mycket starkt
avstånd från att visumtvånget används för att hindra människor
från att fly från förtryck. Vidare vill jag i fråga om visering
för att besöka anhöriga i Sverige framhålla att det inte är
olagligt eller omoraliskt att inge en ansökan om permanent
uppehållstillstånd medan man vistas i Sverige på besöksvisering.
En sådan ansökan bör avgöras på normalt sätt med tillämpning av
gällande rätt. Invandrarverkets praxis beträffande visering för
bl.a. medborgare i Iran och Bangladesh, nämligen att de själva
får göra troligt att syftet med resan till Sverige är besök och
inget annat är inte acceptabel. Jag anser att riksdagen bör
uttala att de riktlinjer för besöksvisering som anges i
proposition 1983/84:144 alltjämt gäller. Besöksvisering bör
beviljas om det inte framstår som uppenbart att avsikten med
besöket är en annan, och i övriga fall bör besöksvisering
beviljas om det inte framstår som sannolikt att avsikten med
besöket är en annan än den uppgivna.
Beträffande asylnämnder (mom. 18) vill jag hänvisa till att
stark kritik under lång tid har framförts mot handläggningen av
tillståndsfrågor hos invandrarverket och polismyndigheter. Jag
anser därför att det nu bör inrättas asylnämnder i de fyra
regionerna som första prövningsinstans. Klara fall och
rutinärenden kan även i fortsättningen skötas av invandrarverket
eller annan utsedd myndighet, medan ärenden där det finns
oklarheter eller gäller utformningen av praxis bör handläggas av
en asylnämnd.
Beträffande förnyad ansökan om uppehållstillstånd (mom. 19)
anser jag att invandrarverkets praxis när det gäller bedömningen
av humanitära skäl för prövning av en sådan ansökan utmärks av
utomordentlig hårdhet. Ordalydelsen i 2kap. 5§ andra stycket
utlänningslagen bör därför ändras till att gälla då "det annars
finns starka humanitära skäl".
Beträffande förtroendeläkarinstitutet (mom. 20) anser jag att
det nuvarande systemet bör avvecklas.
Beträffande muntlig handläggning (mom. 21) vill jag peka på att
invandrarverket nästan alltid avslår yrkanden om sådan
handläggning. Detta är inte acceptabelt från
rättssäkerhetssynpunkt, och jag anser att rätten till muntlig
handläggning hos invandrarverket bör göras ovillkorlig både hos
invandrarverket och hos utlänningsnämnden.
Beträffande utredning om barns asylskäl (mom. 22) vill jag
anföra att, trots uttalanden i förarbetena till 1989 års
utlänningslag och bestämmelsen i barnkonventionen artikel 12,
barn nästan aldrig hörs i asylprocessen. Regeringen bör därför ge
invandrarverket i uppdrag att åstadkomma sådana
handläggningsrutiner att barns egna skäl i asylärenden alltid
utreds.
Beträffande beslutsmotivering (mom. 23) anser jag att
invandrarverkets beslutsmotiveringar trots ändringarna i
sekretesslagen i samband med 1989 års utlänningslag fortfarande
är mycket knapphändiga. Detta gör det omöjligt att bedöma
grunderna för ett avvisningsbeslut och är en avgörande brist från
rättssäkerhetssynpunkt. Jag anser därför att regeringen bör
överväga vilka åtgärder i form av författningsändringar eller
annat som kan behöva vidtas för att invandrarverket skall
motivera sina beslut i asylärenden tydligt.
Beträffande advokatjour (mom. 24) anser jag att inrättande av
en sådan jour för asylärenden där avvisning med omedelbar
verkställighet är aktuell vore av stor betydelse för att höja
rättssäkerheten. Diskussioner om inrättandet av en sådan
jourverksamhet har förts under relativt lång tid mellan
invandrarverket och Sveriges advokatsamfund. Bl.a. har
diskuterats en försöksverksamhet med en sådan jourverksamhet vid
utredningsslussen i Carlslund. Regeringen bör ge invandrarverket
i uppdrag att snarast inleda en sådan försöksverksamhet.
Beträffande åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism
(mom.32) och lagstiftning mot organiserad rasism (mom. 34)
anser jag dels att det i dag, samtidigt som det finns tydliga
tendenser till en ökad främlingsfientlighet bland ungdomar, är
ungdomar som går i främsta ledet i den antirasistiska kampen och
att därför antirasistiska organisationer bör beviljas medel ur
anslaget mot främlingsfientlighet och rasism, dels att det krävs
åtgärder som syftar till att öka informationen till det svenska
folket om invandringens historiska orsaker, klassmässiga aspekter
och inte minst samhällsekonomiska effekter, dels att Sverige
genom att ha underlåtit att lagstifta mot rasistiska
organisationer inte kan anses ha uppfyllt FN-konventionen om
avskaffande av alla former av rasdiskriminering.
Beträffande invandrarverkets roll (mom. 37) vill jag framhålla
att det är en väsentlig skillnad mellan hur verkets arbete skall
bedrivas enligt verksamhetsplaner och hur arbetet bedrivs i
verkligheten. Ett långt, mödosamt och tålmodigt uppbyggnadsarbete
vad gäller invandrarpolitiken håller på att raseras, samtidigt
som alarmerande rapporter talar om ökad brottslighet bland
invandrarungdomar och utländska medborgare och om
invandrarungdomars och andra generationens invandrares ökade
andel bland personer med psykiska och psykosomatiska problem.
Ansvaret för invandrarpolitiska åtgärder bör enligt min mening
ligga där frågorna primärt behandlas och inte på ett särskilt
statligt verk, och en utredning bör göras om arbetsfördelningen
mellan olika departement och statens invandrarverk. Jag anser
också att en fortsatt decentralisering av invandrarverkets
ansvarsområden är nödvändig och att hela ansvaret för olika
invandrarpolitiska sakfrågor bör överföras till de olika
sakdepartementen, och att en utredning bör tillsättas med uppgift
att lämna förslag om en partiell eller total avveckling av
invandrarverket. Vidare anser jag att utlännings- och
medborgarskapslagstiftningen bör överföras till
utrikesdepartementets ansvarsområde, vilket bör medföra att det
blir en säkrare bedömning i frågor om den politiska situationen i
olika länder och i bedömningar om brott mot mänskliga
rättigheter, barnkonventionen och andra internationella
konventioner.
Beträffande praxissammanställning (mom. 38) anser jag att den
sammanställning som invandrarverket hittills publicerat är helt
otillräcklig för att tillgodose de syften som uttalades i prop.
1983/84:144, dvs. att ge ledning och information om
lagstiftningens tillämpning till de asylsökande, deras ombud och
till massmedia och allmänheten. Jag anser därför att
invandrarverket bör ges i uppdrag att publicera en utförlig
praxisredovisning.
Beträffande ansvaret för flyktingförläggningar (mom. 43) anser
jag att de kommuner som tar emot flyktingar med
uppehållstillstånd har byggt upp en fungerande organisation och
därför skulle kunna ta emot även asylsökande under
utredningstiden. Fördelarna med detta är bl.a. att besluten
kommer närmare kommunens invånare, insynen i verksamheten blir
bättre, medverkan av ortens frivilligorganisationer kan stärkas
och tillfälliga arbetsmöjligheter eller meningsfulla
sysselsättningar kan organiseras samtidigt som
rationaliseringsvinster skulle kunna skapas. Möjligheterna för
kommunerna att mot ekonomisk ersättning även sköta
förläggningsverksamheten under de asylsökandes utredningstid bör
därför skyndsamt utredas.
Beträffande hemförsäkring för asylsökande (mom. 44) vill jag
framhålla att asylsökande ofta befinner sig i en mycket svår
situation när de anländer till Sverige. Det är inte rimligt att
de själva skall lösa frågan om försäkring för sin egendom. Normen
för asylbidrag är fastställd utan hänsyn till kostnader för
hemförsäkring. Den lämpligaste lösningen är enligt min
uppfattning att invandrarverket tecknar en kollektiv försäkring
för alla asylsökande.
Beträffande hälso- och sjukvård (mom. 45) vill jag framhålla
att sjukvården på förläggningarna är av ojämn kvalitet.
Möjligheterna för flyktingbarn som hamnar i svåra kriser under
väntetiden är små eller obefintliga. Flyktingar är ofta att
jämställa med katastrofoffer. Det första mottagandet är av
avgörande vikt, och eftersom det är svårt att reparera misstag
som begås då, bör nyanlända flyktingar få den bästa sjukvård vi
kan frambringa.
Beträffande tortyrskador (mom. 46) anser jag det nödvändigt att
medel anslås för ett centrum på nationell nivå för
diagnostisering och dokumentation av tortyrskador, förslagsvis
med anknytning till Karolinska sjukhuset och invandrarverkets
utredningsslussar. För ändamålet bör anslås 25 milj.kr.
Beträffande stöd till invandrarorganisationer m.m. (mom.47)
anser jag att regeringen bör lägga fram förslag till åtgärder för
att starta ett socialt stödprojekt för invandrarungdom. Resurser
för ett sådant projekt bör ställas till kommunernas förfogande.
Projektet bör organiseras så att invandrare anställs för att
arbeta inom sin egen nations- och språkgrupp. Arbetet bör bygga
på uppsökande verksamhet men bör ges en fast bas i form av
lokalutrymmen i invandrartäta bostadsområden. Stor frihet bör
också gälla verksamhetens konkreta utformning för att den skall
kunna anpassas till skilda förhållanden. Vidare anser jag att
invandrarorganisationerna med tillräckligt stöd från det svenska
samhället kan göra viktiga insatser för barn, ungdomar och
kvinnor i de egna grupperna och att de områden som anslagsmässigt
bör prioriteras inom invandrarpolitiken bl.a. är stödet till
invandrarorganisationernas kulturella verksamhet, stöd till
verksamhet bland invandrarkvinnor och stöd till vissa avgränsade
projekt.
Beträffande stöd till återvandrare (mom. 49) anser jag det
viktigt att svenska frivilligorganisationer ges ekonomiska
förutsättningar att lämna rådgivning och stöd åt flyktingar som
planerar att återvandra. 1milj.kr. bör anslås till detta
ändamål. Därutöver bör anslås förslagsvis 0,5milj.kr. per år
under en treårsperiod för att stödja den verksamhet som
återvandrare i Chile organiserat i Santiago och Valparaiso och
som syftar till hjälp till självhjälp för återvandrare.
Beträffande överföring av flyktingar m.m. (mom. 52) anser jag
att flyktingkvoten bör ökas till 3000 personer och att
ytterligare 4milj.kr. bör anslås till ändamålet för budgetåret
1992/93.
Beträffande särskild flyktingkvot (mom. 53) vill jag framhålla
att levnadsvillkoren i de tre lägren för kurdiska flyktingar i
Turkiet stadigt har försämrats, bl.a. vad gäller matransoner och
sjukvård, och att dödligheten bland barnen är hög. Med hänvisning
till det beslut som riksdagen fattade under våren 1991 att
tillfälligt öka flyktingkvoten med 1250 personer, i första hand
kurder från Irak, anser jag att en ny uttagningsdelegation bör
sändas till lägren i Turkiet för att ta ut särskilt
hjälpbehövande -- barn, gamla, sjuka och handikappade.
Beträffande svenskundervisning m.m. (mom. 56) anser jag det
nödvändigt att samhället tillhandahåller svenskundervisning,
yrkesutbildning och lämplig praktik på sådana ekonomiska villkor
att var och en kan delta och att kvalifikationer, förvärvade i
Sverige eller utomlands, skall accepteras av arbetsgivare utifrån
kvalifikationernas faktiska värde.
Beträffande statsbidrag till invandrartidningar (mom. 60) anser
jag att regeringen bör få i uppdrag att undersöka på vilket sätt
man kan förändra reglerna så att den nuvarande monopolsituationen
bryts och mångfald och konkurrens skapas och även andra än
stiftelsen kan komma i fråga för statsbidrag. Enligt min mening
kan då flera bra invandrartidningar produceras för samma kostnad.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
2, 5--8, 11, 14, 16, 18--24, 32, 34, 37, 38, 43--47, 49, 52, 53,
56 och 60 borde ha hemställt:
2. beträffande grunder för flyktingpolitiken m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkandena 1
och5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
5. beträffande asyl för homosexuella
att riksdagen med bifall till motionerna
1991/92:L415 yrkande 5 och 1991/92:So292 yrkande5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. beträffande asyl för att undgå omskärelse
att riksdagen med bifall till motion
1991/92:Sf627 yrkande2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
7. beträffande återsändande till första asylland m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkandena 6
och7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
8. beträffande dokumentlöshet
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkandena 8
och22 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
11. beträffande internationella överenskommelser om skydd för
flyktingar
att riksdagen med bifall till motion
1991/92:Sf619 yrkande2 och med avslag på motion 1991/92:Sf605
yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
14. beträffande redovisning av svenskt deltagande i
västeuropeiskt samarbete
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande23
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. beträffande visering
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkandena
24 och25 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
18. beträffande inrättande av asylnämnder
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf612 yrkande 2
och med anledning av motion 1991/92:Sf628 yrkande2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. beträffande förnyad ansökan om uppehållstillstånd
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande20
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. beträffande förtroendeläkarinstitutet
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande21
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. beträffande muntlig handläggning
att riksdagen med bifall till motion
1991/92:Sf619 yrkande9 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
22. beträffande utredning om barns asylskäl
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande17
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. beträffande beslutsmotivering
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande11
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
24. beträffande advokatjour
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande12
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
32. beträffande disposition av medel mot främlingsfientlighet
m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:So270 yrkande 7
och 1990/91:K247 yrkande 1, och med avslag på motionerna
1991/92:Sf618, 1991/92:Sf623, 1991/92:Sf628 yrkandena 4, 5 och 7
och 1990/91:K247 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
34. beträffande lagstiftning mot organiserad rasism
att riksdagen med bifall till motion
1991/92:Sf606 yrkande3 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
37. beträffande invandrarverkets roll m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Sf612
yrkandena 3 och 5 och 1991/92:Sf629 yrkande1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
38. beträffande praxissammanställning
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
43. beträffande ansvaret för flyktingförläggningar
att riksdagen med bifall till motion
1991/92:Sf612 yrkande1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
44. beträffande hemförsäkring för asylsökande
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande27
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
45. beträffande hälso- och sjukvård
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande18
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
46. beträffande tortyrskador
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande28
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört, dels till ett nytt anslag Åtgärder för diagnostisering
och behandling av tortyrskadade asylsökande anvisar ett
reservationsanslag på 25000000 kr.,
47. beträffande stöd till invandrarorganisationer m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf629 yrkandena 2
och3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
49. beträffande stödprojekt för återvandrare
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande30
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört, dels till ett nytt anslag Stödprojekt för
återvandrare anvisar ett reservationsanslag på 1500000 kr.,
52. beträffande medelsanvisning till överföring av
flyktingar m.m.
att riksdagen med anledning av proposition 1991/92:100 och med
bifall till motion 1991/92:Sf619 yrkande 26 dels som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels till
Överföring av flyktingar m.m. för budgetåret 1992/93 anvisar
ett förslagsanslag på 26500000 kr.,
53. beträffande särskild flyktingkvot
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Sf17 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
56. beträffande svenskundervisning m.m.
att riksdagen med bifall till motion
1991/92:Sf629 yrkande4 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
60. beträffande regler om statsbidrag till
invandrartidningar
att riksdagen med bifall till motion
1991/92:Sf612 yrkande4 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
Bilaga
Offentlig utfrågning i socialförsäkringsutskottet om
främlingsfientlighet och rasism
Tisdagen den 25 februari 1992
Till utfrågningen har inbjudits företrädare för ett flertal
myndigheter och organisationer, vilka framgår av underbilaga 1.
I utfrågningen har deltagit ledamöter och suppleanter i
socialförsäkringsutskottet, se underbilaga 2.
Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid
utfrågningen.
Avd. 1
Forskningsrön om etniska relationer och etniska konflikter i
Sverige
Ordföranden: Mina damer och herrar! Jag ber att få hälsa
er alla hjärtligt välkomna hit. Det gäller såväl våra inledande
talare som övriga deltagare.
Frågor om flyktingfientlighet och rasism har, tyvärr, blivit
allt vanligare i vårt land. Det är därför ganska naturligt att
det utskott som handlägger flykting- och invandrarfrågorna
anordnar en offentlig utskottsutfrågning i detta mycket
angelägna ärende.
Tonvikten kommer att ligga på forskning och erfarenheter av
invandrarnas situation när de kommer till vårt land. Tidigare
har vi kanske mest handlagt asylfrågor. Men det är minst lika
viktigt att vi vet hur invandrarna behandlas och hur de har det
när de väl kommit till Sverige.
Planeringen för den här dagen är sådan att utfrågningen har
delats upp på tre olika avsnitt -- avdelningarna 1, 2 och 3.
Den första avdelningen gäller forskningsrön, etniska
relationer och etniska konflikter i Sverige. Den andra
avdelningen handlar om hur rasism och rasistiska organisationer
skall motverkas. På eftermiddagen tas den tredje avdelningen
upp, som handlar om hur olika invandrargrupper upplever sin
situation och om vad som kan göras för att motsättningar skall
kunna undvikas.
Efter första passet har vi 15 minuters rast. Då får ni
tillfälle att t.ex. leta upp en kaffeautomat eller besöka
riksdagens kafé. Lunchpaus blir det mellan kl. 12.30 och kl.
13.30. Utfrågningen beräknas vara avslutad omkring kl. 15.00.
Hela utfrågningen kommer att dokumenteras. Hela dagen har vi
stenografer med oss här. Jag ber att få hälsa nu sittande
stenograf välkommen hit. Stenograferna vill gärna ha manus om
sådant finns. Men de är vana vid att uppta de mest skilda
anföranden i detta hus.
Utskriften kommer efter tryckning att bifogas till det
betänkande som socialförsäkringsutskottet avger i flykting- och
invandrarfrågorna under vårsessionen.
Vid min sida har jag vice ordföranden Doris Håvik och
kanslichefen Siv Helmer, som förhoppningsvis ser när ni har
frågor på hjärtat. Jag återkommer senare till den saken.
Så ber jag att särskilt få välkomna Charles Westin från
centrum för invandrarforskning vid Stockholms universitet samt
Karin Edenhammar och Benny Marcel från Rädda barnen. Jag vet att
ni gärna vill uppträda tillsammans. Charles Westin får först
ordet för ett inledande anförande. Våra inledningstalare kommer
att ha 10--15-minutersanföranden. Därefter blir det tillfälle
att ställa frågor. Var så god, Charles Westin!
Charles Westin: Jag skall prata litet grand om
forskningsrön rörande etniska relationer och etniska konflikter
i Sverige -- ett ämne som under väldigt många år har varit
centralt just när det gäller forskningen kring invandringen i
Sverige.
Jag går tillbaka i historien, till slutet av 60-talet då
invandrarutredningen tillsattes. En central fråga bland många
andra var just frågan om relationerna mellan svenskar och
invandrare. Fanns det en risk i Sverige för att sådana
motsättningar skulle uppstå mellan värdbefolkningen, dvs.
svenskarna, och invandrarna som kunnat noteras i vissa andra
invandringsländer? I färskt minne fanns kravallerna, problemen
och motsättningarna i de svartas ghetton i USA:s storstäder.
En undersökning som invandrarutredningen lät göra gällde en
studie av svenska folkets attityder och inställning till
invandrare. Denna undersökning gjordes 1969. Några år senare
rapporterades den av Arne Trankell, som var professor vid
pedagogiska institutionen. Av den här undersökningen framgick
att människor med låg utbildning och folk med liten erfarenhet
av utlandsresor eller personer tillhörande arbetarklassen och
äldre personer hade en mera negativ inställning till invandrarna
än vad välutbildade och välbärgade personer med erfarenhet av
utlandsresor och med många kontakter med invandrare hade.
Om vi går framåt i tiden, fram till slutet av 70-talet, finner
vi att återkommande frågor i samhället rörde just relationerna
mellan svenskar och invandrare. Det fanns rapporter om att
invandrare diskriminerades. I Södertälje förekom slagsmål med
svenska och assyriska ungdomar inblandade. I den vevan
tillsattes diskrimineringsutredningen, som gjorde flera olika
undersökningar just för att studera förekomsten av
diskriminering. Dessutom förekom ett arbete rörande
lagstiftningen på det här området. Bl.a. genomfördes en ny
attitydundersökning med delvis samma frågor. Tvärtemot vad alla
väntade sig visade den undersökningen att inställningen till
invandrare hade blivit avsevärt mycket positivare. Det var en
väldigt stor överraskning, därför att man i samhället -- bland
opinionsbildare, hos massmedia och hos myndigheter -- nog var
ganska säker på att inställningen skulle ha blivit negativare,
att relationerna skulle ha försämrats.
När de här resultaten presenterades vid en presskonferens
trodde journalisterna inte på resultaten. Inte heller
rapporterade journalisterna särskilt mycket om resultaten. På
något sätt saknades intresset.
Litet senare, i mitten av 80-talet, dök ånyo uppfattningen upp
att rasismen var på framväxt i Sverige, att motsättningarna
ökade och att det fanns en mängd tecken på att problemen hade
tilltagit i fråga om relationerna mellan svenskar och
invandrare.
1987 gjordes också en undersökning, finansierad av
delegationen för invandrarforskning vid
arbetsmarknadsdepartementet och invandrarverket. Den
undersökningen visade att inställningen till invandrare inte
hade försämrats hos svenska folket. Tvärtom var inställningen i
stora drag ganska välvillig. Förbättringen var inte lika
påtaglig, stor, som vid vår mätning 1981. Å andra sidan var
perioden mellan mätningarna kortare.
Vad den undersökning som gjordes 1987 visade var
förskjutningar hos befolkningen. Yngre personer stod nämligen
för en något negativare inställning än tidigare. Det var en
obehaglig upptäckt och en riskfaktor. Ytterligare en kommission,
kommissionen mot främlingsfientlighet och rasism, tyckte att det
var viktigt att följa upp detta och att studera litet närmare
just den svenska ungdomens inställning i invandrarfrågorna. Av
den anledningen genomfördes en undersökning 1990 under ledning
av Anders Lange och mig. Första rapporten från denna kommer
nästa vecka. En del resultat har redan presenterats i en artikel
och har alltså figurerat i pressen. Den här undersökningen, med
delvis samma frågor och som därmed möjliggör jämförelser med
tidigare undersökningar, visar väldigt tydligt beträffande
frågor som rör mottagandet av flyktingar och invandring till
samhället samt vissa frågor som gäller aktuella debatter --
invandrares brottslighet och bostadsfrågorna exempelvis -- att
svarande i åldern 16--21 år har en avsevärt mera negativ
inställning än tidigare undersökningar visat att ungdomar har.
Det råder nog inget tvivel om att det har skett en
förskjutning, en förändring, bland ungdomarna. Det handlar då
inte främst om att människor har ändrat åsikter, utan det
handlar mera om att nytillkomna ungdomsgrupper, nya
ungdomsväljare -- för att använda politiska termer -- har andra
synpunkter i dessa frågor än de har som är litet äldre.
Vad beror då detta på? Vi är ganska så övertygade om att det
inte beror på mätproblem eller mätfel. Dessa kan svara för en
del av förändringen, men inte för hela förändringen. Det handlar
faktiskt om en ganska stor förändring just när det gäller
invandringen.
Jag skall fatta mig kort men vill ändå framhålla att jag tror
att man måste syna de här resultaten litet närmare. Väldigt
klart är att det är unga pojkar som står för den här
förändringen. Unga flickor däremot uttrycker sig inte negativt.
Det är alltså pojkar, unga män, som står för den här
förändringen. Det är något nytt jämfört med tidigare
undersökningar där vi inte har noterat könsskillnader. Vad beror
detta på? Själv tror jag att det finns väldigt många orsaker.
Det är svårt att peka ut en faktor som i sig förklarar allt.
Självfallet måste väl ungdomsfrågorna sättas i centrum. Under
den senaste tiden har det ju varit en konjunkturnedgång,
arbetslöshet osv. Så var det inte 1990, i varje fall inte i
samma utsträckning som nu. Jag menar ändå att ungdomsfrågorna
måste stå i centrum av debatten. På något sätt har nämligen
dessa frågor hamnat i bakvatten. Ungdomar drabbas kanske av
arbetslöshet i större utsträckning än medelålders människor gör
osv. Ungdomarna konkurrerar dessutom faktiskt med nyanlända
flyktingar och invandrare om jobb, bostäder och vissa andra
knappa resurser. Det här finns med någonstans i bakgrunden. Jag
tror att det är viktigt att ungdomsfrågorna kommer mera i
politikens centrum, om detta är möjligt.
Just när det gäller pojkar tror jag att vi också måste vara
medvetna om vilka åldrar det är fråga om, dvs. de övre tonåren.
Det kan gälla unga killar i 20-årsåldern. Här handlar det också
om konkurrensen om tillgängliga flickor. Vi kan inte bortse från
aspekten att svenska pojkar konkurrerar med invandrarpojkar om
tillgängliga flickor. I huvudsak är det då fråga om svenska och
finska flickor. Men det kan också gälla nordiska flickor. Jag
säger inte att detta är hela förklaringen. Det är dock en sak
som måste tas med i beräkningen.
Sedan finns det, naturligtvis, en rad andra saker, såsom
ungdomskulturen osv., som vi bör titta mera på, diskutera och
vara vaksamma på. Vi bör vara öppna för det som finns i fråga om
dagens ungdomskultur. Om man tänker efter finns det faktiskt
rätt mycket våld i det avseendet. Jag tror att allt detta måste
ses i relation till läktarvåldet, fotbollsvåldet etc. Det här
är en bit av dagens ungdomskultur. Naturligtvis är det kanske
bara en ytterst liten minoritet som ägnar sig åt dessa saker.
Självfallet är ju en majoritet av ungdomarna både solidariska
och välanpassade. En majoritet tar alltså avstånd från nämnda
företeelser. Men det finns ändå en minoritet som kanske så att
säga anger tonläget i olika sammanhang. I populärkulturen samt i
videofilmer och andra filmer förekommer, dess värre, mycket våld
i dag.
Jag påstår dock inte att det våld som finns där är orsaken
till de negativa attityderna. Man måste nämligen sätta in det
här i ett större sammanhang.
Av nämnda undersökning framgår också att ungdomar som ägnar
sig mycket åt videotittande -- särskilt gäller det då den typ av
actionfilmer, karatefilmer o.d. som innehåller mycket våld --
utan någon som helst jämförelse visar upp de mest negativa
attityderna till invandrarna. Men det går naturligtvis inte att
säga vad som är orsak till vad. Allt detta ingår i ett
sammanhang.
Sedan är det självfallet oerhört viktigt hur samhället och
opinionsbildare tolkar det hela och vilka budskap samhället ger
när det gäller inställningen till invandrare. Jag tänker då på
hur vi behandlar flyktingar och hur vi ser på dem.
Unga människor är mera lyhörda för förändringar, mode och
gångbara attityder. De håller ju på att skaffa sig en
vuxenidentitet med allt vad det innebär av grundläggande
värderingar, politiska ställningstaganden etc.
Därför är det viktigt att opinionsbildarna
-- regering, riksdag och myndigheter är oerhört centrala
opinionsbildare -- måste vara väldigt klara över vilka normer
som gäller i samhället. Det handlar om vilka budskap det är som
utgår från samhällets topp. Normer måste fastställas som säger
hur vi behandlar människor i vårt samhälle. Om det finns minsta
tvekan i det avseendet kan det, tror jag, få olyckliga
konsekvenser. I något sammanhang har jag nämnt att beslutet i
december 1989 om att begränsa flyktinginvandringen var
olyckligt. Det var inte själva budskapet som det var fel på --
förmodligen var det som gjordes helt nödvändigt i då rådande
situation. Däremot handlar det om det sätt på vilket det hela
presenterades.
Mot bakgrund av de uttalanden som förekom i samband med
folkomröstningen i Sjöbo något år tidigare rådde en sorts
oklarhet. Det var ett slags dubbla budskap. Jag tror att det var
olyckligt. Naturligtvis har det utnyttjats av de krafter i
samhället som vill verka mot invandrare och flyktingar.
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag gärna svarar på
eventuella frågor.
Benny Marcel: Vi från Rädda barnen som är med här i dag är
förstås glada över att vi får delta i den här utfrågningen om en
så viktig fråga som den om främlingsfientlighet och rasism.
Vi tänkte också dela med oss av våra erfarenheter och
funderingar kring den här frågan. Vi börjar med att citera
Gunnar Alsmark, fil.dr i etnologi vid Lunds universitet:
Någon har sagt att Sverige är ett litet land med plats för
bara en åsikt åt gången. Det är fyndigt och elakt men inte helt
sant. Två åsikter skall det vara -- en för och en emot.
Åtminstone tycks det vara så när det gäller vår inställning till
invandrare och flyktingar. Ämnet har på något märkligt sätt
polariserat det svenska folket. Antingen är man för eller så
är man emot. En sådan syn skapar lätt ett vi och de,
ett de rättrogna kontra de förtappade. Men om allt tal
om tolerans och förståelse skall nå högre än retorikens
förnumstiga nivå är det viktigt att i stället fråga sig: I vilka
sammanhang och på vilket sätt är jag en med- eller motmänniska?
Gunnar Alsmark menar att motsättningarna snarare finns inom
oss än mellan olika människor.
Så ytterligare ett citat från en annan bok som kom ut för
några år sedan och som har titeln Blandsverige:
Hoppas man att 20 års massiv invandring av utländska arbetare
och flyktingar från jordens alla hörn skall upplevas som något
enbart positivt då blir man säkert besviken. Har man däremot en
mera realistisk förväntan på svenskarnas bemötande av främlingar
så blir bilden inte lika mörk. Visst finns det fientlighet,
förföljelse, kyla och ointresse, det är dokumenterat. Men om man
vill så kan man ju också se svenskar och invandrare mötas i en
mängd olika sammanhang under vänskapliga former, på
arbetsplatser, daghem, i skolor, på idrottsplatser, i
föreningar. Men det är inte Sörgårdar -- svenskarna är inte
världens hjärtligaste och spontant gästfriaste folk. Men vi har
hamnat i ett "blandland" på kort tid och utan större träning i
att i social samvaro hantera stora kulturella skillnader.
Vad vi kortfattat vill försöka förmedla här är detta med att
våga möta människan och barnet, som är i fokus för oss. Det
etniska mötet väljer vi att kalla detta möte. Det gäller att
kreativt kunna använda den historia och berättelse som växer
fram vid det mötet.
I arbetet för barn från olika kulturer är det nödvändigt att
ständigt jämföra och utbyta erfarenheter. Endast då en dialog
kommit till stånd kan vi i egentlig mening säga att vi börjar
förstå vår medmänniskas situation. Ibland är det svårt att se
varats villkor för ett barn med flyktingbakgrund. Ändå måste vi
fråga oss om verkligheten för ett barn är vad vi tycker oss se.
I vår iver att hjälpa och stödja samt förstå ett barns
verklighet och behov identifierar vi oss ofta i låsta och
färdiga program.
Genom ett alltför ensidigt synsätt finns dock risken att vi
hindrar barnets och våra egna möjligheter till det oväntade
mötet -- det som är paradoxalt, oregelmässigt, riskfyllt,
improviserat och unikt. Det etniska mötet kan också visa oss
vägen till barnets eget liv. Först då, tror vi, kan vi få en ny
kunskap som leder människan framåt.
Karin Edenhammar: Benny och jag representerar inte
forskningen. Snarare representerar vi opinionsbildning. Det är
dock viktigt för oss att utgå från forskning. Vår uppgift är ju
i viss mån att försöka ta del av forskningen, att göra den
begriplig och att föra ut den till dem som möter barnen. Det är
ju våra barn som möter de allra flesta människor som har en
annan etnisk bakgrund än den vi själva har. Vi vuxna möter ju
inte dessa människor. Hur många av er här gör det dagligen?
Ungarna på dagis och i skolan gör det däremot.
Därför skulle jag vilja fokusera på barnen. Det gäller således
min yrkeskunskap, eftersom jag är psykolog med intresse för
förutsättningarna för barns utveckling i tidiga år.
Jag skulle också vilja säga något om Charles Westins
undersökning. Jag har kontakt med en psykolog i Bergen som
nyligen har gjort en enkätundersökning bland ungdomar på
högstadiet och gymnasiet. Enkätundersökningen omfattar 1000
ungdomar i Bergen. De resultat som framkommit stämmer
synnerligen väl överens med vad Charles här har redovisat. Man
kan alltså se en ökad främlingsfientlighet bland de unga. Vidare
framgår skillnader mellan pojkars och flickors syn på kamrater
som kommer från andra kulturer.
Fördomar grundas tidigt i en människas liv. Vi har hitintills
talat om ungdomarna. Men de värderingar som vi bär med oss har
vi fått tidigt i livet. Och vad är det då som påverkar våra
värderingar, vår personlighetsutveckling? Det finns en känd
psykolog i Danmark som heter Steen Larsen. Han säger: Ett barn
föds som ett halvfabrikat. Kulturen och de sociala
omständigheterna gör resten.
Hur vi möter våra barn till vardags är erhört viktigt. Hur vi
formar barnomsorg och möjligheter för föräldrar att vara med
sina barn och hur vi formar skolan samt den utbildning och
information som vi ger de människor som möter barnen är det
viktiga. Beslut som fattas i det här huset har oerhört stor
betydelse för den status, det värde, som vi ger barnen.
Synen på barn har förändrats under de senaste tio åren. Vi vet
nu mycket mer om hur barn utvecklas. Dessutom vet vi att de
första åren är av stor betydelse.
Hur fördomar utvecklas har också med barns mentala och
känslomässiga utveckling att göra. Förskolebarnet är av sig
självt så att säga fördomsfullt, och då i den bemärkelsen att
det befinner sig på en utvecklingsnivå som gör att det inte kan
tänka flexibelt. Barnet ställer konkreta frågor och gör konkreta
påståenden: Varför är den svart? Varför har den inga ben? Den
sortens frågor ställer barn till oss. Vi måste möta de här
frågorna på samma konkreta och respektfulla sätt. Vi får inte
moralisera över att barn ser på andra människor på det här
sättet.
Barn som är i sjuårsåldern eller litet äldre börjar kunna
tänka flexibelt. De kan göra bedömningar och skilja mellan det
yttre och det inre -- dvs. de kan börja ha en medkänsla för
andra människor och leva sig in i hur andra människor har det.
De kan alltså se mera till de inre likheterna än till de yttre
olikheterna. Vi måste uppmuntra barnen att ha denna flexibilitet
i sitt tänkande, så att de märker att människor kan se olika ut
och att de kan bete sig olika. Men på många sätt är vi lika och
har samma behov och rättigheter.
Detta har vi stöd för i FN:s konvention om barnets
rättigheter, som verkligen försöker lyfta fram barnets bästa och
barnets rätt att inte bli diskriminerat.
Vi skulle kunna tala mycket om konventionen och dess
betydelse. Men jag tror inte att det finns tid för den just nu.
Avslutningsvis skulle jag vilja fokusera debatten till det som
kallas för: godhetsutvecklingen. Jag tycker att det är alldeles
utmärkt att vi uppmärksammar de övergrepp och kränkningar som
förekommit när det gäller människor som kommit till Sverige och
som har en annan bakgrund än vi. Vi måste göra manifestationer
och "statements" och visa att vi tar avstånd från det som
händer. Men, vi måste också fundera på om det går att uppfostra
människor till godhet. Skall vi alltså inte försöka fundera
också på detta med godhetsfostran?
På samma sätt som barn föds med möjligheter att utveckla
fördomar, på samma sätt har vi möjligheter att utveckla godhet
och empati för andra människor. Men det behövs stöd för detta.
Det är ingenting som går av sig självt. Barnen behöver stödjas i
utvecklingen av inlevelseförmågan och i förmågan att utveckla
vänskap mellan barn. Hur mycket uppskattar vi och bekräftar
barns vänskap? Jag tycker att det är litet. De behöver förmågan
att kunna bli vän med och förstå andra.
Om man är vän med en människa från en annan kultur, betraktar
man inte denna person som någon som är främmande, utan man
betraktar denna person som en människa. Det yttre spelar inte så
stor roll.
Det borde kanske vara en offentlig utfrågning om hur
godhetsutveckling och empatiutveckling ser ut.
Ordföranden: Tack för det. Det kanske kan bli föremål för
nästa utfrågning.
Benny Marcel: Jag skulle vilja förstärka vad Karin
Edenhammar sade med en kort illustration. Jag tänkte att det
skulle passa bra att göra denna illustration i detta hus, just
för att komma nära verkligheten.
Jag har i några år arbetat med lokalt flyktingmottagande och
rest runt i landets alla mindre kommuner där flyktingar har
tagits emot. På några av dessa ställen har det funnits liten
erfarenhet omkring flyktinginvandring. Det är när man kommer
nära människors liv -- precis som Karin Edenhammar beskrev --
som det finns en möjlighet att bemöta dem och ge dem svar.
Godheten och empatin, som är ett ganska nytt forskningsområde,
blir tydlig hos barn.
Jag var på en liten ort i Dalarna. Spaltkilometrar hade
skrivits i press om allt förfärligt som skulle hända, t.ex.
brottslighet och vad som kunde hända flickorna osv. Det här var
en "smitta". Jag tänkte att det var tur att dessa flyktingar
inte kunde förstå vad som skrevs i tidningarna i denna kommun.
Där skulle ske samlingar och manifestationer, och alla hade de
förstås goda intentioner. Där fanns representanter från
frivilligorganisationer, kommunen och kyrkan. Alla skulle tala
om den stora flyktinginvandringen. I själva verket var det tre
personer som skulle komma till orten.
Där fanns också en representant från högstadiet. Han hette
Erik. Han frågade spontant och på sitt sätt: "Är det du som
skall hålla i negerinformationen?" Det sades på brett dalmål.
Jag kände att ett sådant argument går att bemöta. Det är inte
fråga om en fördom, utan det är något som det går att svara på.
Vad som är svårt är att tränga in i människors sätt att försvara
sig genom att säga ja, hålla med, och vara rörande ense i en
fråga, för att sedan i själva verket göra ett helt annat
ställningstagande, privat.
Vi måste privat och kollektivt göra ett starkt
ställningstagande. Det är lika viktigt att stödja vänskap mellan
människor som att avslöja rasism och främlingsfientlighet.
Ordföranden: Inledningen har förvisso innehållit många
tänkvärda saker. Jag är övertygad om att här finns många frågor
och tyckanden.
Maud Björnemalm (s): Jag skulle vilja ställa en fråga till
Charles Westin. Du sade att det omkring 1981 hade skett en
förskjutning av uppfattningen. Förskjutningen har hela tiden
förstärkts. Det kunde konstateras 1991. Det var främst bland
ungdomarna. Jag uppfattade inte riktigt om ni hade tittat litet
närmare på orsakerna till förskjutningen.
Charles Westin: Det var inte fråga om en förskjutning från
1981 utan från 1987, sex år senare. Det gällde en undersökning
bland ungdomar. Undersökningen skulle visa på en fördjupad
analys av ungdomars attityder, men också försöka finna möjliga
förklaringar till varför den nytillkomna ungdomsgenerationen ser
mer negativt på invandringen än tidigare generationer.
Karin Israelsson (c): Beskedet om forskningen var
intressant. Det gällde även sammanställningen från Rädda barnen.
Går det att tro att nästa generation skall bli litet mera
tolerant, som har vuxit upp med dessa täta kontakter med
människor som ser annorlunda ut? Finns det något hopp för
framtiden?
Finns det någon skillnad mellan ungdomar i små kommuner och
stora kommuner? Varierar inställningen, eller är den lika över
hela landet?
Charles Westin: Jag kan svara på en del av frågan.
Jag tror att det finns hopp om att ungdomar även i framtiden
kommer att vara positivt inställda. Det handlar om hur vi
reagerar på det som har hänt, attentat och attacker mot
flyktingförläggningar osv.
Frågor som rör relationer mellan människor -- i det här fallet
mellan svenskar och invandrare -- berör grundläggande
värderingar. Det handlar om medmänsklighet och solidaritet. Det
är viktigt att påverka och nå ungdomen, när det gäller sådana
värderingar. När man har nått upp till 20--25-årsåldern och har
en negativ uppfattning om andra människor i samhället, t.ex.
invandrare, ändrar man inte så lätt uppfattning. Man är inte
mottaglig för sakargument. Det hela ligger mycket djupare.
Därför är det viktigt att nå barn och ungdomar i dessa frågor.
Det är viktigt och fint att dessa solidaritetsaktioner har
kommit till stånd. Det är också ett sätt för oss i det här
samhället att visa att vi inte accepterar negativa, intoleranta
uppfattningar om människor som kommer till Sverige.
Där fanns visst någon ytterligare fråga?
Karin Israelsson (c): Den gällde skillnaden mellan små och
stora kommuner.
Charles Westin: I den senaste ungdomsundersökningen har vi
inte funnit att det finns så stora skillnader. Men det beror på
att den är begränsad till fyra kommuner. Tidigare undersökningar
visar att det finns en stor skillnad mellan storstäder, större
städer och små kommuner på landsbygden. Det måste tillskrivas
det faktum att människor som tidigare bodde på landsbygden hade
egentligen litet kontakt med Sverige som ett mångkulturellt
samhälle, t.ex. med invandrare.
Informationen kommer huvudsakligen från massmedias
beskrivningar. Men det utgör en annan fråga som vi kanske kan ta
upp i något annat sammanhang. Bilden som förmedlas av massmedia
tenderar att fokuseras på negativa händelser som våld och
konflikter. Däremot finns det mindre utrymme för positiva
händelser, solidaritetsaktioner osv. Massmedias bild ger en
negativ förstärkning.
Margit Gennser (m): Charles Westin framförde en hypotes om
att mode i hög grad påverkar ungdomarnas attityder. Det gäller
då kortsiktiga förändringar. Dessutom sprids ofta modetrender
internationellt. Bl.a. har dessa problem funnits i Europa. Har
du studerat hur det här har kunnat sprida sig till Sverige? Har
du sett efter hur massmedia rapporterar från kontinenten och
Storbritannien? Vi såg likadana effekter på 60-talet. Vilka
åtgärder som vidtas är beroende av vilka förklaringar som finns
till de snabba förändringarna i ungdomsgrupperna. Om modeteorin
skulle fungera, stämmer inte riktigt Karin Edenhammars hypotes
att det är de första åren i en människas liv som har stor
betydelse. Dessutom borde attityder påverkas i hög grad i
förskolan. De barn det här gäller har gått på förskolan och
varit i daghem. Hur har modetrenden spritt sig?
Charles Westin: Nej, jag har inte tittat på det.
Med mode menar jag att ungdomar är lyhörda för de trender som
är aktuella i samhället. De tar åt sig av dessa trender för att
kunna bilda sig en egen politisk identitet och vuxenidentitet.
Självfallet finns det andra saker i barndomen och uppväxten
och föräldrarnas uppfattning som också måste vägas in. Jag tror
inte att dessa saker nödvändigtvis behöver vara motsägande,
dvs. vad Karin Edenhammar och vad jag sade.
Berith Eriksson (v): Orsaken till att vi ville höra Karin
Edenhammar och Benny Marcel var först och främst med utgångpunkt
från de tidningsartiklar vi hade läst om Rädda barnens
utredning.
Charles Westin talade också om vad det officiella Sverige gör
och som kan ha varit av betydelse.
I tidningsartiklar har man talat om gatubarn i Sverige, om
inlåsning av barn och ungdomar. Hur behandlar vi invandrar- och
flyktingbarn i Sverige? Behandlar vi dem annorlunda? Vilka
signaler ger det till svenska barn och ungdomar?
Vi har en tendens att tala om sådant som inte direkt ligger på
vårt bord. Men hur är det med sådant som i allra högsta grad
skulle kunna påverkas av oss här i riksdagen?
Hur har t.ex. diskussionerna runt terroristlagen, jakten på
kurderna för några år sedan förlöpt, och hur tog svenska
människor åt sig av de diskussionerna? Vilka signaler gav dessa
diskussioner?
Karin Edenhammar: Jag skulle först vilja kommentera
frågorna om förskolan.
Barn har gått i förskola i många år. Men det har varit en ökad
tillströmning av människor med en annan etnisk bakgrund. Det är
därför viktigt att påpeka att vad som händer med barn och
ungdomar under de första åren i deras liv är viktigt. Jag
vidhåller att det är betydelsefullt. Det finns förutsättningar
att påverka barnen i en positiv riktning.
Massmedia har en benägenhet att lyfta fram alla hemskheter.
Manifestationer gjorda av barn för sina kamrater som t.ex. är
utvisningshotade väcker inte så stor uppmärksamhet.
Rädda barnen försöker göra analyser och peka på kränkningar av
flyktingbarnens rättigheter. Där nämndes en av våra rapporter
som handlar om inlåsning av barn. Vi ifrågasätter och motsätter
oss i hög utsträckning sådana åtgärder.
Vi prövar att med hjälp av kunskap och opinionsbildning
försöka ändra attityder hos både barn och vuxna när det gäller
människor med annan etnisk bakgrund än vad vi själva har.
Charles Westin: Bl.a. har vi frågan om utredningen kring
mordet på Olof Palme och inriktningen på utredningen till PKK
och kurderna. Vid en undersökning av hur svenskar svarade på
frågor 1987 om hur lika eller olika de uppfattade ett antal
olika namngivna nationaliteter och etniska grupper, hamnade
kurderna helt klart längst ner på listan tillsammans med
iranier. Det här går inte att bevisa, men det finns mycket som
talar för att den negativa uppmärksamheten kring kurderna som
folkgrupp i samband med polisutredningen har lett till en
negativ bild av dem. Det är ganska säkert.
Iranierna var en nytillkommen flyktinggrupp. Det var mycket
uppmärksamhet i massmedia om ayatolla Khomeini. Jag har inte
riktigt tidsperspektivet klart om även dödsdomen mot Rushdie
kunde spela någon roll. Den islamiska fundamentalismen sågs som
något främmande för Sverige. Man var rädd att den förekom bland
iranska invandrare i Sverige.
De signaler och budskap som kommer från statsmakterna är
viktiga. Ett beslut i ett avseende kan utgöra signaler och
budskap som kan uppfattas på andra sätt av andra grupper i
samhället.
Berith Eriksson (v): Jag har en följdfråga angående
flyktingbarn.
Vi har i olika sammanhang fått upplysningar om i vilken
utsträckning flyktingbarn låses in. Har ni funnit att
invandrarbarn, eller barn med annan etnisk bakgrund, slås ut på
ett annat sätt än svenska ungdomar? Jag tänker på det som har
stått att läsa om gatubarn i Sverige, nämligen barn med
invandrarbakgrund.
Benny Marcel: Det är viktigt att klargöra definitioner när
man talar om gatubarn och barn med flyktingbakgrund. Det handlar
om två helt olika definitioner. Gatubarn är en olycklig
formulering.
En fråga var om barn med flyktingbakgrund eller
invandrarbakgrund har en tendens att slås ut. Vi har gjort en
longitudinell studie av iranska flyktingbarn i Sverige. Man har
följt barnen under fyra år. Forskningen har genomförts vid
flyktingcentret i Karlstad. Där finns iranska barn med svåra
traumatiska upplevelser av krig. Variabler såsom psykisk hälsa
och ohälsa har använts. Det har visat sig att barnen har varit
oerhört traumatiserade.
Efter terapier och samtal med barnen och stöd och behandling
har dessa svåra trauman kunnat läkas. I stället har tillkommit
att barnen känner ett utanförskap. Det är inte ett självvalt
utanförskap. De stöts ut och mobbas, och det största problemet
för barnen är att de inte har några svenska kamrater eller
vänner. De känner sig helt utanför. Där har förskolan och skolan
en viktig uppgift. Det rör sig om barn som är mellan fem och
åtta år gamla och som har följts under några år. Det är
alarmerande att så små barn som har haft så svåra upplevelser av
krig och konsekvenserna därav ändå känner att utanförskapet är
svårare än det tidigare traumat.
Det krävs kraftfulla åtgärder inom utbildningar av lärare,
förskollärare och barnomsorgspersonal, så att de är väl
förberedda och har verktygen för att kunna möta en blandkultur.
Ingela Mårtensson (fp): Det var intressant att höra
redovisningen av forskningsrönen. Redan i mitten av 80-talet
kunde man se en förskjutning av attityderna främst bland pojkar
i övre tonåren. Vad har de resultaten lett till? Har några
insatser gjorts för att kunna möta en sådan förändring? Nu
känner vi oss litet överraskade över allt det som händer omkring
oss i dag. Borde inte dessa attityder ha mötts på ett tidigt
stadium? Vad ledde resultatet till?
Ni nämnde Luciabeslutet 1989 och folkomröstningen i Sjöbo. Det
är händelser som har varit negativa för opinionen angående
invandrare och flyktingar. Finns det andra sådana politiska
beslut som också har påverkat i negativ riktning? Vad har
flyktingmottagandet betytt?
En annan fråga gäller språket. Benny Marcel talade om barnen
och deras svårigheter.
Charles Westin: Förändringarna i attityderna bland
ungdomar är relativt nytt. Vi märkte en liten tendens till det
1987. Det ledde till att vi gjorde en ny undersökning 1990. Vi
märkte en svag tendens bland ungdomar 1987.
Vad detta skall leda till nu kan inte jag svara på. Jag hoppas
att det leder till att vi får möjligheter att fortsätta med
forskningen. Det är en forskares önskemål att kunna bena ut
frågorna djupare.
Det är viktigt att frågorna tas upp på dagordningen i
samhället. Ungdomsfrågor behöver inte nödvändigtvis vara
kopplade till invandringen. De kanske får en mer central roll i
dag.
Vid en historisk återblick finns det en tendens som visar att
under 70-talet och fram till 80-talet utvecklades attityderna i
en positiv riktning, men det vara bara till en liten grad ett
resultat av specifika invandrarpolitiska åtgärder. Jag tror att
det var en effekt av den allmänna välfärdsutvecklingen i
samhället och hela den politik som har förts under lång tid i
vårt samhälle, dvs. solidaritet och demokrati som centrala
begrepp. Det har gällt att värna dem som har en svag position i
samhället. Det här har varit centrala mål i svensk politik under
lång tid. Effekterna av generella åtgärder i positiv riktning
kan alltså bli positiva.
Beslut som är mångtydiga kan ha denna negativa riktning, som
t.ex. Luciabeslutet och hela debatten omkring Sjöbo. Jag kan
inte komma på några andra politiska beslut just nu som har haft
den effekten. Den uppmärksamhet som flyktingfrågorna har fått i
massmedia och samhället i övrigt har dess värre varit negativa.
På lång sikt har det haft en negativ inverkan. Jag kan inte
komma på specifika beslut som har fattats i riksdagen eller
regeringen som har haft den effekten.
Ingela Mårtensson (fp): Det gällde om flyktingmottagandet
har haft någon betydelse.
Charles Westin: Min personliga uppfattning, som inte är
baserad på några djupgående studier, är att flyktingmottagandet
inte har fungerat som det var tänkt. Antalet flyktingar som kom
till Sverige under slutet av 80-talet var mycket större än
beräknat. Det har inneburit att det har blivit stockningar och
problem.
Skall man leta efter fel, var kanske systemet för tungrott.
Intentionerna var nog goda, dvs. att sprida flyktingarna över
hela landet. Men det har inte fungerat som det var tänkt, och
det har lett till negativa konsekvenser.
Diskussionen i Sjöbo handlade kanske mindre om flyktingar och
mera om att de lokala myndigheterna inte gillade styrningen från
Stockholm och Norrköping. Det har spelat en roll i många av de
orter där sådant lokalt motstånd har funnits.
Jag tror att samma typ av motstånd skulle gälla om vägverket
ville dra en stor motortrafikled genom marker som man värnar om
lokalt.
Jag tror inte att det ursprungliga motståndet i Sjöbo
utgjordes av fientlighet riktad mot flyktingar och invandrare.
Vi skapar rasism genom att vara rädda för rasismen. Det är
farligt att använda ordet rasism alltför löst i sådana
sammanhang. Vi måste vara försiktiga. Det handlar inte så mycket
om rasism som om en rädsla hos människor för det främmande.
Massmedia övertolkar lätt sådant i termer av rasism. Det är en
olycklig utveckling.
En sak som jag tyckte var fel var att den tidigare
invandrarministern, Georg Andersson, för några år sedan talade
mycket om rasism. Jag menar att det inte handlade så mycket om
rasism. Då fördes rasism in som en term i vår politiska debatt.
Jag tror att det var fel. Det finns förvisso rasistiska
organisationer och rörelser. Men de har inte så stort stöd bland
befolkningen. Låt oss jämföra situationen i Sverige med den i
Sydafrika och andra länder där det verkligen finns en etablerad
rasistisk diskriminering av olika folkgrupper.
Benny Marcel: Frågan gällde språk. Det är viktigt att inte
plocka ut språket ur dess sammanhang.
Gunnar Tingbjörn, lektor i svenska språket vid Göteborgs
universitet, utbildar lärare i svenska som andra språk och leder
forskningsgruppen SPRINS, (SPRåkutveckling hos INvandrarbarn i
Sverige) han menar bl.a. att det som är mest skrämmande just nu
när det gäller det som vanligtvis kallas social nedrustning, där
varje daghem blir en resultatenhet och varje kommundelsnämnd
blir en egen del, är att sådant slår hårt mot de barn som
behöver extra stöd. I någon kommundelsnämnd i Göteborg har
krävts läkarintyg för att kunna få hemspråksundervisning.
Hemspråksundervisning måste betraktas som ett barns rättighet!
Det är viktigt att inte lösgöra språket från den övriga
identitetsutvecklingen. Det har skett en revidering av
hemspråksundervisningen. Jag vill slå fast att språk är
identitet.
Samtidigt har mottagandet av flyktingar och invandrare i
Sverige stått modell för andra länder. Det är oerhört viktigt
att Sverige är tydligt i agerandet just nu. Det är viktigt att,
när man talar om att särart och identitet skall få utvecklas i
ett föränderligt europeiskt sammanhang, sätta ljuset på frågor
om språk, kultur och identitet.
Pontus Wiklund (kds): Charles Westin beskrev orsaker till
att unga män inte så sällan är negativa till invandrare. Jag
instämmer gärna i den beskrivningen.
När det gäller svensken i allmänhet finns även där rätt många
som vill bromsa invandring och invandrare på olika sätt. Det
finns säkert många olika orsaker till det. Men jag vill renodla
frågan.
Kan man säga att det huvudsakligen handlar om en rädsla för
det annorlunda kulturella beteendet och en svårighet att
försvara den egna kulturella traditionen osv.? Eller kan det
huvudsakligen vara en fråga om en rädsla för konkurrens om våra
resurser och sociala förmåner osv.?
Charles Westin: Det är en intressant fråga. Jag tror inte
att det går att renodla den så långt. Jag tror att båda sakerna
finns med. Det finns en rädsla för konkurrens om knappa resurser
som arbete, bostad osv. Men djupare finns en rädsla för det
främmande, och det är högst mänskligt. Vi kallar det
främlingsrädsla. Men det behöver inte nödvändigtvis innebära
fientlighet. Det är ett slags inbyggt kulturellt program.
Människor tillhör en kultur och försöker på olika sätt värna om
traditioner, språk osv.
Mycket handlar om föreställningar om den egna kulturen.
Samtidigt vet vi att språk och kultur förändras. Vi tar intryck
av andra kulturer. Det sker en ständig kulturell utveckling och
förändring. Intryck från andra länder och andra folkgrupper som
kommer till Sverige påverkar oss.
Arne Trankell som gjorde den första större analysen av
svenskars attityder gentemot andra folkgrupper tog upp frågan om
uppfattningen om invandraren som ett hot mot den kulturella
identiteten och uppfattningen av invandrare som ett hot mot den
socio-ekonomiska tryggheten. Jag tycker att den analysen
stämmer. Det är fråga om centrala faktorer. Båda finns med i
bakgrundsbilden.
Leif Bergdahl (nyd): Charles Westin sade att unga svenska
män är betydligt mer negativa än unga kvinnor mot invandrare.
Jag håller helt med om det. Jag har haft mycket kontakt med
invandrare tack vare min ställning i mitt parti. De ringer och
pratar med mig.
Vi kan göra en jämförelse med primater. Unga hannar som
försöker tränga in i en ny apflock blir direkt bortmotade. Det
blir slagsmål mellan de unga hannarna i flocken. Honorna har
ingenting emot att det kommer in unga hannar i flocken. Jag
tycker att det är intressant.
Är unga svenska män även mera negativa än svenska kvinnor mot
kvinnliga invandrare? Skiljer det sig där? Vilken inställning
har svenska flickor mot invandrarflickor?
Charles Westin: Jag vet inte om jag kan svara på alla
frågorna. Jag har inte underlag för det.
Först har vi frågan om primater. Visst är vi i en mening
primater själva. Men jag tror att det här är mer ett kulturellt
än ett biologiskt fenomen.
Hos många av de nytillkomna invandrarna, från t.ex. muslimska
länder, är flickorna mer hårt hållna. Föräktenskaplig sexualitet
är t.ex. förbjuden enligt lagen. Jag vet inte om det alltid
hålls. Flickorna från dessa länder är mer hårt hållna än vad
svenska och andra nordiska flickor är. Frågorna ligger mer på
det planet än det rent biologiska.
I den senaste undersökningen av ungdomar har vi funnit att
svenska flickor är attraherade av invandrarpojkar. De uppfattas
som mera direkt på sak, visar känslor tydligare osv.
Jag har inte något underlag för att besvara de andra frågorna.
Karin Edenhammar: Det gällde frågan om pojkar och flickor.
När det gäller inlevelseförmåga finns det undersökningar som
visar att flickor tidigare kan utveckla en inlevelseförmåga med
andra människor än pojkar. Det har i hög grad med vår
traditionella uppfostran att göra.
Pojkar i sexårsåldern vet redan och kan formulera att de skall
göra värnplikt. De har redan utvecklat en förmåga att se att det
finns vänner och fiender. Flickor har ännu inte i samma
utsträckning gjort värnplikt, men pojkar vet att de skall göra
det.
I krig identifierar sig flickor med offren, medan pojkarna
identifierar sig med soldaterna. Det finns tidiga skillnader
mellan pojkar och flickor och vad vi uppmuntrar hos pojkar och
flickor.
Vi tar inte riktigt på allvar att hjälpa pojkar att stoppa
sina aggressiva impulser. Barn lär sig mycket av vad vi vuxna
gör och hur vi förhåller oss. Men det syns inte utanpå hur vi
stoppar våra aggressiva impulser. Det är något som vi måste lära
ut: Man kan vara förbannad utan att behöva slåss. Det är alltså
en fråga om uppfostran.
Vi har gett ut en bok som heter Ansvar och uppror. Vi
diskuterar där frågor om inlevelseförmågans utveckling hos barn.
Gunnar Marstorp: Jag vill först ställa en fråga till
Charles Westin.
Det är inte bara invandrare som kommer till Sverige. Många
svenskar reser utomlands -- särskilt ungdomar. Hur påverkar det
inställningen till att leva tillsammans med folk från andra
nationer?
Vidare har vi EG-debatten. Finns det något där som skrämmer
grupper i Sverige så att de också blir rädda för invandringen?
Jag vill också vända mig till Benny Marcel. Han tog upp ett
exempel om tre flyktingar. Det var frågan om inledningsskedet.
Det är klart att folk då är spända. Min erfarenhet av många års
arbete i församlingar ute i landet är att den nya
flyktingmottagningen har varit positiv. De har blivit mötta och
folk har lärt känna dem och blivit vänner med dem. Folk har
lidit mycket med dem när de sedan skall skickas ut ur landet.
Frågorna finns i ett inledningsskede, och därefter kommer
medkänslan.
Charles Westin: Den första frågan handlade om svenska
ungdomar som reser utomlands. Det är ganska entydigt att
ungdomar som är intresserade av att tågluffa eller över huvud
taget resa utomlands och skaffa sig erfarenheter har en
positivare inställning till andra kulturer och till invandrare.
Där finns entydiga resultat sedan lång tid tillbaka.
Den andra frågan som gällde EG kan jag inte besvara.
EG-debatten svängde ganska plötsligt för en tid sedan. Jag vet
inte vad det har haft för inverkan på opinionen. Det finns
mycket i omvärlden som vi måste räkna med. Bl.a. har vi hela
situationen i Östeuropa och det kommunistiska systemets
avveckling. Det kan leda till ett ökat tryck av invandring till
Sverige.
Självfallet kommer trycket från utvecklingsländerna mot hela
västvärlden att förbli stort. I vilken mån EG finns med i det
sammanhanget vet jag inte.
Benny Marcel: Ja, först finns det ett motstånd, sedan
finns det en vilja att mötas. Det var precis vad som hände i det
här specifika fallet jag presenterade tidigare. Året efter stod
det spaltkilometrar i samma lokalpress om att ingen fick ta
flyktingarna från dem då de var utvisningshotade. Det var den
här pojkens och hans klasskamraters agerande som gjorde att
familjen så småningom fick stanna. Men det här var under den tid
människor som ännu inte hade färdiga uppehållstillstånd
placerades ut i kommuner.
Christina Rogestam: Jag tänkte inte ta upp en debatt om
flyktingmottagande, väntetider osv. Det brukar jag ha tillfälle
att informera utskottet om i andra sammanhang. Men vi har en
något annan erfarenhet än den Charles Westin har redovisat.
Jag vill använda några minuter till att informera utskottet om
vad som görs för att få fram olika typer av forskningsrön av hög
kvalitet.
Tidigare var det delegationen för invandrarforskning som höll
i sådana frågor. Den hade till förfogande, i genomsnitt, under
ett antal år 3,2 milj.kr. per år för att satsa på olika
forskningsprojekt. För två år sedan beslutade riksdagen att
denna delegation skall ingå i det nybildade socialvetenskapliga
forskningsrådet. Förra året satsade rådet 4,3 milj.kr. och
innevarande år 7,1 milj.kr. på forskning om internationell
migration och etiska relationer. Ungefär hälften av beloppet
innevarande år går till forskning om etniska relationer och
etnisk diskriminering. 20 % går till forskning om
flyktingpolitiken, 19 % om invandrarbarn och 12 % om invandrare
i arbetslivet.
På de olika universiteten har det vuxit fram ett antal
forskningscentra, bl.a. det mest välkända i Stockholm som
Charles Westin kommer från, men också i Uppsala. Rådet stöder
bildandet av centra i Göteborg, Lund och Umeå. Det finns också
diskussioner om att få fram ett speciellt tema om
etnocentricitet vid Linköpings universitet. Därmed skulle alla
stora universitet vara involverade i arbetet.
I en speciell grupp inom rådet arbetar man med dessa frågor
och försöker intressera fler forskare. Det är oerhört viktigt
för forskningen att goda forskare med kända namn är involverade
för att det skall bli kvalitet i resultaten och för att kunna
dra till sig pengar. Vi försöker därför på olika sätt att
intressera seniora forskare för att det här är oerhört spännande
och viktiga forskaruppgifter. Det gäller att stödja dem så att
de har resurser för att knyta till sig studenter för olika
forskningsuppgifter.
Rådet diskuterar nu möjligheten att få fram en ordentlig
utvärdering av den invandrarforskning som har bedrivits i
Sverige under de senaste åren och möjligen en internationell
bedömning av verksamheten. Vi diskuterar och har delvis beslutat
att satsa basstöd till de tre universitet som håller på att
bygga upp verksamheten, dvs. Göteborg, Lund och Umeå. Det är
meningen att där skall kunna bli ett nätverk av forskare som kan
stödja dem som är intresserade av detta arbete.
Det skall bli ett nationellt nätverk med professor Tomas
Hammar i Stockholm som sammanhållande person. Han innehar för
närvarande den enda professuren i invandrarforskning. Det skulle
vara ett sätt att ge forskarna möjlighet att träffas och
tillsammans arbeta fram intressanta projekt.
Tre doktorandtjänster har nu i vår tillsatts med unga lovande
forskare som arbetar inom detta ämnesfält. Vi hoppas mycket på
dem.
Vi för diskussioner om att ge ett brett programstöd på ett
antal ställen för att ge möjlighet till forskning under längre
tid än tre år, vilket är det normala. I stället skulle det kunna
vara forskning upp till tio tolv år för att kunna följa
utvecklingen i en stadsdel osv. Vi tror att det skulle vara ett
sätt att på sikt se till att myndigheter och inte minst riksdag
och regering har god forskning i botten för de
ställningstaganden som skall göras.
Gustaf von Essen (m): Charles Westin berörde kort
massmedias roll. Det finns väl någon representant från massmedia
här.
Charles Westin sade att massmedia ibland förstärker vissa
negativa händelser och på något sätt bidrar till att i vissa
fall polarisera eller underblåsa polariseringar. Jag förstod
inte riktigt vad han menade, men det kanske går att få en
förklaring. Samtidigt har jag en känsla av att massmedia ibland
moraliserar. Det kan i sin tur få en kontraproduktiv effekt --
modell Sjöbo. Det skulle vara intressant att få höra någon från
massmedia kommentera detta. Det gäller den svåra balansgången
att både framföra korrekta budskap, men ändå försöka undvika
överproduktiva eller kontraproduktiva effekter.
Jag har en fråga till representanten från LO. Fackföreningarna
har liksom många andra en stor uppgift att fylla i sammanhanget.
Det talas om att många yngre män känner rädsla för konkurrens om
arbeten osv. Det skulle kunna bidra i någon mån till vissa
främlingsfientliga attityder. Kan LO kommentera det påståendet?
Birgitta Dahl (s): Jag skulle vilja återkomma till
pojkarna. Gäller det pojkar som under alla förhållanden hade
varit sårbara, även om de ser starka och stöddiga ut, och skulle
ha behövt mer resurser? Vad kan vi göra nu? Är det möjligt att
utnyttja t.ex. arbetsplatsorganisationer eller värnplikten för
att kunna påverka attityder och kanske också stötta pojkarna?
Vidare har vi språket. Jag har fäst mig vid att vi har kommit
tillbaka till frågan om språket flera gånger. Charles Westin
sade t.ex. att det inte var beslutet i sig som kanske var fel,
men däremot budskapet. Det kunde vara vårt sätt att diskutera
fundamentalism och vissa sådana idéer, som vi naturligtvis tar
avstånd från, eller den kvinnosyn och syn på sexualiteten som
kan finnas.
Är det viktigt att vi är tydliga och talar om vad vi tycker i
dessa frågor, samtidigt som vi klargör att vi vet att de flesta
iranier eller kurder som finns i Sverige har flytt? Vi behöver
alltså bli mycket tydligare i vårt sätt att tala i stället för
att i något slags allmän svensk präktighet försöka skyla över.
Vidare har vi barn och resurser för dem, vare sig det handlar
om att uppfostra dem till goda människor eller att hjälpa barn
som kommer hit med svåra krigsskador.
Det finns en akut konflikt i min kommun Uppsala om just
resurserna. Från mitt parti har vi sagt att dessa bostadsområden
skall ha mer resurser per barn än andra. I den besparing som
görs nu framkommer det att i dessa kommundelar finns det
särskilt stora ekonomiska brister. Därför tas mycket resurser
från de kommundelarna. Det är ett jättetrauma. Jag skulle vilja
ha ett svar på den punkten, även om det är en retorisk fråga.
Jag upplever att just nu händer saker som är förödande.
Rune Backlund (c): Jag har också en fråga till Charles
Westin. Charles försökte ringa in pojkarna socialt. Går det att
ringa in gruppen invandrarfientliga pojkar socialt sett? Vilka
lyssnar pojkarna på när man skall försöka möta fördomarna och
bryta upp dem? Vilka är deras idoler? Med vilka kan vi nå dem
med kunskap och budskap?
Kent Karlsson: Först har vi frågeställningen om åsikter
och uppfattningar invandrare och människor från andra kulturer.
Många undersökningar tyder på att den rädsla som finns mot det
som är annorlunda och okänt och som kan utgöra en stark
konkurrent om arbetstillfällen osv. finns inom just
arbetarklassen, dvs. socialgrupp 3. Det är egentligen inte så
konstigt. När omfattningen av arbetslösheten kryper uppåt, är
det i första hand våra medlemmar som drabbas -- i stor
utsträckning de yngre medlemmarna.
När det är bekymmer med bostadspolitiken, är det i huvudsak
barn till LO-föräldrar som är de stora förlorarna.
Om vi tittar på område efter område som har framför allt att
göra med den generella välfärdspolitiken i Sverige, när den
sätts på prov och inte riktigt klarar att leva upp till vad
människor har rätt att förvänta sig, minskar naturligtvis
känslan och möjligheterna att ställa upp och känna solidaritet
med andra -- särskilt för det som känns främmande -- och blir
svårare att klara.
Jag tror inte att det är något särskilt konstigt med detta.
Receptet för att på sikt klara detta utgörs av två saker. Det
ena är en mycket långsiktig opinionsbildning och kunskapshöjning
i samhället -- särskilt bland våra grupper. Men framför allt
handlar det om att klara av den generella välfärdspolitiken.
Klarar vi att för människor förklara att vi har en skattepolitik
som känns riktig och rimlig, att vi klarar försörjningen av våra
barnfamiljer, att vi klarar hemtjänsten osv., klarar vi också
dessa frågor. Då drar vi undan benen för de grupper som sprider
myter i landet.
Från LO:s sida gör vi stora insatser när det gäller framför
allt opinionsbildning och kunskapshöjning bland våra medlemmar.
Olle Stenholm: Jag kom tydligen in fem sekunder efter det
att frågan framställdes. Går det att upprepa frågan?
Gustaf von Essen (m): Massmedia kan ha två roller i
behandlingen av dessa ämnen: dels genom att ta upp händelser av
olika slag där invandrare är med och förstärker negativa
attityder eller belysa händelser så att negativa attityder
indirekt uppstår, dels genom att moralisera och snarare höja upp
invandrare och sätta dem på piedestal och tycka att allt är
fantastiskt. Detta kan leda till en kontraproduktiv effekt. Jag
överdriver litet grand för att Olle Stenholm skall förstå
frågan. Som exempel blev det en kontraproduktiv effekt när media
skrev om Sjöbo.
Olle Stenholm: En allmän idealisering av invandrare kan
inte vara något framträdande fenomen i massmediernas
rapportering om relationerna mellan svenskar och invandrare och
främlingsfientlighet över huvud taget.
Men det kan aldrig vara så, att rädslan för att man skulle
eventuellt alienera de som har främlingsfientliga åsikter skulle
få leda till att massmedier avstår från att kritisera
främlingsfientlighet och avstår från att på olika sätt uttrycka
sin avsky för främlingsfientliga kriminella handlingar -- även
lagliga yttringar av främlingsfientlighet.
I den mån det finns en risk att det lilla fåtalet svenskar som
är aktivt främlingsfientliga alieneras på grund av massmediernas
rapportering, får man nog köpa den risken. Värdet av att
massmedierna brett engagerar sig i både upplysning och
opinionsbildning mot främlingsfientlighet är så mycket större.
Gustaf von Essen (m): Men det var inte det som var
poängen. Det var synd att du inte var med från början. Poängen
var om myndigheter, massmedia och den upplevda överheten har
hamnat i en debattsituation som gör att "vanligt folk" inte
känner igen sig och att det kan leda till en kontraproduktiv
effekt. Massmedias roll måste då också debatteras. Det kan inte
vara så att massmedia hittills har skött sin uppgift bara med
heder och alldeles perfekt. Det måste också finns någon mån av
självkritik.
Olle Stenholm: Det stora problemet med massmediernas
rapportering om främlingsfientlighet ligger inte på den punkten.
Skulle det vara så att människor börjar fyllas av misstro på
grund av att överheten i alla dess skepnader i Sverige tämligen
kompakt tar avstånd från främlingsfientlighet, tror jag att det
är ett litet problem. Jag tror inte att den allmänna opinionen
är formad på det sättet i Sverige.
Det finns skäl att rikta kritik mot massmediernas rapportering
om främlingsfientlighet. Men det gäller snarare att det finns
ett mått av perspektivlöshet. Alla massmedier och journalister
har en naturlig vilja att dra till sig uppmärksamheten med sitt
budskap. Det gör att de något uppförstorar och förvrider vissa
aspekter på främlingsfientligheten i Sverige. Det problem som
riksdagsmannen här talar om är marginellt.
Ordföranden: Den här frågan är ju ganska viktig, så jag
tror att Dagny Eliasson från Sveriges Radio kortfattat skall få
komplettera det svaret, trots att tiden är knapp.
Dagny Eliasson: Jag tycker att frågan är väldigt
väsentlig, och jag tycker att man utöver vad Olle Stenholm har
sagt kan hänvisa till att vi i vår radiolag har en
demokratibestämmelse, vilken innefattar att man om det
förekommer rasistiska eller främlingsfientliga utsagor skall
bemöta dem och ta avstånd från dem. Det kan i sig naturligtvis
ha lett till att man ibland kanske hellre valt bort den typen av
utsagor. Jag tror att vi på den punkten kanske skall vara litet
självkritiska: Det här har funnits och finns i samhället, men
det har inte förekommit i den omfattningen i media, eftersom man
tycker att det här är litet knepigt att ta i. Här liksom i så
många andra sammanhang har det i någon utsträckning förekommit
att man lagt locket på i stället för att låta det förekomma i
ett naturligt sammanhang.
Ett sätt att arbeta vidare med de här frågorna är att som vi
gör på lokalradion, som jag ytterst representerar, se till att
invandrare på ett naturligt sätt förekommer i alla sammanhang.
Det blir då inte en isolerad företeelse och inte heller ett eget
program, utan i varje situation där man diskuterar vad som
förekommer på det lokala planet skall invandrare finnas med --
det är synnerligen viktigt på det lokala planet där man
identifierar sig mer. Jag vet inte om det är ett sätt att komma
vidare, men vi försöker i alla fall.
Jag skulle bara vilja tillägga en sak apropå det som sades om
unga pojkar. Jag mötte häromdagen en man som kommer från
Bolivia. Han hade varit utsatt för en skinhead, som blev väldigt
rädd -- han var ensam och bolivianerna var tio stycken. Han
försökte gå därifrån. Bolivianen gick fram till honom och sade:
Du behöver inte vara rädd -- vi skall inte göra dig illa. --
Nej, men jag har min uppfattning; jag tycker ni är hemska,
svarade han. Bolivianen försökte tala med honom, och det visade
sig då att denne unge man från Sverige inte kunde någonting om
sin egen historia.
Jag sade till den invandraren att vi svenskar kan litet för
litet om deras kultur. Då svarade han: Det handlar inte om det.
Det handlar om att ni kan för litet om er egen kultur och er
egen identitet. Ni tror att det är fult att hissa flaggan och
att det är främlingsfientligt att vara stolt över att man är
svensk. Ni skall vara stolta över att ni är svenskar, och ni
skall veta varför.
Slutet på historien blev att bolivianen höll en föreläsning i
statskunskap, som han näst intill var professor i, för den unge
mannen.
Ordföranden: Nu försöker vi rationalisera litet. Det har
ställts ett antal frågor till Charles Westin, som skall få svara
på dem. Men dessförinnan har Maud Björnemalm också en fråga att
ställa, nämligen om någon kan säga vad ni menar med "ett
mångkulturellt samhälle". Vi tror att det kan betyda en hel del
i sammanhanget.
Maud Björnemalm (s): Det är precis den frågan jag vill
ställa. Jag vill fråga om det finns en vedertagen definition av
vad "ett mångkulturellt samhälle" är, eftersom vi ofta säger
att Sverige är ett mångkulturellt land.
Ordföranden: Tyvärr får de som ännu inte kommit till tals
vänta till nästa pass. Charles Westin får nu tillfälle att samla
upp några av frågorna och svara på dem.
Charles Westin: Jag kommer inte riktigt ihåg alla de
frågor som har ställts.
Kent Carlsson talade om unga pojkar ur arbetarklassen. Det han
sade stämmer mycket bra med de undersökningsresultat som vi har
fått fram. Det är just den gruppen som är mest utsatt. Gustaf
von Essen frågade om massmedia. Jag vill där göra ytterligare en
kommentar.
Det gäller inte bara massmedia -- det gäller också
myndigheterna i samhället, det gäller invandrares organisationer
-- att det finns en selektion av information som tenderar åt att
man förmedlar vidare det som är problematiskt i relationerna
mellan invandrare och svenskar. Det är fråga om konflikter eller
motsättningar, det är fråga om diskriminering eller slagsmål.
Det måste myndigheterna reagera på, det reagerar invandrarnas
organisationer på, och det tar massmedia självfallet upp och
bevakar. Det är i och för sig nödvändigt och viktigt.
Men de positiva aspekterna av etniska relationer, som
kvantitativt sett är oerhört mycket mer vanligt förekommande,
saknar naturligtvis i de flesta fall nyhetsvärde. Det är inte
sådant som myndigheterna har anledning att behandla, ta upp
eller reagera på, och det är inte sådant som invandrarnas
organisationer heller behöver reagera på, därför att det är det
naturliga tillståndet, det vanliga, det som vi väntar oss. Men i
de bilder som produceras i samhället, framför allt genom
massmedia, saknas oftast den delen. Det är enligt min
uppfattning anledningen till att massmedia ofta mer förmedlar
den negativa bilden. I den mån som vi är beroende av massmedia
får vi en skev bild.
På de flesta arbetsplatser, i de flesta skolor, i de flesta
bostadsområden finns något som etnologen Billy Ehn har kallat
samlevnadsfrid, dvs. ett slags nödvändigt, fungerande
samförstånd mellan människor av olika kulturer och från olika
länder, därför att man måste kunna fungera i vardagslivet, på
arbetet och i skolan. Men den biten saknas så att säga i de
bilder som förs ut av hur situationen ser ut.
Det är, som Birgitta Dahl sade, riktigt att det väldigt mycket
handlar om hur vi talar om de här sakerna. Jag tror att vi t.ex.
skall vara försiktiga med att använda ordet rasism när det inte
är fråga om renodlad rasism -- när det kanske handlar om rädsla
eller okunnighet om andra länders kulturer.
Det är viktigt att politiker, myndigheter, är klara, talar
tydligt och motiverar sina beslut. Decemberbeslutet 1989 var
enligt min uppfattning nödvändigt att fatta som situationen då
såg ut, men det blev konstigt när man sade att vi hade en
generös flyktingpolitik. Det blev ett budskap som inte stämde
med det beslut som hade fattats, och det tror jag var olyckligt.
Det finns säkert också andra exempel.
Ordföranden: Presidiet har konfererat och kommit fram till
följande. Vi tycker att Mustafa Karrakhi från Sveriges Muslimska
förbund också skall få komma till tals innan vi bryter för paus.
Var så god.
Mustafa Karrakhi: Min fråga gäller massmedia: Till hur
stor del har den negativa inställningen till invandringen
påverkats av massmedia, och hur stor roll spelar massmedia när
det gäller fientligheten mot invandrarna? Jag ställer den frågan
till Charles Westin.
Charles Westin: Jag är ledsen men jag uppfattade inte
frågan riktigt, eftersom jag samtidigt fick en fråga från
ordföranden.
Ordföranden: Var så god och upprepa frågan då.
Mustafa Karrakhi: Hur stor del av invandrarfientligheten
påverkas av massmedia -- finns det något slags uppgift om det?
Charles Westin: Det går inte att säga hur stor del som
påverkas av massmedia. Det finns inga möjligheter att svara på
den frågan.
Jag tror att massmedias roll i sammanhanget måste
uppmärksammas och analyseras, men det går inte att säga
exempelvis att 20 procent av invandrarfientligheten beror på
massmedia och 20 procent på någonting annat. Så kan man inte
ställa frågan rent forskningsmässigt.
En fråga som inte har besvarats och som jag inte vet om jag
kan besvara heller är frågan: Vad innebär det mångkulturella
samhället? Jag kan inte säga annat än att det innebär att vi här
i landet har accepterat att minoriteter från andra länder,
människor med andra nationaliteter, har rätt att bejaka sin
kultur och sin tradition, samtidigt som de också måste fungera
inom ramen för det svenska samhället och följa de lagar och
förordningar som vi bestämmer att vi skall ha här i samhället.
Men i det begreppet ingår väl en respekt för andra kulturer,
antar jag.
Maud Björnemalm (s): Jag delar Charles Westins
uppfattning. Men när man diskuterar med människor visar det sig
att olika människor har olika uppfattningar om vad ordet
mångkulturell betyder när man säger att Sverige är ett
mångkulturellt land; det är olika vad man lägger in i ordet
mångkulturell. Min fråga var om det finns någon vedertagen
definition av det begreppet -- för att underlätta och för att
man skall veta att man talar om samma sak när man talar om ett
mångkulturellt land. Men det finns alltså ingen?
Charles Westin: Jag tror att det begreppet infördes genom
invandrarutredningen. Jag har inte den aktuell i huvudet, men
jag tror att det var där begreppet infördes.
När det gäller massmedia vill jag nämna en rapport som är
skriven av Ylva Brunes och som handlar om hur invandrar-och
flyktingfrågor har behandlats i massmedia. Den är mycket
informativ och bra. Dessutom har två forskare vid
Journalisthögskolan som heter Torsten Thurén och Britt Hultén
också gjort en analys av invandrare i massmedia, så att säga.
Ordföranden: Då skulle första avdelningen vara avklarad.
Jag ber om ursäkt för att inte riktigt alla har fått komma till
tals. Men framför allt ber jag att få framföra ett varmt tack
till våra inledare Charles Westin, Benny Marcel och Karin
Edenhammar för mycket värdefulla inlägg och kloka svar på de
frågor som har ställts. Jag tackar också alla andra som har
deltagit i den här avdelningen.
Nu är vårt förslag att vi skjuter litet på nästa inledning --
jag ber Helene Lööw om ursäkt för det, men du är ju ensam
inledare och vi tror att vi skall hinna med nästa pass ändå. Vi
tar nu paus och återsamlas kl. 11.00. Tack så länge.
Avd. 2
Hur skall rasism och rasistiska organisationer motverkas?
Helene Lööw: Jag är historiker från Göteborgs universitet,
och jag har forskat om nationalsocialister och rasistiska
grupper i Sverige under de senaste tio åren.
Man kan konstatera att det inte existerar några
patentlösningar när det gäller att motverka sådana
organisationer. Det finns ingen universalmedicin som man kan ta
till i olika lägen när det gäller att bekämpa dessa
organisationer. Det är också en fråga om vad man avser att
bekämpa.
I dagsläget talas mycket om att rasism och rasistiska
organisationer skall förbjudas. Det talas också om att
främlingsfientliga grupper skall bekämpas. Man kan göra en rad
konstateranden om man studerar de rasistiska organisationer som
existerar i Sverige. Den bild som finns av dessa grupper, att
det skulle ligga en beväpnad nynazist i praktiskt taget varje
buske, saknar motsvarighet i verkligheten. I själva verket rör
det sig om mycket små grupper. Ibland är det inte ens
organisationer.
Jag skall något uppehålla mig vid vilka grupper som finns just
nu. En grupp som ofta förs fram i debatten kallas Vitt ariskt
motstånd, eller VAM. Det är ingen organisation. Den existerar
inte i de formerna. Det är en kamratförening för rasligt
intresserade. Den gruppen skulle därför inte kunna omfattas av
ett partiförbud eller ett organisationsförbud. Det är ingen
organisation. Det finns ingen organisationsstruktur att
förbjuda. Man kan näppeligen förbjuda människor att ha dessa
åsikter, att träffas och diskutera dem.
Det finns också en organisation som heter Kreativistens kyrka.
Det är en organisation, men den är försvinnande liten. Den är
rasideologisk, rasistisk. Men grupperingen definierar sig själv
som en kyrka. Gruppen har också egna biblar, katekeser, dop- och
vigselceremonier osv. Rent tekniskt skulle behandlingen av denna
organisation teoretiskt kunna falla under begreppet
religionsfrihet.
Det finns en organisation som heter Föreningen Sveriges
framtid. Det är inte något politiskt parti utan en sorts
förening. Gruppen är också mycket liten. Den skulle kunna
definieras som rasideologisk, rasistisk.
Det är ungefär vad som finns för närvarande.
Det antal människor som är aktiva i dessa organisationer
totalt sett är omkring 500. Utav dem skulle ett femtiotal
personer kunna karakteriseras som aktivister av olika slag. Med
aktivister menar jag personer som potentiellt skulle kunna begå
olika typer av kriminella handlingar för denna saks skull.
Denna lilla, mycket hårda kärna av aktivister sitter ganska
ofta i fängelse, vilket man lätt glömmer bort i diskussionen. De
500 personer som är aktiva i dessa organisationer har under en
mycket lång tid bedrivit denna typ av aktiviteter. En normal
karriär i dessa kretsar börjar i 10--12-årsåldern, hos pojkar.
Därför är dessa personer skenbart unga när de dyker upp i
tidningarna eller i rättegångar av olika slag. De har då hållit
på i 10--15 år. Om man skall bekämpa den gruppen hjälper inga
upplysningskampanjer. Den gruppen kan man inte nå.
Man kan också konstatera att grupper av detta slag har
existerat i det svenska samhället under de senaste 60--70 åren.
Det är sannolikt ett fenomen som vi får lära oss att leva med.
Då och då kommer de upp till ytan.
Det finns en grupp som jag brukar kalla parlamentarikerna. Det
är de som har valt att arbeta inom det parlamentariska systemet.
Där har vi Sverigedemokrater, Sjöbopartiet och Framstegspartiet
som större partiorganisationer. De är icke rasistiska. De är
inte heller främlingsfientliga. Det finns inte en enda
organisation här i landet som är generellt främlingsfientlig.
Allt handlar om vilka främlingar man talar om.
Samtliga dessa grupper, även de revolutionära delarna, kan
acceptera invandring från Europa. De kan acceptera vita
sydafrikaner, australier, nyzeeländare osv. Däremot kan inte
någon organisation acceptera invandring från tredje världen. Det
är vad det handlar om.
Det finns alltså ingen generellt främlingsfientlig
organisation.
Det diskuteras mycket om partiförbud och organisationsförbud
av olika slag. Det är en fråga som tidigare har diskuterats i
Sverige. Det hände första gången 1933. Då tillsattes en
utredning angående statsfientlig verksamhet. Man diskuterade då
huruvida man skulle förbjuda kommunister, nationalsocialister
och syndikalistiska organisationer. Den gången valde man inte
ett partiförbud. Det fanns många anledningar till det, men det
var framför allt därför att det hade visat sig verkningslöst i
de länder som haft partiförbud.
Både nationalsocialister och kommunister var förbjudna i olika
omgångar i Tyskland under 20-talet. Det hindrade aldrig den
politiska verksamheten. Det var likadant i Finland. Förbudet
hindrade inte heller där den politiska verksamheten. Vad som
händer är att de parlamentariska delarna omstruktureras och
fortsätter verksamheten medan de mer vapenintresserade,
revolutionära delarna går under jorden och blir mycket mer
svårövervakade och svårkontrollerbara.
Det finns i dag i en lång rad länder i Europa partiförbud och
förbud mot rasistiska organisationer. Det finns t.ex. i
Frankrike. Men det har inte hindrat Jean-Marie Le Pen och hans
Front National. Det finns en lagstiftning i England, som heller
inte har hindrat National Front. I Tyskland finns en
lagstiftning, som inte hindrar republikanerna eller de mer
revolutionära grupperna i deras verksamhet. Partiförbuden har
alltså visat sig vara ett slag i luften och något som är svårt
att tillämpa.
Frågan gäller vad man skall förbjuda, vilken typ av
organisationer. Skall man förbjuda partier eller föreningar, och
hur kommer man åt nätverk av olika slag? Det handlar också om
vad man riktar förbudet mot. Riktar man förbudet mot de 500
personer som jag talade om? De utgör inte någon som helst fara
för samhället. Däremot kan de i vissa fall utgöra en fara för de
grupper som kan drabbas av deras verksamhet. Men man skall komma
ihåg att mycket av det de sysslar med redan nu är
kriminaliserat. Det är kriminellt att ge ut tidningar och
tidskrifter som innehåller hets mot folkgrupp. Det är kriminellt
att trakassera och överfalla människor, i den mån de gör det.
Det är kriminellt att bedriva olika typer av hets mot folkgrupp
i närradiosändningar. Mycket av denna verksamhet är redan
kriminaliserat.
Partiförbud eller organisationsförbud har i vissa länder
dessutom inneburit att man skapar martyrer och legitimerar
verksamheten på sätt och vis. Många sådana här grupper vill de
facto bli förbjudna. Då kan de ideologiskt motivera en
upptrappning av verksamheten för mer tveksamma personer. Det är
också den sista bekräftelsen på att de står utanför det
existerande samhället och att samhället fullständigt har tagit
avstånd från dem.
Man skall ha klart för sig att alla dessa grupper uppfattar
sig som varande utanför samhället, utan någon del i samhället.
Deras huvudsakliga fiender är i realiteten inte invandrarna från
tredje världen, utan det är samhället som sådant. De uppfattar
samhället som något som aldrig givit dem någonting och som
aldrig kommer att ge dem någonting, något som är i grunden
lögnaktigt. Ett partiförbud skulle för dessa grupper innebära
den sista bekräftelsen på deras föreställningar. Dessutom skulle
man riskera att verksamheten trappades upp.
Det existerar, som sagt, redan nu en lagstiftning som innebär
att man kan komma åt större delen av denna verksamhet.
Opinionsbildning har använts många gånger för att komma till
rätta med dessa problem. Ibland har det god effekt, ibland har
det dålig effekt. Man kan t.ex. se på vad som hände i Sjöbo, där
det har fått helt motsatt effekt. Jag tror personligen inte på
några statligt dirigerade upplysningskampanjer. Jag tror snarare
på ett mer långsiktigt arbete, ett arbete där man framför allt
satsar på skolor osv. Man bör försöka göra detta till en
integrerad del, och inte en då och då återkommande kampanjdag.
Jag tror också att man måste inse och acceptera att denna
rasideologiska undergroundkultur alltid kommer att existera. Den
går inte att utrota totalt. Men man skall komma ihåg att den är
mycket liten.
Birgitta Dahl (s): Det var en intressant inledning. Jag
tror att den var medvetet provokativ, för att vi skulle komma i
gång med diskussionen.
Jag har två frågor till Helene Lööw. Varför hävdar du att man
inte är rasist om man är emot all invandring från tredje världen
men däremot accepterar vita? Varför skall samhället inte
fullständigt ta avstånd från de idéer och det handlande som det
här är fråga om? Det menar jag är nödvändigt. Däremot måste vi
naturligtvis se till att så många som möjligt kan återföras till
ett anständigt beteende.
Det har funnits stor enighet om att organisationsförbud har de
nackdelar som du beskriver och att onda idéer skall bekämpas i
öppen debatt. Men det som nu finns som en diskussionspunkt är om
det skulle finnas möjligheter att skärpa lagstiftningen eller
hitta lagstiftning som kan träffa rätt, utan att komma i
konflikt med yttrandefriheten och utan att driva dessa rörelser
under jorden. Jag undrar om inte det förslag som finns utarbetat
och som syftar till att kriminalisera handlingarna, enskilda
individers handlande snarare än organisationerna, skulle kunna
vara ett verksamt medel och t.ex. träffa dem som finns i ett
nätverk men inte i en fullständig organisation.
Jag skulle vilja ställa en fråga till representanterna för
polisen, Björn Eriksson m.fl. Bedömer ni att ni på ett
acceptabelt sätt kan klara att ge skydd åt de människor som
känner sig hotade nu? Jag vet att resurserna inte räcker till
fullständigt och att vi skulle behöva göra mer, men var befinner
vi oss? Vad har vi för svar att ge till de människor som är
oroliga? På vilket sätt kan andra samverka med polisen för att
förstärka detta skydd?
Jag vill vidare rikta en fråga till både Björn Eriksson och
t.ex. Helene Lööw. Är det galningar som skjuter eller är det som
har skett ett led i någon organiserad terrorverksamhet, som i så
fall hotar demokratin eller syftar till att hota tilltron till
demokratin? Tror polisen att ni kommer att kunna knäcka detta?
Jag tror att det är oerhört viktigt för att vi skall förstå de
krafter som ligger bakom och kunna bekämpa den oro och otrygghet
som detta skapat, inte bara bland invandrare och dem som är
direkt hotade utan också bland andra i Sverige.
Sigge Godin (fp): I det första avsnittet av utfrågningen
sade Charles Westin att budskapet är viktigt, att det är viktigt
med opinionsbildning. Helene Lööw var också inne på närradions
betydelse. Är det rimligt att personer som dömts för hets mot
folkgrupp -- jag tänker på Radio Islam t.ex. -- skall få verka
ute i skolorna som experter? Skolverkets representanter skulle
kanske kunna ha någon synpunkt på det.
Jag skulle också vilja fråga Helene Lööw: Finns det skäl att
skärpa närradiolagen för att motverka opinionsbildning av detta
slag? Frågan kan också gå tillbaka till Charles Westin: Hur ser
forskningen på den opinionsbildning som sådana här grupper
bedriver?
Helene Lööw: Jag vill klargöra min definition av de olika
grupperna. De rasideologiska, små grupperingarna tar avstånd
från invandrare från tredje världen av rasmässigt grundade skäl.
De andra organisationerna tar avstånd av religiösa skäl, då det
gäller muslimer. De tar också avstånd på etniska, kulturella
grunder. Det är motivet till avståndstagandet som är grunden för
min definition.
Jag har ingen aning om huruvida de skjutningar som har skett
skulle vara organiserad verksamhet eller inte. Jag har mycket
svårt att tro att de skulle vara det, helt enkelt därför att de
i så fall skulle ha klarats upp. Jag tror också att någon grupp
då hade tagit på sig ansvaret. Jag tycker att man skall vänta
tills en utredning är färdig innan man säger exakt vilket
fenomen det är frågan om. Det kan vara oerhört farligt att
utmåla det som att det kan vara en rasistisk
terroristorganisation som ligger bakom osv. Sedan kanske det
visar sig att det är en enstaka människa som har helt andra skäl
för att skjuta. Vad händer då?
Ibland kan det få motsatt effekt. Det har förekommit andra
fall av detta slag, där det sagts att det skulle vara rasistiska
terroristdåd. I verkligheten har det visat sig att det inte var
så. Då skriver man ingenting om fallet längre.
Birgitta Dahl (s): Om det visar sig vara en sjuk människa,
hur skall man då bedöma riskerna för att propaganda av detta
slag utlöser denna sorts handlingar?
Helene Lööw: Propagandan från dessa kretsar kan
naturligtvis utlösa denna typ av aktioner. Samtidigt kan
massmediabilden av dessa grupper förstärka den. Killarna från
dessa organisationer syns med vapen i händerna och huvor över
huvudet, och ibland blir de nästan någon sorts hjältefigurer, en
modern Robin Hood, utmanare av systemet. Det har lett till att
nya grupper av detta slag skapas på orter där de inte existerat
tidigare. Modet sprider sig. Man skapar nya tidningar osv.
Människor som tidigare har haft dessa åsikter har nu hittat ett
forum för dem och ett sätt att kanalisera dem. Den förstärkta
bilden kan sätta i gång sådana processer.
Man kan dock konstatera att det är få fall när det gäller
t.ex. bränder i flyktingförläggningar där gärningsmännen, i de
fall de grips, kan knytas till någon organisation. Däremot kan
en organisation av detta slag etablera sig på platserna efter
attentatet.
Naturligtvis måste man på något sätt komma till rätta med den
propaganda som sprids från dessa grupper, som kan ställa till
det. Men där stöter man också på problem. Vad gör man t.ex. med
romaner med teman av detta slag? Hur tar man ställning till
sagor där invandrar- och främlingfientlighet förekommer? Där
finns ett gungfly. Hur tar man ställning till den rasideologiska
musiken? Är den åtalbar eller inte?
Jag tror i och för sig att det är bra att man ser över
lagstiftningen och att man då studerar dessa fenomen. Om man
skulle försöka kriminalisera handlingar och inte organisationer,
är frågan vilka handlingar man kriminaliserar. Är det handlingar
som redan är kriminella? Eller skall man kriminalisera t.ex.
deltagande i demonstrationer av olika slag, bärande av symboler,
utdelande av flygblad? Då har man de facto kriminaliserat
organisationer.
Mycket av denna propaganda sprids via närradion.
Närradiokassetter säljs också. Dessa organisationer säljer stora
mängder inspelningar av närradiosändningar och liknande. Jag
tycker kanske att det är märkligt att människor som fällts för
hets mot folkgrupp kan återuppta närradiosändningarna igen när
de kommer ut ur fängelset. Där skulle man kunna tänka sig en
skärpning, åtminstone någon form av karantän, att det skulle gå
en viss tid innan någon åter fick ett sändningstillstånd. Men
det är problematiskt. Inom denna verksamhet byter man ansvarig
utgivare, både för tidningar och närradio. Det görs konstant.
Man delar på åtalen, så att säga, för att få nya tillstånd. Där
hamnar vi också i svårigheter.
Björn Eriksson: Jag kan inledningsvis göra det lätt för
mig genom att konstatera att det Helene Lööw har sagt stämmer
otroligt väl med den uppfattning vi har inom polisen. Jag har
svårt att se några större skillnader. Vi har också en bild av
hur många människor det handlar om. Vi brukar tala om 30--40
personer. Helene Lööw sade 50. Det kan vi möjligen bråka om, men
det är samma typ av analys som vi gör.
Vi vill angripa detta på tre sätt. Det strider inte heller mot
det som Helene Lööw sade. Ett sätt är att via säkerhetspolisen
hålla ett öga på dessa organisationer som sådana. Vi har
konstaterat att de inte utgör något hot mot statsskicket. Det är
inte organisationer som har den karaktären, precis som Helene
Lööw har sagt.
Vi menar att det är viktigt att komma åt de här motorerna. Där
har vi ett önskemål -- det har lagts fram ett förslag till
riksdagen -- om att få inrätta ett antal tjänster för att spåra
upp idégivarna. Nästan alla av dem är kriminella, har begått
brott och suttit i fängelse. Vi skulle gärna ha centrala
förutsättningar för att helt enkelt få reda på vilka dessa umgås
med, vad de kör för bilar och vad för slags brott de har begått
samt på vilket sätt de drar med sig efterföljare, de 500 som här
nämndes. Det tycker vi är en sak som kan göras.
När det sedan gäller brott som begås runt om i landet tycker
vi normalt att det bästa är att den lokala polisen sköter dem.
De kan sina egna besvärliga fall bäst. Därifrån över till frågan
hur vi bedömer situationen i landet.
Det var två frågor som hade ställts. Den ena var huruvida vi
tror eller inte tror att det är en galning som ägnar sig åt
olika aktiviteter i Stockholm. Nu är det egentligen inte jag som
skall svara på den frågan, för det är Stockholmspolisen som
leder utredningsarbetet. Jag tycker inte att jag gör mig skyldig
till något större övertramp om jag konstaterar att det är vår
uppfattning. Det är en galning eller galningar som håller på med
detta i Stockholm. Det gör ju inte saken mindre viktig. Vi tror
självfallet att vi kommer att kunna klara upp det här. Men vi
vill gärna göra det utan att ytterligare människor kommer till
skada, och det gör det svårt. Tyvärr är det så att risken för
att hon eller han repeterar sina brott är stor. Därför är det
ett starkt önskemål att få det här uppklarat innan ytterligare
människor skadas.
Den andra frågan gällde smittorisk. Att det finns en
smittorisk är ju uppenbart. Den kan ta sig två former. Den ena
är att någon annan börjar ägna sig åt samma typ av aktiviteter,
precis på samma sätt som när man skrev om hopp från
Katarinahissen. Då var det fler som hoppade. Den andra är att
det kommer in falska historier. Människor som är sjuka själva
uppger sig vara utsatta för brott när de i själva verket inte är
det. Dessa drar bort utredningsresurserna från vårt huvudspår,
nämligen de fall som faktiskt har inträffat.
Vi har ett dilemma där som jag gärna vill nämna. Det knyter an
till frågan om vi har ett acceptabelt skydd. Svaret är, om jag
skall vara ärlig, att vi naturligtvis inte har det. Vi kan inte,
vi har tyvärr inte förutsättningar att garantera de människor
som vandrat in i vårt land ett skydd på den nivån. Precis
detsamma gäller för kvinnoöverfall och liknande. Vi har inte
sådana resurser att vi kan koppla en polisman till varje drabbad
människa. Vi försöker göra olika saker under en och samma kappa,
och den kappan skall nämnas i det här sammanhanget för den
tycker jag är väldigt viktig. Det är att vi själva in i det
sista försöker att beväpna oss och höja våldsnivån och förvandla
oss till ett slags kommandosoldater. Det skulle vara ett
misslyckande i vårt demokratiska statsskick.
Metoderna är flera. En vanlig metod som jag känner oerhört
stor sympati med är att helt enkelt vädja till medmänniskorna,
att be människor att ställa upp för varandra. Vi uppfyller den
polisiära rollen att stödja den typen av kontakter och skapande
av aktiviteter så att det blir många som bryr sig, inte bara
polisen, som går och hälsar på hos folk. En annan metod är att
få de ordningspoliser som vi har att utföra en extra liten
tillsyn, att gå in och dricka en kopp kaffe med dem som är
utsatta och känner sig hotade, försöka skapa den trygghetskänsla
som vi alla bör kunna ha.
Med detta skulle jag vilja be biträdande chefen för
rikskriminalen att lämna några uppgifter om mängden brott av det
här slaget som vi har fått registrerade på polissidan. Det
betyder tyvärr inte att det är alla utan sådana som vi känner
till genom att de har polisanmälts.
Roland Ståhl: De brott det här gäller är framför allt, som
Helene Lööw nämnde, hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.
Under 1991 fick vi in 70 anmälningar till polisen i hela
Sverige. En anmälning kan i och för sig innehålla flera
händelser. Av dessa 70 anmälningar hade vi i 14 fall en
misstänkt gärningsman. Det innebär att de så småningom kommer
att leda till ett åklagarbeslut och sannolikt
domstolsförhandling.
När det gäller olaga diskriminering fick vi under 1991 in 56
anmälningar till polisen. Där är det samma sak: en anmälan kan
alltså innehålla fler gärningar. Där är antalet misstänkta
gärningsmän mindre, endast 5.
Jag tycker att det är viktigt att redogöra för dessa siffror,
för hela lagstiftningen i dessa delar är faktiskt ganska svår
att tillämpa. Av den anledningen har riksåklagaren redan 1985
gått ut i sina anvisningar och sagt att när det gäller dessa
brott är det viktigt att samla dem hos en överklagarmyndighet
just för att hålla en kontroll över hur lagstadgarna tillämpas.
Det visar också hur svårt vi har inom polisen att få tag i en
gärningsman, att tillämpa lagen på ett adekvat sätt.
Jag skulle vilja avsluta med att poängtera det rikspolischefen
sade om våra poliser. Det är viktigt att framföra att poliskåren
i Sverige är ett genomsnitt av allmänheten. Jag tror att svenska
poliser är lika upprörda som allmänheten när det gäller den här
typen av brott. De gör sitt allra bästa för att på alla sätt
komma till rätta med problemen.
Lena Landgren: Innan jag svarar på frågorna skulle jag
vilja ha en kort generalrepetition av de förändringar som skett
inom skolans område sedan 1 juli förra året. Vi fick ett nytt
styrsystem för skolan, med en väldigt kraftig avreglering. Vi
fick ett nytt statsbidragssystem, och vi fick en väldigt stark
decentralisering från staten till kommunerna vad gäller ansvaret
för skolan. Det betyder att svaret på den fråga som här ställdes
om att släppa in den här typen av personer i en svensk skola är
att det i dag är kommunens respektive skolledares och skolans
ansvar.
Vi har ändå kvar ett antal, hoppas vi, kraftfulla statliga
styrmedel. Vi har en skollag, där det väldigt tydligt sägs att
var och en som verkar inom skolan skall främja aktningen för
varje människas egenvärde och att verksamheten skall utformas i
överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar.
Detta styr skolan även om den numera är en kommunal
angelägenhet. Skollagen är alltså det övergripande
styrinstrumentet. Vi har också läroplanen, en ny är på gång, där
dessa frågor tas upp. Kommunerna får alltså inte göra precis hur
de vill i alla fall, men genomförandet av skolan är deras
ansvar. Sedan har vi skolverket, som har till uppgift att följa
upp och utvärdera vad som händer ute i skolorna utifrån de
nationella målen.
Jag vill gärna ge en motbild och visa exempel på insatser och
resultat som vi har lyckats åstadkomma sedan hösten. Vi startade
ju den 1 juli 1991 som myndighet. Myndigheten består av 240
personer. Den gamla statliga skoladministrationen omfattade 750
personer. Vi organiserar en liten del i Stockholm, och vi har 94
personer som vi kallar undervisningsråd spridda över hela
Sveriges yta och som ansvarar för att följa upp vad som händer i
det kommunala skolväsendet.
Vad vi gjorde i december var att gå ut till samtliga Sveriges
skolor, skolstyrelser, rektorer, våra grundskolor,
gymnasieskolor, särskolor och specialskolor med en uppmaning och
stöd till deras arbete mot rasism och främlingsfientlighet. Vi
kan alltså inte beordra fram åtgärder inom det här styrsystemet,
men vi kan stödja och bidra till en positiv utveckling. I de
brev som vi skickade ut till skolorna skickade vi med som bilaga
en förteckning över material som skulle kunna användas för att
arbeta mot främlingsfientlighet och rasism i skolorna. Det var
ganska praktiskt material framtaget dels av oss själva, dels av
invandrarverket och med tyngdpunkt på ett vardagligt arbete.
En del av materialet har man fått köpa, en del har varit
gratis. Efterfrågan på materialet har varit väldigt stor sedan
slutet av december. Vår bild är att man arbetar mycket aktivt
och träget ute i skolorna med dessa frågor. Vår uppfattning är
att träget, malande, gediget arbete är det som ger bästa effekt.
Vi frågade våra 94 undervisningsråd i slutet av december om de
kunde göra en snabb sondering av hur det ser ut i skolorna. Var
och en hade som ansvarsområde ungefär 3 kommuner. Deras bild av
hur det ser ut -- det var inte någon vetenskaplig undersökning
men det ger i alla fall en ögonblicksbild av hur situationen är
i skolorna -- är att de problem som upplevs i skolorna jämfört
med tidigare inte är större. De har alltså inte ökat. Vad man
kan notera är att det i vissa fall i skolorna har blivit en
mycket hårdare attityd. För en del elever har det blivit mera
tillåtet att använda sig av ord och beteenden som tidigare inte
var tillåtna. Men det är undantagsfall.
60 av 70 undervisningsråd hävdade efter sin snabbenkät att
skolorna upplever att massmediebilderna är mycket värre än det
är i verkligheten i skolorna. -- Nu talar jag alltså bara om
skolorna. -- Ingen av undervisningsråden kunde säga att
förekomsten av rasism och främlingsfientlighet i skolan var
större än vad medierna hade rapporterat. Detta är vardagsbilder,
och jag vill betona att det inte är någon vetenskaplig
undersökning.
Det efterlystes positiva exempel här förut, och jag kan
berätta att en mängd aktiva åtgärder med positiva förtecken
pågår i skolorna. De negativa fallen måste enligt skolans ansvar
mötas med en motbild. Motbilderna är av många slag. Man får
besök av Amnesty, några har faddersystem, man har kontakter med
andra länder, utbytessystem, kontakter med massmedierna,
kontakter med invandrargrupper, vuxna, barn, ett helt spektrum
av teman, morgonsamlingar, fortbildning för lärare. Framför allt
är eleverna mycket aktiva på olika fronter.
För att sluta där jag började: Vem det är som kan inbjudas i
skolan är ju en kommunal angelägenhet. Skolans personal har
alltså ansvar enligt skollagen och läroplanen att ge en motbild.
Jag kan inte svara på om man har mött med en motild, men man
skall göra det.
Jag vill avslutningsvis överlämna till utskottet sådant
material som vi har skickat ut i skolorna.
Sigge Godin (fp): Vi har talat om att vi skall ha ett rakt
språk, ett rakt budskap. I det här sammanhanget borde man från
skolverkets sida ändå ha ett klart budskap till skolorna. Att
straffa människor i det här sammanhanget är inte lämpligt. Man
skall självfallet ha en dialog där alla synpunkter får komma
fram. Men det kanske vore skäl att använda tydligt språk. Då
hade det varit litet lättare att svara på frågan.
Birgitta Dahl (s): För det första skulle jag vilja fråga
flera av de närvarande om de samverkar lokalt. Har ni någon
sorts system för att gripa in i ett tidigt stadium om det börjar
uppstå problem? Om polisen märker, skolorna märker,
invandraranläggningarna märker att några vuxna eller barn börjar
dra omkring, föra ett språk och bära sig åt på ett sätt som
tyder på att det är problem, samarbetar ni då på lokalt plan,
har ett nätverk för att ta itu med problemen och hantera dem på
ett begripligt sätt i skolan, föreningslivet eller på annat
sätt?
För det andra: Polisen har sedan några år vidgade möjligheter
att själv bestämma lokalt hur man skall använda sina resurser.
Har det som nu har hänt föranlett någon förändring?
För det tredje: Jag vill envisas om det här med lagstiftning.
Det är fler här, t.ex. diskrimineringsombudsmannens
representant, som skulle kunna ge synpunkter. Är den för vag och
för svag i dag? Vi talar faktiskt inte bara om förbud eller icke
förbud mot olika organisationer, utan vi talar om möjligheter
att göra lagstiftningen starkare och lättare att tillämpa. Det
här är inte ett fenomen bara på det här området -- jag har
upplevt på miljöområdet att lagstiftningen är så vag att det är
svårt att tillämpa den, svårt att bevisa brott och svårt att
bedöma. Vad har ni gjort för att komma åt detta? Räcker det med
att skärpa praxis och avdela särskilda resurser, eller behöver
lagstiftningen skärpas?
Björn Eriksson: Jag delar helt uppfattningen om
nödvändigheten av ett lokalt nätverk. Det är en av våra största
frågor inför 90-talet att uppnå det Birgitta Dahl här tar upp.
Vi är olika långt framme. Generellt vågar jag påstå att det inom
polisen och socialtjänsten blir allt bättre. Vi ligger längst
fram. Vi har litet svårt med skolsidan, beroende på att skolan
på många platser inte har känt riktigt på samma sätt för den
fostrande rollen. Det är litet av ett nederlag att släppa in
andra i skolmiljön. Men detta är någonting som vi måste bekämpa.
Enligt min uppfattning gör man det enklast genom att använda
de politiker som sitter i landets polisstyrelser, socialnämnder
och landets skoldelsnämnder för att skynda på för att skapa
dessa nätverk. Motståndet heter ofta sekretesslagstiftning. Det
är i en mening sant, men ofta används sekretessargumentet som
hinder för att behöva göra någonting. I själva verket är det
ofta så att de som är framgångsrika har klarat sig utmärkt med
dagens sekretesslagstiftning. Allt tryck som vi kan sätta på
våra myndigheter för att bygga lokala nätverk är av godo, inte
minst för oss inom polisen.
När det gäller användandet av de lokala resurserna tycker jag
att det har vridits åt rätt håll. Det är en effekt av
polisstyrelsers inflytande. Vi skall ha en samling om 14 dagar
med alla vice ordförande och ordförande i polistyrelserna,
förtroendevalda människor och landets polischefer, då vi bl.a.
skall diskutera denna fråga litet mera på djupet. Jag tycker mig
ändå märka en vridning åt rätt håll.
Jag vill gärna tillägga två saker. Den ena är -- där behöver
vi hjälp framför allt i den dialog som vi i dag för med
invandrarorganisationerna -- att få föräldrar till barn att bli
intresserade av att söka till polisyrket. En mycket väsentlig
del i det här är att vi får en mångfasetterad poliskår med
människor med invandrarbakgrund. De undersökningar som vi
hittills har gjort bland dem som har kommit in visar att det
ofta är ett mentalt motstånd att gå till en organisation som man
i det land man lämnat upplevt som repressivt. Jag tror att det
är väldigt bra om vi kunde påskynda processen och få människor
med invandrarbakgrund in i polisyrket.
Den andra frågan rör lagstiftningen. Vi är emot lagstiftning
mot rasistiska organisationer av de skäl som föredragshållaren
här nämnde. Däremot har vi fört en diskussion kring frågan hur
brottet skall bedömas, om det skall anses förgrovande att det
finns ett rasistiskt motiv så att det påverkar straffmätningen.
Många inom poliskåren har slagits av att det kanske ur
preventionssynpunkt ibland kunde vara bra om saker och ting
kunde bedömas som grövre därför att de har ett rasistiskt motiv.
Det kanske inte är ett kristallklart svar på frågan, möjligen en
positionsbestämning kring den diskussion som vi i dag för inom
poliskåren.
Frank Orton: I frågan huruvida lagstiftningen bör skärpas
har jag ännu inte skaffat mig en klar uppfattning, om det behövs
och vilka effekter man i så fall skulle försöka uppnå med det.
Jag tycker efter de fyra veckor som jag har varit i ämbetet att
det finns andra saker som är viktigare för ämbetet med dess
mycket begränsade personella resurser att just nu ägna sig åt,
och det är framför allt att försöka medverka i
opinionsbildningen.
Det är särskilt två saker som jag tycker är viktiga. Den ena
är att på allt sätt hjälpa till att sortera i debatten, att
sortera begreppen, att sortera fakta. I min tidigare verksamhet
som chef för radionämnden kunde jag konstatera hur lätt det kan
uppstå konfrontationer och friktion på grund av att man helt
enkelt inte vet vilka begrepp man använder. Vi hade åtskilliga
anmälningar mot inslag som hade med det här ämnesområdet att
göra. Det är också fullständigt självklart att om man pratar om
invandrare, flyktingar och utlänningar utan att göra klart för
sig vilka de olika grupperna är, hur de nu än skall definieras,
blir det missförstånd som kan leda till fördomar och
konfrontation. Det är också fullständigt klart att det är
viktigt att man på olika sätt medverkar till att ta fram fakta,
tala om hur förhållandena egentligen är för invandrare. Får de
80 000 kr. i statsbidrag precis när de kommer till gränsen? Det
är en fördom som jag har mött på senare tid. Det är viktigt att
klarlägga hur det förhåller sig. Det är viktigt att man inte
lägger locket på dessa frågor. Det gäller bidrag, förtur i
bostadskö, kriminalitet etc.
Den andra saken som jag tycker är viktig är attitydpåverkan.
Det initiativ som togs av min företrädare och som fördes vidare
av Eva Falkenberg var att starta en skolkampanj som består av
ett paket som DO presenterade för ett par dagar sedan. Jag vill
gärna uppehålla mig något vid detta.
Detta paket består av två videoband och en arbetsbok. Det ena
videobandet är till för eleverna, det andra för lärarna.
Arbetsboken skall användas i anslutning till videobanden.
Elevbandet och arbetsboken innehåller inte några färdiga
kunskaper om vad som är rätt eller fel. Syftet är att skapa
underlag i klassrummen för en diskussion och debatt kring dessa
frågor, för att man skall kunna öka medvetenheten, hjälpa till
att sortera i debatten, hjälpa till att komma till klarhet i vad
man själv tänker kring dessa frågor. Det är ett pedagogiskt
hjälpmedel, ett praktiskt verktyg som vi vill bidra med. I
lärarhandledningen finns å andra sidan en ganska omfattande
filosofi kring dessa frågor.
Vi tror att genom att människor får diskutera dessa frågor,
inte minst i skolan som är ett viktigt område, och ta ställning
till olika frågor kring invandrare som hittills har varit
tabubelagda, kan man påverka attityder och minska konfrontation
och friktion mellan olika grupper.
Vi har andra idéer på gång, men de får redovisas så småningom.
Beträffande den ursprungliga frågan om lagstiftning kommer vi
under våren att ge mera preciserade synpunkter än vad jag efter
mina fyra veckor och en dag i ämbetet kan ge.
Christina Rogestam: Jag skall fatta mig kort. Alla i
utskottet vet väl vilken mängd informationsmaterial som går ut
från invandrarverket i olika sammanhang. Vi försöker se till att
det finns specialmaterial för skolorna. Vi skräddarsyr material
för Folkrörelse-Sverige. Vi har ett mycket nära samarbete med
invandrarorganisationerna och försöker den vägen gå ut med
information och faktamaterial.
Vår uppfattning är att vår roll är att se till att den här
typen av information finns framme och finns tillgänglig på ett
lättbegripligt sätt. Däremot kan det aldrig vara särskilt bra
att en statlig myndighet går i spetsen för en
informationskampanj, för då får vi beskedet att det är ändå
någonting som ni får betalt för att göra. Jag tror att det är
mycket bättre att Folkrörelse-Sverige tar det i sina egna händer
och ser till att föra olika kampanjer och få ut informationen.
Men vi skall förse dessa organisationer med det material som de
behöver.
Ordföranden: Det tackar vi för. Det läses flitigt också av
utskottets ledamöter.
Christina Rogestam: Vi har faktiskt en oerhört stor
tillgång i de över 100 förläggningar som vi har runt om i landet
i form av den personal som därmed finns tillgänglig. Det finns
ett mycket nära samarbete med skolorna på orter där det finns
förläggningar. Det är mycket vanligt med öppet hus. Vi har många
studiebesök där allt flera förläggningar gör så att de
asylsökande är de som tar emot och visar runt. Man kommer inte
bara dit för att titta på någonting, utan det blir faktiskt ett
möte mellan människor. Det tror vi är oerhört viktigt när det
gäller att påverka attityderna långsiktigt.
Doris Håvik (s): Jag vill inledningsvis tacka Helene Lööw
för den utomordentliga introduktionen. Vi fick veta vilka
organisationer som finns, en del rasideologiska och rasistiska,
samt att det handlar om unga människor. Anledningen till att jag
begärde ordet är att Helene Lööw sade att man redan vid 10--12
års ålder är klar över var man står. Då frågar jag: Var
grundläggs dessa idéer och tankar? Hur kan skolan möta dem, för
de måste grundläggas i hemmet? Där kommer vi in på frågan: Hur
når vi dessa ungdomar? Har vi möjligheter att stämma i bäcken i
stället för i ån? Det Helene Lööw sade därvidlag skrämde mig
oerhört mycket, för det måste vara ett ständigt flöde av idéer
från hemmet? De måste vara ganska avancerade när man vid 10--12
års ålder kan ha så utpräglade tankar åt visst håll. Vad gör man
åt det? Har man inom skolan märkt att de kommer från hemmet? Vad
säger Helene Lööw?
Gustaf von Essen (m): Jag vill också tacka Helene Lööw för
en mycket intressant och spännande inledning. Det var verkligen
väl framfört dessutom.
Diskussionen rör sig egentligen i första hand om förbud mot
dessa organisationer. Men ett förbud kommer i konflikt med
yttrandefriheten, tryckfriheten och sådana frågor. Har Olle
Stenholm, som representerar Publicistklubben, någonting att
anföra därvidlag beträffande diskussionen om man skall förbjuda
eller icke förbjuda dessa organisationer?
Helene Lööw: När det gäller hur människor hamnar i de här
kretsarna kan man säga att åsikterna inte alltid kommer från
hemmen. Tittar man på den typiska "karriären" för personer i de
rasideologiskt hårda grupperna, finner man att det är i skolan
de första gången kommer i kontakt med dessa organisationer.
Detta sker på olika sätt. Tidigare har det funnits
organisationer som har satsat på skolorna. Man har spritt
väldigt mycket propaganda av olika slag på skolorna, under
mycket, mycket lång tid. Ibland har människor från de här
grupperna turnerat runt och hållit föredrag i skolorna.
Initiativtagarna till detta har kanske trott att om man visar
upp dessa figurer kommer barnen att ta avstånd från de här
grupperna. Så är det inte. Det finns alltid ungdomar som
attraheras av detta.
Barnen är naturligtvis inte fullfjädrade från början när de
hamnar i dessa organisationer. Men det finns ett spänningsmoment
i de här kretsarna, dvs. det är spännande att smyga omkring i
uniformer av olika slag, det är spännande att ägna sig åt litet
halvkriminell verksamhet.
De här grupperna erbjuder någonting som det övriga samhället
inte erbjuder dessa barn. De erbjuder ett totalt skydd mot
omvärlden. Det skall man komma ihåg, för det är mycket viktigt.
De här grupperna är mycket hårt slutna. Det är också grupper där
alla ställer upp för alla, där lojaliteten och solidariteten är
järnhårda. Man kan ta olika exempel: En del av dem som hamnar i
dessa grupper har varit mobbade i skolan. De upplever att de
aldrig har fått någon hjälp med de problemen. När de däremot
hamnar i de här gängen kommer äldre medlemmar av dessa gäng till
skolan och klår upp plågoandarna, vilket de tidigare inte har
kunnat få hjälp med.
Så småningom kommer de allt längre in i de här kretsarna. Att
bli en fullfjädrad medlem i dessa kamratkretsar kan ta upp till
sex sju års tid.
De allra flesta kan också exakt tala om det ögonblick då de
definitivt valde sida och tog ställning. De beskriver det ofta i
termer av närmast religiös upplevelse. En del hamnar där därför
att de har blivit misshandlade och trakasserade av
invandrargäng, därför att de har haft svenska flaggor på
kläderna eller något liknande. Det är ett vanligt skäl. Detta
beskriver de som den punkt där de tar definitiv ställning.
Men allt kommer inte från hemmen. För en del är det så, ja,
men det gäller långt ifrån alla. Det är i skolan de första
gången får kontakt med dessa grupper. Så är det nu också, för
saker och ting sprids på skolorna. Det förekommer faktiskt att
jag ibland blir uppringd av skolfolk som vill att man skall
rekommendera någon trevlig pojke från VAM som kan hålla
föredrag, för de skall ta dit någon från Stoppa rasismen. Jag
brukar alltid avråda från sådana saker. Jag tycker inte att det
är bra, jag tycker inte att det är lämpligt, just på grund av de
skäl jag har angett.
Det är mycket svårt att nå dessa grupper. Man måste förändra
medlemmarnas livssituation för att kunna plocka dem ur dessa
kretsar eller för att nå dem över huvud taget. De är inte
påverkbara av upplysningskampanjer. Dessutom erbjuder dessa
kretsar dem en total trygghet. De erbjuds ett skydd mot ett
samhälle som de uppfattar som fientligt. De erbjuds också
bostäder och liknande, eftersom det är mycket vanligt att man
delar lägenheter, man bor tillsammans. Äldre medlemmar av de här
gängen hjälper och stöttar de yngre. Så länge ingenting görs
konkret åt deras livssituation är de här grupperna det bättre
alternativet för dessa ungdomar.
Bertil Jakobsson: Naturligtvis kommer något från hemmen.
Man måste komma ihåg att alla barn och ungdomar tillbringar en
del av dygnets 24 timmar i hemmet och en del i skolan, möjligen
den mindre delen i skolan. Men de möter uppfattningar från vuxna
även utanför familjekretsen. Naturligtvis är delar av det som
demonstreras i form av ord eller åtbörder någonting som de har
märkt bland andra och emellanåt, kanske tyvärr inte sällan,
bland vuxna.
I rapporteringen som följt på vår snabbenkät finns det
beskrivningar av när detta i enstaka fall tar sig mer dramatiska
uttryck. Det kan vara ett hot mot någon lärare som tar upp
frågan om främlingsfientlighet. Det kan vara trakasserier någon
gång. Detta är inte en stor del av rapporteringen, men det finns
rapporterat. Det kan också vara en skolledare som har fått
fönstren inslagna i sin villa ett par gånger, någon som har
funnit att bildäcken inte har luft. Men det är sällan
förekommande. Det finns också i något fall rapporterat hur ett
fåtal ungdomar har återfunnits i FBU (Frivillig
Befällsutbildning). Skolan har tagit upp diskussioner, och det
finns överenskommelser på den orten mellan skolan och FBU om att
man först skall fråga skolans personal litet grand om ungdomar
som söker sig till FBU.
I det långsiktiga, envisa arbete som skolan skall bedriva, och
där skollagen mycket klart talar om hur man skall värna om
aktningen för alla människor, tycker jag att en mycket viktig
del anges i det brev som gick ut till alla skolstyrelser och
rektorer. Där skrev generaldirektören: De studerande måste märka
att skolan tar ställning i dessa frågor. De måste få tillfälle
-- alltså eleverna -- att uttrycka sin mening och diskutera egna
och andras erfarenheter. De behöver veta att deras tankar och
ställningstaganden tas på allvar och kommer att bidra till hur
det blir att leva i framtidens Sverige.
Det viktigaste i detta budskap tycker jag är: Alla tillfällen
skall gripas i flykten.
När man i skolans värld, men också i samhället i övrigt, som
vuxen eller ung hör och ser saker skall man reagera och inte
låta det vara tyst omkring dem. Gör man inte det i exempelvis
skolans värld, lever man inte riktigt upp till det proffsiga
jobb som man skall göra.
Olle Stenholm: Jag uppfattade att frågan utgick från
problematiken kring en lag mot organisationer som är rasistiska
eller diskriminerande mot främlingar.
Varje gång man diskuterar ett sådant förbud, diskuterar man en
inskränkning av en grundlagsfäst fri- och rättighet, nämligen
friheten och rätten att organisera sig. Det gäller alltså den
allra mest solenna delen av den fundamentala lagtext som bär upp
hela vårt demokratiska system. Ett organisationsförbud vetter
naturligtvis också ut mot religionsfriheten, som Helene Lööw
visade. Det vetter i allra högsta grad mot yttrandefriheten och
tryckfriheten. Jag tror inte att man kan införa ett
organisationsförbud utan att det i sig också skulle ha
återverkningar på andra grundläggande fri- och rättigheter i vår
grundlag och vår regeringsform.
För en organisation som Publicistklubben, som har till främsta
syfte att slå vakt om tryckfriheten och yttrandefriheten i
Sverige, är det därför självklart att ställa sig avvisande till
tanken på att man skulle börja förbjuda organisationer i
Sverige.
Helene Lööw har visat att det som är farligt med flera
organisationer av det här slaget inte är organisationerna som
sådana, utan det de gör. Det de gör är kriminaliserat på många
olika ställen i vår lagbok. Det finns för statsmakten fullgoda
möjligheter att ingripa mot sådana handlingar som vi anser
förgripliga, inklusive handlingen att offentligt yttra hetsande
uttalanden mot etniska, religiösa eller andra folkgrupper. Det
är redan kriminaliserat i svensk lag.
När det gäller den Starkska utredningen anser jag dessutom att
den inte på ett intellektuellt tillräckligt redoboget sätt har
kunnat klargöra skillnaden mellan att kriminalisera
tillhörigheten till en organisation, som han vill, och att
kriminalisera organisationen som sådan. Han stannar alldeles vid
den gränsen. Jag tror att det skulle bli oerhört svårt för
svenska domstolar att tillämpa ett sådant förslag som Stark har
lagt fram. Då kan man vara orolig för att domstolarna skulle ta
till för mycket i stället. Nu är det inte svenska domstolars
tradition och väsen att göra så, tvärtom reagerar svenska
domstolar i sådana fall med en oerhört stark återhållsamhet. Det
skulle vara ytterligare ett argument som stärker det bärande i
Helene Lööws argumentering, nämligen att alla former av förbud
och lagstiftning på det här området missar målet. De uppnår inte
de mål som man föresätter sig. Jag tror att det Starkska
förslaget, om man såg det omsatt i praktiken, också skulle bli
ett slag i luften och inte ändra på verkligheten.
Rune Backlund (c): När man lyssnar på din inledning,
Helene, och även på svaren, kan man notera att du pekar ut
skolan som en mycket avgörande rekryteringsbas. Om du som ser
problemen med dina forskarögon och som har kunskap om de här 50
aktivisterna skulle ge några råd till skolan om hur man skulle
kunna skära av denna rekrytering, vad skulle du ge för råd?
I media har det till och från talats en hel del om de
internationella kontakter som svenska s.k. rasister har. Hur
verkliga är dessa kontakter och vilken betydelse har de för
utvecklingen i Sverige?
Widar Andersson (s): Det finns en märklig flathet i vårt
samhälle, tycker jag, från oss vanliga medborgare, i skolor, på
arbetsplatser, på bussar och i tunnelbanan. Desperat präglar det
även en del av den här utfrågningen. Man försöker hitta någon
myndighet som skall ordna detta åt oss, så att vi slipper
engagera oss och bry oss om de etniska motsättningar som i dag
är en realitet. Det finns inget Idyllien. Jag tror att detta är
en del av det problem som gör att många inte ingriper ens mot de
extrema rasideologerna eller de organiserade främlingsfientliga
grupperna.
Jag tror också att det ligger mycket i det Helene säger, att
detta är en mycket homogen och sammansatt grupp. Jag har arbetat
i många år på Hasselakollektivet och kommit i kontakt även med
en del av dessa ungdomar. De liknar väldigt mycket en grupp
etablerade knarkare i sitt sätt att vara och sitt sätt att se
och tänka på omvärlden.
Om du nu avvisar den här lagstiftningen med, som jag tycker,
mycket goda argument, undrar jag, ungefär som Rune frågade, om
det finns några andra vettiga skärpningar som myndigheterna kan
göra. En vettig lagstiftning kan ju backa upp ett vettigt
medborgerligt beteende.
Jag vill fortsätta litet där Sigge Godin började och passa på
när vi har Sveriges Muslimska förbund här att få besked om att
ni har tagit avstånd från Radio Islams utsändningar och
verksamhet.
Till Helene vill jag ställa frågan: Finns det andra,
invandrardominerade grupper i Sverige som bedriver rasistisk
eller främlingsfientlig propaganda?
Ingela Mårtensson (fp): Jag skulle vilja ställa en fråga
till Helene Lööw. Vad jag förstår är du emot förbud mot
rasistiska organisationer och det kan jag i och för sig instämma
i. Men så säger du också att man får leva med detta, för de har
alltid funnits. Kan man ändå inte skärpa lagstiftningen när det
gäller just hets mot folkgrupp och på det viset komma åt det de
här organisationerna håller på med?
Det sades här att detta inte är något hot mot samhället. Men
det är ett hot mot de individer som är föremål för dessa
organisationers uppmärksamhet. De personer som agerar mot
främlingsfientligheten och försöker bilda opinion mot de här
grupperingarna blir ju måltavlor för de rasistiska
organisationerna. Vi har listor på människor som utsätts för
direkt hot om att bli mördade. Själv känner jag t.ex. Ingrid
Segerstedt Wiberg som ganska mycket har blivit utsatt för den
här typen av hot. Jag undrar vad polisen gör för att skydda
personer som utsätts för dessa hot. Det gäller faktiskt inte
bara invandrare, utan även svenskar som ställer upp för dem.
Helene Lööw: Som jag inledde med att säga finns det
faktiskt inga patentlösningar. Det finns ingen patentmedicin mot
de här fenomenen.
På sätt och vis är skolan avgörande. När det gäller vad skolan
i de här avseendena kan göra tror jag inte att det är så himla
lyckat att attackera eller gå på de personer som visar dessa
åsikter eller tendenser och direkt hårdfört säga att du är
rasist eller att du är det ena eller det andra. Då riskerar man
att stänga alla dörrar till kommunikation och driva dem ännu
längre i sin extremism.
Vad skolan däremot kan göra är att se till att
förutsättningarna för att rekrytera till dessa kretsar minskar.
Man måste ta itu med andra problem i skolan, t.ex. med mobbning
och med olika sorters utslagning. Man måste se till att alla
elever får finnas med i diskussioner, att alla elever så att
säga får synas. Det finns grupper som aldrig syns, som aldrig är
speciellt spännande. De är inte invandrare, de är inte duktiga i
idrott, de kan inte sjunga, de är inte särskilt utmärkande på
något sätt och får aldrig spela huvudrollen. Det finns en risk
med att plocka ut invandrarbarn som t.ex. skall berätta om sitt
liv och sådana saker, vilket i och för sig är mycket positivt.
Man får då tänka på att de barn som aldrig finns med i centrum
också får en chans att komma till tals, så att de inte
exkluderas. I detta exkluderande ligger väldigt mycket av
nyckeln till att personer engagerar sig i och hamnar i de
kretsar vi talar om. De vill också synas och vara någon. Där
tror jag att skolan kan spela en mycket stor roll.
En annan viktig sak tror jag också är att vi får en ökad
kunskap om oss själva, om vår egen kultur och vår egen historia,
om varifrån vi kommer. Det saknas väldigt mycket. Det är en
sorts historielöshet som gör att de här grupperna ibland får
monopol på historien, vilket inte är bra.
Om internationella kontaktnät mellan sådana här grupper kan
man säga att de internationella konspirationer som det ibland
publiceras uppgifter om i tidningar och TV inte existerar. Hade
de existerat, hade verkligheten sett betydligt annorlunda ut än
den gör. Däremot känner alla varandra i de här kretsarna. De har
internationella kontakter. Det är inte märkligare än att vilket
etablerat politiskt parti som helst har det. Detta är också en
sorts europeisk underground-kultur. Vad det ytterst handlar om
är att stänga Europas gränser. De moderna rasideologerna är inte
rasister, de är internationalister.
Det är inte heller konstigt att de för tryckning av sådant här
material har egna tryckerier. De är tryckningsbojkottade. Det är
inte konstigt att personer i dessa kretsar umgås och känner
varandra. Det är också ett sätt som ingår i deras livsstil, dvs.
när människor från utlandet kommer hit bor de hos svenskarna och
när svenskarna åker till utlandet bor de hos andra. Det är en
del av deras livsstil. Kontakter finns naturligtvis och man
influerar varandra. Det som har hänt under efterkrigstiden är
helt enkelt att den europeiska nationalsocialismen har
sammansmält med en amerikansk Ku Klux Klan-ideologi och den
sydafrikanska White Supremes-rörelsen till en ny ideologisk
form. Sedan har man också fått ett brott mellan de revolutionära
delarna och de parlamentariska grupperna. De parlamentariska
grupperna är inte rasideologiska, utan de är snarare
paneuropeiska, dvs. utvandrande europeiska grupper i andra
världsdelar kan gå an. Men det är Europa som gäller för dem. De
väljer att arbeta inom den parlamentariska delen, och där finns
naturligtvis också etablerat samarbete.
Jag tycker faktiskt att den existerande lagstiftningen räcker.
Däremot kan man kanske fundera på sådana saker som jag tidigare
nämnde, nämligen vad man skall göra åt det budskap som sprids
genom musiken, vad man skall göra åt budskap som sprids på annat
sätt, genom videokassetter osv. Är det straffbart att sprida
sådana videokassetter, är det straffbart att sälja denna musik?
Vi har en ny typ av propagandateknik nu, som jag tror att
lagstiftningen ibland inte har hunnit med.
En fråga var om det finns invandrargrupper som kan vara
främlingsfientliga. Ja, visst finns det sådana. Man skall komma
ihåg att både inom den rasideologiska delen och den
parlamentariska delen finns det mängder av invandrare, men de är
invandrare från europeiska länder.
Björn Eriksson: Det var frågan om skydd som riktades till
oss. Nej, jag tror inte att vi kan skydda alla. Jag tror att man
säga, möjligen med en travestering av det Widar Andersson
nämnde, att det gäller att vi är många, så många att vi är
farliga genom vår mängd.
Vi försöker ha kontakt med dem som är utsatta för akut hot. Vi
försöker resonera kring sådant här. Men vi vet lika väl som den
som utsätts för hotet att det inte finns något skydd i den
meningen att man ständigt skulle vara omgiven av poliser,
ABAB-vakter eller vad det kan vara fråga om. Jag tror att detta
är en kommunikationsfråga mellan polisen och dem som uttrycker
uppfattningar. Dessutom understryker det vikten av att väldigt
många av oss uttalar oss, så att vi genom vår mängd och vårt
engagemang blir omöjliga som måltavlor. Jag tror personligen att
det är det bästa skyddet, bortsett från vissa extrema fall.
Sedan vill jag gärna passa på att tillägga en liten
observation till Helene Lööws redogörelse för de här olika
kulturerna. Den strider inte mot den framställningen, utan
kompletterar den möjligen. Vi hittar nämligen många av de här
människorna i andra miljöer. Det är inte ovanligt att man är
medlem i en sådan här typ av förening samtidigt som man är
medlem i ett motorcykelgäng och dessutom är fotbollshuligan. Man
kan så att säga vandra genom dessa slutna strukturer, som har de
drag som föredragshållaren satte upp. Det tycker jag personligen
understryker vikten av att hitta "motorerna" som rör sig över de
här miljöerna och skapar de efterföljare som gör att det
antalsmässigt uppstår ett problem. Då är jag alltså tillbaka
till kartläggningsfrågan.
Faruk Celebi: Vi fick den här frågan när Ahmed Rami blev
dömd för ett tag sedan för uttalanden i massmedia. Vi har klart
och tydligt sagt att muslimerna i Sverige inte har någonting med
Ahmed Rami att göra. Riksorganisationerna eller enskilda
församlingar har absolut ingenting med Ahmed Rami att göra när
det gäller hans radiosändning. Vi har också klart och tydligt
sagt att vi inte kommer att ha med honom att göra. Han skadar
oss mer än han gagnar oss. Han är inte heller någon religiös
muslim. Han besöker aldrig några församlingar. Jag kan klart och
tydligt säga att muslimerna i Sverige inte har någonting med
Ahmed Rami att göra. Jag kan hänvisa till det tidigare
uttalandet till Sveriges Radio. Det kommer också ut i någon
tidning vars namn jag inte kommer ihåg.
Maud Björnemalm (s): Jag har en fråga som riktar sig till
Olle Stenholm och Helene Lööw. Helene Lööw sade i sitt
inledningsanförande att VAM var en liten organisation, närmast
en kamratorganisation. Men av de tidningsskildringar som har
förekommit kan man tro att VAM är en stor beväpnad
gerillarörelse. Då undrar jag, Olle Stenholm, vilket ansvar
journalisterna har och tar för de här skildringarna.
Helene Lööw skulle jag vilja fråga: Efter sådana här
skildringar i massmedia, ser man någon tillströmning av nya
medlemmar till den här typen av organisationer?
Jag har ytterligare en fråga. Den gäller den Starkska
utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering. Där föreslås
att en ny brottsbalksbestämmelse skall införas om att
organiserad rasism och stöd till organiserad rasism skall vara
straffbart. De skall straffas med böter eller fängelse i upp
till två år. Skälet för detta förslag skulle vara att
verksamheten och idéerna utgör en särskilt stor fara för vår
demokrati och för den enskildes välfärd och trygghet. Då undrar
jag, Helene Lööw: Skulle det inte heller med den här typen av
lagstiftning finnas några att åtala?
Jag skulle också vilja fråga rikspolisstyrelsens talesman, som
sade att den nuvarande lagstiftningen är svår att tillämpa:
Skulle det här lagförslaget vara lättare att tillämpa för
polisen?
Berith Eriksson (v): Jag tycker ofta att man i debatten
blandar ihop fascism och rasism. Om man pratar om fascismens
förakt för svaga, kommer man också fram till att det inte bara
är invandrare, utan även andra grupper i samhället som drabbas
av vissa organisationers utspel: homosexuella, handikappade och
andra. Om man drar gränsen där, inte vid rasistiska
organisationer utan vid organisationer som har ren fascism på
sitt program, blir det fler organisationer då än de 500 som
Helene Lööw nämnde?
Min nästa fråga hade jag tänkt skulle handla om vad som var
importerat i nutid och om de europeiska nätverken. Det fick vi
besked om, så jag kan gå vidare och fråga polisen vilket
europeiskt samarbete man har för att bekämpa den här typen av
organisationer. Vilket europeiskt samarbete anser Helene Lööw
att det krävs för att vi skall komma till rätta med den här
typen av organisationer för rasism och fascism i Europa?
Liisa Rulander (kds): Eftersom frågemängden är så stor och
så vittomfattande begränsar jag mig till en av de frågor som
finns kvar, eller rättare sagt en klarare definition. Helene
Lööw har sagt en hel del om vad som inte är rasism och vilka
organisationer som inte är rasistiska. Jag skulle vilja ha en
klar och kort definition av vad du anser en rasist vara.
Helene Lööw: Det är för tidigt att säga exakt vilka
effekter det som skrevs i tidningarna om kamratföreningen och
nätverket VAM kommer att få. Men en viss tillströmning till de
här grupperna och ett visst ökat intresse, det har det blivit.
Man skall dock komma ihåg att den hårda kärnan inte plockar in
vem som helst i de här grupperna. Dit är tillströmningen mycket,
mycket liten. Däremot dirigeras de intresserade personerna till
andra organisationer.
Man kan också se sådana effekter som att personer på eget
initiativ startar sådan här verksamhet, bildar egna grupper, på
olika orter. Man kan också se den effekten att samma personer
dyker upp fler gånger och ger sken av att representera flera
olika organisationer. Visst sker det en viss nyrekrytering. Man
kan också se mer eller mindre omfattande hjältekulturer skapas.
Lagstiftning om att kriminalisera stöd till denna verksamhet
kan å ena sidan vara en framkomlig väg, men å andra sidan kan
det bli svårt att hitta de människor som ger detta stöd. Det
kräver kanske ökade spaningsresurser för polisen.
Det finns en gigantisk sammanblandning av begrepp i den här
debatten. Det råder en mycket stark begreppsförvirring. Rasism,
fascism, nationalsocialism och högerextremism är icke samma sak.
Fascismen är t.ex. inte rasideologisk, inte antisemitisk, utan
det är nationalsocialismen som är det. En högerextremistisk
organisation behöver inte nödvändigtvis vara främlingsfientlig.
Det är faktiskt inte så ofta de är det. Jag skulle vilja att
man, när man diskuterar de här fenomenen, mer preciserar exakt
vad det är man talar om.
Talar man om fascistiska organisationer är det på det sättet i
Sverige att de enda fascistiska organisationer vi har haft har
varit rasideologiska. Men det är de inte nödvändigtvis i andra
europeiska länder. Skulle man även ta in nationalsocialistiska
grupper ändrar det inte antalet organisationer. Det finns i och
för sig en del smågrupper mer av herrklubbskaraktär, som
Sveriges nationella förbund i tre olika versioner. Nysvenska
rörelsen skulle också kunna föras in i detta spektrum. Däremot
kan man avföra Nordiska rikspartiet, som har upphört med
organiserad partiverksamhet.
När det gäller europeiskt samarbete för att komma till rätta
med de här problemen, existerar det redan i dag ett antal
kommissioner som tittar på sådana här frågor, t.ex. inom EG. Jag
tror att ett sådant samarbete kommer att bli svårt på grund av
lagstiftningsmässiga skillnader och skillnader i synen på de här
organisationerna och grupperna. Men naturligtvis är ett bredare
europeiskt samarbete bra.
Vad är en rasist? En rasist är en person som av biologiska och
rasmässiga skäl hävdar att en annan person tillhör en
underlägsen ras. Det är en rasist. Främlingsfientlig är däremot
en person som tar avstånd från alla främlingar, oavsett vilka
länder de kommer ifrån, alltså även från norrmän, danskar, m.fl.
En person som är etnocentrist tar avstånd från sådana som kommer
från en annan kulturkrets.
Jag vill tillägga en sak beträffande lagstiftningen. Det är
att väldigt mycket av brottsligheten drabbar grupper som inte är
definierade i begreppet hets mot folkgrupp, t.ex. homosexuella.
Det är inte straffbart att hetsa mot homosexuella. Det är
faktiskt den grupp som har drabbats i särklass hårdast i landet
av den grövre brottsligheten från de kretsar vi talar om. De har
inget lagligt skydd när det gäller hets i skrift och sådana
saker. Naturligtvis är misshandel och liknande åtalbart. Men den
hets som förs fram i närradiosändningar, skrifter osv. täcks
inte in i begreppet hets mot folkgrupp.
Björn Eriksson: Vi skall dela på frågorna. Jag tänkte
svara på det som rör det internationella samarbetet och
konstaterar att det är något som vi försöker arbeta med på olika
plan. Det är en självklarhet att säkerhetspolisen hela tiden
försöker kartlägga om det finns något som hotar statsskicket.
Det tänker jag inte gå närmare in på, mer än att konstatera att
det finns ett samband.
På den öppna sidan händer saker på litet olika håll. Det kan
gälla Trevi, det kan röra embryot till Europolice, och annat som
är på gång. Det vi hela tiden tittar efter är om vi kan hitta en
finansiär, någon som finansierar den här smörjan på något vis.
Hittar vi någon som försörjer dem med vapen? Hittar vi någonting
som har att göra med en slags gemensam brottsplanläggning? Än så
länge är svaret nej. Men det innebär inte att vi inte anser att
detta arbete skall fortsätta och att det skall öka. Skälet är
att dessa faktorer förvandlas till en stigande fara om det
skulle dyka upp en sådan aktör. Honom eller henne är det oerhört
viktigt att hela tiden leta efter. Det kriget är i och för sig
aldrig vunnet.
Det som sker ute i Europa är samma sak som vi har lagt fram
förslag till regering och riksdag om, nämligen att man försöker
kartlägga dessa människor -- det är den här
antirasistpolistanken -- för att hitta människorna kring vilket
det hela rör sig. Det kan många gånger vara enklare att försöka
hålla koll på vad 30--40 människor har för sig, än att hålla
koll på alla som kan känna sig hotade av samma 30--40 människor.
En individ kan som bekant hota väldigt många. Det finns en viss
logik i att koncentrera sig på dem som kreerar osäkerheten.
Jag kan också tillägga, för jag tycker att det kan vara
intressant, att en del av dem som tillhör de kamratkretsar och
andra organisationer som har nämnts, VAM m.fl., i dag är
relativt rädda av det skälet att det inte är någon större
hemlighet att de representerar en minoritet gentemot dem de har
på andra sidan. Det som händer i dag är att de börjar nå det
stadiet att de begär polisskydd. De är nämligen rädda för att
bli uppklådda. Man skall ha klart för sig att pendelrörelsen går
litet grand åt det hållet. Det gör det ännu viktigare att ta
debatten med dem, för att på något sätt röka fram dem.
Innan jag lämnar ordet till rikskriminalens biträdande chef
vill jag ånyo säga att den diskussion om lagstiftningsfrågor som
vi för inom polisorganisationen närmast gäller om brott som
begås skall få en grövre valör beroende på om det finns
rasistiska förtecken i det eller inte. Det är visserligen inte
en lagstiftningsfråga på samma klara sätt, men den ligger åt det
hållet.
Roland Ståhl: Frågan var, som jag uppfattade den, huruvida
ett nytt lagförslag skulle kunna förenkla tillämpningen och
kanske råda bot på de här omständigheterna. Som ni vet är det
alltid svårt att förutse hur saker och ting kommer att ske. Att
jag skulle kunna sitta här och säga att det här lagförslaget
kommer att få de eller de följderna är alltså helt omöjligt. Det
kan jag inte, och jag tänker inte ge mig in på en sådan
värdering heller.
Jag kan konstatera att den lagstiftning som jag relaterade
till infördes redan 1948. Sedan har den genomgått vissa
förändringar på 70-talet och i början av 80-talet. Så sent som
1985, vilket jag tidigare poängterade, ansåg riksåklagaren att
det var angeläget att beträffande vissa brottstyper få någon
form av uppsamling, eftersom både polis och åklagare förmodligen
kände sig osäkra vid tillämpningen.
Mitt konkreta svar på frågan är alltså att jag inte kan titta
i någon kristallkula och se hur det kommer att fungera.
Maud Björnemalm (s): Det begärde jag inte heller. Det jag
frågade var om ni hade någon uppfattning om huruvida det
Starkska lagförslaget skulle vara lättare att tillämpa än den
nuvarande lagen.
Roland Ståhl: Tyvärr vågar jag mig inte in på att
spekulera i det.
Björn Eriksson: Jag kan tillägga att vi har fått förslaget
på remiss. Förhoppningsvis kan vi svara bättre när vi är klara
med vår interna remissbehandling.
Ordföranden: Ni gör som riksdagsledamöterna, läser och
begrundar.
Olle Stenholm: Maud Björnemalm frågade vilket ansvar
journalister har och tar för skildringar i massmedier av den typ
som har gällt exempelvis VAM.
Det juridiska ansvaret behöver jag inte tala om. Det är
ansvarige utgivarens. Det finns ett väl kodifierat system för
det.
Men varje journalist som arbetar har ett personligt
yrkesetiskt ansvar också, ett personligt moraliskt ansvar. Det
kan man aldrig skjuta ifrån sig, även om det lagliga ansvaret
ligger hos en ansvarig utgivare.
Jag kan intyga att upptäckten av att det finns en sådan
organisation som VAM på varje aktivt arbetande redaktion skapar
en slags yrkesmässig entusiasm över en intressant historia som
man kan rapportera om. Här är ett gäng ganska unga killar som
rånar banker, som gör inbrott på polisstationer och stjäl vapen,
som uttalar militant främlingsfientliga åsikter, oavsett om en
mikrofon stuckits fram eller inte, som opererar med huvor över
huvudet och som delvis kommer ur god välordnad medelklass på
Lidingö av alla platser. Det har alla ingredienser i det vi, med
vårt fyrkantiga sätt att tänka, kallar en bra story. Det är
någonting som kan intressera läsare av tidningarna, dem som
lyssnar på radio och dem som tittar på TV. Man får icke
undervärdera vilken glädje det är att arbeta med ett sådant
material, när man arbetar i övertygelsen om att detta är
väsentligt att rapportera. Samtidigt vet man att historien har
klara ingredienser av smaskighet också. Resultatet blir i det
här fallet, och det finns dess värre många andra exempel också,
litet perspektivlös rapportering, som kommer att innehålla en
hel del överdrifter.
Ingen enskild journalist som är inblandad i arbetsprocessen
kring ett sådant material kan säga att han/hon inte har något
ansvar för det, att det är ansvarige utgivaren eller cheferna --
chefredaktören, redaktionssekreteraren, arbetsledaren -- som har
ansvaret. Det är klart att var och en av oss också har ett
personligt ansvar för våra egna handlingar i yrket och för de
bedömningar som görs nyhetsmässigt.
Vi är som kår utomordentligt väl beredda att kritisera andra
för deras yrkesverksamhet. Som bekant brukar vi aldrig rygga
tillbaka för att göra det. Då menar jag att vi också måste vara
beredda dels att lyssna på välgrundad kritik som kommer utifrån
mot vår verksamhet, dels att vara självkritiska. Nog är vi det
till en del också. Om Maud Björnemalm hade haft tillfälle att
vara med på Publicistklubben den 3 februari, då vi diskuterade
just de här frågorna, så skulle hon ha kunnat märka att det
finns en beredskap till självkritik också inom journalistkåren
när det gäller sådana här saker.
Hela komplexet med främlingsfientlighet är journalistiskt
svårhanterligt. Vi gör vårt bästa, och våra avsikter är
hederliga. Det vill jag försäkra. Däremot går jag absolut inte
så långt att jag påstår att vi lyckas till fullo.
Ordföranden: Skall vi tolka detta som att något tål de att
skällas på, men mera hedras ändå.
En ordförande har alltid som ambition dels att låta alla komma
till tals, dels att hålla tiden. Det sistnämnda har jag
misslyckats med. Men jag har en person till som har begärt
ordet. Det är Gunnar Marstorp från Sveriges frikyrkoråd. Du får
avsluta detta, så har alla fått komma till tals.
Gunnar Marstorp: Jag tackar för det förtroendet. Jag vill
först säga att jag gjorde tolkningen att rubriken inte bara
gällde det negativa, det som vi kämpar emot, utan det finns
också någonting som vi kämpar för. Jag skulle vilja lyfta fram
de positiva krafter som ändå finns runt omkring oss.
Föredraget som har hållits var mycket bra, eftersom det visade
hur små de här grupperna i verkligheten är, samtidigt som det
finns människor som ligger nära och kan dras in i dem. Men den
stora gruppen är de som arbetar aktivt för att vi skall få ett
mänskligt samhälle. Jag skulle vilja visa den lilla broschyr som
utskottet har fått. Det finns också en handledning som visar hur
man motverkar och kommer in med mångfalden och dialogen.
Det vi i kyrkorna kan säga -- och detta är gemensamt för oss
-- är att vi har fått en väldig respons. Många grupper har
kommit igång; litet för snabbt egentligen för att vi skall kunna
styra och leda det arbete som nu bedrivs. Jag skulle vilja lyfta
fram dessa positiva förebilder för de här barnen -- för det är
det fråga om när de är 10--12 år. Förebilderna finns runt
omkring oss och dem behöver vi visa på. Det tror jag att vi
behöver hjälpas åt med.
Björn Eriksson efterlyser frivilliga krafter. Några personer
som tillhör våra församlingar åker just nu varje kväll in till
stan, möter invandrarna och följer dem tillbaka hem. Invandrarna
är rädda för att åka ensamma. Denna mobilisering håller på. Jag
tror att vi skall fortsätta att stärka den.
Ordföranden: Jag tror att alla tycker som jag, att det var
en fin avslutning att också ta fram allt det positiva som händer
och sker inom oss människor och inom organisationerna. Tack för
det.
Jag tackar er alla så hemskt mycket för en mycket intressant
och trevlig genomgång. Framför allt riktar jag mitt tack till
Helene Lööw, som verkligen satte igång diskussionen med sitt
klara, frimodiga sätt att framföra budskapet.
Avd. 3
Hur upplever olika invandrargrupper sin situation? Vad kan
göras för att undvika etniska motsättningar?
Ordföranden: Utskottsutfrågningen återupptas. Vi är nu
framme vid avdelning tre, som skall behandla frågan om hur olika
invandrargrupper upplever sin situation. Som jag sade redan i
inledningen har vi ofta diskuterat själva
asylprövningsförfarandet, men vi har inte alltid trängt in på
djupet och frågat oss vad som händer invandrarna när de kommer
till Sverige, hur vi egentligen tar emot våra nya vänner och vad
som kan göras för att undvika etniska motsättningar. Det är
detta som eftermiddagen skall handla om.
Det har nu kommit hit en del nya personer, och en del har
suttit kvar troget hela dagen. Vi har nu glädjen att hälsa några
nya gäster välkomna, bl.a. Vildan Tanrikulu och Anders Carlberg
från Fryshuset, som är de som närmast skall ge oss en liten
inledning. Efter inledningarna följer en sedvanlig frågestund.
Varsågod Vildan Tanrikulu!
Vildan Tanrikulu: Tack, fru ordförande, för att vi är
inbjudna hit till socialförsäkringsutskottets offentliga
utfrågning angående invandrar- och flyktingpolitik,
främlingsfientlighet och rasism.
Jag har jobbat i 21 februari-kommittén, som de senaste dagarna
har blivit känd genom en manifestation mot främlingsfientlighet
och rasism. Det var ett initiativ som togs av landets nästan
samtliga invandrarorganisationer och trossamfund för att gå från
ord till praktisk handling för att bemöta den alltmer ökande
främlingsfientligheten och rasismen med tanke på de våldsdåd som
riktats särskilt gentemot mörkhyade invandrare under de senaste
månaderna.
Hur olika invandrargrupper upplever sin situation är
självfallet en mycket vid fråga som behöver en omfattande
diskussion och omfattande studier. Det behövs sådana studier,
eftersom invandrare ju inte är en homogen grupp. Vi kommer från
världens alla hörn. Vi är 130 olika nationaliteter och har olika
social bakgrund, olika politisk hemvist och olika problem, och i
den offentliga debatten inryms vi alla i ett enda begrepp:
invandrare. Motsatsen är det svenska samhället med sin
kulturella identitet, sin samhällsuppbyggnad och sitt ekonomiska
och sociala system. Att inleda ett sådant ämne går därför utöver
min kapacitet i ordets egentliga bemärkelse.
Vad gäller hur vi invandrare upplever begreppet invandrare
inom den förklaringsram jag ritade upp finns det många saker som
är värda att nämna. Om vi som har invandrat till Sverige,
landets invandrade befolkning, är nöjda med den benämning vi har
i den offentliga debatten är en viktig fråga som bör diskuteras
för att vi skall få klarhet i hur vi skall benämna problemet.
Detta är nödvändigt att känna till för att vi skall kunna hitta
lösningar på problemet.
En annan fråga är om invandrarna i samhällslivet utgör en
gemenskap eller om också vi invandrare som individer känner
olika samhörighet och olika tillhörighet utifrån vår sociala
ställning i samhället och utifrån våra kulturella och politiska
värderingar. Om den frågan inte får någon klarhet kan frågan hur
vi invandrare upplever vår situation här i landet inte besvaras
tydligt.
Om man utifrån dessa två grundläggande frågor försöker nå fram
till en gemensam värdering av hur invandrare känner sig i det
svenska samhället menar jag att två begrepp är mycket centrala.
På grund av den debatt som bedrivs i massmedia och i offentliga
sammanhang känner sig invandrare som en belastning för
samhället. Man tar i debatten hela tiden fram kostnaderna, och
den ekonomiska aspekten av invandringen till Sverige blir en
central fråga, som inte förklaras med riktiga siffror. Jag kan
hänvisa till en studie som jag häromdagen fick från LO och som
visar hur olika statistik kan hanteras. I massmedia, i de
allmänna kommunikationsmedlen, är invandrare och flyktingar ofta
inget annnat än en belastning för landets ekonomi. Jag bortser
då från de uttalanden som i högtidliga sammanhang görs av
personer med en viss ställning -- t.ex. P G Gyllenhammar och
ABB:s VD säger ofta att vi i det här landet har råd med
miljontals invandrare.
Det andra centrala begreppet i de diskussioner som förs är
"oduglighet". De två begreppen hör ihop. Den här bilden kan bara
förändras om invandrarnas roll i samhället -- inte bara
ekonomiskt utan också socialt, kulturellt och politiskt --
klargörs utifrån ett riktigt underlag, inte utifrån populistiska
uttalanden eller förklaringar.
När man har klarlagt de här två begreppen kan man gå ett steg
till och undersöka hur delaktiga vi invandrare verkligen är i
samhällslivet i förhållande till de ekonomiska och sociala
insatser som görs. Kommer invandrare verkligen till tals när
politiken om dem själva diskuteras? Jag har jobbat i
föreningslivet. Där finns två instanser som jag tycker är
värdefulla men inte tillräckliga. Det är ett invandrarråd som
samlas två gånger per år och ett invandrarsamråd som samlas vart
tredje år och under ett par eller tre dagar diskuterar frågor
som rör invandrar- och flyktingpolitiken. Den delaktigheten är
inte synlig för den breda allmänheten, och den har inte heller
haft någon större effekt på utformningen av invandrar- och
flyktingpolitiken, som utgör grunden för de känslor som
invandrare möter.
Till sist vill jag med några ord redogöra för det resultat vi
inom 21 februari-kommittén har uppnått genom manifestationen. Vi
jobbade under en mycket hård tidspress under 20 dagar. Den 31
januari uppmanades landets invandrare till att i en timme
upphöra med ordinarie sysslor. Jag vill understryka att vi har
haft stora problem med att genom massmedia nå ut till
allmänheten med manifestationens syfte. Det är på så sätt man
bildar opinion och därmed kan skapa olika stämningar mot
invandrar- eller flyktingpolitik.
Vi har under den här tiden hävdat att vi går från ord till
handling. Vi vill visa vilken betydelse vi har på den lägsta
nivån i det här samhället. Det är den praktiska handlingen som
kan skapa en positiv stämning hos den breda allmänheten om man
också når ut med sitt budskap. Efter 20 dagars arbete var vi
framme vid den 21 februari, och enligt våra riktlinjer bjöd vi
in alla som står för människors lika värde till att hörsamma vår
manifestation och till att delta i manifestationen med olika
frivilliga aktiviteter utifrån de lokala förutsättningarna. Så
löd vår formulering och vår uppmaning till alla, men som
invandrarorganisation var det självklart för oss att precisera
vår målsättning när vi riktade oss till våra medlemmar. Men vi
tyckte att det skulle vara ojust att rikta sig till allmänheten
och bestämma över alla med en konkret handling.
Både uppslutningen bakom manifestationen och deltagandet i den
har överträffat våra förväntningar, och vi anser att den här
lyckade manifestationen, såväl när det gäller uppslutningen som
när det gäller deltagandet, har skapat ett nytt debattklimat i
Sverige som vi hoppas kommer att leda till lämpligare åtgärder
för att bekämpa främlingsfientlighet och rasism. Det finns vissa
värden som har dragit många flyktingar till Sverige. De har
kommit hit just därför att de satt högt att människor haft lika
stort värde här, liksom de mycket uppskattat de demokratiska
värderingar som det svenska samhället är genomsyrat av. Tack för
ordet.
Ordföranden: Tack, Vildan Tanrikulu. Det var vissa
svårigheter för utskottet att välja vem som så att säga skulle
företräda alla invandrare, men jag tror att du framstår som en
mycket god representant för de nya svenskarna. Jag tror att de
har överseende med att du fick företräda dem ensam. Du har ju
också visat att du kan ta initiativ, och på det viset har vi
fått ögonen på dig. Det är en förklaring.
Det finns i salen flera som kan ha beteckningen invandrare,
som du själv satte ett frågetecken för, så det är möjligt att
komma in och fråga er -- eller ni kan komma till tals.
Näste inledare är Anders Carlberg, som ju har ägnat sig mycket
åt att aktivera ungdomar på ett positivt sätt. Vi vet att du
också har god kännedom om invandrarungdomar, och vi har tyckt
att du kan vara en lämplig inledare. Var så god.
Anders Carlberg: Jag representerar inte alla svenskar då?
Jag skämtar litet.
Ordföranden: Du får representera vem du vill -- vi lyssnar
på dig.
Anders Carlberg: Det var som sagt ett litet skämt. Jag har
med mig tre vänner, som fortfarande är ungdomar. Det är Anders
Cardell -- nästan hela hans bekantskapskrets består av
invandrarungdomar --, det är Roger Ticualu, som bl a är med i
civildepartementets ungdomskommitté, och det är Elias
Varzakakos. De här tre ungdomarna, tillsammans med tre andra,
kommer att åka ut på skolorna nu för att diskutera vad vi kallar
för de etniska motsättningarna.
Vi har tagit det här på allvar. Vi tror alltså att det är
betydligt allvarligare att ungdomar i åldern 16--21 år, som vi
har fått reda på här, till 60 % tycker att vi har tagit in för
många invandrare i Sverige. Detta är enligt vår uppfattning
något mycket allvarligare än de våldsmän och dårar som har
sprungit omkring i massmedia. Jag tror alltså att massmedias
fokusering och den omständigheten att politikerna dansat med i
den här valsen har gjort att man pekar ut ett antal dårar och
rasister och glömmer den diskriminering som finns precis framför
det egna fönstret, precis framför den egna dörren. Jag är
exempelvis övertygad om att de flesta som tycker att man skall
förbjuda rasistiska organisationer i varje fall ute på fältet är
främlingsfientliga och anser att det här är bra, för då berörs
ju inte de.
Det finns alltså betydligt farligare saker än det som man tar
del av i massmedia. Terrorns avsikt är att få alla att bli
rädda. Exakt detta har man lyckats med. Det verkar som om
lasermannen har fått både Expressen och Aftonbladet bakom sig --
man blåser upp de här händelserna i stället för att prata om de
svåra saker som vi faktiskt lever med. Jag tycker att massmedia
dansar med i terrorns vals; det är min allmänna uppfattning.
Detta har bl.a. lett till att många invandrare knappast vågar
gå ut. En del invandrarungdomar beväpnar sig osv.
Det här är en oerhört farlig utveckling, som jag tycker att vi
skall ställa massmedia till svars för på olika sätt. Politikerna
måste ha modet att bryta utvecklingen. Carl Bildt försökte göra
det i en artikel den 28 januari. Han lyckades i alla fall inte
påverka Expressen -- men han försökte.
Jag skulle vilja redovisa två bilder.
I lördags kväll var deltagare från ett av våra behandlingshem
uppe i Sälen. Då sitter en svart kille från Rinkeby och en
ledare från behandlingshemmet, som heter Lasse, och snackar med
två tjejer på ett diskotek i två timmar. Det tycker tre svenska
killar från bygden inte om, så när Ivan -- den svarte killen --
går på toaletten kommer de tre killarna fram och skall puckla på
den som sitter kvar, helt oprovocerat. När Ivan kommer ut från
toaletten och skall hjälpa sin ledare tar vakterna fast honom,
för in honom på muggen och pucklar på honom. Sedan kommer
polisen och omhändertar Ivan.
Detta är rasistiskt våld, det är ingen tvekan om den saken.
Det första vi säger är: Polisanmälan omedelbart, sådant här får
man inte tolerera. Det är uppenbart att den här killen åker in
därför att han är svart. Jag tror att denna typ av rasistiskt
våld förekommer dagligen på många ställen i Sverige.
Den andra bilden är från Restaurang Garbo i Sundbyberg. Det
kommer en svensk kille in med sin tjej. Två invandrarkillar
kommer fram till honom och säger: Hör du din djävla Svenne,
stick! Vad gör killen? Han går till vakten och säger: Jag känner
mig hotad, peka ut de där. Nej, det vågar jag inte, svarar
vakten, för då åker jag på stryk.
Detta är ett rasistiskt hot, ett rasistiskt våld mot den här
svenska killen. Beteckningen Svenne är ett nedsättande omdöme om
en svensk kille bara för att han är svensk -- samma rasistiska
omdöme som att kalla en invandrare för svartskalle.
Jag vill påstå att många invandrare som jag känner är mycket
rädda i dag. Jag tror att många invandrare löper risk att bli
utsatta för riktigt våldsamt våld av olika slag, av rasistiska
skäl. Det förekommer, och framför allt tror jag att så är fallet
ute i Sverige. Men jag vill också påstå en annan sak, nämligen
detta: Om jag är 16 år i Stockholm och är svensk löper jag
oerhört mycket större risk att få en snyting bara för att jag är
svensk än om jag är invandrare. Jag tror att den sanningen måste
fram. Det är grundorsaken till att Sverige-Demokraterna får 15 %
av rösterna i Märsta gymnasium och att partiet är det näst
största i Rudbecksskolan i Sollentuna.
En annan orsak är att vi av någon anledning har överlämnat
Sveriges nationalsång och fana till rasisterna. Fredrika
Bremer-skolan förbjuder eleverna att sjunga nationalsången, för
då blir invandrarna ledsna. Likadant skall det bli vid
Botvidsgymnasiet i Upplands Väsby osv. Vad är det för signal
till invandrarna? Jo, Sverige tillhör inte er -- därför skall vi
inte sjunga nationalsången, så att ni blir ledsna. Det är helt
ofattbart, är inte detta en form av verklig diskriminering av
invandrarna?
Den första som offentligt bröt mot det här var Ana Martinez
som ju kom till Skansenmötet i blå-gula kläder och sade att vi
måste hålla den svenska fanan högt. Vilka är det som skall
bevara Sverige svenskt? Är det rasisterna? De kallar sig för
ny-svenskar som man gjorde på 30-talet. De vill ju ha ett annat
samhälle. De vill inte bevara Sverige som ett öppet demokratiskt
samhälle. Låt oss vända på steken: Det är vi som vill bevara
Sverige svenskt, nämligen som ett öppet demokratiskt tolerant
samhälle. Detta sade också en kurd -- jag kommer inte riktigt
ihåg vad han hette -- i samband med de tragiska händelserna vid
en demonstration. Dagens Nyheters reporter hattade litet: Vill
du bevara Sverige svenskt? Och han fick svaret: Ja, självklart,
som ett öppet demokratiskt samhälle. Alla såg oerhört förvånade
ut. Låt rasisterna kalla sig för ny-svenskar. De vill ha ett
annat samhälle, som inte kännetecknas av öppenhet och demokrati.
Låt oss göra den svenska flaggan till en egendom för alla som
bor här. En svensk i dag kan vara kolsvart och komma från
Sydafrika. En av våra vänner som skall ut på turné nu heter
Tabo. Han är Kung Fu-tränare -- en av de största politiska
begåvningar som jag har träffat. Visserligen kan han inte skilja
på vänster och höger, man han har oftast rätt. Det är självklart
att han är svensk. Jag betraktar honom som en av mina bästa
vänner och är oerhört glad att han har kommit till Sverige. Han
har berikat vårt samhälle. Jag är glad att jag har vänner som
givit en helt annan karaktär åt Sverige.
Tabo säger en kul grej: Det är bara att jämföra Sverige med
Finland. (Nu kan det bli litet diskriminering här.) Men kommer
man till Finland finns det ju knappast en pizzeria. Vem fan vill
bo där? Det handlar om känslor, det handlar om kultur.
I stället för att förbjuda rasistiska organisationer skall man
möjligen döma rasisterna till att käka falukorv och pölsa och
lyssna enbart på Lasse Lönndahl.
Det handlar som sagt om känslor och om vad för slags samhälle
vi har. Vill vi ha Sverige i världen och världen i Sverige och
se hur vi faktiskt berikas av de fantastiska människor som
kommer till vårt land? Det är frågan. Men det finns en hållning
i förhållande till invandrare som nästan är en spegelbild av
rasisternas. Nu är jag litet tuff; jag hoppas att ni tål det.
Men jag vill påstå att rasisterna betraktar invandrare så här,
som en skåning sade i ett program: Ja, människor, fast litet
sämre.
Hur ser vi på invandrare, vi som är så jättehumanistiska och
snälla? Vi åker ut till Rinkeby, invandrarna ber oss fara åt
helvete. Så får man inte säga. Hade det varit svenskar på ett
sådant där möte hade det räckt med följande: Vad fan säger du
för någonting? Vi hade behandlat dem som jämlika människor, med
respekt.
Precis utanför riksdagshuset fanns ett stort tält under Water
Festival. En turkisk kille har med sig kniv och knogjärn och man
tar in honom i kuren och säger att du är en sådan där djävul som
skapar rasism. Han såg helt förvånad ut. Jag fick reda på att
han var muslim och sade: I morgon ringer imamen från Botkyrka.
Han kommer att hjälpa oss i arbetet, han tolererar inte sådant
här. Då såg jag att han för första gången blev väldigt skraj.
Skulle jag säga: Det är synd om dig, du har en svår bakgrund.
Nej, självfallet inte, jag behandlar honom som en jämlik
människa. Martin Luther King sade att vi skall behandla
människorna efter deras karaktär, inte efter deras utseende. Det
är faktiskt så att en dumskalle får man kalla för en dumskalle
även om han är invandrare, för då behandlar man människor
jämlikt. Många invandrare i Tensta och Rinkeby känner det så när
vi svenskar kommer dit -- särskilt etablerade svenskar -- som
negrerna i Kongo då missionärerna kommer: Ja, så söta ni är, så
färgglatt det är, och god mat luktar det också. Det är inte våra
vänner, det är något konstigt folk som har hamnat där, människor
som vi tycker är jättesnälla och som vi tycker synd om.
Varför inte betrakta människor som jämlika? Då handlar det om
respekt, och det där känner många. Vi behandlar inte invandrarna
med respekt, fastän vi så att säga springer hundrameterslopp för
att avgöra vem som är mest resp. minst rasistisk och mest
humanistisk. I praktiken gör vi ganska litet.
Tabo sade en ganska kul sak till. Vi klagar på USA, men jag
har aldrig sett en bussning från Rinkebyskolan till Danderyd.
Det är någonting att tänka på.
Vi har skapat ett segregerat samhälle. Många av de invandrare
som är etablerade i politiken i Rinkeby är rädda i dag. Alla de
etablerade invandrarna och svenskarna flyttar därifrån. Den här
församlingen, riksdagen, måste ta ett beslut som säger att vi
skall bryta bostadssegregationen under en 20-årsperiod, det
skall vara ett samhälle där man kan bo var man vill, även om man
är invandrare. I praktiken är det inte så i dag. Vi skapar en
bostadssegregation som ger upphov till alla problem.
När jag började det arbete som jag nu håller på med hade jag
arbetat mycket med ungdomar -- kriminella svenska ungdomar,
kriminella invandrarungdomar. Men jag trodde aldrig att det såg
ut som det gör bland de vanliga ungdomarna. De ungdomar som jag
träffade berättade att ute i Vasalunds gymnasium eller i Tensta
gymnasium eller i Botvidsgymnasiet sitter invandrarna på den ena
sidan i matsalen och svenskarna på den andra sidan. Så ser det
alltså ut. De pratar knappast med varandra. Ett fåtal
invandrarungdomar i Tensta och Rinkeby har någon enda svensk
kompis.
När det ser ut på det här sättet är jag inte så imponerad av
detta med lasermannen och dårarna som far omkring. Då ser jag
att den farliga smittan, den farliga främlingsfientligheten, de
svåra etniska motsättningarna har vi i vår egen politik och i
det samhälle som vi själva skapat. Vi borde skämmas, tycker jag
-- hela gänget som sitter här, inkl jag själv. Vi har skapat det
här samhället. Vi diskriminerar invandrare varje dag på
arbetsplatserna. Invandrarungdomarna kommer hit, de har inte
samma förutsättningar i skolorna, de har oftast inte föräldrar
som pratar svenska, de slås ut i mass-skala i skolorna i dag
därför att vi inte ger dem samma chans -- vi ger dem inte
stödundervisning. Folkrörelserna verkar ha gett upp. Hade det
varit litet krut i folkrörelserna hade de satt i gång med
läxläsning. Det har man gjort ute i Tensta.
Jag är själv socialdemokrat och jag sitter i kommunfullmäktige
här i Stockholm. Det sitter två invandrare av 101 ledamöter i
fullmäktige. Helt frankt: Det sitter fem SSU:are där. Jag kan
plocka fram tre invandrar-SSU:are som är hundra gånger bättre än
dessa. Men de kommer inte in. Det finns en dold diskriminering
-- vilka som räknas och vilka som inte räknas. Jag är helt
övertygad om det.
Här behövs det klartext och en fullständig revolution enligt
min mening. Det här systemet måste omedelbart brytas. Vi måste
få vänskapsband mellan klasser i Rinkeby och klasser i Aspudden.
Vi måste bryta bostadssegregeringen och systemet med skolor där
man har till 90% invandrare och andra skolor som har till
100% svenska elever. Det är en fullständigt omöjlig situation.
Om vi inte bryter utvecklingen skapas rädsla och motsättningar
och detta befrämjar extremismen på båda håll. Jag kommer ihåg en
bild där en kille från Ku Klux Klan tittar in i en spegel och ut
tittar en från Black Muslims. Det ser vi i dag.
Churchill sade en gång att sällan har så många haft så få att
tacka för så mycket. Jag vill påstå att sällan har så få haft så
få att tacka för så mycket som i dag. Rasister har kriminella
invandrarungdomar att tacka och tvärtom. De är som galningar --
de befrämjar varandra. Kan vi inte tala om problemen blir det på
det sättet att rasisterna pratar om problemen på sitt förvridna,
förljugna sätt, medan vi humanister inte vågar prata om
problemen. Därför blir tolkningen hos ungdomarna inte våra
tolkningar, förklaringar, bakgrunder och vår humanistiska
grundsyn, utan det blir rasisternas grundsyn som förgiftar
problemställningarna, därför att vi är så förljugna att vi inte
vågar ta upp problemen.
En annan sak: Vi gör inte någonting åt problemen, vi blundar
för dem, vi struntar i dem, vi låter bostadssegregeringen
förvärras hela tiden, vi låter invandrarna diskrimineras på
arbetsplatserna. Det farliga är ju lasermannen, det farliga är
tio kriminella och rasistiska ungdomar som kallar sig för VAM.
De har två helsidor i Expressen och Aftonbladet varje dag som
reklamblad -- medan resten är betydligt farligare. Tack.
(Applåder.)
Ordföranden: Tack, Anders Carlberg. Du hörde väl att du
t.o.m. fick en försiktig applåd. Vi är så försiktiga av oss i
det här huset. Du var den förste i dag som fick en applåd. Det
fick oss faktiskt att tänka litet extra -- den saken är klar.
Och så sitter man här och funderar: Vad rätt du tänkte, så fel
det blev ibland.
Visst har vi anledning att fundera, och jag är som sagt säker
på att du har fått människor att tänka till här och att det
kommer frågor. Jag har ett par på listan redan.
Maud Björnemalm (s): Min fråga vill jag inte ställa till
Anders. Jag känner mig litet fundersam och tagen av Anders
framförande, så jag får nog fundera innan jag ställer frågor
till honom.
Min fråga riktar sig till Vildan: Tänker ni fortsätta
samarbetet inom 21-februarikommittén? Du sade också i ditt
anförande att du tyckte att det hade skapats ett nytt
debattklimat. Jag frågar då: Har du några idéer och synpunkter
när det gäller på vilket sätt vi skall kunna fortsätta debatten
och diskussionen?
Vildan Tanrikulu: 21-februarikommittén har ett sammanträde
i morgon, då vi skall göra en utvärdering och eventuellt
diskutera en uppföljning. Jag vill tydliggöra det jag glömde i
min inledning: Jag är kallad hit som ordförande i
21-februarikommittén, men kommittén bildades för att genomföra
själva manifestationen. Från början var det inte något bestämt,
men under arbetet har många idéer fötts, och dessa kommer att
diskuteras med samtliga organisationer som står bakom
manifestationen. Min personliga uppfattning är att
invandrarorganisationerna har bildat en viktig plattform, och vi
måste gå vidare med verksamheten. Främlingsfientlighet och
rasism kan inte manifesteras bort. Det har vi varit medvetna
om och det är vi medvetna om. Det är en långsiktig
verksamhet, och om vi når fram till en gemensam plattform under
diskussionerna återstår att se.
För det första: När det gäller debattklimatet tycker vi att
vissa problem uppstått när det gällt att genom massmedia
förmedla det rätta budskapet, alltså vad vi har sagt -- vad
21-februarikommittén tänker och tycker om manifestationens
motiv, manifestationens syften. Detta har inte alltid nått fram
riktigt. Dels har manifestationen kallats strejk fastän ordet
strejk inte används i ett enda blad som vi har skickat ut till
pressen. Sammanlagt 11 pressmeddelanden har gått ut under 21
dagar, och det har gjorts några intervjuer. Trots sådana
tydliggöranden har ordet strejk envist använts i delar av
massmedia, och det tycker vi förmedlar fel budskap och ger
upphov till en motsättning i stället för till en samling.
För det andra: Debattklimatet har dock ändrats också i ett
annat hänseende: genom att invandrarna själva som medborgare,
som individer, i det här landet tagit ställning för demokrati
och för ett rättssamhälle. Vi har mycket klart sagt att vi är
måltavlor, men rasism och främlingsfientlighet riktar sig i
sista hand mot de demokratiska värderingar som genomsyrar det
här samhället och som har möjliggjort vår vistelse här. Vi har
vårt ansvar och handlar för att försvara de värderingar som de
flesta står för.
Ordföranden: Tack skall du ha. Nu tar jag ett par
frågeställningar åt gången, och jag ber dem som frågar att
ställa en, högst två frågor, för då kan det också bli möjlighet
till en följdfråga.
Gustaf von Essen (m): Vi hörde på förmiddagen en
definition av ordet rasism. Anders Carlberg, vars anförande jag
tyckte var mycket intressant, använde ordet rasistisk väldigt
mycket. Det skulle vara intressant om du också ville göra en
kortfattad beskrivning av vad du menar med ordet rasist.
Det är det första jag vill säga. Det andra -- där riktar jag
mig också till Anders Carlberg, för du har nog grundkunskap om
saken -- gäller detta att vi kunnat läsa att brottsligheten
uppenbarligen är högre bland invandrare än bland svenskar; i
varje fall tyder vissa undersökningar på det. Där finns det ju
sociala faktorer. Du har själv pekat på dem, och jag tror att de
också är valida -- kulturkollision och liknande. Tycker du att
samhället ger för vaga signaler vad gäller normer, lagar och
myndighetsutövning på dessa områden, så att vi inte riktigt
fastställer vad vi egentligen vill med vårt samhälle -- hur vi
vill att det skall vara organiserat och hur det skall se ut?
Karin Israelsson (c): Jag vill först fråga Vildan: Vi har
rätt mycket diskuterat mottagandet av flyktingar i vårt land.
Har vi varit aningslösa, har vi inte krävt tillräckligt mycket
av de flyktingar som kommer hit, har vi varit för snälla i vårt
sätt att hantera de flyktingar som kommer, så att detta bäddat
för att konflikterna kunnat uppstå? Finns det någon sanning i de
påståenden som görs i debatten om att så skulle vara fallet?
Sedan till Anders Carlberg: Det här är ju i väldig
utsträckning ett Stockholmsperspektiv. Vi som bor "glest till"
och har våra invandrare och flyktingar hos oss upplever inte
samma sak. Vad vi upplever är att våra vänner där hemma gärna
flyttar ner till Rinkeby eller dit där de annars har sina
meningsfränder. Det är naturligtvis ett stort problem. Vi skulle
gärna se att de bodde kvar hemma hos oss. Vi tror att de skulle
ha det bättre där, men det finns ju en egen vilja också hos
många av de här grupperna. Är det så att svenskarna i glesbygden
känner sig utfrusna, så att det därför blir en
bostadssegregering? Har du funderat på bakgrunden?
Ordföranden: Det var frågor både till Anders Carlberg och
till Vildan Tanrikulu. Jag vet inte vem som vill börja.
Anders Carlberg: Det är mycket enkelt att förklara vad
rasism är. Det innebär att man betraktar en människa som lägre
stående på grund av ursprung, hudfärg osv. Det är det jag kallar
för rasism. Ett rasistiskt beteende betyder att man så att säga
särbehandlar människor därför att de är svarta, invandrare eller
något sådant. På samma sätt är det om man betraktar en svensk
kille som lägre stående eller annorlunda bara därför att han är
svensk, inte på grund av någonting annat. Det tycker jag är ett
rasistiskt handlingsmönster.
Detta är glasklart. Sedan finns det någon sorts
främlingsfientlighet. Det handlar mera om rädsla -- man kanske
tycker illa om dem som har flyttat hit, men inte betraktar
folkslaget som lägre stående.
Det här är nyanser och gråzoner, men jag tror ändå det är
viktigt att definiera begreppen, framför allt när vi pratar om
rasistiska organisationer o.d. Jag tror det finns en skillnad
mellan att vara ideologisk rasist och att i praktiken uppträda
med rasistiska handlingar och ett rasistiskt våld.
När det gäller brottslighet finns det en massa förklaringar
som är ganska enkla. Jag växte upp i Gubbängen, bodde på
Sicklingsvägen i en bostadsrätt och tillhörde litet av
medelklass -- farsan studerade. Helt klart var det lättare för
killarna som bodde på Bordsvägen eller Gethagsvägen att ta
genvägar. Självklart går det att finna en brottslighet om man
lever under svåra ekonomiska omständigheter.
Det är betydelsefullt att göra ett tillägg här, framför allt
när det gäller invandrarungdomarna. Jag träffade några som
jobbade på Röda korsets olika flyktingförläggningar runt Örebro,
Laxå osv. De sade till mig -- jag vet inte om det är sant -- att
flyktingfamiljen har en livstid på två år. Sedan blir det oftast
mycket splittringar i familjen, och där uppstår bland ungdomarna
då också ett fruktansvärt hat mot vårt samhälle. Det är detta
som gjort att föräldrarna skilts -- det finns en sorts
ovänlighet.
När Kungsträdgården 1985 var Stockholms största fritidshem,
med 80 % invandrarungdomar, rörde det sig om grekiska eller
turkiska sådana med relativt stabila hemförhållanden. I dag
upplever jag att de ungdomar man stöter på ute på stan oftast är
första generationens flyktingungdomar, där föräldrarna är
skilda: eritreanska ungdomar, chilenska ungdomar, ungdomar från
Libanon osv.
Vad beträffar det här med Stockholmsperspektiv så vet jag att
det jag nu säger stämmer för alla städer med ett invånarantal
runt 100000 och däröver. Jag vill påstå att situationen i
Malmö är tio resor värre än i Stockholm. Här i Stockholm finns
faktiskt motkrafter av olika slag. Jag avser t.ex.
Hasselasolidaritets kamratstöd på skolorna; jag säger det till
Vildan så att han blir gladare. Här finns Non Fighting
Generation, Farsor och morsor på stan, DKSN, Kyrkornas
nykterhetsförbund. Det finns ett bra polisarbete i city, liksom
ett bra socialarbete i citygruppen. Vi har alltså starka
motkrafter mot utvecklingen, medan det i Malmö inte verkar
finnas någonting. Där är fientligheten bland invandrarungdomar
och svenska ungdomar mycket kraftigare. Vidare finns där en del
ganska svårhanterliga grupperingar, som jag inte vågar nämna i
den här församlingen. Jag kan ju säga att Jan Guillou var dem
litet på spåret, men debatten tystnade.
Det är oerhört viktigt att man pratar om problemen, och de
finns i alla städer där vi har definierade förorter och där vi
har byggt upp bostadssegregeringen.
Sedan till frågan om att många vill flytta till sin familj och
till områden där det bor människor som de hör ihop med. Jag tror
att det förhåller sig på det sättet. Det är klart att om jag
blev förflyttad till exempelvis Marocko skulle jag tycka att det
vore kul att bo ihop med svenskar som jag kände och framför allt
med familjen. Det är en sak. Men varför måste alla
familjer hamna just i Rinkeby, Tensta, Botkyrka, Rosengård eller
Biskopsgården? Om de turkiska invandrarna vill bo nära varandra
kan man ju fördela det hela litet grand. Måste alla bo på samma
ställe? Det tror jag är oerhört farligt. Och framför allt: Många
invandrarungdomar lär sig inte svenska ordentligt. Man måste ha
många svenska goda vänner för att komma in i systemet. Det
handlar inte bara om språket utan om kontakter, möjligheter,
fackliga engagemang. För att kunna tillvarata sina intressen
måste man ha kontakter in i systemet, och systemet behärskas av
det svenska språket, den svenska kulturen, svenska sedvänjor
osv. Man måste få chansen, man måste få hjälp, och jag undrar om
inte Sverige nästan är sämst här. Många invandrare säger att
först har de kommit till England och där träffar de på olika
folkrörelser, fackföreningar, kyrkor, Röda korset och andra som
engagerar sig på ett personligt sätt. Det verkar som om vi i
Sverige tycker att när vi har betalat vår skatt och överlämnat
skötseln till ett antal professionella så är vi nöjda.
Invandrarungdomarna upplever den här kylan, att vi har betalat
av vår solidaritet så att säga. Man stöter inte på vänner i
olika sammanhang, där man kan bygga upp en långsiktig gemenskap.
Är vi kanske sämst i Europa på det här? Hemska tanke! Jag tycker
att vi skall vara ganska självkritiska.
Det är en jättesvår fråga -- några enkla lösningar finns inte.
Jag tror att det här är en av de viktigaste politiska frågorna.
Jag skall förklara varför: Om vi inte handskas med frågan på
rätt sätt kommer problemet att växa så att det blir
oöverstigligt. Det blir kanske en fransk situation. Men om vi
behandlar problemet på rätt sätt kommer det att vara en
fruktansvärt viktig tillgång för Sverige i världen. Tänk er --
160 språk som vi har gratis ute i Rinkeby och Tensta. Vi har ju
för fasingen hela världen där.
Tänk vad den kunskapen, den rikedomen och den insikten skulle
kunna betyda för Sverige. Nu har vi byggt upp det hela så att
det blir problem för oss. Vi utnyttjar inte detta som den
fantastiska tillgång det är. Och det är vårt ansvar -- det
gäller oss som är etablerade i Sverige och i första hand er som
sitter i riksdagen -- att se till att det blir på rätt sätt.
Därför är det här den absolut viktigaste frågan under de
närmaste 20 åren.
Gustaf von Essen (m): Jag fick inte svar på min fråga. Jag
ställde ju en konkret fråga om brottsligheten. Tycker du att
myndigheterna -- sociala myndigheter, polis och skola -- ger för
vaga signaler?
Anders Carlberg: Ja, det tycker jag allmänt sett. Men det
har liksom inte med invandrarungdomarna att göra, utan de hamnar
i brottslighet därför att de inte klarar sig i Sverige. De får
inte samma chans till språket, de får inte samma möjligheter på
arbetsmarknaden, när det gäller utbildning osv. Det är därför de
hamnar i en ökad kriminalitet.
Sedan tycker jag över huvud taget att våra sociala myndigheter
och polisen är vaga tills det blir för sent -- då är man oftast
alldeles för hård. Man sätter 17-åringar på Karsudden och
sådant, alltså när man har misslyckats. Det är en blandning av
för mild behandling och för hård behandling när man äntligen
reagerar.
Anders Cardell vill komplettera mig, om det går bra.
Ordföranden: Det var någon av Anders killar, om jag säger
så, som ville komma in. Var så god.
Anders Carlberg: Mina sakkunniga!
Anders Cardell: Roger, Elias och Antonio var de enda tre
av de invandrare som arbetade på NFG -- vi har talat om detta --
som kunde det svenska språket perfekt. De är också de enda tre
med invandrarbakgrund som har klarat sig. Resten av dem som vi
arbetade tillsammans med är utslagna i samhället.
Detta har en massa olika orsaker. Jag kan nämna en sak, där
jag tycker att många invandrarföräldrar är alldeles för dåliga:
att prioritera det svenska språket. Många invandrarföräldrar
sätter det svenska språket i motsatsförhållande till det egna
språket och den egna kulturen. Det slår illa, när deras barn
skall ut på arbetsmarknaden.
Ett annat problem är att det ges fel signaler från samhället.
Många invandrarföräldrar kommer hit högutbildade och får jobba
som busschaufförer, vilket säger ganska mycket till deras barn
om hur stora chanser de har att lyckas i det här samhället,
oavsett utbildning osv.
Det här är några saker som man måste tänka på -- de ingår så
att säga i hela den negativa karusellen.
När vi pratar om rasism kan jag berätta att är du svensk och
umgås med människor t.ex. i centrala Stockholm har du de största
förutsättningarna för att åka på stryk -- mycket större än vad
invandrarungdomar har -- på grund av att du har lägst status av
alla i gänget.
Ordföranden: Tack skall ni ha som är sakkunniga. Jag
håller med om det. Sedan hade vi en fråga till Vildan också.
Vill du svara på den?
Vildan Tanrikulu: Det är många frågor kring
flyktingmottagningen -- om samhället är snällt och vilka
signaler som ges. Jag vill gärna utgå från personlig erfarenhet:
hur vi tar emot nu, hur vi tog emot tidigare och vilka problem
mottagningen skapar i Sverige.
Jag kom till Sverige den 13 november 1981. Den 25 november
1981 började jag studera på ABF, alltså tio dagar efter
ankomsten. Jag studerade sex timmar per dag, och hösten 1982
började jag studera svenska på komvux för att komplettera mina
kunskaper och sedan kunna komma in på arbetsmarknaden. Jag fick
arbets- och uppehållstillstånd under tre månader. Det är ett
konkret exempel.
Människor som vistas tre år i förläggningar som är helt
avskilda från samhället, med tiotals olika nationaliteter, kan
inte slussas in i samhället. Man kan inte ge dem
förutsättningarna för att lära känna samhället och dess
grundvärderingar. Anders redovisade i detalj
bostadssegregationens konsekvenser. Detta resonemang kan mycket
väl tillämpas på flyktingmottagandet i dag, om det inte skapas
förutsättningar för att individen själv först skall ha ansvar
när det gäller t.ex. språk. Individen skall ha de sociala
förutsättningarna för att komma in i samhället och utöva sina
kunskaper. Om dessa förutsättningar inte skapas kan vi inte
påstå att vi är snälla när vi ger signaler.
Då det gäller den juridiska aspekten kom jag på, när jag
återigen läste utlänningslagen, att det redan står där vilka
brott som utgör grund för utvisning av utlänningar. Detta står
också i ett meddelande från LO som jag fick för några dagar
sedan och som jag blev förtjust över. Detta gäller oavsett om
dessa människor är fast bosatta här eller om de är på
tillfälliga besök. Men det finns en annan aspekt, och det är
rättsväsendets inställning till flyktingar. Människor är jämlika
inför lagen, men invandrare har alltid sämre förutsättningar än
en infödd svensk att klara sig när det
gäller rättsväsendet, så en särbehandling i positiv bemärkelse
inför rättsväsendet tycker jag inte finns.
För övrigt håller jag med Anders om att det allmänt ges fel
signaler. Detta gäller både invandrarungdomar och svenska
ungdomar.
Ordföranden: Tack skall du ha. Ytterligare en av Anders
sakkunniga har begärt ordet.
Elias Varzakakos: Jag tänkte spinna vidare på det som
sagts om språket.
Det är ju bra att verksamheten med sfi, svenska för
invandrare, finns. Men det förekommer ett problem. Ofta sätter
man politiska flyktingar och "ekonomiska invandrare" i samma
klass. Politiska flyktingar brukar ju vara högutbildade
akademiker, och de får då sitta i samma klass som dem som är
totala analfabeter. De sistnämnda har naturligtvis inte förmåga
att lära sig språket lika snabbt som akademikerna. Ofta skapar
detta en frustration hos akademikerna och senare kanske även hos
deras barn, när de pushar på barnen att dessa skall lära sig
svenska bättre. Det går inte i samma takt riktigt. Detta bör man
också tänka på.
Ordföranden: Också en mycket värdefull aspekt.
Frågan om hur vi egentligen tar till vara invandrarnas
kunskaper och deras utbildning har varit föremål för många
debatter i riksdagen. Vi vet att SACO har behandlat detta genom
Rafek Hakim. Du skulle kanske kort kunna säga något om detta,
Rafek.
Rafek Hakim: Jag är finländare. Jag är civilekonom och har
för Civilingenjörsförbundet, som varit aktivt, gjort en
kartläggning av civilingenjörernas arbetsmarknad.
Sammanfattningsvis kan jag säga att 10--15 % av dem som är med i
undersökningen är arbetslösa. Minst 5--6 % fortsätter på
högskolenivå som forskare, eftersom de inte haft möjlighet att
få adekvata arbetsuppgifter. De har haft svårigheter att följa
studierna på Tekniska högskolan t.ex.
Jag har delat upp undersökningen i två delar: den ena gruppen
har studerat på Kungl. Tekniska högskolan och den andra gruppen
består av personer som har utländsk examen eller t.o.m. två
akademiska examina. De här personerna går arbetslösa i dag,
vilket jag tycker är skrämmande.
Vi har försökt komma med förslag till konkreta åtgärder, och
jag har gjort en gruppering i olika steg.
Steg 1: Språkundervisning på akademisk nivå.
Undersökningar har visat att de här personerna har svårt att
klara sig i arbetslivet med de språkkrav som näringslivet och
arbetsgivaren ställer. De har svårt att skriva t.ex. utredningar
och rapporter på bra svenska. Men delvis har de kanske också
svårt att komma över den s.k. kulturchocken -- att anpassa sig
både i samhället och i arbetslivet. Då avser jag
språkkompetensen.
Steg 2: Teknisk kompletterande utbildning. En del av de
personer som avlagt utländsk akademisk examen -- nu åsyftar jag
civilingenjörer -- har en väldigt god teoretisk bas men har inte
möjligheter att tillämpa sina kunskaper i praktiken. Exempelvis
är deras kunskaper i att använda datorer obefintliga. De äger
yrkeskompetensen, men kanske inte just på det sätt som
arbetsgivaren önskar.
De som studerar på Tekniska högskolan har ganska ofta svårt
att vara med i grupparbetena. Svenskarna har svårt att acceptera
vissa invandrare, och undersökningen visar att de som kommer
från Västeuropa har lättare att komma in i arbetslivet än de som
kommer från Östeuropa eller från Mellanöstern. Ju längre från
Sverige personer kommer, desto svårare är det för dem att komma
in i arbetslivet. Men om man kommer tillräckligt långt bort
från Sverige -- från USA, Asien eller Japan -- är arbetslivet
lättare att nå.
De personer jag talat om har också svårt att få praktikplatser
under studietiden på Tekniska högskolan i Sverige. De saknar
kontaktnät. De känner sina närmaste släktingar och sina kompisar
men knappast några svenskar. De har svårt att göra
examensarbeten ute i näringslivet.
Ordföranden: Vi tackar dig så mycket för den rapporten.
Vi har nu ett tiotal frågare, men jag rationaliserar så långt
att tre åt gången får fråga. Det är flera av organisationernas
företrädare som vill komma till tals, och det vore kanske
viktigt att släppa in dem också. Men närmast är det Berith
Eriksson, Pontus Wiklund och Ingela Mårtensson.
Vill ni ställa korta frågor, som då förhoppningsvis får korta
koncisa svar, så att vi hinner med så många som möjligt.
Berith Eriksson (v): Det är inte världens lättaste uppgift
att ställa korta frågor. Språk är identitet, fick vi veta på
förmiddagen. Vi kan se tillbaka på Hansegårds rapporter från
50-talet, som handlade om de finsktalande i Norrbotten och deras
utslagning på grund av att de inte fått sitt modersmål
tillgodosett. Vi hade Skuttab-Kangas på 60-talet. Det ledde
fram till att vi i mitten av 70-talet ändrade målet när det
gällde invandrarna och deras rättigheter. Vi sade att man skulle
ha rätt till sitt språk och sin kultur, detta för att vi skall
få identitetsstarka människor som är harmoniska. Men nu kommer
det annorlunda signaler igen -- från det att man kallar
invandrarna för nysvenskar igen och öppet säger att det gäller
att de skall bli svenskar så fort som möjligt.
Vi har i dag pratat väldigt mycket om språk, och jag vill
veta: Är det en motsättning i fråga om att få sitt hemspråk,
sitt modersmål, och att lära sig svenska? Det här gäller ju
barn. De vuxna, som har ett språk, måste enligt min mening få
koncentrerad svenskundervisning. Skall vi ta bort
hemspråksundervisning -- ja, vad tycker ni?
Ordföranden: Det blir väl närmast skolverket som får
fundera på det.
Berith Eriksson (v): Carlberg vill jag gärna höra och även
Vildan.
Ordföranden: Jag tror att vi får gå vidare.
Pontus Wiklund (kds): Jag är ute efter konkretisering och
sammanfattning av vissa praktiska åtgärder.
Anders Carlberg talade mycket om hur det är, och det kan man
ju skriva under på. Han gav också tips om att vi skall behandla
nysvenskarna som jämlika och jämställda när vi talar till dem
osv.; vi kanske skall bussa våra skolbarn och vi skall ha en
bostadspolitik som motverkar segregering.
Allt detta är ju bra, men för att få balans i samhället, så
att det blir ett bra förhållande mellan nysvenskar och
gammelsvenskar måste vi också ställa krav på nysvenskarna. Det
är detta jag ville få litet mera sammanfattat -- hur vi där
skall förfara när det gäller de praktiska konsekvenserna, t.ex.
att sätta tryck på dem att lära sig svenska språket, om möjligt
bra, och att ställa krav på oss själva att ge dem sysselsättning
på ett tidigt stadium etc.
Jag vänder mig i första hand till Anders Carlberg: Godtar du
sådant och har du förslag till ytterligare praktiska åtgärder
som vi skall föra ut, så att vi svenskar vågar bli bättre när
det gäller omhändertagandet?
Ordföranden: Detta kunde det förvisso behövas ett helt
föredrag om, men vi hoppas på ett relativt kort svar. Ingela
Mårtensson får också ställa en fråga.
Ingela Mårtensson (fp): Vi fick i morse höra att det har
skett en förändring i attityderna gentemot invandrare och att de
första tecknen på denna förändring upptäcktes 1987, samt att den
ägde rum framför allt bland yngre pojkar.
Då skulle jag vilja fråga Vildan: Vad har du märkt av
förändrade attityder hos svenskarna under 80-talet? Till
ungdomarna vill jag rikta frågan: Hur förklarar ni att just unga
pojkar är de som mer står för den förändrade attityden? Och att
unga pojkar skulle vara mer främlingsfientliga än vad de var för
tio år sedan t.ex.?
Ordföranden: Då är det väl närmast Anders Carlberg, någon
från skolverket och Vildan som har fått frågor.
Anders Carlberg: Angående hemspråk så finns det litet
olika uppfattningar. En landsmaninna till Vildan Tanrikulu som
skall med ut på skolorna pratar helt perfekt svenska, och hon
pratar vad jag förstår perfekt kurdiska och är oerhört insatt i
den kurdiska kulturen osv. Är man bra på svenska, bra på
kurdiska, så förutsätter det varandra på något sätt. De flesta
som har problem är sådana som är dåliga på båda sakerna. Det går
inte att sätta sig med sitt hemspråk någon timme i veckan och
sticka från mattelektionen t.ex.
Min uppfattning är kort på det här sättet: Ge de kurdiska
riksförbunden möjlighet att ta hand om sina kurdiska ungdomar.
Ge dem pengar till läger och möjligheter att klara det här
själva. Jag tror att de är oerhört mycket bättre på att lära de
här ungdomarna kurdiska än en hemspråkslärare som dyker upp
några gånger i veckan.
Ge resurser till folkrörelserna, i det här fallet de kurdiska
och de andra invandrarorganisationerna att klara det här själva,
och så ger vi dem jättesatsningar till att lära sig svenska. Det
är två saker som vi måste göra samtidigt.
En chilensk invandrare kom hit för sex år sedan. Hans första
lärare var den s.k. 33-åringen, vars inställning till invandrare
var ganska klar. Han sade åt dem att det här med kultur skall ni
inte läsa. Platsannonserna skall ni läsa så att ni kan dem
utantill, ni skall så snabbt i arbete som möjligt, det var hans
inställning. Detta var första intrycket av Sverige. Chilenaren
kom då från England och hade mycket kontakt med de engelska
fackföreningarna, bodde hemma hos en engelsk fackföreningsman.
Sverige bjöd på 33-åringen. Alla vet vem det är. Det är inte
Gärdestad, om ni trodde det. Dessutom hamnade han i en klass med
nästan bara turkiska analfabeter. Det var vad vi bjöd på i
svenskundervisning. Nu är han lektor i systemvetenskap på
universitetet efter sex år. Han har fått slåss.
Själv hävdar jag att han bor i en offentlig toalett i Rinkeby.
Han släpper aldrig ut sina ungdomar, för det pågår knarkhandel
och folk pissar och spyr i trappuppgången. Det är oftast
nordiska medborgare som står för den insatsen i just Rinkeby.
Hans grundinställning till vad vi bjuder på här ger en del
övrigt att önska. Jag förstår honom mycket väl. Han tolkar det
här som rasism. Det gör inte jag. Hans kontakt med länsstyrelsen
tolkas också som rasism. Jag som har suttit och väntat på beslut
i ett och ett halvt år skulle kunna instämma i och för sig, men
allt är inte rasism, det finns nog också en fruktansvärd
byråkrati som drabbar oss alla. Men jag kan förstå att han
tolkar det på det här sättet.
Vi skall ställa samma krav på invandrare som vi ställer på
svenskar. Precis samma krav, samma inställningar o.d., men det
är bara detta att vi måste stötta invandrarna. Det är inte så
enkelt. Om en turkisk farfar kommer till familjen så behöver han
inte bli så jättesvensk, det är inte så viktigt. Han får leva
sitt liv här i Sverige och det tycker jag är bra. Vi ska ju
satsa på framför allt ungdomarna som har chansen här. Det gör vi
inte, vi inser inte problemet, vi satsar inte. Vad vi tillåter
är den här fantastiska grejen att en turkisk invandrare i
Jordbro pratar turkiska på fritiden, talar turkiska hemma och
talar turkiska i klassrummet även när han är på
svenskundervisning. Vill vi ha det på det sättet så får vi det
vi får. Det är ju ingen som blir svensk på det sättet. Man
behöver inte dansa runt midsommarstången och sjunga små grodorna
för att vara svensk, däremot behöver man kunna det svenska
språket och veta hur det fungerar i Sverige för att ta till vara
sina rättigheter och möjligheter. Det är det vi skall ge
möjligheter till, det är detta det handlar om.
Sedan har jag mer gemensamt med en chilensk invandrare från
Santiago än jag har med en bonde från Sjöbo. Det har jag bara,
jag vet det. Jag har mycket mer att prata om och vi har mer
gemensamt. Alla har vi olika bakgrunder. Jag är uppvuxen i
Gubbängen och har mer gemensamt med en kille från Santiago, det
är bara så, på samma sätt som man har mer gemensamt med en kille
från Zagreb än en från Belgrad. Det ser man inte just nu, men så
är det faktiskt. Vi har olika bakgrunder, vi har vår historia,
vi har vår kultur och kan berika varandra. Men vi har en
gemensam plattform allihopa som vi skall slå vakt om, och det är
den svenska kulturen och det svenska språket.
Sedan ser den svenska kulturen inte likadan ut som den gjorde
på 50-talet -- tack och lov gör den inte det. Vi har fått en
massa spännande utländsk influens. Det är som Bellman fick
influens från Frankrike och Taube från Argentina så har vi fått
en del också som vi har snott till fördel för oss själva.
Roger Ticoalu: Den debatt vi har fört i Sverige när det
gäller hemspråket är att den är väldigt enkelsidig på det sättet
att man framställer hemspråket som att eleverna lär sig
hemspråket.
Fortfarande är det många gånger så att hemspråkslärarna också
guidar och leder in eleverna in i det svenska samhället; man
måste se det på det sättet.
Jag arbetade för ungdomskommittén och i dess arbete tittade vi
mycket på hemspråksklasserna som än i dag existerar men som jag
personligen är väldigt kritisk mot, vilket beror på att många
elever går på låg- och mellanstadiet i en klass som enbart
består av grekiska undgomar, finska ungdomar eller jugoslaviska
ungdomar. Dessa ungdomar är redan på förhand dömda till att ha
sämre förutsättningar och kunskaper när de kommer upp på
högstadiet. Alexander Paskalido som sitter i Grekiska
ungdomsförbundet är ett s.k. offer. Hemspråksklasser är jag
alltså väldigt kritisk mot. Men samtidigt tror jag inte man
skall överdriva hemspråkets betydelse i skolan. Debatten har
ofta tagit upp det här att det går ut över svensktimmar eller
över mattetimmarna. Jag har haft två hemspråk och varit otroligt
privilegierad på det sättet. Jag hade italienska och polska och
man förlade dem på både håltimmar och på fria aktivitetstimmar
så i stället för fotokursen så hade jag polska eller italienska.
Jag tror inte att man ska göra problemet större än vad det är.
Man kan ha hemspråk om skolledningen och personalen i skolan
lägger upp det på ett bra sätt med hemspråkslärarna.
Ett annat problem är att hemspråkslärarna många gånger -- nu
skall jag bara tillägga att jag är litet jävig eftersom min mor
som är hemspråkslärare -- har behandlats som andra klassens
lärare. Samtidigt som man diskuterar problemet vet jag att man
sällan diskuterar direkt med hemspråkslärarna. Man frågar dem
inte vad de tycker.
Jag tar ett konkret exempel som min kära mor som arbetat i
Eriksdalsskolan i över tio år. Hon är aldrig med på
lärarkonferenserna, hon är aldrig med på bilderna och det är
hennes fasta skola. Man betraktar alltså dessa lärare som andra
klassens lärare. Givetvis så finns det problem med nyrekrytering
av hemspråkslärare med tanke på utbildning osv. Men som sagt:
Skall man bedriva ett bra och genuint hemspråk måste man ha bra
lärare, men då skall man också acceptera dem på likvärdiga
villkor.
Bertil Jakobsson: Det raka svaret är: Ta inte bort
möjligheten att utveckla hemspråk i undervisningen i skolan. Ta
inte bort möjligheten att utveckla hemspråk med beteckningen
hemspråksstöd, som vi nu använder som en samlingsbeteckning i
förskolan.
Tro inte att det är detsamma som att åstadkomma en
modersmåls-, och jag säger också gärna en fadersmålsundervisning
i skolan. Det tar många flera timmar, och därför har vi också
väldigt många timmar modersmålsundervisning, alltså i ämnet
svenska. Skolan, förskolan, kan i sammanhanget bara bidra, men
bidragen är viktiga även om de är för små i många sammanhang.
Man kan icke skriva bort värdet av personer med annan
kulturbakgrund och ett annat språk som är detsamma som barnens
såsom tillgångar i skolans arbete, både för att lotsa, som någon
sade, barnen in i det svenska samhället och att förstå det. Men
de behöver också finnas där som en verklighet för svenska
lärare, för svenska skolledare och annan skolpersonal i de här
mobbningssituationerna, främlingsfientlighetssituationerna etc.
Förstärk undervisningen i svenska där det behövs. Om man finns
i ett område där svenskan är i minoritet, där man utanför skolan
möter den litet, då är det viktigt att vi gör insatser i skolan
för att se till att svenskan blir så stark som möjligt. Glöm
aldrig bort att de här barnen och ungdomarna måste utveckla
kunskaperna i svenska, kunskaperna om att leva i Sverige, annars
blir de inte intagna som fullvärdiga samhällsmedlemmar. Dra
nytta, ha glädje av, såväl ekonomisk som andlig kulturell,
tillgångar som vi alla får del av när det gäller deras egna
kulturbakgrunder och språk.
Noldis Millers: Vad vi pratar om här är ju en följd av
invandrar- och flyktingpolitik. Då vill jag påminna om hur det
var en gång i tiden. Det är väl knappast någon som vet det.
När 35000 baltiska flyktingar kom 1944--45, fanns bara 500
meter härifrån en s.k. utlänningskommission bestående av ungefär
40 personer. De klarade de här flyktingarna elegant. Jag kom
litet senare. Efter en månad på Citadellet i Landskrona var jag
i en fabrik och arbetade utan någon svenskundervisning alls.
Vem kan nu säga hur många på SIV som tar emot flyktingar, hur
lång tid tar det att avgöra deras öde? Den 1 oktober 1991 var
det 12000 oavgjorda ärenden. I samband med manifestationen den
21 februari har man så att säga framfört lösenord som skall lösa
alla problem. Det är att vi alla skall kallas svenskar allihopa,
inga invandrare. Jag kan säga: Jag är flykting, jag är
invandrare i Sverige, jag är svensk medborgare, men jag är inte
svensk. Jag är lettländare. Mina barn är inte svenskar, de är
svenska medborgare men de är lettländare. Man kan inte fly från
sitt etniska ursprung, man kan inte fly från sina rötter.
Jag var på 21-februarimanifestationen på Hötorget för jag
ville se hur det går till. Invandrare dom ställde upp, och sedan
fanns blomsterstånden och även också några invandrare där. Det
kom en gammal tant, hon ville tydligen köpa blommor. Då sade en
som inte sålde: Gå till en svensk, där säljer de kanske. Jag vet
inte om det var så klokt sagt. Sedan på kvällen såg man på TV
att en person hade satt upp sin svenska flagga i Hötorgshallen,
och då blev han angripen. Den här manifestationen visade att det
finns motsättningar, dessa skall man inte fly ifrån.
Jag kan Botkyrka rätt så väl. Det är Botkyrka Tidnings sista
utgivningsdag. Då säger ett kommunalråd där, han är inte längre
kvar.
Vi borde alla med torndönstämma ropa ut över hustaken att vi
har banne mej gjort vårt och det med råge. Då menar han tagit
emot invandrare. Vi behöver en vilopaus för att komma till rätta
med det som fortfarande är ogjort inom främst skolan och
barnomsorgen. Lokalt bör vi hjälpas åt att stärka det svenska
språket, det svenska språkets ställning i skolans samliv. Den
här personen skall inte hängas som rasist eller
invandrarfientlig. Han säger att vi skall ta emot flyktingar,
men det är andra kommuner som skall ta emot.
Ernö Jacabffy: Jag tycker att det egentligen var
meningslöst för oss att komma hit. Här pågick en mycket fin
diskussion på närmast akademisk nivå om saker och ting som
berör en procent eller en hundradels procent av invandrarna. Men
frågor som berör praktiskt taget 100 procent av dem,
förläggningsanläggningarna och policyn inom SIV när det gäller
mottagning av invandrare och sådant har inte diskuterats. Kanske
var det inte heller meningen att så skulle ske, jag har
missförstått saken i så fall.
Jag undrar om dessa genomgripande frågor kommer att diskuteras
någon gång och någonstans där också vi kan framföra våra
synpunkter angående detta.
Under de senaste tre och ett halvt åren har jag besökt
samtliga förläggningar där mina landsmän funnits och har
diskuterat iakttagelser, ofta brister, som jag har påpekat flera
gånger hos invandrarverket, vid olika tillfällen till
departementen, stora rådet osv. Men det är litet vemodigt att de
är sådana områden som inte gärna tas med.
Ordföranden: Ämnet för dagens diskussion är just hur vi
skall motverka flyktingfientlighet och rasism och hur
invandrarna som redan är här har det, de som har kommit ut i
landet.
Vi har många gånger diskuterat både de asylsökandes problem
och problemen för dem som sitter på förläggning. Vi har haft en
stor hearing om det bara för ett par år sedan, men nu ville vi
gå vidare. Det finns många tillfällen att komma till tals med
utskottet i andra sammanhang.
Ernö Jacabffy: Om socialförsäkringsutskottet vill samla
erfarenhet är inte det viktigast att börja med varifrån
invandrarna får sina första intryck, sina första upplevelser,
hur livet går och hur det är att leva här i Sverige?
Ordföranden: Utskottet har besökt många
flyktingförläggningar och vi har ganska stor kunskap om just
förläggningssituationen,
men vi kan för litet om hur invandrarna som redan har fått
uppehållstillstånd har det. Det var det den här diskussionen
skulle handla om.
Birgitta Dahl (s): Jag tycker att det finns en erfarenhet
från det vi har lyssnat till i dag, och det är att det råder en
väldigt starkt likhet mellan de här pojkarna som försvinner in i
det nätverk som heter VAM eller något annat och de invandrarbarn
som det går riktigt illa för. Och det är att det är barn som på
något sätt har farit väldigt illa. Vuxennätet har varit för
svagt, både när det gäller att ställa krav men också när det
gäller att ge dem stöd.
Jag har den starka erfarenheten från Uppsala att precis så
som Anders Carlberg beskrev så spricker många familjer efter två
år. Ofta är det så att efter år av erfarenheter av krig och
flykt från krig och väntan på tillstånd att få stanna i landet
alltså när det hela är över och livet verkligen skulle kunna
börja, då går det illa. Och man kan ju förstå vad det beror på:
Det är det yttre trycket att få hålla ihop en liten familj, men
samtidigt har man nästan bränts ut under de här erfarenheterna.
Vi har alltså svenska barn som har en lika jobbig bakgrund även
om de inte har upplevt krig och flykt. Därför handlar det om att
för de här barnen göra en väldigt grundläggande insats så att vi
kanske i vårt samhälle har utslagningsmekanismer.
Min fråga är om ni som jobbar med det här varje dag håller med
om att de här ungdomarna som sitter på var sin sida i
konflikterna egentligen har samma problem.
Margit Gennser (m): Anders Carlberg talade om hur det var
i Malmö, och jag kan tala om att jag är väl medveten om en del
problem där -- mycket, mycket stora problem.
Under valrörelsen var jag ute mycket på gymnasier och
ungdomarna ställde frågor och jag noterade också ofta att de
piggaste, dom aktivaste frågorna kom ofta från
invandrarungdomar. Då kommer jag till min fråga här:
Vi har bara talat om problem i dag. Finns det inga
sammanställningar från organisationerna om success stories som
visar hur invandrare verkligen lyckas i vårt land? Jag tror det
skulle vara av mycket, mycket stor värde, för då kunde vi
använda det för att visa hur man lyckas. Man behöver folk som
lyckas för att se upp till någon. Jag önskar att vi hade talat
mer om det och mindre om alla de tragiska fall som vi och t.ex.
en mycket släpphänt socialförvaltning i Malmö har ställt till
med. Men som sagt: -- jag efterlyser de lyckosamma fallen -- det
finns många sådana.
Ordföranden: Vi kan väl konstatera att vi avslutade förra
passet med att säga något mycket positivt, och det finns
förvisso mycket sådant också.
Anders Carlberg: Birgitta Dahl, jag tror att det är helt
sant som du säger. Det som har överraskat mig förutom det här är
att ungdomar som har legat i riskzonen har legat i hård fejd med
varandra. Det är riktigt. Både svenska ungdomar och
invandrarungdomar på stan har uppträtt så att det tagit sig
konstiga uttrycksformer. Men det som har förvånat mig är det som
hänt de senaste två åren.
I ett par vanliga gymnasier som Vasalunds gymnasium,
Polhemsgymnasiet, Enskede Gårds gymnasium, har ungdomar som har
det litet jobbigt och vanliga ungdomar delat upp sig --
invandrarungdomar och svenska ungdomar som knappt pratar med
varandra.
Nalin Baksi som jag nämnde, berättade det, och hon arbetade då
på SSU i Tensta med läxläsning. Bland alla hennes kompisar
finns det knappt någon som har en svensk kompis. När hon säger
att hon genom SSU har många kompisar frågar de: Känner du två
svenskar?
Det är mycket djupare än det här med ungdomar i riskzonen. Vi
pratar nästan i frontlinjen ute i förorterna, men det är alltså
mycket djupare än så.
Sedan vill jag bara säga om det här med Malmö att det är ingen
misslyckad socialförvaltning i Malmö. Det är hela den politiska
demokratin i vårt samhälle som har misslyckats med det här. Det
gäller folkrörelsernas ansvar, kontakter, medmänniskornas
ansvar.
Jag skall ha ett möte nu med tusen ungdomar från
pingströrelsen. Jag undrar: kan man vara kristen i Vasalunds
gymnasium och sitta bland svenskarna? Det gäller att ta det
första steget över och bryta den här barriären. Det är bara en
sådan frågeställning som jag tycker att man kan resa. Vilka har
ansvaret? Jo, varje människa har ansvar i den här situationen.
Att bryta upp den här situationen. Politiskt skulle man kunna
besluta sådana saker som att satsa pengar på utbyte mellan
skolor, gemensamma läger.
Idrottsrörelsen är fantastisk. Jag ska berätta om vårt Pojkar
75-lag som möter Akropol från Rinkeby. Det ser ut ungefär som
när SM:s församling håller på att lira. Fantastiskt roligt att
se, ekumenisk stämning, kompisar. Idrottsrörelsen gör ett
fantastiskt arbete här. Man skulle kunna göra speciella
satsningar på det här i detta sammanhanget.
Vi har Pojkar 78-lag i basket där det är nio nationaliteter.
Fantastiskt kamratgäng. Där uppstår ingenting, de är vaccinerade
mot främlingsfientlighet, de är kompisar. Så länge människor
lever segregerade är det rädsla och fördomar. När man har
kompisar, då är man vaccinerad mot den här utvecklingen. Då kan
man skilja på dåliga och bra människor oberoende var man kommer
ifrån, då säger man inte alla araber, alla chilenare, alla
svenskar utan då skiljer man på den och den och den jag känner
-- det är en mångfasetterad situation helt enkelt. Lita inte på
myndigheterna, de är ju chanslösa. Det här är varje människas
ansvar det här. Och ni politiker som sitter här är ju föredömen.
Hur många invandrare känner ni, alltså som verkliga vänner?
Jag pratade med Peter Öhrn som var ute i Solnahallen, med
3000, på en kampsporttävling. Han erkände: Jag har två
invandrarkompisar, jag kanske har 200 svenska vänner. Vi får
faktiskt skärpa oss.
Vildan Tanrikulu: Det handlar om frågor kring
hemspråksundervisningen från både Berith Eriksson och Ingela
Mårtensson.
När det gäller min egen uppfattning hänvisar jag till Roger
Ticoalu. Han beskrev den korrekt. Men ett tillägg vill jag göra.
Hemspråksundervisningen är inte bara undervisning utan en
jämlik behandling också -- om vi skall ha den som en värdering i
det här samhället eller inte. Skall vi ha den så bör
hemspråkundervisningen också vara ett ämne inom skolväsendet,
inte någon annanstans, och ges en likvärdig ställning för att
man skall vara stolt över sin hemspråklärare och sitt hemspråk
som sådant.
Det finns två aspekter: dels själva den praktiska
språkundervisningen, dels värderingar om vi ska ett jämlikt
samhälle och om vi ska ha ett samhälle där det sker samverkan
med de andra grupperna. Då får vi jämlika förutsättningar för
individer att utveckla sin kulturella identitet och bygga en
samhörighet mellan olika kulturella identiteter också. Det var
bara ett tillägg.
Och när det gäller att ställa krav upplever jag inte att
samhället har ställt mindre krav eller särbehandlat mig som
individ i positiv bemärkelse. Samhället har sina lagar och
regler som gäller för samtliga invånare i det här landet och om
det handlar om något krav så skulle man egentligen ställa det på
arbetsmarknadens parter.
Man skulle ställa krav på myndigheter för att undvika sådant
som jag läste häromdagen i Aftonbladet -- den 25 januari --
tror jag, några dagar före vår manifestation. Man skrev att det
håller på att byggas en ny socialgrupp i Sverige, socialgrupp 4,
som har fem eller sex bemärkelser. Det är att man har olika
utseende, det är utifrån en undersökning den här nyheten kom.
Man har fel namn eller man bor i en viss ort i samhället, man
har fel efternamn. Då hamnar man i en ny socialgrupp i
samhället, så kravet bör ställas att de som vill arbeta
verkligen inte slås ut från arbetsmarknaden. Då skapar vi ett
jämlikare samhälle.
Roger Ticoalu: Jag vill svara på Ingela Mårtensson fråga
varför svenska pojkar har ändrat attityd under de senaste åren.
Min personliga teori är bl.a. att de står i frontlinjen, om
man säger så. Det är de som utsätts för våldet i Stockholms
city. Trots min kroppsstorlek så jobbar jag som vakt på olika
diskotek och till sist nu det diskotek som vi arrangerar i city.
Varje helg -- det hände senast i lördags -- får jag hela tiden
klagomål från de svenska tjejerna och de svenska killarna om hur
"mina" bröder beter sig i diskoteket. Många gånger står man
handfallen och vet inte riktigt vad man skall göra. Därför vill
jag passa på att rikta en appell till invandrarorganisationerna:
Vi där nere på stan måste ha hjälp från
invandrarorganisationerna. Vi grejar det inte med bara de
svenska föräldrar som ställer upp. Majoriteten, 99,9 %, är
svenskar som ställer upp i Farsor och morsor på stan, Non
Fighting Generation, Hasselakollektivet ja, alla dessa
organisationer. Mina kompisar och inte kompisar,
invandrarungdomarna ute på stan, behöver de här
invandrarförebilderna, men de finns inte i dag. Vi har varit i
kontakt med många invandrarorganisationer tidigare och gehöret
är, tycker jag personligen, ganska dåligt.
Anders nämnde imamen från Botkyrka som ställde upp. Sådana
människor behöver vi flera av, sådana lyssnar de här ungdomarna
i city mer på än på svenskar. Tyvärr har det blivit en sådan här
utveckling, och vi behöver hjälp.
Mitt svar är alltså att svenska killarna utsätts för sådant
här. Positiva budskap sprider man till fyra personer, negativa
till tio. De här två svenska killarna som fick stryk för fyra
veckor sedan nere på diskoteket åkte tillbaka till Upplands
Väsby och sade till alla sina kompisar att dom hade fått stryk
av svartskallarna nere på Machine. Och den här utvecklingen sker
hela tiden nere i city, vilket gör att i dag har vi i princip
bara andra generationens invandrarkillar inne på diskoteket.
Det är inte enkelt att lösa den här problematiken ensamma utan
vi behöver hjälp av invandrarorganisationerna. Starka bra
invandrarförebilder behövs för de här killarna som så att säga
är värst där nere i alla fall.
Gustavo Ramirez: Jag är chilenare, men i detta sammanhang
representerar jag Svenska Röda korset, en organisation som
tillsammans med många andra frivilliga organisationer sedan lång
tid tillbaka arbetar mot främlingsfientlighet och för
medmänsklighet. Jag skulle mycket kort vilja säga ett par saker.
Det som händer i det svenska samhället i dag är oroväckande
och allvarligt. Men vi måste akta oss för två typer av
reaktioner. Antingen överdimensionerar vi det som händer eller
också nonchalerar vi det. Dessa två reaktioner är farliga, och
vi måste försöka hitta ett sätt att balanserat bemöta det som
händer i samhället.
Samhället reagerar, samhället manifesterar avståndet,
samhället demonstrerar, politikerna annonserar olika lagar för
att motverka främlingsfientlighet. Det är glädjande men inte
nog. Vi måste lära oss att arbeta i vardagssituationer hos våra
medmänniskor i enkla sammanhang, och i det avseendet bedriver
folkrörelsen ett ganska långsiktigt arbete.
Vi gjorde en kartläggning i förra veckan där vi konsulterade
våra 24 distrikt i Sverige om vad som händer just nu i landet.
Det rapporterades inga stora incidenter, läget är lugnt förutom
i Stockholm, Göteborg och Uppsala, där det har förekommit några
kriminella handlingar. Det rapporterades också att det pågår en
livlig debatt i massmedia -- en debatt som dess värre upplevs
som negativ för att den kan leda till att man uppmuntrar
potentiella främlingsfientliga människor att agera, en debatt
som skapar oro hos flyktingar.
I sammanhanget bör vi komma ihåg att flyktingar är människor
som har lämnat många gånger oroväckande situationer och som har
med sig traumatiska upplevelser som kan återaktiveras genom den
oro och den rädsla som främlingsfientlighet kan skapa. Dessutom
finns en fantastisk reaktion från folkrörelsen -- från Pajala
till Ystad där våra medmänniskor reagerar på en massa olika sätt
som massmedia inte uppmärksammar. Det finns ett arbete för
medmännsklighet, ett arbete för förståelse, ett arbete för
tolerans. Vi tror att det bästa sättet att motverka
främlingsfientlighet är att arbeta för någonting positivt, inte
mot de främlingsfientliga. Sedan måste vi utveckla utrymme för
de positiva krafterna i samhället, genom att förstärka de goda
traditioner som finns i det svenska samhället motverkar vi
främlingsfientligheten.
Slutligen skulle jag vilja säga att -- det behövs fakta -- det
är viktigt. Men det behövs också engagemang och enkelhet. Det
erfordras tre viktiga saker, nämligen poesi, romantik och humor,
för det handlar om livet. Om vi inte arbetar med dessa begrepp
kan vi inte skapa det medmänskliga samhälle som vi vill leva i.
Så låt oss få mera poesi och låt oss skratta åt varandra, för
det är väldigt nyttigt!
Ordföranden: Tack skall du ha, det var vackra ord som
betyder mycket.
David Axelsson-Fisk: Jag tycker det är väldigt roligt att
höra Anders Carlberg berätta att han har kontakt med en imam och
när det gäller att hantera problematiska muslimska pojkar. Jag
tror det är viktigt att acceptera att det finns traditioner
bland invandrarna som gör att de organiserar sig och fungerar på
ett annat sätt än vad vi har valt att göra i Sverige och att
t.ex. församlingar och religösa sammanslutningar kan ha en annan
betydelse än vad de normalt sett har för svenska ungdomar. Det
kanske är långt ifrån naturligt att ta kontakt med en präst i
församlingen ifall man har en svensk tonåring på drift.
Vi måste vara medvetna om att invandringen innebär stora
förändringar i vårt samhälle och att vi får se saker som vi inte
är vana vid eller som vi har glömt, t.ex. att präster har
betydelse. Detta gäller även kristna, t.ex. syrisk-ortodoxa
präster, det är viktigt att ta invandrarnas sätt att organisera
sig och fungera på allvar. När de har valt ett sätt att
organisera sig måste vi acceptera det. Då har de ledare, de har
representanter och vi har kanaler in till invandrarna. Vi måste
lära oss det.
Vi måste också ta invandrarna på allvar i så måtto att vi inte
tror att de stjäl av okunskap. När jag jobbat på
flyktingförläggning har jag varit med om att folk har ringt och
sagt att ni måste informera, för de stjäl.
Skall jag läsa tio Guds bud? Det är ingen invandrare som tror
att det är lagligt att stjäla, tillåtet att stjäla, så det är
inte fråga om signaler. Det är klart att om man som
invandrarungdom upptäcker att man kan skylla på detta, så gör
man det. Det skulle jag förmodligen också ha gjort i tonåren om
jag pallade äpplen och kunde komma undan genom att påstå att jag
trodde att det var tillåtet. Vi måste ta invandrare på allvar
och betrakta dem som jämlika, både när det gäller individer och
när det gäller organisationer.
Tommy Holm: Helt kort om det kommunala flyktingmottagandet
eftersom det har varit på tapeten.
Vi har inom Kommunförbundet diskuterat vilket som rimligen kan
vara vår och kommunernas viktigaste insats för att motverka
främlingsfientlighet och främlingsrädsla. Vi gör den bedömningen
att det viktigaste kommunerna kan göra det är att på ett
effektivt sätt arbeta med inslussning av de nyanlända
flyktingarna och invandrarna. Man bör se till att
svenskundervisningen blir effektiv och bra samt anpassad efter
de behov som finns, liksom att kontakterna med
arbetsförmedlingen utvecklas osv., så att vederbörande så snabbt
som möjligt kommer in i ett lämpligt arbete. Når vi dit tror jag
att vi har skapat en god grund för samlevnadsfrid framöver. Det
bör vara mindre av kampanjer och isolerade aktioner och i
stället just ett vardagligt arbete för en långsiktig
integration.
Det andra som jag kort skulle vilja nämna är att det är
viktigt att det också framöver blir en öppen diskussion om de
problem som finns. Vi hade uppe här tidigare att det finns
kriminalitet och bidragsberoende också bland invandrare. Det bör
vara legitimt också i fortsättningen att diskutera öppet härom
liksom om t.ex. invandringens nivå. All sådan kritisk diskussion
får inte stämplas som rasism -- då är vi farligt ute. Jag tror
att vi har en beredskap för att kunna tackla de här frågorna på
ett konstruktivt sätt, och vi har också goda argument för att
hävda att det är rimligt med en fortsatt invandring också
framöver.
Ordföranden: Det låter trösterikt. Och kommunerna det är
ju vi -- alla bor vi ju i någon kommun.
Mårten Andersson: Jag ansvarar för invandrarprogrammen på
Sveriges Television, en redaktion som också min bänkgranne,
Kicki Angelis, arbetar på.
En av de frågor ni har ställt i dag är ju hur vi ska undvika
etniska motsättningar i Sverige. Det finns många svar, tyvärr
känner inte någon här i salen alla svaren. Men ett svar är
givetvis att vi skall motverka segregation i olika former: i
boendet, i arbetslivet, i umgänget, i placeringen hur man sitter
och fikar på gymnasierna och givetvis i mediabilderna.
Det har framförts en hel del kritik i dag, tyvärr delvis
befogad -- mot mediernas behandling av frågorna och hur man
blåser upp små, nästan obefintliga, organisationer som VAM och
skapar ett oerhört egendomligt klimat. Samtidigt förtiger man de
mycket större problemen. Det går att kritisera t.ex. mitt
företag Sveriges Television även för en rad andra saker, t.ex.
för att man i valet av programledare, reportrar, medverkande i
allvarliga diskussionsprogram eller i fåniga tävlingsprogram
inte alls tillräckligt besinnar att Sverige är ett
mångkulturellt land i dag. Alltför ofta tas Svensöner upp i för
stor utsträckning.
Jag vet att TV-ledningen arbetar med de här problemem och att
man tänker göra någonting åt det, och det finns ju också andra
bilder som ges. Vår lilla redaktion, som kanske inte tillhör
guldkalvarna inom SVT men som ändå har hyfsade förutsättningar
gör utöver program som direkt vänder sig till invandrarna, till
minoriteterna, också program som kan sägas ha en brobyggande
funktion. Det gäller t.ex. programmen Mosaik, Grannland Polen,
Grannland Estland. Det är program som väldigt ofta kommit till
inte för att Sveriges Television någon gång i tiden var fylld av
godhet och ädelhet och insåg att vi skulle ta upp de här
sakerna, utan för att man blev fälld i radionämnden för att man
inte gjorde några program av det här slaget. Så tog man skeden i
vacker hand, eller bet i det sura äpplet, hur vi nu ska säga och
skapade de här programmen.
Sedan har genom riksdagsskrivningar och avtal mellan stat och
företag de här programmen kommit till. Jag hoppas att det i den
proposition som snart skall presenteras och som riksdagen skall
behandla ses till att de här programmen finns kvar, för jag tror
att de finns kvar delvis tack vare speciella styrande
skrivningar.
Jag håller med om det som har sagts här, att vi skall ha poesi
och romantik och humor. Det var Margit Gennser som talade om
värdet av att vi också har positiva bilder och att vi inte
alltid förknippar invandrarfrågor med problem, problem, problem
utan att det finns glädjeämnen, det finns humor, det finns
poesi, det finns ett berikande av den svenska kulturen.
Det försöker vi visa i programmet Mosaik, och jag tycker att
vi skall visa det inom alla sektorer av samhällslivet.
Gunnel Brameus: Jag ville tala litet grand om
arbetsmarknaden, för den frågan har vi inte berört så väldigt
mycket i dag. Det är här på slutet den har kommit in. Det är ju
där, på arbetsmarknaden, vi hoppas att vi skall träffa varandra
allihopa så småningom.
I dag är invandrarna, dubbelt drabbade. De har mycket högre
arbetslöshet än vad svenska medborgare har. Den är ungefär tre
gånger så hög som för svenska medborgare. Dessutom upplevs det
ju nu att invandrarna är med och konkurrerar om jobben, och där
har det blivit så att också ungdomarna har drabbats väldigt
hårt. Det gör att ungdomar och invandrare i viss mån ställs mot
varandra när det handlar om arbete. Nu kommer det väl att bli
lite annorlunda så småningom, eftersom ungdomsfrågan kanske
löses på ett annat sätt.
Jag tänkte tala litet -- mycket kort -- om det långsiktiga
arbete som vi bedriver inom arbetsmarknadsverket. Vi har ett
program i sex punkter som vi har jobbat med sedan 1986. En punkt
handlar om att ta till vara invandrarnas utbildning, erfarenhet
och förutsättningar.
Det var någon av de sakkunniga ungdomarna som ställde en fråga
här. Vad görs det egentligen? AMS arbetar tillsammans med
parterna, framför allt tillsammans med SACO och dess olika
förbund när det gäller att ta till vara yrkesutbildning och
arbetslivserfarenhet som invandrarna har med sig när de kommer
till Sverige. Bl.a. har det startats en kompletterande
utbildning för utländska jurister som skall kunna få fotfäste,
hoppas vi, på svensk arbetsmarknad.
Lärarnas Riksförbund har gjort en kartläggning i samarbete med
AMS, och där kommer det inom en snar framtid att starta en
utbildning som skall ge utländska lärare även svensk kompetens.
Efter den kompletterande utbildningen ställs det hela på prov.
Får man jobb eller får man inte jobb?
Utländska psykologer kan inte arbeta i Sverige som
legitimerade psykologer. AMS samarbetar i ett projekt med
Psykologförbundet och Uppsala universitet för att de skall få
svensk legitimation inom ett eller ett och ett halvt år.
Det projekt som Rafek Hakim har redovisat har varit ett
samarbetsprojekt mellan Civilingenjörsförbundet och AMS.
AMS samarbetar mycket med LO också, men på ett annat sätt --
med attitydpåverkan. Vad man kan säga är att det finns enormt
mycket att göra ute på arbetsplatserna. Och jag hoppas att när
ni funderar över vad ni skall göra i framtiden mot
främlingsfientlighet: Glöm inte bort arbetsplatserna. Man kan
jobba med skola och ungdomar på lång sikt men det är viktigt att
arbetsplatserna inte glöms bort utan att insatser görs
kontinuerligt och systematiskt i samverkan mellan arbetsgivare
och fackliga organisationer. Vår erfarenhet är att de som
arbetar med attitydpåverkan på arbetsplatser stöter på stora
svårigheter av olika slag.
Margit Gennser frågade efter något positivt och där kan jag
nämna att SACO har kommit med en bok om lyckade projekt. Det
handlar om människor, invandrare som har lyckats i Sverige.
Boken heter Hjärnkraft på sparlåga. Den finns att få på SACO.
Ordföranden: Tack för det. Att du fick sista ordet berodde
ingalunda på att ditt inlägg var minst betydelsefullt. Det här
med arbete är förvisso oerhört viktigt och värdefullt för att
man skall känna sig delaktig i samhällslivet.
Vi har dragit över en dryg halvtimme, mina vänner, men det har
också gjort att alla som har frågat och begärt ordet faktiskt på
ett eller annat sätt också har fått det. Jag tyckte att det var
viktigt inför dokumentationen utav den här mycket viktiga dagen
för oss i uskottet.
Det här kommer att, som jag har sagt tidigare, dokumenteras
via vår förträfflige stenograf här, och det kommer i det tryck
som vi så smånigom ska göra ett utskottsbetänkande av när det
gäller flykting- och invandrarfrågorna. De inbjudna skall få det
sig tillsänt, så att ni kan se vilka kloka ord ni har sagt här
och så att ni får en sammanfattning av dagen.
Jag vill särskilt tacka Anders Carlberg som tyvärr av vissa
skäl har tvingats lämna kammaren, men också till Vildan
Tanrikulu och till ungdomarna här som har sagt så mycket kloka
saker utifrån sin erfarenhet. Det har varit viktigt. Jag tycker
det har kännetecknat den här eftermiddagen. Det är mycket
personliga erfarenheter som ni har redovisat när det gäller
kontakterna med och arbetet med invandrare. Det är ett ord som
vi nu kanske ska hitta ett bättre ord för, för alla är vi
människor, medmänniskor, och jag tycker att det är väl det som
den här dagen har visat.
Tack alla som har deltagit från utskottet med frågor och alla
ni som vänligt har ställt upp och svarat så klokt och så
betydelsefullt för oss. Med detta ber jag att få förklara den
här dagen avslutad. Tack ska ni ha.
Underbilaga 1
Inbjudna deltagare i socialförsäkringsutskottets utfrågning
om främlingsfientlighet och rasism
Stockholms universitet
Charles Westin
Göteborgs universitet
Helene Lööw
Rädda barnen
Karin Edenhammar
Benny Marcel
Fryshuset
Anders Carlberg
Anders Cardell
Elias Varzakakos
Roger Ticoalu
21 februari-kommittén
Vildan Tanrikulu
Kulturdepartementet
Lennart Rohdin
Daniel Andersson
Linnéa Gardeström
Per Almqvist
Statens invandrarverk
Christina Rogestam
Helena Pentinsaari
Arbetsmarknadsverket
Gunnel Brameus
Kjell Johansson
Skolverket
Lena Landgren
Bertil Jakobsson
Kommunförbundet
Lennart Rydberg
Tommy Holm
Rikspolisstyrelsen
Björn Eriksson
Roland Ståhl
Brottsförebyggande rådet
Peter Martens
Diskrimineringsombudsmannen
Frank Orton
Eva Falkenberg
Socialstyrelsen
Ragnar Göthestam
Sveriges Radio AB
P-O Johansson
Mårten Andersson
Kicki Angelis
Dagny Eliasson
Publicistklubben
Olle Stenholm
Karl-Axel Fall
SIOS
Maja Bukovac-Re
Persida Milic
Antonella Dolci
Tanner Yediz
Östeuropagruppen
Ernö Jacabffy
Noldis Millers
Siim Saare
Kurdiska riksförbundet
Mahmut Kiper
Ahmet Karamus
LO
Margareta Svensson
Kent Karlsson
TCO
Bertil Jacobson
SACO
Hilde Smith
Thomas Sidenbladh
Rafek Hakim
Svenska kyrkans centralstyrelse
Leena Björstedt
David Axelson-Fisk
Sveriges frikyrkoråd
Gunnar Marstorp
Jan-Erik Levy
Sveriges Muslimska förbund
Mustafa Karrakhi
Faruk Celebi
Röda korset
Gustavo Ramirez
Gunilla Rehnberg
Underbilaga 2
Deltagande utskottsledamöter i socialförsäkringsutskottets
utfrågning om främlingsfientlighet och rasism
Gullan Lindblad (m)
Doris Håvik (s)
Margit Gennser (m)
Birgitta Dahl (s)
Sigge Godin (fp)
Börje Nilsson (s)
Karin Israelsson (c)
Lena Öhrsvik (s)
Nils-Olof Gustafsson (s)
Pontus Wiklund (kds)
Leif Bergdahl (nyd)
Gustaf von Essen (m)
Maud Björnemalm (s)
Liselotte Wågö (m)
Widar Andersson (s)
Ingela Mårtensson (fp)
Rune Backlund (c)
Berith Eriksson (v)
Liisa Rulander (kds)
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionerna1
Motionerna2
Utskottet 10
Inledning 10
Invandringsfrågor 12
Allmänt 12
Rätt till uppehållstillstånd av asylskäl m.m.13
Rätt till arbetstillstånd15
Motioner16
Utskottets bedömning19
Internationellt samarbete i migrationsfrågor 24
Andra tillståndsfrågor 29
Viseringsregler 29
S.k. uppskjuten invandringsprövning 32
Handläggningen av tillståndsärenden 34
Handläggningen av ärenden om asyl 34
Ansvarig myndighet m.m. 34
Förnyad ansökan om uppehållstillstånd 35
Andra handläggningsfrågor 36
Handläggningen av vissa ärenden om arbetstillstånd 40
Avvisning och utvisning 41
Allmänt 41
Utvisning på grund av brott 42
Anslag m.m. 44
A 4. Internationell samverkan inom ramen för flykting- och
migrationspolitiken m.m. 44
A 5. Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism 44
Anslag till Invandring m.m. 48
D 1. Statens invandrarverks förvaltningskostnader 50
Invandrarverkets roll m.m.50
Anslaget53
D 2. Förläggningskostnader 54
D 3. Åtgärder för invandrare 57
D 4. Överföring av flyktingar m.m. 59
D 5. Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar
m.m. 61
Ersättningssystemet och anslaget61
Samhällsintroduktion m.m.63
D 6. Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen 67
D 7. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. 67
D 8. Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. 67
D 9. Utlänningsnämnden 67
Hemställan 69
Reservationer 74
1. Inriktningen av flyktingpolitiken (s)74
2. Flyktskäl m.m. (nyd)74
3. Brottslighets betydelse vid asylprövning (nyd) 75
4. Internationellt samarbete för att förebygga
påtvingad migration, internationella
överenskommelser om skydd för flyktingar och gemensam syn på
återvandring (mom.10, 11 och 12) (s)75
5. Utvisning på grund av brott (nyd)77
6. Snabbare behandling av asylärenden (nyd)77
7. Flyktingars villkor (nyd)77
Särskilda yttranden 78
1. Anslagen till Invandring m.m. (nyd)78
2. Successivt ökad flyktingkvot (s)78
3. Sysselsättning för asylsökande (nyd)78
Meningsyttring (v)79
Bilaga Utskrift från utskottsutfrågning 87