I detta betänkande behandlas fyra motioner med yrkanden om
att regeringen skall anmodas att föranstalta om en översyn av
kreditupplysningslagen (1973:1173) eller lägga fram förslag om
vissa ändringar i denna lag.
Datainspektionen har efter remiss yttrat sig över motionerna i
två skrivelser.
Sammanfattning
Beträffande flertalet av önskemålen i motionerna hänvisar
utskottet till en pågående översyn av kreditupplysningslagen.
Frågan om rätt för en näringsidkare att liksom andra enskilda
personer få beställaruppgift när det lämnas kreditupplysning om
honom bör emellertid -- såsom också föreskrivs i
utredningsdirektiven -- inte tas upp till prövning. På den
punkten har riksdagen upprepade gånger slagit fast att den
nuvarande ordningen innebär en rimlig avvägning mellan två
legitima intressen. Alla motionsyrkandena avstyrks alltså.
Motionerna
Yrkanden
De motioner som behandlas här är följande:
1990/91:N208 av Kersti Johansson (c) och Stina Gustavsson (c)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
kreditupplysningslagen i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1990/91:N226 av Birgitta Hambraeus m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att samma villkor bör gälla för småföretag
som för privatpersoner när det gäller kreditupplysning.
1990/91:N263 av Jan Strömdahl (v) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i
kreditupplysningslagen att den omfrågade alltid har rätt att få
reda på vem som begärt kreditupplysning.
1990/91:N291 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) såvitt gäller
yrkandet (5) att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att kreditupplysningsföretag bör vara skyldiga att införa
uppgift i kreditupplysning när skulden reglerats.
Motivering
Kreditupplysningslagen bygger, sägs det i motion 1990/91:N208
(c), uppenbarligen på uppfattningen att en näringsidkare om
vilken det begärs kreditupplysning skulle känna sig så kränkt
att han inte vill ha några förbindelser med den som frågar om
honom. I dagens samhälle som präglas av konkurrens måste ett
sådant synsätt anses förlegat, menar motionärerna. I det
meddelande om en kreditupplysnings innehåll som lämnas till den
omfrågade borde därför, även när denne är näringsidkare, ingå
uppgift om vem som har begärt upplysningen. Vidare borde av en
kreditupplysning framgå i vilken egenskap vederbörande är
omfrågad.
Ett företag som blir föremål för kreditupplysning har ingen
möjlighet att nå den som har begärt upplysningen, framhålls det
i motion 1990/91:N226 (c). En småföretagare kan emellertid
skadas allvarligt när någon har lämnat kreditupplysningar om
honom som inte är relevanta och som inte kan bemötas. Samma
regler borde därför gälla beträffande småföretag som beträffande
privatpersoner. En del upplysningsfirmor använder som affärsidé
en helt datoriserad kreditupplysningstjänst, anförs det vidare.
Detta innebär att ingen handlägger kreditundersökningen. Det
omfrågade företaget får alltid en kopia av upplysningen.
Möjligheten att korrigera felaktiga uppgifter ger dock inte
tillräckligt rättsskydd, säger motionärerna.
En kreditupplysning karakteriseras i motion 1990/91:N263 (v)
som ett så allvarligt ingrepp i den personliga integriteten att
den omfrågade måste anses ha ett berättigat intresse av att få
reda på vem som har begärt upplysningen.
Det avsnitt i motion 1990/91:N291 (fp) som innehåller
motiveringen för det nu aktuella yrkandet i denna motion har
rubriken Fasta spelregler och ökad rättssäkerhet. Företagare som
har haft betalningsförelägganden -- exempelvis på grund av
skatteskulder -- vilka efter kort tid har reglerats bör, anförs
det, inte för lång tid framåt belastas med anmärkningar vid
kreditupplysning.
Gällande bestämmelser m.m.
Kreditupplysningslagen (1973:1173) har som angivet syfte att
hindra att kreditupplysningsverksamhet leder till otillbörligt
intrång i den personliga integriteten eller till skada genom
oriktiga eller missvisande upplysningar (5§). Efterlevnaden av
lagen står under tillsyn av datainspektionen.
Lagen gäller för yrkesmässigt bedriven
kreditupplysningsverksamhet (1§). Med kreditupplysning avses
uppgift, omdöme eller råd som lämnas till ledning för bedömning
av annans kreditvärdighet eller vederhäftighet i övrigt i
ekonomiskt hänseende (2§). En speciell typ av
kreditupplysning, för vilken gäller särskilda skyddsregler, är
den s.k. personupplysningen. Med detta uttryck avses
kreditupplysning om enskild person, förutsatt att vederbörande
varken är näringsidkare eller har så väsentligt inflytande i
viss näringsverksamhet att uppgift om hans egna förhållanden
behövs för att belysa verksamhetens ekonomiska ställning. En
kreditupplysning som inte utgör personupplysning brukar kallas
företagsupplysning. Personupplysning får inte lämnas ut om det
finns anledning anta att upplysningen kommer att användas av
någon annan än den som har behov av den på grund av ingånget
eller ifrågasatt kreditavtal eller av liknande anledning.
En grundläggande regel om integritetsskydd kompletteras i
olika hänseenden av mera detaljerade föreskrifter. Dessa innebär
bl.a. följande. Var och en har rätt att mot skälig avgift hos
den som bedriver kreditupplysningsverksamhet få skriftligt
besked om huruvida det i verksamheten finns uppgifter lagrade om
honom och, om det finns sådana uppgifter, vad de har för
innehåll (10§). Den som avses med en kreditupplysning skall av
kreditupplysningsföretaget få meddelande om upplysning som har
lämnats om honom (11§). När personupplysning lämnas skall den
omfrågade samtidigt och kostnadsfritt tillställas ett skriftligt
meddelande om de uppgifter, omdömen och råd som upplysningen
innehåller rörande honom och vem som har begärt upplysningen.
När annan kreditupplysning rörande enskild person lämnas -- dvs.
företagsupplysning som inte avser juridisk person -- skall den
omfrågade på motsvarande sätt få meddelande om de uppgifter som
upplysningen innehåller rörande honom.
Med näringsidkare skall -- enligt ett motivuttalande (prop.
1973:155 s.140) -- i kreditupplysningslagen på samma sätt som
i vissa andra lagar förstås var och en som yrkesmässigt driver
verksamhet av ekonomisk natur. Beträffande de personer som i
lagen likställs med näringsidkare anförs det i motiven:
Till personer med väsentligt inflytande i viss
näringsverksamhet bör till en början hänföras sådana som har ett
väsentligt ekonomiskt intresse i verksamheten, t.ex. delägare i
handelsbolag eller kommanditbolag, aktieägare i fåmansbolag samt
aktieägare som har en större post aktier i annat aktiebolag. Hit
hör också de som har en ledande ställning i ett företag som
styrelseledamot, verkställande direktör eller på annat sätt. I
vissa fall kan också andra personer hänföras till den angivna
kategorin, t.ex. den som lämnat en större kredit till ett
företag och därigenom har möjlighet att påverka företagets
verksamhet.
Vissa ytterligare motivuttalanden (s.140f.) kan också ha
intresse i sammanhanget:
Givetvis kan det förekomma att en person som är näringsidkare
eller som står ett företag nära behöver kredit i egenskap av
privatperson. Rent principiellt borde en kreditupplysning som i
sådant fall lämnas om honom anses som personupplysning och
alltså vara underkastad de särskilda restriktioner i fråga om
innehåll m.m. som gäller beträffande personupplysningar. För
kreditupplysningsföretaget torde det dock ofta innebära
praktiska svårigheter att tillämpa olika regler i fråga om en
och samma person, beroende på i vilken egenskap han för
tillfället uppträder. Den som är näringsidkare e.d. torde också
normalt få finna sig i att han därmed får ett sämre
integritetsskydd även i de fall då han uppträder som
privatperson. Skulle emellertid kreditupplysningsföretaget, i
fall då kreditupplysning begärs om en person som i och för sig
är näringsidkare eller därmed likställd, få uppgifter som gör
det helt klart att den begärda upplysningen inte har något
samband med det företag eller den verksamhet dit personen är
knuten, bör kreditupplysningen behandlas som en
personupplysning.
Om en uppgift i kreditupplysning som har lämnats under de
senaste tolv månaderna eller i register misstänks vara oriktig
eller missvisande skall den som bedriver verksamheten se till
att förhållandet utreds utan dröjsmål (12§). Visar sig
uppgiften vara oriktig eller missvisande skall den rättas,
kompletteras eller uteslutas ur registret; i förekommande fall
skall rättelse tillställas var och en som har fått del av den.
Tidigare behandling
Rätt för näringsidkare att få beställaruppgift
Motioner om att kreditupplysningsföretagens skyldighet att
lämna beställaruppgift skulle utsträckas till att gälla även
fall då den omfrågade är näringsidkare har förekommit vid en rad
tidigare tillfällen. De har avslagits av riksdagen på förslag av
näringsutskottet (NU 1983/84:1, NU 1984/85:5, NU 1984/85:17, NU
1985/86:13, 1988/89:NU9, 1988/89:NU11, 1989/90:NU34).
Motionerna i ämnet har två gånger, senast år 1988, blivit
föremål för en omfattande remissbehandling. Remissyttrandena
innebar vid det senaste tillfället att motionärernas förslag
tillstyrktes av datainspektionen, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund men
avstyrktes av övriga remissinstanser. Dessa var
Upplysningscentralen UC AB och Esselte Soliditet AB -- de båda
största kreditupplysningsföretagen -- samt Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
föreningsbankers förbund, Finansbolagens förening, Sveriges
advokatsamfund, Småföretagens riksorganisation, Motorbranschens
riksförbund, Grossistförbundet Svensk handel och Tjänstemännens
centralorganisation.
Utskottet har upprepade gånger -- senast våren 1990 -- uttalat
att två intressen, som båda kan anses legitima, står mot
varandra i det aktuella fallet. Det gäller å ena sidan att
skydda enskilda personers integritet mot otillbörligt intrång, å
andra sidan att värna om möjligheterna till en effektiv
kreditupplysningsverksamhet som kan förebygga missriktad
kreditgivning och andra icke önskvärda dispositioner. Utskottets
slutsats har blivit att den gällande ordningen representerar en
rimlig avvägning mellan dessa två intressen.
Integritetsskyddsintresset har då, i enlighet med grundtankarna
bakom kreditupplysningslagen, ansetts gälla de personer som är
föremål för kreditupplysningar. Men det kan också, har utskottet
tillfogat, betraktas som en form av integritetsskydd att
upplysningar om en näringsidkares vederhäftighet i ekonomiskt
hänseende kan inhämtas utan att beställaren behöver röja sig för
den han begär upplysning om.
För första gången avgavs år 1988 en reservation (m, c, mp)
till förmån för en sådan lagändring som motionärerna hade
begärt. Motsvarande reservationer förekom åren 1989 och 1990.
Andra frågor
I betänkandet 1988/89:NU9 behandlades, utöver den fråga som
berörs i föregående avsnitt, även frågor om avgränsningen av
kategorin näringsidkare m.m. och om rätt att få besked om
uppgiftslämnare. Remissyttranden i dessa ämnen redovisades
utförligt.
Utskottet noterade att datainspektionen trots sin principiellt
gynnsamma inställning till det i en motion framlagda förslaget
om ändrad avgränsning av kategorin näringsidkare inte hade
funnit sig kunna förorda att detta skulle genomföras.
Motionärernas synpunkter skulle emellertid, sade utskottet, till
en del kunna tillgodoses utan lagändring genom en föreskrift
från datainspektionen. Utskottet sade sig utgå från att
inspektionen övervägde denna möjlighet. Motionen i aktuell del
avstyrktes men fick stöd i en reservation (c). Våren 1990
konstaterade utskottet (1989/90:NU34) att datainspektionen inte
hade utfärdat någon föreskrift i saken men hade saken aktuell.
Ett nytt motionsyrkande i ämnet avstyrktes med hänvisning till
att en lösning av det ifrågavarande problemet kunde väntas komma
till stånd utan något särskilt initiativ från statsmakternas
sida.
Den motion rörande besked om uppgiftslämnare som fanns vid det
förstnämnda tillfället gick ut på att var och en bör ha rätt att
mot skälig avgift hos ett kreditupplysningsföretag få besked om
huruvida det finns uppgifter om honom lagrade hos detta och, om
så är fallet, vad uppgifterna har för innehåll.
På närmare angivna grunder avstyrkte utskottet motionen; denna
följdes upp i en reservation (m, fp, c, mp).
Översyn av kreditupplysningslagen
Enligt ett bemyndigande som regeringen lämnade chefen för
justitiedepartementet i juni 1991 har justitieminister Gun
Hellsvik tillkallat en särskild utredare (justitierådet Staffan
Magnusson; Ju 1991:06) för att se över kreditupplysningslagen.
Utredarens
huvuduppgifter blir enligt direktiven (dir. 1991:69) att utreda
hur intresset av en effektiv kreditupplysning kan främjas utan
att kravet på personlig integritet och sekretess träds för när,
hur den svenska lagstiftningen skall anpassas till EGs regler
och därutöver i vilken utsträckning utländska företag bör ges
möjlighet att bedriva kreditupplysningsverksamhet i Sverige,
i vad mån utvecklingen i fråga om data- och informationsteknik
påkallar ändringar i kreditupplysningslagen.
I direktiven nämns förutom näringsutskottets betänkanden
rörande kreditupplysningslagen sedan riksmötet 1983/84 också de
tre av de nu aktuella motionerna som helt ägnas åt detta ämne.
Utredaren är, sägs det i direktiven, oförhindrad att ta upp även
sådana frågor som inte nämnts i dessa och lägga fram de förslag
som han finner påkallade. Ett undantag skall dock gälla. Mot
bakgrund av riksdagens ställningstaganden vid samtliga de
tillfällen då motioner väckts om att även näringsidkare skulle
ha rätt till beställaruppgift finns det, heter det i direktiven,
inte anledning att nu ta upp frågan om en sådan rätt.
Remissyttranden från datainspektionen
Datainspektionens inledningsvis nämnda remissyttranden har
avgetts innan inspektionen hade fått kännedom om regeringens
beslut rörande översyn av kreditupplysningslagen.
I frågan om beställaruppgifter förklarar datainspektionen att
den vidhåller sin uppfattning att även en näringsidkare bör få
reda på vem som har begärt kreditupplysning om honom.
En annan fråga är om det bör bli obligatoriskt för
kreditupplysningsföretag att lämna uppgift om i vilken egenskap
den omfrågade är föremål för upplysning -- såsom näringsidkare
(näringsanknuten) eller såsom privatperson. Inspektionen erinrar
om bestämmelsen i 9§ kreditupplysningslagen att
personupplysning får lämnas ut endast om legitimt behov av
upplysningen föreligger. Någon sådan begränsning finns inte,
framhålls det, i fråga om företagsupplysningar. Inspektionen
fortsätter:
Beställaren av en kreditupplysning anger själv för vilket
ändamål upplysningen begärs. Lagen innehåller inte något krav på
att beställaren skall ange om upplysningen avser en företagare
eller en företagsanknuten person i hans egenskap av
privatperson. Om det inte av någon omständighet i det enskilda
fallet klart framgår att en begäran avser den omfrågade såsom
privatperson, skall en företagsupplysning få lämnas (jfr prop.
1973:155, s.140f.). Det finns därför anledning att anta att
företagsupplysningar lämnas även i sådana situationer som avser
den omfrågade som privatperson.
Även om beställaren styr vid begäran av upplysning och
kreditupplysningsföretaget därför ofta saknar kunskap om
huruvida den begärda kreditupplysningen kanske rätteligen borde
gällt en personupplysning, har givetvis
kreditupplysningsföretaget kännedom om vilken form av upplysning
som företaget faktiskt har lämnat ut. I och för sig skulle
kreditupplysningsföretagen därför kunna åläggas en skyldighet
att i kreditupplysningar ange i vilken egenskap den omfrågade
blivit föremål för tidigare förfrågningar.
Datainspektionen ifrågasätter om, mot bakgrund av
bestämmelserna i kreditupplysningslagen, en sådan föreskrift
som begärts skulle fylla det avsedda syftet. Vid en sedan mer än
ett år pågående granskning av de båda största
kreditupplysningsföretagen har, meddelar inspektionen, även
beaktats hur uppgifter om tidigare förfrågningar anges i
kreditupplysningar. Inspektionen förklarar att den överväger
frågan om huruvida uppgifter om tidigare förfrågningar över
huvud taget bör tas in i en kreditupplysning, mot bakgrund av
att sådana uppgifter inte sällan framstår som missvisande.
De missvisande kreditupplysningsmetoder som åsyftas i motion
1990/91:N226 (c) torde, säger datainspektionen, vara de
verksamhetsformer som bedrivs under benämningen credit scoring
resp. kreditmall. Båda dessa tjänster utförs med -- och
förutsätter -- särskilda datoriserade program. Inspektionen
tillkännager sin avsikt att granska dessa verksamhetsformer
särskilt.
Utförligt behandlar datainspektionen frågan om det borde
föreskrivas skyldighet för kreditupplysningsföretag att införa
uppgift i kreditupplysning när en skuld har reglerats.
Därvid utgår inspektionen från att det aktuella yrkandet i
motion 1990/91:N291 (fp) avser även andra former av genom
myndighet konstaterad betalningsskyldighet än
"betalningsförelägganden" i den mening som anges i lagen
(1946:808) om lagsökning och betalningsföreläggande.
I ett separat yttrande tar datainspektionen upp frågan om
skyldighet för kreditupplysningsföretag att införa uppgift i
kreditupplysning när en skuld reglerats.
Något skydd för "personlig integritet" tillkommer, framhåller
datainspektionen, inte juridiska personer vare sig enligt
kreditupplysningslagen eller enligt datalagen (1973:289). För
juridiska personer gäller dock kravet att oriktiga eller
missvisande uppgifter inte får lagras eller lämnas ut.
Företagsupplysningar får, till skillnad från personupplysningar,
även innehålla uppgift om ansökan hos tingsrätt om
betalningsföreläggande och lagsökning samt uppgifter hämtade
från tidningar, andra publikationer och från vederbörande
företag.
Kreditupplysning lämnas, påpekas det, enligt definitionen i
kreditupplysningslagen till ledning för bedömning av annans
kreditvärdighet eller vederhäftighet i övrigt i ekonomiskt
hänseende. För en kreditgivares bedömning av någons
kreditvärdighet är det givetvis, säger inspektionen, av
betydelse inte endast att kredittagaren -- förr eller senare --
förmått betala sina skulder utan även om betalningen har skett
utan dröjsmål.
Datainspektionen erinrar om kreditupplysningslagens
bestämmelser om skyldighet att rätta oriktiga uppgifter etc. (se
s.4). När rättelse görs i ett kreditupplysningsregister, sker
det i allmänhet på begäran av den som upplysningen rör. I
föreskrifter (DIFS 1981:2) för tillämpningen av
kreditupplysningslagen har inspektionen angett när en uppgift
skall anses som missvisande. Den omständigheten att betalning
har erlagts sedan en betalningsförsummelse noterats i
kreditupplysningsregistret innebär givetvis inte att uppgiften
om betalningsförsummelsen blir att anse som missvisande.
Uppgiften anger att skulden inte har betalats i rätt tid. Den
uppgiften är korrekt även om skulden betalas senare. Dröjsmålets
varaktighet kan dock vara en faktor som beaktas i en
kreditsituation. En skyldighet för kreditupplysningsföretagen
att införa uppgift om när en skuld reglerats skulle därför
allmänt sett synas höja kvaliteten i kreditupplysningarna.
Något hinder att tillåta kreditupplysningsföretagen att lagra
och i kreditupplysningar ta in uppgift om när en skuld betalats
torde inte föreligga, säger datasinspektionen vidare. Det är
givetvis i och för sig möjligt att överväga att ålägga
kreditupplysningsföretagen en skyldighet att komplettera
uppgifterna om gäldenären med uppgift om betalning, som gjorts
efter det att en betalningsanmärkning registrerats.
Anteckningsskyldigheten borde i så fall inte begränsas till att
avse småföretagare.
Enligt datainspektionens uppfattning skulle det emellertid
vara svårt att åstadkomma en sådan generell
kompletteringsskyldighet. Kreditupplysningsföretagen har
nämligen inga förutsättningar att utan medverkan från gäldenären
eller borgenären få kunskap om när en skuld har betalats. För
att uppgifterna i registret i samtliga fall skulle kunna bli
korrekta måste i så fall någon åläggas en skyldighet att anmäla
när skulden betalats. Det ligger, framhåller inspektionen, i
gäldenärens eget intresse att uppgift om att betalning har skett
antecknas hos kreditupplysningsföretagen. Den gäldenär som inte
anmäler betalning får därför själv stå risken av utebliven
anmälan.
En sådan ordning som nämnts borde enligt inspektionens mening
ha sin grund i lagstiftningen; frågan om en ändring av
kreditupplysningslagen i detta hänseende borde emellertid inte
behandlas separat utan vid en mera allmän översyn av lagen.
Utskottet
Kreditupplysningslagen (1973:1173) innehåller bestämmelser som
syftar till skydd mot att kreditupplysningsverksamhet leder till
otillbörligt intrång i den personliga integriteten eller till
att oriktiga eller missvisande uppgifter lagras eller lämnas ut.
I lagen görs skillnad mellan personupplysningar och andra
kreditupplysningar; för de senare brukar benämningen
företagsupplysning användas. Detta senare begrepp har tämligen
vid innebörd. Som personupplysning räknas nämligen endast
kreditupplysning om "annan enskild person än den som är
näringsidkare eller annars har så väsentligt inflytande i viss
näringsverksamhet att uppgift om hans egna förhållanden behövs
för att belysa verksamhetens ekonomiska ställning".
Lagens bestämmelser om verksamhetens bedrivande m.m. är
avsevärt strängare när det gäller personupplysningar än när det
gäller företagsupplysningar. Det är i synnerhet detta
förhållande som genom åren har givit anledning till en rad
motioner med mer eller mindre preciserade förslag till ändringar
i kreditupplysningslagen. I det föregående har lämnats utförliga
uppgifter om behandlingen av sådana motioner under senare tid.
I år föreligger fyra motioner med yrkanden rörande
kreditupplysningslagen.
Den översyn som begärs i motion 1990/91:N208 (c) skulle avse
två frågor. Den ena, som också är ämnet för motion 1990/91:N263
(v), gäller införande av krav på att den som blir föremål för en
företagsupplysning skall, såsom är fallet beträffande
personupplysningar, få besked om vem som har beställt
upplysningen. Den andra har att göra med definitionen av
personupplysning. Det skulle krävas att det av en
kreditupplysning framgår i vilken egenskap vederbörande är
omfrågad. Åtminstone det första önskemålet torde innefattas även
i det yrkande som framställs i motion 1990/91:N226 (c). Samma
regler borde, när det gäller kreditupplysning, gälla för
småföretag som för privatpersoner. Förekomsten av en helt
datoriserad kreditupplysningstjänst kritiseras i denna
motion. I motion 1990/91:N291 (fp) begärs ett uttalande av
riksdagen till regeringen om att kreditupplysningsföretag bör
vara skyldiga att i förekommande fall i kreditupplysning införa
uppgift om när en där angiven skuld har blivit reglerad.
Regeringen har, såsom finns redovisat i det föregående,
beslutat om en översyn av kreditupplysningslagen genom en
särskild utredares försorg. Utredningsuppdraget -- som i alla
delar skall vara avslutat vid utgången av juni 1993 -- avser
huvudsakligen andra frågor än dem som motionärerna berör.
Utredaren har emellertid i det närmaste full frihet att ta
upp även andra frågor rörande kreditupplysningslagen än dem som
anges i direktiven för utredningen, och motionerna nämns -- med
ett undantag -- i direktiven. Utskottet utgår därför från att
utredaren kommer att uppmärksamma och pröva motionärernas
önskemål utan någon framställning från riksdagens sida.
På en punkt är, såsom har antytts, det nu sagda icke giltigt.
Frågan om näringsidkares rätt till beställaruppgift skall enligt
uttrycklig föreskrift i direktiven inte tas upp till ny
prövning. Detta motiveras med att riksdagen -- såsom har
utförligt redovisats i det föregående -- vid en rad tillfällen
har prövat frågan och därvid kommit till slutsatsen att den
nuvarande ordningen, som inte ger sådan rätt, representerar en
rimlig avvägning mellan två legitima intressen. Utskottet anser
inte att riksdagen bör ändra detta ställningstagande.
Det sagda innebär att utskottet avstyrker dels motion
1990/91:N263 (v) samt, i vad avser rätt för näringsidkare att få
beställaruppgift, motionerna 1990/91:N208 (c) och 1990/91:N226
(c), dels de båda sistnämnda motionerna i övrigt och motion
1990/91:N291 såvitt den behandlas här.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande rätt för näringsidkare att få
beställaruppgift
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:N208 och
1990/91:N226, båda i denna del, och motion 1990/91:N263,
2. beträffande ändringar i övrigt i kreditupplysningslagen
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:N208 och
1990/91:N226 i övriga delar och motion 1990/91:N291 yrkande 5.
Stockholm den 10 december 1991
På näringsutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Axel Andersson
(s), Birgitta Johansson (s), Kjell Ericsson (c), Bo Finnkvist
(s), Karin Falkmer (m), Reynoldh Furustrand (s), Göran Hägglund
(kds), Bengt Dalström (nyd), Leif Marklund (s), Olle Lindström
(m), Mats Lindberg (s), Jan Backman (m), Bo Bernhardsson (s) och
Gudrun Norberg (fp).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.