I betänkandet behandlar utskottet förslag från regeringen om en ny
lönegarantilag, som skall ersätta den nuvarande lagen (1970:741) om statlig
lönegaranti vid konkurs (prop. 1991/92:139), samt fem med anledning av
propositionen väckta motioner. Vidare behandlas sju motioner som väckts under
den allmänna motionstiden vid riksmötet 1991/92 och som tar upp frågor rörande
lönegarantin och konkurser.
Lagförslaget innebär flera nyheter. Maximiersättningen för betalningen enligt
garantin för sådan fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt
enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979) sänks, från nuvarande tolv basbelopp,
till högst 100000 kr. Prövningsförfarandet av lönegarantifrågor hos
kronofogdemyndigheten avskaffas, och besluten i lönegarantifrågor i konkurser
utan bevakning skall fattas av förvaltare. Överprövning av förvaltarens beslut
möjliggörs genom att en arbetstagare som är missnöjd med förvaltarens beslut
får väcka talan mot staten vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet.
Staten genom tillsynsmyndigheten ges en motsvarande rätt om myndigheten finner
att förvaltarens beslut är oriktigt. Vidare innehåller lagförslaget
bestämmelser om arbetstagarens upplysningsskyldighet gentemot förvaltaren.
Utskottet har inhämtat yttrande över propositionen och de med anledning av
propositionen väckta motionerna från arbetsmarknadsutskottet. Yttrandet har
fogats som bilaga 3 till betänkandet.
I samband med behandlingen har företrädare för arbetsmarknadsdepartementet,
Centralorganisationen SACO/SR, Föreningen Sveriges Kronofogdar, Företagarnas
riksorganisation, Konkursförvaltarkollegiernas förening, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Sveriges industriförbund och Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO) inför utskottet redovisat synpunkter på regeringens förslag.
I ärendet har inkommit en skrivelse från Byggentreprenörerna samt en gemensam
skrivelse från Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och
Privattjänstemannakartellen (PTK).
Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen och avstyrker bifall till
samtliga motionsyrkanden. Till betänkandet har fogats en reservation (s) och
två särskilda yttranden (s resp. nyd).
Propositionen
I proposition 1991/92:139 föreslår regeringen (arbetsmarknadsdepartementet)
-- efter hörande av lagrådet -- att riksdagen antar i propositionen framlagda
förslag till
1. lönegarantilag,
2. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
3. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.
Lagförslagen har intagits i bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1991/92:139
1991/92:L18 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) vari hemställs
1. att riksdagen avslår förslaget om ny paragraf 9 i den föreslagna nya
lönegarantilagen,
2. att riksdagen beslutar att paragraf 9 i den föreslagna lönegarantilagen
skall ha följande lydelse:
För fordran med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979) gäller
garantin för varje arbetstagare högst ett belopp som motsvarar sju gånger det
vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Betalning för fordran som avser ersättning
för särskilda kostnader utgår framför annan fordran,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortsatt utredningsbehov rörande lönefordringar och konkurs,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om överprövning av förvaltarens beslut.
1991/92:L19 av John Andersson (v) vari hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lönegarantins
maximibelopp bestäms till sex basbelopp.
1991/92:L20 av Anders Nilsson m.fl. (s) vari hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
lönegarantilagen att maximibeloppet ligger avsevärt över 100000 kr., att
beloppet knyts till gällande basbelopp enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring och att betalning därvid utgår för fordran som avser
ersättning för särskilda kostnader framför annan fordran,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i övrigt i
motionen anförts om behovet att bevara nivån på den sociala
skyddslagstiftningen vad avser konkurser.
1991/92:L21 av Harald Bergström (kds) vari hemställs att riksdagen beslutar
att försäkringskassan skall handha utbetalningen av den statliga lönegarantin.
1991/92:L22 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utvidga kretsen som kan få ersättning enligt lönegarantilagen,
2. att riksdagen beslutar följande lydelse av 7 § i lönegarantilagen:
Betalning enligt garantin lämnas för sådan fordran på lön eller semesterlön
eller semesterersättning som har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen
(1970:979) och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 §
samma lag,
3. att riksdagen beslutar följande lydelse av 29 §:
Om en arbetstagare är missnöjd med förvaltarens beslut enligt 16 eller 18 §,
får han vid tingsrätt väcka talan mot staten inom tre veckor från det att
han fick del av beslutet. Statens talan förs vid tingsrätten av
tillsynsmyndigheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rättshjälp i lönegarantitvister,
5. att riksdagen beslutar att ersättningen bör begränsas till samma
ersättningsnivå som gäller för arbetslöshetsförsäkringen, dvs. för närvarande
90 % av inkomsten samt beräknas på lönedelar upp till 7,5 basbelopp.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:L302 av Bengt Kronblad m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en
översyn av konkursreglerna.
1991/92:L303 av Isa Halvarsson (fp) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en
lagändring vad avser konkursförvaltarkretsen.
1991/92:L304 av Lars Andersson (nyd) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i lönegarantilagstiftningen att
lönegarantiprövningen överförs från kronofogdemyndigheterna till
konkursförvaltarna.
1991/92:L305 av Ulf Melin och Göte Jonsson (m) vari hemställs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
nödvändigheten av en översyn av den statliga lönegarantins regelsystem.
1991/92:L307 av Claus Zaar m.fl. (nyd) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av
lönegarantin.
1991/92:Ju832 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari -- såvitt nu är i fråga --
hemställs
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn i vissa fall av lönegarantireglerna.
Utskottet
1 Inledning
För att tillförsäkra att arbetstagare alltid skall få någon betalning för sin
fordran mot en arbetsgivare som försätts i konkurs infördes år 1971 lagen
(1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs (prop. 1970:201, bet. 1LU79,
rskr. 450). Lönegarantilagen kan allmänt sägas innebära att staten står som
garant för fordringar på lön m.m. som har förmånsrätt enligt 12 och 13 §§
förmånsrättslagen (1970:979), dvs. fordringar på lön och aktuell pension
respektive fordran på framtida pension, samt att staten övertar fordringarna --
med motsvarande förmånsrätt -- och inträder i konkursen som borgenär.
Att arbetsgivaren är försatt i konkurs är således huvudförutsättningen för
att garantin skall träda i tillämpning (1 § lönegarantilagen).
Lönegarantisystemet är därför intimt sammankopplat med bestämmelserna om
konkurs och förmånsrättsordningen vid konkurs.
Enligt 1 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) skall en gäldenär som är på
obestånd efter egen eller en borgenärs ansökan försättas i konkurs. Konkursens
omedelbara funktion är att tvångsvis genomföra en ordning för tillgodoseende av
konkurrerande betalningsanspråk. Konkurslagstiftningen bygger på principen, att
då flera borgenärer inte kan fullt ut tillgodoses, de skall bära förlusten
proportionellt mot storleken av vars och ens fordran. Principen har dock i
avsevärd utsträckning modifierats genom införande av förmånsrätt för skilda
fordringar, s.k. prioriterade fordringar.
Förmånsrättslagen skiljer mellan särskild och allmän förmånsrätt. Särskild
förmånsrätt avser viss egendom. Som exempel kan nämnas att särskild förmånsrätt
i lös egendom som hör till näringsverksamhet följer med företagshypotek.
Särskild förmånsrätt i fast egendom följer t.ex. med inteckning. Allmän
förmånsrätt avser all egendom som ingår i gäldenärens konkursbo. Allmän
förmånsrätt har t.ex. under vissa förutsättningar fordringar på skatt samt
vissa fordringar på lön. Förmånsrättslagen reglerar den inbördes
företrädesrätten mellan särskilda förmånsrätter respektive allmänna
förmånsrätter. Särskild förmånsrätt har i princip företräde framför allmän
förmånsrätt.
Enligt 12 § förmånsrättslagen följer allmän förmånsrätt med arbetstagares
fordran på sådan lön eller annan ersättning på grund av anställningen, som inte
förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökan gjordes, och
på lön eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader.
Förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen följer även med fordran på pension
vilken tillkommer arbetstagaren eller dennes efterlevande för högst ett år
innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. Enligt 13 §
förmånsrättslagen följer allmän förmånsrätt med fordran på framtida pension
till arbetstagare, som är född år 1907 eller tidigare, eller dennes
efterlevande. Därvid får dock intjänad del av utfäst pension inte avse större
årlig pension än som motsvarar basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring.
Värdet av det skydd en allmän förmånsrätt ger är dock helt beroende av om det
finns några tillgångar i konkursboet. Saknas tillgångar kan ingen utdelning
ske, varför en fordran kan visa sig vara värdelös, trots förmånsrätten, och det
är mot bakgrund av detta förhållande som lönegarantin tillskapats.
Lönegarantisystem finns i någon form i de flesta västeuropeiska länder, och
inom EG gäller sedan år 1980 ett särskilt direktiv (80/987/EEG) som syftar till
harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om lönegaranti vid konkurs.
Frågan om skydd av arbetstagarens fordran i händelse av arbetsgivarens
insolvens har också varit föremål för behandling vid en ILO-konferens sommaren
1991. Syftet är att arbeta fram en konvention och en rekommendation som tar
sikte på både lönefordringars företrädesrätt och införandet av
lönegarantisystem.
Lönegarantin i Sverige finansieras genom en arbetsgivaravgift. Avgiften var
ursprungligen 0,02 % av den lönesumma arbetsgivaren gett ut under året.
Därefter har avgiften höjts successivt och uppgår fr.o.m. år 1979 till 0,2 %.
Avgifterna tillförs en fond, lönegarantifonden, som förvaltas av
kammarkollegiet. Fondens tillgångar är avsedda att täcka kostnaderna för
ersättningar enligt garantin.
Under början av 1980-talet aktualiserades en del frågor och problem rörande
lönegarantin. Utbetalningarna från lönegarantifonden ökade anmärkningsvärt.
Vidare gjordes gällande att lönegarantin kommit att få en annan användning än
den som ursprungligen var tänkt och medfört att konkurs många gånger
utnyttjades för rekonstruktion av företag på obestånd eftersom lönegarantin
betalar en stor del av konkursboets driftkostnader för tiden efter konkursen.
Mot denna bakgrund tillsattes lönegarantiutredningen år 1982 med uppgift att
göra en utvärdering och översyn av lönegarantisystemet (dir. 1982:58).
Utredningen avlämnade år 1983 betänkandet (Ds A 1983:15) Ändringar i
lönegarantisystemet och år 1985 betänkandet (SOU 1986:9) Ny lönegarantilag.
Betänkandena har remissbehandlats. Lönegarantiutredningen avslutade sitt
uppdrag år 1988 med att överlämna slutbetänkandet (SOU 1988:27) Lönegarantin
och förmånsrättsordningen -- om lönegarantins betydelse för det ökande antalet
konkurser. I betänkandet framlades förslag om förändringar i förmånsrättslagen
som syftar till att minska den attraktionskraft som konkursen, enligt
utredaren, hade fått på grund av den statliga lönegarantin.
Den proposition som nu föreligger till behandling grundar sig på
lönegarantiutredningens första två delbetänkanden.
Frågor som rör lönegarantin är för närvarande också föremål för överväganden
inom insolvensutredningen (Ju 1988:02). Utredningens huvuduppdrag är bl.a. att
utreda frågan om ett lagreglerat rekonstruktionsförfarande utom konkurs (dir.
1988:52 och 1990:74). I uppdraget ingår även att mer förutsättningslöst se över
de delar av förmånsrättslagen som berörs av rekonstruktionsfrågorna.
Lönegarantiutredningens slutbetänkande (SOU 1988:27), Lönegarantin och
förmånsrättsordningen -- om lönegarantins betydelse för det ökande antalet
konkurser, har överlämnats till insolvensutredningen för beaktande under
utredningsarbetet. Genom tilläggsdirektiv hösten 1991 (dir. 1991:93) har
uppdraget utvidgats till att också innefatta undersökningar om huruvida företag
som är försatta i konkurs och som under uppsägningstiden drivs vidare med
utnyttjande av lönegarantimedel negativt påverkar andra företag i branschen,
och om lönegarantin i sådana situationer leder till osund konkurrens mellan
företagen. Utredningen kommer -- enligt vad som anges i propositionen -- i det
sammanhanget bl.a. in på frågan i vad mån lönegarantin har kommit att användas
som en form av företagsstöd vid rekonstruktion av konkursföretag. I
utredningens uppdrag ligger således att överväga åtgärder som förhindrar
missbruk av reglerna och som är ägnade att begränsa samhällets kostnader för
lönegarantin.
Insolvensutredningen beräknar att slutföra sitt arbete hösten 1992.
Utskottet kommer nedan, efter att ha redovisat propositionens huvudsakliga
innehåll (avsnitt 2), att under skilda rubriker behandla de förslag i
propositionen som aktualiseras i motionerna, nämligen om garantins omfattning
(L18 yrkande 1 och 2, L19, L20 yrkande 1 och 2 samt L22 yrkande 2 och 5)
(avsnitt 3), handläggningen (L304) (avsnitt 4), utbetalningen (L21) (avsnitt 5)
och överprövningen (L18 yrkande 4 samt L22 yrkande 3 och 4) (avsnitt 6).
Avslutningsvis behandlar utskottet motioner med yrkanden om att riksdagen skall
ta initiativ till ytterligare reformarbeten när det gäller lönegarantin och
konkurser (L18 yrkande 3, L22 yrkande 1, L302, L303, L305, L307 och Ju 832
yrkande 14) (avsnitt 7).
2 Propositionens huvudsakliga innehåll
Att arbetsgivaren är försatt i konkurs skall även i fortsättningen vara en
grundförutsättning för att en lönefordran skall ersättas genom garantin. I
lagförslaget slås fast att den anställning till vilken lönefordran har
uppkommit måste ha övervägande anknytning till Sverige eller svenska
förhållanden för att garantin skall utgå. Förfarandet i de fall att
arbetsgivaren har försatts i konkurs utomlands regleras.
När det gäller frågan om garantins omfattning föreslås att maximiersättning
för fordringar med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen bestäms till
100000 kr. Förslaget innebär att maximibeloppets koppling till basbeloppet
enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring tas bort.
Det föreslås vidare att beslut i lönegaranti i konkurser utan bevakning skall
fattas av förvaltare. Det nuvarande, från konkursen fristående,
prövningsförfarandet av lönegarantifrågor hos kronofogdemyndigheten avskaffas.
Enligt den nu gällande lagen kan arbetstagare som är missnöjd med
kronofogdemyndighetens beslut besvära sig till hovrätten. Detta, i princip
skriftliga, förfarande föreslås ersatt av ett muntligt förfarande i
tingsrätten. Arbetstagare som vill att förvaltarens beslut överprövas får väcka
talan mot staten vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet. Staten genom
tillsynsmyndigheten i konkurs ges en motsvarande rätt att väcka talan mot
arbetstagaren om tillsynsmyndigheten finner att förvaltarens beslut är
oriktigt.
För uppsägningslön omfattar förmånsrätten enligt 12 § förmånsrättslagen
endast vad som överstiger inkomst som arbetstagare under uppsägningtiden har
förvärvat i en annan anställning eller borde ha kunnat förvärva i en
anställning han skäligen borde ha godtagit.
Lagförslaget innebär vidare att arbetstagaren skall vara skyldig att upplysa
förvaltaren om bl.a. inkomster som arbetstagaren har under uppsägningstiden
från en annan anställning. Det föreslås också att garantibelopp för
uppsägningslön inte skall få betalas ut innan arbetstagaren till länsstyrelsen
har lämnat en försäkran på heder och samvete om sina anställnings- och
avlöningsförhållanden under uppsägningstiden.
Bedömningen av hur sådana uppgifter påverkar förmånsrätten för arbetstagarens
fordran på uppsägningslön och därmed hans rätt till garantibelopp är en
materiell fråga, som bör avgöras i samma ordning som lönegarantifrågor i
allmänhet. I propositionen föreslås därför att avräkning från garantibelopp för
uppsägningslön endast skall få ske efter en underrättelse eller, i konkurser
utan bevakning, beslut av en förvaltare. Förslaget innebär att
utbetalningsfunktionen renodlas.
Den nya lönegarantilagen jämte följdändringar i konkurslagen och lagen
(1981:691) om socialavgifter föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.
3 Garantins omfattning
Som inledningsvis berörts omfattar lönegarantin sådana löne- och
pensionsfordringar som anses förtjänta av det särskilda skydd som förmånsrätten
innebär. Begreppet lön är detsamma i lönegarantilagen som i 12 §
förmånsrättslagen. Med lön avses allt som kan hänföras till avlöningsförmån på
grund av anställningen, oberoende av i vilken form lönen utgår (tidlön,
ackordsersättning, arvode, provision, tantiem eller annan andel i vinst,
utfästa gratifikationer, risktillägg, kallortstillägg, naturaförmån). Även
avtalsenliga omkostnader i tjänsten omfattas av garantin
(resekostnadsersättning, traktamente, ersättning för hållande av egen bil eller
annan utrustning). Förmånsrätten och därmed den ersättning som kan utgå från
lönegarantin är dock tidsbegränsad. När det gäller lön eller annan ersättning
på grund av anställningen omfattas endast fordringar som inte har förfallit
till betalning tidigare än ett år före konkursansökan samt under skälig
uppsägningstid, dock högst för sex månader. Om arbetstagaren inte utfört
arbete för konkursgäldenären under uppsägningstiden omfattar förmånsrätten
endast sådan inkomst som överstiger vad arbetstagaren under den tid lönen eller
ersättningen avser förvärvat i en annan anställning eller uppenbarligen borde
ha kunnat förvärva i en anställning som han skäligen borde ha godtagit. Med
inkomst från annan anställning jämställs utbildningsbidrag som utgår vid
arbetsmarknadsutbildning om bidraget avser samma tid som lönefordran har
beviljats efter uppsägningen.
I vissa fall kan dock förmånsrätten också omfatta en fordran som har
förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursansökan. Så är
förhållandet om fordran har varit föremål för tvist och talan har väckts, eller
förhandling som föreskrivs i kollektivavtal har begärts, inom sex månader från
förfallodagen, och konkursansökan görs inom sex månader från det att tvisten
slutligt avgjorts. Även semesterlön och semesterersättning som har intjänats
före konkursansökan omfattas av förmånsrätten för vad som står inne för det
löpande och de två föregående intjänandeåren.
Om en arbetstagare vill försätta arbetsgivaren i konkurs på grund av en
fordran som omfattas av lönegarantin betalas ersättning från garantin även för
den kostnaden samt vissa kostnader arbetstagaren kan åläggas om konkursen
avskrivs enligt 14 kap. 3 § konkurslagen.
När det gäller lönefordringar i konkurs finns en generell begränsning av
innebörd att man inte får göra gällande fordran på lön, arvode eller pension i
den mån fordran uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyn till
gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt (5
kap. 2 § första stycket konkurslagen).
I den nuvarande lönegarantilagen finns dessutom en ytterligare begränsning.
Ersättning för fordringar som omfattas av 12 § förmånsrättslagen kan utgå från
lönegarantin med ett maximalt belopp per anställd motsvarande tolv gånger det
basbelopp som gäller vid konkursbeslutet. Maximibeloppet utgör 404400 kr. för
år 1992. När lönegarantilagen infördes år 1971 uppgick motsvarande belopp till
tre gånger basbeloppet. Höjningen till nuvarande belopp har skett successivt
och föranletts i första hand av ändringar i lönefordringarnas förmånsrätt (se
prop. 1971:107, bet. InU 18, rskr. 221, prop. 1971:178, bet. LU 26, rskr. 353,
prop. 1975/76:12, bet. LU 5, rskr. 115). Begränsningsregeln omfattar inte
kostnader som arbetstagaren kan ha haft för arbetsgivarens försättande i
konkurs.
I propositionen föreslås, som tidigare redovisats, att det maximala
garantibeloppet som kan utgå för fordran med förmånsrätt enligt 12 §
förmånsrättslagen bestäms till 100000 kr. Beloppets koppling till basbeloppet
enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring tas således bort. Förslaget berör
inte ersättning enligt lönegarantin för fordran på framtida pension med
förmånsrätt enligt 13 § förmånsrättslagen. Inte heller berörs möjligheten att
få ersättning från garantin för kostnader som hänför sig till gäldenärens
försättande i konkurs och för kostnader som arbetstagaren har ålagts att utge
enligt 14 kap. 3 § konkurslagen.
I propositionen redovisas vissa uppgifter om antalet konkurser och om
utbetalningarna från lönegarantifonden. Utgifterna för fonden följer naturligen
antalet inträffade konkurser. Under 1980-talet var antalet konkurser omkring
5000--6000 per år, och utbetalningarna från fonden uppgick då i genomsnitt
till 500--600 milj.kr. per budgetår. Under år 1990 var antalet konkurser
närmare 11000, varav nästan 10000 var företagskonkurser. Ökningen fortsatte
under år 1991 då det totala antalet konkurser i landet uppgick till 18424,
varav 17378 utgjorde företagskonkonkurser. Utbetalningarna från
lönegarantifonden ökade samtidigt till över 1800 milj.kr. för budgetåret
1990/91. Antalet konkurser fortsätter att stiga även under innevarande
budgetår. År 1991 översteg antalet arbetstagare som erhöll garantimedel i
Stockholms län antalsmässigt det antal arbetstagare som under mera normala år
totalt i hela landet erhållit lönegaranti. Kammarkollegiet har, enligt vad som
upplyses i propositionen, beräknat att utbetalningarna under innevarande
budgetår kommer att uppgå till mer än 3000 milj.kr., vilket innebär en närapå
femdubbling av utbetalningarna jämfört med budgetåret innan.
Enligt arbetsmarknadsministern talar i första hand kostnadsskäl för att
maximibeloppet skall sänkas. En sänkning bidrar också enligt hans mening till
att minska möjligheterna av en felaktig användning av garantin. Genom att slopa
kopplingen till basbeloppet uppnås den fördelen att statens åtaganden enligt
garantin inte ökas automatiskt, vilket redan i sig enligt
arbetsmarknadsministern är värt att eftersträva. När det sedan gäller det
föreslagna maximibeloppet -- 100000 kr. -- hänvisas i propositionen till att
det av siffror från länsstyrelsen i Stockholms län kan utläsas att endast 10 %
av arbetstagarna år 1991 erhöll garantimedel överstigande detta belopp. Med
hänvisning till uppgifter från lönegarantiutredningen och från länsstyrelsen i
Stockholms län avseende utbetalning av lönegarantimedel år 1991 framhåller
arbetsmarknadsministern att den ram som bestäms av maximibeloppet i de flesta
fall inte berörts. Någon beloppsbegränsning av lönegarantin har därför inte
gällt i praktiken, trots att den statliga lönegarantin aldrig har syftat till
att ersätta samtliga löntagares alla lönefordringar i arbetsgivarens konkurs.
Om man vill stävja utgifterna från lönegarantin och samtidigt bekämpa missbruk
och inte avsedd användning är det enligt arbetsmarknadsministern ofrånkomligt
att beloppsgränsen måste bestämmas på ett sådant sätt att den kommer att drabba
arbetstagare med höga lönefordringar mot arbetsgivaren.
Propositionens förslag om en sänkning av garantins maximibelopp kritiseras i
fyra av de fem motioner som väckts med anledning av propositionen. Ian
Wachtmeister m.fl. (nyd) vill i motion L22 ha till stånd ytterligare
begränsningar så att ersättning endast skall utgå för fordran på lön,
semesterlön och semesterersättning (yrkande 2). Vidare vill motionärerna att
ersättningsnivån för lönefordringar begränsas på samma sätt som gäller för
arbetslöshetsförsäkringen, dvs. för närvarande 90 % av inkomsten beräknad på
lönedelar upp till 7,5 basbelopp (yrkande 5). Med sistnämnda komplettering
anser motionärerna att ytterligare besparingar om 200--300 milj.kr. kan göras.
I motion L18 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s) yrkas att lönegarantins maximibelopp
skall bestämmas till sju basbelopp (yrkandena 1 och 2). Motionärerna menar att
den i propositionen föreslagna ändringen leder till att många arbetstagare i
framtiden inte kommer att få full kompensation. Förslaget drabbar särskilt
äldre arbetstagare med längre uppsägningstider och vissa yrkeskategorier såsom
byggnadsarbetare med innestående stora ackordsöverskott och tjänstemän med
månadslöner på 20000--25000 kr. eller mer. Vidare missgynnas särskilt
arbetstagare i glesbygd som har svårt att få ett nytt arbete. Dessutom måste
enligt motionärerna beaktas att det i vissa fall kan ta avsevärd tid att få
arbetsgivare försatta i konkurs.
Liknande synpunkter framförs av Anders Nilsson m.fl. (s) i motion L20, vari
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
lönegarantilagen att maximibeloppet ligger avsevärt över 100000 kr. och att
beloppet knyts till basbeloppet (yrkande 1). Enligt motionärerna kommer
regeringens förslag om det genomförs att särskilt drabba anställda i små
företag där det inte är ovanligt att arbetstagarna av lojalitetsskäl inte tagit
ut lön och därför har flera månadslöner innestående när konkursen inträffar. I
motionen anförs vidare att en sänkning av maximibeloppet skulle innebära att
Sveriges höga anseende inom ILO för vår sociala skyddslagstiftning skulle gå
förlorat. I motionen begärs därför också ett tillkännagivande om behovet av att
bevara nivån på den sociala skyddslagstiftningen vad avser konkurser (yrkande
2).
John Andersson (v) yrkar i motion L19 att maximibeloppet bestäms till sex
basbelopp. Enligt motionären är det svårt att överblicka konsekvenserna av en
så kraftig nedsättning som regeringens förslag innebär. Genom att knyta
ersättningsbeloppet till basbeloppet uppnår man fördelen att beloppet inte
behöver justeras för att behålla sitt realvärde.
Enligt utskottets mening inger utvecklingen när det gäller utbetalningarna
från lönegarantin farhågor, vilka bekräftas i kompletteringspropositionen
(prop. 1991/92:150 del I bil. I:8 s. 15). För nästa budgetår beräknas
kostnaderna för lönegarantin att uppgå till omkring 3600 milj.kr. och
inkomsterna till omkring 1200 milj.kr. Vid ingången av nästa budgetår
beräknas att lönegarantifonden kommer att ha en ingående balans (överskott) som
uppgår till 600 milj.kr. Utgifterna i fonden kommer således att överstiga
tillgångarna med 1800 milj.kr. I kompletteringspropositionen föreslår därför
regeringen att den rörliga kredit i riksgäldskontoret som kammarkollegiet
disponerar för lönegarantiärenden höjs från nuvarande 200 milj.kr. till 2000
milj.kr. för nästa budgetår. Vid beräkningen av hur mycket den rörliga krediten
måste höjas har regeringen tagit hänsyn till förslaget i den nu aktuella
propositionen om en begränsning av maximiersättningen.
Utskottet finner mot denna bakgrund att det är synnerligen angeläget med
omedelbara åtgärder i syfte att begränsa utbetalningarna från lönegarantin. En
sänkning av maximibeloppet framstår därvid som en nödvändighet. Förutom rent
statsfinansiella skäl finns det enligt utskottets mening också andra skäl att
sänka det maximala garantibeloppet. En sänkning innebär nämligen, som
arbetsmarknadsministern anfört, att det beloppsmässiga utrymmet för missbruk
eller överutnyttjande av garantin minskas. Utskottet konstaterar också att det
inte i någon av de aktuella motionerna uttryckligen sätts i fråga att åtgärder
med den inriktning som propositionens förslag innebär är erforderliga. Vad
saken således främst gäller är på vilken nivå maximibeloppet skall ligga och om
det skall vara knutet till basbeloppet.
På lagutskottets begäran har arbetsmarknadsutskottet yttrat sig över
propositionen jämte de motioner som väckts med anledning av den.
Arbetsmarknadsutskottet har därvid anslutit sig till regeringens förslag att
maximibeloppet skall bestämmas till 100000 kr. och att kopplingen till
basbeloppet tas bort. I sitt yttrande erinrar arbetsmarknadsutskottet om att
den statliga lönegarantin aldrig syftat till att ersätta samtliga löntagares
alla lönefordringar i arbetsgivarens konkurs och att en beloppsbegränsning av
kostnadsskäl infördes redan när garantin kom till år 1971. Eftersom endast en
eller ett par procent av arbetstagarna under det senaste året erhållit
garantibelopp överstigande 200000 kr. delar arbetsmarknadsutskottet den
uppfattning som förs fram i propositionen, nämligen att en beloppsgräns på
omkring 185000 kr. inte innebär någon verklig begränsning av lönegarantin.
Vidare pekar arbetsmarknadsutskottet på att den konstruktion av maximibeloppet
som föreslås i propositionen kommer att drabba arbetstagare med mycket stora
lönefordringar, och utskottet kan därför inte dela uppfattningen att lagens
karaktär av social skyddslagstiftning skulle gå om intet med det föreslagna
maximibeloppet. I likhet med propositionen anser arbetsmarknadsutskottet att
lagens sociala syfte får anses tillgodosett även med en beloppsgräns på
100000 kr.
När det gäller motion L22 konstaterar arbetsmarknadsutskottet att
motionsförslagen innebär att skilda regler skulle gälla för olika kategorier av
arbetstagare och för de allra flesta betyda ett i förhållande till regeringens
förslag lägre maximibelopp. Dessutom kommer inte fordringar på annat än lön,
semesterersättning och pension att omfattas av garantin.
Arbetsmarknadsutskottet anser att regeringens förslag grundar sig på väl gjorda
avvägningar, och utskottet förordar därför att motion L22 i berörda delar
avstyrks.
Sammanfattningsvis delar arbetsmarknadsutskottet således regeringens
uppfattning att det är angeläget att sätta beloppsgränsen på ett sådant sätt
att man når syftet att begränsa utgifterna från lönegarantin och samtidigt
bekämpa missbruk och inte avsedd användning av garantin. Genom att garantins
koppling till basbeloppet slopas och maximibeloppet anges till ett bestämt
krontal uppnås också att statens åtaganden inte automatiskt ökar.
Arbetsmarknadsutskottet tillstyrker således regeringens förslag om garantins
omfattning och förordar att de aktuella motionerna avstyrks.
Lagutskottet ansluter sig till vad arbetsmarknadsutskottet anfört. Utskottet
kan således inte heller för sin del finna annat än att det nya maximibelopp som
föreslås i propositionen i nuvarande situation är en rimlig lösning för att
åstadkomma minskade utgifter utan risk för att lönegarantisystemet skall
förlora sina sociala syften. Förslaget innebär således enligt utskottets mening
att lönegarantisystemet också fortsättningsvis kan fylla en viktig funktion som
skydd för arbetstagarnas lönefordringar när arbetsgivaren kommit på obestånd.
En ytterligare fördel med förslaget är att det är ägnat att motverka den
snedvridning av konkurrensen inom åtminstone vissa branscher som det nuvarande
lönegarantisystemet påstås ha medfört. En sänkning av lönegarantins
maximibelopp enligt regeringens förslag med de effekter som det i praktiken är
fråga om kan enligt utskottets mening på intet sätt påverka Sveriges anseende
inom ILO eller andra internationella organisationer.
I sammanhanget måste också beaktas att nu föreliggande förslag, i avvaktan på
resultatet av insolvensutredningens arbete, i stora delar måste ses som ett
provisorium. Det kan nämligen hållas för troligt att insolvensutredningens
överväganden leder till att ytterligare ändringar i lönegarantisystemet bör
genomföras varvid maximibeloppets storlek åter kan komma att omprövas. Med
hänsyn till lönegarantins betydelse för arbetstagarna och för näringslivet vill
utskottet understryka det angelägna i att kommande förslag från
insolvensutredningen bereds skyndsamt inom regeringskansliet så att riksdagen
snarast möjligt får tillfälle att ta ställning till den framtida utformningen
av lönegarantisystemet. Utskottet utgår från att regeringen noga följer
tillämpningen av de i propositionen föreslagna reglerna och -- i den mån
förhållandena påkallar det -- återkommer till riksdagen med förslag till
justeringar i samband med en proposition på grundval av insolvensutredningens
förslag.
På grund av det anförda förordar utskottet att den i propositionen föreslagna
ändringen av maximibeloppet för lönegarantin genomförs. Ställningstagandet
innebär att utskottet avstyrker bifall till motionerna L18 yrkandena 1 och 2,
L19 och L20 yrkande 1.
Några ytterligare inskränkningar i lönegarantin bör enligt utskottets mening
nu inte komma i fråga, och utskottet avstyrker därför bifall till motion L22
yrkandena 2 och 5.
Inte heller finner utskottet erforderligt med något tillkännagivande i
enlighet med vad som begärs i motion L20 yrkande 2.
4 Handläggningen
Konkurslagens handläggningsregler innebär att rätten efter konkursbeslutet
förordnar en konkursförvaltare och bestämmer tid för ett edgångssammanträde.
Förvaltaren övertar därefter handhavandet av konkursboet och påbörjar dess
avveckling. Vid edgångssammanträdet skall av förvaltaren upprättad
bouppteckning över gäldenärens tillgångar och skulder beedigas av gäldenären.
Räcker konkursboets tillgångar inte till betalning av konkurskostnaderna och
andra skulder som boet har ådragit sig avskrivs konkursen. Om boets tillgångar
medger utdelning till borgenär med förmånsrätt för sin fordran upprättar
förvaltaren ett utdelningsförslag som fastställs av rätten. Förvaltaren utdelar
därefter tillgängliga medel enligt förslaget och avger slutredovisning.
Konkursen anses avslutad i och med att utdelningsförslaget har fastställts.
I de fall boets tillgångar räcker till betalning också av fordringar utan
förmånsrätt förordnar rätten om bevakningsförfarande med ett efterföljande
anmärkningsförfarande. En sådant beslut innebär bl.a. fastställande av en sista
dag när bevakning av fordringar skall få äga rum och om tid för ett
förlikningssammanträde där frågor om de bevakade fordringarnas betalnings- och
förmånsrätt behandlas. Konkursförvaltaren, bevakande borgenärer och
konkursgäldenären har nämligen rätt att rikta anmärkningar mot bevakningarna.
Om förlikning inte kan uppnås prövas fordringarna av rätten. Också i fall då
bevakning förekommit avslutas konkursen genom att förvaltaren upprättar ett
utdelningsförslag som fastställs av tingsrätten, varefter utdelning sker till
de berättigade.
Handläggningsordningen för lönegarantiärenden är beroende av om det är fråga
om en konkurs utan bevakning eller en konkurs med bevakning. I konkurser utan
bevakning avgörs lönegarantifrågor av kronofogdemyndigheten i det län där
konkursgäldenären är bosatt. Ärendena anhängiggörs vanligtvis genom att
förvaltaren underrättar myndigheten om sådana fordringar som kan omfattas av
lönegarantin (6 § första stycket lönegarantilagen). Kronofogdemyndigheten är
dock skyldig att självmant pröva frågan om lönegarantin är tillämplig så snart
en fordran i konkursen blir känd för myndigheten (8 § första stycket
lönegarantilagen). När det gäller lönegarantifrågor som avgörs av
kronofogdemyndigheten kan via garantin betalas fordringar som blivit kända för
myndigheten inom ett år efter det att konkursen avslutades eller beslut om
avskrivning av konkursen vann laga kraft. Kronofogdemyndigheten skall göra sin
prövning skyndsamt och därefter utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen om
fordringar som funnits betalningsgrundande (8 § första och fjärde stycket
lönegarantilagen). För sin utredning av om lönegaranti skall utgå har
kronofogdemyndigheten möjligheter att höra arbetstagaren och arbetsgivaren.
Förfarandet är dock vanligtvis helt skriftligt och beslutet grundas på de
uppgifter som har inkommit från förvaltaren.
Lönegarantifrågor i konkurser med bevakning avgörs i samband med
bevakningsförfarandet. Lönegaranti kan i sådana konkurser utgå endast för
fordringar som har bevakats (3 § lönegarantilagen). När det gäller frågan om
lönegaranti kan utgå skall förvaltaren snarast underrätta länsstyrelsen, som är
utbetalningsmyndighet, om de lönefordringar som enligt hans bedömning är klara.
Förvaltaren bevakar också dessa fordringar för arbetstagarens räkning. Om
förvaltaren skulle finna att en lönefordran inte är klar får den bevakas av
arbetstagaren själv. I så fall lämnar förvaltaren uppgift till länsstyrelsen
först sedan fordran efter bevakning har blivit utdelningsgill (7 § första och
tredje stycket lönegarantilagen). Förfarandet är i huvudsak muntligt.
I propositionen föreslås -- huvudsakligen i enlighet med
lönegarantiutredningens förslag -- att beslut i lönegarantifrågor i konkurser
utan bevakning skall fattas av förvaltare. Det nuvarande från konkursen
fristående prövningsförfarandet av lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning
avskaffas. Som skäl för förslaget anförs bl.a. att det framstår som mest
rationellt att förvaltarna övertar beslutanderätten också i konkurser utan
bevakning. Förvaltarna har, anför arbetsmarknadsministern, de bästa
förutsättningarna för att utreda lönegarantiärenden, och de gör redan i dag en
stor del av utredningsarbetet i dessa ärenden. Den föreslagna ordningen medför
dessutom att arbetstagarna får ut sina lönefordringar snabbare än med den
nuvarande handläggningsordningen.
Enligt utskottets mening innebär propositionens förslag i denna del att
handläggningen av lönegarantiärenden blir enhetligare och effektivare. Det
reformbehov som sedan länge funnits blir därmed tillgodosett. Utskottet
tillstyrker därför propositionen i denna del.
Utskottets nu gjorda ställningstagande ligger helt i linje med önskemålen i
motion L304 av Lars Andersson (nyd) om sådana ändringar i
lönegarantilagstiftningen att prövningen överförs från kronofogdemyndigheterna
till konkursförvaltarna. I likhet med arbetsmarknadsutskottet finner
lagutskottet att motionen därför inte bör föranleda någon riksdagens vidare
åtgärd.
5 Utbetalningen
Utbetalningen av lönegarantimedel handhas för närvarande av länsstyrelsen i
det län dit konkursdomstolen hör. Vid utbetalningen fullgör länsstyrelsen
arbetsgivarens skyldigheter när det gäller skatteavdrag m.m. Länsstyrelsen
bevakar också att maximigränsen om tolv basbelopp inte överskrids.
Utbetalningsmyndigheten skall dessutom iaktta vissa materiella bestämmelser
bl.a. om avräkning från uppsägningslön (12 § lönegarantilagen). Bestämmelsen
har sin orsak i att ett beslut om lönegaranti vanligtvis avser arbetstagarens
totala lönefordran mot arbetgivaren, dvs. även lön under uppsägningstiden.
Enligt den ordning som gäller i dag är arbetstagaren inte skyldig att upplysa
förvaltaren om eventuella inkomster från en ny anställning. Det är också så
att i konkurser utan bevakning kronofogdemyndigheten oftast har fattat sitt
beslut i lönegarantiärendet innan frågan om avräkning uppkommer.
För att kunna fullgöra sina uppgifter beträffande avräkning har länsstyrelsen
möjlighet att som villkor för utbetalning av uppsägningslön föreskriva att
arbetstagaren skall avge en försäkran om sina anställnings- och
löneförhållanden under uppsägningstiden. Föreskriften är emellertid inte
obligatorisk. Om en arbetstagare är missnöjd med länsstyrelsens beslut om
avräkning kan detta enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer överklagas
till regeringen. Antalet överklaganden uppgår, enligt vad som uppges i
propositionen, till tre-fyra varje år.
I propositionen gör arbetsmarknadsministern bedömningen att den nuvarande
ordningen är otillfredsställande, och han föreslår därför att
utbetalningsfunktionen skall renodlas. Förslaget innebär i den delen att
arbetstagaren skall upplysa förvaltaren om inkomster som arbetstagaren har
under uppsägningstiden från en annan anställning, om dessa avser samma tid som
hans fordran i konkursen. Föreskrift om en obligatorisk skyldighet för
arbetstagare att före utbetalning av garantibelopp för uppsägningslön till
länsstyrelsen lämna en försäkran på heder och samvete om sina anställnings- och
avlöningsförhållanden under uppsägningstiden tas in i lönegarantilagen.
Avräkning från uppsägningslön skall ske endast efter en underrättelse från
förvaltare eller, i konkurser utan bevakning, på grund av en förvaltares
beslut.
Propositionen innehåller inget förslag om ny myndighet för handhavandet av
utbetalningar av garantibelopp. Arbetsmarknadsministern anser dock att
länsstyrelsen på sikt bör befrias från denna uppgift.
Enligt utskottets mening innebär förslaget såvitt rör utbetalningsfunktionen
betydande fördelar i förhållande till den nuvarande ordningen, och utskottet
tillstyrker propositionen också i denna del.
I motion L21 av Harald Bergström (kds) yrkas att riksdagen skall besluta att
försäkringskassan skall ha hand om utbetalningen av den statliga lönegarantin.
I likhet med arbetsmarknadsministern och motionären anser utskottet att
länsstyrelsen i framtiden bör befrias från sina nuvarande uppgifter på detta
område. Enligt utskottets mening bör det utredningsarbete i frågan som aviseras
i propositionen avvaktas innan riksdagen gör något ställningstagande i frågan
vilken myndighet som skall överta länsstyrelsens uppgifter.
Arbetsmarknadsutskottet har i sitt yttrande intagit samma ståndpunkt.
Lagutskottet avstyrker därför bifall till motion L21.
6 Överprövningen
Nu gällande bestämmelser om överprövning i lönegarantiärenden innebär
beträffande lönegarantifrågor i konkurser med bevakning att arbetstagaren själv
får bevaka fordringen om förvaltaren finner att den inte är klar. Arbetstagaren
har därvid samma möjligheter som andra bevakande borgenärer att få frågan
prövad av rätten vid en förhandling. Ett sådant avgörande kan överklagas till
hovrätten och högsta domstolen enligt vad som gäller för tvistemål i allmänhet.
När det gäller lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning kan, om
kronofogdemyndigheten finner att fordran inte omfattas av lönegarantin,
myndighetens beslut överklagas till hovrätten. I det helt övervägande antalet
fall avgörs målet där efter ett skriftligt förfarande. Mot hovrättens beslut
får talan inte föras utom i särskilda av hovrätten medgivna fall (9 §
lönegarantilagen). Om kronofogdemyndigheten skulle ha beviljat utbetalning av
lönegarantimedel där sådana inte skulle ha utgått finns inga bestämmelser i
lönegarantilagen om överklagande av kronofogdemyndighetens beslut.
I propositionen föreslås att en arbetstagare som är missnöjd med förvaltarens
beslut får väcka talan mot staten inom tre veckor från det han fick del av
beslutet. Målet skall handläggas enligt vad som i allmänhet gäller för
tvistemål. Talan skall väckas vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet.
Statens talan förs av tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndighet som finner att
förvaltarens beslut är oriktigt får inom samma tid väcka talan mot
arbetstagaren. Enligt den föreslagna ordningen för prövning av tvistiga
lönegarantiärenden och för tvistiga avräkningsfrågor i konkurser utan bevakning
kommer domstolsprocessen således att föras mellan arbetstagaren och staten. I
ett sådant mål får förordnas att vardera parten skall stå för sina
rättegångskostnader även om arbetstagaren förlorar målet. I enlighet med vad
som gäller i dag skall arbetstagaren ha möjlighet att erhålla allmän rättshjälp
enligt rättshjälpslagen (1972:429).
Maj-Lis Lööw m.fl. (s) ifrågasätter i motion L18 det lämpliga i att
tillsynsmyndigheten skall vara motpart när arbetstagaren för talan mot
förvaltarens beslut att vägra lönegaranti. Motionärerna menar att förslaget i
propositionen synes gå mindre bra ihop med tillsynsmyndighetens roll och att
konkursförvaltaren bör vara arbetstagarens motpart i ett sådant fall. I
motionen yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts om överprövning av
förvaltarens beslut (yrkande 4).
Utskottet vill erinra om att lönegarantiutredningens förslag i denna del
innebar att överprövningen skulle följa reglerna för prövning av tvistiga
fordringar i konkurs. I den mån förvaltaren finner att en fordran inte är klar
för betalning enligt garantin skulle, enligt utredningens förslag, fordringen
på arbetstagarens begäran prövas vid konkursdomstolen. Denna ordning har
översiktligt beskrivits i avsnitt 3 och innebär ett förlikningsförfarande inför
rätten med en eventuell fortsatt prövning i rättegång och följaktligen med
konkursboet genom förvaltaren som motpart. Som redovisas i propositionen godtog
de flesta remissinstanserna förslaget om att tveksamma fall skulle prövas av
tingsrätten. Däremot ansåg de att förslaget inte gav staten tillräckliga
möjligheter till efterkontroll, och flertalet av remissinstanserna föreslog att
staten skulle ges rätt att föra talan i lönegarantiärenden.
I propositionen har arbetsmarknadsministern tagit fasta på remisskritiken och
föreslår staten genom tillsynsmyndigheten som arbetstagarens motpart vid
överprövningen av förvaltarens beslut. Mot den av motionärerna förordade
ordningen med konkursförvaltaren som arbetstagarens motpart kan samma kritik
framföras som remissintanserna gjort gentemot utredningens förslag, nämligen
att staten då inte får tillräckliga möjligheter till efterkontroll. Eftersom
det är gentemot staten som arbetstagaren riktar sitt anspråk är enligt
utskottets mening propositionens förslag i denna del dessutom helt konsekvent.
Det finns också enligt utskottets mening skäl att utifrån processrättsliga
utgångspunkter ifrågasätta motionärernas förslag. Domstolsprocessen i
lönegarantiärendena är nämligen tänkt att följa rättegångsbalkens
tvistemålsregler. Med denna handläggningsordning är det mindre lämpligt att den
instans som fattat det beslut som arbetstagaren vill ha ändrat --
konkursförvaltaren -- skall ha partsställning i tingsrätten.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L18
yrkande 4.
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vill i motion L22 att riksdagen beslutar om ett
tillägg i 29 § första meningen varav skall framgå att talan skall väckas vid
tingsrätt (yrkande 3). Vidare vill motionärerna ha till stånd ett
tillkännagivande från riksdagens sida när det gäller arbetstagarens kostnader
för allmän rättshjälp i lönegarantimål. Vid en förlikning menar motionärerna
att det inte är självklart att arbetstagaren skall behöva stå för sina
kostnader (yrkande 4).
Utskottet finner inte skäl att förorda det av motionärerna begärda tillägget
i 29 §. Av 32 § lagförslaget framgår nämligen med all önskvärd tydlighet att
talan enligt bl.a. 29 § skall väckas vid den tingsrätt som handlägger
konkursärendet.
När det sedan gäller frågan om allmän rättshjälp vill utskottet peka på att
propositionen inte innebär någon ändring i förhållande till vad som gäller i
dag. Arbetstagare som vill få till stånd en överprövning av förvaltarens beslut
kommer att ha möjlighet att erhålla rättshjälp enligt rättshjälpslagen. Som
redovisats tidigare kommer rättegångsbalkens tvistemålsregler att bli
tillämpliga vid domstolsprövningen. Beträffande rättegångskostnader föreskrivs
i 18 kap. rättegångsbalken som huvudregel att förlorande part skall ersätta
motparten hans rättegångskostnad om inte annat är föreskrivet. För att en
arbetstagare som har förlorat ett lönegarantimål inte skall drabbas av denna
bestämmelse innehåller förslaget till ny lönegarantilag en särskild bestämmelse
(33 §) som innebär att rätten får besluta att vardera parten skall bära sina
rättegångskostnader, även om arbetstagaren har förlorat målet. Detta innebär
att arbetstagaren i normalfallet endast behöver betala sina egna
rättegångskostnader om han skulle förlora målet. Har arbetstagaren dessutom
beviljats allmän rättshjälp riskerar han endast att få betala ett i förhållande
till hans inkomster och förmögenhet bestämt maximibelopp. Vinner arbetstagaren
processen får han ersättning för sina rättegångskostnader enligt vad som gäller
för tvistemål i allmänhet.
Om parterna förlikas gäller enligt 18 kap. rättegångsbalken att vardera
parten skall bära sin kostnad om inte annat har avtalats. Någon särskild
bestämmelse om rättegångskostnadernas fördelning i händelse av en förlikning
har inte intagits i lagförslaget, och frågan har inte berörts närmare i
propositionen. Såvitt utskottet kan bedöma finns det emellertid ingenting som
hindrar att tillsynsmyndigheten i ett enskilt mål som är föremål för
förlikningsförhandlingar tar hänsyn till att arbetstagaren kan ha haft vissa
kostnader, inkl. maximibeloppet för rättshjälpsavgiften, och ger arbetstagaren
ett förlikningsbud med beaktande härav. Utskottet är emellertid inte berett att
göra några närmare utalanden om tillsynsmyndighetens agerande i sådana fall.
Det får ankomma på tillsynsmyndigheten att i varje särskilt fall göra de
bedömningar i rättegångskostnadsfrågan som förhållandena kan föranleda.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L22 yrkande 3 och 4.
Mot de delar av propositionen som inte ovan berörts särskilt har utskottet
ingen erinran. I det skede som lagstiftningsarbetet på ifrågavarande område
befinner sig anser utskottet att förslaget i propositionen är väl ägnat att
läggas till grund för en ny lag om den statliga lönegarantin.
Vid behandlingen av förslaget har uppmärksammats att det, förutom de
följdändringar som föreslås i konkurslagen och lagen om socialavgifter, också
krävs en följdändring i 22 § lagen (1991:1047) om sjuklön. Utskottet förordar
därför att även lagen om sjuklön ändras.
7 Ytterligare utredningsarbete m.m.
Begäran om ytterligare utredningsarbete när det gäller lönegarantin
förs fram i flera motioner. I motion L18 anför Maj-Lis Lööw m.fl. (s) att det
inte är rimligt att verksamhet drivs vidare under längre tid med hjälp av
lönegarantimedel. Motionärerna vill vidare ha till stånd en översyn av reglerna
om förmånsrätt i konkurs, försättande i konkurs och delgivningsbestämmelserna
(yrkande 3).
Liknande synpunkter förs fram i motion Ju832 av Ingvar Carlsson m.fl. (s).
Motionärerna anför bl.a. att det inte är rimligt att staten i praktiken betalar
alla kostnader för personal under flera månader när rörelsen fortsätter. Den
sociala tryggheten i systemet får emellertid inte gå förlorad. Det faktum att
några få missbrukar systemet får inte tas till intäkt för att inskränka alla
löntagares sociala trygghet. Regeländringarna skall därför ta sikte endast på
missbrukssituationerna. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som sålunda anförts om en översyn i vissa fall av
lönegarantireglerna (yrkande 14).
I motion L305 anför Ulf Melin och Göte Jonsson (båda m) att det under senare
år framkommit flera uppmärksammade fall som gör att det finns anledning att
göra en översyn av regelverket om den statliga lönegarantin. Det finns, anser
motionärerna, många fall där företag strax före en konkurs har anställt
personal som sedan fått ut lönegaranti i sex månader. En del företag har använt
sig av lönegarantin för att rekonstruera företaget. Motionärerna yrkar att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
nödvändigheten av en översyn av den statliga lönegarantins regelsystem.
Claus Zaar m.fl. (nyd) anför i motion L307 att lönegarantin måste omprövas på
grund av att den används för andra syften än avsedda. Motionärerna menar att
lönegarantin ger upphov till onödigt "mygel" och byråkrati. I motionen yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en översyn av lönegarantin.
Också Bengt Kronblad m.fl. (s) begär i motion L302 (delvis) en översyn av
bl.a. lönegarantibestämmelserna. Motionärerna vill också ha till stånd åtgärder
som minskar möjligheten att ägarkretsen direkt efter en konkurs driver
företaget vidare utan att ha gjort några nya insatser av eget kapital eller
andra genomgripande förändringar.
Som tidigare nämnts avlämnade lönegarantiutredningen år 1988 sitt
slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och förmånsrättsordningen -- om
lönegarantins betydelse för det ökade antalet konkurser. I betänkandet
redovisades bl.a. förslag om förändringar i förmånsrättslagen som syftade till
att minska den attraktionskraft som konkursen enligt utredaren hade fått på
grund av den statliga lönegarantin. Till grund för förslaget låg tanken att
garantin, som bara gäller vid konkurs, i ett samhällsekonomiskt perspektiv
snedvridit valet av form för rekonstruktion av företag som går dåligt. Enligt
utredaren hade förmånsrättslagen betydelse för vilken eller vilka kategorier av
förmånsberättigade borgenärer som tjänade på en rekonstruktion genom konkurs.
Utredaren ansåg att syftet att stimulera till rekonstruktioner utan konkurs
bäst tillgodosågs genom en ändring i förmånsrättslagen på så vis att fordringar
på vad utredaren benämnde produktiv lön gav bästa förmånsrätt, före bl.a.
företagshypotek. Med produktiv lön avsågs lön för sådant arbete som lagts ned
på egendom som omfattas av företagshypotek och därigenom varit till nytta för
den som innehade företagshypoteket. Enligt utredaren skulle den föreslagna
ändringen av förmånsrättslagen minska antalet rekonstruktioner av företag genom
konkurs. Emellertid fick man enligt utredaren även i framtiden räkna med sådana
rekonstruktioner. Det fanns därför skäl att uppmärksamma att lönegarantin på
ett spekulativt sätt kunde utnyttjas maximalt när konkursboets rörelse såldes
och de anställda fick nya anställningar hos köparen av rörelsen. För att
förhindra ett sådant utnyttjande av lönegarantin föreslogs i betänkandet att
tillsynsmyndigheten förbättrade sin kontroll av lönegarantilagens tillämpning
vid företagsöverlåtelser. I betänkandet föreslogs en särskild bestämmelse
härom.
Som också tidigare nämnts tillkallades år 1988 insolvensutredningen (Ju
1988:02). I direktiven till utredningen (dir. 1988:52) anförs bl.a. att frågan
om rekonstruktion av näringsverksamhet har samband med
förmånsrättslagstiftningen på det sättet att borgenärer som anser sig ha
betryggande säkerhet för sina fordringar ofta saknar intresse att ta initiativ
till åtgärder när de ser att gäldenären har hamnat i en besvärlig ekonomisk
situation. I direktiven framhålls vidare att det ibland påstås att borgenärer
med säkerhet i företagshypotek, vilka ofta är professionella kreditgivare,
saknar tillräckliga incitament att aktivt följa upp sin kreditgivning.
Direktiven hänvisar i det sammanhanget till att lönegarantiutredningen berört
just den frågan i sitt slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och
förmånsrättsordningen. Enligt direktiven till insolvensutredningen finns det
anledning att mot den angivna bakgrunden mer förutsättningslöst se över i
första hand de delar av förmånsrättslagen som berörs av
rekonstruktionsfrågorna. De förslag som lönegarantiutredningen lagt fram bör,
framhålls det vidare, bedömas i ljuset av de överväganden som kan komma att
göras av insolvensutredningen i det sammanhanget. Lönegarantiutredningens
betänkande överlämnades därför till insolvensutredningen för att beaktas i
utredningsarbetet.
I slutet av år 1991 gav regeringen genom tilläggsdirektiv (dir. 1991:93)
insolvensutredningen i uppdrag att också överväga andra lönegarantifrågor. I
tilläggsdirektiven framhålls bl.a. att lönegarantin utgör ett viktigt skydd för
de anställda när företaget går i konkurs men att det visat sig att reglerna
också kan missbrukas. Det har enligt direktiven även gjorts gällande att
konkursdrabbade företag drivs vidare med hjälp av lönegarantimedel på ett sätt
som skadar andra företag i branschen. Justitieministern framhåller i
tilläggsdirektiven att hon och arbetsmarknadsministern är överens om att
åtgärder måste sättas in för att man skall komma till rätta med de avigsidor
och missbruk av lönegarantireglerna som kan förekomma. I tilläggsdirektiven
anförs vidare att det bör överlämnas till insolvensutredningen att beakta
sådana aspekter på lönegarantins tillämpning som avser effekterna för de
konkursdrabbade företagen och andra företag i samman bransch när det gäller
möjligheterna att konkurrera på lika villkor. Av direktiven framgår även att
utredningen särskilt bör uppmärksamma vilka följder det får för konkurrensen
mellan olika företag i en viss bransch att företag drivs vidare med
lönegarantimedel under viss tid. Finner utredningen att användningen av
lönegarantimedel medför problem i detta hänseende bör utredningen enligt
direktiven föreslå de ändringar som kan behövas för att motverka eller komma
till rätta med problemen.
I anslutning till den lämnade redovisningen vill utskottet erinra om att
riksdagen hösten 1991 behandlade en motion med samma inriktning som några av de
nu aktuella. Motionen remissbehandlades. I sitt av riksdagen godkända
betänkande 1991/92:LU6 uttalade utskottet att lönegarantisystemet fyller en
viktig funktion som skydd för arbetstagarnas lönefordringar när arbetsgivaren
kommit på obestånd. Lönegarantilagen har, framhöll utskottet vidare,
självfallet särskilt stor betydelse då antalet konkurser och
företagsnedläggningar ökar. I den praktiska tillämpningen hade det emellertid
visat sig att gällande bestämmelser ger upphov till avgränsningsproblem och
andra svårigheter. Sålunda hade utformningen av förmånsrättslagen medfört
tillämpningssvårigheter när det är fråga om rätten till lönegaranti för
arbetstagare som är delägare i företaget eller som eljest har ett väsentligt
inflytande över det. Vidare uttalade utskottet att det är oklart vad som gäller
i frågor om personer med ledande ställning i stiftelser och ideella föreningar.
Utskottet hänvisade också till att i den då aktuella motionen påpekats att
handläggningen av lönegarantiärenden för vissa lönefordringar och därmed
jämställda fordringar är tidsödande samt att förmånsrätten för dessa fordringar
egentligen inte är motiverad av sociala skäl. Mot bakgrund av det anförda ansåg
utskottet i likhet med flertalet av de instanser som yttrat sig över motionen
att en översyn av lönegarantireglerna och förmånsrätten för lönefordringar var
motiverad. Utskottet utgick emellertid från att spörsmålen skulle komma att
övervägas av insolvensutredningen och ansåg att något särskilt tillkännagivande
från riksdagens sida med anledning av den då aktuella motionen inte var
påkallat.
Utskottet konstaterar nu att insolvensutredningens arbete fortskridit och att
ett betänkande är att vänta före årets utgång. I sammanhanget vill utskottet
också hänvisa till att arbetsmarknadsministern i den nu aktuella propositionen
uttalar att den kraftiga ökningen av utbetalningarna från lönegarantifonden som
har skett under det senaste året motiverar att regelsystemet dessutom i annat
sammanhang ses över i syfte att effektivisera granskningen av att lönegarantin
används på det sätt den är avsedd för.
Utskottet utgår från att de spörsmål som tas upp i de nu aktuella motionerna
kommer att behandlas i det utredningsarbete som för närvarande bedrivs av
insolvensutredningen eller som kan komma till stånd i annat sammanhang. Något
särskilt tillkännagivande från riksdagens sida med anledning av motionerna kan
därför inte anses påkallat. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna
L18 yrkande 3, L302 i denna del, L305, L307 och Ju832 yrkande 14.
En fråga som gäller kretsen av förmånsberättigade tas upp i motion L22 av
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd). Motionärerna vill ha till stånd en utredning med
uppgift att utvidga kretsen för dem som bör kunna få lönegaranti. Också
enskilda småföretagare och andra som är att jämställa med vanliga arbetstagare,
men som inte omfattas av arbetstagarebegreppet i lönegarantilagen, bör enligt
motionärerna ha rätt till lönegaranti (yrkande 1).
Arbetsmarknadsutskottet har i sitt yttrande förklarat sig inte kunna ställa
sig bakom yrkandet att utvidga kretsen av garantiberättigade på det sätt som
föreslås i motionen, och arbetsmarknadsutskottet har därför förordat att
motionen också i denna del skall avstyrkas.
Lagutskottet har ingen annan uppfattning. Enligt utskottets mening torde det
inte vara möjligt att utvidga lönegarantin på det sätt som motionärerna
förespråkar och samtidigt behålla den nuvarande konstruktionen med
lönegarantins koppling till förmånsrättslagen.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L22 yrkande 1.
Frågor som gäller konkursförvalningen tas upp i två motioner. I motion
L302 (delvis) anför Bengt Kronblad m.fl. (s) att tillsynsmyndigheten bör ges
ökade möjligheter att bevaka att konkursförvaltarna verkligen tillvaratar alla
fordringsägares intressen och att sunda affärsmetoder iakttas både före och
under en konkurs. Vidare anser motionärerna att det är viktigt att inte ett
fåtal konkursförvaltare belastas med ett orimligt antal stora och komplicerade
konkurser. Personer som deltar i planering av konkurser skall diskvalificeras
som konkursförvaltare. Enligt motionärernas mening är det också viktigt med en
översyn av konkursreglerna i syfte att öka kravet på det formella avslutandet
av konkurser och en noggrann granskning av slutrapporterna. Motionärerna vill
även ha till stånd åtgärder som syftar till att införa någon form av "karens"
innan ny verksamhet får startas på nytt efter en konkurs. I motionen yrkas ett
tillkännagivande om vad som sålunda anförts om behovet av en översyn av
konkursbestämmelserna.
I motion L303 anför Isa Halvarsson (fp) att domstolarna i dag har en
benägenhet att inte förordna andra konkursförvaltare än dem som vanligtvis
arbetar inom domkretsen även om vederbörande är aktiv förvaltare i närliggande
domstolar. Enligt motionären är det viktig att rekryteringen kan ske även
"utifrån" så att den monopolsituation som nu föreligger försvinner. I motionen
yrkas ett tillkännagivande om behovet av lagändring i syfte att utvidga kretsen
av förvaltare.
Som framgått tidigare innebär gällande bestämmelser att rådigheten över den
egendom som ingår i konkursboet i och med konkursbeslutet övergår från
gäldenären till förvaltaren. Konkursförvaltaren utses av rätten efter hörande
av tillsynsmyndigheten. Enligt 7 kap. 1 § konkurslagen skall förvaltaren ha den
särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara
lämplig för uppdraget. Förvaltaren får inte stå i ett sådant förhållande till
gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba
förtroendet för hans opartiskhet i konkursen. De nuvarande kraven på
förvaltarens kvalifikationer tillkom i huvudsak genom en konkurslagsreform år
1979 (prop. 1978/79, bet. LU 19, rskr. 309). Reformen har inneburit att
förvaltaruppdrag numera i princip endast anförtros advokater som har
specialiserat sig på konkursförvaltning. I 1979 års lagstiftningsärende
underströks att utvecklingen i näringslivet och samhället i övrigt gjort att
stora krav i allmänhet måste ställas på en konkursförvaltare. Förvaltaren
behöver, förutom juridiska kunskaper, även ha insikter i företagsekonomi och
kunskaper om bokföring och redovisning. Han skall också, enligt vad som vidare
uttalades, vara väl förtrogen med arbetsrättsliga och arbetsmarknadspolitiska
frågor. Samtidigt som de allmänna kompetenskraven på förvaltarna skärptes genom
1979 års reform begränsades borgenärernas inflytande över valet av förvaltare.
Tidigare hade förvaltare utsetts av borgenärerna. I fortsättningen skulle
förvaltare utses av konkursdomare, och borgenärernas inflytande är inskränkt
till att framföra synpunkter på valet av förvaltare till konkursdomaren. För
att ytterligare understryka den självständiga ställning förvaltare innehar har
frågan om förvaltarjäv efter ett initiativ från utskottets sida (se bet. LU
1986/87:32) fått en uttrycklig reglering genom en lagändring som trädde i kraft
år 1989. Bestämmelsen innebär att förvaltare inte får stå i ett sådant
förhållande till gäldenären, borgenären eller någon annan att det är ägnat att
rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen. Inte heller i övrigt får
det finnas någon omständighet som medför att förtroendet för förvaltares
opartiskhet rubbas.
Konkurslagens regler om tillsyn över förvaltningen innebär att
tillsynsmyndigheten skall övervaka att förvaltningen bedrivs på ett
ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med lag och andra författningar.
Myndigheten skall särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs
i onödan och att myndigheten, när den finner det lämpligt, kan fordra
redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter motiverar det, får
myndigheten utse revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltning
i övrigt. I viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och
särskilt berörda borgenärer. En ytterligare möjlighet till kontroll av
förvaltningen finns genom att en borgenär kan få en granskningsman tillsatt.
Sanktionerna mot en konkursförvaltare utgörs av -- frånsett eventuellt ansvar
för förmögenhetsbrott -- att han kan entledigas från sitt uppdrag. Genom 1987
års lagstiftning har i konkurslagen upptagits materiella regler om en
förvaltares skadeståndsskyldighet. Enligt en särskild bestämmelse skall en
förvaltare ersätta de skador som han vid fullgörandet av sitt uppdrag
uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar boet, en borgenär eller gäldenären.
En förvaltare skall alltid avge slutredovisning för sin förvaltning till
tillsynsmyndigheten. Till redovisningen skall bifogas de handlingar som är av
betydelse för kontrollen av den. Slutredovisning kan alltid klandras av
gäldenären och tillsynsmyndigheten och under vissa förutsättningar av borgenär.
Med anledning av vad som anförs i motion L302 vill utskottet också erinra om
bestämmelserna i lagen (1986:436) om näringsförbud. Bestämmelserna innebär
bl.a. att näringsförbud, om det är påkallat från allmän synpunkt, får meddelas
den som försatts i konkurs och då var enskild näringsidkare, om han förfarit
grovt otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt grovt åsidosatt vad
som ålegat honom i näringsverksamhet. Vid prövningen om näringsförbud är
påkallat från allmän synpunkt skall särskilt beaktas om åsidosättandet varit
systematiskt eller syftat till betydande vinning, om det medfört eller varit
ägnat att medföra betydande skada eller om näringsidkaren tidigare dömts för
brott i näringsverksamhet. Om näringsverksamheten bedrivits av t.ex. ett
aktiebolag kan näringsförbud komma i fråga för ledamot eller suppleant i
styrelsen samt verkställande direktör och vice verkställande direktör.
Näringsförbudet kan meddelas för lägst tre och högst fem år. Den som är
underkastad näringsförbud får givetvis inte driva näringsverksamhet. Han får
inte heller t.ex. vara stiftare av ett aktiebolag eller vara ledamot eller
suppleant i styrelsen för ett aktiebolag. Överträdelse av ett näringsförbud kan
leda till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader. Ett näringsförbud som överträds får förlängas med
högst fem år.
Mot bakgrund av denna redovisning kan utskottet inte finna annat än att
gällande bestämmelser om konkursförvaltare och tillsynen över deras verksamhet
är väl ägnade att förhindra sådan verksamhet som beskrivs i motion L302. Detta
utesluter naturligtvis inte att förvaltningen i enstaka fall kan skötas på ett
sätt som ger anledning till kritik. Utskottet utgår emellertid ifrån att i den
mån oegentligheter förekommer dessa beivras enligt de bestämmelser som
lagstiftningen erbjuder. I avvaktan på regeringens ställningstaganden till
insolvensutredningens kommande förslag anser sig utskottet inte kunna ta
initiativ till ytterligare utredningsarbete på konkursrättens område.
Beträffande en eventuell översyn av bestämmelserna om näringsförbud kommer,
enligt vad utskottet erfarit, denna fråga att bli föremål för behandling i
näringsutskottet under hösten 1992 med anledning av motionsyrkanden.
När det sedan gäller val av konkursförvaltare anser utskottet i linje med vad
som motionärerna anför att det är viktigt att inte förvaltarna belastas med för
många uppdrag. De kompetenskrav som konkurslagen ställer upp innebär emellertid
att endast ett mindre antal specialiserade personer kan komma i fråga för
förvaltaruppdrag. Det är vidare enligt utskottets mening ofrånkomligt att en
särskild bedömning måste göras i varje särskilt fall. Exempelvis bör i en
mycket omfattande konkurs större krav ställas på en förvaltare än vad som
behöver vara fallet i en mindre konkurs. Att en förvaltare tidigare visat sig
olämplig utgör givetvis skäl för att inte förordna honom på nytt. Å andra sidan
innebär visad lämplighet att förvaltaren kan anförtros ytterligare och mer
omfattande uppdrag, vilket givetvis kan leda till att utomstående uppfattar
förnyade förordnanden som ett monopol. Enligt utskottets mening finns det inte
skäl till antagande att förhållandena är sådana att något omedelbart initiativ
från riksdagens sida är påkallat i syfte att utvidga kretsen av förvaltare.
Enligt vad utskottet erfarit har man emellertid inom justitiedepartementet
uppmärksamheten riktad mot dessa frågor med anledning av hovrättsavgöranden.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L302 i denna del
och L303.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande lönegarantins maximibelopp
att riksdagen med avslag på motion 1991/92:18 yrkande 1 och 2, motion
1991/92:L19, motion 1991/92:L20 yrkande 1 och motion 1991/92:L22 yrkande 5
antar regeringens förslag till lönegarantilag, såvitt avser 9 §,
res. (s)
2. beträffande social skyddslagstiftning
att riksdagen avslår motion 1991/92:L20 yrkande 2,
3. beträffande lönegarantilagen i övrigt m.m.
att riksdagen
dels med avslag på motion 1991/92:L18 yrkande 4, motion 1991/92:L21,
motion 1991/92:L22 yrkandena 2, 3 och 4 samt motion 1991/92:L304 antar
regeringens förslag till lönegarantilag, i den mån det inte omfattas av vad
utskottet hemställt ovan under 1,
dels antar regeringens förslag till lag om ändring i konkurslagen
(1987:672) och lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
dels antar av utskottet i bilaga 2 framlagt förslag till lag om ändring i
lagen (1991:1047) om sjuklön,
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per
Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson
(fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar
Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg (m), Hans Stenberg (s),
Stina Eliasson (c) och Lars Stjernkvist (s).
Reservation
Lönegarantins maximibelopp (mom. 1)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad,
Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Lars Stjernkvist (alla s)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med "Utskottet finner" och på s. 12 slutar med "yrkande
1" bort ha följande lydelse:
Lagutskottet kan för sin del mot denna bakgrund acceptera en
viss sänkning av lönegarantins maximibelopp av kostnadsskäl.
Däremot kan utskottet inte se att en sänkning av maximibeloppet
i sig är ett medel att komma till rätta med det missbruk av
lönegarantimedel som kan förekomma. I den mån missbruk
förekommer anser utskottet att detta bör bekämpas med
effektivare regler om kontroll. I propositionen finns inte
heller någon närmare redovisning eller analys av vilken typ av
missbruk som skulle föreligga och på vilket sätt ett sänkt
maximibelopp skulle kunna leda till att missbruket upphör.
Vid bestämmandet av det belopp som högst skall kunna utgå från
lönegarantin måste man enligt utskottets mening utgå från de
förhållanden som gäller i verkligheten. I en vanlig konkurs har
arbetstagarna regelmässigt minst en månadslön innestående samt
semesterersättning med åtminstone 14 % på den under
intjänandeåret utbetalda lönen. En anställd som har fyllt 45 år
har rätt till sex månaders uppsägningslön. Den genomsnittliga
lönen inom LO är för närvarande 13300 kr. i månaden. Redan vid
konkursutbrottet har således den genomsnittlige LO-medlemmen en
innestående lönefordran som kan variera mellan 15100 kr. och
37000 kr. beroende på när under året konkursen inträffar. Med
det i propositionen föreslagna maximibeloppet på 100000 kr. är
det uppenbart att full ersättning för uppsägningslön och
semesterersättning inte kan utgå. För vissa yrkesgrupper, t.ex.
byggnadsarbetare, med stora innestående ackordöverskott kommer
regeringens förslag att slå betydligt hårdare. Detsamma gäller
tjänstemän med löner på omkring 20000 kr. eller mer i månaden,
vilka med några månadslöner och semesterersättning innestående
snabbt kommer upp i fordringsbelopp som överstiger 100000 kr.
Också sjömän med ofta stora innestående fordringar på s.k.
vederlag tillhör de yrkesgrupper som drabbas särskilt hårt om
regeringens förslag skulle antas av riksdagen.
Oavsett yrkeskatergori kommer arbetstagare som är anställda i
mycket små företag och hos oseriösa arbetsgivare att bli
särskilt utsatta. Den som är anställd i ett litet företag har
ofta en personlig relation till ägaren, vilket innebär att
arbetstagaren ofta avstår från att ta ut lön för att rädda
företaget och undvika konkurs. När det gäller oseriösa
arbetsgivare kommer den anställdes innestående lönefordring att
växa medan arbetstagaren undandrar sig delgivning av
konkursansökan.
Enligt utskottets mening är det en brist att propositionen
inte innehåller någon närmare analys av hur ett sänkt
maximibelopp för lönegarantin kommer att slå för olika
yrkesgrupper och i olika fall. Till saken hör också att det i
propositionen föreslagna maximibeloppet grundar sig på
lönegarantiutredningens förslag som lades fram i november 1983,
dvs. för snart nio år sedan. Det är enligt utskottets mening
uppenbart att förhållandena sedan dess ändrats i så avsevärd
grad att betänkandet inte längre kan läggas till grund för de
bedömningar och avvägningar som skall göras i dag.
Den föreslagna sänkningen kan också med fog antas komma att
leda till helt motsatta effekter än vad som åsyftas. Det kan
nämligen antas att ett maximibelopp på 100000 kr. leder till
att personer i ledande befattningar eller anställda med
attraktiv yrkesutbildning i företag som tillfälligtvis får
ekonomiska svårigheter helt enkelt säger upp sig. Detta
försvårar givetvis möjligheten att fortsätta driften eller att
överlåta rörelsen och leder till att en konkurs -- som drar med
sig alla anställda i företaget -- helt i onödan blir oundviklig.
En sådan utveckling kan under inga omständigheter accepteras med
hänsyn till nuvarande sysselsättningsläge.
Utskottet ser det vidare som en brist i regeringens förslag
att kopplingen till basbeloppet tas bort. Förslaget i den delen
kan inte innebära annat än att regeringen varje år då
basbeloppet ändras får återkomma till riksdagen och begära
lagändring i syfte att bibehålla lönegarantins värde. Enligt
utskottets mening finns det inte skäl att frångå den ordning som
hittills gällt med en koppling till basbeloppet.
Med det anförda anser utskottet att regeringens förslag om
begränsning av lönegarantin är alltför långtgående och därför
bör ändras. Lönegarantin bör även i fortsättningen knytas till
basbeloppet och garantin för fordran med förmånsrätt enligt 12 §
förmånsrättslagen bör gälla för varje arbetstagare med högst ett
belopp som motsvarar sju gånger vid det vid tiden för
konkursbeslutet gällande basbeloppet. En sådan ordning får
enligt utskottets mening anses utgöra en rimlig lösning för att
åstadkomma minskade utgifter utan risk för att
lönegarantisystemet skall förlora sina sociala syften.
Regeringens förslag däremot innebär att lönegarantisystemet inte
i fortsättningen kan fylla sin viktiga funktion som skydd för
arbetstagarnas lönefordringar när arbetsgivaren kommit på
obestånd.
Ställningstagandet, som helt överensstämmer med den avvikande
meningen som framförts av s-ledamöterna i
arbetsmarknadsutskottets yttrande, innebär att utskottet
tillstyrker bifall till motion L18 yrkandena 1 och 2. Härigenom
tillgodoses helt önskemålen i motion L19 och L20 yrkande 1.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande lönegarantins maximibelopp
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:L18 yrkandena 1
och 2 samt med anledning av motion 1991/92:L19 och motion
1991/92:L20 yrkande 1 samt med avslag på motion 1991/92:L22
yrkande 5 antar regeringens förslag till lönegarantilag såvitt
avser 9 § med den ändringen att paragrafen erhåller följande
lydelse:
Regeringens förslag Utskottets förslag
9 §
För fordran med För fordran med
förmånsrätt enligt 12 förmånsrätt enligt 12
§ §
förmånsrättslagen förmånsrättslagen
(1970:979) gäller garantin (1970:979) gäller garantin
för varje arbetstagare med för varje arbetstagare med
högst 100000 kronor. högst ett belopp som
Betalning för fordran som motsvarar sju gånger det
avser ersättning för vid tiden för
särskilda kostnader konkursbeslutet gällande
utgår framför annan basbeloppet enligt 1 kap. 6
fordran. § lagen (1962:381) om
allmän försäkring.
Betalning för fordran som
avser ersättning för
särskilda kostnader
utgår framför annan
fordran.
Särskilda yttranden
1. Lönegarantilagen i övrigt m.m. (mom. 3)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad,
Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Lars Stjernkvist (alla s)
anför:
Som framhålls i motion L18 kan det finnas skäl att mot
bakgrund av tillsynsmyndighetens roll ifrågasätta det lämpliga i
att myndigheten skall vara arbetstagarens motpart i de fall
arbetstagaren för talan mot förvaltarens beslut att vägra
utbetalning av lönegarantimedel. Konkursförvaltaren eller
kronofogdemyndigheten är andra tänkbara motparter. Vi utgår
emellertid från att insolvensutredningen i sitt arbete även
kommer att behandla denna fråga, och vi finner därför inte skäl
att nu reservera oss mot propositionens förslag i denna del.
2. Lönegarantilagen i övrigt m.m. (mom. 3)
Richard Ulfvengren (nyd) anför:
Ny demokrati har i motion L22 lagt fram förslag om hur
lönegarantin skulle kunna fungera. Ny demokrati har också lagt
en rad förslag som berör själva konkursförfarandet. Enligt min
mening är det första som borde göras att förändra och förenkla
regelverket för företagen så att de inte lika lätt som i dag kan
försättas i konkurs. För de företag som efter dessa åtgärder
ändock går i konkurs bör reglerna om företrädesordningen enligt
förmånsrättslagen (1970:979) ändras på så sätt att
underleverantörer kommer "högre upp på stegen" i syfte att
förhindra den s.k. dominoeffekten.
De anställda bör även i fortsättningen ha någon form av
lönegaranti, som dock bör begränsas till lön och
semesterersättning samt eventuellt pension. Lönegarantin bör
dock inte omfatta andra förmåner. Vidare bör lönegarantin
jämställas med andra försäkringsformer och vara knuten till
basbeloppet. En tänkbar lösning är att införa olika
ersättningsregler för skilda situationer. Exempelvis skulle
ersättning kunna utgå med 100 % till den som arbetar kvar under
hela konkursen och uppsägningstiden, medan den som inte arbetar
kvar i företaget men som är aktivt arbetslös får en ersättning
med 90 %. En ännu lägre ersättning med förslagsvis 80 % kan då
utgå till den som är passivt arbetslös.
Jag kan konstatera att utskottet avstyrkt bifall till
flertalet motioner med hänvisning till det pågående arbetet inom
insolvensutredningen. Denna utredning skall om allt går väl
redovisa sitt resultat hösten 1992. Det nu förordade förslaget
om en ny lönegarantilag är således bitvis ett provisorium, och
jag avstår därför nu från att yrka bifall till motion L22. Jag
förutsätter dock att regeringen i samband med beredningen av
insolvensutredningens kommande förslag kommer att beakta de
synpunkter som här framförts.
Av regeringen framlagda lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagt lagförslag
Bilaga 2
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön
Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (1991:1047) om sjuklön
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 §
Ersättning enligt 20 § Ersättning enligt 20 §
lämnas inte om staten lämnas inte om staten
svarar för arbetstagarens svarar för arbetstagarens
fordran hos arbetsgivaren fordran hos arbetsgivaren
enligt lagen (1970:741) om enligt lönegarantilagen
statlig lönegaranti vid (1992:000).
konkurs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1991/92:AU4y
Bilaga 3
Statlig lönegaranti vid konkurs
Till lagutskottet
Lagutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att
yttra sig över proposition 1991/92:139 om statlig lönegaranti
vid konkurs jämte de med anledning av propositionen väckta
motionerna 1991/92:L18 av Maj-Lis Lööw m.fl. (s), 1991/92:L19 av
John Andersson (v), 1991/92:L20 av Anders Nilsson m.fl. (s),
1991/92:L21 av Harald Bergström (kds) och 1991/92:L22 av Ian
Wachtmeister m.fl. (nyd) samt den under allmänna motionstiden
1992 väckta motionen 1991/92:L304 av Lars Andersson (nyd).
Propositionen
I propositionen föreslås en ny lönegarantilag som skall
ersätta den nuvarande lagen (1970:741) om statlig lönegaranti
vid konkurs.
Följande uppgifter lämnas om gällande ordning vilka har
intresse i detta sammanhang.
Lönegarantireglerna innebär en statlig garanti för att en
arbetstagare som har en löne- och pensionsfordran mot en
insolvent arbetsgivare får betalt för sin fordran vid
arbetsgivarens konkurs. Betalning enligt garantin utgår för
fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt
12 § förmånsrättslagen (1970:979) och för fordran på pension som
har förmånsrätt enligt 12 eller 13 § samma lag.
Begreppet lön har i lönegarantilagen samma innebörd som i 12 §
förmånsrättslagen. Med lön avses allt som kan hänföras till
avlöningsförmån på grund av anställningen. Även avtalsenliga
omkostnader i tjänsten omfattas. Betalning enligt garantin utgår
för fordran som har uppkommit inom ett år före
konkursansökningen men också för lön eller ersättning under
skälig uppsägningstid. Förmånsrätten gäller också före
konkursansökningen intjänad semesterlön eller
semesterersättning.
Ersättning för fordringar som omfattas av 12 §
förmånsrättslagen kan utgå från lönegarantin med ett maximalt
belopp per anställd motsvarande tolv gånger det basbelopp som
gäller vid konkursbeslutet. Maximibeloppet utgör för år 1992
404400kr. Höjningen till nuvarande belopp har skett
successivt och föranletts i första hand av ändringar i
förmånsrättsordningen. Senaste ändringen gjordes år 1975.
Nuvarande regler för handläggningen av lönegarantifrågor är
beroende av om bevakningsförfarande anordnas i konkursen eller
inte.
Lönefordringars betalningsrätt och förmånsrätt avgörs i
konkurser med bevakning genom bevaknings- och
anmärkningsförfarande. Lönegaranti kan endast utgå för
fordringar som har bevakats. Förvaltaren skall snarast
underrätta länsstyrelsen om de lönefordringar som enligt hans
bedömning är klara. Beträffande ej klara fordringar lämnar
förvaltaren uppgift till länsstyrelsen sedan fordran efter
bevakning blivit utdelningsgill.
I konkurser där bevakning inte förekommer prövas
lönegarantianspråk av kronofogdemyndigheten (KFM) i ett från
konkursen fristående förfarande. Ärendena anhängiggörs genom att
förvaltaren underrättar KFM om sådana fordringar som kan
omfattas av garantin. KFM är också skyldig att självmant pröva
frågan om lönegarantin är tillämplig så snart en fordran i
konkursen blir känd för myndigheten. Även KFM är skyldig att
utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen om fordringar som funnits
betalningsgrundande.
Förslagen innebär såvitt nu är av intresse följande.
Det maximala garantibeloppet som kan utgå för fordran med
förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen anges i den nya
lönegarantilagen till bestämt krontal. Beloppets koppling till
basbeloppet tas således bort. Den maximala ersättningen för
dessa fordringar bestäms till 100000 kr.
Som skäl för detta förslag anges bl.a. följande. Den statliga
lönegarantin har aldrig syftat till att ersätta samtliga
löntagares alla lönefordringar i arbetsgivarens konkurs. Redan
när garantin infördes talade kostnadsskäl för en
beloppsbegränsning av garantin. Utbetalningarna från
lönegarantifonden uppgick förra året till 1,8 miljarder kronor.
Kammarkollegiet som förvaltar fonden har beräknat att
utbetalningarna under innevarande budgetår kommer att uppgå till
mer än tre miljarder kronor. Kostnadsskäl talar således alltjämt
för att garantin skall vara beloppsbegränsad. Tillgängliga
siffror tyder på att endast en eller ett par procent av
arbetstagarna har erhållit garantibelopp överstigande 200 000
kr. Skulle man bestämma beloppsgränsen i närheten av detta
belopp, som i dagens penningvärde ligger nära maximibeloppet när
garantin infördes, betyder det ingen verklig begränsning av
lönegarantin.
Om man vill begränsa utgifterna från garantifonden, bekämpa
missbruk och icke avsedd användning av garantin är det enligt
regeringens mening ofrånkomligt att beloppsgränsen måste
bestämmas på ett sådant sätt att den kommer att drabba
arbetstagare med höga lönefordringar mot arbetsgivaren. Även om
maximibeloppet bestäms till 100000 kr. får garantins sociala
syfte anses tillgodosett.
Vad härefter angår handläggningen av lönegarantifrågor
föreslås att beslut i lönegarantifrågor i konkurser utan
bevakning skall fattas av förvaltare. Det nuvarande
prövningsförfarandet av lönegarantifrågor i konkurser utan
bevakning avskaffas.
Vad slutligen gäller utbetalningsmyndighet föreslås att
ersättning enligt lönegarantin skall utbetalas av länsstyrelsen.
På sikt bör dock länsstyrelserna befrias från denna uppgift.
Som skäl för att på sikt befria länsstyrelserna från denna
uppgift anges att man bör överväga om det finns andra
möjligheter som bättre tillgodoser behovet av en rationell
utbetalningsorganisation. Denna fråga kräver således ytterligare
utredning. Det framstår därför som lämpligt att länsstyrelserna
tills vidare får fortsätta att svara för denna uppgift.
Som tidigare har nämnts anser regeringen att det är viktigt
att så långt det är möjligt minska riskerna för missbruk av
lönegarantin. Ett sådant missbruk kan t.ex. vara att
arbetstagaren uppbär inkomst från annan arbetsgivare samtidigt
med att han erhåller ersättning från lönegarantin. För att
förhindra sådant missbruk föreslås att det i lagen förs in en
föreskrift om skyldighet för arbetstagaren att upplysa
förvaltaren om förhållanden som kan medföra avräkning från hans
uppsägningslön. Det föreslås också att det i lagen införs en
föreskrift om att länsstyrelsen inte får betala ut garantibelopp
för uppsägningslön förrän arbetstagaren har lämnat en försäkran
om sina anställnings- och avlöningsförhållanden under
uppsägningstiden.
Motioner
I tre av de fem motioner som väckts med anledning av
propositionen förordas en fortsatt knytning av ersättningen
enligt lönegarantin till basbeloppet. Det gäller motionerna L18
(s), L19 (v) och L20 (s). Motionärerna är dock beredda att sänka
maximala antalet basbelopp, i de två förstnämnda motionerna till
sju resp. sex basbelopp. I motion L20 har maximala antalet
basbelopp inte angetts. Motionärerna i L22 (nyd) anser att man
med en av dem förordad konstruktion skulle kunna spara
ytterligare 200--300 milj.kr. utöver den besparing som
regeringens förslag kommer att innebära. Det kan ske genom att
ersättningen begränsas till samma nivå som gäller för
arbetslöshetsförsäkringen, dvs. för närvarande 90%, samt
beräknas på lönedelar upp till 7,5 basbelopp.
Med sina förslag om en fortsatt knytning av garantin till
basbeloppet avstyrker motionärerna i motionerna L18, L19 och L20
den föreslagna maximigränsen på 100 000 kr. I de
socialdemokratiska motionerna anförs bl.a. följande som skäl för
detta avstyrkande.
Vid en konkurs har arbetstagarna ofta fordringar på
innestående lön och semesterersättning. Dessutom tillkommer
uppsägningslön för mellan en och sex månader. Den av regeringen
föreslagna begränsningen leder till att många arbetstagare inte
kommer att få full kompensation.
Om en så kraftig faktisk begränsning av rätten till
lönegaranti som regeringen föreslår skall genomföras anser
motionärerna i motion L18 att förmånsrättslagen bör ses över så
att lönefordringar placeras högre i förmånsrättsordningen. Även
andra kompletterande utredningar behöver göras, bl.a. krävs
utredning om begränsningens konstruktion.
I motion L18 framförs att missbruk av lönegarantimedel som kan
förekomma självfallet skall bekämpas. Någon analys finns enligt
motionärerna emellertid inte i propositionen av vilken typ av
missbruk som förekommer. I motion L20 hänvisas i denna del till
att lönegarantiutredningen i sitt slutbetänkande år 1988 kom
fram till att missbruk av lönegarantin var av begränsad
omfattning och betydelse. Några belägg för att situationen
väsentligt skulle ha förändrats därefter finns inte enligt
motionärerna.
Motionerna L18 och L19 vänder sig mot förfarandet att
verksamheten i konkursdrabbade företag kan drivas vidare med
hjälp av lönegarantimedel. Ett sådant förfarande kan få till
följd att konkurrensen snedvrids i vissa branscher. Detta kan
knappast stå i överensstämmelse med de intentioner som
föranledde garantins införande, hävdar motionärerna i motion
L19.
I motion L22 (nyd) föreslås att lönegarantin utsträcks till
att omfatta sådana enskilda småföretagare eller andra som är att
jämställa med vanliga arbetstagare men som inte omfattas av
arbetstagarbegreppet i nuvarande lagstiftning. Dessutom anser
motionärerna att det inte är rimligt att få ersättning enligt
garantin för andra anställningsförmåner än lön,
semesterersättning och pension.
Frågan om utbetalande myndighet tas upp i motion L21 (kds).
Motionären anser att försäkringskassan, som har en väl utbyggd
utbetalningsapparat, bör kunna ta över utbetalningar av den
statliga lönegarantin.
I motion L304 (nyd) föreslås att prövningen av
lönegarantiärenden i konkurser utan bevakning förs över från
kronofogdemyndigheterna till konkursförvaltarna.
Utskottet
Vad först angår frågan om det maximala garantibeloppet kan
utskottet för sin del ansluta sig till regeringens förslag att
detta skall bestämmas till 100 000 kr. och att beloppets
koppling till basbeloppet därvid tas bort.
De invändningar mot förslaget som framförs i motionerna L18,
L19 och L20 kan arbetsmarknadsutskottet således inte ansluta sig
till. Den statliga lönegarantin har -- som framhålls i
propositionen -- aldrig syftat till att ersätta samtliga
löntagares alla lönefordringar i arbetsgivarens konkurs. Av
bl.a. kostnadsskäl infördes en beloppsbegränsning redan när
garantin infördes år 1971. Inte minst detta skäl talar för att
ytterligare begränsa beloppet på grund av de mycket stora
utbetalningar från lönegarantifonden som sker i dag.
Kammarkollegiet, som förvaltar fonden, räknar nämligen med att
utbetalningarna innevarande budgetår kommer att uppgå till mer
än tre miljarder kronor, en avsevärd ökning i jämförelse med de
redan under 1980-talet förhållandevis höga belopp per budgetår
som utbetalades.
Lönegarantiutredningen föreslog i betänkandet Ds 1983:15 att
maximibeloppet skulle bestämmas till 100 000 kr. Maximibeloppet
uppgick vid den tidpunkten till 232 800 kr. I jämförelse med
dagens maximibelopp på 404 400 kr. motsvarar det av utredningen
föreslagna beloppet i dag en nedsättning till ca 185 000 kr.
I propositionen redovisas siffror från länsstyrelsen i
Stockholms län som visar att ca 10 % av arbetstagarna erhöll
garantimedel med belopp överstigande 100000 kr. år 1991. Som
ovan nämnts har bara en eller ett par procent av arbetstagarna
under det senaste året erhållit garantibelopp överstigande
200000 kr. Arbetsmarknadsutskottet delar därför propositionens
uppfattning att en beloppsgräns på ca 185000 kr. inte innebär
någon verklig begränsning av lönegarantin.
Den konstruktion av maximibeloppet som föreslås i
propositionen kommer främst att drabba arbetstagare med mycket
stora lönefordringar. Utskottet kan emellertid inte dela
motionärernas uppfattning att lagens karaktär av social
skyddslagstiftning skulle gå om intet med det föreslagna
maximibeloppet. I likhet med propositionen anser utskottet att
lagens sociala syfte får anses tillgodosett även med en
beloppsgräns på 100 000 kr.
Vad härefter angår frågan om eventuellt missbruk av
lönegarantin ansåg lönegarantiutredningen att missbruket är av
begränsad omfattning och betydelse. Så torde förhållandet vara
även för de fall som utredningen kallar "inte åsyftad
användning" av garantin, exempelvis i de s.k.
rekonstruktionsfallen där det kan förekomma att köpares
tillträde till konkursgäldenärens rörelse senareläggs för att
arbetstagarnas uppsägningstid skall löpa ut och garantin därmed
kan utnyttjas maximalt. Genom att garantin kommit att få en
annan användning än den som ursprungligen var tänkt skulle detta
förhållande eventuellt kunna vara en av förklaringarna till
utbetalningarnas storlek, menar lönegarantiutredningen.
Det är emellertid viktigt att, som framhålls i propositionen,
så långt det är möjligt minska riskerna för missbruk. I detta
syfte föreslår regeringen att det i lagen införs föreskrifter om
skyldighet för arbetstagaren att lämna uppgifter dels till
konkursförvaltaren, dels till länsstyrelsen om sina
anställnings- och avlöningsförhållanden under uppsägningstiden.
Sammanfattningsvis delar arbetsmarknadsutskottet således
regeringens uppfattning att det är angeläget att sätta
beloppsgränsen på ett sådant sätt att man når syftet att
begränsa utgifterna från lönegarantifonden och samtidigt bekämpa
missbruk och icke avsedd användning av garantin. Genom att
garantins koppling till basbeloppet slopas och maximibeloppet
anges till bestämt krontal uppnås också att statens åtaganden
inte automatiskt ökar.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag om
garantins omfattning medan nu behandlade motioner avstyrks, i
förekommande fall i berörda delar.
Vad härefter angår förslaget i motion L22 (nyd), som utskottet
har förstått det, innebär detta att skilda regler skulle gälla
för olika kategorier arbetstagare och för de allra flesta betyda
ett i förhållande till regeringens förslag lägre maximibelopp.
Dessutom kommer inte fordringar på annat än lön,
semesterersättning och pension att omfattas av garantin.
Arbetsmarknadsutskottet anser att regeringens förslag grundar
sig på väl gjorda avvägningar. Motionen avstyrks därför i nu
berörda delar.
Utskottet kan inte heller ställa sig bakom yrkandet i motion
L22 att utvidga kretsen av garantiberättigade på det sätt som
föreslås i motionen. Motionen avstyrks därför även i denna del.
I likhet med propositionen anser arbetsmarknadsutskottet att
man bör avvakta ytterligare utredning innan man tar slutlig
ställning till vilken myndighet som skall ha hand om
utbetalningarna. Länsstyrelserna bör därför tills vidare vara
utbetalningsmyndighet. Motion L21 bör således avslås.
Vad slutligen angår förslaget i motion L304 (nyd) om
prövningen av lönegarantiärenden är motionen tillgodosedd med
regeringens förslag. Motionen bör därför inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 maj 1992
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Ingela Thalén
I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Anders G
Högmark (m), Kjell Nilsson (s), Marianne Andersson (c), Lahja
Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald
Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s),
Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Kent Olsson (m), Berit
Andnor (s) och Sigge Godin (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande meningar
1.Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Lahja Exner, Sten Östlund,
Monica Öhman, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser
att den del av arbetsmarknadsutskottets yttrande som börjar med
"Vad först" och slutar med "berörda delar" bort ha följande
lydelse:
Vad först angår frågan om det maximala garantibeloppet kan
utskottet för sin del inte ansluta sig till regeringens förslag
att detta skall bestämmas till 100 000 kr. Det gäller såväl
beloppets storlek som konstruktionen på beloppsgränsen. En så
kraftig begränsning som nu föreslås bör inte införas utan att
det gjorts kompletterande utredningar, t.ex. om
lönefordringarnas placering i förmånsrättsordningen. Några
sådana utredningar föreligger inte. Förslaget innebär om det
genomförs att lönegarantin förlorar sin karaktär av social
skyddslagstiftning.
Som framförs i motionerna L18 (s) och L20 (s) är det
föreslagna taket så lågt att en vanlig arbetstagare ganska snart
kommer upp till detta belopp när det gäller innestående lön och
semesterersättning samt krav på uppsägningslön. Som
exemplifieras i motion L18 kommer byggnadsarbetare med stora
innestående ackordsöverskott liksom tjänstemän med en månadslön
på 20 000--25 000 kr. ganska snart upp till maximibeloppet utan
att i någon högre grad kunna utnyttja sin lagstadgade rätt till
uppsägningslön. Med regeringens förslag kommer emellertid den
äldre arbetskraften och anställda hos oseriösa arbetsgivare att
drabbas hårdast.
Utskottet anser det självfallet angeläget att eventuella
missbruk av lönegarantimedel skall bekämpas. Om det förekommer
missbruk görs det i propositionen inte någon analys av vilken
typ av missbruk det i så fall skulle vara fråga om. Däremot kan
den nuvarande företeelsen att företagare använder lönegarantin
som ett konkurrensmedel starkt ifrågasättas. Man låter staten
stå för de anställdas löner och tillgodogör sig själv
intäkterna. Ett sådant förfarande bör inte accepteras. Man
stävjar emellertid inte ett sådant missbruk genom att hindra
löntagarna från att få ut sin rättmätiga lön. I stället krävs
bättre tillsyn och kontroll.
Utskottet anser att en knytning till gällande basbelopp har
klara fördelar och förordar därför i likhet med motionärerna i
motionerna L18, L19 och L20 en fortsatt sådan koppling.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att maximala antalet
basbelopp sänks och anser att ett rimligt antal kan vara sju
basbelopp.
Med det anförda anser utskottet att regeringens förslag om
begränsning av lönegarantin bör avslås och att riksdagen i
stället beslutar att lönegarantin även i fortsättningen knyts
till basbeloppet och att garantin för fordran med förmånsrätt
enligt 12 § förmånsrättslagen gäller för varje arbetstagare med
högst ett belopp som motsvarar sju gånger det vid tiden för
konkursbeslutet gällande basbeloppet.
Förslaget i motion L22 (nyd) som utskottet har förstått det
skulle -- även i jämförelse med regeringens förslag -- innebära
ytterligare försämringar av lönegarantin för de allra flesta
arbetstagare i arbetsgivarens konkurs. Bara arbetstagare med
mycket höga löner och därmed stora lönefordringar skulle med den
föreslagna konstruktionen kunna komma i närheten av de belopp
som kan komma i fråga med motionens förslag. Den avstyrks därför
i aktuella delar.
2.Laila Strid-Jansson (nyd) anser att den del av
arbetsmarknadsutskottets yttrande som börjar med "Vad först" och
slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion L22 (nyd) att betalning
enligt garantin ytterligare kan begränsas.
Det kan ske genom att den föreslagna maximiersättningen
kompletteras med följande tillägg. Ersättningen bör begränsas
till samma ersättningsnivå som gäller för
arbetslöshetsförsäkringen, dvs. för närvarande 90% av
inkomsten, samt beräknas på lönedelar upp till 7,5 basbelopp.
Dessutom bör betalning enligt garantin lämnas endast för fordran
på lön eller semesterlön eller semesterersättning samt för
fordran på pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 §
förmånsrättslagen.
Utskottet anser vidare att kretsen av personer som kan få
statlig lönegaranti bör utvidgas till sådana enskilda
småföretagare eller andra som är att jämställa med vanliga
arbetstagare.
Motion L22 tillstyrks därför i nu berörda delar, medan
motionerna L18, L19 och L20 avstyrks, i förekommande fall i
aktuella delar.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet
Karl-Erik Persson (v) anför:
Jag biträder den av Socialdemokraterna avgivna avvikande
meningen.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 2
Motionerna 2
Motioner väckta med anledning av proposition 1991/92:139 2
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92 3
Utskottet 4
1 Inledning 4
2 Propositionens huvudsakliga innehåll 6
3 Garantins omfattning 7
4 Handläggningen 12
5 Utbetalningen 14
6 Överprövningen 15
7 Ytterligare utredningsarbete m.m. 18
Hemställan 24
Reservation 25
Lönegarantins maximibelopp (s) 25
Särskilda yttranden 27
1. Lönegarantilagen i övrigt m.m. (s) 27
2. Lönegarantilagen i övrigt m.m. (nyd) 27
Bilaga 1 Av regeringen framlagda lagförslag 29
Bilaga 2 Av utskottet framlagt lagförslag 35
Bilaga 3 Arbetsmarknadsutskottets yttrande 1991/92:AU4y 36