I betänkandet behandlar utskottet förslag från regeringen (prop. 1991/92:128)
om att riksdagen skall dels godkänna den konvention om domstols behörighet och
om verkställighet av domar på privaträttens område som antogs av EG:s och
EFTA:s medlemsländer i Lugano den 16 september 1988, dels anta ett antal
förslag till den lagstiftning som krävs för att Sverige skall kunna tillträda
konventionen.
I betänkandet behandlar utskottet vidare en motion som väckts med anledning
av propositionen och vari framförs önskemål att den normala instansordningen
skall gälla beträffande förfarandet enligt Luganokonventionen i fråga om beslut
om verkställighet av utländska domar.
Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och avstyrker bifall
till motionen.
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen (justitiedepartementet) att riksdagen
dels godkänner den i Lugano den 16 september 1988 antagna konventionen om
domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område med
den reservation som har angetts,
dels antar i propositionen framlagda förslag till
1. lag med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen,
2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),
3. lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av domar
som meddelats i Schweiz,
4. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),
5. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av
nordiska domar på privaträttens område,
6. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av
österrikiska domar på privaträttens område,
7. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning.
Lagrådets yttrande har inhämtats över lagförslagen.
Lagförslagen har intagits i bilaga till betänkandet.
Motionen
1991/92:L17 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att den vid framtida förhandlingar bör verka
för att den normala instansordningen blir gällande i Sverige.
Utskottet
Mellan EFTA- och EG-länderna antogs år 1988 en konvention om domstols
behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område.
Luganokonventionen är parallell till och så gott som identisk med den år 1968
mellan EG-länderna ingångna Brysselkonventionen. Luganokonventionen gäller
mellan EFTA-länderna och EG-länderna samt mellan EFTA-länderna inbördes.
Konventionen är en s.k. dubbel konvention och innehåller förutom regler om
domstols behörighet att pröva tvister med internationell anknytning även
bestämmelser om erkännande och verkställighet av utländska domar. Konventionens
tillämpningsområde är begränsat till privaträtten, dock inte hela privaträttens
område; bl.a. är flera familjerättsliga frågor, liksom konkurs- och
skiljedomsförfarandena, undantagna.
Luganokonventionen är en generell konvention och ersätter i princip de
generella verkställighetskonventioner som redan gäller mellan staterna. För
Sveriges del innebär detta bl.a. att 1977 års konvention mellan Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar på
privaträttens område skall fortsätta att gälla endast på de områden som faller
utanför Luganokonventionens tillämpningsområde och i fråga om avgöranden som
har meddelats före Luganokonventionens ikraftträdande. Luganokonventionen
ersätter däremot inte de olika speciella konventioner som konventionsstaterna
har ingått eller kan komma att ingå på särskilda områden.
Enligt Luganokonventionen får i princip inga andra behörighetsregler än de
som framgår av densamma tillämpas gentemot en svarande som har hemvist i en
konventionsstat. Konventionsstaterna får emellertid, med visst undantag,
tillämpa nationella behörighetsregler gentemot svarande med hemvist i andra
stater än dem som har tillträtt Luganokonventionen.
Bestämmelserna i konventionen om erkännande och verkställighet av domar
(Avdelning III) är utformade i syfte att stärka domstolens roll i
rättegångsstaten och i motsvarande mån begränsa domstolens roll i
erkännande-/verkställighetsstaten. Även om domstolen i rättegångsstaten grundat
sin behörighet på nationella behörighetsregler -- t.ex. därför att svaranden
hade hemvist i en stat som inte tillträtt Luganokonventionen -- skall domen
erkännas och verkställas i andra konventionsstater med tillämpning av
bestämmelserna i Avdelning III. Detta följer av konventionens struktur som
bygger på en princip om "fri rörlighet för domar" och på att domstolens
behörighet endast undantagsvis får prövas i erkännande-/verkställighetsstaten.
Konventionen utgår vidare från att den meddelade domen är i sin ordning. Den
utländska domen får således aldrig omprövas i sak.
Något särskilt förfarande behöver inte anlitas enligt Luganokonventionen för
att en dom som har meddelats i en konventionsstat skall erkännas i andra
konventionsstater. Däremot föreskriver konventionen ett särskilt förfarande,
exekvaturförfarande, i verkställighetsstaten för att en utländsk dom skall
få verkställas. Förfarandet kan delas in i tre olika stadier. Det första
stadiet utgörs av ett summariskt förfarande där frågan om verkställighet avgörs
på grundval av de handlingar som sökanden gett in och utan att motparten hörs.
Om verkställighet medges kan sökandens motpart, dvs. gäldenären, ansöka om
ändring av avgörandet, och den process som då anhängiggörs (det andra stadiet)
är kontradiktorisk, dvs. utgör ett tvåpartsförfarande. Möjlighet finns för den
förlorande parten att föra upp frågan i högsta instans (tredje stadiet).
De domstolar som i resp. konventionsstat skall pröva verkställighetsfrågan i
de olika stadierna (exekvaturmyndigheter) räknas upp i särskilda artiklar i
Avdelning III av konventionen.
För Sveriges del innebär regleringen att Svea hovrätt har att pröva
verkställighetsfrågan såväl i det första som i det andra stadiet, vare sig
prövningen sker på sökandens eller gäldenärens begäran, medan överprövningen i
det tredje stadiet ankommer på högsta domstolen.
Konventionsstaterna har stannat för olika lösningar i frågan om valet av
exekvaturdomstolar. De flesta, bland dem Danmark och Norge, har lagt den
inledande prövningen på lokal domstol och det andra ledet av
exekvaturförfarandet på överordnad instans. Fem länder -- förutom Sverige --
har valt att låta samma domstol ha hand om förfarandet i både det första och
det andra skedet.
Konventionsstaterna skall underrätta depositarien, schweiziska federala
rådet, om de lagändringar som konventionsstaterna vidtar med avseende på bl.a.
förteckningarna över de utsedda exekvaturmyndigheterna (artikel VI i Protokoll
nr 1). Av sistnämnda bestämmelse framgår således att konventionsstaterna
ensidigt kan besluta om ändringar i fråga om de utvalda exekvaturdomstolarna.
Det är enbart exekvaturprövningen som regleras i Luganokonventionen, inte
verkställigheten som sådan. För denna gäller således den nationella
lagstiftningen. Detta innebär för Sveriges del att kronofogdemyndigheten
handhar verkställigheten enligt bestämmelserna i utsökningsbalken.
I konventionen finns särskilda regler om att erkännande eller
verkställighet av utländska domar får vägras i vissa fall, bl.a. om
erkännande eller verkställighet skulle strida mot grunderna för rättsordningen
(ordre public) i den stat där domen görs gällande.
Regeringen föreslår i propositionen att Sverige skall tillträda
Luganokonventionen med reservation dock för en bestämmelse i Protokoll nr 1 som
innebär att handlingar kan sändas för delgivning mellan konventionsländerna på
tjänstemannanivå. Vidare föreskrivs att konventionen i sin helhet skall
införlivas med svensk rätt genom inkorporering i en särskild lag. Den valda
lagstiftningsmetoden innebär att det i en särskild lag föreskrivs att
konventionstexten skall gälla som svensk lag. Lagförslaget innehåller också
vissa kompletterande föreskrifter. Sålunda föreslås bl.a. att Svea hovrätt vid
den inledande exekvaturprövningen skall bestå av en lagfaren domare. I
förslaget finns också en bestämmelse om att en domare som handlagt ett mål i
första stadiet är jävig att handlägga mål om samma sak i det andra stadiet.
Propositionen innehåller även förslag till den ytterligare lagstiftning som
krävs för att Sverige skall kunna tillträda konventionen samt förslag till
vissa särskilda ändringar i 1977 års nordiska verkställighetslag.
I motion L17 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) kritiseras den lösning som i
konventionen valts för Sveriges vidkommande i fråga om exekvaturmyndigheter.
Motionärerna anser att man inte bör frångå den normala instansordningen. Svea
hovrätt bör därför inte pröva verkställighetsfrågan i såväl första som andra
skedet utan den inledande prövningen bör ankomma på tingsrätt vars avgörande
sedan kan överklagas till hovrätt. Alternativt anser motionärerna att
Stockholms tingsrätt kan anförtros prövningen i första skedet.
Som påpekas i propositionen saknar svensk rätt i stor utsträckning regler om
domstols internationella behörighet på privaträttens område. I den mån sådana
regler finns bygger de ofta på internationella åtaganden inom vissa
specialområden såsom atomansvarighet, transport och patent. Även i frågor om
erkännande och verkställighet av domar i internationella förhållanden är det
svenska regelsystemet ofullständigt. Utländska domar kan således verkställas i
Sverige endast i begränsad utsträckning och möjligheterna till verkställighet
utomlands av svenska domar är på motsvarande sätt begränsade. I en tid som
präglas av en ökad internationalisering vad gäller bl.a. handel och personers
rörlighet får det enligt utskottets mening anses värdefullt att en
harmonisering av reglerna om domstols behörighet kan ske och att det skapas
förutsättningar för att avgöranden som meddelats i ett land generellt kan
verkställas i andra stater. Av särskild betydelse för frågan om godkännande av
Luganokonventionen är att förhandlingarna om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde, EES, har utgått från att EG- och EFTA-staterna skulle komma
att tillträda Luganokonventionen. En direkt koppling mellan EES-förhandlingarna
och Luganokonventionen har exempelvis gjorts på området för produktansvar.
Under förhandlingarna har sålunda den regel i EG-direktivet om produktansvar
som handlar om importörens ansvar uppmärksammats. Bakgrunden härtill är
EFTA-ländernas önskemål att få till stånd ett konkurrensneutralt system för
importörsansvaret vid handel EFTA-länderna sinsemellan och mellan EG- och
EFTA-länderna. EES-avtalet innebär att importörens produktansvar vid import
mellan ett EFTA-land och EG eller EFTA-länder sinsemellan inte skall gälla i
förhållandet mellan sådana stater som ratificerat Luganokonventionen i den
utsträckning som en dom till den skadelidandes fördel på grundval av
konventionen blir verkställbar mot den som har tillverkat produkten eller som
har importerat den till EES-området. EG:s direktiv om produktansvar har
införlivats med svensk rätt i produktansvarslagen (prop. 1990/91:197, bet.
1991/92:LU14, SFS 1992:18) som avses träda i kraft den 1 januari 1993.
Med det anförda tillstyrker utskottet att Sverige tillträder
Luganokonventionen och har inte någon erinran mot att konventionen införlivas
med svensk rätt genom inkorporering.
När det gäller den i motionen aktualiserade frågan om valet för svenskt
vidkommande av exekvaturmyndigheter i Luganokonventionen kan utskottet ha
förståelse för motionärernas uppfattning att olika domstolar bör ha hand om
exekvaturförfarandet i det första resp. det andra stadiet. Vad som emellertid
talar mot att nu ompröva valet av exekvaturdomstolar för Sveriges del enligt
Luganokonventionen är att den i propositionen förordade lösningen står i
överensstämmelse med den ordning som redan gäller för exekvaturförfarandet
enligt andra verkställighetskonventioner som Sverige tillträtt. Enligt
utskottets mening är det dock motiverat att en utvärdering av de för- och
nackdelar som är förknippade med de föreslagna svenska reglerna om
exekvaturförfarandet kommer till stånd efter det att konventionen varit i kraft
en tid. I propositionen förutskickas också att en sådan utvärdering skall ske
och att en omprövning av valet av exekvaturmyndigheter därvid kan komma att
göras. Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionen är därför inte
påkallad, och utskottet avstyrker bifall till motion L17.
Utöver det anförda föranleder förslagen i propositionen inte några uttalanden
från utskottets sida. Utskottet tillstyrker således att lagförslagen antas.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande Luganokonventionen
att riksdagen
dels godkänner den i Lugano den 16 september 1988 antagna konventionen om
domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område med
den reservation som har angetts i propositionen,
dels antar regeringens förslag till
1. lag med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen,
2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s.1),
3. lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av
domar som meddelats i Schweiz,
4. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),
5. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av
nordiska domar på privaträttens område,
6. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av
österrikiska domar på privaträttens område,
7. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning,
2. beträffande exekvaturdomstolar
att riksdagen avslår motion 1991/92:L17.
Stockholm den 14 maj 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per
Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson
(fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Richard
Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg (m), Hans Stenberg (s), Maud Ekendahl (m),
Inga-Britt Johansson (s) och Stina Eliasson (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga
behandlingen av ärendet.