I betänkandet behandlar utskottet elva motioner som rör frågor om vårdnad och
umgänge med barn. I motionerna yrkas att riksdagen skall ta initiativ till
åtgärder som går ut på att ytterligare stärka barns rättsliga ställning.
Motionerna tar också upp frågor som gäller underhållsbidrag, de
underhållsskyldigas situation och kostnader för umgänge med barn. Vidare
behandlar de aktuella motionerna processuella frågor i vårdnads- och
umgängesmål samt spörsmål om sekretesskydd för barn.
I betänkandet behandlas också en motion som gäller förordnande av god man.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. Till betänkandet har
fogats en meningsyttring.
Motionerna
1991/92:L401 av Inger Lundberg och Maud Björnemalm (båda s) vari hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om kostnadsfördelningen mellan parterna i verkställighetsmål i
förvaltningsdomstol avseende umgänge mellan barn och föräldrar.
1991/92:L402 av Inger Lundberg och Maud Björnemalm (båda s) vari hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av uppföljning av domstolarnas tillämpning av bestämmelserna
angående hänsyn till barn under tolv år i umgängesmål.
1991/92:L405 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sekretesskyddet för barn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation
snarast utreds,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att umgängesresor för barn och föräldrar, talerätt för
mor- och farföräldrar samt gemensam familjelagstiftning utreds.
1991/92:L407 av Charlotte Cederschiöld (m) vari hemställs att riksdagen av
regeringen begär en utvärdering av lagen om vårdnad och umgänge i enlighet med
vad som anförts i motionen.
1991/92:L411 av Chatrine Pålsson (kds) vari hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen angående
"barnens rätt",
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av satsningar för barnen i ett EG-perspektiv.
1991/92:L412 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring i föräldrabalken och
äktenskapsbalken att en rättvisare fördelning av försörjningsansvaret för
gemensamma barn kan uppnås i enlighet med vad som i motionen anförts i denna
fråga.
1991/92:L413 av Per Stenmarck och Maud Ekendahl (båda m) vari hemställs att
riksdagen beslutar om sådan förändring av föräldrabalken att barnens rätt till
umgänge med båda föräldrarna tryggas.
1991/92:L417 av Elisabeth Persson (v) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en barnbalk.
1991/92:L418 av Gustaf von Essen (m) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder i syfte att
säkra barnens rätt.
1991/92:L423 av Tuve Skånberg (kds) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring av sekretesslagstiftningen för umgängesföräldrar.
1991/92:L426 av Carl-Johan Wilson (fp) vari hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att överförmyndare
åläggs tillse att den utan vars samtycke överförmyndaren ämnar förordna god man
bereds möjlighet att själv utse och konsultera juridiskt biträde och få ärendet
prövat inför domstol.
1991/92:So612 av Lars Werner m.fl. (v) vari hemställs
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utformning av bidrag till
umgängesresor,
20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en barnbalk enligt vad
som anförts om barns rättigheter.
Utskottet
1 Inledning
I betänkandet behandlar utskottet ett tjugotal motionsyrkanden som rör frågor
om vårdnad och umgänge med barn, varav tre (L411 yrkande 1, L417 och So612
yrkande 20) gäller en genomgripande översyn av föräldrabalkens regelsystem, ett
(L407) en utvärdering av bestämmelserna om vårdnad och umgänge, ett (L405
delvis) frågan om gemensam nordisk familjelagstiftning, ett (L411 yrkande 2)
satsningar för barnens rätt i ett EG-perspektiv (avsnitt 2), tre (L405 yrkande
2, L412 och L418 delvis) underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation,
fyra (L405 yrkande 3 delvis, L413, L418 delvis och So612 yrkande 18) kostnader
för umgänge och umgängesresor (avsnitt 3), två (L402 och L418 delvis) barns
ställning och inflytande i vårdnads- och umgängesmål, ett (L418 delvis)
omprövning av vårdnadsbeslut, två (L405 yrkande 3 delvis och L418 delvis)
talerätt för mor- och farföräldrar när det gäller umgänge med barnbarn, ett
(L401) rättegångskostnader i verkställighetsmål (avsnitt 4), tre (L405 yrkande
1, L418 delvis och L423 yrkande 1) sekretesskydd för barn (avsnitt 5).
Avslutningsvis behandlas en motion som gäller förordnande av god man (avsnitt
6).
Som en allmän bakgrund vill utskottet erinra om att den svenska
familjerätten sedan början av 1970-talet har varit föremål för en fortlöpande
reformering. Utvecklingen på området har präglats av bl.a. strävanden att
tillgodose barnets intressen i relationen till föräldrarna. År 1973 ändrades
föräldrabalkens (FB) regler om vårdnad av barn (prop. 1973:32, bet. LU20).
Reformen innebar bl.a. att frågan om vem av makarna som bär skulden till att
deras äktenskap söndras inte får tillmätas betydelse vid avgörande av vem av
dem som efter skilsmässan skall få vårdnaden om barnen. Samtidigt med dessa
ändringar infördes bestämmelser som syftade till att stärka fäders möjlighet
att få vårdnaden om sina barn i de fall föräldrarna inte är gifta med varandra.
Bestämmelserna innebär att föräldrarna likställs när det gäller rätten att
efter särskild prövning få vårdnaden om sina barn.
Ett annat viktigt steg i reformarbetet togs år 1976 då det infördes en
möjlighet för föräldrar, som inte är gifta med varandra eller som har skilt
sig, att efter prövning av domstol få gemensam vårdnad om sina barn. Vidare
utmönstrades termerna barn i äktenskap och barn utom äktenskap ur
lagstiftningen som ett led i avvecklingen av den särreglering som gällt för
barn till föräldrar som inte varit gifta med varandra. I detta
lagstiftningsärende begärde riksdagen på hemställan av lagutskottet att förslag
till nya regler om underhållsbidrag skulle läggas fram med förtur (prop.
1975/76:170, bet. LU33).
Riksdagens begäran ledde till att det år 1978 företogs en genomgripande
reform av underhållsreglerna i FB som bl.a. innebar att dessa -- liksom
bestämmelserna om bidragsförskott -- anpassades till de nya vårdnadsreglerna
(prop. 1978/79, bet. LU9).
I början av år 1983 fattade riksdagen beslut om ändring i FB:s bestämmelser
om vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17). Ett av syftena
med lagändringarna var att stärka barnens rättsliga ställning. Genom
lagändringarna blev det bl.a. möjligt för makar att utan särskilt
domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden om sina barn.
Vidare förenklades förfarandet i fall då ogifta föräldrar som bor tillsammans
med sina barn vill få gemensam vårdnad om barnen. I de ändrade bestämmelserna
slogs också fast att barnets vårdnadshavare har ansvar för att barnets behov av
umgänge med den andra föräldern tillgodoses.
Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i FB:s bestämmelser om
verkställighet av allmän domstols avgörande om vårdnad och umgänge (prop.
1982/83:165, bet. LU41).
Ett ytterligare steg i reformarbetet togs hösten 1990 då riksdagen fattade
beslut om vissa ändringar i bl.a. FB:s regler om vårdnad och umgänge (prop.
1990/91:8, bet. LU13). Lagändringarna, som trätt i kraft den 1 mars 1991,
syftar särskilt till att underlätta en utveckling mot att föräldrarna i större
utsträckning än hitintills skall ta ett gemensamt ansvar för barnet och själva
komma överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall lösas. De nya reglerna
innebär att s.k. samarbetssamtal i vårdnads- och umgängestvister skall erbjudas
föräldrar i alla kommuner. Vidare kan domstolen i ett mål om vårdnad eller
umgänge ta initiativ till att samarbetssamtal kommer till stånd. Även FB:s
bestämmelser om gemensam vårdnad har ändrats. Gemensam vårdnad skall numera
kunna komma i fråga inte bara när föräldrarna är ense om det utan också då
ingen av dem utesluter denna vårdnadsform. Ogifta föräldrar kan få gemensam
vårdnad genom en anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet
fastställs. Vidare har termen faderskapserkännande bytts ut mot termen
faderskapsbekräftelse. För sådana fall då gemensam vårdnad inte är aktuell utan
endera föräldern skall anförtros vårdnaden skall domstolen liksom tidigare
avgöra frågan om vem av föräldrarna som skall ha vårdnaden efter vad som är
bäst för barnet. Genom en ny bestämmelse har slagits fast att domstolen vid
bedömningen av vad som är bäst för barnet skall fästa avseende särskilt vid
barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Reglerna om
umgänge har kompletterats med en föreskrift om att vårdnadshavaren skall lämna
sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget. Vidare har en erinran
förts in i socialtjänstlagen om att socialnämnden också efter det att en tvist
om vårdnad eller umgänge har avgjorts skall tillgodose det behov av stöd och
hjälp som kan föreligga. När det gäller förfarandet i vårdnadsmål har den
ändringen genomförts att interimistiska beslut i stället för att avse vårdnaden
skall kunna ta sikte på vem barnet skall bo tillsammans med. En annan nyhet är
att vårdnadsutredningar skall utföras av en tjänsteman vid socialnämnden och
att utredningarna skall överlämnas till domstolen utan ställningstaganden från
nämndens sida. Domstolen kan ge vissa riktlinjer för vårdnadsutredningen och
sätta ut en tid inom vilken den bör vara slutförd. Domstolen har skyldighet att
vaka över att utredningen bedrivs skyndsamt.
Utskottet vill vidare redovisa några statistiska uppgifter rörande
vårdnads- och underhållsavgöranden år 1989. Statistiska centralbyrån (SCB) har
i rapporten Vårdnad och underhåll av minderåriga presenterat en undersökning
rörande samtliga domar och beslut vid tingsrätterna år 1989 som rör vårdnad.
Undersökningen omfattar drygt 10000 avgöranden vilka berör omkring 17500
barn till föräldrar som tidigare varit gifta med varandra. För 76 % av dessa
barn innebar avgörandena fortsatt gemensam vårdnad, för 22 % att modern blev
ensam vårdnadshavare och för 2 % att fadern blev ensam vårdnadshavare. Av de
barn där den gemensamma vårdnaden fortsatte vistades 90 % huvudsakligen hos
modern och 10 % huvudsakligen hos fadern. Av barnen under sex år fick fadern
ensam vårdnaden om endast 1 % medan modern ensam fick vårdnaden om 32 %. Fadern
fick ensam vårdnaden om drygt 2 % av pojkarna och drygt 1 % av flickorna.
Syskongrupper delades sällan mellan föräldrarna.
Av rapporten framgår vidare att för 55 % av barnen fastställdes
underhållsbidrag i samband med vårdnadsavgörandet. För drygt 8700 barn
betalar fadern underhållsbidrag, och för drygt 800 barn betalar modern
underhållsbidrag. Av antalet fastställda underhållsbidrag skulle således över
90 % betalas av fadern. För 3 % av barnen reglerades umgängesrätten.
I rapporten görs en jämförelse med motsvarande avgöranden första halvåret
1983, dvs. före de lagändringar som gjorde det möjligt för makar att utan
särskilt domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden om sina
barn. Jämförelsen visar att beslut om gemensam vårdnad mer än fördubblats.
Sålunda har andelen barn med gemensam vårdnad ökat från 36 % till 76 %.
Avgöranden som innebär att modern blivit ensam vårdnadshavare har minskat från
hälften första halvåret 1983 till drygt en femtedel år 1989.
När det gäller barn till föräldrar som inte är gifta med varandra omfattar
undersökningen närmare 1400 barn, varav för omkring hälften beslutats
gemensam vårdnad.
Strävandena mot ett större hänsynstagande till barnets intresse, som präglat
det svenska lagstiftningsarbetet, har också kommit till uttryck på det
internationella planet. Sålunda antog Förenta nationernas generalförsamling år
1989 en konvention om barnets rättigheter (FN:s barnkonvention).
Konventionen godkändes av riksdagen våren 1990 (prop. 1989/90:107, bet. SoU28,
rskr. 350) och trädde för svenskt vidkommande i kraft hösten 1990. Hittills har
konventionen ratificerats av omkring 100 stater.
Konventionen innehåller bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn
grundläggande rättigheter och att bereda barn skydd mot övergrepp och
utnyttjande. I artikel 2 slås fast att konventionsstaterna är förpliktade att
utan någon form av diskriminering tillförsäkra ett barn de rättigheter som
barnet har enligt konventionen. I artikel 3 föreskrivs att vid alla åtgärder
som rör barn skall barnets bästa komma i främsta rummet. Enligt artikel 4
förbinder sig konventionsstaterna att vidta alla lämpliga åtgärder, bl.a
lagstiftningsåtgärder, för att genomföra de rättigheter som erkänns i
konventionen.
I konventionen finns flera bestämmelser som helt eller delvis rör frågor om
vårdnad och umgänge. I artikel 12 åläggs konventionsstaterna att tillförsäkra
barn rätten att fritt ge uttryck för sina åsikter, när barnet är i stånd att
bilda sig egna åsikter. I alla domstolsförhandlingar och administrativa
förfaranden skall barnet ges en möjlighet att bli hört, antingen direkt eller
genom företrädare eller något lämpligt organ. Enligt artikel 18 skall
konventionsstaterna göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av
principen att båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran
och utveckling. Föräldrarna har enligt artikeln det främsta ansvaret för
barnets uppfostran och utveckling. I artikel 27 fastslås att det är föräldrarna
eller andra för barnet ansvariga som inom ramen för sin förmåga och sina
ekonomiska resurser i första hand är skyldiga att säkerställa de levnadsvillkor
som är nödvändiga för barnets utveckling.
För att kontrollera efterlevnaden av konventionen har FN tillsatt en särskild
kommitté. I Sverige har en särskild arbetsgrupp tillsatts för att följa
tillämpningen och genomförandet av konventionen här i landet. Den svenska
regeringen skall senast den 1 september 1992 rapportera till FN om hur Sverige
efterlever konventionen.
År 1994 är proklamerat som FN:s familjeår, och under år 1992 kommer
regeringen att tillsätta en ledningsgrupp för de svenska insatserna under
familjeåret.
2 Ytterligare reformarbeten m.m.
Yrkanden om att riksdagen skall ta initiativ till ytterligare
reformarbeten förs fram i tre motioner. I motion L411 framhåller Chatrine
Pålsson (kds) att det, trots de senaste lagändringarna när det gäller vårdnad
och umgänge, kvarstår en del missförhållanden. Motionären yrkar att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av lagstiftningen angående "barnens rätt"
(yrkande 1).
Elisabeth Persson (v) anser i motion L417 att det finns skäl att omarbeta
lagstiftningen om vårdnad och umgänge med ett barnperspektiv som utgångspunkt.
Motionären menar att föräldra- och vuxenperspektivet, som präglar nuvarande
lagstiftning, bidrar till att konservera barns utsatthet. En ny barnbalk skulle
göra det möjligt att anlägga ett konsekvent barnperspektiv i lagstiftningen och
därmed möjliggöra att barnens behov och rättmätiga krav på respekt blir
överordnade. I motionen yrkas ett tillkännagivande om vad som sålunda anförts
om en ny barnbalk.
Liknande synpunkter förs fram i motion So612 av Lars Werner m.fl. (v).
Motionärerna anser att ett barnperspektiv bör vara utgångspunkten i
lagbestämmelserna om t.ex. vårdnad av barn. I motionen yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till en barnbalk i enlighet med det anförda (yrkande
20).
En utvärdering av bestämmelserna om vårdnad och umgänge begärs av
Charlotte Cederschiöld (m) i motion L407. Som stöd för yrkandet anför hon att
det bl.a. av rapporter från Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige
(ROKS) och Barnens rätt i samhället (BRIS) samt av uppgifter från enskilda
föräldrar och familjerättsadvokater framgår att barn med våld lyfts i väg
gråtande och skrikande för att umgås med den andra föräldern.
Utskottet vill erinra om att FB under de senaste 20 åren har varit föremål
för en fortlöpande reformering med strävanden mot ett allt större
hänsynstagande till barnets intressen och barnets bästa. Som ett led i detta
arbete tillsattes år 1977 en parlamentarisk utredning om barnets rätt med
uppdrag att överväga olika åtgärder för att stärka barns rättsliga ställning.
Utredningen skulle enligt sina direktiv kartlägga problemområdet och ange i
vilka ämnen lagändringar borde komma i fråga. Utredningen bedrev sitt arbete
fram till år 1987, då återstående uppgifter överfördes till
förmynderskapsutredningen (Ju 1984:07). Under den tioårsperiod utredningen om
barnens rätt bedrev sitt arbete avgav utredningen betänkandena (SOU 1978:10) Om
förbud mot aga, (SOU 1979:63) Om föräldraansvar m.m. och (SOU 1987:7) Barnens
rätt 3 Om barn i vårdnadstvister -- talerätt för barn m.m.
Utredningens förslag har delvis lett till lagstiftning. Sålunda bygger bl.a
en del av de senaste ändringarna i FB som genomfördes hösten 1990 (prop.
1990/91:8, bet. LU13) på förslag som ursprungligen lagts fram av utredningen om
barnens rätt. I lagstiftningsärendet ansåg utskottet, med anledning av ett
motionsyrkande med förslag om att stärka barnets ställning, att det finns
anledning att överväga en ordning som medger att barnets uppfattning och
synpunkter i vårdnads- och umgängesmål kan tas till vara på ett mer påtagligt
sätt än vad gällande rätt erbjuder. Vidare borde enligt utskottet barnens
möjligheter att få ett grundläggande inflytande i vårdnads- och
umgängesprocesser öka. Det var emellertid inte givet att en talerätt för barnet
med formell partsställning i processen och tillgång till offentligt biträde och
ombud är den enda tänkbara lösningen. Det kunde också enligt utskottet finnas
andra sätt att ge barnet en starkare och mer framskjuten position i vårdnads-
och umgängesmål. Utskottet var emellertid inte berett att ta ställning till hur
frågan närmare skulle lösas utan spörsmålet borde enligt utskottet övervägas
ytterligare, och det fick ankomma på regeringen att bestämma formerna härför.
Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen regeringen till känna, och enligt
vad utskottet erfarit övervägs frågan för närvarande inom
justitiedepartementet.
I sammanhanget vill utskottet också peka på FN:s barnkonvention. Även om det
svenska tillträdet hösten 1990 inte föranlett någon ändrad lagstiftning innebär
konventionen i sig en ständig påminnelse för såväl myndigheter som enskilda om
barnens rättigheter i olika sammanhang, och regeringen har också tillsatt en
särskild arbetsgrupp för att följa tillämpningen och genomförandet av
konventionen.
Mot denna bakgrund kan utskottet inte finna att det för närvarande föreligger
något behov av en sådan mera genomgripande översyn av FB:s regelsystem som
föreslås i motionerna L411 yrkande 1, L417 och So612 yrkande 20. Utskottet
utgår dock från att regeringen följer den forsatta utvecklingen på området och
vid behov föranstaltar om de åtgärder som kan anses vara påkallade i syfte att
ytterligare stärka barnens ställning.
Vad därefter gäller motion L407 anser utskottet att en utvärdering av de nu
gällande bestämmelserna om vårdnad och umgänge, vilka varit i kraft i ett drygt
år, bör anstå. Ytterligare erfarenheter från tillämpningen av de nya reglerna
måste avvaktas innan en meningsfull utvärdering kan komma till stånd.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L407, L411 yrkande
1, L417 och So612 yrkande 20.
I motion L405 av Kaj Larsson m.fl. (s) begärs tillkännagivande om en
utredning med syfte att få till stånd en gemensam nordisk
familjelagstiftning. Motionärerna framhåller att det finns flera
intresseföreningar i bl.a. Norden som arbetar för en gemensam
familjelagstiftning vad gäller umgänge och underhåll till barn (yrkande 3
delvis).
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om betydelsen av
gemensamma nordiska regler på familjerättens område. Som utskottet tidigare
uttalat med anledning av en motion om vikten av nordiskt lagstiftningssamarbete
(se bet. 1990/91:LU21) ligger det ett särskilt värde i att de nordiska länderna
samarbetar i civilrättsliga lagstiftningsfrågor och har en i huvudsak likartad
lagstiftning. Stora delar av den svenska lagstiftningen på centrala områden har
också tillkommit i nordiskt samarbete, vilket resulterat i att det på flera
områden råder överensstämmelse mellan lagreglerna i de nordiska länderna. Vad
särskilt gäller familjerätten vill utskottet erinra om att
familjelagssakkunniga under sitt arbete med äktenskapsbalken hade ett flertal
överläggningar med motsvarande kommittéer i de andra nordiska länderna. En
väsentlig utgångspunkt för samarbetet var därvid att eftersträva så stor
nordisk rättslikhet som möjligt, och införandet av äktenskapsbalken år 1987
innebar också att vi kom att närma oss till vad som gäller i andra nordiska
länder på detta område.
Även om metoden att tillsätta parallella kommittér i de nordiska länderna,
som tillämpats sedan början av 1900-talet, numera inte alltid kan tillämpas i
det nordiska lagstiftningsarbetet på familjerättens område håller sig varje
nordiskt land ständigt informerat om vad som sker i de övriga nordiska länderna
i syfte att om möjligt få till stånd så likartade regler som möjligt. Vidare
förekommer så gott som regelmässigt i varje lagstiftningsärende på
familjerättens område överläggningar mellan de nordiska länderna. Sålunda
föregicks 1982 och 1990 års ändringar i FB:s regler om vårdnad och umgänge av
överläggningar med företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och
Norge (se prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17 och prop. 1990/91:8, LU13).
Enligt vad som redovisas i årets budgetproposition (prop. 1991/92:100, bil. 3,
s. 26) pågår för närvarande ett nordiskt samarbete rörande en översyn av den
internordiska regleringen av äktenskap, vårdnad, adoption och förmynderskap.
Utskottet vill vidare erinra om att Nordiska rådet vid flera tillfällen
understrukit behovet av så likartade regler som möjligt på familjerättens
område, särskilt med hänvisning till nordbornas allmer ökade rörlighet. I
uttalande över Nordiska ministerrådets berättelse år 1991 (C 1) (Nordiska rådet
40:e sessionen 1992, C 2, supplement, s. 13) konstaterar Juridiska utskottet
med tillfredsställelse att det nordiska lagstiftningssamarbetet på det
familjerättsliga området går i riktning mot en större nordisk rättslikhet.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att någon riksdagens åtgärd med
anledning av motion L405 yrkande 3 i denna del inte är erforderlig, och
utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet.
Chatrine Pålsson (kds) vill i motion L411 ha till stånd ett tillkännagivande
från riksdagens sida när det gäller satsningar för barnens rätt i ett
EG-perspektiv (yrkande 2). Till stöd för yrkandet framhålls att det inför ett
svenskt inträde i EG är nödvändigt att vidga perspektivet också till de
mänskliga rättighetsfrågorna som bl.a. barnens rätt utgör.
Även om ett svenskt närmande till EG skapar förutsättningar för människors
fria rörlighet och en gemensam arbetsmarknad som också omfattar arbetstagarnas
familjemedlemmar anser utskottet att ett blivande EES-avtal och ett eventuellt
svenskt EG-medlemskap i sig knappast påkallar några omedelbara
lagstiftningsåtgärder på familjerättens område. Utskottet vill dock erinra om
att Europeiska rådets överenskommelse i Maastricht i slutet av år 1991 innebär
att EG-medlemsstaterna enats om att inleda judiciellt samarbete i bl.a.
civilrättsliga frågor. Utskottet utgår från att regeringen följer utvecklingen
av samarbetet och i den mån detta skulle innebära krav på ändrade regler på
familjerättens område tar de initiativ som förhållandena påkallar. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till motion L411 yrkande 2.
3 Underhållsskyldighet och kostnader för umgänge med barn
Enligt 7 kap. 2 § FB skall förälder fullgöra sin underhållsskyldighet genom
att betala underhållsbidrag till barnet, om föräldern inte har vårdnaden om
barnet och inte heller varaktigt bor tillsammans med barnet eller har vårdnaden
om barnet gemensamt med den andra föräldern, men barnet varaktigt bor
tillsammans med endast den andra föräldern.
Underhållsbidrag fastställs genom dom eller avtal. Talan om underhållsbidrag
tas upp av tingsrätten i den ort där den underhållsskyldige har sin hemvist.
Finns inte någon behörig domstol tas målet upp vid Stockholms tingsrätt. Fråga
om underhållsbidrag kan väckas även i samband med mål om fastställande av
faderskap till barn, äktenskapsmål eller mål om vårdnaden om barn.
När underhållsbidrag bestäms får den bidragsskyldige förbehålla sig ett
belopp för eget eller annans underhåll (förbehållsbelopp) enligt bestämmelserna
i 7 kap. 3 § FB. Förbehållsbeloppet för den bidragsskyldiges eget underhåll
innefattar alla vanliga levnadskostnader. Bostadskostnaden beräknas för sig
efter vad som är skäligt. De andra levnadskostnaderna beräknas med ledning av
ett normalbelopp som per år utgör 120 % av gällande basbelopp. Om det finns
särskilda skäl får ett belopp förbehållas för underhåll åt make som den
bidragsskyldige varaktigt bor tillsammans med. Med make jämställs annan som den
bidragsskyldige varaktigt bor tillsammans med, om de har gemensamma barn. Ett
sådant förbehållsbelopp skall normalt vara 60 % av basbeloppet. Om den
bidragsskyldige har hemmavarande barn får han vidare förbehålla sig ett belopp
som tillsammans med vad som utges till barnet av den andre föräldern eller för
dennes räkning per år utgör 40 % av gällande basbelopp. Rätten kan dock i
särskilda fall om det är motiverat bestämma ett annat förbehållsbelopp.
Dom eller avtal om underhåll kan jämkas av rätten, om ändrade förhållanden
föranleder det. Avtal om underhåll kan också jämkas om avtalet är oskäligt med
hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållandena i övrigt (7
kap. 10 § FB).
För underhållsberättigade barn kan utgå bidragsförskott enligt lagen
(1964:143) om bidragsförskott. Bestämmelserna innebär att staten förskotterar
det underhållsbidrag som den underhållsskyldige föräldern har att utge. Om
detta bidrag understiger en viss del av basbeloppet utgår ett särskilt
utfyllnadsbidrag. Ärenden om bidragsförskott handhas av riksförsäkringsverket
och de allmänna försäkringskassorna. Antalet barn för vilka bidragsförskott
utges kan beräknas till drygt 281000. Medelsbehovet för budgetåret 1992/93 är
beräknat till 3085 milj.kr. (prop. 1991/92:100, bil. 6).
När en umgängesberättigad förälder är bosatt på annan ort än barnet kan
utövande av umgängesrätten vara förenat med särskilda kostnader. Sådana
kostnader kan endast i begränsad utsträckning beaktas vid bestämmandet eller
betalandet av underhållsbidrag. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1990 s.
219 uttalat att även om domstolarna endast i undantagsfall bör meddela beslut
om på vilken plats ett umgänge skall påbörjas och avslutas och hur
umgängeskostnaderna skall fördelas, föreskrifter av detta slag kan vara
påkallade, om en utebliven reglering skulle innebära att det önskvärda umgänget
inte kommer till stånd eller minskas i en utsträckning som går ut över barnets
intressen. Någon generell möjlighet för en sådan förälder att få ersättning för
umgängeskostnader finns inte. Dock har en förälder som är skyldig att betala
underhållsbidrag rätt till avdrag på bidraget, om han eller hon haft barnet hos
sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn. Avdraget är en
fyrtiondel av underhållsbidraget för varje helt dygn som barnet vistas hos
föräldern. Om det finns särskilda skäl kan domstolen bestämma andra villkor för
denna avdragsrätt (7 kap. 11 § FB). Föräldrarna kan också själva avtala om
andra villkor.
År 1987 tillkallade regeringen på begäran av riksdagen (bet. SoU 1985/86:29)
en kommitté med uppgift att göra översyn av reglerna för underhållsbidrag och
bidragsförskott. Underhållsbidragskommittén, som avslutade sitt arbete våren
1990, har avgett betänkandena (SOU 1990:8 och 1990:48) Samhällsstöd till
underhållsbidragsberättigade barn del I--III. Kommittén redovisar i sitt
betänkande tre olika modeller som tänkbara ersättningar till det nuvarande
bidragsförskottssystemet. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs nu i
regeringskansliet. Enligt vad utskottet erfarit är siktet inställt på att en
proposition skall överlämnas till riksdagen hösten 1992.
När det gällde frågan om underhållsbidrag ansåg sig kommittén inte ha
möjlighet att behandla dessa frågor inom den givna tidsramen. I en skrivelse
den 19 december 1989 överlämnade därför kommittén frågorna till
socialdepartementet för övervägande i annat sammanhang. För detta arbete
tillsattes i början av år 1991 en beredningsgrupp under ledning av företrädare
för socialdepartementet och med medverkan av justitiedepartementet,
finansdepartementet, riksförsäkringsverket och socialstyrelsen.
Frågor som gäller underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation
tas upp i tre motioner. I motion L405 av Kaj Larsson m.fl. (s) anförs att
nuvarande bestämmelser om beräkning av underhållsbidrag är krångliga och ger
upphov till skiftande praxis. Föräldrarnas osäkerhet om vad som är "rätta"
underhållsbidraget har enligt motionärerna medfört att föräldrar i stor
omfattning överlåtit beräkningen av underhållsbidrag till domstol. I motionen
kritiseras också bestämmelserna om möjligheterna till avdrag på
underhållsbidrag då den underhållsskyldige haft barnet hos sig under en
sammanhängande tid av minst fem dygn. Enligt motionärerna bör
underhållsbidraget betalas i förhållande till det faktiska antalet dagar barnet
vistats hos den underhållsskyldige. Vidare anser motionärerna att den förälder
som inte är förhindrad att utöva umgänge med sitt barn på grund av
umgängessabotage eller sjukdom borde betala ett högre underhållsbidrag för att
kompensera vårdnadshavaren för merutgifter för barnpassning m.m. I motionen
begärs tillkännagivande om vad som sålunda anförts om behovet av att
underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation snarast utreds (yrkande
2).
Gustaf von Essen (m) anser i motion L418 (delvis) att nedsättning av
underhållsbidraget skall kunna ske även i de fall då barnet vistats kortare tid
än fem dagar hos den underhållsskyldige föräldern. I motionen yrkas ett
tillkännagivande i frågan.
Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) anför i motion L412 att försörjningsbördan för
ensamstående fäder i många fall kan bli ytterst betungande. Detta enligt
motionärerna välkända förhållande leder till att många fäder fastnar i en
hopplös försörjningsfälla och att de i ökande grad skaffar sig s.k. svarta
inkomster. I motionen begärs förslag till sådana lagändringar som innebär en
rättvisare fördelning av försörjningsansvaret för gemensamma barn.
Utskottet påminner om att frågor om underhållsbidrag har behandlats av
riksdagen flera gånger med anledning av motioner med samma syften som de nu
aktuella. Senast behandlades spörsmålen våren 1991, och utskottet erinrade då i
sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:LU29 om att frågorna var föremål
för behandling av den ovan angivna beredningsgruppen. Med hänsyn härtill ansåg
utskottet att de då aktuella motionerna inte påkallade någon riksdagens åtgärd.
Enligt vad utskottet erfarit är frågorna om underhållsbidrag fortfarande
föremål för behandling inom beredningsgruppen. I avvaktan på resultatet av
gruppens arbete anser utskottet att några åtgärder från riksdagens sida inte är
påkallade.
Frågan om de underhållsskyldigas situation har behandlats tidigare med
anledning av ett motionsyrkande. Utskottet har därvid utgått från att även
detta spörsmål kommer att övervägas av den ovan angivna beredningsgruppen och
avstyrkt bifall till den då aktuella motionen (se bet. 1990/91:LU13). När nu de
underhållsskyldigas situation åter aktualiseras motionsvägen vill utskottet
understryka angelägenheten av att frågan tas upp under det pågående arbetet.
Skulle det visa sig att problemet på området inte kan lösas inom ramen för
beredningsgruppens arbetsuppgifter får frågan om en särskild utredning i saken
tas upp till övervägande. Något särskilt tillkännagivande från riksdagens sida
är emellertid lika litet nu som tidigare erforderligt.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L405 yrkande 2,
L418 i denna del och L412.
Frågor som gäller kostnader för umgänge och umgängesresor tas upp i fyra
motioner. I motion L413 begär Per Stenmarck och Maud Ekendahl (båda m) att
riksdagen beslutar om sådana ändringar i FB att barnens rätt till umgänge med
båda föräldrarna tryggas. Motionärerna föreslår ett tillägg till 6 kap. 15 § FB
med innebörd att, om inte annat avtalats, kostnaderna för umgänge skall delas
lika mellan föräldrarna.
Gustaf von Essen (m) anser i motion L418 (delvis) att båda föräldrarna bör
dela umgängeskostnaderna lika för att säkra barnets rätt och möjlighet till
umgänge med båda föräldrarna. Vidare anser motionären att det bör vara möjligt
att få avdrag i självdeklarationen för umgängesresor. I de fall där
reseavstånden är långa och resekostnaderna höga anser motionären att ett system
med gratisresor bör övervägas. Motionären vill också ha till stånd en utökad
möjlighet för umgängesföräldern att få göra avdrag på underhållsbidraget när
han har haft barnet hos sig. Även kortare vistelse än fem dygn hos den
underhållsskyldige bör medföra rätt till nedsättning av underhållsbidraget. I
motionen yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts.
I motion L405 av Kaj Larsson m.fl. (s) anförs att barn genom
försäkringskassan borde tillförsäkras minst tolv umgängesresor om året, då
avståndet till umgängesföräldern är mer än 20 mil, och att båda föräldrarna bör
dela umgängeskostnaderna lika då vårdnadshavaren flyttar mer än 10 mil från
separationsorten. Vidare föreslår motionärerna avdragsrätt i självdeklarationen
för umgängesresor med barn. I motionen yrkas tillkännagivande om vad som
sålunda anförts (yrkande 3 delvis).
Lars Werner m.fl. (v) framhåller i motion So612 att det för att umgängesrätt
med barn skall fungera krävs fria resor för barn som skall träffa en förälder
som inte bor på samma ort. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag till utformning av bidrag till umgängesresor (yrkande 18).
Spörsmålet om kostnaderna för umgängesresor har behandlats av riksdagen
åtskilliga gånger tidigare med anledning av motioner med samma syften som de nu
aktuella motionerna. År 1988 underströk utskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande LU 1987/88:33 att det är olyckligt att ekonomiska omständigheter
lägger hinder i vägen för barnets umgänge med den ena föräldern. Mot bakgrund
av vad utskottet hade framhållit om barnets behov av goda och nära relationer
till båda sina föräldrar var det enligt utskottet angeläget att problemet med
resekostnaderna fick sin lösning. Vidare framhöll utskottet att det tidigare
(se bl.a. bet. 1986/87:25) ställt sig positivt till att spörsmålet i hela sin
vidd togs upp till övervägande i samband med den då pågående översynen av
reglerna för underhållsbidrag och bidragsförskott. Utskottet förordade därför
att de år 1988 väckta motionerna skulle överlämnas till kommittén för översyn
av reglerna om underhållsbidrag till barn och bidragsförskott för att tas i
beaktande i utredningsarbetet.
Vid riksdagsbehandlingen hösten 1990 av liknande motionsyrkanden (bet.
1990/91:LU13) redovisade utskottet att underhållsbidragskommittén inte ansett
sig ha möjlighet att behandla dessa frågor utan överlämnat dem till
socialdepartementet för överväganden i annat sammanhang. Enligt utskottet var
det mycket angeläget att problemet med resekostnader vid utövande av
umgängesrätten snarast får en lösning. Lika litet som tidigare var utskottet
emellertid berett att i sak ta ställning till hur frågan skulle lösas.
Regeringen borde därför skyndsamt ta upp frågan till närmare överväganden och
därefter återkomma med förslag till riksdagen. Vad utskottet sålunda anfört
med anledning av motionerna gavs regeringen till känna.
Senast behandlade utskottet motioner om kostnader för umgängesresor våren
1991 (bet. 1990/91:LU29). Utskottet hänvisade då till sina tidigare uttalanden
i frågan och ansåg att de då aktuella motionerna inte påkallade någon vidare
åtgärd med hänsyn till att spörsmålet var föremål för beredning inom den ovan
angivna beredningsgruppen.
Utskottet har inte nu någon annan uppfattning i saken. Enligt utskottets
mening är det således fortfarande mycket angeläget att frågan om
umgängeskostnaderna får en lösning. Med hänvisning till riksdagens tidigare
uttalanden utgår utskottet också från att regeringen så snart det kan ske
återkommer till riksdagen med ett förslag.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L413, L418 i denna
del, L405 yrkande 3 i denna del och So612 yrkande 18.
4 Vissa processuella frågor
Mål om vårdnad och umgänge samt om överflyttning av vårdnaden handläggs,
såsom tidigare framgått, av de allmänna domstolarna, dvs. i första hand av
tingsrätt med möjlighet för den förlorande parten att överklaga avgörandet till
hovrätt och därefter, under vissa förutsättningar, till högsta domstolen.
Enligt 6 kap. 15 § FB kan allmän domstol besluta om ett barns umgänge inte bara
i förhållande till en förälder, som inte är vårdnadshavare, utan också i
förhållande till någon annan som står barnet nära. Frågor om barns umgänge med
någon annan än en förälder prövas av domstolen endast på talan av socialnämnd.
En förälder kan enligt 6 kap. 6 eller 7 § FB när som helst begära omprövning av
vårdnaden vid tingsrätten. Något lagligt hinder mot att en sådan begäran
framställs omedelbart efter det att ett tidigare avgörande har vunnit laga
kraft finns inte.
Frågor om verkställighet av allmän domstols avgöranden i vårdnads- och
umgängesmål handläggs av förvaltningsdomstolarna, dvs. i första hand av
länsrätt, vars avgörande kan överklagas till kammarrätt och därefter, under
vissa förutsättningar, till regeringsrätten. När länsrätten förordnar om
verkställighet kan den förelägga vite eller, under särskilda förutsättningar,
besluta om polishämtning. Har barnet fyllt 12 år får verkställighet enligt 21
kap. 5 § FB inte ske mot dess vilja, utom då länsrätten finner det nödvändigt
av hänsyn till barnets bästa. Detsamma gäller, om barnet ännu inte fyllt 12 år
men har nått en sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt.
Enligt 21 kap. 6§ kan länsrätten i samband med muntlig förhandling höra
barnet inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att
barnet inte kan ta skada av att höras. Länsrätten kan vägra verkställighet om
det är uppenbart att förhållandena ändrats sedan allmän domstol fattade sitt
beslut och det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan om vårdnad
eller umgänge tas upp på nytt. Om länsrätten på nu angivna skäl vägrar
verkställighet skall vårdnads- eller umgängesfrågan tas upp av allmän domstol,
om den som ansökt om verkställighet, dennes motpart eller socialnämnden gör
ansökan om detta. Däremot kan länsrätten inte själv påkalla att saken prövas i
allmän domstol.
Frågor som gäller barns ställning och inflytande i vårdnads- och
umgängesmål tas upp i två motioner. Gustaf von Essen (m) anser i motion L418
(delvis) att det bör finnas en särskild ställföreträdare för barnet i de fall
föräldrarna inte kan enas och där det är tydligt att barn och föräldrar kan ha
skilda intressen. När barnet fyllt 12 år anser motionären att barnet bör ha
rätt till ett eget ombud. I motionen yrkas tillkännagivande härom.
I motion L402 tar Inger Lundberg och Maud Björnemalm (båda s) upp frågor om
tillämpningen av bestämmelsen i 21 kap. 5 § FB. Motionärerna anser att
bestämmelsen i praktiken tillämpas så att domstolarna tar hänsyn till barnets
vilja endast när det fyllt 12 år. I motionen yrkas ett tillkännagivande om
behovet av en uppföljning av domstolarnas tillämpning av bestämmelsen.
Som tidigare redovisats fattade riksdagen hösten 1990 beslut om vissa
ändringar i FB:s regler om vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13). I
samband därmed behandlades frågor om barns ställning i mål om vårdnad och
umgänge med anledning av flera motionsyrkanden. Utskottet redovisade därvid ett
förslag om barns talerätt samt rätt till ombud och biträde som lagts fram år
1987 av utredningen om barnets rätt i betänkandet (SOU 1987:7) Barnets rätt 3.
Utredningens förslag innebar att barn fr.o.m. 12 års ålder skall få talerätt i
mål om vårdnad och umgänge, dvs. bli en med föräldrarna i princip likvärdig
part i sådana mål, och att barn även under 12 år skall kunna få offentligt
biträde som i egenskap av dess särskilda ställföreträdare får föra barnets
talan inför domstolar och andra myndigheter. Enligt utskottet hade det varit
önskvärt om i propositionen hade redovisats vilken inställning som regeringen
hade till de förslag om talerätt m.m. som lagts fram av utredningen om barnets
rätt. Även om förslagen i propositionen var inriktade på samförståndslösningar
ansåg utskottet att man inte kunde avskriva de synpunkter som utredningen om
barnets rätt framfört, i vart fall inte förrän man närmare kan överblicka
erfarenheterna av tillämpningen av de då föreslagna nya reglerna i FB. I linje
med vad som framhölls i en av de då aktuella motionerna ansåg därför utskottet
att det fanns anledning att överväga en ordning som medger att barnets
uppfattning och synpunkter i vårdnads- och umgängesmål kan tas till vara på ett
mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder. Vidare borde barnets
möjligheter att få ett grundläggande inflytande i vårdnads- och
umgängesprocesser öka. Enligt utskottets mening var det emellertid inte givet
att en talerätt för barnet med formell partsställning i processen och tillgång
till offentligt biträde och ombud var den enda tänkbara lösningen. Det kunde
också, framhöll utskottet, finnas andra sätt att ge barnet en starkare och mer
framskjuten position i vårdnads- och umgängestvister. Utskottet var emellertid
inte berett att ta ställning till hur frågan närmare skulle lösas. Spörsmålet
borde därför övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang. Enligt utskottet
borde det ankomma på regeringen att bestämma formerna härför.
Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen regeringen till känna, och som
tidigare redovisats övervägs för närvarande frågan om att stärka barns
ställning i mål om vårdnad och umgänge inom justitiedepartementet. Med hänsyn
härtill kan något tillkännagivande från riksdagens sida nu inte anses
erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L418 i denna
del och L402.
Den nuvarande möjligheten för en förälder att när som helst begära
omprövning av ett vårdnadsbeslut kritiseras av Gustaf von Essen (m) i
motion L418. Motionären vill ha till stånd en ordning som innebär att en andra
vårdnadsprocess inte bör få startas förrän efter att en viss tid förflutit
efter det att vårdnadsfrågan genom dom vunnit laga kraft.
Även sistnämnda spörsmål behandlades i det ovan angivna lagstiftningsärendet
(prop. 1990/91:8, bet. LU13). I propositionen tog föredragande statsrådet upp
frågan om det borde införas en bestämmelse i FB som skulle ge domstol möjlighet
att avvisa eller ogilla en talan som väckts inom en viss tid, kanske två år,
efter det att en tidigare talan prövats. I propositionen framhöll föredragande
statsrådet att en sådan regel förutsätter såväl att domstolen har kännedom om
det tidigare avgörandet som att domstolen på grundval av innehållet i
stämningsansökan kan avgöra om den nya talan är obefogad eller inte. I de fall
en ny talan är befogad bör, enligt vad som anfördes i propositionen, en ny
prövning komma till stånd. I annat fall skulle man få ge avkall på den
grundläggande principen att vårdnads- och umgängesfrågan vid varje tidpunkt
skall lösas efter vad som är bäst för barnet. De svårigheter som skulle
uppkomma för domstolen genom att redan vid stämningsansökans ingivande tvingas
avgöra om talan är obefogad eller inte ger, anfördes i propositionen, anledning
till tvekan inför möjligheten att begränsa rätten till omprövning. Vidare
påpekade föredragande statsrådet att -- med hänsyn till domstolens
utredningsansvar -- utrymmet för tillämpning av regler som går ut på att en
talan omedelbart skall avslås eller ogillas är begränsat i mål om vårdnad och
umgänge. I propositionen gjorde statsrådet den bedömningen att några ändringar
av reglerna om omprövning av vårdnadsavgöranden inte bör göras.
Lagutskottet framhöll för sin del att det torde råda en allmän samstämmighet
i fråga om önskvärdheten av att reglerna om talerätten i mål om vårdnad och
umgänge inte missbrukas. Behovet av någon form av begränsning i rätten till
omprövning i vårdnadsmål måste dock, framhöll utskottet, vägas mot såväl de
principiella betänkligheter vilka med utgångspunkt i barnets intresse gör sig
gällande vid en begränsning av omprövningsrätten som de svårigheter för
domstolen vilka en regel av angivet slag skulle medföra. Utskottet framhöll
också att effekterna av den nya regeln i FB 6 kap. 6 a §, att domstolen vid
bedömningen av vad som är bäst för barnet skall fästa avseende särskilt vid
barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna och som syftar
till att motverka umgängessabotage, i väsentlig mån skulle gå förlorade om
vårdnaden kunde omprövas först efter en viss tidsperiod. Vid en samlad
bedömning kom utskottet till samma slutsats som redovisats i propositionen,
nämligen att övervägande skäl talar för att några ändringar av reglerna om
omprövning inte borde göras.
Utskottet har nu ingen annan uppfattning. I sammanhanget vill utskottet också
erinra om att domstolsutredningen i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna
inför 2000-talet lagt fram förslag som går ut på att minska möjligheterna att
onödigtvis processa i vårdnads- och umgängesmål. Sålunda har utredningen
föreslagit att frågor om verkställighet av avgöranden om vårdnad om barn och
umgänge med barn skall handläggas av tingsrätterna i stället för av
länsrätterna. Vidare har domstolsutredningen föreslagit att det skall införas
krav på prövningstillstånd för att få ett sådant avgörande överprövat av
hovrätt och att det utom i prejudikatfall inte skall gå att överklaga
hovrättens avgörande. Utredningen menar bl.a. att en ordning, enligt vilken den
domstol som har dömt i målet om vårdnad eller umgängesrätt också prövar
verkställigheten, skulle ha den fördelen att den med all säkerhet skulle minska
de tvistande parternas benägenhet att göra verkställighetsförfarandet till en
repris på rättegången i allmän domstol. Ett system enligt vilket möjligheterna
att få tingsrättens avgörande överprövat är som utredningen ser det en
ändamålsenlig lösning i syfte att begränsa processandet i vårdnads- och
umgängesmål. Domstolsutredningens förslag är för närvarande föremål för
remissbehandling.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L418 i denna del.
Införande av en självständig talerätt för mor- och farföräldrar i
umgängesfrågor begärs i två motioner. Gustaf von Essen (m) yrkar i motion
L418 ett tillkännagivande om att barnets rätt till far- och morföräldrar bör
säkerställas genom att dessa får egen talerätt om umgänge med barnbarnen.
Enligt motionären har det aldrig hänt att socialnämnd väckt talan om en sådan
umgängesrätt.
Också Kaj Larsson m.fl. (s) begär i motion L405 tillkännagivande om att mor-
och farföräldrar bör få talerätt när det gäller umgängesfrågor (yrkande 3
delvis). Motionärerna anför bl.a. att en sådan rätt finns inom vissa EG-länder.
Utskottet vill erinra om att bestämmelsen i 6 kap. 15 § FB utgår från
synsättet att vårdnadshavaren skall se till att barnet får sitt behov av
umgänge med olika personer tillfredsställt. Härmed åsyftas inte bara att barnet
bör få träffa olika personer som det längtar efter utan att barnet skall få
träffa anhöriga m.fl. som det är berikande för barnet att vara tillsammans med.
I vårdnadshavarens ansvar ligger att han eller hon på olika sätt skall
uppmuntra barnet att träffa inte bara den förälder som inte har vårdnaden utan
också andra personer som står barnet särskilt nära, t.ex. mor- och
farföräldrar. Reglerna på området innebär givetvis också att vårdnadshavaren
skall ta större hänsyn till barnets egen inställning i umgängesfrågor i takt
med barnets utveckling.
Vid bedömningen av motionärernas önskemål måste också beaktas att
umgängesreglerna i FB tillkommit i barnets intresse. Det är således uteslutande
barnets intresse och behov av att träffa t.ex. mor- och farföräldrar som skall
tillgodoses, inte mor- och farföräldrarnas intresse att träffa sina barnbarn.
Enligt utskottets mening är nuvarande ordning, som innebär att socialnämnden
genom stämning -- efter utredning och bedömning om det är till fördel för
barnet -- får ta upp frågan om umgängesrätt med annan person än en förälder,
till fyllest. Det behov som ett barn i ett enskilt fall kan ha att träffa sina
mor- eller farföräldrar torde i regel kunna tillgodoses i samband med att den
umgängesberättigade föräldern har barnet hos sig. En särskilt talerätt för mor-
och farföräldrar skulle dessutom komma att stå i strid med strävandena mot att
i så stor utsträckning som möjligt begränsa processandet när det gäller vårdnad
och umgänge.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L418 i denna del
och L405 yrkande 3 i denna del.
I motion L401 tas upp en fråga som gäller gäller rättegångskostnaderna i
mål om verkställighet av domar eller beslut om vårdnad eller umgänge. Enligt
21 kap. 13 § FB gäller att länsrätten enligt vad som är skäligt får förordna
att den ena parten skall ersätta motpartens rättegångskostnader. I praxis torde
bestämmelsen tillämpas så att den vinnande parten som regel får ersättning för
kostnader som varit påkallade i målet.
Denna bestämmelse kritiseras av Inger Lundberg och Maud Björnemalm (båda s) i
den ovan angivna motionen. Enligt motionärerna kan socialarbetare och advokater
redovisa flera exempel på där den ena föräldern satt ansökan om verkställighet
i system för att försämra den andra förälderns ekonomi. Motionärerna menar att
vardera parten bör få stå för sina rättegångskostnader också i
verkställighetsmålen.
Utskottet ifrågasätter inte att bestämmelsen i 21 kap. 13 § FB i vissa fall
kan upplevas som orättvis. Utskottet saknar dock underlag för att närmare kunna
ta ställning till om en sådan ändring som motionärerna önskar få till stånd bör
genomföras. Den ordning som motionärerna förordar är enligt utskottets mening
inte heller invändningsfri. Att inte kunna få ersättning för sina
rättegångskostnader i ett verkställighetsmål som t.ex. har sin orsak i att
vårdnadshavaren uppenbart ägnar sig åt umgängessabotage kan också upplevas som
orättvist.
Som redovisats tidigare har domstolsutredningen i sitt betänkande (SOU
1991:106) Domstolarna inför 2000-talet föreslagit att frågor om verkställighet
av avgöranden om vårdnad om barn och umgänge med barn skall handläggas av
tingsrätterna i stället för av länsrätterna. Utredningen har också föreslagit
en särskild bestämmelse om kostnadsansvaret i bl.a. sådana mål (33 § förslaget
till domstolsförfarandelag). Den föreslagna bestämmelsen innebär att domstolen
får besluta att den ena parten skall svara för den andra partens kostnader i
den utsträckning detta med hänsyn till omständigheterna i målet är skäligt. Den
föreslagna regleringen innebär att den nuvarande kostnadsbestämmelsen i 21 kap.
13 § FB kan upphävas.
Domstolsutredningens betänkande är, som tidigare redovisats, för närvarande
föremål för remissbehandling. Utskottet utgår från att frågan om
rättegångskostnadernas fördelning i verkställighetsmålen kommer att närmare
övervägas i samband med att regeringen efter avslutad remissbehandling tar
ställning till domstolsutredningens förslag. I avvaktan härpå anser utskottet
att några initiativ från riksdagens sida inte är påkallade, och utskottet
avstyrker bifall till motion L401.
5 Sekretesskydd för barn
I motion L423 begär Tuve Skånberg (kds) tillkännagivande om att
sekretesslagen bör ändras så att umgängesföräldern har rätt att få ta del av
sitt barns skolgång och besöka sitt barn i skolan, likaså vid sjukhusvistelser
ha rätt att bli underrättad om barnets sjukdom och behandling samt besöka det
på sjukhuset (yrkande 1).
Liknande synpunkter framförs i motion L418 (delvis) av Gustaf von Essen (m),
som vill ha till stånd ett tillkännagivande om att ytterligare förstärkningar
av umgängesförälderns rätt till upplysningar och information om barnet bör
övervägas.
I motion L405 anför Kaj Larsson m.fl. (s) att gällande
sekretesslagstiftning innebär att umgängesföräldern utestängs från att ta del
i barnets skolgång eller att besöka det vid sjukhusvistelser. Även övrig
information om barnet t.ex. från sociala myndigheter når endast
vårdnadshavaren. Motionärerna yrkar tillkännagivande om vad som sålunda anförts
om sekretesskyddet för barn (yrkande 1).
Utskottet erinrar om att riksdagen våren 1989 prövade ett motionsyrkande med
samma inriktning som de nu aktuella. I sitt av riksdagen godkända betänkande
1988/89:LU33 erinrade utskottet därvid om att konstitutionsutskottet hösten
1988 hade behandlat en motion vari begärdes en översyn av sekretessreglerna för
hälso- och sjukvården i syfte att förbättra möjligheterna för en förälder som
inte har vårdnaden om sitt barn att få upplysningar om barnet när det är
intaget för vård. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1988/89:KU14 hade
konstitutionsutskottet -- med hänvisning till ett av socialstyrelsen i ärendet
avgivet yttrande -- framhållit att det på området får anses föreligga ett visst
utrymme för uppgiftslämnande av aktuellt slag till den förälder som inte har
vårdnaden om sitt barn, även om vårdnadshavarens samtycke skulle saknas. Vidare
framhöll konstitutionsutskottet att det självfallet är angeläget att åtgärder
vidtas om nuvarande ordning medför olägenheter i praktiken för den förälder som
endast har umgängesrätt. Enligt konstitutionsutskottet hade det dock inte
framgått att situationen skulle vara sådan att det var påkallat att ta det i
motionen begärda initiativet. Konstitutionsutskottet avstyrkte därför motionen.
Lagutskottet ansåg för sin del att riksdagen inte borde frångå sitt tidigare
ställningstagande i frågan och avstyrkte den då aktuella motionen.
I samband med ändringarna i FB hösten 1990 (prop. 1990/91:8, bet. LU13)
infördes den 1 mars 1991 en särskild regel i 16 kap. 15 § FB av innebörd att
vårdnadshavaren skall vara skyldig att lämna umgängesföräldern bl.a. sådana
upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget, såvida inte särskilda skäl
talar emot det. I lagstiftningsärendet behandlade utskottet ett liknande
motionsyrkande som de nu aktuella, varvid utskottet ansåg att det inte fanns
skäl för riksdagen att ändra ståndpunkt i frågan. I sammanhanget påpekade
utskottet också att den då föreslagna regeln i 16 kap. 5 § FB om
vårdnadshavarens upplysningsskyldighet i viss mån tillgodosåg motionens syfte.
Frågan aktualiserades åter motionsvägen våren 1991, varvid utskottet i sitt
av riksdagen godkända betänkande 1990/91:LU29 uttalade att det är viktigt att
även umgängesföräldern hålls underrättad om barnets förhållanden. Vidare
erinrade utskottet om att bestämmelsen i 16 kap. 15 § FB tar sikte på
upplysningar om förhållanden som på ett mera ingripande eller betydelsefullt
sätt påverkar barnets nuvarande eller framtida situation. Det kan exempelvis
vara fråga om barnets hälsa, skolgång, uppehållsort, feriearbete eller
särskilda fritidsintressen. Genom införandet av denna bestämmelse, framhöll
utskottet vidare, har skyldigheten för vårdnadshavaren att lämna upplysningar
om barnet till umgängesföräldern tydligare markerats. Bestämmelsen hade då helt
nyligen trätt i kraft, och enligt utskottets mening borde dess effekt för
umgängesförälderns möjlighet till information om barnet avvaktas innan någon
annan lösning förordades. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till den
då aktuella motionen.
Enligt utskottets mening finns det inte skäl att nu frångå detta
ställningstagande. Således bör effekterna av den nya bestämmelsen i 16 kap.
15 §, som nu varit i kraft endast ett drygt år, fortfarande avvaktas. Det
informationsbehov som en umgängesberättigad förälder kan ha om sitt barn torde
i allmänhet enligt utskottets mening kunna tillgodoses genom att
vårdnadshavaren ger den information som bestämmelsen förutsätter. När det
gäller bestämmelserna i sekretesslagstiftningen vill utskottet understryka att
dessa kommit till för att skydda barnet och att inte ens vårdnadshavaren har en
oinskränkt rätt att få del av alla sekretessbelagda uppgifter som gäller om
barnet. Utskottet är således inte berett att förorda några ändringar i
sekretesslagen som innebär att en umgängesberättigad förälder skulle få
möjlighet att få ut sekretessbelagda uppgifter.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L423 yrkande 1,
L418 i denna del och L405 yrkande 1.
6 Förordnande av god man
Om någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat
hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin
rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, skall rätten, om det
behövs, förordna god man för honom eller henne. Förordnande får inte meddelas
utan samtycke av den för vilken god man skall utses, om inte den enskildes
tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas (11 kap. 4 § FB).
Ansökan om förordnande av god man får enligt 11 kap. 15 § FB göras av
överförmyndaren, förmyndare, den som ansökan avser, om han eller hon har fyllt
16 år, samt av hans eller hennes make och närmaste släktingar. I 11 kap. 16 §
föreskrivs att i ärenden om förordnande av god man för någon som har fyllt 16
år rätten skall bereda denne tillfälle att yttra sig om det kan ske. Om det
inte är obehövligt skall rätten också inhämta yttrande från make och närmaste
släktingar, överförmyndaren, vårdinrättning, omsorgsnämnd och socialnämnd. Den
som ansökningen avser skall höras muntligen om det kan ske utan skada för honom
eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken
gäller. Rätten kan dock underlåta att höra den enskilde muntligen om denne
själv har gjort ansökan eller medgivit det ifrågasatta förordnandet eller det
annars finns särskilda skäl. Om samtycke inte föreligger skall rätten innan den
förordnar god man inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den
enskildes hälsotillstånd. Enligt förordningen (1988:1366) om utredningen i
ärenden om förordnande av god man och förvaltare meddelar socialstyrelsen
föreskrifter om sådan utredning.
Rättens beslut i frågor som gäller godmanskap får överklagas, förutom av den
som beslutet rör, av var och en som har rätt att göra ansökan i frågan.
I motion L426 av Carl-Johan Wilson (fp) hävdas att det torde vara vanligt att
överförmyndare hänvisar till läkarintyg för att den enskildes tillstånd inte
skall inhämtas. Motionären yrkar tillkännagivande om att överförmyndare åläggs
att se till att den enskilde -- utan vars samtycke överförmyndaren ämnar
förordna god man -- bereds möjlighet att själv utse och konsultera juridiskt
biträde och få ärendet prövat inför domstol.
Utskottet kan inte finna annat än att gällande bestämmelser om förordnande av
god man innebär att den enskildes skyddsbehov är väl tillgodosett. Detta
utesluter emellertid inte att det i enstaka fall kan förekomma beslut som
grundats på ett alltför bristfälligt utredningsmaterial. Utskottet erinrar om
att justitieombudsmannen (JO) vid ett flertal tillfällen i ärenden som gällt
förordnande av god man haft anledning att uttala sig om överförmyndarens och
rättens prövning av behovet av ingripande mot enskilda mot bakgrund av den
utredning som gjorts i ärendena (se bl.a. JO:s ämbetsberättelser 1985/86 s. 68,
1986/87 s. 38, Iakttagelser och uttalanden med anknytning till
förmynderskapslagstiftningen samt JO:s ämbetsberättelse 1991/92:1 s. 38). I
dessa uttalanden har JO understrukit vikten av att ärenden av detta slag
handläggs med stor omsorg samt att såväl överförmyndaren som rätten måste
tillse att utredningsmaterialet är sådant att det i varje särskilt fall står
klart att godmansförordnande är vad som erfordras för att den enskilde skall få
bistånd.
Utskottet utgår från att JO också fortsättningsvis ägnar dessa spörsmål
uppmärksamhet. Med hänsyn härtill finner utskottet inte anledning till någon
åtgärd i saken från riksdagens sida, och utskottet avstyrker bifall till motion
L426.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ytterligare reformarbeten m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L407, 1991/92:L411 yrkande 1,
1991/92:L417 och 1991/92:So612 yrkande 20,
men. (v)
2. beträffande gemensam nordisk familjelagstiftning
att riksdagen avslår motion 1991/92:L405 yrkande 3 i denna del,
3. beträffande satsningar för barnens rätt i ett EG-perspektiv
att riksdagen avslår motion 1991/92:L411 yrkande 2,
4. beträffande underhållsbidrag och de underhållsskyldigas situation
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L405 yrkande 2, 1991/92:L412 och
1991/92:L418 i denna del,
5. beträffande kostnader för umgänge och umgängesresor
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L405 yrkande 3 i denna del,
1991/92:L413, 1991/92:L418 i denna del och 1991/92:So612 yrkande 18,
men. (v)
6. beträffande barns ställning och inflytande i vårdnads- och umgängesmål
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L402 och 1991/92:L418 i denna del,
7. beträffande omprövning av vårdnadsbeslut
att riksdagen avslår motion 1991/92:L418 i denna del,
8. beträffande talerätt för mor- och farföräldrar
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L405 yrkande 3 i denna del och
1991/92:L418 i denna del,
9. beträffande rättegångskostnader i verkställighetsmål
att riksdagen avslår motion 1991/91:L401,
10. beträffande sekretesskydd för barn
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:L405 yrkande 1, 1991/92:L418 i denna
del och 1991/92:L423 yrkande 1,
11. beträffande förordnande av god man
att riksdagen avslår motion 1991/92:L426.
Stockholm den 23 april 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds),
Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik
(s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard
Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m),
Hans Stenberg (s) och Stina Eliasson (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga
behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet
inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
John Andersson (v) anför:
1. Ytterligare reformarbeten m.m. (mom. 1)
Reformarbetet när det gäller barnens rättigheter bör fortgå. Som anförs i
bl.a. motionerna L417 och So612 präglas bestämmelserna som gäller vårdnad och
umgänge med barn, trots ett intensivt reformarbete under senare år, fortfarande
av ett vuxenperspektiv som bidrar till att konservera barnens utsatthet. Det
finns därför skäl att gå vidare i lagstiftningen enligt de linjer som framförts
bl.a. av utredningen om barnens rätt. Det naturliga målet för detta arbete bör
vara att utforma en barnbalk, med bestämmelser utformade utifrån barnens egna
utgångspunkter -- inte från de vuxnas. Det pedagogiska värdet av sådana
bestämmelser torde inte kunna överskattas, och bestämmelserna skulle dessutom i
rättstillämpningen leda till en utveckling där barnets bästa på ett helt
annat sätt än för närvarande sätts i förgrunden.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
2. Kostnader för umgänge och umgängesresor (mom. 5)
Spörsmål om kostnader för umgängesresor har behandlats av riksdagen
åtskilliga gånger tidigare med anledning av motioner med samma syften som de nu
aktuella motionerna. Utskottet har därvid framhållit att det är angeläget att
problemet snarast fick sin lösning. Hösten 1990 anförde utskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande (bet. 1990/91:LU13) att regeringen skyndsamt
borde ta upp frågan till överväganden och därefter återkomma med förslag till
riksdagen, och vad utskottet sålunda anfört gavs regeringen till känna. När
frågorna behandlades senast våren 1991 vidhöll utskottet sitt tidigare
ställningstagande. Något tillkännagivande ansågs emellertid inte erforderligt
med hänsyn till pågående arbete.
När nu frågor om kostnader för umgängesresor på nytt aktualiseras
motionsvägen kan konstateras att regeringen ännu inte har framlagt något
förslag trots att det gått ett och halvt år från tillkännagivandet och
utredningsarbete uppenbarligen pågått i denna fråga. Mot denna bakgrund kan jag
inte se annat än att ett nytt tillkännagivande från riksdagens sida är påkallat
i syfte att påskynda regeringens förslag.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 1 och 5 borde
ha hemställt:
1. beträffande ytterligare reformarbeten m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:L411 yrkande 1, 1991/92:L417
och 1991/92:So612 yrkande 20 samt med avslag på motionen 1991/92:L407 som sin
mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
5. beträffande kostnader för umgänge och umgängesresor
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:L405 yrkande 3 i denna
del, 1991/92:L413, 1991/92:L418 i denna del och 1991/92:So612 yrkande 18 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.